DAILY LIFE-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,category,category-daily-life,category-1,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Jag flyttar till MOKKASIN.FEMINA.se!!

Hej finingar! Torsdag och läge för en nyhet eller hur!! Idag flyttar den här bloggen till MOKKASIN.FEMINA.SE !! Det känns som ett kliv för mig, ett bra kliv! Jag har fjärilar i magen.  Ni vet, första dagen på nya jobbet. Och väl där inne har jag knåpat ihop en presentation om mig själv, snitsigt värre! Och dessutom hittar man en intervju med mig. Ni följer väl med?! Snälla, I need you! Och inom kort hoppas jag bloglovin är uppdaterad till rätt.

MOKKASIN.FEMINA.SE

lite jul.

Skön helg med en salig blandning av allt möjligt fint, kalasande i flera timmar och en del jobb på det. Faktiskt jobbade jag från verandan idag och förberedde veckans fotograferingar. Nomi gjorde mig sällskap förutom när hon sökte runt på hästsäljarsajter. Alla var fantastiska, alla var pålitliga och väldigt gosiga, någon hade extra speciell utstrålning och någon annan var alldeles särskilt klok. Plötsligt tyckte hon sig kunna läsa mina tankar och vill absolut gissa dem. ”jag ser EXAKT vad du tänker, du tänker att NUU är hon mogen, hon är verkligen JÄTTEmogen, nu är det dags att köpa henne en egen häst!!” Jag sade sanningen och sade att det var inte ens i närheten då jag tänkt på hur jag skulle formulera en sak i beskrivningen jag var sysselsatt med. Då bestämde hon sig för att göra en sparbössa och ta saken i egna händer, en gång för alla.

Sedan tänkte jag mest på Dalarna och googlade Carl & Karin Larsson om julen. Och alla ni som var med på Zorngården förstår säkert vad jag försökte härma idag….

For the monday coffee.

Imorse återupptog jag och min syster våra tidiga morgonpromenader. Vi promenerade en timme, dag efter dag halva våren och långt in i sommaren. Sedan slutade vi bara plötsligt. Så urbota korkat ju. Men i alla fall. Imorse började vi igen. Klockan 5.30 står jag utanför hennes hus. Enda skillnaden mot våren är att det är kolmörkt. Men ändå, det där med en vaknande värld. Så himla härligt. Att se dimman ligga över sjön och gatubelysning som små prickar i horisonten. Nog för det var attans mörkt men ändå helt klart värt. Så därför myser jag exakt såsom på vackra illustrationen ovan om kvällarna nuförtiden. Jag tänker i alla fall att det är exakt såhär det ska vara. Tack hösten och välkommen mystid.

Påtal om värt. Att trotsa mörkret och kyligare temperaturer som om ingenting hade hänt sedan sommaren ska jag bara bli bättre på. Picnic på brygga kan man ju sysselsätta sig med så länge snön lyser med sin frånvaro.

Att jag faller pladask för böcker innehållande papperspyssel är möjligen ingen nyhet. Vill ha The Fine Art Of Paper Flowers.

Imorse fick Nomi något akut infall att fixa till ett par jeans efter personlig tycke och smak. Måste tipsa om det här med att brodera på kläder. Brodera lär dig sig i slöjden och sedan finns ju inga gränser.

En klänning per säsong måste man väl ändå få lov att önska.

Nu broderitid med te-drickning… Tyvärr inte men erkänn väldigt härligt? Som ett kafferep i stearinljusskenet. En annan dag.

for the monday coffee.

Hej måndag, varför inte börja veckan med en bild på Kristo! Jag tycker absolut ni ska klicka er vidare till Krickelin´s söndagsintervju där ingen mindre än min fina man har fått äran att svara på frågor. Jag må vara en aning partisk men fy fanken vad fint alltihop.

Gillade idén med tatuerade skor från Kavat väldigt mycket. Malin med kids har nu skor som ingen annan har.

Veckans mest ombloggade lägenhet måste ju vara denna. Välförtjänt så. Det är @frokensfina som säljer och jag skulle mycket gärna lägga vantarna på den om jag var på lägenhetsjakt i Göteborg.

När vi flyttade till vårt hus gjorde vi exakt en sådant här bygge och jag tycker det är så himla smart bara. Såklart för återbrukstänket men även för att bygga förvaring såsom det alltid har stått där. Och vad är väl ett skafferi mot några köksstommar. Om man gör som Fanny och placerar det i rätt ytterhörn av ett hus så kan man ju också bygga in den svala funktionen. Smart.

Jag har en spaning som jag tror benhårt på. Jag tror vi kommer måla mer och mer på väggar. Inte bara i offentliga miljöer utan i vart och varannat hem. Efter att ha beundrat gamla väggmålningar i ett hus i Dalarna så kände jag att just det arvet borde komma tillbaka med besked. Hållbart, personligt och framför allt som att ge huset en evig skatt.

Påtal om väggar så är jag ju ingen direkt fantast av superbarnsliga tapeter. Jag tycker ju inte att själva lekfullheten, fantasin och barnasinnet behöver sitta just i tapeten. Det handlar framförallt om en hållbar inställning, att en tapet ska kunna funka längre en något år framåt. Men jag måste säga att Boråstapeter har lyckas fint med kombinationen i kollektionen Scandiavian Desiners Mini och tapeten Charlie. Djuren, mönstret med den mörka grunden känns skön att se på.

Älsk på hösten. Och tänker satsa på lite mer trädgårds-eldar kände jag precis. Fin variant. Dags att ta tag i veckan och dagen och blåsa iväg och hämta en sängram med. DET råkade jag bestämma i förbifarten, attans. Vet inte exakt varför. Tänkte i ett oklart ögonblick att sängen skulle lösa att visst förvaringsproblem i vårt sovrum. Insåg såhär i efterhand att det inte är riktigt samma sak men tänker att det blir fint i alla fall. Vi har faktiskt aldrig haft en sängram liksom, så det känns stort i sig.

 

 

”som ogräs krossar asfalt växer hon upp”

”Som ogräs krossar asfalt växer hon upp” skrev Isabelle McAllister till sin dotter en gång. Det var en av de vackraste kärleksförklaringar jag hört någon gång. Kunde verkligen inte sagt det bättre själv.

Det ständiga kriget. Hon och jag.

Från det hon slår upp ögonen på morgonen tills hon somnar.

Men inte som andra krig. Inte det som krossar drömmar och föder sorg.  Inte krig som utplånar och förgör.

Inget sådant över huvudtaget. Utan faktiskt helt tvärtom.

Som en slags livsluft.

Som präglar stegen och luften hon andas.

Med blixtrar som slår lika ofta som dörrarna i detta hus.

Hon har svaren. På tal, på frågorna och hela baletten.

Det sitter liksom utanpå. Som om hon brann varenda vakna stund.

Jag önskar alla chansen att glittra…

..såsom du.

Jag vet att du kommer ta omvägar, ibland kanske obemärkt förbi. Att vi många gånger kommer fråga, vem utav oss som sade det rätta svaret. Eller åtminstone det som var sant i just den sekunden. Att vissa dagar kommer vara vilse och andra dagar alldeles självklara, för all din tid och all världens dagar. Jag vet att du fortfarande kommer vara arg och säkerligen jättearg. På mig, livet och hela universum. Men jag vet också att det är din styrka, att det just nu sitter förankrat i just det som kallas mod. Så vi låter det glittra, för fullt faktiskt. Exakt såsom klänningen du bar på ängen.

For the monday coffee – på en fredag.

Jag var ju i Dalarna i måndags så det får lov att bli ett For the monday coffee – inlägg på en fredag. Trots att det känns en aning futtigt då drottningen av ”lista för samlad inspo” alltid postar på fredagar i form av Fredagssvepet. Weronicas lista är alltid fin start på helgen.

För övrigt började dagen på stället ovan. Och blev totalt knäsvag. Sedan fortsatte jag till dessa finingar och lyckades innan eftermiddagen var slut kära ner mig i allt jag såg. Kände själv att jag hade ohhh:at och ahhh:at i konstant fyra timmar. Fast jag poängterade att det gör jag bara när jag gillar det jag hör och ser, inte per automatik alltså. Ni kommer få en rapport om vad allt handlade om.

Bo- och Samhällsexpot i Vallastaden/Linköping nämner också Weronica i sitt svep men mitt intresse fångades i Dalarna då jag fick berättat att Nygårdsanna inrett en av visningslägenheterna och dragit in en hel massa gårdsgrus som golv.

”Patina” är en hemutställning om hållbart mode i en hållbar stadsdel. Om att göra goda val med människan i centrum. Om att välja bort hellre än att välja till och om att låta livet sätta vackra spår.  

Jag missade pressvisningen men måste absolut ta mig dit. Bilden är hämtad från Pella, där det finns fler bilder även från Emma Olbers samarbete med Residence.

Jag funderar mycket på porträttfoto just nu och fastnade vid denna vackra. 

Ni är många som undrar var ni ska köpa megapopulära kalendern Daily Journal från Frankie nu när inte vi kränger kalendrar i långa rader. Jag skickar er samtliga varmt vidare till Vintagefabriken där ni nu kan göra en förbeställning på båda kalender och väggalmanacka. Tjejerna har också tagit in Emily Winfield Martin – The Black Apple´s ljuvliga print såg jag nu. Tipsigt för alla ni som mailar och undrar. Och den här fanns ju bara i vykort när vi sålde dem men nu som print, finast!

Och allra sist – jag blev så väldigt över Catarinas ord om fotografiet som jag låtit printa ut. Att få en sådan vacker beskrivning över en bild man tagit är verkligen som en present i sig. Att dessutom se det i hennes magiska hem är ju extra fint.

Önskar er alla en fin fredag! Kram!

På en torsdag.

Såklart att vi gör. Liv´s jeans är härifrån.

För övrigt är mina barn inga frukostmänniskor. Det som nästan alltid går ner är dock en variant av Nana Icecream. Men utan chiapuddingen… Vi tar frysta bananer om vi har. Fast lika ofta är de ofrysta plus frysta bär och lite havremjölk. Det blir som mjukglass och de äter med granola till. Kort och gott. Ibland gömmer jag ett rått ägg eller två. Fast verkligen i smyg annars tycker de att det känns lite knäppt på något vis. Och om de ser i kors av trötthet byter jag ut havremjölken mot en skvätt av denna. Den drycken är sötad med fruktos och gör liksom susen.

 

En liten kudde till Linn´s kattunge Spiken. Den här kudden har legat i vår bil i en månad och farit runt här och där. Men nu har den fått en röd rosett.

Om det finns något kvar i botten på Vitamixern, av det där glassiga så blandar jag i vad jag kan hitta för slattar i kylen. Yougurt, mjölk, juice… Sätter igång den igen och vips har de mellis till eftermiddagen. Eftersom den är så tjock och så mycket frukt plus bär i starten så blir det perfekt smak för en drickbar smoothie.

Jag gick på kurs med min pappa idag. Vi provade oljepastell, torr pastell fast mest blir det akvarell. Tjugosju år sedan sist så det är verkligen på tiden.

Fick finpost. Igen! Fy tusan vad himla snälla alla är. Den här gången kom den från London och Lucky Bird. Älskar korten som Kim gör för hand. Vi hade dem i butiken förut och de är så galet vackert präglade. Ska visa resten senare.

Ibland tycker jag det är svårt att förstå storheten av på bild. Men de är liksom väldigt tjocka, djupt präglade och ibland är det guld i botten. Som humlan här.

Blombord alltså. Lite Carl Larsson över det hela. Men det är så smart att placera där man minst räknar med en växt. För en gång skulle tycker jag att mina växter växer så det knakar. Nästan lite nojjig över att det bara är en fas eller nåt, att de plötsligt ska vara vissna när jag vaknar en morgon.

Äntligen har jag möjlighet att sno åt mig Johanna igen. Hon har ju jobbat fullt ös på Ändebol hela sommaren som förresten har öppet för Skördehelg och Aptitrundan nu på lördag och söndag, 9-10 september. Kolla hur supermysigt förra året. Nu är vi i alla fall supertaggade för en ny kollektion i vårt samarbete med smycken. I fint sällskap av gullungen Alice drömde vi loss ordentligt om vad vi önskar allra mest just nu.

Utan att avslöja för mycket så kommer vårt smycke She´s a rainbow få en kompis. Jag har nämligen snöat in helt på ädelstenar just nu. Och på Lotta på Bråkmakargatan…

Ni minns kanske historien om våra blåklockor? Att en dam lät oss förvalta hennes örhängen från 20-talet. Nu har det hänt igen. Örhänget som ligger till höger rymmer samma historia. Och hur vackert kan man tänka. Art deco och den där pärlraden runtom är ju bara ljuvligt.

Johanna kläckte den fenomenala idén om ringar och där pärlan satt fäster vi små månadsstenar. Alltså. Hur fint?!

Jag fick känslan av att min gamla handgjorda spegel påminner om Svensk Tenn´s  nyproduktion av Estrid Ericsson´s Spegel 2492. Fast det var vid ett väldigt svagt ögonblick och tillsammans med min livliga fantasi. Å andra sidan, kan man ju fantisera ganska länge och nöja sig med rätt många varianter av speglar när man kollar in prislappen. Och ja, jo jag förstår värdet av gediget hantverk och samma kokiller som på 40-talet men 32 tusenlappar…

Precis innan torsdagen började lugna ner sig såsom den gör när en efter en ramlar in efter dagens aktiviteter kom brödleverans via min pappa, från min mamma. Jag som redan vid lunch blev lycklig över en varm vegogratäng kände mig fånigt bortskämd. Fast mest väldigt tacksam. Nu ska jag börja läsa den här boken och ta en ljummen kvällsmacka. Gokväll och varm kram!

Drömkalendern.

Jag fick en påminnelse idag om något att hämta ut. Eftersom jag inte väntade på något alls blev jag supernyfiken när där låg ett tungt paket och väntade. Blev glatt överraskad över det fina innehållet och så nyfiken på titeln Drömkalendern. Ja ni hör ju liksom själva det fina i den grejen. Presenten som bestod av en hel massa vackra strukturerande block och den drömmiga kalendern kom från Sanna Sporrong och jag säger Tack, tusen! Vilken fin present!

Drömkalendern beskrivs som ett verktyg för att ta reda på vad du vill med ditt liv. Det kan låta mycket begärt av en bok men grejen är att jag tror så stenhårt på den här typen av självhjälpsböcker. Kan man säga så? Jo, men något som hjälper oss att stanna upp och faktiskt fundera. Inte bara hetsa från det ena till det andra och aldrig någonsin, ens tänka på, att sätta sig ner och pränta ner dagens lyckokast. Jag tror på det skrivna ordet, jag tror att det fastnar bättre i vår redan fullspäckade hjärna. Jag tror så himla mycket på att ta sig tid för reflektion. Och att på så vis inse att de små sakerna i vardagen är värda exakt lika mycket, och oftast mycket mer, än de storslagna. Jag tror så många glömmer på vägen, när allt ska gå i rasande takt, med bekräftelsebehovet flåsande i nacken och på evig jakt efter det lyckade. Och när en sak är uppfylld är man redan i nästa steg påväg mot nästa. Det är väl därför många glömmer andas på vägen.

Kanske handlar det om att genom dina små anteckningar blev medveten. Att göra tillvaron, om inte kanske alltid glasklar, så mer synlig.

Kalendern har en veckoplanering där hälsan och ”tacksam för idag” rutan har lika stort utrymme som aktiviteterna. Nu ska jag berätta en sak som kanske låter högtravande som attan men jag lovar dig att det är fint. Ibland när vi käkar middag ihop allesammans har jag en bok där jag brukar skriva just en liten anteckning om vad var och en har för tacksamhetsgrej just den dagen. Ibland tar vi också om man har något särskilt mål för morgondagen, för att skapa lite pepptalk möjligen. Grejen är ju liksom att bara tänka till, att fast det bara var en alldeles vanlig dag så kändes det sjukt fint:

  • att inte komma till final i brännbollsturneringen
  • att jag fick ett barndomsminne när jag åt en kalaspuff
  • att jag blivit som en tant fast jag är 13, som älskar att städa och att titta på Malou efter 10. Det är soft på något sätt.
  • att jag har ätit falafel för tredje dagen på rad

 

Och som mål för morgondagen kan ju vara sådant som:

  • att fly från en som är kär i mig
  • ta det lugnt
  • vara lika trevlig som idag

Klart man kan behöva lite extra pepp på det.

 

Kalendern innehåller mycket läsvärt och tipsigt. Frågestunder och listor att fylla i. Alltsammans för att fokusera på vad är det du tycker nu igen. Kanske glömde du något på vägen. Lätt hänt faktiskt. Kanske drunknade stolthet i en massa stress, kanske hann du inte att prioritera det du tyckte var viktigast, kanske har du aldrig någonsin vågat närma dig, inte ens petat lite på det där du ville förändra.

Idag fick jag ett samtal från Bris och vi pratade bland annat om hur psykisk ohälsa ökar alarmerande bland barn.  Jag tänkte direkt när jag bläddrade i Drömkalendern att varenda unge borde ha en egen. Det skulle vara precis lika viktigt som vilken annan lärobok som helst. Att redan i samma sekund som man lär sig att skriva A och B lära sig att känna efter i magtrakten hur man mår. Åtminstone förstå varför man mår si eller så. Och att det faktiskt inte är ett dugg farligt att ha fjärilar-i-magen-dag eller en morgon som känns blå.

Såklart blir allas drömkalendrar världens finaste dagböcker. Vi skrev ju mycket oftare dagböcker förr, att gjorde vi? Och tänk bara på alla brev… Man skrev om när solen gick upp, hur halmen växte och jämförde regndroppar med året innan. Och såklart skrev man om oro, hemlig kärlek och om drömmar som inte riktigt hade sett dagens ljus. Om blå dagar och sorger och bedrövelser. Kanske minskade oron i storlek, kanske gjorde drömmarna exakt tvärtom. Precis i samma sekund som man formulerade dem bägge i ord. Som magi eller hur?

Tack igen, för dagens finaste överraskning! Du hittar alltså Drömkalendern och alla fina skrivböcker här. 

#livetruntkranenevent

Jag var helt säker, redan innan jag for, att Nanna och Catarina skulle ordna ett par magiska dagar på sin barndoms plats. Att allt skulle vara fint, lugnt och bara mjukt. Att vi skulle hinna växla så väldigt många ord och lyssna till flera historier. Det visade sig att jag hade helt rätt. Men inte visste jag att vi också skulle ha möjlighet att landa i total tysthet och ett landskap som förtrollade mig alldeles. Jag somnade som en stock i ett kolmörker vid berget och jag vaknade tidigt med som ett dis över Orsasjön. Drog på mig alldeles för lite kläder, inga strumpor i träskorna och insåg att luften var höst.

Jag tänkte på alla fina samtal dagen innan. Det otroligt inspirerande besöket på Zorn-gården som fick mig vilja bygga en bäddsoffa och börja fundera på att skåp liksom inte behöver se ut just som skåp för att vara ett. Och vet ni vilka som fototillstånd på gården?! Bara en sådan sak…

Jag tänkte på middagen kvällen innan, på Smidgården och Röding från fjällsjöar och Granskottsglass. Hur hela Dalarna verkar andas en stolthet över sina vidder, sitt kulturarv och sitt hantverk. Hur man värnar om hållbarhet och lokala kunskaper. Hur företag som Mora Armatur snart har funnits och verkat på samma plats i nästan 100 år. Allra mest tänkte jag att jorden är en vacker plats. Men nog att den gör något alldeles särskilt med människor som är uppväxta såhär. Skogar som verkar vara i oändlighet, likaså sjöarna. Och fjällen.

Sedan plockade jag hallon vid vägkanten som en slags första frukost.

För att sedan ta mig tillbaka till frukosten i fäboden. Alldeles full med finingar förutom Elisabet som gått på den allra längsta morgonpromenaden.

Anna och Nanna och blommorna man ville ta hem. Det ville jag också med rönnbärsslingan i huset, himmelin vid öppna spisen och den virkade lampan.

Självklart ska ni veta allt om varför Zorns hem var så väldigt inspirerande. Och om vår vandring bland mässingsblänk och hantverkstraditioner på Mora Armaturs fabrik. En annan dag.

Saknar dem redan. Hela högen! Linda från Volang. Nathalie och Matilda från Babes in boyland, Hanna Wendelbo, Nanna & Catarina, Elisabeth från Little Day och Elin Lannsjö. 

Det var i Östnors by allt började. Jag slukade historier om moraklocksindustri och digerdöd. Och stod exakt på fläcken där Sveriges allra första symaskinsfabrik låg. Eller fabrik kanske var att ta i men allt är ju relativt. Åtminstone var det just där man började bygga ihop en symaskin. Den allra första och sedan flera. Jag fick berättat att kvinnor i Dalarna alltid har varit extra starka och tänkte att det är ett bra arv att bära. Sedan tyckte jag lite synd om han där med filmkameran. Det är ju inte direkt struktur i bloggerskor med varsin kamera i handen. Hit, dit och tillbaka. Någon extra snabb och vilse. En annan alldeles efter.

Alla dessa väggar och Nathalie.

Jag fick lära mig att faluröda väggar kan bli bruna av åren och solen. Som en solbränna liksom. Och så var det en annan vägg och Elin.

Det är verkligen fågel, fisk och mittemellan bland fint att fotografera.  Det var ärligt talat helt rasande vackert här. Helt klart en egen värld.

Hela huvudet är fullt av kurbitsmålningar och en hel massa olika färgkombinationer. Husen vi besökte var inte vita och inte strama. Inte på en endaste fläck. De innehöll nästan alla färger jag kan räkna till och varför ha vitt på fönsterfoder och dörrkarmar när man kan ha exakt vilken annan färg som helst. Varför låta väggar vara tomma när man kan fylla dem bonader, textilier och för all del en och annan målning som kanske kan ses som en saga. Och varför i hela friden bara bygga en säng, när man ändå kan sätta dit ett skrivbord på hörnet, när man ändå är i farten.

Workshop med Mora Armatur. Jag är verkligen förtjust i att fundera åt andra företag. Att ge en annan syn på något från ett annat slags perspektiv. Nathalie, Hanna och jag pratade viktigheter och om sådant som bara är vackert. Hanna är förresten inte bara mönsterdrottning, hon är dessutom grym på instagram.  Så om ni tänker att det var värst vad hon (alltså jag) har blivit snitsig på sina instastories och så, ja då kan ni tacka Hanna.

Rönnbären och Linda.

Så sjukt stolt att Linda har våra smycken på sin arm och hand. Rosarmbandet och She´s a rainbow med familjens månadsstenar bär hon varje dag och jämt och It´s a bow är hennes förlovningsring. Jag smälter så fint <3

Nu ska jag lägga huvudet på kudden och tänka att det var då alldeles fantastiskt vad hösten började extra vackert. Tusen tack Nanna & Catarina & Mora Armatur för ni visade mig som en gömd skatt. Det är ju inte så att jag inte kände till Dalarna innan och jag har säkert varit där någon gång när jag var liten. Men det var så mycket mer magiskt än vad jag kunde föreställa mig. På alla sätt och vis.

 

Lyckliga gatorna #katrineholm

Förra fredagen var det gatufest här i Katrineholm! En fest som tagit sin början i en önskan om att öka tryggheten, gemenskapen och engagemanget i staden. Med inspiration från tv-programmet Lyckliga gatorna som gick för några år sedan hade man lånat idén med att sammanföra unga och mer etablerade artister. Ett sätt att bädda för möten genom människor helt enkelt. Över generationer, åldrar, traditioner och gränser. Det hela blev bara så himla fint!

Jag och en tjej som heter Anna (som tyvärr inte fastnade på någon bild just här) har skapat miljöerna. Ska se till att fotografera henne imorgon, hon går tredje året på estet. Eftersom det här är liksom vid sidan av mitt vanliga jobb så har vi fått sno oss tid när vi kunnat och det var väl på håret att vi lyckades få ihop det till första festen skulle gå av stapeln. Men av fantastisk hjälp från höger och vänster så tycker jag att det blev som vi ville. Enkelt, opretentiöst och bara mysigt. Snällt liksom. Jag tror verkligen på den här idén att mötas under lite lagom festliga omständigheter. Kom som du är och häng en stund. Det behöver liksom inte vara storslaget och värsta pådraget. Snarare tvärtom. Minsta lilla möte är ett jättekliv mot ökad trygghet. Oväntade bekantskaper och nyfunna vänner kan gå hur långt som helst, det är jag helt övertygad om.

Tänk vad mycket folk det kom! Från alla delar av staden! Faktiskt blev matserveringen tagen på sängen, och vem blev inte det. Man hade förberett mat för två gatufester men det var soprent i alla skafferier efter den första. Kärt besvär.

Vad ska man välja en dag som denna?

Ansiktsmålarna var extra bra!

Den mesta rekvisita eller hur man nu ska säga var loppis, inlånat eller skänkt. Till sandlådan handlade vi sådant med rolig form gjort utav koppar och en massa bakformar såklart.  Trodde loppisar skulle drälla av träskedar och slevar men jag fick lov att köpa helt vanliga plastspadar.

Jag bestämde någon dag innan att ett bord där man fick pärla vänskapsarmband var på sin bästa plats. Bara FRIENDS-bokstäver fanns. Koncentrationen var på topp nästan jämt.

Min mamma tog över rodret vid pärlbordet så att ingen gick loss på tre meters halsband. Hon portionerade bokstäver, knöt knutar som aldrig förr och fick lov att assistera i både det ena och det andra.

Stämningen var fin och vi var alla glada att regnet hade slutat vid lunch.

Kristo hade hamnat i skyltmani, snygg sådan.

Och så många meter vimplar det hade sytts! Vi hade köpt tyg på loppis såklart och körde snabbvarianten av vimpel, klippa och sy med mina gamla overlockmaskin. Så länge trådarna håller sig där de ska vara är det som terapi.

 

Vid morgondagens gatufest ska jag klistra fast mig vid scenen för att inte missa något endaste grymt uppträdande. Min kompis Cia var ihopkopplad med Zaki och deras nummer var så man fick finrysningar. Så många begåvade på en och samma scen. Imorgon är det även öppen scen, ta chansen vetja!

Vi hade byggt som ett jättedäck av lastpallar. Trasmattor hade vi hundratals och dem täckte vi varje sittplats med. Fotbollsmålet fick vara extravägg, fast en mjuk.

Hur fin?

Den här bilden får mig att tänka på ett annat land. Den känns liksom inte Katrineholms-typisk i alla fall. Eller från och med nu, är det kanske just så det är?!

Väggen fick ta en tur hit.

Alla jag känner var där.

Morfar och tre av nio barnbarn.

Vi hade gjort en hel del skyltar. Mycket av inspirationen hämtade vi från Marina som jag ju berättade om tidigare. Och på Strömma finns en hel del ord…

Vi höll ju till på en skolgård denna gång. Imorgon blir det på riktigt gatufest på andra sidan staden då man stängt av gatan närmast den norra kyrkan.

Om Marina har ladugårdsdörrar med alla människors favorit musikrad så hade våran fest klotterplank för ”bara snälla ord”. Vi hade dock återanvänt klotterplank från en workshop på perrongen.

#hatahat

Dagens raraste var att Liv hade fått en massa klotter tillägnat henne själv. Bottnat i ett visst Musical.ly…

Solen gick sakta ner och allt var bara mjukt.

Vissa av barnen frågade om vi skulle ha fest på lördagen också och att det hade varit fint för alla kändes så lyckliga. Då blir man ju glad i själen.

Jag hoppas det här är bara början. Att den första gatufesten får tusen andra efter sig. Men till att börja med kör vi imorgon igen, kl 17 på Norr.