INSPIRATION - INTERIOR-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
3
archive,category,category-inspiration-interior,category-3,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Liv intervjuar mig om det som en gång var hennes drömmars hem – vitt, fräscht och cleant liksom.


Mina barn brukar ofta ursäkta sig med att vårt hem minsann var snyggare förr. Deras kompisar håller inte alltid med, men det händer inte bara någon enstaka gång utan snarare ofta, att de drar fram något magasin från förr och utbrister – kolla, vi hade vitt överallt! Och jaaa, de (alltså deras föräldrar) har förstört det med alla dessa tapeter och medeltida och dessutom bruna och fula möbler. 

Sedan får de något drömmande i blicken. Såhär, såhär ska jag ha det när jag flyttat hemifrån. Jag hittade lite gamla bilder när jag höll till på Pinterest. Jag tror de är från Elle Decoration, Plaza och Mama. Liv får äran att intervjua mig. Håll i er nu.

Tänk vad vitt det var ändå ! Så fräscht! Är det här verkligen inte du på riktigt liksom? När det är faktiskt inte det.  Alltså, om jag ska vara ärlig så var vi rätt minimalistiskt skadade genom all flytthets i Stockholm. Att man liksom aldrig bodde på riktigt, man skulle ju ändå sälja och flytta vidare… Vi hade tänkt att tapetsera men kunde inte bestämma oss för vilka bara. Så vi började med vitt. Bara.
Ett annat piano?  Japp, det här pianot hade den vackraste klang och var egentligen sjuttio gånger bättre än det vi har nu. Men när mormors gamla piano skulle flytta från min syster  ville jag ha det hemma hos oss. Hade det varit idag hade det bara fått byta rum. Men det for till ett annat hus.

Vårt hus lyser alltså! En vit soffa hade vi också, ALLT var bättre förr!  Nix bara ett hemmasytt överdrag till den brunbeiga som hade massor av år på nacken. Den fick sedan flytta hem till min syster tills den bytte ägare tror jag.
Och det stora och alldeles vita soffbord, det är tusen gånger bättre än glasbordet med bruna, fula ben? Vi borde ta tillbaka det. Absolut, det finns ingenting som skräller värre än att fika på ett glasbord, sedan tänker jag alltid att nu lassar vi det för fullt och det går i kras. Fast det är inte alls lika fint. Så tyvärr, det får gå före i detta fall.
Men lampan då, den är verkligen ful och jättekonstig? Jag förstod några år senare att det var en lampa av Hans Agne Johansson. Kanske hade jag varit mer rädd om den då. Senast användes som rekvisita till dessa bilder. Men som huvudbonad.

Finaste matbordet, ljust och härligt och så matchar det så himla bra med stolarna! Och lamporna alltså, fett snyggt. Bordet är fint och det har vi kvar i källaren, för det är snickare som gjort till oss. Men så fort det är en kompis på middag så ryms vi ju inte?

Köket får ni aldrig ändra, lovar ni det? Nej, jag skulle vilja ta bort ön och ha en stor mörk träskiva från 1867. Helst.

Wow så cleant! Jag blir tårögd på riktigt. Eller så in i bängen intetsägande.

Fast det här var ändå mysigt men jag skulle aldrig vilja bo där nu, sååå mycket saker! 
 

Vit soffa, igen?! Varför har vi en mörkblå, två förresten, en vinröd, en lejongul nuförtiden men ingen vit?? För den var aldrig vit egentligen.

Vart är det här? Tur ändå att ni måla över. Fast sen tapetserade du ju igen. Tyvärr.

Såhär ordningsam har aldrig vår bokhylla varit? Nä, det var väldigt länge sedan.

Såhär ordningssamt har aldrig ditt klädskåp varit? Fast den där lampan och duken, förklara hur du tänkte? (Här svär hon också) Det var DÄR allting började, fattar inte vad du fått för sinne?? Håller med om det städade skåp men det var bara för dagen. Sen tycker jag bordet och lampan är fint.

Fint ändå, fast verandan är ju alltid såhär. 

Åhhh vad fiiiint, såhär vill jag ha i mitt rum! Vitt!!! Och en bokylla med några tidningar, inga böcker helst. Ja, fast dina rosa kalkade väggar är ju underbara. Skojar du? Och här flikar Nomi in och gråter en skvätt när hon inser att det är hennes rum…

Det ser så organiserat ut?!! Alltså wow, mamma, ALLT var snyggt! 

Till och med den här bokhyllan? Alltså hur mycket städade du på den här tiden?

Okej tack för den här intervjun. Allt är glasklart. Fast du ärligt nu, om vi jämför samma hörn. Den här bilden…

…med den här? Vilket känns mest hemma, magkänslan liksom? Jag är ju mest van med detta, men ovan är så mycket snyggare. MYCKET snyggare, utan tvekan. 
 
 

Lite länktips och en salig röra.


I söndags fick jag en sådan perfektionist-pust igenom mig. Det syns inte här. Men det är bara för det höll i sig cirka 3 minuter.

Vi skulle plocka ihop julsakerna. Det kan ju kännas så värt när man packar upp allt nästa jul OM sakerna ligger sorterade, invirade i mjukt silkespapper, i fina lådor och verkligen där var sak har sin plats. Kolla vad fint jag började! Varje barn skulle få sin egen hög med hängen till önsketrädet. Eller de har ju sina egna men nu tänkte jag göra som fyra små lådor. Det stannade här, sedan hamnade allt i samma.

Och här. Så tjusigt ändå. Tänk den som hade julepyntet såhär nästa år. Sedan var det mer hysteriskt itryckande och som en slags tävling om plats. Vet ni att jag tom tänkte stryka banden så de var släta tills nästa jul!!! Sådär som när man lade sina dukar på rullar typ. Eller man och man var väl att ta i. Jag gjorde det inte men det kändes högst lyxigt att tänka tanken.

Eftersom jag inte kom ända in kaklet eller inte ens närmade mig något i kakelväg som ens är värt att viskas perfektion så har jag hunnit surfa lite också.

Lina Kjellvertz och Sanna Fisher har öppnat upp keramikdrömmen Casa Rosa. Handgjord keramik från Mallis.

Johanna Bradford har gjort något på mycket hög WOW-känsla. Vi räknar vilken gång i ordningen och hejjar!

Någon dag tidigare hade Johanna tipsat om The Apartment och jag förälskade mig handlöst i den här mattlösningen då jag klickade runt på deras hemsida. Så perfekt vis att möblera stora ytor, olika storlekar och en brokig blandning av mattor.

Visst sade jag att jag gillar årssummeringar. AnnaCate har gjort en finstämd och bilden ovan är magisk.

Tillbaka till röran. Men det här ändå här det händer. Jag plockade ner mina fredsduvor från flickrummet -85. Fast nu låg de på vinden. De har känts så orätt flera gånger, jag har provat tidigare men så plötsligt hängde de fint där. Tänker att det kryllar av liknande på loppis.

När ett hem är som ett dockhus med förtjusande detaljer.

Godmorgon efter en sömnlös natt. Senast jag textade Nathalie var vid midnatt och då lovade vi varann att räkna fåren och jag tänkte på bomullsfält. Men nope, hjärnan var ett virrvarr och tyvärr hade en annan kompis tipsat om Cyanotype minuterna innan. Uggghhh, fina tips vid midnatt är som att be om vakenhet resten av natten. Fast det får det vara värt för jag älskar jobbet med boken. Kan lätt erkänna att jag avgudar min hjärna i sådana här tider. Utan att skryta. Men det funkar precis som jag vill. Fast jag vet att underbart kan bli kort. Så kanske ett smart sätt behövs att varva ner och stänga av, hur gör du?

Igår besökte jag Nathalie´s fantastiska hem. Någon undrade om jag var hos Ellen Key när hon såg fasaden. Och kanske kan man tänka att om kära Ellen fått egna barn hade det vart lite såhär. Åtminstone om legot uppfunnits lite tidigare.

Vi jobbade intensivt med boken och kanske hade det varit smart att ta en paus i trapphuset då och då.

Jag gillar verkligen att jobba tillsammans med Nathalie. Hon inspirerar mig på en maxad nivå. Och på ett överraskande sätt. Det är ytterst fint.

Detaljer. Älskar när varje vrå har något att vila ögat på.

Lätt att bli avis på hennes loppisfynd.

Som en skattkista.

Barnens universum. Dröm att det är där vi ska befinna oss den närmaste tiden.

Boken har en form nu och jag lovar att ni ska få följa den mer konkret. Just nu har den aldrig varit yvigare.

Tapeten Nora är ju så fin. Helt ljuvlig faktiskt.

Känslan av dockhus fast våningens rymd är slående. Takhöjden, alla kakelugnar och de allra största rummen.

Åh jag glömde fråga Nathalie hur det går med gitarrspelandet!

Skåpet tack.

Det fanns ju flera så att säga.

Det där med kakelugnar skulle man ju vilja fördjupa sig i på ett och annat sätt. Finns det någon som är lik en annan?

Finstämt och lugnt. Bra ställe att jobba på när hjärnan är det motsatta.

Och ja man ser ju lätt vem som inte tog seden dit en kom.

Monet´s hus i Giverny.


Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

Trädgården var nästan inne i huset.

Och plötsligt älskade jag gardiner.

Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
 

Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

 
Jatack-fönster.

Det där med att skulptera ändå.
När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

Fast detaljerna och tapeterna.

Och gardinerna. 
När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

Fokus gardin.

Så gullig tavelvägg.

Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
Det var fransar, tassels och pompoms.

Och söta små lampor.

Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

Så jäkla fint trots det maxade.  
Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

Och en hel vägg av förvaring.

Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

Gullisar. Tass versus vansdoja.

Den Strenghielmska villan och ett fint avslut.


Hej 2019 och hoppas ni landat mjukt på andra sidan så att säga! Vi vaknade hemma hos Mari och hennes familj efter fint firande av det nya året.

Alltså den Strenghielmska villan på Dalarö är den vackraste och det slog mig (som hundra andra gånger tidigare) att jag nog inte bloggat om när vi besökte dem i sommarljus och när solen aldrig gick ner. Well, det får börja året tror jag. Paris, Amsterdam, Danmark, Dalarna och Dalarö. Bra början ändå. Och eftersom min kamera är inlämnad på reparation kan det vara bra för uhhh vad jag slogs med min gamla.

Vi firade in året i lill-stugan på berget, där stormen Alfrida märktes alldeles särskilt.

Innan mörkret lade sig totalt promenerade vi genom byn till gemensamma vänner.

Hej julehus! Det är så märkligt att Hannah´s och mina vägar skulle korsas just här. Igen. Ytterst fint sammanträffande. Hon och jag mailar i sådär tre år mellan varven och sedan ses vi som om ingenting hade hänt. Fast uppenbarligen så händer det en väldigt hel massa på flera år. Som en flytt från stan till Dalarö.

Om jag var er skulle jag susa in till Mari för bild och dukningstips. Fast trotsiga kamerainställningar så var allt så himla mysigt.

Här satt vi tills ungar och hundar hade somnat lite varstans. Samtal högt och lågt och om alla hörn av världen.

Mari!! Vi glömde de urgulliga små djuren! Jag vill ha Juno´s lilla Chester på min fönsterbräda!

Dagen efter var jag vimmelkantig av trötthet men en snabb husesyn hinns alltid med.

Så himla fint med fågelbordet utanför köksfönstret. Bara att kasta ut solroskärnorna.

Slagen stjärna! Att leva livet med en liten valp-Tassa kan göra även den bästa helt slut. Men kul vare!

Har jag sagt att Liv älskar det här huset? Mina barn älskar å andra sidan alla andra hus mer än sitt eget. Var de än kommer vill de flytta in.

Details.

Och dagbädd med sjöutsikt.

Nu råkar jag ÄLSKA  där det inte är prydligt vikt och städat i millimeterform.

Juno´s universum.

Vet att det händer grejor där exakt nu…

Docksamling de luxe!

Efter jag skrivit klart detta inlägg ska jag hämta ett färgprov. Blev lite inspirerad nämligen.

Är detta alla års vackraste prylhylla möjligen.

Med det öppnar vi 2019 här på bloggen. Borde jag ha en plan för den kanske?

Karin & Carl Larssons hem i Sundborn.


Insåg precis att jag inte bloggat om när vi besökte Sundborn i somras. Eller har jag det?! Jag har bloggat väldigt skralt ifrån sommaren vilket jag väl får råda bot på. Men i alla fall besöket där i somras var som att hitta hem. På riktigt. Tyvärr för barna och alla andra. De tyckte liksom det hela var liiite smått underligt beteende när jag klev över tröskeln och suckade högt ” jag vet med säkerhet att jag levt här tidigare, kanske som piga men ändå:” Nu har jag släppt pigan pågrund av vissa som förstår sig på det där med släkt. Kanske husdjur då. Hur som helst är jag typ kär i denna Karin Larsson. Och jag höll ju definitivt  ju på att svimma av när jag fick inbjudan om bokkalas på Sundborn, tur och retur på samma dag, för att fira Elisabeth Svalin Gunnarssons alldeles nyutkomna bok – En matbok – Inspiration, recept och mathistoria från Sundborn. Från idag går boken att köpa på Carl Larsson gårdens webshop, här, med fin rabatt! Just sayin. ( Så jäkla fin julklapp. Plus I min trädgård vill jag vara Karin. Hej du inspirerande 2019 liksom) För övrigt är den exakt så fin och inspirerande som jag räknat med. Hur pass inspirerad jag blivit av boken – I min trädgård vill jag vara Karin, skriven utav samma författare har ju inte undgått någon. Den har förändrad hela min syn på vår trädgård och absolut anledningen till att jag kunnat plocka buketter av detta slag. Och ja mitt odlande gick till och med överstyr men faktiskt är denna bok någon av de mest inspirerande jag någonsin läst, jag har lusläst och om och om igen. Varje gång upptäcker jag något nytt och absolut genomförbart. Som blomlådan, snickrad på direkt beskrivning från boken. Så nu tänker jag att jag kommer bli en stjärna på mat också. DET är jag inte. Jag är typ lika kass som jag var tidigare på att göra sådant som kräver gröna fingrar. Jag ska ge er en riktig recension på boken men nu tänkte jag ni skulle få hänga på in till Carl och Karin´s hem Lilla Hyttnäs. Vi fick nämligen fotografera där! Något som man inte får annars. Alltså, jag är typ avis på mig själv. Så mycket inspo inom de där väggarna så man nästan blir gråtfärdig, fast på ett bra sätt. Att få känna sig som hemma på Lilla Hyttnäs är ju som en dröm. Att få äta lunch där, hänga sina kläder på samma krokar och bara gå runt och fingra på allt som man annars inte får. Jag tänkte passa på att varva bilderna med frågor och mina svar inför en intervju som publicerades Elle i somras , just om paret Larsson. Intervjun i sin helhet hittas här.

Det enda nackdelen men denna dag var att den var alldeles för kort. Tre timmar är ju som droppen i havet när det kommer till detta ställe. Min hjärna gick på högvarv och det hela kändes verkligen som ”once in a lifetime”. Men liksom varenda vrå är ju som en typ av skattkista. Karin var väldigt förtjust i tofsar och pompoms. Såklart knyter man kring granriset.

En samling fint folk, så roligt att hänga med dem alla.

Elisabeth Svalin Gunnarsson var vackert klädd bollfranssjal, såklart en exakt sådan som Karin hade.

Jag har hundra uppslag på sådant som ska byggas. En annan dag, darling.

Bron. Ni vet att släkten Larsson lever och bor på delar av gården. På bron  har man bröllop.

Gissa vem som har gjort garnbollar idag och letat vävda band på loppis.

Såhär ser det alltid ut i mina föräldrars torp. Mossa och eterneller för att hålla kylan ute.

Målar barna, det är sådant man gör. På farstubron.

Den här frågan är så himla kul eftersom jag har NOLL relation till paret Larsson men går som sagt och önskedrömmer. Som när guiden i somras sa, vid rabatten utmed ån ”Nu ser du ut som Karin” så sken jag upp som en sol och utbrast Jaaaaaa gäääärna! Lite malligt sådär. Alltså, shit. vad är det med en! Mycket ska man råka utbrista innan öronen ramlar av.

Vilken är din relation till Karin och Carl Larsson? Egentligen har jag ingen personlig relation till dem men under ett dygn i Dalarna förra året blev jag nästintill besatt av stilen som råder där. Då var vi inbjudna till Zorn-gården och en dalagård, efter det var jag som uppslukad av allt som hade med Dalarna att göra. Kort efter besöket insåg jag att min mamma under årens lopp försett mig med böcker om Karin och Carl Larsson (framför allt Karin) , långt innan jag ens hade intresse av att läsa dem. Hon måste, redan för 20 år sedan ha förstått att detta var jag i ett nötskal, då jag fick boken Ett hem i namnsdagspresent. 


Det var liksom aldrig snofsigt när det begav sig och det är det jag älskar mest.
 

Den första ateljén. I boken Ett hem som utkom på Albert Bonnier förlag 1899 så kan man läsa: Sedan någon tid är jag sysselsatt med att bygga mig en stor låda till atelier, med rikligt nordljus och tillräckligt svängrum. Sedan de andra två äro ratade kallas denna superlativus. Denn, där vi nu äro, har så småningom antagit en helt annan karakter och blifvit slöjdsal åt barnen, pojkarna hyfla och hamra och Suzanne väfver. 

Sedan platsen där Karin skapade sina magiska textilier. Gissa vem som ska börja brodera? Jag och Johanna har ett vad, en tävling, en battle ihop. Eller kanske en  önskan ?! Att göra klart Kärlekens pilar. Innan vi blir pensionärer.

Min novemberkaktus som jag fick av mamma blommar som galet just nu.

Små hörn överallt. Och hundra innefönster. Jag älskar väggar som inte är hela. Om man vill kan man ju fönstermåla lite också.

De handmålade sitt eget porslin.

Varje millimeter är som en tavla.
 

Varför tror du att de är så i ropet just nu? Jag vill tro att det först och främst är för att vi inspireras av starka kvinnor. Och då är ju Karin Larsson ett sådant självklart val. Karin var ju absolut före sin tid. En superkvinna och förebild som gick i bräschen för den självständiga kvinnan. Egensinnig, personlig och väldigt kreativ. Och så modern i sitt tankesätt. Människor som vågar gå emot strömmen inspirerar mig alltid.  Framför allt är det ju Karin vi allra helst vill veta mer om. I själva verket var det ju tack vare henne Carl fick sina uppslag till alla vackra målningar. Målningarna är ju i stort sett en dokumentation av livet de levde. Med detaljer, trädgård, möbler och vardagen som skapades utav Karin. Idag kan man ju se målningarna som århundradets flottaste inredningsmagasin. Jag tror även det ökade intresset för hantverk, textilier och personligt tänk inom inredning och mode gör att intresset för ett par som Karin och Carl Larsson ökar. Å andra sidan tänker jag att intresset för dem kommer och går. Jag vet att mina föräldrar målade köket i sitt torp med inspiration från Sundborn och det var under 80-talet.


Förra veckan köpte jag jättemånga mässingspinglor på loppis.

Man firade ofta det ena och andra, men allra helst namnsdagar med kaffe på sängen. Eller choklad till barnen. Är det inte det perfekta kaffe-på-sängen-bordet.

Kärlekens ros sade Elsa att draperiets namn är. Och liksom där från sin säng kunde Carl se direkt till Karin´s säng, på andra sidan draperiet. Såhär skrev han om sitt eget rum : Det lär vara hälsosamt att ha sängen midt på golvet, med det visste jag icke om när det bestämdes så. En granne – månne majorn – lär ha sagt att rummet ser ut som en drängstuga. Männerna, härstammat från ett gammalt krigarfolk, anse det passande att ligga på dunbolster, med spetsar på lakan och örngott, och kokett och nätt på alla sätt. Men i min enkla säng, påp min halmfessing, sofver jag godt och djupt, som en kung på sin lit de parade. 
I ett annat stycke förklarar han att han då och då stryker väggarna med krita och limvatten, det blir så rent och skinande, som en himmelens boning. 

Ni vet väl att Karin´s devis alltid var – låt handen synas. Att inget hantverk i världen ska se ut som en maskin har skapat det. Så bra att påminna sig om man är perfekt lagd, en sådan som aldrig är nöjd förrän allt är millimeter-anpassat. Själv har jag nog inte riktigt fått den där perfektheten alls. Är oftast rätt nöjd med de synnerligen snabba lösningarna.


 

I ateljén serverades vi Lilla Hyttnäsglöggen och pepparkakor med smör och ost. Det där med svängrum fick plötsligt en annan innerbörd tänker jag.

 

Julefrid.

Väven bakom glasdörren var inspirationen för hyllningskollektionen till Karin som HM gjorde tidigare i år.
Inspireras du själv av dem? Om så, hur? Själv inspireras jag enormt över tankesättet och hennes sätt att skapa sin egen värld. Paret reste ju väldigt mycket och bodde en tid innan barnen både i Frankrike och Stockholm. Jag kan se likheter till mig själv vad som händer med en när man får distans till platser som influerar och inspirerar vare sig man vill eller inte, platser där man liksom inte kan värja sig mot trender och rådande stilideal. När man sedan flyttar till ett ställe där allt detta inte finns tillgängligt på samma vis så händer något med en, man hittar sin egen personliga still och kreativitet på ett annat sätt. Man går liksom till botten med vad är det man uppskattar själv och ens kreativa sida blir mer sann och jordad. På den tiden var det ju om ännu mer tydligt med avsaknaden, då man inte hade tillgång till internet och media.
När det gäller själva stilen så inspireras jag främst av brokigheten, blandningen av gammalt och nytt alla mönster och färger som kanske inte känns helt självklara men i sitt sammanhang blir just det. Allt känns snillrikt och totalt oängsligt. Det är stilkrockar både interiört och exteriört men rasande vackert. Men samtidigt finns en grundtanke i valen man gjorde.
Jag känner också stor igenkänning i ett hem som är tillgängligt för alla och utformat för att framför allt leva där. Ett högst levande hem som personifierar de som bor där, och inkluderar hela familjen, även barnen och husdjur vilket inte var självklart vid den här tiden. Deras hem var öppet för lek, umgänge och aldrig pedantiskt. Hemmet stod alltid öppet för gäster. Personligt i allra högsta grad och långt ifrån det som sågs som den tidens stilideal.  
Även inom mode gick hon ju helt emot den rådande konservativa trenden med tillhörande korsett. Karin vägrade korsett och hennes klädstil skilde sig väsentligt från andra kvinnors under denna tid. Samma sak var det ju med sättet hon klädde sina barn, nytänk och verkligen före sin tid. Självständigheten och att hon var modig inspirerar. 

Esbjörns lilla kök. Hur gulligt?

Här serverades vi ur menyn från boken. Så otroligt gott. Originalrecepten har inspirerat koken Görgen Tidén och han har skapat rätter, ibland med en liten extra finess och ändring för att passa tiden. Boken innehåller 25 recept men då den är 200 sidor förstår du att det är så mycket mera. Kulturhistoria om mat, matvaror, tankar och händelser i familjens liv.
I Ett hem läser jag igen om detta rum, ni vet ateljen som blev slöjdsal: Här bruka vi fira julaftonen. Det är sannerligen en äkta julstämning, med de båda gamla och alla de barnen, de rara tjänarinnorna och den hederlige Johan. Och här sitter jag som en patriark och delar ut julklapparna från alla till alla. I spisen spraka och knastra hela vedträn och midt i slaen strålar den vackraste af de granar vi på morgonen tagit. Du härliga midvinterfest här i norden!
DET vore nåt, att klä granen på morgonkvisten…

Vyn man sett så ofta. Som hemma kände vi oss, som sagt. Här sitter Li som annars sitter på Sköna hem.

Takmålning check.

Lampan hamnar oss hos trots att min man tyckte att jag borde göra en liknande själv. Jag har aldrig varit superförtjust i stolsdynor men efter den här varianten är jag det. Så enkel är jag.

Vi fick ju alltså att ströva runt i hemmet. I alla de rum som annars används bara av släkten. Köket hjärta hjärta.


Bården. Och de vävda överkasten. Och i fönstret hängde halmstjärnan.

Dotterns Suzanne´s rum. Detta är ett annat av rummen som man inte får se som ”vanlig” besökande. Bården målade flickan själv. På tavlan här , daterad 1901 ser man hela händelsen. Hon föddes 1884 så hon var väl sisådär 16-17 år.

Parets inredningsstil känns verkligen på uppgång just nu, hur tror ni att människor kommer att ta in stilen i, och applicera den på, sina hem (genom typ färger, textilier, konst eller liknande)? Jag tror ju att inspiration kommer mynna ut i ett sätt som ändå är anpassat för idag. Att man inspireras av stilen men lägger en personlig tvist på det. En 2020-talstvist.  Jag hoppas att det framför allt inspirerar till att tänka i personliga banor och fundera lite vidare över vad ens eget hem ska vara. Vem inreder man åt? Sig själv och sin familj eller andra som ett slags uppvisningshem? När jag nu har lusläst det mesta om Karin Larsson återkommer ofta ordet hemtrevnad. För hemtrevligt var just vad Lilla Hyttnäs var, sägs det. Så ska man sukta efter något att inspireras av allra främst så är det kanske just hemtrevnaden man ska ha i första tanken. Sedan kan det säkert diskuteras, vad är det som gör ett hem just så himla trevligt? Jag gissar att lite av hemligheten ligger i att omge sig med ting som speglar människorna som bor där och som verkligen ligger just dem varmt om hjärtat. Och välja att ha hemmet öppet för gäster och små besök var och varannan dag, oavsett damm i hörnen. Lägga det pedantiska på hyllan så att säga.

  

Mer tofsar åt folket.

Och fler innefönster som man kan kika ner ifrån.

Barnens rum i julskrud. Fönsterluckor istället för rullgardin.

Karin´s säng. Och genom garderoben kan man ta sig till den trånga, lilla vinden med ett litet fönster att smygkika ner i ateljén.

 
Bården fick Karin av Carl i namnsdagspresent.


Bonaden att fästa i taket över barnen sängar.

Fint till och med i golvhöjd.

Karin´s skrivarhörna. Säkert där alla de tusentals breven skrevs. Och den egenritade blomsterhyllan.

Om du aldrig besökt Lilla Hyttnäs så gör det. Jag erkänner att mina barn inte fattade själva storheten i somras, men det gick sannerligen ingen nöd på dem, myset var det inget fel på ändå. Och tids nog kommer även de falla dit, det är jag säker på. Men nej imponerade eller besatta som sin mor, de blev de inte. Liv tittade nyss över axeln. Jag frågade om hon kände igen sig. Verkligen INTE. Men efter en stund: ”Ahaaa, ja just det fast jag fattar ändå inte varför du älskar det där så mycket?  Vaaaa, åååt du i Carl Larsson´s hem!??? Ameeen guuuud, då mådde du va?! Vilket unn!! Alltså shit mamma, du måste ha mått!! På riktigt. Kanske bästa unnet någonsin i livet!!!”  Japp, som jag mådde. Känner mig fortfarande helt uppspelt av hela alltet. Tack kära släktingar till Carl och Karin att jag fick komma! Riktiga släktingar alltså. Inte sådana här wannabe-släktingar….
Nu kom Viggo förbi ” Alltså mamma, fattar inte ??? Det är ju inte ens hype???” Och sen fick han jordens föreläsning om vad som är hype och inte hype. Tids nog…
 

Runt bord till salu i denna minut.


För ett tag sedan kärade jag ner mig i ett bord. Det blev nedröstat av hälften av familjen men jag bestämde. Viggo är mest nostalgisk och påstår att det andra bordet är hans barndom. Hela hans barndom.Vilket inte är det minsta sant eftersom vi haft det förra i endast ett par år. Liv avskyr att det ”nya” ser ut som ett medeltidsbord men det tycker hon om allt som inte är Ikea. Nåväl, det här är egentligen lite för litet men jag bestämde att det är perfekt.

Bara pågrund av den lilla kullisten som jag tycker är så himla fin.

Så med det vill jag ha sagt att jag ju har ett runt träbord till salu. 140 cm i dm. Som jag egentligen gillar väldigt mycket, nu tänker jag att det kan hända mig att jag hinner ändra mig men just i detta nu är det till salu. Som jag nu inte hittade en bra bild på men det här i alla fall.

Tapetprover ramlade in. Från Hanna Wendelbo´s nya kollektion från Midbec. Jag hade spanat in bilder och fallit pladask för Apelviken i gult och Filippa i blå.

Fast den här gillade jag väldigt mycket i verkligheten. Helt klart är Hanna en lysande formgivare och jag skulle nog vilja säga att detta här hennes vackraste kollektion. Så otroligt många fina och mjuka mönster och färger. Jag kommer förmodligen alltid vara pro organisk i mina tapetval och aldrig grafisk. Kattis har stylat  så fina kampanjbilder tillsammans med fotografen Tove Hedvig. Kika bara på äppelträden här, dör så fint!

Fin helg på er! Nu ska jag samla blommor i trädgården. Det är sådant jag gör nu förtiden.

L’Hôtel.

Alltså. Vissa lanseringar är absolut flottare än alla andra. Kanske var just den här den tjusigaste av dem alla. När Sandberg lanserade sin nya tapetkollektion L´Hôtel  så var ingenting lämnat åt slumpen. Har man inspirerats av Paris så finna det liksom inga genvägar.

Platsen var Villa Strömsfors och redan vid det dukade bordet hade jag drömt mig bort till en annan värld och tid.

Inramningen av villan kunde ju såklart inte varit mer passande. Men ALLT var magiskt in i minsta detalj. Nu hör ni inte musiken men bara den gjorde en mjuk som sockervadd och tänkte att det här dygnet behöver inte ta slut på en evighet allra helst.

MARIE efter någon med Antoinette i efternamn.

Tapetkollektionen är något helt unikt och har helt enkelt kommit ur en resa genom Paris. Designteamet besökte Paris vackraste gator och dess stiligaste minnen från förr. Man skissade från tesalongerna och landade på de mest sagolika museum. Vad kommer ur en sådan resa kan man undra? Spana in kollektionen här , här har du Paris från en svunnen tid tolkat till nutid. Vackert.

Älskar att man dammat av bården i ordets rätt bemärkelse. Själva bårdmaskinen har inte använts sedan mitten av 90-talet men så självklar liten detalj ändå.

AURÈLIE finns i tre färgställningar.

Katrin, sicken stjärna! Kreativ chef på Sandberg, som verkligen tagit det här företaget till ett nyskapande utan dess like. Utan att tulla på det som man ändå alltid varit Sandberg. Liksom förvalta det man redan har men sedan ta det till en helt annan nivå. DET är så proffsigt! Och kolla in scarf a´la Sandberg som blir knytblus! Jag bär min likadant.

Hej du vackra bord.

Ni som följer mig fattar ju hur jag går igång här. Låtsatsblomster är ju en besatthet jag har.

Jag har så klart svängt runt i själva huset också men det tar vi i ett annat inlägg. Likaså vad som hände framåt kvällen.

Så många fina där. Här är Ida Magntorn och Volang-Linda.

Jag kunde knappt andas av allt det vackra. Fast kanske mest för jag babblade så mycket. Här har man tapetserat ur kollektionen.

Tapeten heter Marion, finns i tre färgställningar.

Nu hade ju mörket börja falla över Strömsfors så ni ser inte guldstänken i tapeten. Älskar det och att det ser ut exakt som insidan av en bokpärm på 1800-talet. Eller havet. Eller marmor.

Blev otroligt glad att se Anna från The Norrmans igen!

CÈLINE som ett sidentyg. Tänker på en vävtapet men med helt motsatt uttryck.

Den här villan alltså. Det är nästan så den skulle vara ett museum så alla fick kika in. Sedan kan jag bo där samtidigt, i museet alltså. Vara ett slags interiör. Jag och min familj. Låter kanske en smula märkligt men det bjussar jag på.

Rekvisitaförrådet för kollektion gick inte av för hackor.

MARION den med guldskimret.

Det var som att Emma faktiskt var en del av interiören. Och kollektionen på samma gång.

Ni måste spana in AUDREY också. Tre olika färger.

Är det någon som har tänkt på möjligheter med bård? Man kan ha den på en sammetspuff.

Petra ville ha bården som byxrevärer. Och Elin skulle säkerligen komma på något magiskt.

JULIE en hel blomsterdröm som vägg.
 

Det är ju en ynnest att få smyga förbi ett sådant här dukat bord. Jag tror jag tog en bild från alla vinklar.

Klassikern RAPHAEL har gjorts i tre nya färgställningar.

Älskade det ytterst kreativa upplägget på middagen. Berättar mer än en annan dag. Här berättar formgivarna Karolina Kroon och Sara Bergquist om hur kollektionen kom till.

Det extra fina med en morgondag med låtsatsblomster är att ingenting förgås under sömnen.

Inte heller en annan morgon eller ett annat år.

CHLOÉ. Gillar den rosa.

Lätt att känna sig hemma här.


Aurèlie man hör ju redan på namnet att man smälter. Fast det här är min favoritfärg. Och så sprang hon iväg och tejpade upp en meter på väggen ovanför soffan och dog en smula.

CHRISTIAN.

Hade faktiskt ingen aning om att Sandberg hade en liten webshop med accessoarer. Nu har de gjort så underbara scarfes med mönster från kollektionen.  Jag känner mig så extra fin när jag knyter min såhär eller när jag gör vilken blus som helst till knytblus.

Efter ett magiskt dygn tog en lång bilresa vid. Vilken attans tur att den var lång för då fick jag hänga med de här finingarna några timmar till.

Så vi lämnade Katrin och hennes blomsterhav och tackade Sandberg för allt tjusigt och sade på återseende. Helst till helgen.
 

Sommaren som gått till historien som den mest fulltankade.


Vaknade till spöregn i tidig Paris-morgon. Blixtar och dunder är något alldeles särskilt om man slår upp ögonen i en lägenhet på Rue Oberkampf. Lite filmiskt sådär. Jag har jobbat första dagen här. Kanske var det lugnaste valet då de andra hängde i kvarteret. Chester vilade på stenen intill den öppna spisen, jag skrev och skrev. Svarade då och då på mess ifrån Liv & Viggo som verkade en aning förvirrade stundtals. Gator hette Ravioli, telefoner med 1 % och hur i hela friden skulle de hitta hem. Men lyckligtvis så gick allt vägen. Precis innan stängningsdax sprang jag bort med tjejerna till Merci, bara för att få rensa hjärnan lite.

I ärlighetens namn var jag tveksam till Merci denna gång, kunde de verkligen ha hållt ställningen? Hade butiken blivit uttjatad och mainstream, såhär på ett par år. Nästan på en sekund insåg jag att detta fortfarande måste vara en av de allra mest inspirerande butikerna. Inte just för att jag kommer shoppa järnet där men det är så väldigt härligt på extremt många sätt. Påtal om inspiration, den här sommaren har varit den mest fullsmackade hittils på väldigt länge. Allra mest för alla fantastiska människor som korsat vår väg men rent visuellt är jag så fulltankad. Smockfull. Min hjärna har en overloaded de luxe som aldrig tidigare. Om jag förvaltar detta väl kommer jag ha inspiration för tid och evighet. Självklart ska jag dela med mig av bilder och ord tids nog men en snabb titt. Det roliga är att så väldigt mycket semester har jag inte haft men så här mycket härligheter har som sagt inte kommit i min väg på väldigt, väldigt länge.

Som familjens Mc Allisters stuga i Dalarna. Och jag kan inte nog påminna om att följa Isabelle på instagram, maken till äventyr får man leta efter. Det allra bästa på instagram just nu.

Stoppet i Lilla Hyttnäs och Sundborn. Som att hitta hem på något vis.

Familjen Strenghielm´s hus på Dalarö. Raka motsatsen i färgval som hos Isabelle men så många liknande tankar om hållbarhet och remake.

Dalarö sen då! Vilka hus.

Att jag hade ett så himla utmanande uppdrag under juli var lika dränerande som pepp när allt landade till sist.

Österlen, barnen och hästarna.

Talldungen som jag aldrig får nog av.

Familjens nya kärlek, The Norrmans.

Och av en slump hamna i ett ombyggt garage med två våningar och takterass i Amsterdam Noord.

Att överraskad inse att vi råkade hamna i bland de absolut coolaste områden jag någonsin besökt.

NDSM, maken till ställe alltså.

Det allra bästa är att inspirationen grundar sig nästintill uteslutande (bortsett från merci då som ju trots sin absolut helrätta inramning är en affär) i hållbarhetstänk, remake till det yttersta och gräva där man står. Helt fantastiskt och rätt.  Och evighetssamtal om allt detta. Exakt vad jag behövde. Tack alla inblandade.

A Bloomsbury Story.

Det här med vart man hämtar inspiration är ju en rätt knivig fråga. Jag menar, den där lilla oansenliga tygbiten längst ner i en låda från loppis kan ju sätta igång mer tankar än allt surfande i världen. Och jag fattar ju att det låter trist att säga att det som inspirerar mig mest är samtalen och möten med andra människor. Och då menar jag allt från mina nära och kära till helt nya bekantskaper. Jag förstår ju att man vill ha något mer handfast för att kunna inspireras i andra hand. Konkret inspo liksom. Well. Det är väl bara så jag funkar. Min hjärna är rörig, inte särskilt konkret alls. Mina tankar kring inspiration är inte helt tydlig, och alltefter jag ursäktar frågan om var jag hittar inspirationen genom att linda in svaren i allmänt lösa föreställningar så känner jag mig själv helt nöjd så. Det är ju så jag funkar och alltid kommer göra. Sedan får man väl tycka att jag är den mest virriga som gått i ett par skor.
Men nu mina vänner ska ni få ett mycket konkret inspirationstips. Sedan att detta är långt ifrån kopier-bart är ju en annan femma. Men det här går jag igång på så till den milda grad. Charleston Farmhouse, Vanessa Bells sommarhus i Sussex. Där de hängde om somrarna, Bloomsbury gruppen. Någon som sett utställningen förresten?










Bildernas källor hittas via min pinterest.