DAILY LIFE-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,category,category-daily-life,category-1,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Nutidsrapport.

Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.

 

Fast det  sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??

 

Det bästa är att vi bokat airbnb  i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite.  En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.

Klänningen!!

 

Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.

 

 

Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!

 

Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.

 

Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer.  Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.

 

 

Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.

 

 

Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

 

MX8A8480

 

”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”

 

MX8A8518

 

Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.

 

MX8A8539

 

Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem.  Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

 

 

Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.

 

 

Vi har jobbat här också.

 

 

Sagoplåtningar!

 

 

Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.

 

 

Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.

 

 

Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

 

 

När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.

 

 

Det gjorde det inte. Gudskelov.

 

 

Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

 

 

Mamma säger att de tänkte på Sundborn.

 

 

Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.

 

 

Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.

 

 

Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …

 

 

Inget torp utan kulspel.

 

 

När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.

 

 

Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.

 

 

Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

 

 

Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.

 

 

Och blå kaminer.

 

 

Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.

 

 

Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.

 

 

En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.

 

 

Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.

 

 

Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…

 

 

Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.

 

 

Fast både och.

 

MX8A8491

 

Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

 

 

 

Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.

 

MX8A2824

 

Så många barfotasomrar.

 

MX8A2827

 

Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.

 

 

MX8A2939

 

Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.

 

 

MX8A2884

 

Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.

 

MX8A3049

 

Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.

 

 

 

 

Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.

 

MX8A8547

 

Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.

Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här 

 

 

Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.

 

När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.

 

 

Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där  man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då  loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.

 

 

Vissa har fått en ny besatthet.  Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.

 

 

Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.

 

De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar!  JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar.  Vad ska ni ha dem till sa du?? 

 

Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.

 

Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?

 

 

 

Vilket fir!

 

”Lämnade nyss det här för att sätta mig på tåget mot Göteborg. 15 maj, så mycket fir på en och samma dag.” Haha, exakt så långt hann jag igår  imorse på det här blogginlägget, sedan kastade jag mig av tåget och hann aldrig börja om. Vi skulle fara till Asperö i Göteborgs skärgård och plåta hemma hos Cattis. Något elfel gjorde att tåget stod på stationen här hemma i en timme och sen tog en helt annan väg mot västkusten. Och det var då, när de hojtade ut om omvägen kring Nässjö vi insåg att det hela skulle gå i stöpet.  Men det blev planering de luxe i sex timmar på ett och samma café istället. Lite irriterande tonårsaktigt att bosätta sig sådär. Nog för vi hann med både frulle, lunch och fika.

 

Men i alla fall, lämnade soligaste rummet med spåren av en 20-årig bröllopsdag och Nomi & Charlies 12-åriga födelsedagar! Det har inte direkt varit lätt att fira bröllopsdag innan den 20:e heller , åtminstone inte de senaste 12 åren. Och lägger man nu till en fru som gör en bok så är det högst omöjligt. Min man har försökt boka in det ena och det andra men hans tråkiga fru har avstyrt och ändrat. Min man är väldigt romantisk, jag vet inte hur många blandband jag  fick de första åren vi var tillsammans. Lenny Kravitz It ain’t over til it’s over någon av de femtielva gånger vi gjorde slut och Sinead o’connor såklart. Tur att han inte drog in några Kraftwerk-favoriter i alla fall, frågan är om blandbandens effekt varit lika framgångsrik då. Och jaja vi är hundra år och levde då kasettband forfarande funkade. 90-talet ändå. Och barnens ständiga fråga, 90-talet… var det på 1800-talet?

 

Att två av våra barn skulle födas på vår bröllopsdag puttade helt klart romantiken lite åt sidan just den där dagen för tolv år sedan. Fast å andra sidan, det kanske inte blir mer romantiskt än att få barn på just den dagen man en gång valde varann. Dessutom två. Men när det kommer till att vara romantisk är jag mer åt men jaja det går ju lika bra med en annan dag ett annat år till och med. När tillfälle ges liksom. Men där är vi helt olika. Jag skulle tex kunna ta ett  20årsjubileum året efter eller resa på en weekend en annan vår. Men oh no! Kommer alltid få äta upp att jag avstyrde en New York-resa när vi firade den 10-åriga bröllopsdagen…

 

 

Hur gullig present gav inte Nomi oss?! I slöjden hade hon gjort varsin nyckelring!

 

 

Inristat med namn, året och ringar!

 

 

Sedan kom mina föräldrar över och vi tittade i albumen som nog inte var bläddrade i på 20 år. Jag insåg att jag glömt, hur jag knåpade alla inbjudningar för hand, hur mamma och mina systrar gjorde maten, hur himla fint allt var! Hur det snöade på morgonen! Vitsippor på borden! Pioner i brudbuketten! Och jag bar min mammas brudklänning från sent 60-tal.

 

 

Och tvillingarna. Som för första gången hade födelsedagen på varsitt håll, då Nomi flyttat tillbaka till sin gamla skola. Annars har de ju alltid gått i samma klass och allt har varit dubbelt! De är ju så olika. Nomi har ju alltid varit såhär: sjung för mig helst tre gånger, hurra högt och jag står gärna på bordet och tar emot allas jubel. Medans Charlie är exakt raka motsatsen och vill helst inte ha sång över huvudtaget.

 

 

Idag får vara en mjuk dag. Jag ska sortera upp kläder inför en stor barnplåtning nästa vecka. Sedan ska jag gå med mina föräldrar och ta ett kärt farväl. Våren är vacker idag och visar sin bästa sida. Det är fint.

 

En extra romantisk cykel.

 

Idag glömde jag bort självaste bloggen. Jobbat så fasligt hårt nämligen att min hjärna slutade fungera redan vid 11-snåret. Det känns som de mail jag skickat idag inte går till världshistorien som de mest genomtänkta. Fast ändå, ett mail må vara bättre än inget alls, visst är det så? Förresten har jag fått en väldigt fin present av min man idag.  Först sa han, över frukosten, att han hade tänkt att ge mig en present på vår tjugonde bröllopsdag, (Hallååååå, läste du rätt?? ja det gjorde du! den 15:e maj har vi varit gifta i 20 år!!) men nu fått för sig att det liksom inte var en särskilt romantisk present, fast han sa något fint i förbifarten om att ”jag hade tänkt vi skulle cykla iväg på picnic sedan…”

Men så fick jag den alltså idag! En cykel! En helt vanlig fredag!  Den är pistagegrön och så väldigt fin! Den mest romantiska cykel jag någonsin ägt!

 

Det var allt! Tack för ni läser och kommenterar igen! Det gör mig jätteglad!! Fin helg!

 

Psst! Psssst! Vill bara säga att den där buketten kom från vår trädgård en oktoberdag! Så, kämpa på, säger jag till mig själv som ju har tröttnat lite. De blev nog alldeles för många plantor det här året… Men nu så, oktober-goals.

 

Sådär man inte vill ha det och odling utan koll.

 

Jag har så ytterst oinspirerande arbetsplats. Vill ju ha det tjusigt. Små vackra stilleben och färska blommor framför näsan. Att liksom vila ögonen på när man filosoferar och funderar. Det är exakt tvärtom. I mani jobbar jag såsom på nålar, sitter alltid längst ut på kanten av stolen, timmarna går  och blicken fäster jag på ehhh… en fiskdamm.

 

 

Fast det är fint med langettsöm.

 

 

En bloggläsare påminde mig om att låna den här boken på biblioteket. Så väldigt intressant. Samma författare som ligger bakom dokumentären jag tipsade om här. Och titta, det går framåt i byggstenarna men oroväckande långt kvar till de 37500. Synd.

 

 

Har nästan avslutat att jobb till Kulturskolan´s musikallinje . Har bara finliret kvar, som blomsterkransar och utdragna tänder i en plastpåse. De sätter upp Little shop of horror. Och ja därav tänder, en gigantisk köttätande växt (där tre personer ska få plats) och sånt man gör. Tur att jag jobbar bra med min man i sådana här omöjliga lägen. Som när vi skulle göra det där trädet (alltså hur högt var det… 4 meter, 5??) Ughhh, har samlat inspiration från skräckfilmen från 1960. Haha, DEN är inte att leka med.

 

 

Många frågar om alla i vår familj gillar att göra kreativa saker. En av oss gör inte det. Inte överhuvudtaget faktiskt. Han säger själv att han hatar det. Därför blir jag extra glad när han en vacker dag gör en hund av lera .

 

 

Jag tänker inte fördjupa mig i årets odling, det är nämligen stört omöjligt. Det var en söndag i början mars då jag började stansa ut kuber med Paulinas fenomenala grej. Det var bara det, innan dagen var slut hade jag höjt Paulina, Hanna och Emily till skyarna. För deras enastående tålamod att peta ner miljarder av små osynliga frön och följa dem till makalösa blomster. I slutet av den där söndagen grät jag nästan av tristess och mindfulnessen var verkligen totalt onärvarande. Jag var så sur. Som om allt var fröernas fel, inte mitt sjukt dåliga tålamod. Ibland kastade jag hela fröpåsar, jag såg ju inte fröna för de var så minimala!! I frustration blandade jag ihop alltsammans och det som hade börjat så stiligt med märkning om vad jag planterat fallerade helt. Jag svepte plast om alla fröna, glömde (sanningen var nog mer att jag struntade blankt i det) göra lufthål och sa att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle förkultivera något.

 

 

Det som sedan hände var att jag endast tre dagar senare passerade alla brickor som jag trodde bestod av sorgligt kvävda frön. På riktigt, höll jag på att smälla av! Nästan varenda lite frö hade börjat titta fram som små gröna miniplantor. Jag kände mig på riktigt som en hemsk människa och började frenetiskt göra lufthål för allt vad jag var värd.

 

 

Jag har verkligen ingen aning om vad som är vad. Men kolla – en rosenskära! hej!

 

 

Och luktärtorna har jag inte direkt sort-koll på men jag vet i alla fall att det är luktärtor. I år har jag toppat dem flera gånger och de är tusen gånger kraftigare än förra året.

 

 

Och äppelträden blommar fast vi har raggsockor inomhus.

Framtidshem och ett helt annat.

På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

 

Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

 

 

Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

 

 

Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

 

 

Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

 

 

Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

 

Maja Sten.

 

Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

 

 

Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

 

 

Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

 

 

Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

 

 

Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

 

 

Också för ett hem.

 

 

Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

 

 

Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

 

 

Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

 

 

Sad songs happy faces.

 

Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

 

Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

 

Rädda svensk demokrati och kvinnohistoria.

Första maj. Jag vill uppmärksamma er om att förvalta ett stycke sann kvinnohistoria. Minns ni huset jag skrev om, Lilla Ulfåsa på Fogelstad. Huset där den Kvinnliga medborgarskolan huserade under trettio år och utbildade kvinnor från alla samhällsklasser, i demokrati och rättsfrågor. Det är till salu och en hel hög med bra kvinnor vill nu driva det vidare i sann Fogelstadanda. Här hittar man all information. Detta är helt enkelt fantastiskt, spännande och viktigt! Framtidsviktigt tänker jag.

 

En stiftelse vill ta över huset, driva det vidare i sann inkluderande Fogelstadanda. Jag har under de senaste dagarna fått mig berättat om projektet, historien och kvinnorna. Jag känner, om du är kvinna, dela detta vidare. Utan digitala medier kunde Elin Wägner och hennes team samla 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. 1913 lämnades underskrifterna till Sveriges riksdag. Idag med all hjälp av den digitala spridningen borde detta vara en easy peasy uppgift.

 

Man önskar alltså en plats som kan samla alla kvinnliga författare, dramatiker, journalister på ett och samma ställe. En plats där vi kan driva kampen vidare.  Som ett kulturcentrum för folkbildning , demokrati och  för möten mellan människor. Där människor från olika platser i samhället och världen har möjlighet att sammanstråla. I frågor som rör kvinnor, politik och världen.

 

Ett hus kanske en tänker. Hus som hus. Men här är ett hus där Sveriges kvinnohistoria sitter i väggarna. Vårt demokratiska kulturarv. Och här finns ett djupt engagemang att förvalta och fortsätta. För trots att det har hänt en del sedan 1921 så är vi långt ifrån framme.

 

 

Har du någon gång undrat vilka kvinnor som är inristade i väggarna vid Östermalms torgs t-banestation. Jag har sett de inristade porträtten, jag har läst namnen. Men inte haft en aning. Inte alls faktiskt. Förrän förra sommaren, då jag läste Ett jävla solsken. Där figurerade Elin Wägner och alla kände ju alla, genom den då mycket aktuella rösrättskampen.  Det ena gav det andra. Namnen som är inristade är Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren Elin Wägner, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Tillsammans bildar de Fogelstadgruppen. Det var dessa kvinnor som 1925 startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Ett sant stycke kulturhistoria. Kvinnohistoria och faktiskt världshistoria. Den första i Sverige, den första i världen, den helt unika. En kvinnlig medborgareskola, sprungen ur rösträttskampen, en plats för att vi kvinnor skulle fostras till medborgare.

 

 

Den här dokumentären har jag sett flera gånger och skickat till höger och vänster. Ljudet är tyvärr lite risigt i början men se! Från början till slut, DÅ om inte förr kommer du fatta storheten.

 

 

1921, sist i norden , vi hade äntligen vår rösträtt och Sverige hade därmed blivit en demokrati. Att kalla landet demokrati innan är ett absolut hån mot hälften av befolkningen. Kvinnliga medborgarskolan skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna kom från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst.

 

 

Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. I Grupp 8 sade man på 70-talet att det personliga samtalet är politiskt. På Fogelstad sade man Vi ska berätta våra sannsagor för varandra så våra hjärtan vidgas.

 

 

Fogelstadgruppen drev också tidskiften  Tidevarvet, Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år??

 

 

Kvinnorna som startade Kvinnliga medborgarskolan  var Elisabeth Tamm – en av de första fem kvinnorna i riksdagen. Kerstin Hesselgren – den andra av de första fem kvinnorna i riskdagen. Ada Nilsson, läkare, gynekolog, sexualupplysare som reste land det runt och informerade om preventivmedel. Hon tog sig an alla samhällsskikt, från kulturelit till de prostituerade. Hermelin, lärare skoldebattör. Elin Wägner – journalist, författare – hamnade i svenska akademin som andra kvinna efter Selma Lagerlöf.

Alla rösträttskämpar, fredsaktivister, samhällskritiker och miljöaktivister. En kamp mot patriarkala strukturer. Hundra år gott folk, och ändå känns allt lika aktuellt idag.

 

 

I mitt förra inlägg om huset bad jag den som skulle köpa det att förvalta det väl. Nu vill jag vara med och förvalta. Många bäckar små tänker jag. Man kan göra på två sätt, antingen köper man en byggsten här. Men det enklaste måste ändå vara att Swischa valfritt belopp till 123 20 47 231 (Vänföreningen Fogelstad) , märk med HUS.