-1
archive,category,category-books-magazine,category-15,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

Bokmakeri.


Tidigare var en bok bara en bok liksom. Den var fin eller ful, bra eller dålig. Ibland fantastisk och underbar. Ibland glömd och gömd. Well, egentligen är böcker en av mina stora laster. Så att hävda att det är så bara är nog möjligen en underdrift. Enligt mina vänner har vi alldeles för många böcker. Kan det vara hållbar konsumtion verkligen? DET kan absolut ligga en sanning i det. Men det är som jag slår händerna för öronen och försvara mig och mina böcker intill tidens ände. Min snart 20-åriga systerson undrar om vi verkligen inte bara har dem för syns skull? Läser vi verkligen allt detta? Faktum är att vi nog gör det. Eller åtminstone har visionen om att göra det inom vår livstid. Sådetså. Och det är nog min vardagslyx i ett nötskal, att ta en bok ur någon av bokhyllorna och läsa lite lagom för stunden. Förresten gjorde jag ett inlägg om våra bokhyllor en gång.

Nu kan jag dessutom hävda att jag även är i stort behov av dem böcker jag inte läser. Och aldrig kommer läsa. Så ja kära systerson, DE är för syns skull. Jag snackar om de tyska uppslagsböckerna från 1893. Nu var det ju inte just språket jag föll för utan upplägget på uppslagsböcker från den här tiden. Då snålade man inte på detaljerna. Och nu sitter jag här, och ska göra bokmanus och böcker är allt annat än bara en bok. Jag sätter boken en millimeter från näsan, jag väger gram mellan mina fingrar och jag synar allt i minsta detalj. Det är roligt men det är snurrigt och på bilden överst syns det nog hur den där hjärnan går på alldeles för mycket högvarv just nu och vilar alldeles för lite. På natten funkar den allra sämst, som om jag vill grotta ner mig all historisk bokmakeri och hur det funkar rent teknisk. Jag behöver ju inte det, boken ska ju inte bindas för hand. Eller ens av mig.

Inspirationen hämtar vi ju främst i de gamla böckerna. Så är det ju bara.

Men har jag berättat om de är? När jag for till London med minimalt handbagage. Och jag hade 2 timmar på mig att se London som jag inte sett på 15 år. Minst. Hur jag messade en kompis som sa – åk till Shoreditch – vilket jag gjorde. Det var bara det att taxiresan tog 20 minuter. Jag insöp allt jag kunde, blev handlöst kär i området och handlade fyra astunga böcker till barnen. Och tog taxin tillbaka och träffade teamet bakom Lush. Fy fanken, vad jag ångrade det köpet.

Fast inte böckerna. De är exakt som en uppslagsbok från sent 1800-tal fast på nytt vis.

Är det någon som minns den här boken?

Maken till bok alltså. I sammet och låda! DEN boken lagar jag inte mat ur, det lovar jag. Men så flott så man dånar. Le Rouge, i Gamla Stans, finns det fortfarande?

Kan det vara vackraste sommarpratet någonsin?


Jesper Waldersten´s sommarprat. Kan det vara det vackraste sommarpratet någonsin? Och klokaste. Svindlande, vindlande, finurligt i en magisk form som får mig att falla pladask. Jag lyssnar om och om igen och tänker att jag gärna skulle vilja bli hans kompis. Såklart förstår jag att det är inte såhär han pratar till eftermiddagsfikat men för mig är det här ord i sin allra främsta form. Poesi javisst. Vissa påstår att det är pretentiöst. På ett förbaskat bra vis i så fall. Om man lyssnar mellan raderna så är det långt ifrån bara vidunderligt vackert. Det är viktigt också och träffsäkert smart. Klokhet i ett nötskal. För där i orden som inte är sammansatta som de annars brukar avhandlas både livssanningar och ärlighet. Geniala betraktelser i föräldraskap, välmående och livsval. I sorg och livräddhet. I skratt och kreativitet. Och i fantasins förlorade land. Åtminstone förlorad av så många, i tiden och bland år.
Jag förundras ofta över att många idag förlitar sig på en outsinlig mängd av förstå sig påare, frotterande i som egna avhandlingar utav rena,rama självklarheter. Hur så många vill visa oss lösningar i välmående och uppfostran av våra barn när det i själva verket handlar om självklarheter. Sådant som de allra flesta utav oss vet innerst inne, det är jag helt säker på, fast det är såsom nutiden har diskvalificerat oss själva, som om vi måste förlita oss på de som säger sig vara experter bara för att de råkar få det självklara att låta nyuppfunnet och så storartat. Som att vi inte längre litar på våra egna tankar och betraktelser. Därför blir ett sommarprat som detta så mycket mera. Som om det självklara, kloka och tänkvärda i en annan förpackning får oss att minnas att det var exakt just så här det i själva verket är.

Och buketten är minst sagt sagolik. Fick den igår då Mari och hennes familj var här på middag. Plockad från hennes mammas trädgård.

Mari har börjat blogga på Elle Decoration. Grattis Elle kan man verkligen säga. Och verkligen snygga värvningar på sistone med Mari och Elin Lannsjö. Mari har bloggat länge men ändå blir hennes blogg bara bättre och skönare för var dag. Deras liv på Dalarö vill man ha och vissa hus hon visar vill man VERKLIGEN ha.  Hon hann minsann ta några bilder hemifrån oss igår, kolla in! Det var verkligen mer än vad jag hann bland alla samtal och sidospår. Undrar hur mycket man kan hinna med på några timmar egentligen?! Fascineras så ofta över samtalshastigheten! Följ Mari på instagram , de är på roadtrip och checkade just in neråt landet!

Mari och Lina´s bok! Så HIMLA fin! Såklart kommer jag bläddra i den med er. Men jag kan redan säga nu att den är väldigt fin. En familjeberättelse i fyra årstider inklusive ALLT känns det som. Lillingboken hittas här. Och det kommer mera, var så säker.

I röran på hurtsen. Längtar efter att få äta mig genom Paris allra helst genom denna bok.

Jag samlar porslin till en kompis. När man springer på det.

Hennes önskan är Flora från Gustafsberg.

Måste öppna detta paket insåg jag precis. En present.

Hon får lite Alpviol från Gefle också. Uppläggningsfat för 15 spänn, så värt.

Detta är det absolut bästa beviset på att mina fingrar är lite grönare. Jag har fått ett par sticklingar av Blomsterlönn tidigare av Linn. De har alltid dött trots att jag har vårdat dem enligt konstens alla regler. Nu fick jag en ny stickling av Maria och taadaa – 2 blomsterknoppar och en tredje påväg. Kallas även Klockmalva och är vacker i sin sirlighet och det rangliga liksom.

Nu ska jag lyssna på den här boken . Så många lästips att beta av. Someone has to do it.
 

Mokkasin hjärta KOKO.


Här kommer ett sommarlovserbjudande av bästa slag! Verkligen inte alls så bara men bara för att jag ÄLSKAR den här tidningen ! Vi snackar om Koko nu. Vill nämligen tipsa hela världen om den. Och alla folk ❤️ Följ den här länken – så har du den i brevlådan på ett nafs. 79 kronor (plus frakt) för världens bästa hängmatte-trick! Och strandmåste! Och nödvändighet i alla trädkojor! Och definitivt i min alldeles egna läshög. 100 supersidor! Vet inte vem som älskar KOKO mest nämligen, är det jag eller mina ungar?! Den här tidningen väller liksom över utav härlighet, klokhet och finurlighet! Tidning och tidning, mer åt en bok tänker jag. Så tipsigt, läsvärt och pyssligt! Så välgjort, glassigt och skönt!
Jag har ju skrivit om Koko här innan och där. Chefredaktören Marie Birde har gjort bla Stil i P1 och favorittidningen Darling då det begav sig. Den är inte bara bra den är jäkligt snygg också, troligtvis den snyggaste som gjorts till yngre folk. Kolla bara här.
Temat för detta nummer är blommor, kartor och hiphop! Stor intervju med Cherrie. Tipsigt om sommarflätor, graffitti och kanske kan man starta ett parti!? Tipsigt som tusan om film, musik, teater och böcker. Boktips om sorg och intervju med Jenny Jägerfeld och hennes nya bok Comedy Queen, om tolvåriga Sasha vars mamma har tagit sitt eget liv.
Älskar avsnittet om tågluff. Och att Elin Unnes skriver om bomber och tvålar. Och bara klokt och sådant som ”tro inte på allt du tänker”. Nä just det sa någon imorse.
Och som jag sade på vår workshop Hidden places då alla deltagare fick det störta bokpaketet från Koko. ”ja, man brukar säga att det är tidning för den yngre generationen men nu råkar det vara så att den hör till en av mina bästa inspirationskällor. En inspovärld utan dess like. Framför allt att någon vågar göra något så eget och så rakt igenom smashing utan att likna något annat. Sådant inspirerar mig alltid. Älskar typ varje millimeter och varenda ord.” 
Fin fredag och puss från hängmattan!
 

For the monday coffee.

Det luktar sommarlov, sade Nomi imorse. Jag är nog benägen att hålla med. Somnade med vidöppna fönster och vaknade till fågelkvittret 04:38. Men det var det värt. Det är måndag och världens kortaste veckor. Vi kollar böckerna jag är nyfiken på just nu.

Broderiskola till sommaren!? Karin Holmberg har skrivit en heltäckande handbok i broderi. Då jag sedan en tid tillbaka överkonsumerar allt i broderiväg på loppis, bara för att rädda allt det vackra, så skulle jag inte ha något emot att lära mig allt om bakgrunden. Sedan kanske man korsstygnsmonogramma i augusti. Svenska Broderier hittas här.

Jag kan inte se en bild på My Feldt´s instagram utan att drabbas av som en vindpust av energi. På gränsen till storm. Älskar hennes egensinniga väg och hur hon vänder på orden. Därför är jag tämligen säker på att hennes bok är exakt lika härlig. med bilder av Linda Lomelino. Vilket sjuhelsikes team! Blåbär, äppelskrutt och rabarberskugga hittas här.

Lise Hellström Ink & Lise superinspo för allt i textväg. Såklart att det skulle hamna i en bok. Kristin har plåtat och Sanna har formgett ! Lises lettering hittas här. 

Fabrique segertåg genom Stockholm, Gotland och London har förmodligen inte undgått någon. Men att ta del av historien om hur allt började och allsköns bakhemlisar är först möjligt nu. Fabrique: all you need is bröd and love hittas här.

Ni minns hur jag avgudade Paris – för foodisar väl? Nu har även Tokyo och Rom kommit ut i samma serie. Och framåt hösten Köpenhamn, hade dock önskat mig den lagom till sommaren. Bevaka Köpenhamn här, Paris hittas här, Tokyo här och Rom för foodisar här.

Artilleriets hyllning till Västkusten och livet i köket verkar ju helt klart vara fin som snus. Åtminstone om man får tro Cattis och Elin. A.Journal of west coast culinary hittas här.

Min mamma ändå <3


Minns ni när jag var i Dalarna i höstas? Och blev som besatt, så pass att jag började styra in jobb och uppdrag på Dala-tema trots att ingen frågat efter det. Och verkligen drömde mig tillbaka var och varannan dag, i form av en girlang kanske? Därför var det som hint från ovan om att kanske jag levt ett annat liv i skogen kring Dalarna, när jag en dag för några månader insåg att min mamma försett mig med böcker om Karin Larsson långt tillbaka. Långt innan jag ens visste om det själv, att mitt hjärta nog låg där i trakterna kring Sundborn. Måste tillägga att vi nog, tyvärr, inte har någon anknytning till Dalarna. Egentligen om man ska gå efter släktforskningen. Men min mamma, hon visste ändå.

För efter att ha scannat hela internet, läst och lyssnat på allt som gick att få tag i så hittade jag som en händelse böckerna om Karin Larsson. I min egen bokhylla! Obläddrade! Och med år på nacken. Allesammans, presenter från min mamma. Det var liksom inte en utan flera stycken! Karin Larsssons värld av Lena Rydin har jag läst om tre gånger nu. I min trädgård vill jag vara Karin är numera för alltid utsedd till min trädgårdsbibel. Den beskriver mina drömmars trädgård inser jag mer jag läser. Plus en riktig tegelsten, utgiven från Nationalmuseum 1992 då det var en stor Carl Larsson utställning som jag såg. Men hade liksom glömt på vägen. Och den blågula från sextiotalet…

Jag har läst och läst. Och känner att jag älskar allt. Nu menar jag allt. In i minsta detalj. Jag synar breven som skrevs, jag synar målningarna som gjorts, jag tjatar hål i huvudet på min man som kanske inte tycker alltsammans är exakt lika intressant. Som hur kransarna av förgätmigej låg på ostindia-servisen och hur sybordet hade en massa överfulla små lådor där varje låda var som ett äventyr. Eller hur breven mellan Carl och Karin var skrivna, och hur barnen var klädda och hur livet självt var där uppe i Lilla Hyttnäs. När inte Kristo lyssnar längre då går jag bara vidare till någon annan i närheten. Men alltså. Jag har typ tidernas största girlcrush. I Karin Larsson, dock död 1928. Men i allra högsta grad livs levande kan man tycka.

Det extra fina är att min egen mamma måste ha förstått det där. Till och med för 20 år sedan. Kanske redan när jag föddes, säg att det var så mamma?! Det låter så romantiskt. Men min bokskatt från mamma (ja från pappa också men jag tror inte det är han som köpt böckerna… däremot kan det mycket väl ha varit han som drog iväg mig till Nationalmuseum, vi gick ofta och kollade tavlor på den där tiden) tog ännu ett skutt när jag häromdagen fann denna bok. Även den i vår bokhylla. Tryckt 1969.

Och minsann på Anna-dagen 1998. Anna är mitt andra namn. För några veckor sedan hade jag tänkt att den boken skulle jag minsann önska äga, som ett inredningsmagasin. Att syna alla målningar i närbild och alla finurliga lösningar i all sin brokighet. Och så gick jag förbi bokhyllan vid gula soffan. Och vad skådade mitt norra öga, var där inte en bokpärm som såg sådär blå och varm gul ut?? Exakt som den där boken jag suktat efter? Jooo! Visst är det konstigt!? Där har den legat i 20 år (ja fast i alla våra olika hem) och aldrig har jag bläddrat i den. Otacksamt kan man tänka.

Å andra sidan ger det mig hopp om alla böcker och ting man ger sina barn, för man tänker – det här är du, på pricken! – och de kanske knappt höjer på ögonbrynet. Kanske måste det ta tjugo år för vissa?!

Det här barnrummet har kanske de smartaste av lösningar…

Mina, bara mina. Tack mamma för du känner din dotter så väl. Och liksom inte ger upp fast hon är lite trög i starten.

Det här är vare sig Karin eller Carl Larsson men en annan inspirerande konstnärssjäl. Vårens presentbok finns i nytryck – Blomsterfest i täppan. Sagolikt av Elsa Beskow såklart.

Papper från Bungalow ligger mig så varmt om hjärtat. Deras mönster på lådor och ark har nog aldrig varit finare.

Lite Karin Larsson över detta blå mönster. Och påtal om det. Imorgon är alla alarm satta på 10 prick. Jag tänker inte missa Conscious Collection inspirerad av just denna Karin. Jag totalmissade Erdem fast jag bloggat om det minst 4 gånger innan släpp. Insåg fyra dagar i efterskott när jag läste ett gammalt magasin hos en kompis men asch då. Är en katastrof när det kommer till sådant här. Men imorrn, ett alarm strax innan 10 kan väl inte glömmas på ett par minuter, eller?

Damskrivbord ändå. Observera hängräckena. Och vet du att bakdelen kan knäppas bort om man får för sig.

Alla vackra band från en av våra sponsorer till Hidden places, Studio Carta. Dessa breda är så fina. Och Le Piccole saxen som alla våra deltagare fick, så fin liten plåtlåda med världens smartaste lilla sax.

Mamma gav mig en kruka av den är sorten, Arabia Suvi. Tänker att jag ska samla på dem.

Sedan tänkte jag på en annan person och gjorde det här.

 Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

100-tals ramar, klimathotet och en bok.


Jag har fasen inte varit sjuk på tid och evigheter men såklart, exakt just nu när det passar som allra sämst är jag askrasslig. Men som många med egen företag och utan någon som backar up säkert känner igen så måste man, hur förbannat dumt och illa det än är, helt enkelt bara göra. Det ska såklart mycket till, det måste verkligen brinna i knutarna. Är man sjuk så är man har man ju ändå lärt sig under åren. Men nu var det exakt så som var fallet, att det brann. Över 100 ramar skulle liksom skalas av på glas, konstverk och baksida. Alla var gamla och häftade och spikade enligt konstens alla regler. Så Liv och jag bänkade oss i källaren och där har vi suttit bland pappersdamm, glassplitter och skurit oss på fingrarna mer än en gång. Jag dessutom fullproppad på Ipren för att inte sjunka ihop i en liten febrig hög. Det var min söndag.
Plus att jag imorse drabbades av riktigt svacka som jag var tvungen att starta dagen med på instagram. Eller imorse var ju en osanning. Drabbas man inte av den svackan så fort man närmar sig tanken? 

Bordet efter 15-årskalaset.

I femton år har jag tänkt, att våren kommer runt den 12 mars. För exakt den dagen då för femton år sedan föddes Liv. Och några dagar efter var det rena gator och fågelkvitter och solen värmde i nacken. Och så har det faktiskt varit. Inte en enda gång på femton år har vintern hålls oss i ett sådant fast grepp.

Det känns mysigt att vänta på våren. Snön gör verkligen dagarna och nätterna så väldigt mycket ljusare.

Men å andra sidan funderar jag som sagt ihjäl mig på vintern vi plötsligt har och att det snöstormar i Rom. Samtidigt är det extremt höga temperaturer vid Nordpolen, 20 grader varmare än normalt och havsisen har sin absolut lägsta nivå någonsin.

Förutom ramhysteri, klimathotsdepp så hann jag läsa en bok med. Liv skulle läsa en modern roman som vi senare insåg var skriven samma år som hon föddes. I alla fall så knep jag den också. Så fin, så sorglig och begåvad.

Nu sova. Puss och kram och godnatt! Imorgon är jag frisk, det känner jag på mig.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Det stora inlägget om bokhyllor.

Bokhyllor. Så många undringar om just detta. Och tja, vad ska man säga. Är det något vi uppenbarligen samlar på oss härhemma så är det böcker. Jag inför ju köpstopp på det ena och andra men böcker har aldrig innefattat just köpångesten. Egentligen så har vi väl alltid funderat på att platsbygga men faktiskt aldrig haft tålamod att vänta in ett sådant bygge. Faktum är att vi älskar böcker. Och ett hem utan vore så trist och tomt, åtminstone för oss. Så därför har vi haft en hel massa snabbare lösningar för att lösa förvaringen av just böcker. Det komiska är att vi efter 10 år i det här huset fortfarande saknar bra smart förvaring för kläder. Då vi faktiskt, tro det eller ej saknar garderober förutom ett par kattvindar, dessvärre renoverade vi ju bort två…så är vi absolut inte hemma där ännu. Men böckerna, de har bra plats. Låt oss kolla!

John Kandells Pilaster har vi haft i två exemplar i stort sett sedan vi köpte vår första lägenhet. Vilket är snart 20 år sedan. Ingen av dem har en skråma och har aldrig varit i närheten av att svikta. Det är det som skiljer de riktigt gedigna mot de tusentaliga kopiorna på denna hyllklassiker.

Vi har alltid proppat dem överfulla. Jag älskar att det ska se ut som den högsta av högar. Men betydligt enklare att få ut boken i mitten då. Här har vi kokböckerna.

Sedan var det mitt allra käraste skåp, köpt på Möbelmagasinet. Ni vet väl att denna fenomenala butik också har sin motsvarighet som auktionsverk, här. Det går att göra riktiga fynd när det kommer till nätauktion. Det allra smartaste är ju att sätta på bevakning. Påtal om smarta tips så tar ju BillgrenWood upp detta i stora Auktions- och loppisavsnittet, lyssna här. Och lär.
I alla fall. Mitt skåp är ett bokskåp från Åtvidaberg. Eller skåp Åtvidaberg är det bästa sökordet då det också kan kallas butiksinredning eller enbart skåp. Då skåpet är uppdelat i fleras sektioner, delbart för att bygga sin unika form, kan man ibland hitta enstaka sektioner. Det är också superfint, att exempelvis sätta på väggen som ett litet bokskåp. Och nej, jag har inte bara böcker i mitt skåp men det vore fint att ha det så. Den dagen…

Alla dessa småhögar av böcker bildar som stilleben i sig. De stör mig aldrig. Dock är det tuggvänligt för vissa valpar just nu.

Små bord är perfekt bokförvaring. Det här är kanske lite väl nätt för böcker men gillar att det är högt och smalt. Observera passagen till höger, vi kommer till den längre ner. Passagen i sig leder till vår trädgård, pool och under det stora taket utomhus. Närmare bestämt det här. Läsvänligaste platsen om sommaren.

Här skulle det såklart vara fint med en inbyggd variant. men det är ett helt vanligt elfa-system. Dock har vi använt målade, kraftiga plank som hyllplan. Det är två plankor i bredd. Detta för att slippa att de skevar mad alla dessa böcker, vilket alltid är ett problem med både mdf och hyllplan man köper färdiga.

Gillar ändå osynligheten av ett elfa-system. Att man ser böckerna bara.


Som sagt, vi trycker in bokhyllor på första bästa plats. Passager och hallar är utmärkt bokförvaring. Man passerar och så lätt att greppa en bok.

Här är det i alla fall lite strukturerat i form av magasin. Men ack så skeva hyllor.

Måste visa er innehållet i de röda samlarmapparna. Det är gamla program ifrån föreställningar på Dramaten, Folkoperan och Operan. Så fina.

I samma passage, mitt emot magasinhyllan har vi pockethyllan. Rymmer faktiskt cirka 600 pocket när den är full och vår mest bästa hylla när det kommer till översikten, lyxigt. Det fiffiga med denna är ju att den är lika djup som en pocketbok, supergrund med andra ord. Enkla konsoller från byggvaruhuset. Hyllplan är en gammal spontad dörr. Vår satt i källaren, ni vet en sådan enkel som var ihopsatt på baksidan med snedslå. Du lossar bara snedslåplankorna med kofot sedan är det bara att plocka isär.

Vi har noten i plankan utåt.

Att ha böcker i fönstret kräver ju egentligen bara ett bokstöd. Och norrläge. De blir så himla blekta annars. Jag brukar vara lite strategisk här. Ett fönster vid en sittplats kräver några bokhögar.

Eller pågående projekt i ett arbetsrum.

Det är väl lite så att böcker hamnar där man läste ut dem.

Den här bokhyllan måste absolut styras upp. Jag skyller på min man som skulle trycka in en vinylspelare nyligen. Det känns som det är allt annat än böcker där just nu. Här skulle jag önska en inbyggd allra mest. Faktiskt en som gick över dörren och täckte hela denna vägg. Här skulle det vara prio den dagen vi får byggfeeling. I ett annat liv känns det dock som.

Album, lp-skivor och magasin. Det här Snö-skåpet ska dock få flytta för min man behöver ett skrivbord nära vinylspelaren som nyss är lagad. Very important.

Viggo har ett par stringhyllor av ny modell. Gillar att stringhyllor har gavlar fast ändå inte. Plus att måtten är väl avvägda och flexibiliteten.

De små är också bra till böcker om man inte samlar på annat.

Den andra av pilaster-hyllorna är för tillfället i Charlies rum. Men hans rum behöver en liten make-over då han i stort sett tagit över Livs rum som det såg ut, och möblerna också.

Jag brukar ju alltid påstå att jag gillar skåp med glasdörrar bäst. Men det är ju något fridfullt över  stängda dörrar.

I jämförelse.

Nomi har mer sådant här i bokhyllan. En häst-ishink är så hett.

Ett annat bevakningstips på auktionssajter och blocket är jugend. Jag faller alltid dit. Åtminstone när det gäller möbler till barnens rum. Det är något med ribborna, de sagolika detaljerna som små otippade skåp och hyllor. På senaste tiden har jag budat på detta skåp och detta. Nomis sk damskrivbord är också jugend.

Liv´s egensnickrade bokhistoria. Sparsmakat. Hon har en egen variant för att få det såhär stilrent och lägger högar med det man inte vill ha för tillfället utanför sin dörr vilket = Nomis rum.

Slutligen har jag insett att inte ens 3,5 meter bord räcker till bokhögar i vår familj. Så därför har jag placerat det lilla runda bordet i anslutning. Som ett litet avlastningsbord.

Om ni zoomar kanske ni kan få lite bokinspo också! Det är en salig blandning i bokhögarna på det här stället vill jag lova. Sapiens,Liv 3.0, Nellies och lite Herr Grums på det.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

 

Kanske kan vi införa en liten lag (i smyg) på tv-program alla borde se?!

Att vi sträcksåg Lerin´s Lärlingar igår! Om tv alltid vore såhär bra så skulle jag titta jämt. Och funderingarna igen, de kom som på beställning för att göra en sömnlös. Om vårt samhälle så strikt byggt på normer och att passa in alla i speciella fack. Så lite utrymme att bara var sig själv. Sig själv och helt fantastisk på sitt alldeles egna sätt. Tänker på personerna i programmet som kunde fått en helt annan start i livet om allt bara varit annorlunda. Hur så mycket annat har format dem, skolan, samhället, det sociala spelet. Det sista Viggo sade igår innan han somnade var: Det är så märkligt, fram tills vi gick i trean var alla helt sig själva, lite galna var vi och ingen brydde sig. Sedan hände något och alla ville vara likadana, varför är det så? Ja, varför är det så?..

Attans vad solen sken igår men huset var kallt som en isvind. Tur att jag hade mina fotvärmare till valpar.

Den svårmodige Chester och den gladlynta Iris. Värmer de inte mina fötter virvlar de runt och runt. Men ibland så.

Men ehhh – kom igen då brorsan?! Det roliga är att det här är en så typisk bild. Chester chillar som bäst allt medans hans syrra pockar lite på uppmärksamheten. Eller studsar runt, testar akrobatiska övningar eller anfaller i smyg. Fast på ett gosigt sätt.

Att jag ligger lite väl ofta på den där divanen… Men det är en perfekt plats just nu. Solen är mjuk här och jag har bra översikt på det ena och andra och valpbus.

Mjölk & honung – ingen har väl undgått denna rosade poesisamling.  Även Liv och hennes kompisar har kollen här. Vilket i och för sig är mer rimligt än att jag har det då man brukar kalla den kanadensiska poeten Rupi Kaur ”sin generations röst”. Boken hamnade direkt på New York Time´s bestseller list och har sålt i 2 miljoner ex. Sandra Beijer har översatt, och jag kan inte tänka mig ett bättre val. Översätta poesi måste bli totalt träffsäkert, i allt från att ha koll på själva orden till att tolka känslorna och finna själva innerbörden. Inte för att jag har den minsta erfarenhet men jag tänker att det är lite så.  Sandra känns i alla fall perfekt. Boken är en sorgsen historia men även med styrka och hoppfull. Ska lista mina favoritsidor åt er.

Tre sockor och två hundvalpar, ändå så kyligt. Men vacker vinter såhär plötsligt.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Lite oklart en onsdag.

Idag får jag besök av dessa finingar. Vi har ju liksom kommit på att vi bor rätt nära varann. ALLT är nära, tänker att det beror på hur man ser på saken. Egentligen. Jag tycker ju till och med att Norge är nära nuförtiden. Känns fint.

Jag borde verkligen styra upp min anslagstavla. Man kan ju verkligen fråga sig vad jag inspireras av, exakt..? Just nu lite såhär:

  • Katarina Matsson´s instagram @ettrumtill
  • Weronicas inlägg om Dahlior
  • Weronicas inlägg om Luktärter
  • Sale på Veja
  • Och att jag tror att nya kollektionen på Dôen kommer in idag. Inklusive PRECIS sådana jeans jag letar efter. Jag kommer glömma bort det, exakt som jag glömde Erdem för HM…


Påtal om något annat så kan man läsa en intervju med mig i senaste numret av Femina.

Lite om hur jag ser på saker och ting.

Och pappa kom med en kakburk. Det var mamma som köpt den och jag tänkte på Paris i flera timmar samtidigt som jag smällde i mig innehållet utav kakor.

Jag ser fram emot min egen dag. Det blir fint att smida planer med babes:en.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Spotting something beautiful, a hug, taking your bike, bubbles, catching a snowflake on your tongue, exploring your own neighborhood, sprinkles, making a wish & blowing on a dandelion puff…


Tycker att den här lilla kalendern är så himla söt. Det är ju något fint med det där att dra en lapp per dag, känns lite som när man var liten… Och här har Flow gjort en kalender som för att fira lite grann sådär varje dag. Inget stordådsfirande alltså.

Mer åt det här hållet. Känslan när man upptäcker det ytterst märkvärdiga att min lilla stickling, som jag tiggde till mig av en kompis (eller så värst mycket behövde jag inte tigga egentligen) på novemberkaktusen har börjat blomma! Det är faktiskt väldigt märkligt för jag har glömt att vattna den där sticklingen gång på gång och så plötsligt ser man den lilla rosa blomknoppen! Sådant vill man liksom inte ska fara förbi.  Sedan lovar man på heder och samvete att alltid sköta sina små växter. De lever ju trots katastrofskötande, det måste ju vara värt något.

Lite gulligt ändå måste jag säga och så är det fina illustrationer också, av Deborah van der Schaaf

Senaste The Way We Play är stunning. Och sedan har jag ett otroligt habegär efter hörnskåpens hörnskåp! Reportaget om Mimi Thorisson är ju helt klart drömbenäget. Så vacker värld bara. Tänker att du inte missat hennes instagram.

Som grädde på moset bland allt fint så hittar man ju även Johanna och lilla Gillis. Finingar! Johanna som ju flyttar till hus vilken sekund som helst, kika här för barnrumsinspo!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM