• DIY – stjärnor.

    Häromdagen slängde jag ihop några stjärnor till en söndagsgrej. Så många frågade om hur man gör den, efter bilden jag lade ut på instagram i lördags. De är långt ifrån något nytt under solen och slänga ihop är verkligen rätta ordet. Du viker helt enkelt en solfjäder, extremt enkelt!  Jag delar beskrivningen i sin simplaste form. Du gör en stjärna på mindre än tio minuter, kanske till och med fem. Vilket skulle innebära att du kan göra hur många som helst. Pappret du väljer sätter stilen och hur du klipper ändarna. Och storleken såklart. Egentligen kan du använda samma bas och göra all världens varianter. Om du klipper hål i dem blir de perforerade. Om du limmar ihop två likadana, har du en dubbelsidig. Om du sätter ihop flera solfjädrar kan du göra en väldigt stor. Och viker du smala vik får du en stil och vice versa.

    Du behöver ett pappersark som är ungefär dubbelt så långt som brett. Jag mäter aldrig och river istället för att klipper. Använd tapetrester, notpapper, gamla boksidor.

    Vik upp och ner som en solfjäder. En noga person skulle säkert låta viken vara exakt lika. Jag är motsatsen när det kommer till den här typen av projekt, och viker bara på. En millimeter hit eller dit spelar ingen roll i slutändan.

    Ser jämt ut eller hur? Är inte på millimetern kan jag lova.

    Vik din solfjäder på mitten. Knyt några varv. Här kan man också göra hål med en syl och liksom dra ihop alltsammans, funkar fint men detta är enklare.

    Samla ihop solfjädern. Klipp spetsarna. Rundade, tvära, superspetsiga, långt ner eller bara på toppen. Gör olika och testa vad du gillar. Om du vill att stjärnan ska vara perforerad så klipper du lite jack och snitt i det här läget. Tänk samma princip som när du viker snöstjärnor i papper.

    Limma ihop ena sidan. Ta ett snabbtorkande lim. Limpistol för all del. Egentligen, om man har brådis, kan man ju till och med häfta.

    Och sedan den andra.

    Klart!

  • Majas Vintergata för Svenskt Tenn.

    En av de pågående processer jag följt på nära håll under våren är Majas samarbete med Svensk Tenn. Maja Sten är ju vår helt briljanta illustratör till boken, mina drömmars illustratör som blev sann. Hon har gjort finaste juletingen till Svenskt Tenn som släpps imorrn i butik och just nu på webben. Jag visste från dag ett att det skulle bli magiskt. Det extra fina är att jag känner igen Majas form och sinne i alltsammans. Och tillsammans med klassisk Svensk Tenn-anda och mässing vill man nästan gråta av lycka. Jag tänker såhär. Ska man köpa något till julen 2019 så blir det detta. Det fantastiska och sagolika smarta, är att detta kommer du ha för evigt. Så länge du lever och sedan skjutsats det vidare, i en ask, till någon annan. När Viggo och jag var och hälsade på i Majas ateljé häromsistens så pratade vi om alltsammans och jag tänker att Majas sätt att se på konstnärskapet verkligen lyser i dessa saker. Så mycket känsla inbakat i den perforerade mässingen. Att allt från att månar, stjärnfall och fåglar har ett liv. Det unika väger så tungt i tinget och det är just därför jag fastnar så starkt. Jag vet att det fanns en önskan om något som skulle hålla i generation efter generation, något att längta efter att plocka fram inför varje december. Något som man minns från när man var liten. När någon letade fram det där väldigt speciella. Känslan av att det är nu det börjar. Nu är det nära, snart är julen här.

     

    Vi kikade på prototyper.

    Viggo valde sin favorit bland fåglar. ”Det är något särskilt med den här, jag vet inte exakt. Men den känns som levande.” 

    Som faktiskt var exakt den fågeln som slutligen Maja skapade i Bottle Opener Fenix. Och här hade Viggo redan sett den i vårat hem, på vårat bord, som ett tidlöst ting bland andra. Lite kul, när han gick igång på den här biten. Det är inte varje dag jag hör honom prata stilleben, hur fågeln skulle passa där bland ljusen…

    Och så var det mobilen. Så ÄR det mobilen. Mobilernas mobil. Den fjäderlätta, med livet inblåst utav vindpustar mellan änglavingar och stjärnfall. Vintergatan såsom den var tänkt. Redan från första skissen så tänkte jag, en klassiker. En sådan och sedan inget mer jule-önskande någonsin. Så fantastiskt vacker. Bara av att se den i kartong och som första prototyp kunde jag ana hur den skulle bli i perforerad mässing. Kika på Majas instagram!

    Ikväll släpptes Svenskt Tenns jul på webben och imorrn i butik.  Majas Milky Way finns också som hängen. Jag har hört att mobilen ska dröja något men hängena finns redan nu. För några år sedan fick barnen önsketrädet från Svenskt Tenn, sedan dess brukar jag köpa dem ett par hängen i julklapp så de har sin egen samling en vacker dag. För varje hänge i trädet, så föds en önskan. Man kan ju faktiskt aldrig veta om önskningar slår in men om inte annat så känns det alltid extra fint att uttala den och sedan bära den med sig. Nära hjärtat. I år kommer de hänga Maja´s Vintergata i trädet.

  • …i sagans skog kan nästan allting hända, och nästan allting händer också där!

    När någon skriver att hon läser boken som godnattsaga till sitt barn, när någon annan gömmer den för att barnet aldrig slutar pyssla och en tredje skriver att hon inte  har några barn i sin närhet men tycker att alla borde ha den här boken för att bli inspirerad av livet självt och att det trots all jäkelskap är magiskt. DÅ… ja då vet jag att alltsammans kokades ner exakt såsom jag önskade. Den senaste tiden har det hänt detta om boken på bloggar.

    Anna Kubel har gjort dockhuset. Det som min man byggde och gjorde det smart så att andra kunde göra likadant efter mallar och mått i boken. När ni visar vad ni gjort från inspiration från boken, smälter jag. Det är som presenter och jag älskar allt från minsta lilla garnboll till det som blev något helt annat.

    Volang-Linda har skrivit så himla fint och postat en hög av bilderna från boken.

    Emma på Whats decorate my day får självförtroende för att pyssla och har den som godnattbok med sin son.

    Barnens boktips och Johanna Stenlund är något av det bästa Sverige har när det kommer till boktips för barn och ungdomar. Läs hennes blogg och följ på instagram för bokkoll. Eftersom jag vet att hon läser i princip allt i bokväg så är en recension från henne extra kul.

    Pysselbolaget aka Karin och Freja  och tillika superkreativ mor och dotter har postat ett så fint inlägg. De har skrivit att det är som att ge bort en gnutta magi. Köp den till dig själv, till mor- och farföräldrar, bästa vänner och arbetskamrater. Och den sär sista meningen ska jag grotta ner mig i någon dag, för frågan kommer. Vem passar boken att köpa till? Jag säger alla och jag vill förklara varför.

    Viktoria Holmgren har också gjort ett inlägg och det är så himla fint att se boken hamna i nya hem, andras bokhyllor och ALLA fotograferar den så vackert.

    Och en uppdatering! Då även Anna & Malin, självaste Mrs Mighetto recenserade boken idag. Jag svävar vidare, så fint!

    På instagram skrev jag: ”Jag blir så väldigt glad när ni gör något med inspiration från boken! Det var ju just DÄRFÖR den skrevs. För världen snurrar lite saktare då (på ett briljant och bra sätt) om man gör grejor och badar i fantasi, så sant som det är sagt. Säg det ena som inte ger det andra och tvärtom! Älskar att höra att ni läser, att ni bläddrar sönder den, spiller lim i den och ritar egna små fantastiska anteckningar och tankar inspo och gör om till något eget, oavsett om det rör sig om garnboll, något osynligt kanske eller ett helt dockhus! Eller att det blev något HELT annat än vad det var tänkt liksom. Det händer mig varje dag! Det är nämligen HELT oviktigt vad det blir, det viktiga är att det blir. Eller snarare är och pågår.”

    Har jag sagt att jag är obotligt förtjust i Lennart Hellsing? Att jag läser hans texter som de vore en faktabok om fantasi. Och en lära i språkbruk. Så pass att jag till och med blev medlem i Lennart Hellsing sällskapet , för all tid och evighet. Kusin till och med.

    Så dessa böcker ligger inte här  för själva musiken, om än jag inte har något emot den. Det är orden jag vill åt.

     

  • Lämpligheten lade vi i garderoben och drömde vidare.

    Viggo och jag avslutade praoveckan med blomleverans till Västkusten. T/R Varberg på en dag och världen var mjuk. Landade hos Kristin och My sladdade in som självaste jultomten. Ganska ofta har jag en tydlig känsla i magen att jag har sådan tur i livet som träffar så många fantastiska människor. De dyker upp från ingenstans och sätter avtryck från sekund ett. Här och var och där man minst anar. My skrev något om vad som händer när man struntar i allt det som är lämpligt att prata om första gången man ses. Kan det vara livsrådet nummer ett? Det fiffiga är att det inte är svårare än att bara vara den man är, märkligt ändå? Klart som korvspad och dessutom miljarder gånger enklare än att försöka vara någon annan. När jag var yngre gick jag alltid runt med känslan av att vara för mycket. Att jag pratade för högt, inte sagt det rätta eller sagt för mycket, varit för ärlig, skrattat för högt. Varit som genomskinlig eller typ elefanten i rummet och definitivt inte smidig. Helt enkelt inte särskilt polerad, sval och enkel. Sådan otroligt tur att jag förstod på vägen att människor får lov att vara sig själva.

    Vi skulle leverera blommor till My. Sedan kom alla frågor. Hur man gör, om jag säljer och jag blev givetvis glad att man tycker om. Jag antar att det borde vara ett öppet mål att öppna blomsterfabrik men det går nog inte för sig.

    Kristin gjorde magisk pumpasoppa som hon skrev receptet på här .

    Och My hade med sig en kakkalaset direkt från egna bageriet i Halmstad.

    Jag signerade böcker, vi kikade i My´s första (ni vet att jag läser den som en saga?) och drömde om hennes nästa.

    Vi drömde mycket. Om allt mellan himmel och jord. Dessa två är levande bevis på att världen inte kommer stanna. Som en övertygelse om att allt gott kommer växa som ett rotsystem, du vet ett sådant man inte blir av med i första taget. Som kommer slingra sig upp och ner och göra allt bra.

    Och dessa blommor kommer hamna rätt ner i magin, var så säker.

  • Måndag.

    Jag började med det här blogginlägget 13:36.  Snacka om att tappa fokus. Fastnade i det tekniska på Crimson när jag skulle beställa monterade fotografier. Och en rejäl redigeringssvacka. Jag jobbar med ett stort jobb den här veckan där varje bild, i stort sett, är ett porträtt. Höll på med en bild i tre timmar. Och sorteringen är inte att leka med. Sen bestämde jag att allt känns bättre imorrn. Räddade dessutom mina pelargoner från kylan därute. Inte en dag för tidigt.

    Min käraste blomma är novemberkaktusen jag fått av min mamma. Jag fick den som en slags blomsteradoption. Tänker att det är samma som växte hemma på 70-talet. Då tyckte jag den var ful. Undrar just om jag en såg att den blommade? Förstod jag ens innebörden av en kaktus som storblommar i mörkaste november. Sagolik bör man nog ändå kalla den.

    En annan växt som är så himla fin är denna. Jag har haft den i flera år men förra året dog den. Nästan i alla fall, sånär som på ett blad. Men så plötsligt började den växa igen och nu blommar den. Jag har aldrig vetat namnet på den så blev tacksam när min kära läsare Eva upplyste mig och Fia om att det var en Nodding Violet.

    Läser så många böcker just nu. Samtidigt. Fattar inte riktigt varför jag alltid ska hålla på med fyra på samma gång, samt en och annan ljudbok plus några faktabaserade som jag tycker det vore smart att läsa från pärm till pärm. Den senaste jag började på var Normala människor. Älskade Samtal med vänner av samma författare men vet ännu inte om jag tycker lika bra om denna. Som mästerverket Jag for ner till bror … så otroligt bra. Men uppföljaren är inte alls lika fängslande. Jag irriterar mig till och med på det speciella språkbruket som jag tyckte så mycket om i den första. Lyssande dessutom på Resten av allt är vårt när jag städade källaren för några veckor sedan. Nio timmar med Emma i öronen var en ynnest. Så mycket feel-good att jag nästan blev kär.

  • Hidden Places – det är din dag!

    Jag vill bara tala om! Supersnabbt, för jag är påväg till min första lilla författarträff aka pysselstund på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Men med mjuk trumvirvel och glittrig confetti! Den är här nu! Bokens födelsedag, 1 november med frost utanför fönstret. Från och med idag finns boken överallt och det gör mig nästan knäsvag och lite vimmelkantig. Så himla många fjärilar i magen just nu.

  • Bollhavet.

    Mani. Min största tillgång. Jag kan inte se den på något annat sätt. Åtminstone just där och då och så länge det håller i sig. Ganska många hade lagt ner vid den tionde garnbollen. Vi är ju så olika.

    Fast finns det en plan så är jag svår att rubba.

    Vid en fotografering på Stora Djulö hade vi garnbollstema till boken. Och drack 7up i antika soffor. Och upptäckte spöken när solen gått ner, men det tar vi en annan gång. Att nästan alla de garnbollarna försvann var ju en typisk historia som jag inte räknat med, annars hade jag haft en bra början.

    Oftast köper jag garnet på loppis. Fast om jag ska erkänna, det har hänt att jag köpt exklusivt ullgarn, bara för färgernas skull.

    Det kan vara så värt det om man vill göra en present till någon. Som den lilla dock-kragen jag gjorde till boken. Urgammal spets i tre lager och lite tråcklad garnbollslina. Alltid lätt som en plätt.

    Det finns något högst tillfredsställande med mani åtminstone när det handlar om bollhav.

  • Bara det som räddar oss.

    Det här trädet, det måste vara trädens träd. Är det på riktigt kan man fråga sig. Givetvis har det haft sina glansdagar men om våren kan man hitta en och annan grön kvist. Jag tror inte ens det kämpar för att hålla sig fast. Det är bara så det är. Kanske skulle det vara så mycket enklare att bara sluta knoppas där i maj. Men om man alltid gjort på det viset kanske man ändå låter det lilla göra sig påmind. Om man kan. Livet ändå, så skört vid slutet. I jämförelse när hela träden fylldes med löv förr om hösten, som eld. Men ändå, starkt i det lilla. Nästan omärkbara. Kanske var det bara någon som susade förbi på vägen som verkligen såg den gröna kvisten, långt ifrån alla som passerade.

    Och så kom jag plötsligt att tänka på min mormor som ligger på sjukhus, på hennes arm står numret 19200110. Jag stirrade på det där siffrorna när jag kramade hennes hand i lördags. Anna Solvig Elisabeth, snart hundra år. Och än finns livet tänkte jag när hon tryckte sina läppar mot min panna för att säga hejdå, fast jag ändå inte var helt säker på om visste att det var jag. När vi gick ut så vinkade hon åt mig och Kristo, precis som hon alltid gjort från sitt köksfönster. Vinkningen var densamma nu som alla andra gånger hon vinkat adjö. Exakt på samma vis som jag minns från när jag var liten.

    Egentligen skulle jag skriva om skogen. Den förlåtande. Mjuk som bomull när vi går över mossan. Och träden, som om de var ritade av någon som valde var de skulle stå. Och vi pratade om klimatet och det var som all skog dämpade det vi sade. Som om orden blev mildare där allt känns högst levande. För att på kvällens ställas inför någon av barnens återkommande fråga: ”Varför säger alla att de ska göra allt när inget gör något? Femton år säger de, femton år innan det är försent. Förstår du hur kort tid det är?”

    Det är svårt att möta barnens frågor när det kommer till detta. Men det allra klokaste vi vuxna kan göra är att samla kunskap, om vi kan tillräckligt mycket kan vi också förklara på ett bra sätt. Boken Gör Skillnad : från klimatångest till handlingskraft är ett mycket bra exempel på en sådan bok som bör finnas i varje hem. Författarna Emma Sundh, Maria Soxbo och Johanna Nilsson har skrivit ett praktverk till bok. Jag lovar att återkomma med ett helt recensionsinlägg om denna bok. Så klok, djuplodande men också extremt lätt att ta till sig.

    Ett citat ur boken från Jonas Gardell drog mina ögon till sig alldeles nyss: “I alla tider har människan varit beredd att offra sig själv för att barn och barnbarn ska få det bättre. Vi är den första generationen som gör precis tvärtom“

    Egentligen skulle jag skriva om att jag plåtade Sanna. Och lyssande jättemycket på vinden för att få löv att singla exakt runt henne. Tyvärr gick det inte alls enligt planerna. Man får vara glad för tre löv. Vinden sköter sig själv.

    I Hidden Places sitter den här bilden på ett uppslag. Någon av barnen sa: ”wow, det här går aldrig att fejka till sig.” Nej exakt så, det riktiga känns i hjärtat. Och ändå känns allt som ett stort jäkla mysterium. Jag skriver i boken om oändlig skog och den stora hemligheten. Och den där om drömmen att en dag få veta allt och hela sanningen. Men att det trots allt var exakt såhär det skulle vara. Att det aldrig någonsin varit tänkt att vara på något annat sätt. Vi ska veta inte allt. Bara det som räddar oss. 

     

  • Vad vill ni läsa här inne?

    Vet ni, jag har så himla mycket sparat och obloggat så jag vet knappt var jag ska börja. Först kom jag ju av mig i januari, sedan i våras, sedan i juli och slutligen i augusti. Bloggåret 2019 går inte till historien så det starkaste. Men vet ni, jag frågar ER! Så kanske jag kan sortera min hjärna lite smartare. VAD vill ni läsa här? Det har ju aldrig varit någon vidare röd tråd på den här bloggen så egentligen kan man önska vad som helst. Ett ämne, ett tips, ett DIY, en åsikt, ett recept, en matsedel…

    Jag har tusen behind the scenes. Där jag kanske skapat en sliten vägg, byggt om ramar eller annat som dyker upp under jobbets gång. Jag är alltid för långt från händelsernas centrum och får helt enkelt ta saken i egna händer.

    För att inte tala om att göra rekvisita lite mer bedagad. Sådana knep har jag en del. Det fina är när man har  en unge som är absolut med på noterna. Min vän Sarah´s dotter Lilly är med på många av bilderna och så tapper i ur och skur, bokstavligen.

    Påtal om rekvisita. Jag har jag gjort en massa, bara för bildens skull. Som månen och stjärnor. Och cirkusklänning med pinglor. Och sågat av ett skåp på djupet. Vill ni veta hur man gör?

    Och alla behind the scenes med barna, under bokens gång är ett stycke för sig. Alltså skulle kunna skriva en bok om bara det. Alla sanningar och osanningar som haglat. TACK för att de finns säger jag, annars hade jag vart en tom människa. Mer tom i alla fall.

    Och så många bilder som inte rymdes på bokens 264 sidor. Hos Linda tog jag 1824 bilder…som blev 15. Varje besök är nästan som en egen bok.

    Jag har inga gröna fingrar men har för andra sommaren i rad lyckats med blommande trädgård. Jag kan inget om proffsiga lösningar och svåra blomster. Men allt som är tvärtemot det.

    Har ju redan frågat om ni ville ha karta på alla våra tips i Paris. Det ville ni ju verkligen, men sedan kom allt det andra emellan. Men Paris, så många bilder och tips. På parker med utsikt.

    Och parisiska gator jag utan problem skulle bosätta mig på imorgon.

    Dalarna hos familjen Mc Allister. En av mina favvobilder i boken är tagen här uppe.

    Alltså, jag kan till och med hamna i den kallaste februari. När Poupy och Hiro kom hem till oss. Poupy är ju kvinnan bakom Numero 74.

    Och alla de handgjorda saker som tillhör den nya kollektionen som jag plåtade för dem framför den där väggen i kalk som nu är ett minne blott…

    Jag har aldrig fått så många DM som om pappersblommor. Det är verkligen jätteroligt och jag funderar skarpt på hur jag ska kunna dela detta med er. Det är en ganska långdragen historia och inget man delar på ett bra sätt i ett blogginlägg. Här satt jag en vecka och jag tänker inte berätta hur många timmar varje dag, då tror ni jag är galen (psst fast egentligen är det min största tillgång) när jag tillverkade blommor till ett universitet.

    Ni är många som frågar om ni får köpa en eller två. Det skulle vara så himla fint att ha en blomsterfabrik men tiden… Nepp, det får ordnas på ett annat sätt. Jag får lära er! Workshop?!

    Och böcker jag läst. Herregud så mycket böcker. Och saker jag gjort härhemma, som gjorde att helt rum blev mer Gotland. Om man kan känna så när man slipar ett bord. Ja hursomhelst vill ni önska lite här så blir jag glad!

  • En vänlig bok.

    Jag är så ofantligt glad att det är Maja Sten som illustrerat Hidden Places. Och att William Jokijärvi Andersson  satte ihop alltsammans i en sagolik form gör att jag vill utnämna dem till årets dream team. Nästan för bra för att vara sant. Känner mig rakt igenom stolt, ja det gör jag! Stolt att fått göra den här boken med just dem, några som var exakt med på noterna. Att boken skulle kännas snäll och oängslig har legat i bakhuvudet på mig från dag ett. Den skulle vara brokig, otillrättalagd och skev på ett bra sätt. Jag kan nämligen inte tänka mig något finare och tror nämligen att det är just sådant vi människor behöver här på jorden. När Nomi första gången tittade i boken utbrast hon – Allt känns så vänligt, mamma! Såå snällt, man känner sig välkommen. Då kände jag att jaaaa!  Vi gjorde det! Det var ju exakt där vi ville att den skulle hamna.

    Igår for jag och Viggo upp till Maja för att prata lite om boken och också om ett kommande, mycket spännande uppdrag för Maja som tillkännagivs den 7 november. Jag vet att ni kommer älska det! Jag har lovat att inte ens visa prototyperna ännu men om ni sneglar upp i högra hörnet så ser ni en tjuvkik!

    Idag, när illustrationer ofta är digitala så välkomnar jag Majas sätt att arbeta så mycket. Känslan av att handen verkligen gjort alltsammans är så stark och direkt. Maja gör  allt för hand och det syns. Jag älskar det. Som till exempel när vi bestämde i sista sekunden att boken skulle innehålla skalenliga mallar. Då ritade jag först samtliga i exakta mått för hand, och nej jag kan inte påstå att alla mallar var sparade direkt. Det var helt enkelt att ”montera isär” vissa saker som sydda handdockor och kartonghästar. Men hursomhelst, de ritades av för de exakta måttens skulle. Skickades sedan med post till Maja som befann sig på Höga kusten med lite  oberäknelig postutdelning. Mitt i brinnande deadline.  Hon ritade av alla mallarna och handskrev instruktioner. Scannade in alltsammans och mailade till William. Det visar lite på hur det gått till. Inga snabba, enkla lösningar men helt klart vackrast. Idag ojade vi oss faktiskt över hur fina mall-sidorna blivit. Extra fina mallar, vill man väl ha eller hur?

    Vi plockade upp en hel massa skisser ur den där mappen och det finns på mina storys – kika det är så fint!

    Så här ser det ut när Maja demonstrerar för klimatet!

    Och när hon gör kartongkonst för Statens konstråd. 

    I det första mailet till Maja skrev jag : ”Vi inspireras utav folkart från medeltiden och ja lite senare som 1700 och 1800-talet då, art nouveau (och då kommer ju Morris & Beskow in som två självklarheter åtminstone såsom de började) och naturen och sagorna.  Jag har en Singoalla från 1890 som jag gillar. Och samma är det ju med Ett hem.”  Vi kikade på anfanger, ramar och sättet där skrift och bild blev sammanflätat. Vi tänkte att jäklar ändå, vad man kunde trots inte en dator i sikte på hundratals år.

    Maja berättade att projektet Hidden Places blev ett sätt att hitta fram till något eget och unikt utifrån den inspirationen. Efter att ha lärt känna Maja har jag förstått att ingenting kommer plötsligt och slumpartat. Det finns el drös med tankar kring varje pennstreck. Hon letar känslan i sina bilder, blåser liv i de varelser hon skapar. Att det är någon där på pappret, inte bara en ekorre i allmänhet. Utan just den ekorren. Den på pappret och ingen annan bland tusentals andra. Det finns en vilja i konstnärskapet som jag känner igen mig mycket i. Man vill förmedla så mycket mer än bara något estetiskt tilltalande. Det finns så mycket som är urvackert och superproffsigt  men saknas känslan faller det ofta platt.

    Vi pratade mycket om detta med att teckna med höger hjärnhalva. Förmågan att teckna det vi ser (höger hjärnhalva) istället för det vi vet sedan förut (vänsterhjärnhalva). Den dominanta vänstra hjärnhalvan tar väldigt gärna över och det är därför vi faller in i det evinnerliga vaneseendet och gör som vi liksom blivit tillsagda från början. Det handlar kort om att lära sig att se igen. Se detaljer och nyanser, känna något inför det man skapar. Inte fastna i fakta, logik och analys och ett kritiskt granskande.

    I boken skapar vi mycket av återvunnen kartong. Ett av de bättre materialen man kan hitta känner jag. Poröst, lätt att forma, perfekt att måla på, bra att skruva i och sedan bär man ju med sig allt så himla fjäderlätt. En fisk gör du enkelt av den lilla skokartongen. Men ska du göra något större är det smart att fråga på elvaruhusen där man säljer stora tv-apparater och kylskåp. I alla fall om man ska göra ett dockhus…

    …eller en teaterkuliss. Nu garnbollsgöra.