• Livet, när allt bara är.

    Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

    De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

    Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

    Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

    En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

    Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

  • Tankar och vad som hände i Paris.

    Vi är tillbaka hemma sedan igår, lite tidigare än det var tänkt. Vi sträckkörde hela vägen och genom natten för att slippa köer och komma hem så fort som möjligt. Jag kan inte påstå att vi hade vant oss vid Viggos nackkrage och vetskapen om skallskadan men allt funkade fint, han var glad och positiv. Allt var mest som vanligt ändå. Själva svimningen som orsakade olyckan har vi hela tiden avfärdat som just en svimning. En gång är trots allt ingen gång. Och trots att Nomi, som var den enda som såg vad som hände första gången, förklarade det som att han krampade, visade inte EEG-proverna någon form av epilepsi. Så, jag var inte ens i närheten av att det skulle hända igen. Men det gjorde det, för några dagar sedan, i Paris.

     

    Det kom från ingenstans, han var precis som vanligt innan allt hände. Det var mitt i Paris i röran på Rue de Rosiers, mitt bland alla människor som köper falafel där vid lunchtid. Jag, Liv och Viggo stod i kö när han sa ”jag har så ont i nacken, mamma” Jag trodde det var värmen (trots att det var  ganska sval sensommarvärme) och att han behövde dricka så jag satte honom på en stol, han tog en klunk, för att i nästa sekund säga ”nu kommer det igen”. Sedan förlorade han medvetandet och fick ett kraftigt krampanfall. Jag hann fånga honom så han inte föll illa som sist, tackar en stjärna för det. Efteråt berättade han att han blev varm i hela kroppen och att synen blev som ett slags tunnelseende från yttre synfältet, som till sist blev helt svart, sedan minns han ingenting. Han kan nu säga att det var exakt på samma vis förra gången, när det  hände i vårt kök.  Anfallet var så kraftigt att jag knappt kunde hålla honom och han sparkade ner ett cafébord med glas och flaskor. Jag har svårt att säga exakt hur länge det pågick, allt känns som en evighet just då, men efter en stund avtog kramperna och han fick tillbaka medvetandet trots att han var otäckt blek och blå om läpparna. Jag lyckades få kontakt med honom och snabbt började han rätta min usla engelska. Vad svimma heter och att det heter ”fracture in my head”. Inte ”he swam and crashed his head”. Herregud, efteråt skrattade vi åt min superkassa engelska men just då var det som min hjärna lagt av helt. Jag sänder ännu en gång en tanke av tacksamhet till kvinnan i röd klänning som tolkade engelska-franska till ambulanspersonalen som inte kunde ett ord engelska. Kristo åkte med Viggo till sjukhuset men efteråt mådde han bra förutom att kroppen var som avdomnad, ungefär som när en arm eller ett ben ”somnar”och väldigt trött.

     

    Efter att ha sett exakt vad som hände den här gången så inser vi ju att det inte är en ”vanligt” svimning utan att det antagligen rör sig om epileptiska anfall. Enligt läkarna kan det vara svårt att upptäcka epilepsi trots att man gjorde EEG har vi fått veta nu. Vi är tyvärr redan bekanta med epilepsi då min systerdotter har en svår variant av den sjukdomen, som hon har levt med sedan hon var liten och bara några år gammal. Hon är arton idag. Även min pappa fick diagnosen för några år sedan. Jag har flera gånger tänkt att skriva mer om epilepsi här på bloggen, Jag vet ju hur mycket det har påverkat Ellen och alla runt omkring henne. Det är fortfarande en ganska ”tyst” sjukdom som behöver uppmärksammas och öka kunskapen kring, att det är viktigt att bryta fördomar kring sjukdomen.  Omvärlden förväxlar många gånger  epilepsianfall med att människan är påverkad av tex alkohol eller droger, vilket kan ge förödande konsekvenser. Det lömska med epilepsi är också att anfallen kan vara så olika, det kan vara allt från stora krampanfall till korta frånvaroattacker som återkommer gång på gång, flera timmar i sträck. Anfallen är ofta är svåra att förutse och kommer plötsligt, därför kan konsekvensen av anfallet bli så illa, att fallet i sig kan skapa en allvarlig olycka. Vilket det ju blev när det hände för Viggo första gången. Och vilken ju är den stora oron nu, att han inte får falla på ett redan skadad huvud och nacke.

     

    Från att trots allt landat mjukt i Paris så snurrar mina tankar mycket nu. Att oro, ovisshet och saker man inte kan veta exakt, genast blir stora och skenar iväg. Trots att livet exakt i denna stund är precis som vanligt. Det är så märkligt. Man käkar bullar på verandan och regnet öser ner i sensommaren och allt är bara vanligt. Och mjukt. Sedan kommer känslan igen, den är inte ens krypande. Utan där på noll och en sekund och eskalerar snabbt. Det är så onödigt, att ens försöka förstå innan man vet.

  • Hur man helst vill spana Eiffeltorn.

     

    Vi har också trängts där med tusentals andra. Först närmast Eiffeltornet, sedan i gräsmattorna vid Trocadero. Men egentligen är det ett under att ingen av de som rör sig som myror, där på andra sidan vattnet och bron, inte bara tar ett par kliv ner till lugnet. En trappa bort liksom. Men som sagt, man fattar det inte först. Följer strömmen liksom. Men sedan barnen satte picnic utmed Seine om kvällen på första plats av Paris-önskelistan så känns det helt obegripligt. För här följer man spektaklet från bästa utkik. Eiffeltornet tänds vid solnedgången varje kväll eller ganska så exakt klockan 21. Stegvis så färgas hela tornet till guld. Vid varje heltimmes start är det sedan en liten ljusshow. Som ett gigantiskt tomtebloss. Och oh yes det är kitsch delux men också mys på hög nivå. Och visst, vi har också åkt upp i Eiffeltornet något år men tycker att det här slår allt, som kommer i det här tornets väg. Superbudget och utsikt kan man spana på många andra ställen (gratis) i Paris. Och framför allt inga köer.

     

     

    De här veckorna i augusti har fransmännen själva har semester. Det kan vara en nackdel om man har siktat in sig på något speciellt besök, en affär eller restaurang. Det kan mycket väl vara stängt. Men om man inte tycker det spelar så väldigt stor roll så känns staden lugn om man skippar turiststråken. Man tar lätt bilen till längre utflykter, finns alltid parkering när man än kommer tillbaka till stan och det är överlag fridfullt. Men som sagt, på replängds avstånd är det helt tvärtom. Kolla trappen och bron… För att inte tala om de fullproppade båtarna som glider fram på floden. Det är en egen utsikt när alla tar upp mobilerna exakt samma sekund för att ta årets bild.

     

     

    Vi gör inte det så storslaget här heller. Inte så fotogeniskt direkt.

     

     

    Lite frukt, en bit morotskaka, godis och macaroons. Och Fanta i plastmuggar. Perfekt ändå.

     

     

    Vissa tar en avstickare till en bro. Det är dock något som stör lite lätt i bilden. Fast vi är glada att det inte är 40 grader varmt här, det hade aldrig funkat med den där kragen. Även 25 grader gör den till en bastu.

     

     

    Det skissas en hel del just nu. När det mörknade började Nomi rita Eiffeltorn på asfalten.

     

     

    Vi hade lite sällskap ändå. En fiskare och två fransyskor som lyssnade på Ed Sheeran.

     

     

    Vi satt kvar tills det mörknande. Som Disney i verkligheten.

     

  • Podd.

    Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria.  Hittas här eller där poddar finns.

     

     

    Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.

     

    Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…

     

     

    Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.

     

     

    Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.

  • Husesynen.

     

    Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

     

     

    Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

     

     

    Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

     

     

    Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

     

     

    Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

     

     

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

     

     

    Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

     

     

    Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

     

     

    Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

     

     

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

     

     

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

     

     

    För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

  • Mindfulness i Paris.

     

    Vi kom iväg till Paris. Och sträckkörde sånär på ett vattenland.

     

    Viggo har nackkrage till minst slutet på augusti men vi tänker att allt blir bra. Vi vet hur skallfrakturen sträcker sig ner mot första halskotan men också att han kan vara exakt som vanligt, närapå i alla fall. Om man bortser från att nackkragen sitter varenda sekund. Tack alla ni som hört av er. Det är fantastiskt fint.

     

    Vi bor där vi alltid bor, på Rue Oberkampf i 11 arr. Och allt är perfekt. Som det ju är i Paris. Vi är precis som hemma här fast det ju inte alls är helt sant. Men om man kan ha en villkorslös kärlek till en stad så har Paris min. Det är som om alla ljud och virrvarret av att livet ständigt livet pågår gör mig lugn. Kolugn. Paradoxalt nog. Man kan nog tycka att det borde vara tvärtom. Att alla intryck, all överdos av staden gör tvärtom med en. För en sak är säker, jag sorterar inte det minsta av omvärlden. Jag tar in allt, varenda hörn, ljuden, marken jag går på. Färgerna och alla människor. Min blick flänger runt och hjärnan är på absoluta högvarv. Ända lägger sig tankar på plats, jag sänker axlar och andas djupare än vad jag gjort på länge. Är precis här och nu trots att världen pågår som om det inte fanns en morgondag. Vi sover med öppet fönster mot Rue Oberkampf och det är ingen stillsam historia. Fast jag sover gott, jättegott och vaknar helt utvilad. Värsta mindfulnessen mitt i stan. Hur fungerar det egentligen. Borde utvärdera mig själv. Nog för jag vet att jag gillar städer, det är sedan gammalt, men jag brukar ändå fantisera om att skogen, sjön eller min egen trädgård kanske ändå får mig jordad liksom. Men när jag tänker efter har det nog alltid varit så att staden har exakt den här effekten på mig. Fast det känns i högsta grad tvärtemot mot vad folk och hela vetenskapen säger. Mindfulness  i storstaden. En analys på den kanske?

  • Sommaren kom av sig.

    Idag skulle vi packat in barn och hund och bilat neråt Europa. Med stopp i Normandie en vecka, för att sedan landa i Paris ett par veckor. Sedan hemåt igen precis till skolstart. Men sommaren kom av sig.

     

    Förra fredagen svimmade Viggo i vårt kök. På vårt plankgolv. Han föll så illa att han spräckte skallbenet och skadade nacken, man misstänker att det ledband som håller ihop huvud och nackkotor är av. Jag, Liv och Chester var ute och gick. Innan vi hann kom hem ringde Kristo  och berättade att de var påväg med ambulans till Eskilstuna. Vi blev kvar där till i fredags, först flera extremt jobbiga dagar på IVA och senare inlagda på barn. Vi är hemma nu, han har nackkrage men är glad att vara hemma. Men trots timmar av magnetröntgen och konsultation från flera andra sjukhus har man inte kunnat fastställa hur illa nacken är skadad och imorgon röntgas han igen. Han har redan legat i den där magnetröntgen säkert tre timmar totalt, en av gångerna 1,5 timme i sträck. Men eftersom både huvud och nacke har haft en rejäl svullnad så är det så svårt att se skadorna. Han sitter fortfarande fast i en nackkrage och imorgon får vi besked hur länge den kommer att sitta kvar. Han är så positiv och vi håller tummarna att den får tas av men i värsta fall kan den sitta i upp till ett par månader. Nu får den inte tas bort alls , inte ens en sekund, men han har lärt sig att sova med den och försöker vara precis som vanligt. Det är bra att vara hemma. Dessvärre fick han också tinnitus vid fallet, vilket självklart inte är lika allvarligt som resten av skadorna men vilket han nu tycker är väldigt jobbigt. Kristo har haft det sedan han var 17 så han vet ju allt om hur det är och egentligen tror jag aldrig man vänjer sig men lär sig hantera det.

     

    Det känns helt sjukt att något sådant här kan hända hemma i vårt eget kök. Han skulle precis sätta sig för att äta lunch och hämta vatten från kranen. Sådär mitt i sommarlovet. Han svimmade, man vet inte varför han svimmade men förmodligen och förhoppningsvis var det bara en tillfällighet för man har inte hittat något, och föll alltså bara på vårt trägolv, utan att vare sig slå i vår köksö eller den marmorplatta som ligger framför vår spis. Man kan därför inte förstå hur det kan gå såhär illa. Man inser att man aldrig kan skydda sina barn, den insikten är både viktig och skrämmande. Jag är alltid lite orolig när de är ute på strapatser. Eller egentligen inte mer storslagna strapatser än att de cykar för fort, skatar utan hjälm, åker iväg och badar i världsdjupa kalkbrott, när Nomi rider. Ni vet, det är så många gånger hjärnan tar en extra loop och man INTE är världens coolaste mamma. Men när det kan bli så är hemma i ens eget kök inser man som sagt, att det kan hända så mycket om oturen är framme. Vi har dock förstått att det kunnat gå så mycket värre, att han trots allt hade enorm tur i oturen.

  • Existerar ens bloppis längre?

     

    Jag börjar äntligen se lite ljus i tunneln och har precis kikat igenom allt material för boken. Vet ni, först skulle boken bli 190 sidor men vi fick utöka till dryga 250!! Och då är det ändå tight. Vi har så mycket material och formatet är  stort!  De senaste dagarna har jag plåtat sådana där bilder som legat och liksom inte blivit av. Nu är det noll planering som gäller, bara när andan faller på. Som isglassar med violer! Fick lov att länsa min mammas kruka, som en tjuv om kvällskvisten.  När jag var klar knöt jag små buketter av lavendeln och lade överallt, doften ändå.

     

     

    Igår, i all hast, så hojtade jag till Nomi! Kom, vi tar en bild innan solen går ner! Dra på dig den här trasan över jeansen, som ju egentligen inte var någon trasa överhuvudtaget, utan min farmors brudklänning. Nog för jag minns att hon var liten farmor Svea, men den passar ju nästan på Nomi. Fast vi lät ryggen vara framåt. I annat fall sådant slöseri på klädda knappar.

     

     

    Mitt i klädpåtagningen så insåg jag att en tapet hade suttit fint. Så jag häftade dit en, alltmedans solen sakta dalade bakom björken. Men vi hann. Såklart att vi hann.

     

     

    Jag har ett dilemma. Jag har så himla mycket rekvisita från det här bokprojektet. Jag har till exempel hur mycket barnkläder som helst, de allra finaste från Monty & Co Milk & Bisquits, Wolf & Rita, How To kiss a frog, med flera. Allt är i stort sett bara använt en gång och i vissa fall inte alls, lapparna är till och med kvar. Och så himla, himla fint! (Som grädde på moset hittade jag gamla Mini rodini kläder från då jag hade butiken, helt nya. Och en långkjol från Karin larsson -kollektionen för HM.) MEN, nu till dilemmat.  Orkar inte med själva sälja-vidare-projektet. Blir trött bara jag tänker på det. Och detta är för fint för att lägga i Myrorna-containern. Jag är kass på att sälja just för jag aldrig kommer dit, till själva momentet.  Jag är jätteduktig på att ge bort, och försvarar mig alltid med att det är bra. DET har jag roat mig med i 25 år minst. Men, den här gången bör jag sälja.  Den enda sak jag egentligen har lyckats göra ett sälj-projekt av är lekstugan. Minns ni?  Fast då var det ju en stor sak. Rejäl liksom. Men detta är ju liksom hundratals grejor. Jag vet att jag kommer tröttna redan innan jag tagit bilder. Men som sagt, det vore väldigt bra. Kan man ha bloppis numera, eller är det högst omodernt? Please, hjälp! Pallar inte göra tradera-annonser, har inte facebook, ids inte fixa loppis. Ni hör, gnällspiken har talat. Ge mig råd, vad är smartast?! Mvh, lite trött tror jag.

     

     

    Som sagt. Hur fint som helst. Snickarbyxorna från Monty är helt ljuvliga!!

  • Vad har Katrineholm, Rörum Strand, Leksand och Paris gemensamt?

     

    För ett par dagar sedan skrev jag ” Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. ” Det jag såg var 34 grader, minst, flera dagar i sträck och inget regn. Kände mig så himla förvånad när det faktiskt regnade och regnade och blev 11 grader härhemma. Det var då jag insåg att mitt väder var i Paris, det var deras väderrapport jag kollat in. Jag har nämligen fyra stationer i min väderapp på telefonen. Katrineholm ( väldigt rimligt, tänker att det är förvalt ) Leksand ( ganska så ofattbart eftersom jag endast varit i dessa trakter 3 dagar av mitt liv) Rörum Strand ( hamnade i listan under det här dygnet, tror att jag drabbades av vädervånda ca kl 02 när vi skulle somna på Talldungen som vi hade som eget, inte för att det förändrade något) och så Paris då som jag mest lade till för att känna att man var lite där genom att kolla vädret då. Väldigt lite. Å andra sidan är jag personen som har absolut noll väderkoll så därför känns denna spretiga lista ganska mycket som jag. En oviktig lista liksom.

     

     

    Så tisdagsmornar i juli kan vara mörka som natten. Men jag tänker kvista ut och hönsgödsla mina luktärtor, katastrofen till luktärtor. Fast det fina är att både Hanna och Paulina tipsar mig igenom detta misslyckande, så kanske blommar de innan frosten. Hanna skrev – hönsgödsel – jag köpte pelleterad – mosade ner en näve på 5 plantor och vattnade rikligt, liksom så att gödseln trycktes ner lite. Och faktiskt, plötsligt blev de taniga stråna som låg utmed jorden, liksom undanskuffade av kraftiga stjälkar som växte rakt upp. Och nu skrev Paulina att i säsong så hönsgödslar hon varje vecka. Så nu ska jag göra det. Lovar att ni kommer bli så uppdaterade när min första luktärt blommor. Det är NÄR nu inte OM som tidigare.  Peppen vet ni.

     

     

    En blöt hund. Och ett lapptäcke jag hittade på vinden. Sedan har jag en tipslista som kan vara bra tänker jag:

    • Om du ska ordna fest tänker jag att Floras festlista kan modifieras utefter alla åldrar.
    • Om du ska till Varberg följer man ju såklart Kristin´s lista.
    • Om man ska till Gotland lusläser man Elsa och Emma´s bloggar.
    • Om man ska till Skåne kollar man Weronica och även kommentarsfältet där. Själv har jag också en Österlen-lista. 

    Psst! Gillar tillfälliga gardinupphänget. Perfekt när solen väl gassar. Kommer från Fanny.

     

  • Limpan is back.

     

    Limpan bevisar återigen att det är det skeva, inte särskilt vanliga som är allra roligast. När den rotas fram i källarens bråte är sommaren räddad. Eller kanske är det, det filmiska de vill åt. Speciellt i spöregn.

     

     

    Någon har binge watchat Stranger Things säsong 3  ”jag torkar bort blodet”. Viggo och Nomi hade sett färdigt på ett dygn, ett halvt till och med, sedan dess roar hon sig att stödkolla med mindre vågade syskon och kompisar.

     

     

    Och jo de har hjälm. Självklart.