KIDS-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
4
archive,category,category-kids,category-4,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

Vänstra sidan av verandan.

Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

Nomi 2011.

Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
 

Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
 

Kanske går du runt och funderar på en minivärld?!


Tänkte köra en liten repris. Kanske går någon med lekstugedrömmar? Och det skadar ju aldrig att göra sin lista redan nu, då alltsammans i den här stugan, i stort sett, är från loppis. Vilket kan kräva lite letande. Fast pyttelite pengar. Och börjar man redan nu så är chansen stor att du har ordnat drömvärlden lagom till sommaren. Ni som följt mig en stund vet ju att vårt projekt sälja lekstuga blev så mycket större än vad vi någonsin kunnat drömma om. Och önskan om grej,  blev ett hundkonto istället, som blev en Chester!

Stugan var egentligen en alldeles vanlig men det blev en sådan uppståndelse efter jag lagt ut detta inlägg på bloggen så vi skippade blocket och gjorde såhär.

Jag kan inte påstå att det blev ett litet projekt direkt. Min pappa fick rödfärga stugan igen och måla alla knutar vita. Vi målade på insidan och en hel massa saker. Och sedan skapade vi den drömmigaste värld vi kunde tänka oss.

Självaste tepartyt gjorde vi lite som ”tack för allt och adjö” till stugan. Vid den tiden hade budet på lekstugan tagit oanande höjder. Och högre skulle det bli. Mycket högre.

Vi gjorde festliga trick som att hänga koppar i luften för att det blev som en karusell bland osynliga moln. Och byggde de högsta porslinstorn vi kunde. Tårtor av lampskärmar håller alltid stilen och blir definitivt höga som berg.

Silvriga sockertänger används helst till gårdsgrus och finkoppar till geggamojja. Och assietter till sandkakor. Det måste så det var tänkt från början.

Vi blev överraskade att vi lyckades hänga en hel sänghimmel i vår stuga. Men det blev liksom som ett extrarum. Och att knyta upp en sänghimmel går ju på en sekund om man vill ha lite mer våning över det.

Vi gjorde en låda också, som också var en pall. Och utsedd av oss till en av de bättre lekstugemöblerna någonsin. Här är en simpel beskrivning.

Det fina med en sänghimmel är ju att det också blir lite gardin.

På loppislistan- gammal telefon , skor med glitter som slänger solkatter.

Och små speglar för spegelvägg. En kryddhylla från 70-talet. Som såklart var i furu innan.

Och hemlisar.

Ja jisses vad vi proppade den där världen med hemlisar. Så många vi kunde hitta.

Vi hade de härligaste av dagar när vi skulle packa ner allt. Bara tanken av att alltsammans var en enda stor överraskning gjorde oss fnittriga och gjorde att vi inte fick nog.

Vi slutade räkna överraskningar och tänkte bara på att ingen anade något.

Jag minns att vi virade band och prassligt silkespapper i en evighet.

Vi printade ut lite fotografier om hur det kan se ut om man vill, studie i kaffekoppstorn och skickade med ett brev om att fylla stugan med drömmar och proppa den med kärlek. Om sandkakor och snigelcirkusar. Och det där om stordåd som ryms i det pyttelilla. Viktigheter som man vill föra vidare från stugägare till stugägare.

Med stugan följde såklart en bra-att-ha-väska. Med snyggparaply och posthorn, för att signalera sin ankomst och avfärd runt husknuten.

Smått, gott och lite lagom vackert läggs med fördel på loppislistan.

Speglar är alltid bra som tusan, kom ihåg det i lekstugor. Som ett fönster in i världen.


De allra bästa kopphängarna! Vi sparade inte på kaffekopparna här. Går en i kras står dig massor åter. Krokar och åter krokar.

Vi fick en snillrik idé och gjorde om en hylla till en spis. 

Och  lådan fylldes med träslevar, bakspade, små tygpåsar, grytlappar, små handdukar, dukar… Sådant man behöver. Krokar för det ena och andra och den väldiga viktiga bjällran för att signalera när middagen är klar. Trådrullar som krokar har vi hela vår vind full med. Man tager vad man haver.

Bästa sandkakeformarna. En hel massa för alla kakor som ska bakas i den här stugan.

Det är inte mycket i den här stugan som kommer från leksaksaffären. Eller verkligen inget alls. Allt är väldigt fyndat men det krävs ett sökande. Det är just därför det är bra att börja redan nu.

Utomhus väntade en väldigt tjusig våg, kastruller, ett gammalt styrkjärn som dörrstopp… Även en gammal ratt på fasaden. Husbil vet ni?!

Era barn kommer att sitta på lekstugetaket. Vare sig ni vill eller inte. När ni minst anar det, har de krupit upp och världen ligger för deras fötter. Det är sådant man måste göra för att växa en och annan centimeter.

Eller somna bland solkatterna av allt kaffe man druckit.

Kalasen ja! Såklart ska det bjudas på kafferep, teparty och kakkalas som om det inte finns någon morgondag! Evighetstårta och högsta tornen av kaffekoppar, snirkliga skedar med rosor, tång för kakorna och en för sockerbitarna! Som sagt, vi tepartajade och gjorde extra fint med rosor istället för kakor. Fast vi hade maränger också och sockerbitar för att liksom prova in den nya tången i silver. Som tack för den här tiden.

Detta är typiskt min man. Det rymdes ingen kranbil. Det fanns ingen hjälp till hands. Då kan man alltid göra på gammalt beprövat stenåldersvis. Att liksom rulla stugan på stockar. Skam den som ger sig.

Detta var det sista vi såg av stugan. En liten gullig last som for nedför backen. Men några dagar efter fick vi fint livstecken i form av små filmer som visade att stugan hamnat i de mest kärleksfulla händer. Hoppas ni fick lite idéer om minivärldar!
Här hittas de tidigare inläggen om lekstugan.
Sneak peek av minivärlden .
Snart till salu – en liten minivärld mellan fyra väggar och ett fönster. 
Varsågoda en liten värld till salu. 
En mjuk pall som är en hård låda, med blommor på. 
Lekstuga till salu. 
Lite som en karusell bland osynliga moln.
En gullig last, på sitt sätt. 

Då och då mixar de regndroppar med solsken till en lemonad.

Jag taggar ner en smula innan jag hämtar dessa tjejen vid bussen. Tåget slutade gå halvvägs så då blev det en lucka i en redan speedad tisdag. Så, jag taggar ner med en… trädkoja!

Måste verkligen tipsa om det fina med att ha en. Vi byggde med en säker konstruktion av reglar till golv och stomme. Sedan klädde vi in det med vårt älsklingsträd som var tvungen att huggas ner pågrund av ihåligheten och risken att hamna i vår pool. Så fort det stormade lite så vajade det något alldeles otroligt. Men det var nog det ihåliga, ni vet ett sådant man krypa in i eller hitta skatter i botten på. Och det hade de vackraste av körsbärsblommor. På våren var knopparna helt otroliga och nästan inne i vårt sovrum. Som sagt vi älskade det där trädet och trodde att det alltid stått där,  en hel evighet tillbaka. Jag sörjde när det var tvungen att huggas ner. Det som alltid stått där…. Trodde vi tills för några månader sedan…

”I ett undanskymt hörn av trädgården lever en och annan fe. De bor bland trädkronorna för de vill vara lite närmare himlen än vanligt folk. De äter sand och blommor men lämnar alltid de rosa kvar. Då och då mixar de regndroppar med solsken till en lemonad. Fast då är det en extra festlig dag.De äger de starkaste av superkrafter. Jag hoppades att det skulle vara snällhet men det är is och eld. Jag har försökt att komma på vad de ska användas till men jag lyckas inte. Och feerna tittar fram mellan grenarna och viskar : En dag kommer du att veta….”
Så är livet in en trädkoja. Värt ändå.

Som en fasad av grenverk från det kära bigarråträdet. Så tipset, klä in den. På så vis smälter den in såsom en trädkoja bör.

Säg den lek som inte lekts där.

Men hur var det då med trädet. Det knotiga och superhöga. Nästan lika högt som vårt hus. Med en magisk trädkrona, med blomknoppar stora som äpplen. Som om våren gav känslan att titta direkt in i ett moln av vita blomster. Det sagolika trädet.. Jag fick nyligen veta av vår granne, en dag några år innan huset blev vårt hade de förra ägarna fått en väldigt annorlunda leverans. Ett träd, ett enormt, med rötter och hela konkarongen. Ett helt träd liksom, ett säkert hundra år gammalt. Och vips ner i jorden med det! Tänka sig va?!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Och 2007 tror jag nog det försvann.

Jag berättade ju att jag hittat en hel massa gamla bilder från Chiang Mai. Och tro det eller ej, idag hittade jag nästan halva barnens uppväxt! Det är så sjukt men min katalogisering av bilder måste hänga ihop med min röriga hjärna. Totalt utan rim och reson. Så det var helt och hållet slumpartat men hej Paris 2013. Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori Paris men jag måste bara göra en återblick. Det känner jag.

Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt?

När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

Perfekta sådana i mina ögon.

Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

Jo men hon hade kjol när hon började käka.

Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris.

Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan resaturangbesök.

Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

Merci är ju hur kul som helst.


Expediten ser dock en aning tveksam ut…


Det var nog här jag blev William Morris – kär.

Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

Fast ibland så.

Men. Perfekt ändå tycker jag.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

En timme Göteborg.

Vi är långt ifrån Göteborg. Typ i det närmaste ett år. Men jag såg den här bilden swisha förbi i min bildröra och fick så mycket vårkänsla. Älskar när solen ser så där supervarm ut, jag lovar att den var iskall. Men allt bara är ljust och hoppfullt. Längtar, tänker hon och kollar ut på den vita trädgården…

Göteborg en timma. Det kan vara bra fint faktiskt. När Nomi och jag for till Varberg och Kustfolk förra året så hade vi en timma i stan innan nästa tåg skulle gå. Eller kanske en och en halv, mer var det inte. Då hoppar man på första bästa spårvagn bort till Magasingatan. Tar en runda på Artilleriet Kitchen

Och käkar lite gratiskaka.

Innan pizzalunch på Da Matteo.

Tar trappen upp på bakgården. Till Floramor & Krukatös.

Vad jag minns så tittade vi bara på blommorna.

I vår familj så blev vi mer förtjusta i Göteborg sedan vi flyttade från Stockholm. Den enda anledningen är att när vi bodde i Stockholm kom vi aldrig dit. Aldrig någonsin faktiskt. Nu gillar våra barn Göteborg mer än Stockholm. Det kan vara något revoltaktigt då föräldrarna valde den andra staden.

Vi drog en snabb sväng på Grandpa med och sedan köpte vi godis till Igor & Otto på Flickorna Kanold.

Nomi gastade igår när hon såg bilderna att hon MÅSTE få åka själv med mig till Varberg. Igen. Då blev det kaos och ett stormigt gräl för Viggo tyckte det var förskräckligt orättvist. Trots att ingenting var bestämt…

Så intressant packning vi släpade med oss… Ännu mer intressant är att jag aldrig lyckas få upp den där printshopen. Jag har kommit halvvägs i alla fall. Inte så bra jobbat på nästan ett år…

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

 

Byxorna som seglade upp på en första plats.


Det skulle mest handla om när ett par byxor seglar upp på en solklar första plats. Men som vanligt spårade det hela ur. Men vi börjar med byxorna. Nomi´s julaftonsstass. Glittrigare än så här var det inte detta år. Och kanske är det känslan av Adidasbrallor fast sju resor bättre då. Sju miljarder resor. Nomi avgudar dem så pass mycket att vi redan shoppat ytterligare ett par i samma modell. Och Nomi´s kompisar Alvin och Melvin är lika överförtjusta de. Vi har redan provat ut storlek och memorerat var de är inhandlade. How to kiss a frog. Speed pants II. På rea här. De med rosa revärer. Och de med blå. Nomi har storlek 10 Y och vi insåg att de satt lika bra som pösiga och uppvikta och lite mer slimmade beroende på de tre kompisarnas storlek.
Jag älskade den här blusen. Så pass att jag hade tänkt att smyga in den i Nomis garderob men det var tvärnej. Men helt underbar om du fortfarande har bestämmanderätt över dina barns kläder. Däremot var valet av blus denna och den var så fin den med.

Dessa dojjor råkade stå i bokhyllan. Har fått dem av mamma någon gång och de måste vara 20 eller 30tal, ska zooma in dem någon gång.

Och det som bara skulle bli en dokumentär byxplåtning, en snabb bild i all sin enkelhet.

Blev en fest. Och nu kan man ju tycka att allt kan ju inte hänga på klackarna men i det här fallet var det så.

ALLA skulle provgå. Bambi på hal is blev catwalk i vardagsrummet samtidigt som de skrek – skynda, skynda, åh jag hinner inte! Allt för verklighetens skull. Tydligen är det så det uppfattas. Klackar, business, taxin eller jag vet egentligen inte vad de skyndade till. Jag som alltid har gympadojjor… Fast det är betydligt mer skillat att springa i klackskor än att låtsats att gungstolen är sin närmaste vän. Haha, gullisar! Sedan blev det musikquiz eller charader med musikkaraktär. Danssteg i klackskor är liksom show automatisk i jämförelse med kortstrumpor.

Chester alltså. Mycket ska man vara med om. Och tänderna har han tappat. Hela bunten. Det går undan i hundsvängen.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Och så fotograferade jag de finaste rummen i smyg.


Jag har letat i gamla arkiv efter bilder. Det där lät fl0ttare än vad det är… hur strukturerar man ett oändligt hav av bilder?? Hursomhelst så hittar man ju en hel massa gamla bilder. På små barn, 30 centimeter kortare vardera och annat gosigt. Och så kan man hamna i andra barns små universum. Detta är bilder tagna helt i farten, lite i smyg hemma hos andra. Först är Linn´s dotter Isas rum. Linn jobbade ju med mig i flera år och är saknad vill jag lova. En gång satte jag igång en ny kategori här på bloggen hemifrån hennes hem. Det var ju enda inlägget i den kategorin men den är värd att dammas av tycker jag. Linn har det så himla fint hemma hos sig!

Här bor hennes son Leo. Ni vet Leo och stjärnorna. Alltså. här var han pyttis ju. Undrar hur där ser ut nu?

Samma tapet! Fast blå hemma hos Igor. Då var förra sommaren när vi besökte familjen Lagerqvist.

Känner mig hemma i den här tavelväggen.

Mina barn älskar att gotta sig i småplagg sedan de var bebisar. Särskilt Viggo som skulle vilja ha varenda liten minitröja som tavla.

Smygfota barnrum ska nog bli min nya hobby. Bästa rummen. Alltid. Jag kan tänka mig att fotografera utan smyg också. Nu kom jag på en sak. En smart! Vill du att jag fotograferar ditt barns rum, exakt så som det är!? Utan städ och fix. Och bara för att det är så himla fint och inspirerande. Maila mig vetja! Om du sedan vill ha barnet med i farten liksom, så är ju det ett prima tillfälle!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Det här med att drapera alltså.


Den snaggade Viggo, som fick håret avrakat av Liv och hennes kompisar på självaste nyårsafton. Supersnyggt plus en kvadrat på höger sida, en helt perfekt men inte direkt planerad… Sådant man gör om nyårsaftnar. Viggos hår var ganska långt, blekt och blekt igen pga att hans mamma trodde att hans hår absolut inte skulle slå åt gult. Sedan rosafärgat av honom själv, som överraskande nog vägrades tvättas ur… Så snagg med oklar fyrkant är helt klart tusen gånger bättre.

Idag rök lite till av julsakerna. Vissa i familjen tyckte det var i tidigaste laget, och tänker ha tomtar och grisar kvar till påska, men Nomi var pepp.


I Nomi´s rum har det varit denna färgskala över jul. Ni är många som undrar över just den färgen och den heter Red Macaroon. Från Numero 74. Men nu switchade vi till något vårigt. Och fladdrigt…

Attans vad man kan fundera över det perfekta draperandet.

Ni vet sedan förut att jag är stormförtjust i Tamar Mogendorff ´s hantverk.

Vi hade dem ju i affären och jag har använt dem i jobb. Tycker det skeva är så inspirerande.

Logga såhär, så himla enkelt men ändå så exklusivt. Tjusigare än många påkostade.

Varje djur är unikt. Och varenda stygn,tråd och klipp för hand.

Lite skog i det här rummet. Svanen sitter på en annan vägg, titta vad vacker i persikofärg. Även denna är Tamars.

Här till vänster ser ni dagens drapering då. Av en sk ”bed drape” från Numero 74. Kärt barn har många namn men söker ni efter just det namnet så hittar ni den lite här och var både i Sverige och utomlands. Smallable har den i flera färger och detta är puder.

Den är alltså i måtten för enkelsäng vilket kändes lite nytt då det tidigare mest har funnits för dubbelsäng. När vi plåtade kampanjbilderna för Numero74 var vi ödehuset, saknar det där huset… Shit, bra draperat det var ändå. Fast jag undrar om det egentligen inte var Kristo som gjorde just det jobbet. Draperings-mästaren!

Och blommiga lakan. Så enkel som en gammal duk, en gammal gardin eller vilken metervara som helst.
Skön söndagskväll till er! Skoltstart imorgon då!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Inför vintercirkus!


Det är repris på Nyårspromenad i vår stad. Och kostymerna vi gjorde till förra årets 100-årsfirande ska användas ännu en gång sånär som på lite ändringar och uppfräschningar.

Nomi har tjatat om att själv få vara kostymbärare. Såklart. Får man gå först i ett led på 10 000 personer vill man ju inget annat… Hon har fått sin kusin med på tåget. Vi bestämde att en cirkuskjol skulle tömmas för vinterfeeling.

Den helklockade kjolen är enkel att sy. Beskrivning finns här. Det blir ganska mycket tyngd i kjolarna av själva fyllningen så en fluffig tyllkjol under är bra. Eller för all del en krinolin.

En valps paradis. Bland glitter och fluffbollar. Chester var egentligen portad på nedervåningen.

”Så satisfied”


Vi sydde alltså ännu en.

I brist på snö och iskristaller.

Nu ska jag sy ytterligare en tyllkjol också…

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Hästar, hästar…

Blundar man som är det samma sak som man inte syns, eller hur var det nu?

God morgon! Och asch då, vi hade ju glömt att tipsa om finaste sängkläderna från MiniRodini. Å andra sidan hittar man ju varumärket på en massa återförsäljare och egna butiker även en dag innan julafton. Så bra julklapp till barnen, det här med bäddset. Helt klart super-användbart och de älskar ju att få bädda fint på julaftonskvällen. Kanske det enda sättet att få dem i säng på dagen man aldrig vill ska ta slut.

Nomi fick välja och såklart – hästar! Mini Rodinis hållbarhetstänk är för bra för att inte tipsas om. Sängkläderna är 100 % ekologiska, GOTS och Fairtrade-certifierad bomull. Där sover man gott. Hela kollektionen ser man här.  Det är bebisfiltar, örngott och sovpåsar i flera olika mönster.

Nomi som imorgon ser fram emot sin första julaftonsridning! Och har en pappa som anmält sig till nybörjarkurs inom kort. Dags att styra upp myset nu!
Förresten några fina länkar en dag som denna:

  • Gillar Sandras topplistor på böcker. Blir så lässugen.
  • Flora kör en grundlig instruktion på Lappleken! Så bra, aldrig mer några oklarheter.
  • Elsas nyårsguide går ju liksom inte av för hackor.
  • Tack Sofia för lunchtipset.
  • Och tröjan som Liv borde fått i julklapp. Tredje bilden uppifrån.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM