• Majas Vintergata för Svenskt Tenn.

    En av de pågående processer jag följt på nära håll under våren är Majas samarbete med Svensk Tenn. Maja Sten är ju vår helt briljanta illustratör till boken, mina drömmars illustratör som blev sann. Hon har gjort finaste juletingen till Svenskt Tenn som släpps imorrn i butik och just nu på webben. Jag visste från dag ett att det skulle bli magiskt. Det extra fina är att jag känner igen Majas form och sinne i alltsammans. Och tillsammans med klassisk Svensk Tenn-anda och mässing vill man nästan gråta av lycka. Jag tänker såhär. Ska man köpa något till julen 2019 så blir det detta. Det fantastiska och sagolika smarta, är att detta kommer du ha för evigt. Så länge du lever och sedan skjutsats det vidare, i en ask, till någon annan. När Viggo och jag var och hälsade på i Majas ateljé häromsistens så pratade vi om alltsammans och jag tänker att Majas sätt att se på konstnärskapet verkligen lyser i dessa saker. Så mycket känsla inbakat i den perforerade mässingen. Att allt från att månar, stjärnfall och fåglar har ett liv. Det unika väger så tungt i tinget och det är just därför jag fastnar så starkt. Jag vet att det fanns en önskan om något som skulle hålla i generation efter generation, något att längta efter att plocka fram inför varje december. Något som man minns från när man var liten. När någon letade fram det där väldigt speciella. Känslan av att det är nu det börjar. Nu är det nära, snart är julen här.

     

    Vi kikade på prototyper.

    Viggo valde sin favorit bland fåglar. ”Det är något särskilt med den här, jag vet inte exakt. Men den känns som levande.” 

    Som faktiskt var exakt den fågeln som slutligen Maja skapade i Bottle Opener Fenix. Och här hade Viggo redan sett den i vårat hem, på vårat bord, som ett tidlöst ting bland andra. Lite kul, när han gick igång på den här biten. Det är inte varje dag jag hör honom prata stilleben, hur fågeln skulle passa där bland ljusen…

    Och så var det mobilen. Så ÄR det mobilen. Mobilernas mobil. Den fjäderlätta, med livet inblåst utav vindpustar mellan änglavingar och stjärnfall. Vintergatan såsom den var tänkt. Redan från första skissen så tänkte jag, en klassiker. En sådan och sedan inget mer jule-önskande någonsin. Så fantastiskt vacker. Bara av att se den i kartong och som första prototyp kunde jag ana hur den skulle bli i perforerad mässing. Kika på Majas instagram!

    Ikväll släpptes Svenskt Tenns jul på webben och imorrn i butik.  Majas Milky Way finns också som hängen. Jag har hört att mobilen ska dröja något men hängena finns redan nu. För några år sedan fick barnen önsketrädet från Svenskt Tenn, sedan dess brukar jag köpa dem ett par hängen i julklapp så de har sin egen samling en vacker dag. För varje hänge i trädet, så föds en önskan. Man kan ju faktiskt aldrig veta om önskningar slår in men om inte annat så känns det alltid extra fint att uttala den och sedan bära den med sig. Nära hjärtat. I år kommer de hänga Maja´s Vintergata i trädet.

  • …i sagans skog kan nästan allting hända, och nästan allting händer också där!

    När någon skriver att hon läser boken som godnattsaga till sitt barn, när någon annan gömmer den för att barnet aldrig slutar pyssla och en tredje skriver att hon inte  har några barn i sin närhet men tycker att alla borde ha den här boken för att bli inspirerad av livet självt och att det trots all jäkelskap är magiskt. DÅ… ja då vet jag att alltsammans kokades ner exakt såsom jag önskade. Den senaste tiden har det hänt detta om boken på bloggar.

    Anna Kubel har gjort dockhuset. Det som min man byggde och gjorde det smart så att andra kunde göra likadant efter mallar och mått i boken. När ni visar vad ni gjort från inspiration från boken, smälter jag. Det är som presenter och jag älskar allt från minsta lilla garnboll till det som blev något helt annat.

    Volang-Linda har skrivit så himla fint och postat en hög av bilderna från boken.

    Emma på Whats decorate my day får självförtroende för att pyssla och har den som godnattbok med sin son.

    Barnens boktips och Johanna Stenlund är något av det bästa Sverige har när det kommer till boktips för barn och ungdomar. Läs hennes blogg och följ på instagram för bokkoll. Eftersom jag vet att hon läser i princip allt i bokväg så är en recension från henne extra kul.

    Pysselbolaget aka Karin och Freja  och tillika superkreativ mor och dotter har postat ett så fint inlägg. De har skrivit att det är som att ge bort en gnutta magi. Köp den till dig själv, till mor- och farföräldrar, bästa vänner och arbetskamrater. Och den sär sista meningen ska jag grotta ner mig i någon dag, för frågan kommer. Vem passar boken att köpa till? Jag säger alla och jag vill förklara varför.

    Viktoria Holmgren har också gjort ett inlägg och det är så himla fint att se boken hamna i nya hem, andras bokhyllor och ALLA fotograferar den så vackert.

    Och en uppdatering! Då även Anna & Malin, självaste Mrs Mighetto recenserade boken idag. Jag svävar vidare, så fint!

    På instagram skrev jag: ”Jag blir så väldigt glad när ni gör något med inspiration från boken! Det var ju just DÄRFÖR den skrevs. För världen snurrar lite saktare då (på ett briljant och bra sätt) om man gör grejor och badar i fantasi, så sant som det är sagt. Säg det ena som inte ger det andra och tvärtom! Älskar att höra att ni läser, att ni bläddrar sönder den, spiller lim i den och ritar egna små fantastiska anteckningar och tankar inspo och gör om till något eget, oavsett om det rör sig om garnboll, något osynligt kanske eller ett helt dockhus! Eller att det blev något HELT annat än vad det var tänkt liksom. Det händer mig varje dag! Det är nämligen HELT oviktigt vad det blir, det viktiga är att det blir. Eller snarare är och pågår.”

    Har jag sagt att jag är obotligt förtjust i Lennart Hellsing? Att jag läser hans texter som de vore en faktabok om fantasi. Och en lära i språkbruk. Så pass att jag till och med blev medlem i Lennart Hellsing sällskapet , för all tid och evighet. Kusin till och med.

    Så dessa böcker ligger inte här  för själva musiken, om än jag inte har något emot den. Det är orden jag vill åt.

     

  • Lämpligheten lade vi i garderoben och drömde vidare.

    Viggo och jag avslutade praoveckan med blomleverans till Västkusten. T/R Varberg på en dag och världen var mjuk. Landade hos Kristin och My sladdade in som självaste jultomten. Ganska ofta har jag en tydlig känsla i magen att jag har sådan tur i livet som träffar så många fantastiska människor. De dyker upp från ingenstans och sätter avtryck från sekund ett. Här och var och där man minst anar. My skrev något om vad som händer när man struntar i allt det som är lämpligt att prata om första gången man ses. Kan det vara livsrådet nummer ett? Det fiffiga är att det inte är svårare än att bara vara den man är, märkligt ändå? Klart som korvspad och dessutom miljarder gånger enklare än att försöka vara någon annan. När jag var yngre gick jag alltid runt med känslan av att vara för mycket. Att jag pratade för högt, inte sagt det rätta eller sagt för mycket, varit för ärlig, skrattat för högt. Varit som genomskinlig eller typ elefanten i rummet och definitivt inte smidig. Helt enkelt inte särskilt polerad, sval och enkel. Sådan otroligt tur att jag förstod på vägen att människor får lov att vara sig själva.

    Vi skulle leverera blommor till My. Sedan kom alla frågor. Hur man gör, om jag säljer och jag blev givetvis glad att man tycker om. Jag antar att det borde vara ett öppet mål att öppna blomsterfabrik men det går nog inte för sig.

    Kristin gjorde magisk pumpasoppa som hon skrev receptet på här .

    Och My hade med sig en kakkalaset direkt från egna bageriet i Halmstad.

    Jag signerade böcker, vi kikade i My´s första (ni vet att jag läser den som en saga?) och drömde om hennes nästa.

    Vi drömde mycket. Om allt mellan himmel och jord. Dessa två är levande bevis på att världen inte kommer stanna. Som en övertygelse om att allt gott kommer växa som ett rotsystem, du vet ett sådant man inte blir av med i första taget. Som kommer slingra sig upp och ner och göra allt bra.

    Och dessa blommor kommer hamna rätt ner i magin, var så säker.

  • Måndag.

    Jag började med det här blogginlägget 13:36.  Snacka om att tappa fokus. Fastnade i det tekniska på Crimson när jag skulle beställa monterade fotografier. Och en rejäl redigeringssvacka. Jag jobbar med ett stort jobb den här veckan där varje bild, i stort sett, är ett porträtt. Höll på med en bild i tre timmar. Och sorteringen är inte att leka med. Sen bestämde jag att allt känns bättre imorrn. Räddade dessutom mina pelargoner från kylan därute. Inte en dag för tidigt.

    Min käraste blomma är novemberkaktusen jag fått av min mamma. Jag fick den som en slags blomsteradoption. Tänker att det är samma som växte hemma på 70-talet. Då tyckte jag den var ful. Undrar just om jag en såg att den blommade? Förstod jag ens innebörden av en kaktus som storblommar i mörkaste november. Sagolik bör man nog ändå kalla den.

    En annan växt som är så himla fin är denna. Jag har haft den i flera år men förra året dog den. Nästan i alla fall, sånär som på ett blad. Men så plötsligt började den växa igen och nu blommar den. Jag har aldrig vetat namnet på den så blev tacksam när min kära läsare Eva upplyste mig och Fia om att det var en Nodding Violet.

    Läser så många böcker just nu. Samtidigt. Fattar inte riktigt varför jag alltid ska hålla på med fyra på samma gång, samt en och annan ljudbok plus några faktabaserade som jag tycker det vore smart att läsa från pärm till pärm. Den senaste jag började på var Normala människor. Älskade Samtal med vänner av samma författare men vet ännu inte om jag tycker lika bra om denna. Som mästerverket Jag for ner till bror … så otroligt bra. Men uppföljaren är inte alls lika fängslande. Jag irriterar mig till och med på det speciella språkbruket som jag tyckte så mycket om i den första. Lyssande dessutom på Resten av allt är vårt när jag städade källaren för några veckor sedan. Nio timmar med Emma i öronen var en ynnest. Så mycket feel-good att jag nästan blev kär.

  • Hidden Places – det är din dag!

    Jag vill bara tala om! Supersnabbt, för jag är påväg till min första lilla författarträff aka pysselstund på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Men med mjuk trumvirvel och glittrig confetti! Den är här nu! Bokens födelsedag, 1 november med frost utanför fönstret. Från och med idag finns boken överallt och det gör mig nästan knäsvag och lite vimmelkantig. Så himla många fjärilar i magen just nu.

  • Bollhavet.

    Mani. Min största tillgång. Jag kan inte se den på något annat sätt. Åtminstone just där och då och så länge det håller i sig. Ganska många hade lagt ner vid den tionde garnbollen. Vi är ju så olika.

    Fast finns det en plan så är jag svår att rubba.

    Vid en fotografering på Stora Djulö hade vi garnbollstema till boken. Och drack 7up i antika soffor. Och upptäckte spöken när solen gått ner, men det tar vi en annan gång. Att nästan alla de garnbollarna försvann var ju en typisk historia som jag inte räknat med, annars hade jag haft en bra början.

    Oftast köper jag garnet på loppis. Fast om jag ska erkänna, det har hänt att jag köpt exklusivt ullgarn, bara för färgernas skull.

    Det kan vara så värt det om man vill göra en present till någon. Som den lilla dock-kragen jag gjorde till boken. Urgammal spets i tre lager och lite tråcklad garnbollslina. Alltid lätt som en plätt.

    Det finns något högst tillfredsställande med mani åtminstone när det handlar om bollhav.

  • Bara det som räddar oss.

    Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

    Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

    Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

    Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

    Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

    Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

    I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss. 

     

  • Vad vill ni läsa här inne?

    Vet ni, jag har så himla mycket sparat och obloggat så jag vet knappt var jag ska börja. Först kom jag ju av mig i januari, sedan i våras, sedan i juli och slutligen i augusti. Bloggåret 2019 går inte till historien så det starkaste. Men vet ni, jag frågar ER! Så kanske jag kan sortera min hjärna lite smartare. VAD vill ni läsa här? Det har ju aldrig varit någon vidare röd tråd på den här bloggen så egentligen kan man önska vad som helst. Ett ämne, ett tips, ett DIY, en åsikt, ett recept, en matsedel…

    Jag har tusen behind the scenes. Där jag kanske skapat en sliten vägg, byggt om ramar eller annat som dyker upp under jobbets gång. Jag är alltid för långt från händelsernas centrum och får helt enkelt ta saken i egna händer.

    För att inte tala om att göra rekvisita lite mer bedagad. Sådana knep har jag en del. Det fina är när man har  en unge som är absolut med på noterna. Min vän Sarah´s dotter Lilly är med på många av bilderna och så tapper i ur och skur, bokstavligen.

    Påtal om rekvisita. Jag har jag gjort en massa, bara för bildens skull. Som månen och stjärnor. Och cirkusklänning med pinglor. Och sågat av ett skåp på djupet. Vill ni veta hur man gör?

    Och alla behind the scenes med barna, under bokens gång är ett stycke för sig. Alltså skulle kunna skriva en bok om bara det. Alla sanningar och osanningar som haglat. TACK för att de finns säger jag, annars hade jag vart en tom människa. Mer tom i alla fall.

    Och så många bilder som inte rymdes på bokens 264 sidor. Hos Linda tog jag 1824 bilder…som blev 15. Varje besök är nästan som en egen bok.

    Jag har inga gröna fingrar men har för andra sommaren i rad lyckats med blommande trädgård. Jag kan inget om proffsiga lösningar och svåra blomster. Men allt som är tvärtemot det.

    Har ju redan frågat om ni ville ha karta på alla våra tips i Paris. Det ville ni ju verkligen, men sedan kom allt det andra emellan. Men Paris, så många bilder och tips. På parker med utsikt.

    Och parisiska gator jag utan problem skulle bosätta mig på imorgon.

    Dalarna hos familjen Mc Allister. En av mina favvobilder i boken är tagen här uppe.

    Alltså, jag kan till och med hamna i den kallaste februari. När Poupy och Hiro kom hem till oss. Poupy är ju kvinnan bakom Numero 74.

    Och alla de handgjorda saker som tillhör den nya kollektionen som jag plåtade för dem framför den där väggen i kalk som nu är ett minne blott…

    Jag har aldrig fått så många DM som om pappersblommor. Det är verkligen jätteroligt och jag funderar skarpt på hur jag ska kunna dela detta med er. Det är en ganska långdragen historia och inget man delar på ett bra sätt i ett blogginlägg. Här satt jag en vecka och jag tänker inte berätta hur många timmar varje dag, då tror ni jag är galen (psst fast egentligen är det min största tillgång) när jag tillverkade blommor till ett universitet.

    Ni är många som frågar om ni får köpa en eller två. Det skulle vara så himla fint att ha en blomsterfabrik men tiden… Nepp, det får ordnas på ett annat sätt. Jag får lära er! Workshop?!

    Och böcker jag läst. Herregud så mycket böcker. Och saker jag gjort härhemma, som gjorde att helt rum blev mer Gotland. Om man kan känna så när man slipar ett bord. Ja hursomhelst vill ni önska lite här så blir jag glad!

  • Har du sprungit ett maraton?

    En får verkligen tacka sin lyckliga stjärna att ens son kickade igång hela alltet igår. Om jag än känner mig lite ringrostig. Men åt fanders med det ringrostiga. Det blir som det blir. Kanske ska jag ta fasta på en kommentar på Viggos inlägg ” Åh vilken bra ide! Jätteroligt! Låt alla familjemedlemmar blogga här. Det är ju som sagt lite få inlägg just nu. Låt det bli en familjeblogg.” Varför inte? Det skulle verkligen inte bli långtråkigt i alla fall! Dock oklart om samtliga familjemedlemmar skulle uppskatta att lägga till blogginlägg på vardagslistan. Bland läxor, gå ut med Chester, plocka ur diskmaskinen, blogga på mammas blogg…?! Våra spretiga intressen skulle säkert liva upp. Som ikväll, i mörker, regn och blåst.

    Jag: Jag ska ut och springa. Ganska länge tror jag. Förresten ska jag nog springa maraton…. Paris maraton är i april.

    Kristo: Jag tar ett glas vin och drar några ackord på synten.

    Jag: Hallååå, jag sade maraton??!!!

    Verkligen synkade. Själv har jag googlat maraton sedan igår. Så typiskt mig. Mani de luxe. Men i alla fall, vill du bli min coach? Hur gör man? Hur lägger man upp det hela? Hur tränar man? Vad tränar man? Hur länge måste man träna tills man kan tänka sig att orka, utan att dö på kuppen liksom? Är det ens möjligt, men det är väl SÅKLART att det är!

    När jag upplyst Kristo om det hela igen så frågade han varför? För att jag kan. Såklart. Inget annat. Idag kändes det exakt så i alla fall. Att jag lätt hade kunnat kutat ett maraton.

    Nu kan vi inte påstå att jag ens är i närheten av ett maraton men jag är så väldigt nöjd över hur mycket jag kutar runt nuförtiden. Jag har visst saknat detta. I trettio år. Är det någon som inser hur lång tid det är? Jag var sjukt bra på att springa. Jag sprang milar hit och dit och utan problem. Och fort. Jättefort. Sedan hände något och jag hamnade i en… svacka? Kanske den längsta som existerat på denna jord. Det finns ju ingen träningsform som dessutom är så svår att fuska i. Som gör en plågsamt medveten om sin icke-form.

    Men så började jag springa. Inte alls för särskilt länge sedan. Springa för att rensa allt som var jobbigt, åtminstone för en stund. Det funkade. Och jag sprang. Nästan varje dag. Var liksom tvungen. ÄR tvungen. Inte jättelångt men heller inte jättekort. Men snällt. Om det inte funkar och jag är tvungen att gå, så är jag glad ändå. Och om det inte alls blir så långt som jag tänkt från början eller kanske rentav kort, samma sak. Glad. Nöjd. Jag är verkligen varit jättesnäll mot mig själv. Och vips springer jag utan att stanna. Och vet ni, jag ler till och med när jag springer. LER! Och världen är vacker fast det egentligen är dimma och blåser och regnar och fötterna blir dyngsura av regnet.  Det är säkert jättefånigt att springa och le. Till och med provocerande. För vissa.  Men vet ni vad, då får man väl tycka det. För jag kommer fortsätta le ändå.

     

    Det borde ju vara en bild på mig. I springjacka med Löplabbets logga, inköpt 1987. Fast jag fick nya skor när jag fyllde år. Smart för de andra var nog minsann lika gamla. Men hursomhelst har vi gjort blommorna till My färdiga under dagen. Sedan satte jag Viggo på eldprovet när det kommer till retusch. Och imorgon ska vi träffa Maja som har illustrerat vår bok! Bra prao, tycker Viggo.

  • Viggo väcker bloggen!

    Vad passar bättre i denna olidliga bloggtystnad än att Viggo sparkar igång den här bloggen igen. Jäklar vad ostadigt, sa Viggo på sin första praodag hos mig, när jag sa att jag bloggat 2 gånger på 2 månader. Det kan man verkligen hålla med om. Så därför fick Viggo ta alla bilder utom den första, redigera dem bäst han ville och svårare än så var det väl inte att väcka upp en blogg igen?

    Tjena Viggo här, dom flesta av er känner väl igen mig som Sofias son som fick ha en nackkrage i typ två månader eller nåt sånt. Men iallafall, jag skulle praoa men jag var som vanligt jätte sent ute med att hitta en prao plats och jag orkade verkligen inte praoa på typ ÖoB igen som förra gången (fast jag lyxade till det i sjuan när jag praoade hos Isabelle på SVT, de va najsigt), så jag frågade mamma om jag kunde praoa hos henne. Hon var först fett osäker på det men tillslut fick jag det. Så nu har jag praoat en dag hos henne. Jag fick sortera massa bilder, de va typ 1500 (det är en underdrift) och det tog sjukt lång tid. Sen skulle jag hjälpa till att fixa såna där blommor, men mamma trodde inte jag kunde det så jag fick gör små blad istället, men sånt är livet. Sen skulle mamma fota mig när jag satt vid hennes dator och jobbade, men jag tog en på henne istället för det verkade roligare och SÅKLART tog jag bilder på Chester, han är så himla gullig. Och nu sitter jag och skriver på hennes blogg. De va väl de, tack för mig! Tack också för alla fina pepp hälsningar ni har skrivit, jag piggnade på snabbare då!

     

    Här sitter mamma och låtsas jobba för bildens skull.

    Hur gullig är inte vår lilla Cherry!