det handlar om Skam.

Jag är benägen att säga, sänd det i varenda klassrum. Landet över. Utifall det nu är någon som missat, inte får se eller inte tycks sig behöva se. Efter tredje säsongen av Skam är jag tvärsäker. Lika självklart som de rullade in tjock-tv:n under åttiotalet och vi fick se Stenmark, vare sig vi ville eller inte. Nu handlar det dock inte om landets stolthet eller vad det nu var, utan att grunda för en bättre värld. Stora ord när det kommer till en tv-serie. Fast faktiskt inte. Verkligen inte.

Besatt. Jag är besatt av Skam. Det är så bra. Så jäkla begåvat skildrat så jag dör lite av nyfikenhet på seriens skapare Julie Andem. Vem är denna människa som fångat så många rätt att man blir alldeles knäsvag, kanske på alla plan. Och jag vet, det är en tv-serie. Men samtidigt – det är som på riktigt.

Innan jag sett serien var jag tveksam. Ungdomsserie. Man är ju liksom inte där nu. Liv, min 13-åring hade plöjt alla säsonger på norska. Det kändes liksom som man skulle smygtitta på en annan värld. En passerad tid. Men så började vi se. Och efter att ha sett tills sista avsnittet på säsong 3 är jag överväldigad och förälskad. Det är så bra. Allt startar och landar i trovärdighet rakt igenom. Det känns på riktigt. Det är briljant. Jag anser mig kunna sitta med den sanningen trots att jag är född 71.

Att sätta ord och göra film av ungdomars utmaningar, funderingar och osäkerhet. Att närma sig och få in allt det där som förmodligen kommer korsa den ena eller den andra på något sätt under den här tiden av livet (och förmodligen även senare). Och händer det inte direkt dig så är det någon alldeles bredvid som är precis just där. Att lyfta föreställningar och fördomar. Att lyckas med konststycket att belysa ångest, psykisk ohälsa, matnojor, sexuell tillhörighet och ja egentligen alla funderingar man kan tänkas ha. Och dessutom komma med svaren på ett så pass subtilt men ändå helt övertygande sätt, att du aldrig någonsin tvekar på trovärdigheten. Utan att lägga till en massa pekpinnar från vuxna, inga överdrivna gester eller övertydlighet. Inga floskler. Utan enligt ett sätt alla borde samla på – för att bygga broar och lägga grund.

Jag älskar frånvaron av vuxna. Att man inte ser deras perspektiv på saken. det vi är så vana vid. Med det menar jag inte att livet inte bör ha engagerade vuxna men det är i första hand inte där en sjuttonåring lägger fokus. Har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara.

Skådespelarna är fantastiska. Varenda tonfall, minerna och sätter de tar sig an minut för minut. Det var länge sedan jag såg någon sätta känslor i bild på ett mer trovärdigt sätt. Fotot. Är magiskt. Det är verkligt och underbart icketillrättalagt och sjukt snyggt. Och sedan älskar jag slow scenerna. Och känslan av när man utgår från en person och känsla och världen där utanför kan liknas vid ett fält av händelser du aldrig kan förutspå. Det liksom känns i magen. Och musiken, så bra. Jag dör vad bra.

Trean. Min absoluta favoritsäsong. Okej, man kärade ju ner sig i hela Noora och Williamgrejen. Men trean. Så jäkla fint. Och utan att spoila så tänker man ju att detta måste varit det bästa som någongång gjorts för alla 17-åringar och runtomkring som tvekar, som våndas, som undrar. Jag vill inte vara 17 igen. Men jag vill vara 17 och få det här framför ögonen, som ett brev skrivet från framtiden, från de som var med och satt med facit i hand. Ett brev till dig själv om valen som står dig fritt att göra. Få modet serverat, inte som den enklaste sak i världen (för så är ju inte livet) men som ett stycke grundpelare som bygger till att våga. Att våga fullt ut att vara den man är.

Tillbaka till seriens skapare. I DN kan man läsa om hur Julie Andem arbetat för att göra Skam trovärdig. Man har utgått från den sk NABC-metoden framtagen av universitetet i Stanford. Bokstäverna står för needs, approach, benefit och competition. Metoden utgår från att man gör djupa intervjuer med målgruppen, vilket alltså Julie Andem har gjort, och utifrån den skapat karaktärerna och historien. På det viset får man också en direkt trovärdighet som inte grundar sig i föreställningar som vi vuxna förmodligen lägger oss till med, när vi själva hamnar i distans till den här tiden. Med direktkontakt med målgruppen får man också sanningen, per automatik. Sedan kan man ju fråga sig, trots att ungdomsserier gjorda av vuxna, annars har en helt annan föreställning, är skillnaden verkligen så stor?

Kanske är det nostalgin som fångar mig. Kanske är det att allt man tänkte och gjorde som kommer igen. För visst känner man igen sig i mycket, trots att kanske ditt liv inte var det exakta. Kanske är det för jag blir liksom lite gråtig i var och varannan scen. Utan att ni ska behöva ha min ungdom serverad. Så kan jag säga såhär lite kort. Från en matnoja som utvecklades i anorexi under alla mina högstadieår, sammanföll mitt 16-åriga jag med ett närmande om att bli frisk igen med en ny stad, nya vänner och en överväldigande känsla av att livet var där här och nu. Eller där och då. Att liksom komma ut från en värld som hade inneburit så mycket ångest och mörker att jag knappt minns en enda dag, en enda händelse från åren mellan 12 och 15. Att vid 16 fånga livet igen var totalt livsbejakande men samtidigt alldeles omtumlande och vacklande. Ganska ofta tror jag att jag inte förstod något av allt som skedde. Men det var som om världen var en ny plats och mitt liv ett annat från de åren jag hade med mig bagaget. Men det är från 16 jag börjar minnas igen. Och att fundera på de här åren med en distans är nästintill lite som på film. En egen. Att min väg sedan korsades med min nuvarande man när jag var 17 gör att vi tillsammans kan gotta oss i nostalgi. Fint faktiskt. Fast, därmed inte sagt att allt och alltid var rosenskimrande och romantiskt, det är det aldrig.

Det enda ”felet” med Skam må vara att det finns bara lyckliga slut. Åtminstone tills säsong 3. Att världen känns extra snäll och alla uppbrott, ledsamheter och kaos landar i kärlek och det är tillsist mjukt, fint och vackert. Att det är en överdos av förståelse. Men kanske är det där pekpinnen ska vara. Den absoluta enda pekpinnen vi kan tänkas behöva. Hoppet om att världen är en vacker plats. Att framtiden är ljus. Just i det livet som pågår…nu.