hej då 2016!

2016… Året började med att jag fick en hälsning från någon som tyckte att jag lever med ena foten i fantasins värld. Och ja, så är nog lite fallet.

Fast ett av de första samarbetena jag postade i början av januari var för Ikea och inte så värst mycket dragning åt fantasin.

 

Kort därefter drabbad av ett hus som bara gamla hus kan drabba en. Där kan man säga att fantasin skenade rejält.

För att inte tala om den där dagen då jag, Kristo och Johanna var alldeles själva  på ett helt slott.

Vi höll kvar vid slottskänslan och åkte på härlig weekend 5 minuters bilfärd från hemma.

 

Och köpte en soffa. För första gången någonsin kan jag säga att en soffa uppfyllde mina och allas våra förväntningar. Den är vår favorit.

Det var väldigt många frukostar 2016. Långa på fyra-fem timmar varje gång. Och det finaste var de man hade frukost med. Lyllo mig, alla gånger.

I januari tog sig Mokkasin an sitt första kostymuppdrag. Vi hade väldigt kul och Kristo utnämndes till hattmakare.

Ända tills sommaren (lite fortfarande faktiskt) fortsatte jag att vara arg pågrund av att den alldeles fantastiska gamla skolan skulle rivas. En annan dag ska ni få veta hur det gick. Den står inte kvar, men det kunde varit värre.

Vi fortsatte att tapetsera och kanske är det här rummet allra vackraste härhemma. I alla fall om man ser till väggarna.

Det var väldigt mycket kostymer där i februari. Och ungarna repeterade inför den stora föreställningen. Den här killen insjuknade i över fyrtio graders feber på genrepet..

Bilderna som vi gjort för Numero 74 SS 16 släpptes.

Och en extra fin februaridag satt Kristin på min veranda. 

Rivningshotet över skolan tog skrämmande vändningar och jag valde att skriva om varför vi lämnade vårt kära Söder en gång.

Jag, Kristo och alla barnen landade i Chiang – Mai och en helt magisk dröm.

Vi hälsade på en av de mest varma och kärleksfulla människor jag känner, Poupy som driver Numero 74. På plats fanns hela teamet och jag kunde aldrig sluta använda ord som fantastisk. I allt. Så evigt tacksam för allt vi fick uppleva.

Jag kan längta ihjäl mig efter dofterna, ljuset och ljuden.

Men allra mest människorna.

 

Jag höll fast med mina Our Weekend Diary inlägg här på bloggen. Älskar att ha våra helger från 2016 i dagboksform.

I april hade jag äntligen haft tid att gå igenom alla bilder från den stora föreställningen här i Katrineholm. Liv spelade galant en av huvudrollerna.

 

Jag inser att ingen dag från det här rummet är ju normal. Vad sägs om en alldeles vanlig soffgrupp.

Nä just det, en annan dag. Veckan efter. 

Men så var jag ju tvungen att förberedda mig för att föreläsa på Ikea, om hållbarhet. Nervigt innan men landade bara mjukt i magen.

Lite maj och sommar imorgon då…