INSPIRATION - INTERIOR-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
3
archive,category,category-inspiration-interior,category-3,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Jennifers drömhus.

 

Gillar att vi kommit in i ett nytt kapitel på boken (överdrev jättemycket nu, som om vi var klara med resten…not so much) . Men det är nu vi åker runt till de mest inspirerande hemmen vi vet! Jag är stormförtjust i den här delen på boken, den tar alltsammans till ännu en nivå som inspirerar mig lika mycket som de som kommer läsa vår bok, tänker jag.

 

Att få åka hem till familjen Jansch sommarhus som stod tomt på självaste familjen,  kändes ungefär som att missa grädden på moset. Jennifer är en av de mest inspirerande människor jag träffat och jag önskade såklart att hon och hennes familj varit hemma. Men ändå är vi tacksamma för förtroendet då familjen ännu inte har börjat sitt sommarlov på Bali. Det är ju Jennifer som startade och driver Bag All  , du har väl läst den här boken? Hög peppnivå av att våga. Och vad jag älskar detta hem. Vi har ju varit här förut och samma känsla som då, INGEN ängslighet råder här.  Jag vill också tapetsera mitt hem med tapeter som ingen annan har, jag vill måla golven turkosa och gula och dörrarna mörkblå. Jag vill också ha metervis av drömmiga klänningarna som kidsen kan leka kurragömma i. ATT jag önskar ett gammalt, skavt sminkbord med välvda små hörnskåp. Där varenda unge kan smyga in och sminka inte så lagom framför spegeln ( allra speciellt eftersom jag endast äger typ en mascara…) Men ändå, det här hörnet är goals för mig! Skynda, skynda snart är de tjugo hela bunten och kommer inte vilja hänga vid mammas sminkbord.

 

 

YES!

Framtidshem och ett helt annat.

På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

 

Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

 

 

Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

 

 

Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

 

 

Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

 

 

Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

 

Hej från Norrdal.

 

Fotografera ett hus där miljarder historier finns sparade. Minnenas högborg liksom. DET är inte en lätt match. Fy tusan. Jag berättade ju att min mamma och pappa ska sälja sitt torp, vår sommarstuga sedan långt innan jag föddes. Först min mormor och morfars. Sedan mamma och pappas. Såklart ville jag hjälpa dem att ta bilder till försäljningen. Men inte tänkte jag på att det skulle bli som en loop tillbaka till min egen barndom. Jag har grinat i smyg och funderat en hel massa på livets förgänglighet. Har inte kommit fram till en massa kloka svar men väl hur jag skulle ta mig an den här fotograferingen.  Jag menar, inte kunde jag gå in och radera ett helt stugliv liksom. Flera liv som satt sina personliga avtryck och väl en mormor, som i och för sig fortfarande är i livet, men blir 100 nästa år. Det kom liksom inte på frågan. Oavsett om huset från mitten av 1800-talet ska läggas ut i en opersonlig bostadsannons hade jag inte mage att liksom sudda ut historien. Idag sitter jag och redigerar alla bilder. Funderar på det där med minnen. Jag ser ju dem i minsta lilla detalj men jag hoppas de som ser Norrdal kan se sina önskningar trots att allt inte är utsuddat till en neutral plats. Den måste ju ändå få ha kvar sin glans. Min man kollade nyss över axeln – Åhh, nu blir jag lite rörd. Alla matcher av Chicago. Under fotogenlampan… Lite så är det hela tiden. Fasen , jag minns ju till och med hur knastret från träskorna över grusplanen lät från min säng under snedtaket.

 

 

Vi kikar i ett av rummen. Finrummet. Det som sedan 1970 aldrig hade tanken på just finrum i bemärkelsen att barn inte fick hänga där. Och midsommartavlan som mamma gjort. den som hänger året om.

 

 

Här gjorde jag faktiskt en rockad. På samma yta som två fåtöljer har vi alltid haft middagsbordet med alla iläggsskivor. Visst är det lite som ett dockhus såhär?

 

 

Allsångshäften anno 55.

 

 

Om man kikar ut genom det där fönstret ser man gamla äppelträd i hagen. Där låg en gång ett hus, men nu är bara grunden kvar. Det fina är att under åren har mina föräldrar fått så många besök till Norrdal av människor som bott här. De har berättat sina historier och lämnat gamla fotografier. I huset bland äppelträden bodde en skomakare med fru och massor av barn. Han var hovskomakare i Stockholm minsann och det är ju inte runt knuten direkt. Nu var han visserligen lite glad i spriten så det blev visst lite si och så med det kungliga skomakeriet så frun fick slita runt på alla slott i trakten för att det skulle gå ihop sig. OCH passa alla barn.

 

 

Och påtal om något helt annat kom pappa in med vårens första gullvivor.

 

 

På vintrarna sätter de alltid eterneller och vitmossa mellan det innerfönster och de yttre. Exakt som på Sundborn.

 

 

Nästa rummet! Fortsättning följer…

Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!

 

Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu,  på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta.  Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.

Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet  seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.

 

 

Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats  exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!

 

 

Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till.  Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.

 

 

En musikstudio. Såklart.

 

 

Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.

 

 

Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!

 

 

Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.

 

 

Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.

 

 

Vill också ha ett piano närmast köket.

 

 

Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.

 

 

En öppen spis.

 

 

Och ett New York loft. Med utsikt.

 

 

Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.

 

 

Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.

 

 

Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.

 

 

Hejhej Karla-Therese!

 

 

Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.

 

 

Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.

Bilder från  Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

 

Liv intervjuar mig om det som en gång var hennes drömmars hem – vitt, fräscht och cleant liksom.


Mina barn brukar ofta ursäkta sig med att vårt hem minsann var snyggare förr. Deras kompisar håller inte alltid med, men det händer inte bara någon enstaka gång utan snarare ofta, att de drar fram något magasin från förr och utbrister – kolla, vi hade vitt överallt! Och jaaa, de (alltså deras föräldrar) har förstört det med alla dessa tapeter och medeltida och dessutom bruna och fula möbler. 

Sedan får de något drömmande i blicken. Såhär, såhär ska jag ha det när jag flyttat hemifrån. Jag hittade lite gamla bilder när jag höll till på Pinterest. Jag tror de är från Elle Decoration, Plaza och Mama. Liv får äran att intervjua mig. Håll i er nu.

Tänk vad vitt det var ändå ! Så fräscht! Är det här verkligen inte du på riktigt liksom? När det är faktiskt inte det.  Alltså, om jag ska vara ärlig så var vi rätt minimalistiskt skadade genom all flytthets i Stockholm. Att man liksom aldrig bodde på riktigt, man skulle ju ändå sälja och flytta vidare… Vi hade tänkt att tapetsera men kunde inte bestämma oss för vilka bara. Så vi började med vitt. Bara.
Ett annat piano?  Japp, det här pianot hade den vackraste klang och var egentligen sjuttio gånger bättre än det vi har nu. Men när mormors gamla piano skulle flytta från min syster  ville jag ha det hemma hos oss. Hade det varit idag hade det bara fått byta rum. Men det for till ett annat hus.

Vårt hus lyser alltså! En vit soffa hade vi också, ALLT var bättre förr!  Nix bara ett hemmasytt överdrag till den brunbeiga som hade massor av år på nacken. Den fick sedan flytta hem till min syster tills den bytte ägare tror jag.
Och det stora och alldeles vita soffbord, det är tusen gånger bättre än glasbordet med bruna, fula ben? Vi borde ta tillbaka det. Absolut, det finns ingenting som skräller värre än att fika på ett glasbord, sedan tänker jag alltid att nu lassar vi det för fullt och det går i kras. Fast det är inte alls lika fint. Så tyvärr, det får gå före i detta fall.
Men lampan då, den är verkligen ful och jättekonstig? Jag förstod några år senare att det var en lampa av Hans Agne Johansson. Kanske hade jag varit mer rädd om den då. Senast användes som rekvisita till dessa bilder. Men som huvudbonad.

Finaste matbordet, ljust och härligt och så matchar det så himla bra med stolarna! Och lamporna alltså, fett snyggt. Bordet är fint och det har vi kvar i källaren, för det är snickare som gjort till oss. Men så fort det är en kompis på middag så ryms vi ju inte?

Köket får ni aldrig ändra, lovar ni det? Nej, jag skulle vilja ta bort ön och ha en stor mörk träskiva från 1867. Helst.

Wow så cleant! Jag blir tårögd på riktigt. Eller så in i bängen intetsägande.

Fast det här var ändå mysigt men jag skulle aldrig vilja bo där nu, sååå mycket saker! 
 

Vit soffa, igen?! Varför har vi en mörkblå, två förresten, en vinröd, en lejongul nuförtiden men ingen vit?? För den var aldrig vit egentligen.

Vart är det här? Tur ändå att ni måla över. Fast sen tapetserade du ju igen. Tyvärr.

Såhär ordningsam har aldrig vår bokhylla varit? Nä, det var väldigt länge sedan.

Såhär ordningssamt har aldrig ditt klädskåp varit? Fast den där lampan och duken, förklara hur du tänkte? (Här svär hon också) Det var DÄR allting började, fattar inte vad du fått för sinne?? Håller med om det städade skåp men det var bara för dagen. Sen tycker jag bordet och lampan är fint.

Fint ändå, fast verandan är ju alltid såhär. 

Åhhh vad fiiiint, såhär vill jag ha i mitt rum! Vitt!!! Och en bokylla med några tidningar, inga böcker helst. Ja, fast dina rosa kalkade väggar är ju underbara. Skojar du? Och här flikar Nomi in och gråter en skvätt när hon inser att det är hennes rum…

Det ser så organiserat ut?!! Alltså wow, mamma, ALLT var snyggt! 

Till och med den här bokhyllan? Alltså hur mycket städade du på den här tiden?

Okej tack för den här intervjun. Allt är glasklart. Fast du ärligt nu, om vi jämför samma hörn. Den här bilden…

…med den här? Vilket känns mest hemma, magkänslan liksom? Jag är ju mest van med detta, men ovan är så mycket snyggare. MYCKET snyggare, utan tvekan. 
 
 

Lite länktips och en salig röra.


I söndags fick jag en sådan perfektionist-pust igenom mig. Det syns inte här. Men det är bara för det höll i sig cirka 3 minuter.

Vi skulle plocka ihop julsakerna. Det kan ju kännas så värt när man packar upp allt nästa jul OM sakerna ligger sorterade, invirade i mjukt silkespapper, i fina lådor och verkligen där var sak har sin plats. Kolla vad fint jag började! Varje barn skulle få sin egen hög med hängen till önsketrädet. Eller de har ju sina egna men nu tänkte jag göra som fyra små lådor. Det stannade här, sedan hamnade allt i samma.

Och här. Så tjusigt ändå. Tänk den som hade julepyntet såhär nästa år. Sedan var det mer hysteriskt itryckande och som en slags tävling om plats. Vet ni att jag tom tänkte stryka banden så de var släta tills nästa jul!!! Sådär som när man lade sina dukar på rullar typ. Eller man och man var väl att ta i. Jag gjorde det inte men det kändes högst lyxigt att tänka tanken.

Eftersom jag inte kom ända in kaklet eller inte ens närmade mig något i kakelväg som ens är värt att viskas perfektion så har jag hunnit surfa lite också.

Lina Kjellvertz och Sanna Fisher har öppnat upp keramikdrömmen Casa Rosa. Handgjord keramik från Mallis.

Johanna Bradford har gjort något på mycket hög WOW-känsla. Vi räknar vilken gång i ordningen och hejjar!

Någon dag tidigare hade Johanna tipsat om The Apartment och jag förälskade mig handlöst i den här mattlösningen då jag klickade runt på deras hemsida. Så perfekt vis att möblera stora ytor, olika storlekar och en brokig blandning av mattor.

Visst sade jag att jag gillar årssummeringar. AnnaCate har gjort en finstämd och bilden ovan är magisk.

Tillbaka till röran. Men det här ändå här det händer. Jag plockade ner mina fredsduvor från flickrummet -85. Fast nu låg de på vinden. De har känts så orätt flera gånger, jag har provat tidigare men så plötsligt hängde de fint där. Tänker att det kryllar av liknande på loppis.

När ett hem är som ett dockhus med förtjusande detaljer.

Godmorgon efter en sömnlös natt. Senast jag textade Nathalie var vid midnatt och då lovade vi varann att räkna fåren och jag tänkte på bomullsfält. Men nope, hjärnan var ett virrvarr och tyvärr hade en annan kompis tipsat om Cyanotype minuterna innan. Uggghhh, fina tips vid midnatt är som att be om vakenhet resten av natten. Fast det får det vara värt för jag älskar jobbet med boken. Kan lätt erkänna att jag avgudar min hjärna i sådana här tider. Utan att skryta. Men det funkar precis som jag vill. Fast jag vet att underbart kan bli kort. Så kanske ett smart sätt behövs att varva ner och stänga av, hur gör du?

Igår besökte jag Nathalie´s fantastiska hem. Någon undrade om jag var hos Ellen Key när hon såg fasaden. Och kanske kan man tänka att om kära Ellen fått egna barn hade det vart lite såhär. Åtminstone om legot uppfunnits lite tidigare.

Vi jobbade intensivt med boken och kanske hade det varit smart att ta en paus i trapphuset då och då.

Jag gillar verkligen att jobba tillsammans med Nathalie. Hon inspirerar mig på en maxad nivå. Och på ett överraskande sätt. Det är ytterst fint.

Detaljer. Älskar när varje vrå har något att vila ögat på.

Lätt att bli avis på hennes loppisfynd.

Som en skattkista.

Barnens universum. Dröm att det är där vi ska befinna oss den närmaste tiden.

Boken har en form nu och jag lovar att ni ska få följa den mer konkret. Just nu har den aldrig varit yvigare.

Tapeten Nora är ju så fin. Helt ljuvlig faktiskt.

Känslan av dockhus fast våningens rymd är slående. Takhöjden, alla kakelugnar och de allra största rummen.

Åh jag glömde fråga Nathalie hur det går med gitarrspelandet!

Skåpet tack.

Det fanns ju flera så att säga.

Det där med kakelugnar skulle man ju vilja fördjupa sig i på ett och annat sätt. Finns det någon som är lik en annan?

Finstämt och lugnt. Bra ställe att jobba på när hjärnan är det motsatta.

Och ja man ser ju lätt vem som inte tog seden dit en kom.

Monet´s hus i Giverny.


Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

Trädgården var nästan inne i huset.

Och plötsligt älskade jag gardiner.

Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
 

Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

 
Jatack-fönster.

Det där med att skulptera ändå.
När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

Fast detaljerna och tapeterna.

Och gardinerna. 
När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

Fokus gardin.

Så gullig tavelvägg.

Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
Det var fransar, tassels och pompoms.

Och söta små lampor.

Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

Så jäkla fint trots det maxade.  
Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

Och en hel vägg av förvaring.

Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

Gullisar. Tass versus vansdoja.

Den Strenghielmska villan och ett fint avslut.


Hej 2019 och hoppas ni landat mjukt på andra sidan så att säga! Vi vaknade hemma hos Mari och hennes familj efter fint firande av det nya året.

Alltså den Strenghielmska villan på Dalarö är den vackraste och det slog mig (som hundra andra gånger tidigare) att jag nog inte bloggat om när vi besökte dem i sommarljus och när solen aldrig gick ner. Well, det får börja året tror jag. Paris, Amsterdam, Danmark, Dalarna och Dalarö. Bra början ändå. Och eftersom min kamera är inlämnad på reparation kan det vara bra för uhhh vad jag slogs med min gamla.

Vi firade in året i lill-stugan på berget, där stormen Alfrida märktes alldeles särskilt.

Innan mörkret lade sig totalt promenerade vi genom byn till gemensamma vänner.

Hej julehus! Det är så märkligt att Hannah´s och mina vägar skulle korsas just här. Igen. Ytterst fint sammanträffande. Hon och jag mailar i sådär tre år mellan varven och sedan ses vi som om ingenting hade hänt. Fast uppenbarligen så händer det en väldigt hel massa på flera år. Som en flytt från stan till Dalarö.

Om jag var er skulle jag susa in till Mari för bild och dukningstips. Fast trotsiga kamerainställningar så var allt så himla mysigt.

Här satt vi tills ungar och hundar hade somnat lite varstans. Samtal högt och lågt och om alla hörn av världen.

Mari!! Vi glömde de urgulliga små djuren! Jag vill ha Juno´s lilla Chester på min fönsterbräda!

Dagen efter var jag vimmelkantig av trötthet men en snabb husesyn hinns alltid med.

Så himla fint med fågelbordet utanför köksfönstret. Bara att kasta ut solroskärnorna.

Slagen stjärna! Att leva livet med en liten valp-Tassa kan göra även den bästa helt slut. Men kul vare!

Har jag sagt att Liv älskar det här huset? Mina barn älskar å andra sidan alla andra hus mer än sitt eget. Var de än kommer vill de flytta in.

Details.

Och dagbädd med sjöutsikt.

Nu råkar jag ÄLSKA  där det inte är prydligt vikt och städat i millimeterform.

Juno´s universum.

Vet att det händer grejor där exakt nu…

Docksamling de luxe!

Efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag hämta ett färgprov. Blev lite inspirerad nämligen.

Är detta alla års vackraste prylhylla möjligen.

Med det öppnar vi 2019 här på bloggen. Borde jag ha en plan för den kanske?

Karin & Carl Larssons hem i Sundborn.


Insåg precis att jag inte bloggat om när vi besökte Sundborn i somras. Eller har jag det?! Jag har bloggat väldigt skralt ifrån sommaren vilket jag väl får råda bot på. Men i alla fall besöket där i somras var som att hitta hem. På riktigt. Tyvärr för barna och alla andra. De tyckte liksom det hela var liiite smått underligt beteende när jag klev över tröskeln och suckade högt ” jag vet med säkerhet att jag levt här tidigare, kanske som piga men ändå:” Nu har jag släppt pigan pågrund av vissa som förstår sig på det där med släkt. Kanske husdjur då. Hur som helst är jag typ kär i denna Karin Larsson. Och jag höll ju definitivt  ju på att svimma av när jag fick inbjudan om bokkalas på Sundborn, tur och retur på samma dag, för att fira Elisabeth Svalin Gunnarssons alldeles nyutkomna bok – En matbok – Inspiration, recept och mathistoria från Sundborn. Från idag går boken att köpa på Carl Larsson gårdens webshop, här, med fin rabatt! Just sayin. ( Så jäkla fin julklapp. Plus I min trädgård vill jag vara Karin. Hej du inspirerande 2019 liksom) För övrigt är den exakt så fin och inspirerande som jag räknat med. Hur pass inspirerad jag blivit av boken – I min trädgård vill jag vara Karin, skriven utav samma författare har ju inte undgått någon. Den har förändrad hela min syn på vår trädgård och absolut anledningen till att jag kunnat plocka buketter av detta slag. Och ja mitt odlande gick till och med överstyr men faktiskt är denna bok någon av de mest inspirerande jag någonsin läst, jag har lusläst och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt och absolut genomförbart. Som blomlådan, snickrad på direkt beskrivning från boken. Så nu tänker jag att jag kommer bli en stjärna på mat också. DET är jag inte. Jag är typ lika kass som jag var tidigare på att göra sådant som kräver gröna fingrar. Jag ska ge er en riktig recension på boken men nu tänkte jag ni skulle få hänga på in till Carl och Karin´s hem Lilla Hyttnäs. Vi fick nämligen fotografera där! Något som man inte får annars. Alltså, jag är typ avis på mig själv. Så mycket inspo inom de där väggarna så man nästan blir gråtfärdig, fast på ett bra sätt. Att få känna sig som hemma på Lilla Hyttnäs är ju som en dröm. Att få äta lunch där, hänga sina kläder på samma krokar och bara gå runt och fingra på allt som man annars inte får. Jag tänkte passa på att varva bilderna med frågor och mina svar inför en intervju som publicerades Elle i somras , just om paret Larsson. Intervjun i sin helhet hittas här.

Det enda nackdelen men denna dag var att den var alldeles för kort. Tre timmar är ju som droppen i havet när det kommer till detta ställe. Min hjärna gick på högvarv och det hela kändes verkligen som ”once in a lifetime”. Men liksom varenda vrå är ju som en typ av skattkista. Karin var väldigt förtjust i tofsar och pompoms. Såklart knyter man kring granriset.

En samling fint folk, så roligt att hänga med dem alla.

Elisabeth Svalin Gunnarsson var vackert klädd bollfranssjal, såklart en exakt sådan som Karin hade.

Jag har hundra uppslag på sådant som ska byggas. En annan dag, darling.

Bron. Ni vet att släkten Larsson lever och bor på delar av gården. På bron  har man bröllop.

Gissa vem som har gjort garnbollar idag och letat vävda band på loppis.

Såhär ser det alltid ut i mina föräldrars torp. Mossa och eterneller för att hålla kylan ute.

Målar barna, det är sådant man gör. På farstubron.

Den här frågan är så himla kul eftersom jag har NOLL relation till paret Larsson men går som sagt och önskedrömmer. Som när guiden i somras sa, vid rabatten utmed ån ”Nu ser du ut som Karin” så sken jag upp som en sol och utbrast Jaaaaaa gäääärna! Lite malligt sådär. Alltså, shit. vad är det med en! Mycket ska man råka utbrista innan öronen ramlar av.

Vilken är din relation till Karin och Carl Larsson? Egentligen har jag ingen personlig relation till dem men under ett dygn i Dalarna förra året blev jag nästintill besatt av stilen som råder där. Då var vi inbjudna till Zorn-gården och en dalagård, efter det var jag som uppslukad av allt som hade med Dalarna att göra. Kort efter besöket insåg jag att min mamma under årens lopp försett mig med böcker om Karin och Carl Larsson (framför allt Karin) , långt innan jag ens hade intresse av att läsa dem. Hon måste, redan för 20 år sedan ha förstått att detta var jag i ett nötskal, då jag fick boken Ett hem i namnsdagspresent. 


Det var liksom aldrig snofsigt när det begav sig och det är det jag älskar mest.
 

Den första ateljén. I boken Ett hem som utkom på Albert Bonnier förlag 1899 så kan man läsa: Sedan någon tid är jag sysselsatt med att bygga mig en stor låda till atelier, med rikligt nordljus och tillräckligt svängrum. Sedan de andra två äro ratade kallas denna superlativus. Denn, där vi nu äro, har så småningom antagit en helt annan karakter och blifvit slöjdsal åt barnen, pojkarna hyfla och hamra och Suzanne väfver. 

Sedan platsen där Karin skapade sina magiska textilier. Gissa vem som ska börja brodera? Jag och Johanna har ett vad, en tävling, en battle ihop. Eller kanske en  önskan ?! Att göra klart Kärlekens pilar. Innan vi blir pensionärer.

Min novemberkaktus som jag fick av mamma blommar som galet just nu.

Små hörn överallt. Och hundra innefönster. Jag älskar väggar som inte är hela. Om man vill kan man ju fönstermåla lite också.

De handmålade sitt eget porslin.

Varje millimeter är som en tavla.
 

Varför tror du att de är så i ropet just nu? Jag vill tro att det först och främst är för att vi inspireras av starka kvinnor. Och då är ju Karin Larsson ett sådant självklart val. Karin var ju absolut före sin tid. En superkvinna och förebild som gick i bräschen för den självständiga kvinnan. Egensinnig, personlig och väldigt kreativ. Och så modern i sitt tankesätt. Människor som vågar gå emot strömmen inspirerar mig alltid.  Framför allt är det ju Karin vi allra helst vill veta mer om. I själva verket var det ju tack vare henne Carl fick sina uppslag till alla vackra målningar. Målningarna är ju i stort sett en dokumentation av livet de levde. Med detaljer, trädgård, möbler och vardagen som skapades utav Karin. Idag kan man ju se målningarna som århundradets flottaste inredningsmagasin. Jag tror även det ökade intresset för hantverk, textilier och personligt tänk inom inredning och mode gör att intresset för ett par som Karin och Carl Larsson ökar. Å andra sidan tänker jag att intresset för dem kommer och går. Jag vet att mina föräldrar målade köket i sitt torp med inspiration från Sundborn och det var under 80-talet.


Förra veckan köpte jag jättemånga mässingspinglor på loppis.

Man firade ofta det ena och andra, men allra helst namnsdagar med kaffe på sängen. Eller choklad till barnen. Är det inte det perfekta kaffe-på-sängen-bordet.

Kärlekens ros sade Elsa att draperiets namn är. Och liksom där från sin säng kunde Carl se direkt till Karin´s säng, på andra sidan draperiet. Såhär skrev han om sitt eget rum : Det lär vara hälsosamt att ha sängen midt på golvet, med det visste jag icke om när det bestämdes så. En granne – månne majorn – lär ha sagt att rummet ser ut som en drängstuga. Männerna, härstammat från ett gammalt krigarfolk, anse det passande att ligga på dunbolster, med spetsar på lakan och örngott, och kokett och nätt på alla sätt. Men i min enkla säng, påp min halmfessing, sofver jag godt och djupt, som en kung på sin lit de parade. 
I ett annat stycke förklarar han att han då och då stryker väggarna med krita och limvatten, det blir så rent och skinande, som en himmelens boning. 

Ni vet väl att Karin´s devis alltid var – låt handen synas. Att inget hantverk i världen ska se ut som en maskin har skapat det. Så bra att påminna sig om man är perfekt lagd, en sådan som aldrig är nöjd förrän allt är millimeter-anpassat. Själv har jag nog inte riktigt fått den där perfektheten alls. Är oftast rätt nöjd med de synnerligen snabba lösningarna.


 

I ateljén serverades vi Lilla Hyttnäsglöggen och pepparkakor med smör och ost. Det där med svängrum fick plötsligt en annan innerbörd tänker jag.

 

Julefrid.

Väven bakom glasdörren var inspirationen för hyllningskollektionen till Karin som HM gjorde tidigare i år.
Inspireras du själv av dem? Om så, hur? Själv inspireras jag enormt över tankesättet och hennes sätt att skapa sin egen värld. Paret reste ju väldigt mycket och bodde en tid innan barnen både i Frankrike och Stockholm. Jag kan se likheter till mig själv vad som händer med en när man får distans till platser som influerar och inspirerar vare sig man vill eller inte, platser där man liksom inte kan värja sig mot trender och rådande stilideal. När man sedan flyttar till ett ställe där allt detta inte finns tillgängligt på samma vis så händer något med en, man hittar sin egen personliga still och kreativitet på ett annat sätt. Man går liksom till botten med vad är det man uppskattar själv och ens kreativa sida blir mer sann och jordad. På den tiden var det ju om ännu mer tydligt med avsaknaden, då man inte hade tillgång till internet och media.
När det gäller själva stilen så inspireras jag främst av brokigheten, blandningen av gammalt och nytt alla mönster och färger som kanske inte känns helt självklara men i sitt sammanhang blir just det. Allt känns snillrikt och totalt oängsligt. Det är stilkrockar både interiört och exteriört men rasande vackert. Men samtidigt finns en grundtanke i valen man gjorde.
Jag känner också stor igenkänning i ett hem som är tillgängligt för alla och utformat för att framför allt leva där. Ett högst levande hem som personifierar de som bor där, och inkluderar hela familjen, även barnen och husdjur vilket inte var självklart vid den här tiden. Deras hem var öppet för lek, umgänge och aldrig pedantiskt. Hemmet stod alltid öppet för gäster. Personligt i allra högsta grad och långt ifrån det som sågs som den tidens stilideal.  
Även inom mode gick hon ju helt emot den rådande konservativa trenden med tillhörande korsett. Karin vägrade korsett och hennes klädstil skilde sig väsentligt från andra kvinnors under denna tid. Samma sak var det ju med sättet hon klädde sina barn, nytänk och verkligen före sin tid. Självständigheten och att hon var modig inspirerar. 

Esbjörns lilla kök. Hur gulligt?

Här serverades vi ur menyn från boken. Så otroligt gott. Originalrecepten har inspirerat koken Görgen Tidén och han har skapat rätter, ibland med en liten extra finess och ändring för att passa tiden. Boken innehåller 25 recept men då den är 200 sidor förstår du att det är så mycket mera. Kulturhistoria om mat, matvaror, tankar och händelser i familjens liv.
I Ett hem läser jag igen om detta rum, ni vet ateljen som blev slöjdsal: Här bruka vi fira julaftonen. Det är sannerligen en äkta julstämning, med de båda gamla och alla de barnen, de rara tjänarinnorna och den hederlige Johan. Och här sitter jag som en patriark och delar ut julklapparna från alla till alla. I spisen spraka och knastra hela vedträn och midt i slaen strålar den vackraste af de granar vi på morgonen tagit. Du härliga midvinterfest här i norden!
DET vore nåt, att klä granen på morgonkvisten…

Vyn man sett så ofta. Som hemma kände vi oss, som sagt. Här sitter Li som annars sitter på Sköna hem.

Takmålning check.

Lampan hamnar oss hos trots att min man tyckte att jag borde göra en liknande själv. Jag har aldrig varit superförtjust i stolsdynor men efter den här varianten är jag det. Så enkel är jag.

Vi fick ju alltså att ströva runt i hemmet. I alla de rum som annars används bara av släkten. Köket hjärta hjärta.


Bården. Och de vävda överkasten. Och i fönstret hängde halmstjärnan.

Dotterns Suzanne´s rum. Detta är ett annat av rummen som man inte får se som ”vanlig” besökande. Bården målade flickan själv. På tavlan här , daterad 1901 ser man hela händelsen. Hon föddes 1884 så hon var väl sisådär 16-17 år.

Parets inredningsstil känns verkligen på uppgång just nu, hur tror ni att människor kommer att ta in stilen i, och applicera den på, sina hem (genom typ färger, textilier, konst eller liknande)? Jag tror ju att inspiration kommer mynna ut i ett sätt som ändå är anpassat för idag. Att man inspireras av stilen men lägger en personlig tvist på det. En 2020-talstvist.  Jag hoppas att det framför allt inspirerar till att tänka i personliga banor och fundera lite vidare över vad ens eget hem ska vara. Vem inreder man åt? Sig själv och sin familj eller andra som ett slags uppvisningshem? När jag nu har lusläst det mesta om Karin Larsson återkommer ofta ordet hemtrevnad. För hemtrevligt var just vad Lilla Hyttnäs var, sägs det. Så ska man sukta efter något att inspireras av allra främst så är det kanske just hemtrevnaden man ska ha i första tanken. Sedan kan det säkert diskuteras, vad är det som gör ett hem just så himla trevligt? Jag gissar att lite av hemligheten ligger i att omge sig med ting som speglar människorna som bor där och som verkligen ligger just dem varmt om hjärtat. Och välja att ha hemmet öppet för gäster och små besök var och varannan dag, oavsett damm i hörnen. Lägga det pedantiska på hyllan så att säga.

  

Mer tofsar åt folket.

Och fler innefönster som man kan kika ner ifrån.

Barnens rum i julskrud. Fönsterluckor istället för rullgardin.

Karin´s säng. Och genom garderoben kan man ta sig till den trånga, lilla vinden med ett litet fönster att smygkika ner i ateljén.

 
Bården fick Karin av Carl i namnsdagspresent.


Bonaden att fästa i taket över barnen sängar.

Fint till och med i golvhöjd.

Karin´s skrivarhörna. Säkert där alla de tusentals breven skrevs. Och den egenritade blomsterhyllan.

Om du aldrig besökt Lilla Hyttnäs så gör det. Jag erkänner att mina barn inte fattade själva storheten i somras, men det gick sannerligen ingen nöd på dem, myset var det inget fel på ändå. Och tids nog kommer även de falla dit, det är jag säker på. Men nej imponerade eller besatta som sin mor, de blev de inte. Liv tittade nyss över axeln. Jag frågade om hon kände igen sig. Verkligen INTE. Men efter en stund: ”Ahaaa, ja just det fast jag fattar ändå inte varför du älskar det där så mycket?  Vaaaa, åååt du i Carl Larsson´s hem!??? Ameeen guuuud, då mådde du va?! Vilket unn!! Alltså shit mamma, du måste ha mått!! På riktigt. Kanske bästa unnet någonsin i livet!!!”  Japp, som jag mådde. Känner mig fortfarande helt uppspelt av hela alltet. Tack kära släktingar till Carl och Karin att jag fick komma! Riktiga släktingar alltså. Inte sådana här wannabe-släktingar….
Nu kom Viggo förbi ” Alltså mamma, fattar inte ??? Det är ju inte ens hype???” Och sen fick han jordens föreläsning om vad som är hype och inte hype. Tids nog…