OUR WEEKEND DIARY-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
31
archive,category,category-our-weekend-diary,category-31,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Teparty i boden och maskrostricket!

 

Igår for jag och Nomi ut på landet och styrde upp en plåtning inför boken. Den skulle handla om papier maché och har jag sagt att det är bland det finaste vi har DIY-väg? Jag tänkte på Alice i Underlandet och hade gjort en hög med tekoppar. På lördagen torkade de på klädstrecket i solen.

 

 

Evy kom till fotograferingen i en kärra. Å!, utbrast Nomi. Hon ser ut som en influencer!!

 

 

Världens bästa klister fick kanel på toppen.

 

 

Sådärja! Ätbart med lite knastrig kanel.

 

 

Det var ytterst bra att plåta i vedboden på Annersa. Helt enkelt för det finns så väldigt mycket papier mache saker här. Sen var det en ovanligt bra bod när jag rensat ur ved och bråte. Och sopat en del.

 

 

Fast vi i förväg hade bestämt raggsockor  så var det rimligt för attan vad kylslaget i maj. Det enda gisslet med dagen var att det regnade och jag var tvungen att stå utanför boden när jag tog bilderna.

 

 

Vi hittade Nomi och Evy i köket.

 

 

Nomi hade tydligen dragit till med ett dagis-minne! Själv har jag aldrig provat men det hela var uppenbarligen väldigt fascinerande.

 

 

Hon delade maskrosor för att låta de krulla sig i ett glas vatten.

 

 

Tjusigt trick!

 

 

Dags för nästa plåtning. Ny outfit.

 

 

Det regnade så mycket att vi var tvungna att pausa i bilen. Nomi hade nämligen ett eget förråd där. Med kakor, bullar och nudlar (?).

 

 

Lilly värmde sig i morgonrocken. Det är såklart att man inte har varma kläder till hands såhär i mitten av maj.

 

 

Vi skulle fotografera kalasblommor.

 

 

Sådan stjärnor till barn. In och ut i regnet, fotografi efter fotografi. Konstaterade att jag lyckats ta 1800 bilder på en dag?!!! Inse DET sorteringsjobbet…. Det ska ju max bli 10!

 

 

Evy blev en superhjälte i samma sekund vi knöt rosetten under hakan och de första regndropparna började falla. Eller långt ifrån första, det var kanske den tjugonde skuren. Fast det ju aldrig regnar i Annersa, sägs det. Det roliga var att på vägen hem, svängde vi i en kurva och sedan sken solen och inte en droppe regn. Å, sade Nomi igen. Vi passerade precis en portal, märkte du den?

 

 

Himlen blev kolmörk och vi tog skydd i det lilla härbret.

 

 

Lilly var klar för dagen och bestämde nu sina egna kläder.

 

 

Här har Evy tröttnat med en lång och ljudlig suck. Och jag lovade henne att manteln är hennes så snart jag är färdig med den.

 

 

Sedan öppnade affären. Dyrbarheter såldes till höger och vänster så Nomi tipsade om att det kanske var bäst att de hämtade sin pappa och kortet. Det är ju så fiffigt det där med kort, aldrig någonsin slut med pengar ju! Artonhundra, tretusen tack och sju miljoner.

Och nu ska jag sortera artonhundra bilder, wish me luck. Sortera och välja, DET är mitt allra värsta när det kommer till foto.

Som att dra av ett plåster.

Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

 

 

Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

 

 

Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

 

 

Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

 

 

Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

 

 

Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

 

 

Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

 

 

Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

Från stöket till julklappskaos och julefriden däremellan.

Hej och hoppas ni har haft en riktigt fin jul! Sådär mjuk och full utav kärlek bara. I mitt fall älskar jag mest när den är lite som vanligt, det känns tacksamt i magen. Vi firade julafton hos oss och såklart stökade vi lite dagarna innan.

Liv stod för servettvikningen.

Mina barn vill helst bara synas i periferin för tillfället men såklart kollar man serier under tiden. Weronica tipsade om En väldigt engelsk skandal, en miniserie. Den såg inte Liv men jag och Kristo, så bra. Weronica är briljant när det kommer till titta-tips (ja andra tips med för den delen) alltid så spot on, och för en sådan icke-titta-på-tv-människa tar jag tacksamt emot.

Julklappar inslagna i tapetrester. Och sedan kom etiketterna på, om jag än virrat in mig själv i märkningen av paketen. Vilket märktes på julaftons morgon…

För första gången på miljarder dar fick vår gran lite nytt pynt. Snowflakes från Afroart. Och rosetter då.

Det är smart att slå in i förväg, allra särskilt när man har fyra barn. Man kommer liksom fort upp i mängd. Note – rationalisera inte bort etiketterna för senare tillfälle.

Skåpet har bytt plats.

Har snöat in på ljuslyktorna från Skruf. En tia på loppis. Så värt. Även att de röda pelargonerna blommar i källaren.

I år höll jag nere extremt på snittblommorna. Har faktiskt gjort ända sedan min sista Dahlia blommade ut. Därför fick en Begonia agera snittblomma till juldukningen och lingonris och kottar från skogen. Plus en julstjärna. Uhhh, vet ni vad jag mindes nu.Jag har glömt mina dahliaknölar ute!!! Upplockade från jorden, i en låda men UTE!! Vilken miss!

Linneduken är sedan gammalt metervaran Aina från Ikea som jag snabbtråcklat ihop på mitten. Jag döljde sömmen med en massa smådukar. På vissa strategiska ställen knöt jag ihop dem synligt.


Chester blev julfin.

Den här hunden alltså. Han somnade under klippningen.

Kolla njutet!

Ljuskronan fick också lingonris.

Den fick bli enkelt i år. Tröttnade plötsligt på det väldigt ostyriga.

Julaftonens tidiga frukost. Pannbröd, julgröt och en febrig Nomi. Själv tyckte hon det kändes som 45 men det var bara 40,5… Och det är väl först idag hon är på benen igen, influensa tänker jag. Annars är det Viggo som brukar bli julaftonssjuk. Det är liksom inte bara en gång vi vaknat på julaftonens morgon av en nedkräkt säng.


Nomi hade fixat en sådan fin julklapp. Bilder med livsviktiga citat på baksidan.

Sedan kom familjen! Min mamma och pappa. Och systrar med barn och män.

Bordet var dukat och de där julgransljusen i vänstra ljusstaken brann i en rasande fart.

Men solen sken och julafton var vacker!

Vi dukade julmaten i köket. Tycker så mycket om att placera Liljeholmens kyrkljus i grupp såhär. Jag ställer dem direkt på stenskivan och de brinner i evigheter.

Såklart rymdes inte allt på ett ställe.

Någon undrade om vi möblerat om igen. Såklart. Det skulle bli ramaskri och tandagnisslan om vi inte hade julmiddag exakt just här.

Julgransljusen byttes ut till Birgitta-ljus, mycket lugnare så.

Knepigt med alltför nära ljus.

<3

När andra tittade på Kalle Anka så snajdade far min om till tomte. Hans gamla förflutna som tomte både under unga 60-talet och när vi var små går inte av för hackor. Nu for han iväg till mina kusiners små barn.

Så sedan passade vi på att ha dubbeltomte!

Klapp-kaos de luxe! Det var den julaftonen. Tack, du var fin.

Our weekend diary.


Har aldrig känt mig mer lugn i juletid. Med det inte sagt att jag inte har saker för mig, det har jag. Och inte heller sagt att julklappar är inhandlade och inslagna, egentligen raka motsatsen. Och kanske slutar det med att jag dan före alltsammans är helt uppskruvad och inser att allt bara var på låtsats men nåja då får det väl vara skönt så länge det varade. Jag har faktiskt köpt några nya pynt till vår gran! Det hände förra gången för femton år sedan så ingen köpångest på den. Tycker om dem så mycket så jag köpte några till en kompis i samma veva. Finns här!

Så dessa slog jag in i en gammal Cloetta-låda.

Med mässingsbjällra i rosetten. Blir alltid så överförtjust när man hittar pinglor på loppis. De är så tunga och gedigna i jämförelse mot de nytillverkade. Och så kostar en tråd med flera stycken inte mer än en tia.

Snöflingorna i cloetta-lådan tog vi med hos hem till Linn, Isa och Leo. Alltid lika mysigt och varmt där. En vill liksom aldrig gå hem vilket jag knappt inte heller gjorde. Jag har liksom en vana att alltid dröja mig kvar extra här, sådär som när en snabb promenad blir tre timmar. Fint ju.

Eftersom jag uppenbarligen tror mig ha all världens oceaner av tid fortsatte jag att möblera om i morse. För den vane läsaren ser man att vi nu har sofforna i detta rum. Eller vi har snarare fem soffor i samma rum… Det kändes en aning knäppt när jag insåg det. Fast en är schäslong.

Här tyckte jag fortfarande kändes helt okej.

Här med faktiskt.

Fast här hade jag tröttnat och det är faktiskt värre än det ser ut. Och så snöade det ut. Klart man vill göra annat då.

Så vi stoppade in barnen i bilen och for ut till vår absoluta favoritjulmarknad på Ändebols Gård! Så pass att vi bara tycker vi behöva denna och att våra barn börjar påminna sig i september om lammkorven till lunch.

Liv var julig.
 

 
Emma och Albin sjöng så vackert och inom loppet av ett par timmar kände jag mig helt uppfylld av julefrid. Om jag hade känt mig i fas innan så var jag det definitivt nu. Så enkel är jag eller andra kanske skulle kalla det strutsbeteende, att liksom glömma allt man borde göra.

Vi handlade grönkål, brysselkål och en massa annat gott. Man vill ju liksom ta allt med hem. Sedan fick jag och familjen en sådan fin present av Katarina och självaste Ändebol, jag blev så överraskad och glad så jag var på vippen att börja gråta. Så. Himla. Snällt.

Tack helgen du var fin och hej kära julefrid.
 

Gjorde ett Underland med lite extra guld och julefeeling.


Jag planerade att göra ett underland och städa väck kalasfeelingen. Det gick fint, nästan. Fast nu har vi kombo lite julkänsla med vimplar.

Den där blomman till höger höll dock på att ta kål på mig, vilken jädra evighetsupplevelse.

Det var verkligen inte meningen att den skulle bli så gigantisk men jag tog en bas av papiermache som Viggo gjorde en gång. Han skulle klä ut sig till muffins och på toppen skulle ett körsbär sitta och ur det skulle en mask kräla. Nu blev det aldrig så men bra plan. Därför började det liksom för stort från början.

Funderade flera gånger på hur jag skulle minska det hela men det var som om jag snärjde in mig själv i fler och fler blad. Även min man hade åsikter om själva tillvägagångssättet och jag snäste att vad vet han om blomgörande? Egentligen?

Hur som helst blev den alldeles för tung för själva cement (!) foten och jag fick börja bygga ut med hönsnät och grejer.

Hade värsta hatkärleken (med betoning på hat) till den när den var klar. Men det lade sig. Var ju ändå bara en pappersblomma.

Blommorna skulle till Fia och iminlillavärldavblommor. Hon har ju så himla fint där att man fortfarande mest tänker på Paris.

I alla fall skulle vi bygga lite underland.

Det var ju mörkt innan vi började och jag glömde såklart att ta kort. Men i sista sekunden knäppte jag av några.

Älskar porslinstorn och hängande kannor i sidenband. Är dessutom väldigt förtjust i grejen med att limma fast lock på guldkannor så de inte ska ramla i backen, något bra i känslan.

Om ni tittar lite snabbt så ser ni inte Kjell & Company som reflekteras, visst?  Och inte den illgröna korgen som vi burit guldigt porslin i från Möbelmagasinet.

Sedan skulle det till lite torkade buketter också. Kilar ner och plåtar lite mer snart igen.

Det är nämligen som en annan värld där. Som alltid såklart men nu med julefrid!

Vi släpade ner lådorna från vinden, satte ljusstakar i fönstrena och fyllde de gamla tunnorna med tallgrenar och svepte säckväv runt. Och så lite vimplar på det då.

Jag packar deg på plåt, lyssnar mig igenom lördagen och det var tur att vi såg just den filmen.


Visst ser det asmysigt ut, som om man sörplat choklad i godan ro. men skenet bedrar som alltid och egentligen är det vatten med vispgrädde och kanelstång. Fluffigt ändå. Fast det gör inget, skön jobblördag i ett ödehus där det saknades fler fönster än vanligt. Så pepparkakorna liksom slokade på mitten av fukten.

Tur att jag hade deg med mig ändå. Älskar (inte så mycket) mitt sätt att packa. När kristo jobbar med mig packar vi helst i flyttkartonger, åtminstone ikeapåsar (förlåt darling jag vet att du är bra på det här, så mycket bättre än mig) , allt ska liksom staplas och packas smart, hållbart (i bemärkelsen att det kommer fram helt) och säkert, med andra ord inte vara risk att flyga runt. När jag packar gör jag det mer med stil liksom. Känslan liksom…att ha en pepparkaksdeg utkavlad och klar på en plåt, DET kallar jag packa snyggt.

Myset. En hel dag framför mig. Jag och Säkert i lurarna. Eller Annika Norlin. Jag har nu sträcklyssnat på Frida Hyvönen i ett år drygt men gör nu ett byte. Här växlar men inte i onödan säger hon som faktiskt kan repeata en låt en timme i sträck. Minst. Idag var det Skadat exemplar. Dör på texten, vill också skriva sådär.

Förutom detta har jag lyssnat på två tips av Nathalie, senaste avsnittet av Stil om John Bauer, sjukt intressant om filmen Gräns. Och även avsnittet på Värvet med Daniel Hallberg. Som för övrigt var med i The Square som vi äntligen lyckades se igår. Tur att vi såg den. Galet bra. Tänkvärd, intressant och hur mycket kan hända i en film egentligen? Det finns nog heller inget som får mig att skratta hysteriskt som realism och igenkänning från hur världen ser ut, hur sjukt och skevt ( på ett dåligt sätt) det ändå kan vara. Och ur det där gapflabbet snurrar det på bra, liksom i kölvattnet, om vår cyniska verklighet som vi oftast bara följer med i, utan närmare eftertanke.

Nu ska jag läsa önskelistor. Julfeelingen är som sagt tidig i år.
 
 

Svepet.


Jag har hela kameran full med bilder från den senaste dagarnas lilla roadtrip. Kanske var det ett teståk om vi pallar ner till Paris?? Helt klart var det en alldeles perfekt liten tur om ser till själva målet i alla fall. Sedan kan jag väl inte påstå att de fyra ungarna var som filbunkar därbak i bilen. Till sist bestämde vi oss för ett rullande schema då alla ville sitta fram eller i mitten. Jag tror jag kö hela vägen till Paris, helt klart lugnast. Nu kom jag hem alldeles för sent för att ta mig an bilderna i min kamera så bara ett snabbt hej och några bilder från mobilen och senaste dagarnas instagram! Gissa stugan längst bort på vägen i Dalaskogen?

Jag jobbar fortfarande. Sista skälvande veckan innan semester ska jag färdigställa en foajé intill vår nya teaterscen här i katrineholm. Ärligt talat, vintage i all ära men när man absolut inte springer på det man söker blir det en högst knivig situation. Men trots att det hela ser lite oklart ut tror jag att jag lyckas med ihopskrapandet. Planen är som en inrökt, dammig och skev historia med säkert 100 år på nacken. Inte helt lätt i en nyrenoverad lokal med kommunens alla föreskrifter och säkerhetsregler för det offentliga rummet. Som alltid gör dig påmind på det mest synliga sättet och mitt på väggen.

Huset med blundande ögon i morgonkvisten är ju såklart supersköna familjen Mc Allisters! Fy fasiken vad fint det var att ramla in deras torp i Dalarna! Alla, inklusive Chester trivdes som fiskar i vatten och det är så jäkla fint när allt bara klaffar som det aldrig funnits något annat.
Och Dalarna. Så märklig känsla i magen att inte se över Siljan för röken som spridit sig med vinden. En morgon trodde jag bara ängar och åkrar hade en slöja av dimma och att det var någon som eldade i en öppen spis (SÅKLART inte) förrän Isabelle upplyste mig. Brandrök med vinden, när skogen brinner. Nästintill svårt att ta in när världen ser ut så här.

I detta härbre vaknade jag, i en säkert 200 år gammal utdragssoffa till hästgnägget. Som sagt, det kommer fler bilder. Så länge kan ni kika hos Isabelle, ni följer väl henne!? Vet nog ingen så outsinlig källa till inspiration, på alla plan.
Och måste redan nu ge ett sommartips – Isabelle och Eva Röse har en podd ihop och den är fantastisk. Ganska så nystartat men så intressant, kul, klok och viktig. Ska ge er en djuplodande recension men jag som annars gått och blivit mycket kräsen i podd-djungeln tycker deras podd är knivskarp, spot on och grymt ärlig. Lyssna!

Innan vi lämnade Dalarna var vi ju bara tvungna att svänga förbi Sundborn. Jag hade fjärilar i magen av upphetsning och barna var raka motsatsen. Vem sade du?? Carl?? Vem Carl Larsson??? Men japp, då var det bekräftat. Helt säkert att jag levt här förut, möjligtvis som piga men ändå, utbrast jag nu när Kristo och jag skulle gå på visningen av huset. Alla tittade på mig som de trodde jag var galen. När jag gick trädgårdsvisningen och guiden sade att jag liknade Karin där jag stod utmed rabatten vid ån visste galenskapen inga gränser. Jaaaa, gärna, ropade jag.  Högt och typ malligt. Mycket ska man häva ur sig innan öronen trillar av. Fast det var väl magkänslan som kom över mig.

Framåt lördagkvällen sladdade vi in hos nästa härliga familj, hemma hos Mari. Alltså, de här dagarna. Så sjukt mysigt att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Min hjärna håller på att koka över av all härlighet. Så från härbre i skogen till lillstuga i skärgården. Egentligen räcker det såhär i sommar, jag är typ nöjd.

Och i rabatten har dahliorna vuxit om barna. Den här är ju helt otroligt. Från en torr liten knöl liksom.

Our weekend diary.

Åh jag vet ju att det är barnsligt att klaga. Och att det inte är värre för mig än någon annan. Verkligen inte. Men herre jisses, det är ju så varmt. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Och lika kallt som vårt hus är i smällkalla vintern, exakt lika varmt är det nu. Huset ställer liksom in sig på temperaturen. Av förklarliga skäl är detta inte stordådens tid. Men med tanke på superhettan får man vara glad åt det lilla.

I fredags oljade min pappa och jag in en fantastisk köpmandisk. En väldans snäll bloggläsare hörde av sig när jag efterlyste en och det var nog en av de finare jag sett.

Vi tvättade den med såpa och oljade med naturolja. Sedan var den så tjusig, ni ska få se senare.

Dagen innan hade min far dragit upp några abborrar. Och förstå lyxen när man mamma ringer och frågar om vi vill ha lunch och liksom redan har gjort dem klara! Hela alltet från rensning, panering, stek och leverans.

Och egenodlad sallad och tomat.

Vi for ut till Helena för att hämta en soffa till ett projekt jag håller på med. Hon gjorde en pall som såg ut som godis och berättade att själva volangen var en gammal kjol. Smart.

Så gullig.

Kristo håller på med ett eget remake-projekt och letade ben och hyllor.

Keiron och Nomi. Innan stora gråten kom. Hon hade i och för sig gråtit lite här med. Men på vägen hem och en timme efter var det floder, jag trodde aldrig det skulle lägga sig. Så är det när man varit på en veckas ridläger och ska skiljas från sin häst.

Försvunna diamanten är alltid en hit.

Nu är tiden då vi aldrig ställer in porslinet i skåpet. Det är alltid någon som kommer förbi och det är absolut bäst med sommaren.

Evy.

I lyckan råkade Chester putta omkull Evy så det var lite skönt när han höll sig på replängds avstånd.

Lilly hade fått en av Nomi´s blusar. Dagen innan sade hon till mig att hon nog gillade lite enklare kläder, att kjol och sånt där var inget för henne längre. Därför var det extra kul att hon ÄLSKADE blusen där volangerna är allt annat än sparsmakade.

Gullisar.

Viggo skulle vidare till en kompis efter middagen. Man vet aldrig hur många som sover hemma om sommarnätterna. Ibland minskar syskonskaran till hälften och ibland är den mer än dubbel.

Lilly lärde sig simma! Det är faktiskt väldigt många barn som tagit sina första simtag i vår pool. Så himla kul att få uppleva detta gång på gång. Fatta lyckan.

Magiska är kvällarna.

Och trädkronorna och himlen när den mörknar.

Har lite härliga saker att visa er! Den här är helt ljuvlig.

Det är mycket nytt på sängfronten. Nomi har haft en het önskan om våningssäng för kompisars skull och finare än såhär blir nog inte.

Klänningen från Zara är superfin.

Jag vet knappt vad som är ute eller inne längre.

Kvällsbuketten. Luktärtorna är nog favoriterna nu. Fin kväll, det är nu det börjar va?! Det svala, ljuva livet.

Midsommar 2018.


Nu får ni en midsommarrapport i efterhand. Är det som julafton tänkte jag, att man liksom inte vill hänga sig kvar i helgstämningen några dagar efter? Men sedan bestämde jag att det ju faktiskt är helt olika typer av aftnar så här är vår midsommar. Lade beslag på minikort av folkdräkter för ett tag sedan. Ni vet väl att jag önskar mig en?

Exakt när jag skulle skriva på instagram, att vad är väl lite regn i det stora hela? Eller det öste närmast ner. Exakt då, sprack en liten strimma av solsken genom kolsvarta moln.

Björkstammar, så hemmablind man blir.

Backen där jag fotograferade mina barn för Zara

Dalarna, Mora.

Jag vill inte påstå att vädret visade sig från en sin somrigaste sida men till hembygdsgården gick vi.

Och jag suktade mer än någonsin efter en egen folkdräkt.

Dalarna, Floda.

Det kämpades med midsommarstången. Det här är mitt favoritinlägg från samma ställe. Kolla så mycket blommor det var i kransarna då? Kanske hade de blommat över nu 2018.

Generations-violinister.

Vår hund är som en bebis. Eller vissa tror uppenbarligen det. Igår åt han upp sådär 15 bondkakor och imorse drog han en djup suck över torrfoder-frukosten.

Säkert inte från igår, den dräkten.

Halland.

Jag frågar alltid vilka som vill ha krans. Charlie och Viggo avböjde tyvärr men dansen satt som en smäck.

Tror dock att min syster Petra körde en fin pepp men det roliga var att så här länge har de aldrig dansat.

Men även det roliga har ett slut.

Eller vissa slog till på ett vinstregn istället. Kaffe, makaroner, mariekex och en nalle puh ändå.

När vi flyttade till vårt hus tyckte jag de faluröda staketen och boden kändes sådär. Lite medeltid, som Liv uttrycker det. Nu älskar jag det och tycker att det är otroligt fint mot grönt och växtlighet.

Minuten innan han nosade på elstängslet. Och i sin förvåning rusade rätt in i fårhagen.

Det tog ett tag innan han slappnade av. Förstår man ju.

Blekinge.

Fårhagen.


Ärligt talat vet jag inte vad Nomi har för midsommarstass på sig?! Det gick undan i ombytena kan jag lova. Klädd för fårhagen kanske.

Dalarna.

Själv var jag helt klart en folkdräkts-wannabee.


Livräddarhundarna.

Det ska övas i tid.

Västmanland.
  
Såklart att vi tävlade i femkamp.

Pappa kastar stövel och jag fick inte ihop tekniken.

Varför blir alltid midsommar extra kylslagen. Ska man kanske ändra datum på den?

Värmland.

Om jag var sjukt dålig på stövelkast så var jag desto bättre på att riva tidningsblad i hela stycken. Charlie med.

Gillar lekar som stannar tiden.

Andas, koncentration. Till och med ett skratt kan få tändstickan att flyga.

Plutten. Det är mycket nu. Med fyra ungar plus kompisar som röjer runt i ett sommarlov. Alla våra dörrar är öppna och han springer och ut och in och är med precis överallt. Igår var han hund , såklart, i mamma, mamma, barn-leken. Som slutade i katastrof och död och barnhem. Är oklart vad som hände med hunden.

Var ju bara tvungen att hänga dem i solnedgången.

Då minsann, när det var så dags att gå ner.

Östergötland.

Då mojnade också vinden och kanotförbudet efter näckrospaddlingen kunde släppas på.

Dagen efter sade Nomi något om att hon skulle börja med fiske. Lite oklart om det var sportfiske, flugfiske eller havsfiske? Men hon fick napp och fick feeling.

Dalarna, Leksand.

Ska man ut och ro får man absolut ösa också.

Överfull båt.

Perfekt till vans-strumporna.

Småland.

Vad är väl en roddtur med chips, läsk och högtalare om inte alldeles, alldeles underbar.
 

Student 2018 och äventyret runt hörnet.


Snacka om tur i väder! Igår vaknade stan till sol och studentsång! Idag har jag sagt tack kära regnet att du räddade vår trädgård från vattningsförbudet. Men igår vaknade vi alltså till detta i grannens trädgård. Jag snabbade mig att öppna alla fönster redan vid halv sju. Bästa morgonpeppen ju.

Barnen sprang från fönster till fönster. Vi var ju dessutom lite extra uppspelta då det även var min systersons studentdag!

Kristo fick rita kort.

Kvällen innan fotograferade vi Filip och hans kompisar. Nomi och Charlie hängde med och vi sprang runt i den här trädgården som det var vår egen. Nomi hade en väldigt bra hårdag, enligt henne själv. Jag kände 80-talsvindarna komma svepande.

Så jäkla fint med kompisar som hängt sedan dagis.

Det fixades och donades. Inte  var dag man har kostym liksom. Och slips. Det skänktes tacksamhet till farfäder och youtube och knyt-lära.

Och till Hans. Som var med som prima assistent. Han hade fullt upp med skjortor, och kostymtricks. Hur många knappar som skulle vara knäppta, noll telefoner i fickan, skjortor som behövdes stoppas in och näsdukar som försvann ner i fickan.

Det var fjärilar i magen och känslan av att allt snart var över eller att resten börjar strax, hängde definitivt i luften. Exakt som det ska vara.

När de andra gled iväg i en astjusig och guldig mercedes från 1971 nånting, stannade vi kvar en stund på åkern.

Det är så galet med kidsen. Åren går verkligen. Minns när Filip tog sina första steg på vår terass med utsikt över Riddarfjärden och sekunderna efter damp i backen så det sjöng om stenplattorna. Mitt i applåderna liksom. Men det gick ju bra ändå. Väldigt bra till och med.

Den ena miniassitenten är VÄLDIGT pepp på det här med student. Så pass att hon under tiden vi fotade sydde ihop sina drömmars studentmössa på studentmossa.se. Roséfodrad, rosédiamant inramad med guld (extra guld till och med) . Nomi Vusir såklart och ”chilla” i nacken. – Vaaaad?! Den levereras inte förrän i september??!!

Det delas många sanningar här. Det är stort alltså. Den största kusinen är liksom vuxen nu.

Fint att han är en sådan helt perfekt förebild för de små. Och de lite äldre också.

Tillbaks till själva dagen och den stora förvirringen innan utspringet. Var, hur, när?

Min syster hade ordnat klokt till sonen med vänner.

Förstod inte förrän senare att det var en kompis son som var på allra största skylten! Fint ju! Alltså, den där luggen, så jäkla gölligt så man går itu!

Vissa var som sagt pepp.

Andra så in i vassen uttråkade.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Älskar kontrasten mellan surkartet och hon som filmade allt!

Nu är det nära.

Kramkalas och han heter inte Janne nånstans.

Haha!

Äldsta barnbarnet. Sedan kom åtta till.

Jag och Kristo pratade om hur man kände. Egentligen. Det var ju verkligen inte bara kul. Jo, just den här stunden var det kul. Men innan och efter. Alla funderingar. Livet liksom och vuxenheten. Det är så klart det känns läskigt. Pirrigt. Märkligt. Men exakt som Nomi skrev på det lilla kortet! Och med facit i hand, kära hjärtanes vilket äventyr som väntade runt hörnet!

Wille & Fille. Som sagt sedan dagistider.

Haha, min far och syster i fotokoncentrationen.

Efteråt körde Nomi filminspelningen som öppnades med frågan – hur känns det nu när Filip ska lämna oss?

Fast hon menade ju såklart inte som det lät. Snarare önsketänker hon lite när han ska få egen lägenhet så en får komma och hälsa på.

Sedan kastade vi lite confetti och gick hem och svidade om till efterfesten.

Slog in presenter.

Fixade kort med hemliga teckningar som skulle avslöja men ändå inte.

Förra gången jag lade ut en bild då Kristo våfflade håret på Nomi spreds den all världens väg och hamnade på listor om den perfekta nutidspappan med hipster-feeling. Haha, som om lite våffling vore sensationellt värre.

Snyggt blev det med och jag var tvungen att fota i farten.

Kunde inte bestämma om jag var som påsken själv.

Mina favoritdojjor , mammas från tidigt 70-tal.

Sedan grinade vi ikapp över kärleksfulla tal och firade dagen lång. Nomi och Estrid hade gjort om Sol, vind och vatten till Filips egna studentsång som de framförde. Refrängen gick såhär – Höga räntor, handla maaaat, jaa det är dina drömmar du ska haaa!!