• DAILY LIFE

    Min pappa.

    Orden – svart på vitt – att skriva om vad som hänt hanterar jag bara korta stunder åt gången. Men jag vill att orden ska finnas på den här platsen. För min egen skull. Ändå saknar jag orden. Jag som alltid tänkt att ord är starka. Att de är så mycket mer jag, än mitt tal. Men det fungerar inte. Det är som om allt som någonsin funnits inom mig är borta. Att orden jag haft och allt som varit jag är borta.

    Min värld är för alltid en annan. Då jag somnar är tankarna där. Mitt i den mörka vinternatten är de där. De där timmarna då jag avskyr att vakna. När natten är isande kall, mörket så tätt, känslan så definitiv av att verkligheten stirrar mig rakt genom själen. Vintern 2021, i själva verket så gnistrande magisk. En vinter som känns som en present från pappa. Ju mer jag tänker på det vet, vet jag att det är så. För som han älskade vintrar som denna. När isen ligger ända in på vårkanten. När han travade över sjöarnas vita värld, med fiskesaker och isborr på ryggen. Alla vintrar på bandyplanen. Alla gånger med starka armar under barnbarnens vingliga små kroppar tills de bar sig själva. För kan ha ge oss den ljusaste av vintrar, så vet jag att han gör det. Finns det ett sätt att påminna oss om världens vackra, så vet jag att han väljer det. Men när kylan kryper in genom vårt hus, då temperaturen går uppåt tjugo minus utanför, sjunker jag längre och djupare under tre ulltäcken. Jag stirrar ut i vinternatten och försöker greppa historier och fantasier, såsom jag brukar göra när tankar tenderar att hamna fel. När de liksom roterar i som en karusell och tappar fäste ju snabbare den snurrar. Men det är tomt, jag hittar ingenting alls att ta tag i. Varje morgon när jag öppnar ögonen så tänker jag samma tanke och kan ändå inte förstå. Min pappa finns inte längre. Det gör så oerhört ont.

    Kanske trodde jag att vuxenheten och att snart femtio år på jorden skulle rädda mig från maktlösheten och den oerhörda rädslan i att någon försvinner. Eller när allt kommer omkring trodde jag inte det, kanske var det mer ett sätt att hoppas. Att önska sig bort från det som faktiskt är såsom livet är. Jag har varit så rädd för den här dagen. Jag har varit rädd för döden så länge jag kan minnas. Att mina närmsta ska försvinna. Ibland så rädd att jag nästan glömt att leva själv. Så ofta har jag lindat in mig i fantasier och föreställningar om att kanske skulle jag, vi, vara skyddade. Kanske skulle vi få vara dem som var lyckliga i alla våra dagar. Kanske skulle pappa och mamma bli sådär jättegamla som min mormor, som vi begravde på hennes 100-årsdag. Kanske skulle jag när den dagen kom, vara så klar med tankar om livet och döden. Att jag då förstod.

    Sedan händer det och den insikten gör att jag förlorar allt. De färger min värld bestått av, alla nyanser mitt liv har haft. Som om allt som någonsin funnits inom mig är borta. Att orden jag haft, förmågan jag burit och allt som varit jag är borta. Allt jag tänkt och känt. Tomt, alldeles tomt. Ibland, korta stunder, vet jag att det inte är så. Men sedan förlorar jag igen, mot de där tankarna.

    Jag trodde jag skulle skrika och sparka. Att världen omkring mig skulle mörkna och bli svart. Jag trodde att allt skulle stanna, att alla skulle stanna. Men det var bara jag. Det var bara precis runtomkring mig det hände. Utanför skiner solen i den gnistrande kylan, utanför säger människor att det är en rasande vacker vinter vi har, människor handlar till fredagsmyset och någon säger att de snart tar tåget till Paris. Jag trodde att det ondaste skulle kännas det mesta jag någonsin känt, men det blev precis tvärtom. Som om allt jag kände tippade över, liksom sköljde över en kant som ett öppet spjäll. Kvar blev ett hål där allt är tomt och mörkt, alldeles svart. Omgivet utav det skal, som väl är jag.

    Jag vet inte alls hur man gör. Jag förstår liksom inte. Varje steg känns som ett nytt. Varje andetag. Ibland lyckas jag slå bort att jag aldrig ska träffa min pappa igen. Men nästa sekund slår det mig igen. Och igen. Som om jag tumlar och slåss mot något, jag vet inte vad, som inte blir mjukare. Jag försöker tänka tack. Tack för allt vi fick, älskade pappa. Tack för att allt bara var bra. Att alla minnen är ljusa. Att det är en oerhörd skatt, en rikedom framför allt. Att få vara bästa vän med sin pappa och mamma. Jag jämför mig med andra, jag som aldrig jämför mig, men nu gör jag det. Jämför för att se klarare på alla de åren jag, vi, hade pappa vid vår sida. Alla år som formade oss trygga. Som gav oss bryggor till livet, som ett gigantiskt pussel som gjorde oss hela. Inte bara mig utan så väldigt många.

    Jag säger till Charlie som kommer hem gråtandes från fotbollsplanen ”jag saknar att morfar inte står där bredvid, han stod ju alltid där bredvid” att tänk om han aldrig stått där. Då hade det inte gjort lika ont men det vill vi ju aldrig byta bort, eller hur? Att vi alla fick ha morfar här varje dag gör ju att det gör så ont. Det är sagt, att sorg är kärlekens pris. Det kan inte vara på något annat sätt.  Men det enda jag vill är att pappa är här. Kvar.

    Dagen innan allt hände stod pappa som vanligt på vår trapp och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi bestämde att vi skulle ses i vår trädgård på lördagen och fira Viggo´s födelsedag. Sådär på avstånd som vi ju varit så noga med alla dagar sedan corona kom. Corona, vad spelade det för roll när pappa fick en stroke som hade sönder allt som var min pappa, förutom hans hjärta som bara slog och slog. På kvällen pratade Viggo med sin morfar på telefon. Jag hörde samtalet för mina barn har en vana att prata på högtalare. Pappa berättade att han lyssnat på en dokumentär om musiken Viggo gillar, sedan berättade han hur nöjd han var med sin senaste målning. Det var sista gången jag hörde pappas röst.

    Redan då jag såg ”mamma” på telefonen den tidiga morgonen efter, förstod jag att något var fel.  Allt stannade. All rädsla som jag burit i alla år slog ned mig till marken. Det var som alla de där bitar som var jag rasade, bit för bit. Tre veckor svävade vi inte i hopp utan bara någon slags luft som var den tjockaste jag någonsin upplevt. Många av oss klarade att stå, jag gjorde det inte. Det har nu gått tre månader, sedan natten den 8:e december då pappa lämnade oss. Det känns som jag lär allt på nytt. Lär livet åter.

     

     

    Jag har försökt skriva i dagar, allt har jag suddat bort. Jag har förlorat min pappa. Nu har det snart gått två månader sedan pappa lämnad oss, den 8:e december. Tre veckor tidigare, morgonen efter Viggos födelsedag, då min mamma ringde, rasade min värld. Plötsligt var allt som jag någonsin känt eller tänkt som försvunnet. Jag stod så oerhört nära min pappa. Han stod oss alla så nära. 

    Du var min bästa vän, pappa. Våran förebild. Sättet du såg på världen, sättet att tänka, känna och vara. Ditt intresse för allt och alla. Hur du såg oss och andra människor. Du lärde oss att det aldrig är försent att lära, känna och våga något nytt. Du visade oss alltid att livet är värdefullt, att vi är värdefulla. Du var så oerhört tacksam över livet självt, mer än någon annan. Du var alltid HÄR och nu, inte någon annanstans. Och du älskade varje sekund. Du sa det så ofta. Att det vanliga livet var det allra bästa. Vi fick rättvisan och solidariteten sedan vi var små ungar, att vi alltid skulle våga att säga när något var fel.

    Du var rak, det du sa och gjorde var liksom aldrig inlindat i en massa annat. Jag fattade dig pappa, alltid.

    Med dig blev den kortaste stund – som timmar, det enklaste samtal – en historia och den tristaste uppgift – ett äventyr. Det var alltid kul med dig, pappa.

    Jag fick kreativiteten av dig. Du var alltid involverad i alla mina projekt, trodde alltid på mig, tyckte aldrig att något var knäppt eller konstigt. Och alla de tusentals blommorna till Svenskt Tenn vek du, bara sådär. Du var så stolt över oss, det sa du jämt.

    Sedan i våras har du säkert målat 300 tavlor, varit på sjön och fiskat nästan varje dag. Och for runt och kikade på alla dina nio barnbarns OLIKA aktiviteter. Du har som alltid knackat på hos oss och alla vännerna, stannat, lyssnat och pratat. Om allt.

    Jag kommer aldrig kunna förklara i ord hur mycket trygghet jag består utav. Du och mamma, i 58 år gick ni sida vid sida, mina fina, fina föräldrar. Jag har aldrig tagit er för givet. Aldrig någonsin.

    Din tid på jorden var fantastisk, pappa. Alla våra minnen med dig är BARA fina. DET kommer att vara vår tröst. Men jag saknar dig pappa, så oerhört. I varje andetag. Och jag är så väldigt, väldigt ledsen.

     – Skrivet 15 januari 2021 – Ni är fantastiska som har skrivit till mig. Där och alla mess, mail och brev. Och samtal. Det är så betydelsefullt, kärlek till er ❤️

     

  • DAILY LIFE

    Minnen i midsommartid.

    Det är så länge sedan jag bloggade så det kändes alldeles bakvänt att logga in. Jag hade väl inte tänkt att sluta direkt men det är lätt att tro det.  Jag har så lätt att stänga av vissa delar. Nästan för lätt, som om det inte existerar ens. märkligt det där. Semestern från instagram blev en månad och den här blev visst sedan början av maj. Jisses. Men utan svepskäl, jag tror jag börjar om. Hoppas ni mår bra ändå. Och är friska. Och så hoppas vi på den mjukaste sommaren som nånsin sett dagens ljus. Börjar om med midsommarminnen. Det gäller att göra det enkelt för sig.


    Midsommar ändå. Den där dagen som alltid regnar bort eller är det en total osanning? Kanske blir man bara så besviken när det väl händer att det är det enda man minns. Fast säg den dag som gått förlorad på grund av ett par gummistövlar?


    Så mycket bättre att samla på det vackra och fånga historierna om att midsommarnatten är magisk även om regnet står som spön i backen.

    Fast imorgon ska det ju vara sol så långt ögat når och överallt.


    Kanske lyssnar vi på midsommarsagorna som fullkomligt kryllar av övernaturliga väsen, särskilt pigga under just denna sommarnatt.

    Att spå in i framtiden genom sju sorters blommor under huvudkudden har väl inte undgått så många? Men att rulla sig naken i midsommardaggen känns kanske lite mer avlägset. Stärkande för hälsan minsann. Detsamma med blomsterkransen, hälsan själv ska den vara. Det anses också finemang att spara kransen till julbadet, årets enda bad, för att försäkra sig om en frisk vinter. Plus lite extra lycka på så vis.  

    Världens minsta midsommarfirare. Tänk nu är de tonåringar hela bunten!

    Gullisar! Smälter här.

    Tänka sig att ett satans virus skulle ställa in hela alltet. Det kanske var det allra sista man hade räknat med.

    Violiner i vänlig grönskas rika dräkt.

    Och allt det som jag lärt mig se som vackert under åren.

    Fiskdammen får vila till nästa år.

    Och här en simpel kransguide . Med det smarta knytet.

    Jag och min pappa.

    Jag och min mamma. Jag saknar så otroligt mycket att allt inte bara är som vanligt. Att liksom bara stå såhär. Ge en kram. Ett samtal över köksbordet.

    <3


    Stången, såklart för att skydda grödan från otur och missväxt. Hur ska det gå nu kan man tänka. Säkert bra.


    I år får de vila om de inte gör sina egna vill säga.




    Åren går, kransarna består. Men i år sa de att vi skippar kransarna, vi ska ju ändå inte gå genom skogen. Tror att alla tänker att det är lite annorlunda. Men bra ändå.

    Kanske handlar midsommar om sandlek, säckhoppning och klädstafett.

    Han fyller 21 i augusti.

    Och ett modig trotsande mot Näcken själv när vi metar från bryggan eller glider runt på en luftmadrass på mörkt vatten. Eventuellt i sällskap av ett regn eller två tusen. Inte en endaste fiolmelodi har vi hört under åren, tänka sig ändå. Jag minns däremot midsommarmorgonen när någon spelade ”Den blomstertid nu kommer” på ett piano. Om och om igen. Från ingenstans. Kanske hade Näcken ändrat fokus just det året? 


    Knytet.

    Och den inte så sparsmakade.


    Eller handlar midsommar om grusväg och skogarna? Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset.

    Annat blir det när kvällen smyger på.

    Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års.

    Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. 

    Modigt att tälta ändå. Så nära sjön och allt.

    Fast NU snackar vi modigt. Näcken, vet ni!??


    Vi plockar blommor och någon säger att man får välja. Tre, sju, åtta eller nio sorters blommor. Alla de talen är magiska. När jag var liten sade någon att man skulle vara tyst under själva plockandet och tills man somnade. Inte konstigt att det hela aldrig funkade.

    Sent om natten läser vi att gränsen mellan människans värld och det övernaturliga är tunnare denna natt. Det är därför alltsammans sker just nu. Och att ängen bär på något alldeles extra viktigt precis då. Kanske har det något att göra med natten som aldrig mörknar.

    Hittade en sådan rolig kommentar till den här bilden när jag letade i gamla inlägg. ”Sista bilden är för härlig. Simma bort i solnedgången iklädd hatt. Det har jag aldrig provat.” Det är en radiostyrd båt men gullig tanke tycker jag.

    Glad midsommar till er. Var rädda om er.

  • DAILY LIFE

    SMAK OCH LUKTBORTFALL

    Ni är många som hört av er om detta med att tappa smak och lukt vid covid-19. Det har kommit så många mail, dm och även kommentarer sedan jag skrev detta inlägg. Även tv hörde av sig och ville ha med oss i ett reportage om detta (vi tackade nej ska vi alltid förknippas som Corona-familjen!?? då ett inslag på Svt spridit sig över de lokala gränserna ?vilket några i familjen tyckte var sådär).

    Och här kommer ett svar till samtliga och ett unisont förlåt då jag inte har svarat på alla personligen. Men tack för ni delar med er om detta, era tankar om det och stort tack för omtanken om hur vi mår. Många intressanta reflektioner under detta inlägg och på flera andra inlägg under den sista månaden.

    En kort summering – Kristo blev alltså bekräftad Covid-19. Vi andra blev sjuka men med helt skiftande symtom som man kan läsa om här och det enda som var samma på samtliga i familjen var att vi alla tappade smak och lukt. Alla utom Charlie som egentligen inte uppvisade några symtom alls, än lite magont. Vid den tidpunkten var smak/lukt bortfall inte bekräftat som ett symtom av Folkhälsomyndigheten och inte heller svensk media hade inte tagit upp detta.

    Men jag var så himla konfunderad, för det var det enda som kändes annorlunda i min kropp. Och det kändes så väldigt annorlunda. För jag var varken snuvig eller hosta, bara pyttelite ont i halsen men smak och lukt var helt borta. Jag menar HELT DÖTT. Så pass märkligt att jag googlade på utländska sidor för att hitta någon information om det, i Sverige kunde jag bara hitta infon på en enda sida.

    I samma veva tog Emanuel Karlsten upp tråden på sin blogg och mailade även Folkhälsomyndigheten i frågan men de svarade att man inte ville gå ut med detta som ett officiellt symtom.

    Och ni undrar hur det gått för oss. Vi är friska, tack alla som frågat. Jag har dock inte tillbaka lukt/smak överhuvudtaget, det är nu över 50 dagar. De andra i familjen har fått tillbaka det men det försvinner då och då, jag vet inte hur många gånger jag hört vid middagsbordet nu är det borta igen. Vilket givetvis är märkligt.  Många som hört av sig har upplevt detta panikartat och jag förstår det. För mig har det inte känts så, jag har hela tiden tänkt att det kunde varit värre. Och är fast besluten om att det kommer tillbaka. Men med det inte sagt att jag inte förstår och på något sätt förminskar att man mår dåligt av det.  Och heller inte att det är extremt märkligt, att det försvinner såhär utan att ens varit förkyld. Knappt inte ens värt att kallas sjuk, med tanke på mina extremt lindriga symtom. Jag kan fullt förstå panikkänslan många känner, eftersom flera, som i mitt fall, tappar det totalt. Och under såhär extremt lång tid.

    Det är som om ens liv saknar ett väsentligt lager, en ytterligare dimension. Man inser att doftsinnet är något väldigt betydelsefullt i ens liv. Man tappar plötsligt en möjlighet att registrera saker, börjar man tänka på det är det lätt att drabbas av panikkänslor. Det handlar ju inte bara om det man äter utan också om hur man registrerar omvärlden. Efter så lång tid så inser man att det är mer än vad man tror som hänger ihop med alla dofter man känner. Hur det får hjärnan att registrera inom hela spektrat från fara och obehag till det motsatta. När allt är normalt känns det lite som ett dolt sinne, man tänker kanske inte på hur mycket det betyder, men när det plötsligt är borta så inser man vad världen blir platt. Det är liksom bara det man hör, ser och känner som hjärnan tar in.

    Förra veckan fick jag faktiskt under cirka 30 sekunder tillbaka lukten men det försvann tyvärr igen. Underbart var väldigt kort men jag ser det som en hint om att snart kommer det tillbaka. Vi satt och kollade på tv när jag plötsligt kände att det luktade bränt – jag bara skrek: det luktar bränt – det LUKTAR bränt!! Jag skakade om Kristo för den storartade känslan, inte för att det skulle lukta i egenskap av eldsvåda utan att jag faktiskt kände något. I samma sekund registrerade min hjärna – någon är i köket, någon poppar popcorn, någon bränner dem. Och nej, det låter inte som en stor grej att registrera att det händer något i ett annat rum men även sådant går man miste i en värld utan dofter. Världen är liksom bara det som är allra närmst förutom hörsel då som man ju kan höra på avstånd. Att smak och lukt saknas gör helt enkelt världen mycket plattare, som sagt, en dimension, saknas. Helt enkelt, lite trist, minst sagt.

    Jag har också fått tipset om att äta tillskott av Zink, vilket jag gör. Vem vet, kanske kan det påverka alltsammans i rätt riktning men inget resultat sedan en dryg vecka.

    Sedan mitt första inlägg skrevs så har Folkhälsomyndigheten uppdaterat symtomlistan med ”Det är ganska vanligt att man förlorar luktsinnet, och därmed smaksinnet, under en tid i samband med infektion i de övre luftvägarna.”

    Jag tänker att många ställt frågan om hur länge man ska vara hemma i samband med lukt/smak bortfall så jag klipper in allt detta från Folkhälsomyndigheten:

    Hur länge ska jag stanna hemma?
    Om jag har haft lukt- och smakbortfall?
    Studier har visat att lukt- och smakbortfall verkar vara ett ganska vanligt symtom i samband med covid-19. Hur vanligt det är att bara ha detta symtom eller när i förloppet det kommer är oklart.

    Om du har haft andra symtom initialt och ett lukt- och smakbortfall som hänger kvar gäller samma som för torrhosta. Det vill säga det ska ha gått minst sju dagar sedan du blev sjuk och minst 48 timmar sedan du hade några andra symtom.

    Om du däremot bara har haft symtomet lukt- och smakbortfall så rekommenderas du att stanna hemma tills det gått minst sju dagar efter att du fick det även om du känner dig helt frisk för övrigt.

  • DAILY LIFE

    NÄR MAN INTE ENS KAN KOMMA PÅ EN RUBRIK

    Hej på er. Det blev tyst här igen. Och jag tänker inte tråka ut er med hur läget är, jag tänker att det är fler än jag som gör sitt bästa för att hålla tankarna i schack. Hursomhelst är jag väldigt tacksam att ni är så många som ändå kikar in här varje dag trots att jag är riktigt risig på att uppdatera. Det känns tryggt. Och fint. Som en drös extravänner ❤️

    Jag har sådan tur att mitt jobb fortsätter som vanligt. Just nu är det full fokus på en fotografering som ni ska få veta mer om. Det är helt perfekt i dessa tider att vårt hus är min studio. Jag kostade på mig en alldeles för tidig trädgårdsbukett från Minlillavärldavblommor, kändes bra när jag lämnade den hos mamma efteråt. Note – måste plantera löjtnantshjärta i trädgården. Resten har jag. Förgätmigej, pioner,  rosa astilbe (hoppas den börjar växa på sig just i år, seg har den varit och man önskar ju det där molnet), riddarsporre och lejongap.

    Jobba hemifrån betyder att allt har ett andra liv såsom blombuketter som flyttar till mamma, eller barn som äter upp rekvisitan. Ni är många som hört av er om vår platsbyggda bänk. Det kommer en liten beskrivning på den!

    På förmiddagen hade jag bundit en krans, av sådant som jag hade hemma. Torkad hortensia blir så fin att dela upp såhär.

    Jag har speciella kransställen i form av krokar på några utvalda ställen i huset. Julekransen, påskkransen, höstkransen… och sådär håller jag på. Jag virar alltid en grund utav av textil på mina kransar, tycker nämligen inte alls om när stålringen lyser igenom. Här tog jag tyget jag färgat med avokado-skal och rev lite remsor. Syns ju inte så mycket framifrån men väl från sidan.

    Den verkliga sanningen när man jobbar hemifrån. Nu ska jag planera en barnhörna och ta tag i dagens plåtning.

    Men först ska jag gå raka vägen ut i trädgården och plantera en ros som jag köpt men inte kommit ner i jorden ännu. Den heter Constance Spry och planen är den här. Det kommer kanske slå in när jag är 97 men jisses vilken lyckost jag kommer vara den dagen.

     

  • DAILY LIFE

    MYSETS VÅNING

    Har ju av förklarliga skäl inte varit nere på Fotografens på ett antal veckor. Blir så himla glad när jag får sådana här uppdateringar skickade av Alexandra. Spanar in att allmänbelysningen i form av klotskärmar är på plats. Och tapeterna! My god! Det enda nackdelen är att det blir för mysigt, en vill ju bo här!

    Älskar det väldigt generösa med en tapet, en mönstrad tapet givetvis, att den liksom sätter stilen direkt. Ni måste också spana in de gamla fönstren, som varit en sväng på renovering efter konstens alla regler. Spröjsen är helt ljuvliga.

    Så fort den är uppe så – färdigt! Vilket det såklart egentligen inte är men det väldigt bjussiga att kunna skynda långsamt. Tack tapeten ❤️Och tapetseraren såklart. Honom får vi inte glömma, ingen easy up här inte ?

    Tapeterna är från Lim & Handtryck.

    Jag är verkligen glad över att det kommer kännas som hemma här. Inte som ens eget hem men hemtrevnad i ett nötskal. Snällt och mysigt och man kommer bara vilja gosa in sig där. Med kvittrande koltrastar på taket eller yviga snöflingor som singlar ner över innergården. Med tända ljus när mörkret faller. Mjuk musik och evighetssamtal. Och vin. Jag kommer sparka av mig skorna redan i hallen.

  • DAILY LIFE

    IMORGON SKA DET BLI 18 GRADER

    Hej på er! Hur mycket älskar man inte att våren är här? Öppna dörrar efter åtta och ungar på taken.

    Har klagat väldigt mycket idag på ekvationen mår inte så bra = städa hysteriskt. Nu skulle säkert de flesta inte tycka att vi lever minimalistiskt. Men i jämförelse. Och i den här takten vete sjutton var det slutar. Jag jobbar på i alla fall och plockar fram sakerna igen.

    Hittade Viggo här, direkt när han kom hem från skolan.

    Det började redan i helgen.

    Men en annan vägg.

    Nu är det lite mer genomtänkt. Fortsättning följer. Ledtråd : ”Highest in the room”. Ändå en ganska bra syssla att låta kidsen göra väggmålningar. Om de nu inte gillar tapet.

    Och nej, det gör de ju inte.

    Jag sade till Kristo att det enda som får mig att somna på nätterna är att fundera över vilka väggar vi ska sätta innefönster i. Helst vill jag ha det överallt, för luftighetens skull. Jag tror han tyckte den strategin var sådär. För när jag vaknar måste jag berätta exakt hur vi ska göra. Som här. Här sätter vi igen dörren och sätter ett trippelfönster istället. Då kommer vi se ut genom glasdörren, som leder ut till terassen – eftersom vi ändå ska riva väggen i själva passagen. Och sen behöver vi en pardörr till det där hålet vi tog upp för tre år sedan. Med glas i såklart, så vi ser genom den väggen också. Gärna med överljus. Alltså, jag måste nästan tillägga att detta är inget som har kommit nu, så man tänker att det hela står för något helt annat. Jag är väldigt förtjust i innerfönster, fönster överlag. Skulle lätt kunna bo i ett hus som mer eller mindre består av glas.

    Flyttade ett skåp. Visst sa jag att det är minimalistiskt nu?

    Lite mindre här kanske. Eller mer, ni fattar. Fast jag har faktiskt städat undan massor här. Tryckte ner allt i små lådor och bar ner i källaren. Hejdade mig åtminstone från att köra till tippen.

    Drömde till och med en mardröm, i minimalistisk anda. Jag skulle göra en scenografi. Jag kom inte på något! Det var helt tomt i huvudet. Då sade de som ägde teatern, nu går jobbet till någon annan, du kommer ju ändå inte på något. Och då blev de jättenöjda för den andra,  satte batteridrivna ryska dockor i plast på hela scenen. Som snurrade hysteriskt. Jag började grina och tänkte, DET hade jag aldrig kommit på själv.

  • DAILY LIFE

    ANNANDAG PÅSK

    Hej och glad påsk i efterskott. Hoppas er helg varit fin! Annorlunda men fin, säkert så. Precis som vår. Ni är så många som undrar hur vi mår, tack snälla ni för omtanken! Väldigt upp och ner på det hela, framför allt på min man. Men helt klart upp. Dock attans segt, även på mig. Eller jag känner mig inte sjuk men heller inte frisk. Fast hade det varit en vanlig tillvaro hade jag inte tyckt jag varit sjuk, möjligen lite hängig men det kan ju annars finnas miljarder skäl. Ni är jättemånga som frågar om min smak/lukt är tillbaka. Det är den inte. Inte ett dugg faktiskt. Och som Nomi sa nyss, det vi pratat mest om den senaste månaden är corona, världen och det här om smaken och lukten. Så status är att de andra fått tillbaka sin, men den är långt ifrån knivskarp och försvinner stundtals. Meningen nu försvann den igen sägs flera gånger under dagen. Och min är alltså forfarande totalt väck, för fjärde veckan. Charlie sa det är väl nästan mest synd om mamma nu. Om jag ska vara ärlig, de gånger tidigare jag har tappat smak/lukt ett par dagar i samband med någon förkylning har jag tyckt väldigt synd om mig själv, attan vad trist och varför ska jag ens äta (vilket jag givetvis gjort). Men nu är det bara jaja, det är ju förbaskat märkligt MEN i jämförelse med allt annat som sker för tillfället, så är det faktiskt inte särskilt farligt. Tråkigt såklart, verkligen megakonstigt men det kunde varit så mycket värre. Men jag minns, när jag jobbade som frisör, hade jag en kund som inte hade smak/lukt. Jag vet att jag led med henne när hon berättade att hon inte haft det på tjugo år…

     

    Körsbärsträdet blommar och jag har planterat en del frön nu.

    Luktärtorna flyttar jag ut och in och runt. Det här året har jag tagit Hanna Wendelbo och Paulina Veloblom på orden de tål mer än man tror. Och faktiskt bara efter några dagar utomhus, med påsen nerdragen under dagen och in i kalla verandan på natten, så ser de mycket friskare och knubbigare ut sedan förra året. Jag sår som jag gjort tidigare, men Hanna har en bra påminnelse på luktärtssådd här. Imorgon tänker jag att de får vara ute även på natten.

    Annars:

    ?Jag blev superglad när jag upptäckte att jag beställt dessa frön.
    ?Tog tag i det ätbara och beställde grönsaker och kryddor härifrån. Tycker om deras utbud väldigt mycket.
    ?Har läst den här boken grundligt för femtielfte gången och vi sa att den plus den här är de enda vi behöver just nu. Varför krångla till det?
    ?Blev så ytterst pepp av det här inlägget hos Erika – särskilt filmen. Anledningen är detta men ändå… vi kommer aldrig orka att byta alla fönster i vårt hus. De fyller vår bod till bredden nu och frågan är vad vi gör istället?
    ?Slutligen, det tog lite tid för mig att komma till skott för att se Husdrömmar Sicilien – men alltså. Älskar det.

    Vi hörs vidare imorrn! Kram till er!

  • DAILY LIFE

    LITE SVAR

    Yes! Någon sade nyss – NU känner jag att det vänder. Hurra (ett mycket försiktigt) hoppas jag starkt på, det är ändå inne på fjärde (!) veckan (fattar ni hur segt?) och jag sticker inte under stol med att det skulle kännas väldigt skönt om det blev bättre. Hostan är kvar men har ändrat  karaktär och enligt min man så är den plötsligt inte alls lika frekvent. Och ingen feber sedan i fredags. Märkligt segt ändå, om man tänker efter. Feber i över tre veckor, det har aldrig hänt i Kristos snart femtioåriga liv. Inte i mitt heller kan jag tillägga. Det har varit ett satans falskt alarm på tillfrisknandet, han har sagt nu är jag bättre och tagit två steg ut i trädgården, ungefär tio gånger. För att minuten efter jag fattar inte jag orkar ingenting, jag måste sova. Något annat som inte är lika viktigt, jag kan inte nog understryka att detta är ju inte något som jag anser farligt mest mystiskt, är att mina smak inte är tillbaka. 18 dagar nu. De andra har fått tillbaka den, Liv och Viggo för ett par dagar sedan, dock inte alls knivskarpt.  Men min är alltså helt väck. Sedan jag skrev inlägget som heter Symtom har det fullkomligt rasat in liknande historier så därför funderar man lite grann på svaret journalisten Emanuel Karlsten fick från Folkhälsomyndigheten i frågan. Jag vill för övrigt tipsa om att läsa Emanuels blogg, där han rapporterar skarpsynt. Det är pedagogiskt och en oerhörd noggrannhet med källor, vilket inte går att understryka viktigheten utav i dessa tider. Han lotsar runt bland diagram och rapporter och jag skulle vilja säga att det är exakt den här typen av journalistisk vi behöver nu, inte storslagna rubriker och klickmagneter. Sakligt och ärligt.
    Om jag skulle säga att vår värld är särskilt storslagen just nu skulle jag ljuga, det förstår ni säkert. Vi håller oss fortfarande  isolerade och senaste gången jag var ute bland folk, typ till Ica, var väl snart fyra veckor sen.Men trots allt är det i vårt eget hem så särskilt synd om oss är det ju inte. Herregud vi har ett stort hus, vi har trädgård, mat, alla snälla – familj och vänner som förser oss med den ena godsaken efter den andra. Vi har allt. Sen blev det ju vår igår och pågrund av det så har barnen flyttat ut på taket igen. Om några veckor ser det ut såhär! Men ändå, jag erkänner. Jag är lite trött. Jag har fått en himla massa frågor på sistone, de är tyvärr obesvarade. Många är relaterade till hur vi gjort härhemma när det visade sig att Kristo var sjuk, jag får ta det i ett eget inlägg. Men också mycket annat som tror jag landar i att många människor har energi att starta upp saker. Totalt motsatt till mig själv just nu. Men svara kan jag om än lite på efterkälken –  så jag tar ett lite svar här nedan.
    Om det är sant att vi har en rund sandlåda? Ja det hade vi. Våra barn levde i sandlådan när de var små, de älskade att gegga och bygga där. Vi grävde ett stor hål med en liten grävare, lade en duk i botten och fyllde med sand. Runtomkring lade vi stora stenbumlingar som vi hittat på tomten. På bilden ovan hade barnen slutat gräva, det var ett par år sedan och jag gjorde om allt till rabatt. Och jaa, kirskålen hade tagit över här.
    Måste tillägga – köp alla sandsaker på loppis!
    Vad är det för mått på odlingslådorna? Den stora är 2,40 bred 68 djup och 53 hög. Virket är grovt, nästan 5 cm i tjocklek.
    Måtten på dessa är 1,50 bredd, 54 djup och 67 höjd. Samma virke.
    I boken finns det ju ett avsnitt om lekstugor, jag vet att det kommer från din blogg. Jag skulle vilja spara några av idéerna i min pinterest, var hittar jag inläggen om lekstugan? 
    Du hittar dem här och här.
    Sen fick jag en fråga om vår terass – hur är konstruktionen på ert tak? Alltså jag ber att få återkomma i frågan. Eftersom vi byggt allt själva härhemma, med hjälp av familj och vänner, så är ju inte beskrivningar och planer helt glasklara. Kristo har aldrig sagt att något inte går utan alltid – ska det vara så svår?!!  Så ja allt går i det här huset och vi kan ingenting från början. Som det här jättetaket. Vi gjorde ett hål i fasaden, satte in en dubbeldörr vi hittade på vinden och sen var det igång.
    Hur som helst är det bland det bästa vi har på vårt hus. Återkommer i ett mer utförligt inlägg om denna husgavel.
    Och så var det hur förkortar man en resårmadrass? Det hittar man här.
  • DAILY LIFE

    Morgonen.

    Gomorron! Kan nästan inte tänka mig en mer bubbelliknande tillvaro att vakna med sol i ögonen och en mjuk värld framför ögonen. Jag skulle ha fotograferat Numero 74 igår men allt var upp och ner. Så det gör jag idag! ÄLSKAR deras färg Mellow Yellow – har haft den hemma i ett år här nu. Minns ni den här helt magiska gardinen?  Färgen är nu inne i aktuell kollektion. Jag tänker mig färgen som havrefält. Utan att bara vara beige.

    Chester älskar kuddhögarna.

    Den här sängen är så fin. Verkligen bara för den minsta, lättaste lilla personen. Borde sälja den och en hel massa saker.

    Nu kom brödleverans. Alla i Katrineholm borde beställa brödet här, om inte förr nu för tiden.

    Populariteten när man drar upp dubbeldörrarna och drar in vår säng i Viggos (under gula täcket) rum. Och samtidigt känner att man vill prata lite om Bill Gates….

  • DAILY LIFE

    TORSDAG

    Idag skulle jag posta ungefär den här bilden på instagram. Men så kände jag, att jag kan nog inte posta en endaste mörk och ”moody” bild någonsin mer. Tänkte på om någon satt där, som jag, med skallrande fönsterrutor i stormen och lyssnade på presskonferens. Alltså då vill man ju inte spä på.

    Men så plötsligt sprack solen igenom och fönstren slutade att slå. Jag bytte rum och gjorde en krans.

    Sedan försökte jag posta en bild från det här rummet istället.

    Vi går runt och gråter lite i smyg, min man och jag. Åt schimpansmammor, åt intervjuer med tanter om hemhjälp och glassleveranser. Sedan kom det en storm också. Jag kände att jag verkligen inte önskade en storm. Det blåste upp och blev som på natten och alla fönster bara slog. Då grät jag lite till och messade med en vän på Ibiza som sa att det stormade där också. Min mamma skrev att ett träd precis gick mitt itu.  Och min syster sa att det blåst en tall över vägen. Plötsligt mojnade vinden och fönstren tystnade. Solen sprack upp över hustaken. Och jag tänkte att det var då värst vad solen kunde skina från ingenstans. Sen sken den ända fram till halv åtta. Det kändes som en present.

    Men förvånande nog gick det inte att publicera?! Om det plötsligt publiceras arton likadana bilder kan ni väl säga till.

    Det var inte meningen att jag skulle göra en särskilt påskig krans. Men det kan ingen ta ifrån den.

    Jag fattar om ni inte kan fokusera på blommorna i fönstret. Det är visst ett och annat som stör.

    Men de här. Jag har sagt det miljarder gånger. Men Blomsterlönn eller Klockmalva kan vara det vackraste jag vet. Vissa dagar slår den faktiskt pelargonen. Men bara vissa. Dessa har jag sått från frön, skrev hon ganska malligt.

    Påtal om frön. Det gjorde jag även med Blomsterböna eller Rosenböna som den också heter. De växte upp på en sekund så jag var tvungen att klippa ner dem. Plötsligt kryllade det av små röda blommor. Jag tänker att det inte var meningen. Eller möjligen exakt tvärtom.

    För det kändes ändå väldigt härligt på något vis.

    Nu ska jag titta på det här . Eftersom jag aldrig tittat på Husdrömmar någonsin tidigare så blir det förmodligen lika vanebildande som Antikrundan (alltså jag erkänner, jag såg första avsnittet i lördags…ni kan aldrig prata TV med mig) . Påtal om Husdrömmar ringde en kompis till Kristo och sa att det kunde varit vi. Fast jag vet inte…hade vi verkligen köpt ett hus på Sicilien?!