DAILY LIFE

En väg proppfull av kärlek. I varenda liten vrå och möjlighet. Ni är väl med?

namnlst-1

Jag tänker att jag varit så naiv. I frågan. Om man jämför i familjen så att säga. Men jag har helt enkelt bara sagt att nej, det kommer inte hända. Verkat så säker på min sak. Sagt att det aldrig kommer att bli så, när orosmolnen har legat tunga över de som följt och sett.  Jag sade detsamma i natt när jag lämnade honom, min man, vid valvakan, det kommer inte hända. Och jag tror att det var därför slaget blev så mycket hårdare. Jag vill ju alltid tänka att världen är hoppfull. Att det goda till sist och för alltid måste vara störst. Men ändå, så händer det gång på gång. Någon skrev idag att ”det började som en fars men slutade som en tragedi”. Och exakt så känns det.

Jag har skrivit det förr och sedan dess har det hänt så många gånger fler. Då skrev jag att det var hög tid att stå tillsammans för alla människors lika värde. Nu skriver jag att det är akut. Vi måste visa att vi är många fler. Alldeles förskräcklig många fler som inte vill ha den här jorden. Inte vill lämna det här arvet till de som kommer efter.

Ett av mina barn grät i morse. Vi sade att det händer inte här, du behöver inte vara rädd. Och de drack varm choklad med vispgrädde, samtidigt som vi såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Och vi sade igen ni behöver inte vara rädda, det är så långt från oss, det kommer inte märkas. – Men jag tänker på alla dem som bor där… för han är mäktigast nu och bestämmer allt, de sade så… Och plötsligt blev orden svåra att hitta. Jag vill inte dela alla sanningar med dem, jag vill linda in dem i bomull och få dem att tro att världen är ljus. Jag vill ge dem choklad med vispgrädde i hopp om att morgonen skulle kännas så mycket mjukare då. Men det är såklart att de förstår, alla på sitt eget vis. Men rädslan får inte gro, får inte växa sig stark, vi får inte låta den övervinna oss. Jag har önskat kärleksvindar förr, helst en gigantisk sjuhelsikesstorm. En storm skapad av människor som vägar acceptera att rasism, sexism och hat sprids snabbare än vad vi själva förstår och kan ta in. En storm av människor som vågar visa exakt var de står, som är tydliga och utan omskrivningar pekar ut en spikrak väg in i en framtid som är allas. Det finns liksom inga genvägar.  Bara en enda väg, en målmedveten sådan, full av en hel massa mod.  Och den ska vara kantat av kärlek. Proppfull av kärlek. I varenda liten vrå och möjlighet. Ni är väl med?

8 Comments

Leave a Reply