• DAILY LIFE

    FILTERLÖS

    Hej på er. Nyss hemkommen efter ett par dagar på Akademiska i Uppsala. Alltid så skör i kanterna efter att ha vistats där. Givetvis går det hand i hand med tacksamhet över att vi är i fantastiska händer och allt har gått bra. Men att vistas där livet visar en annan sida påverkar mig extremt mycket. Det är som om alla sinnen skärps, jag ser och hör allt. Även det som jag inte ”ska” höra, det som inte är till mig. Som om allt som händer runt omkring blir jättehögt och väldigt tydligt. När man är hemma och allt är som vanligt vaggas man in i att livet oftast är mjukt. Det är bra och så livet ska vara mest. Gick man runt och hade all oro utanpå hela dagarna, hade alltsammans brustit för länge sedan. Men att se andras tillvaro och verklighet skakar mig. Vi sov en natt på patienthotellet och trots att jag inte försöker läsa allt som står, bläddra i böcker som finns så måste jag nästan aktivt välja att inte göra det. Missförstå inte, allt detta behövs till hundra procent, såklart. Men jag blir lite som besatt, känner allas oro bara genom att se orden. Att få och ha barn är att inte ha filter längre. Jag tänker att jag blev filterlös i samma sekund de föddes. Att det kom samtidigt med den ovillkorliga kärleken. Att allt detta aktiveras i samma sekund man ser in ens barns ögon. Allt skydd man någonsin ägt är som bortblåst.

  • DAILY LIFE

    Att jag tappade kontrollbehovet 2007 finns ingen tvekan om.

    Det började alldeles nyss med att Nomi sa vilken bild hon älskade mest på sig själv, när hon googlar sitt namn. Det är ju en av de stora nöjena om man har en mamma som bloggat i flera år, så att halva ens uppväxt går att hitta. Det har aldrig oroat mig. Det är ju alltid jag som bestämt vad som ska bloggas om, och ingen annan. För mig är det en dagbok, trots inte långt ifrån allt ingår. Bloggen får mig att minnas, även det som inte finns här och det är jag tacksam för. Jag vet med all säkerhet att jag inte sparat på samma vis om bloggen inte funnits, det är ju bara att kolla hur många fotoalbum jag skapat. Noll och tackar min mamma för de hon gjort till barnen.

     

     

    Den här bilden var det i alla fall. Favoriten. På en gata i Paris (och jaa, hon hade kjol när hon började äta.) Eller den längre ner, när hon har näsborren full av servett, pågrund av näsblod. Nomi och jag började i alla fall kika runt och hamnade på en återblick jag gjort en gång. Och faktiskt, jag repostar den. I härlighetens namn. Paris 2013.  Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori PARIS, en kategori som behöver ses över. Eftersom 2019 års sommar kom av sig alldeles (här finns inlägget om vad som hände i Paris)  så finns knappt inget aktuellt där. Men jag har redan lovat att ge kategorin den kärlek den förtjänar. Såsom min stad på jorden.

     

     

    Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt? Psst! Jag vet sedan i somras att det finns kvar!

     

     

    När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

     

     

    Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

     

     

    Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

     

     

    Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

     

     

    När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

     

     

    Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

     

     

    Perfekta sådana i mina ögon.

     

     

    Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

     

     

    Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

     

     

    Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

     

     

    Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

     

     

    Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris. Den ska ni få av mig, bara jag hittar bilderna från sommaren. Insåg i somras att den var en promenad bort från där vi alltid bor.

     

     

    Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan restaurangbesök var en regel.

     

     

    Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

     

     

    Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

     

     

    Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

     

     

    Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

     

     

    Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

     

     

    Merci är ju hur kul som helst.

     


     

    Expediten ser dock en aning tveksam ut…

     


     

    Det var nog här jag blev William Morris – kär.

     

     

    Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

     

     

    Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

     

     

    När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

     

     

    Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

     

     

    Fast ibland så.

     


    Men. Perfekt ändå tycker jag.

  • DAILY LIFE

    Instagram summering på begäran.

    Jag fick en kommentar om varför jag instagrammar så mycket mer frekvent än vad jag uppdaterar bloggen. Att jag alltid annars brukar göra tvärtom. Det är jättesant. Jag vet också varför det är så just nu. Jag har känt att feedbacken på instagram varit så himla fin på sistone. Överlag och dessutom allt fint som ni skriver om boken, det är lätt att surfa som på moln. Helt ärligt, det har verkligen gett mig en sådan enorm energi men den dialog som är där just nu. Kanske har det att göra med att jag skriver längre än bara lämnar en anonym emoji under en bild, instagram har för tillfället verkat som ett litet miniformat av min blogg. Och tyvärr är det ju motsatt här på bloggen, att lämna avtryck alltså. Det är ganska tyst.  Jag förstår att det är enklare på instagram, jag fattar att personliga dm fyller en annan roll. Man kan vara personlig och slipper ”skylta med” sin kommentar.  Men jag ska inte sticka under stol med att dialog och feedback blir som syre för ett digitalt forum. Så därför har jag varit mer aktiv där, det har helt enkelt gett mig mer på sistone. Trots att jag alltid kommer hålla bloggformatet mer kärt. Men ibland blir det lite som att skriva i blindo, trots att jag ser att ni läser. Hursomhelst så uppmärksammade samma läsare mig om att alla faktiskt inte har instagram och det blir så synd när man inte får ta del av inspirationen. Lite så kan det vara såklart men här kommer en snabb uppdatering om vad som hänt på senaste tiden på min instagram där jag heter @sofiaatmokkasin.

     

     

    Jag fick en ljuvlig tavla, som jag älskar. Den är målad av Johan Barrett och heter ”Early morning walk”. Jag är väldigt förtjust i att man ges möjligheten att köpa reproduktioner av konst även om man inte har möjligheten att köpa originalet. Äktheten är ju fortfarande lika stor och därmed hela känslan.  Verken är numrerade och signerade så det unika finns också fortfarande kvar. Se flera målningar här av Johan.

     

     

    Precis innan jul så förberedde jag en hel massa inför nyårspysslet på Nyhetsmorgon. Barnen startade upp jullovet och sjöng så glasrutorna skallrade. Jag bestämde mig för att vara nöjd, klar och lovade mig själv två timmar ytterligare i jobb sedan skulle vi gå ut och äta middag. Samtidigt som jag postade bilden insåg jag att det var stopp i vår toa. Och om julefriden kändes avlägsen innan så var den plötsligt väldigt avlägsen. Och jag stank klorin på restaurangen.

     

     

    Den här dagen var allt bara mjukt. Jag hade bestämt mig för så mycket den här dagen. Framför allt att må bra och inte tänka mer på sådant som i själva verket är så pyttelitet i det stora hela, men ändå tar så orimligt stor plats. Det blev som en punkt, för alltid. Men också att jag var så himla nöjd såsom allt var och ville inte fortsätta pricka av måsten och vägrade stressa rakt in i uppesittarekvällen. Nomi vid den lilla bäcken med flor-tunn is fick symbolisera det. Så blev det en slags god jul – bild också för sen kopplade jag ur och vilade lite.

     

     

    Vi levde vid det stora julbordet även i mellandagarna. Jag drog fram mormors gamla lampa och där bakom porslinet lyckades jag slutföra allt som jag gick bet på i avloppsfixet.

     

     

    Fredagen efter annandag jul var det dags för mig och Nomi och vara med på Nyhetsmorgon <3

     

     

    Och direkt hem för att förbereda inför måndagens sändning på SVT. De ville jag skulle ta med mig något som jag gjort för boken och jag bestämt mig för att inreda även insidan av dockhuset. Jag kände i bilen hem från Stockholm att det vände i ljus, det gjorde mig lättad. Likväl som att 2019 snart var till ända.

     

     

    De mörkröda juliga banden på ljuskronorna byttes mot stora rosetter. Jag fiskade ur de röda bären ur det gröna och rev ett gammalt lakan i remsor. Klart inför nästa fest.

     

     

    Efter helgen var det dags för SVT. Jag vaknade superkrasslig kl 05:00 men det var som bortblåst efter lite direktsändning.

     

     

    Det var tur, för dagen efter var nyårsafton, och fest med trettio fina, familj och vänner. Vi körde ett superknytis, alla hjälpte till (som synes ) och det visade sig bli den finaste nyårsaftonen någonsin.

     

     

    Jag postade 2019 års mest gillade bild och jag är innerligt glad att det var just den här. För att den är allt annat än sofistikerat lugn, för att den visar något som jag älskar att skapa, som jag tacksamt kan säga är mitt jobb. I år kommer mina blommor vara med i sitt flottaste uppdrag någonsin och ni anar inte hur stolt jag är för det. Längtar efter att få visa er.

     

     

    Så var det dukbilden. Där jag erkände hur pinsamt nära jag hade spanat duklösningen på Svensk Tenn, sådär nära som inga normala människor gör. Jag har länge gillat dukar där det hela slutar med en jättevolang. Men jag har också tyckt att det känts fasligt jobbigt att sy en sådan duk. Uggh för att få rynket på rätt ställe och så vidare. Men i julrushen så såg jag plötsligt lösningen på räckhåll inom tio minuter, så jag härmade rakt av.

     

     

    Vilken bordskiva som helst, i all världens former kan ju på detta viset bli urflotta. Ta vilken skräpskiva som helst eller mdf och såga din form. Använd bockar under.

     

     

    Lägg sedan ett slätt tyg på bordskivan och häfta sedan veck efter veck i själva hänget. För några år sedan hittade jag en lång gardin som var en färdigveckad volang, den häftade jag fast på ett kommunalt skruttbord. Men som sagt, den jakten behövs inte. Tänk bara på att tyget som ska runt sväljer en del längd pågrund av vecken.

     

     

    Och lampan som jag ärvt från min mormor som skulle fyllt 100 år nu på fredag. Nu blir det dagen vi säger farväl.

     

     

    Igår började jag stort med nedplockningen av julsaker. Tyvärr har jag redan gett upp. Jag drömmer om att göra det filmiskt och lägga allt i vackra askar och frasigt silkespapper. Ser framför mig hur vi nästa år hittar allt på noll sekunder och att allt är helt. Men förmodligen kommer jag inte längre än hit och så blir det liggande, tills det måste ner i all hast runt påsk.

     

     

    Och slutligen. Bilden på den utåtriktade klänningen som jag önskar att barnen inte lekt sönder.

  • DAILY LIFE

    Antoinette Poisson

    Mitt i julehetsen (hetsar dock inte så mycket. än?) slog det mig att jag kan posta lite av de 100 (?!!) utkast som ligger under skalet på min blogg. Det är jag i ett nötskal, påbörja något som verkar intressant, fastna i att vilja läsa mer innan jag postar, sen blir det varken det ena eller det andra. Men vi kan väl köra några dagar med lite lagom lätta inlägg så lever det här i alla fall.

    Jag fastande på den här sidan för ett tag sedan. Antoinette Poisson finns även på instagram och är en fröjd att följa. Den enda nackdelen är att jag vill ha allt och allra helst jobba med dem. Det var givetvis franskan som stoppade mig på att göra klart inlägget och kommer definitivt stoppa en eventuell rekrytering.  Men hursomhelst, ni som känner mig vet att jag är svag för vackra papper, mönstermix och handgjort. Därför dånade jag ju när jag fann detta. Tapeter, pappersark, klädda lådor och textilier i bästa mixen. Grundarna av märket arbetar som kulturkonservatorer och fann en skatt med rester av tapeter som de bestämde sig för att återuppliva i sann hantverksanda. Och det är ljuvligt. Pappersarken som kallas domino var från början en slags ark med graverade mönster, där mönstret sedan förstärktes för hand. Den här typen av papper försvann sen när man började trycka på rulle. Men pappersark med avslut är ju det finaste, som absoluta konstverk. Så tack alla som ger hantverket en ny chans.

  • DAILY LIFE

    Lämpligheten lade vi i garderoben och drömde vidare.

    Viggo och jag avslutade praoveckan med blomleverans till Västkusten. T/R Varberg på en dag och världen var mjuk. Landade hos Kristin och My sladdade in som självaste jultomten. Ganska ofta har jag en tydlig känsla i magen att jag har sådan tur i livet som träffar så många fantastiska människor. De dyker upp från ingenstans och sätter avtryck från sekund ett. Här och var och där man minst anar. My skrev något om vad som händer när man struntar i allt det som är lämpligt att prata om första gången man ses. Kan det vara livsrådet nummer ett? Det fiffiga är att det inte är svårare än att bara vara den man är, märkligt ändå? Klart som korvspad och dessutom miljarder gånger enklare än att försöka vara någon annan. När jag var yngre gick jag alltid runt med känslan av att vara för mycket. Att jag pratade för högt, inte sagt det rätta eller sagt för mycket, varit för ärlig, skrattat för högt. Varit som genomskinlig eller typ elefanten i rummet och definitivt inte smidig. Helt enkelt inte särskilt polerad, sval och enkel. Sådan otroligt tur att jag förstod på vägen att människor får lov att vara sig själva.

    Vi skulle leverera blommor till My. Sedan kom alla frågor. Hur man gör, om jag säljer och jag blev givetvis glad att man tycker om. Jag antar att det borde vara ett öppet mål att öppna blomsterfabrik men det går nog inte för sig.

    Kristin gjorde magisk pumpasoppa som hon skrev receptet på här .

    Och My hade med sig en kakkalaset direkt från egna bageriet i Halmstad.

    Jag signerade böcker, vi kikade i My´s första (ni vet att jag läser den som en saga?) och drömde om hennes nästa.

    Vi drömde mycket. Om allt mellan himmel och jord. Dessa två är levande bevis på att världen inte kommer stanna. Som en övertygelse om att allt gott kommer växa som ett rotsystem, du vet ett sådant man inte blir av med i första taget. Som kommer slingra sig upp och ner och göra allt bra.

    Och dessa blommor kommer hamna rätt ner i magin, var så säker.

  • DAILY LIFE

    Måndag.

    Jag började med det här blogginlägget 13:36.  Snacka om att tappa fokus. Fastnade i det tekniska på Crimson när jag skulle beställa monterade fotografier. Och en rejäl redigeringssvacka. Jag jobbar med ett stort jobb den här veckan där varje bild, i stort sett, är ett porträtt. Höll på med en bild i tre timmar. Och sorteringen är inte att leka med. Sen bestämde jag att allt känns bättre imorrn. Räddade dessutom mina pelargoner från kylan därute. Inte en dag för tidigt.

    Min käraste blomma är novemberkaktusen jag fått av min mamma. Jag fick den som en slags blomsteradoption. Tänker att det är samma som växte hemma på 70-talet. Då tyckte jag den var ful. Undrar just om jag en såg att den blommade? Förstod jag ens innebörden av en kaktus som storblommar i mörkaste november. Sagolik bör man nog ändå kalla den.

    En annan växt som är så himla fin är denna. Jag har haft den i flera år men förra året dog den. Nästan i alla fall, sånär som på ett blad. Men så plötsligt började den växa igen och nu blommar den. Jag har aldrig vetat namnet på den så blev tacksam när min kära läsare Eva upplyste mig och Fia om att det var en Nodding Violet.

    Läser så många böcker just nu. Samtidigt. Fattar inte riktigt varför jag alltid ska hålla på med fyra på samma gång, samt en och annan ljudbok plus några faktabaserade som jag tycker det vore smart att läsa från pärm till pärm. Den senaste jag började på var Normala människor. Älskade Samtal med vänner av samma författare men vet ännu inte om jag tycker lika bra om denna. Som mästerverket Jag for ner till bror … så otroligt bra. Men uppföljaren är inte alls lika fängslande. Jag irriterar mig till och med på det speciella språkbruket som jag tyckte så mycket om i den första. Lyssande dessutom på Resten av allt är vårt när jag städade källaren för några veckor sedan. Nio timmar med Emma i öronen var en ynnest. Så mycket feel-good att jag nästan blev kär.

  • DAILY LIFE,  DIY

    Bollhavet.

    Mani. Min största tillgång. Jag kan inte se den på något annat sätt. Åtminstone just där och då och så länge det håller i sig. Ganska många hade lagt ner vid den tionde garnbollen. Vi är ju så olika.

    Fast finns det en plan så är jag svår att rubba.

    Vid en fotografering på Stora Djulö hade vi garnbollstema till boken. Och drack 7up i antika soffor. Och upptäckte spöken när solen gått ner, men det tar vi en annan gång. Att nästan alla de garnbollarna försvann var ju en typisk historia som jag inte räknat med, annars hade jag haft en bra början.

    Oftast köper jag garnet på loppis. Fast om jag ska erkänna, det har hänt att jag köpt exklusivt ullgarn, bara för färgernas skull.

    Det kan vara så värt det om man vill göra en present till någon. Som den lilla dock-kragen jag gjorde till boken. Urgammal spets i tre lager och lite tråcklad garnbollslina. Alltid lätt som en plätt.

    Det finns något högst tillfredsställande med mani åtminstone när det handlar om bollhav.

  • DAILY LIFE

    Bara det som räddar oss.

    Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

    Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

    Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

    Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

    Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

    Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

    I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss. 

     

  • DAILY LIFE

    Vad vill ni läsa här inne?

    Vet ni, jag har så himla mycket sparat och obloggat så jag vet knappt var jag ska börja. Först kom jag ju av mig i januari, sedan i våras, sedan i juli och slutligen i augusti. Bloggåret 2019 går inte till historien så det starkaste. Men vet ni, jag frågar ER! Så kanske jag kan sortera min hjärna lite smartare. VAD vill ni läsa här? Det har ju aldrig varit någon vidare röd tråd på den här bloggen så egentligen kan man önska vad som helst. Ett ämne, ett tips, ett DIY, en åsikt, ett recept, en matsedel…

    Jag har tusen behind the scenes. Där jag kanske skapat en sliten vägg, byggt om ramar eller annat som dyker upp under jobbets gång. Jag är alltid för långt från händelsernas centrum och får helt enkelt ta saken i egna händer.

    För att inte tala om att göra rekvisita lite mer bedagad. Sådana knep har jag en del. Det fina är när man har  en unge som är absolut med på noterna. Min vän Sarah´s dotter Lilly är med på många av bilderna och så tapper i ur och skur, bokstavligen.

    Påtal om rekvisita. Jag har jag gjort en massa, bara för bildens skull. Som månen och stjärnor. Och cirkusklänning med pinglor. Och sågat av ett skåp på djupet. Vill ni veta hur man gör?

    Och alla behind the scenes med barna, under bokens gång är ett stycke för sig. Alltså skulle kunna skriva en bok om bara det. Alla sanningar och osanningar som haglat. TACK för att de finns säger jag, annars hade jag vart en tom människa. Mer tom i alla fall.

    Och så många bilder som inte rymdes på bokens 264 sidor. Hos Linda tog jag 1824 bilder…som blev 15. Varje besök är nästan som en egen bok.

    Jag har inga gröna fingrar men har för andra sommaren i rad lyckats med blommande trädgård. Jag kan inget om proffsiga lösningar och svåra blomster. Men allt som är tvärtemot det.

    Har ju redan frågat om ni ville ha karta på alla våra tips i Paris. Det ville ni ju verkligen, men sedan kom allt det andra emellan. Men Paris, så många bilder och tips. På parker med utsikt.

    Och parisiska gator jag utan problem skulle bosätta mig på imorgon.

    Dalarna hos familjen Mc Allister. En av mina favvobilder i boken är tagen här uppe.

    Alltså, jag kan till och med hamna i den kallaste februari. När Poupy och Hiro kom hem till oss. Poupy är ju kvinnan bakom Numero 74.

    Och alla de handgjorda saker som tillhör den nya kollektionen som jag plåtade för dem framför den där väggen i kalk som nu är ett minne blott…

    Jag har aldrig fått så många DM som om pappersblommor. Det är verkligen jätteroligt och jag funderar skarpt på hur jag ska kunna dela detta med er. Det är en ganska långdragen historia och inget man delar på ett bra sätt i ett blogginlägg. Här satt jag en vecka och jag tänker inte berätta hur många timmar varje dag, då tror ni jag är galen (psst fast egentligen är det min största tillgång) när jag tillverkade blommor till ett universitet.

    Ni är många som frågar om ni får köpa en eller två. Det skulle vara så himla fint att ha en blomsterfabrik men tiden… Nepp, det får ordnas på ett annat sätt. Jag får lära er! Workshop?!

    Och böcker jag läst. Herregud så mycket böcker. Och saker jag gjort härhemma, som gjorde att helt rum blev mer Gotland. Om man kan känna så när man slipar ett bord. Ja hursomhelst vill ni önska lite här så blir jag glad!