Jag är benägen att säga, sänd det i varenda klassrum. Landet över. Utifall det nu är någon som missat, inte får se eller inte tycks sig behöva se. Efter tredje säsongen av Skam är jag tvärsäker. Lika självklart som de rullade in tjock-tv:n under åttiotalet och vi fick se Stenmark, vare sig vi ville eller inte. Nu handlar det dock inte om landets stolthet eller vad det nu var, utan att grunda för en bättre värld. Stora ord när det kommer till en tv-serie. Fast faktiskt inte. Verkligen inte.

Besatt. Jag är besatt av Skam. Det är så bra. Så jäkla begåvat skildrat så jag dör lite av nyfikenhet på seriens skapare Julie Andem. Vem är denna människa som fångat så många rätt att man blir alldeles knäsvag, kanske på alla plan. Och jag vet, det är en tv-serie. Men samtidigt – det är som på riktigt.

Innan jag sett serien var jag tveksam. Ungdomsserie. Man är ju liksom inte där nu. Liv, min 13-åring hade plöjt alla säsonger på norska. Det kändes liksom som man skulle smygtitta på en annan värld. En passerad tid. Men så började vi se. Och efter att ha sett tills sista avsnittet på säsong 3 är jag överväldigad och förälskad. Det är så bra. Allt startar och landar i trovärdighet rakt igenom. Det känns på riktigt. Det är briljant. Jag anser mig kunna sitta med den sanningen trots att jag är född 71.

Att sätta ord och göra film av ungdomars utmaningar, funderingar och osäkerhet. Att närma sig och få in allt det där som förmodligen kommer korsa den ena eller den andra på något sätt under den här tiden av livet (och förmodligen även senare). Och händer det inte direkt dig så är det någon alldeles bredvid som är precis just där. Att lyfta föreställningar och fördomar. Att lyckas med konststycket att belysa ångest, psykisk ohälsa, matnojor, sexuell tillhörighet och ja egentligen alla funderingar man kan tänkas ha. Och dessutom komma med svaren på ett så pass subtilt men ändå helt övertygande sätt, att du aldrig någonsin tvekar på trovärdigheten. Utan att lägga till en massa pekpinnar från vuxna, inga överdrivna gester eller övertydlighet. Inga floskler. Utan enligt ett sätt alla borde samla på – för att bygga broar och lägga grund.

Jag älskar frånvaron av vuxna. Att man inte ser deras perspektiv på saken. det vi är så vana vid. Med det menar jag inte att livet inte bör ha engagerade vuxna men det är i första hand inte där en sjuttonåring lägger fokus. Har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara.

Skådespelarna är fantastiska. Varenda tonfall, minerna och sätter de tar sig an minut för minut. Det var länge sedan jag såg någon sätta känslor i bild på ett mer trovärdigt sätt. Fotot. Är magiskt. Det är verkligt och underbart icketillrättalagt och sjukt snyggt. Och sedan älskar jag slow scenerna. Och känslan av när man utgår från en person och känsla och världen där utanför kan liknas vid ett fält av händelser du aldrig kan förutspå. Det liksom känns i magen. Och musiken, så bra. Jag dör vad bra.

Trean. Min absoluta favoritsäsong. Okej, man kärade ju ner sig i hela Noora och Williamgrejen. Men trean. Så jäkla fint. Och utan att spoila så tänker man ju att detta måste varit det bästa som någongång gjorts för alla 17-åringar och runtomkring som tvekar, som våndas, som undrar. Jag vill inte vara 17 igen. Men jag vill vara 17 och få det här framför ögonen, som ett brev skrivet från framtiden, från de som var med och satt med facit i hand. Ett brev till dig själv om valen som står dig fritt att göra. Få modet serverat, inte som den enklaste sak i världen (för så är ju inte livet) men som ett stycke grundpelare som bygger till att våga. Att våga fullt ut att vara den man är.

Tillbaka till seriens skapare. I DN kan man läsa om hur Julie Andem arbetat för att göra Skam trovärdig. Man har utgått från den sk NABC-metoden framtagen av universitetet i Stanford. Bokstäverna står för needs, approach, benefit och competition. Metoden utgår från att man gör djupa intervjuer med målgruppen, vilket alltså Julie Andem har gjort, och utifrån den skapat karaktärerna och historien. På det viset får man också en direkt trovärdighet som inte grundar sig i föreställningar som vi vuxna förmodligen lägger oss till med, när vi själva hamnar i distans till den här tiden. Med direktkontakt med målgruppen får man också sanningen, per automatik. Sedan kan man ju fråga sig, trots att ungdomsserier gjorda av vuxna, annars har en helt annan föreställning, är skillnaden verkligen så stor?

Kanske är det nostalgin som fångar mig. Kanske är det att allt man tänkte och gjorde som kommer igen. För visst känner man igen sig i mycket, trots att kanske ditt liv inte var det exakta. Kanske är det för jag blir liksom lite gråtig i var och varannan scen. Utan att ni ska behöva ha min ungdom serverad. Så kan jag säga såhär lite kort. Från en matnoja som utvecklades i anorexi under alla mina högstadieår, sammanföll mitt 16-åriga jag med ett närmande om att bli frisk igen med en ny stad, nya vänner och en överväldigande känsla av att livet var där här och nu. Eller där och då. Att liksom komma ut från en värld som hade inneburit så mycket ångest och mörker att jag knappt minns en enda dag, en enda händelse från åren mellan 12 och 15. Att vid 16 fånga livet igen var totalt livsbejakande men samtidigt alldeles omtumlande och vacklande. Ganska ofta tror jag att jag inte förstod något av allt som skedde. Men det var som om världen var en ny plats och mitt liv ett annat från de åren jag hade med mig bagaget. Men det är från 16 jag börjar minnas igen. Och att fundera på de här åren med en distans är nästintill lite som på film. En egen. Att min väg sedan korsades med min nuvarande man när jag var 17 gör att vi tillsammans kan gotta oss i nostalgi. Fint faktiskt. Fast, därmed inte sagt att allt och alltid var rosenskimrande och romantiskt, det är det aldrig.

Det enda ”felet” med Skam må vara att det finns bara lyckliga slut. Åtminstone tills säsong 3. Att världen känns extra snäll och alla uppbrott, ledsamheter och kaos landar i kärlek och det är tillsist mjukt, fint och vackert. Att det är en överdos av förståelse. Men kanske är det där pekpinnen ska vara. Den absoluta enda pekpinnen vi kan tänkas behöva. Hoppet om att världen är en vacker plats. Att framtiden är ljus. Just i det livet som pågår…nu.

Vi tog barnen och for till skogen och Kristo fångade allt på film. Fint!

Världens roligaste rekvisitatillverkning hann vi också med till Mrs Mighettos nya kollektion, där vi plåtade bilderna. Kristo gjorde behind the scenes film. 

Och jag kärade ner mig  i det här jobbet. 

Och precis strax efter flytten av bloggen släppte jag den där saken som nog får ses som det mest avgörande beslutet 2016. Jag berättade att affären Mokkasin skulle stängas ner. Omtumlande och fullt med fjärilar i magen. Men om det är någon som undrar hur det känns såhär i efterhand? Fantastiskt. Det bästa beslutet någonsin.

En vän blev med lokal. Och jag lovar att det händer saker där på Borgmästaregatan på Söder. Och under de senaste dagarna har jag åkt bil på snötäckta småvägar och vilse bland vita granar, rent utav lite snöblind för att landa vid en alldeles ensam ek. Det enda jag tänkte på varför den växte just där, hur gammal den kunde vara och isiga vindar på kinderna. Sedan trampade jag ner mig till midjan i snön. Det såg liksom ut att bara vara ett litet millimeterlager…

Om 2016 räknas som grubbleriernas år så är det extra fina att jag har så många att grubbla med. Hur många frukostmöten kan man klämma in egentligen? Aldrig för många.

Affären blev historia och allt kändes jättemärkligt. Sista paketet packades, jag släckte lampan i packrummet och gjorde världens längsta inlägg om varför jag stängde och hur saker hade börjat, varit och slutat. Det blev som en hel liten historia om affären. Som ett tack för den tid som varit och som ett hej till det skulle komma.

Sådan tur att affären stängdes innan julrusch och sådant insåg jag ganska snart. Ni förstår hur jag menar väl? I detta kaos hade vi faktiskt inte haft tid till något endaste litet yttepyttigt paket.

Kalasvimplar blandades med rekvisita och nyårskostymer.

Och ett Katrineholm i miniatyr.

Sådärja. Året får avslutas med en bild på mig och min man. Han som fångade mig så många gånger under året som gick. Och lite kärlek där på väggen. Eller väldigt mycket kärlek faktiskt, till alla er sköna människor som läser! Tack!

I maj så filmade jag för första gången och tyckte att det var fantastiskt skoj. Tänker att platsen och allt runtomkring gjorde sitt till.

Det var väldigt många kalas och vi tyckte att tomtebloss passade lika bra om våren.

Operan. Påtal om det så släpps biljetter till barnlördagar på operan nu i januari.

Jag och Linn åkte på yogaresa. Ett av årets kanske smartaste drag.

För sedan väntade  en massa jobb hela sommaren lång.

Midsommarnatten var extra drömmig 2016.

Alla fina möten under året som gått. Så tacksam och glad för dem.

Och vi utökade vår egna smyckekollektion med It´s like Summer On A Straw. 

Såhär kände jag mig inte alls under sommaren. Det var i ärlighetens namn precis tvärtom. Jag tror att alla funderingar och tankar som jag haft under den senaste tiden kraschade just då. I ett enda sjukt virrvarr och kaos. Jag grät floder, jag ältade sönder mig tillsammans med man, syster och svåger. Men kanske är det precis så det ska vara  vara om allt ska landa i förnyelse och någonting bra. Säkert är det så.

Och juli försvann i jobb, världens varmaste sommar och det där fasliga vridandet och vändadet. Sömnlösa nätter och tusen frågor fast inga glasklara svar. Eller jag fick nog det, hur glasklara som helst egentligen, hade bara lite svårt att ta in dem.

Fast det jag minns bäst är ända allt sådant här.

Och sådant som kommer med en fjärilscirkus. 

Jag mådde alltid väldigt bra i det här huset. Just där är allt bara som att vila i sockervadd. Trots att jag faktiskt jobbar varje gång jag är där.

Det här är sommar för mig. Långluncher eller middagar tills myggen tvingar en att gå in. Babes:en kom på finbesök och Mari flera gånger, lyckligt nog.

Vissa av oss dansade i regnet på Way Out West medans vi andra förtrollade oss i ett gammalt hotell och förälskade oss ännu en gång i Göteborg.

Jag och mina barn på självaste omslaget av Family Living. 

Och hösten startade med världens roligaste jobb. Och plötsligt hade allt det andra fallit på plats och jag visste exakt hur jag skulle göra med alltsammans…

2016… Året började med att jag fick en hälsning från någon som tyckte att jag lever med ena foten i fantasins värld. Och ja, så är nog lite fallet.

Fast ett av de första samarbetena jag postade i början av januari var för Ikea och inte så värst mycket dragning åt fantasin.

Kort därefter drabbad av ett hus som bara gamla hus kan drabba en. Där kan man säga att fantasin skenade rejält.

För att inte tala om den där dagen då jag, Kristo och Johanna var alldeles själva  på ett helt slott.

Vi höll kvar vid slottskänslan och åkte på härlig weekend 5 minuters bilfärd från hemma.

Och köpte en soffa. För första gången någonsin kan jag säga att en soffa uppfyllde mina och allas våra förväntningar. Den är vår favorit.

Det var väldigt många frukostar 2016. Långa på fyra-fem timmar varje gång. Och det finaste var de man hade frukost med. Lyllo mig, alla gånger.

I januari tog sig Mokkasin an sitt första kostymuppdrag. Vi hade väldigt kul och Kristo utnämndes till hattmakare.

Ända tills sommaren (lite fortfarande faktiskt) fortsatte jag att vara arg pågrund av att den alldeles fantastiska gamla skolan skulle rivas. En annan dag ska ni få veta hur det gick. Den står inte kvar, men det kunde varit värre.

Vi fortsatte att tapetsera och kanske är det här rummet allra vackraste härhemma. I alla fall om man ser till väggarna.

Det var väldigt mycket kostymer där i februari. Och ungarna repeterade inför den stora föreställningen. Den här killen insjuknade i över fyrtio graders feber på genrepet..

Bilderna som vi gjort för Numero 74 SS 16 släpptes.

Och en extra fin februaridag satt Kristin på min veranda. 

Rivningshotet över skolan tog skrämmande vändningar och jag valde att skriva om varför vi lämnade vårt kära Söder en gång.

Jag, Kristo och alla barnen landade i Chiang – Mai och en helt magisk dröm.

Vi hälsade på en av de mest varma och kärleksfulla människor jag känner, Poupy som driver Numero 74. På plats fanns hela teamet och jag kunde aldrig sluta använda ord som fantastisk. I allt. Så evigt tacksam för allt vi fick uppleva.

Jag kan längta ihjäl mig efter dofterna, ljuset och ljuden.

Men allra mest människorna.

Jag höll fast med mina Our Weekend Diary inlägg här på bloggen. Älskar att ha våra helger från 2016 i dagboksform.

I april hade jag äntligen haft tid att gå igenom alla bilder från den stora föreställningen här i Katrineholm. Liv spelade galant en av huvudrollerna.

Jag inser att ingen dag från det här rummet är ju normal. Vad sägs om en alldeles vanlig soffgrupp.

Nä just det, en annan dag. Veckan efter. 

Men så var jag ju tvungen att förberedda mig för att föreläsa på Ikea, om hållbarhet. Nervigt innan men landade bara mjukt i magen.

Lite maj och sommar imorgon då…

Kanske världshistoriens gråaste nyårsafton. Men glittrig på sitt sätt. Tur att tomtebloss är som minifyrverkerier eller som en stjärnhimmel på två sekunder.

Vill  önska er ett alldeles fantastiskt nytt år! Och hoppas att kärlek och allt som är snällt kommer att färga varendaste dag 2017.

Jag vill också säga tusen tack, för att ni läser och förgyller mina dagar med snälla ord och varma hälsningar. Det betyder allt för att den här bloggen ska finnas till.

Tack! Puss & kram Sofia

Jag tänker att jag varit så naiv. I frågan. Om man jämför i familjen så att säga. Men jag har helt enkelt bara sagt att nej, det kommer inte hända. Verkat så säker på min sak. Sagt att det aldrig kommer att bli så, när orosmolnen har legat tunga över de som följt och sett.  Jag sade detsamma i natt när jag lämnade honom, min man, vid valvakan, det kommer inte hända. Och jag tror att det var därför slaget blev så mycket hårdare. Jag vill ju alltid tänka att världen är hoppfull. Att det goda till sist och för alltid måste vara störst. Men ändå, så händer det gång på gång. Någon skrev idag att ”det började som en fars men slutade som en tragedi”. Och exakt så känns det.

Jag har skrivit det förr och sedan dess har det hänt så många gånger fler. Då skrev jag att det var hög tid att stå tillsammans för alla människors lika värde. Nu skriver jag att det är akut. Vi måste visa att vi är många fler. Alldeles förskräcklig många fler som inte vill ha den här jorden. Inte vill lämna det här arvet till de som kommer efter.

Ett av mina barn grät i morse. Vi sade att det händer inte här, du behöver inte vara rädd. Och de drack varm choklad med vispgrädde, samtidigt som vi såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Och vi sade igen ni behöver inte vara rädda, det är så långt från oss, det kommer inte märkas. – Men jag tänker på alla dem som bor där… för han är mäktigast nu och bestämmer allt, de sade så… Och plötsligt blev orden svåra att hitta. Jag vill inte dela alla sanningar med dem, jag vill linda in dem i bomull och få dem att tro att världen är ljus. Jag vill ge dem choklad med vispgrädde i hopp om att morgonen skulle kännas så mycket mjukare då. Men det är såklart att de förstår, alla på sitt eget vis. Men rädslan får inte gro, får inte växa sig stark, vi får inte låta den övervinna oss. Jag har önskat kärleksvindar förr, helst en gigantisk sjuhelsikesstorm. En storm skapad av människor som vägar acceptera att rasism, sexism och hat sprids snabbare än vad vi själva förstår och kan ta in. En storm av människor som vågar visa exakt var de står, som är tydliga och utan omskrivningar pekar ut en spikrak väg in i en framtid som är allas. Det finns liksom inga genvägar.  Bara en enda väg, en målmedveten sådan, full av en hel massa mod.  Och den ska vara kantat av kärlek. Proppfull av kärlek. I varenda liten vrå och möjlighet. Ni är väl med?