INSPIRATION -GARDEN-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
21
archive,category,category-tradgard,category-21,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Trädgården på Sundborn.

 

I vintras när jag fick gå runt på Sundborn som det vore mitt eget, jaja, det är lätt att inbilla sig, insåg jag att jag aldrig bloggat om när vi besökte platsen i somras.  I bildserien innefrån Karin & Carl Larsson´s hem publicerar jag också frågor och svar av mig, från en Elle-intervju. Om just min relation till paret Larsson. Som ju grundar sig helt på önsketänkande.

 

 

Den här dagen i somras, då vi åkt från familjen Mc Allister på morgonen, var en stor dag. Jag gjorde allt för barnen skulle förstå hur pepp jag var. Insåg under bilresan att de aldrig skulle förstå storheten ”Carl, vem sade du?” så därför placerade jag dem och Chester på en restaurang. Tog Kristo i arm och sedan gick vi helt själva på visningen av stora huset. Sedan fick barnen gå tillsammans. Inte ens efteråt fattade de det märkvärdiga. Medan jag var helt matt efteråt, av all inspiration och sov hela vägen till Stockholm.

 

 

Jag tog även en trädgårdsvisning. Rekommenderas starkt. Inte bara för att guiden tyckte jag var lite lik själva Karin. Finaste komplimang jag fått någonsin haha! Ni som läser här vet ju att jag är minst sagt besatt av Karin Larsson och tackar henne för alla mina trädgårdsframgångar.

 

 

Vill dock understryka att framgång för mig i trädgården är lika med att ett litet krassefrö blir en blomma. Men ärligt, vår trädgård har aldrig blommat som förra året och jag läste den här boken från pärm till pärm.

 

 

Allt gick fullkomligt överstyr den där sommaren, men härligt var det. Och vi byggde till och med tre gigantiska blomsterlådor med inspiration från boken.

 

 

Här är föregångaren i verkligheten. Så fint och enkelt med bara krasse. Ska tänka på det i sommar när jag förmodligen är i läget ovan igen.

 

 

Byggstudier. Jag tycker det gröna är väldigt fint mot det röda men mot vårt vita hus blev det så väldigt mycket kontrast. Men i vår trädgård är det bara falurött och grönt.

 

 

För de som inte går igång på själva gården.

 

 

Eller de som inser att härifrån kommer vi inte i första taget.

 

 

Fjärilskrasse är den som klättrar på trådar.

 

 

Indiankrasse och slingerkrasse är den i lådor och som marktäckare.  Som här hos Monet. Snacka om goals.

 

 

Parantes! Krasse vill man ha för den kan man äta! Som tagetes och ringblomma.

 

 

Det är fint med de enklaste av spaljéer. Vi ändrade oss från Humle till Kaprifol förra året. Jag trodde att de dött allesammans men vintern gjorde dem gott, nu är de på gång igen. Och vi planterade en äkta kommun-ros, Flammentanz, ni vet en sådan där som man nästan kör av vägen av för den blommar så galet. Fast som alla trädgårdskännare tycker är banal. Varje år klipps den ner till obefintlig sedan är det samma visa, miljarder rosor! och jag frågar mig om hur det någonsin kan bli banalt?  Den vi planterade ser ut som den vuxit i fem år minst och kanske vågar jag tro att vi inom snar framtid ska ha en veranda dränkt i röda rosor. Skit samma om det är den enklaste av rosor, jag har noll prestige i den saken.

 

 

Ett sådant här trädgårdsbord kan man snickra.

 

 

Eller en sådant här runt litet skjul.

 

 

Boken innehåller så många tips att man skulle behöva ett helt liv för att gå igenom alla. Allt från byggbeskrivningar till vad man kan plantera och historien. Som jag älskar att läsa om och om igen.

 

 

Dalarna ändå. Kanske dags för en tur igen. Blir ytterst svårt att locka med barnen, nu när Isabelle och gänget verkar stanna i evighet på Bali.

Får man känna sig nöjd ändå trots att storslagheten uteblir? Jomen jo!


Slänger in ett snabbt hej i söndagsvilan. Tänker väldigt mycket åt det hållet nu för att inte hamna långt där under isen igen. Kanske är de där med ledigt när alla andra är lediga hemskt viktigt ändå. Åtminstone för mig. Har alltid försäkrat mig om att frilansandets frihet överväger allt men insett med tiden att det är rena, raka motsatsen. Om man liksom inte räknar in alla jobb med självaste återhämtningen. Då brakar det, var så säker. Att ha återhämtningen med familj, nära och kära är det som absolut passar mig allra bäst. Att inte missa att livet pågår liksom. Plus fingrarna i jorden. Det kan jag lätt konstatera efter förra året. Det var liksom dit jag ville till. Jämt. Så därför gör jag listor på frön, frågar Paulina om en värmedyna bara är för proffsodlaren?

För hur intensivt det ändå kommer bli under året så ska jag låta en del av tiden vara här. Det ska vara mitt unn, som barna slänger sig med. Och helgerna. Och kvällarna. Ska inte vara jobb. Så var det bestämt. För DÅ vet jag att risken är väldigt liten att missa någon.

 
Sedan har jag redan bestämt en sak såhär i januari. Förra året kom inte insikten förrän i juli. Ni vet när det där slår en att de tusentaliga projekten gör att din andra tid blir noll. Zero. Obefintlig. Ni vet när man börjar och tänker att nu jäklar ska vi göra allt vi drömt om. På samma gång. Exakt så var det förra året. I våra hjärnor snurrade. ”En till rabatt och en till. Bygga fönstervägg under det stora taket och kanske lite växthus, men bara ett enkelt sa vi ju. Plantera om och flytta. Bygga staket till norr, åt hörnet i söder och där det var trasigt i norr. Flytta vildvinet vi hittade under rhododendrom-buskaget. Flytta buxbom vid andra trappen för att plantera ännu mer rosor. Bygga ett utekök. Ordna med elen under taket så vi får dit de stora grislamporna. Göra en utedusch. Och en pergola eller vad kallade vi det senaste, en meditationsrundel, haha! Så blint inspirerade av Yasuargi. Samtidigt kom en iskall källa på tal. Och en mur i olika nivåer. Lite rundat sådär.”  Men minsann jag blev matt redan av att skriva texten och flyttade några kartonger i den 30-gradiga juli-morgonen och kände mig sjukt nöjd så. Då var liksom helt klart för det året. Från tusen till noll. Jag satte ner foten för mig själv, andades långsamt ut. Efter det vattnade jag lite, knipsade några blommor och jagade några bladlöss. Och tänkte tanken att shit vad fint det är ändå och slutade aldrig tänka så en enda gång. Jag skryter till och med såhär i efterhand om vår trädgård och visar mobilbilder på blomsterbuketter, senast igår.

Egentligen var det inte särskilt märkvärdigt. Jag menar inga storslagna projekt alls. Inget växthus, inget utekök, inte ens en grind (vi köpte sådana där betongstolpar som skulle grävas ner men de står kvar på samma ställe forfarande, ovanför jord. Vi tog hönsnät istället) . Men minsann tre blomsterlådor! Och så alla blommor helt enkelt. Så. Himla. Nöjd.

Tasha Tudor.

Jag lovade insidan på ett konstnärshem men måste fara till ett vintrigt stall istället. Eller är det vår i januari?? Så en instickare om det absoluta fina med tipsen som haglar från  mina följare. Igår tipsade Karin om Tasha Tudor. Och wow vilket fint tips! Det roligare var att när jag tipsade vidare på min story så fick jag så många DM från de som inspirerats av denna kvinna. Så kul tycker jag! Och en hel massa andra trädgårdsidoler, ska kika in dem alla och ge dem vidare till er.

Och min pinterest fylldes.

Och jag tänkte att sådär barfota och nästan 100 ska jag också gå i min trädgård.

Hon var en amerikansk illustratör och barnboksförfattare. Men vi tar det historiska senare. Fast är inte bilden goals? Om tja 45 år eller nåt.

Bokbörsen finns flera ex utav den svenska upplagan av Tasha Tudors trädgård. Och vidare tips. Igår tipsade Josefine om att köpa biljetter online, dagens innan besök, till Monet´s trädgård för att slippa köerna. Supersmart! Själva bestämde vi ju oss i vanlig ordning när vi insåg o det är en vacker dag men framförhållning är alltid att fördra i turisthetsen. Fin lördag till er!

Fransk trädgård i januari och dagens tipsiga för hållbar odling.

Kanske kan man inte börja 2019 innan man rensat sin kamera från året innan. Kanske handlar det mest om att ta igen en inte särskilt intensiv bloggperiod. Sådant sammanträffande att min utrustning är på reparation då. Sommaren 2018, gjorde vi längsta road-tripen med ungar och hund. Paris var stoppet och ta sig runt stan var ändå ganska så enkelt när vi hade bilen med oss. Claude Monet´s trädgård. Det mest hysteriskt turistiska på den franska landsbygden men om man bestämmer sig för att se där bortom, då är det minst sagt ljuvligt.

Om man kryssade snyggt mellan alla människor så kunde man lätt drömma sig bort. Och ja det är krasse som väller ut över gruset. Krasse – den checkar vi alla i år va? Fjärilskrasse om det ska klättras på trådar. Indiankrasse och Slingerkrasse om det ska välla, som marktäckare alltså. Min krasse blommade som besatt tills frosten tog den. Och jag petade ner den exakt överallt. Sedan kan man ju äta både blommor och blad.

Giverny är en fin liten by. En timmes bilresa från Paris. Eller tåg till Vernon och sedan buss den sista halvmilen. Det finns dock inte så mycket mer just där men vi hittade en fin restaurang längst ner på bygatan. Mer om den sedan.

Köerna är långa i turstsäsong. Extremt långa till och med.Vi kom mitt på dagen eller snarare på eftermiddagen. Fast vi hörde att det inte var bättre på förmiddagen. Glassläge är bra.

Hundar får INTE vistas alls innanför Claude Monet´s murar. Inte i trädgården, inte i huset. Vi visste det, så Kristo och Chester solade sig i glansen av att vara en mycket populär hund och dess husse i Frankrike… Men alternativet en sommardag är ju såklart att någon tar hunden, något annat finns inte.

Blomsterhavet var det ljuvligaste. Mina topp tre när det kommer till blomsterinspiration är.

Och lystring! Paulina visade mig sk Soil blockers. Ett alternativt och hållbart sådant till de traditionella plastkrukorna och brättena. Hon visade mig de stämplade jordkuberna och jag häpnade! Wow så smart! Här kan du läsa om själva verktygen och hur man går tillväga och hurra Paulina har dem nu i den alldeles färska webshopen. BÄSTA investeringen för att odla hållbart, skrev hon och gjorde en beställning.

Smacka på som om det inte fanns någon morgondag måste vara knepet.

Solrosorna fick stå kvar över vintern, som godis åt fåglarna.

Observera backen till höger i bild. Är det möjligen en backdrop kan man tänka. Nope.

Grusgångar är check.

Viggo´s sysselsättning var att bildscanna blommor jag inte visste namnet på.

Andra barn var ungefär lika pepp som på Carl Larsson gården.

Hmm, var det kinesisk smörboll?

Innan regnet eller platsen där alla tog en bild. Vi ville ju inte vara sämre. Och där bokom är själva huset.

Som sagt, alla broar och vyer var fulla.

Blev man då inspirerad tänker ni kanske? Jooo, men sekundvis av bortkopplande.

Fast definitivt inte genom kameralinsen. Den kunde nästan ha stannat hemma.

Mer såhär.

Och genom att smyga över avspärrningar.

Här slog vi vad, jag och Viggo vem som vågade smyga bortom avspärrningarna närmaste vakterna som det fullkomligt kryllade av. Viggo vann.

Huset gick inte av för hackor. Det gör väl aldrig ett hus utav konstnärssjäl. Vi tar det imorrn!

Det var ingen som sade att luktärtorna börjar blomma som attan vid frostmornar.


Så löjligt glad igen och åter igen att jag lyckades få vår trädgård att blomma. Jag måste ändå poängtera att ingen tror på det eller åtminstone höjer ögonbryna – jag är inte född med gröna fingrar. Eller annars är det bara det där högst väsentliga som vattnandet. Jag är en sådan som drar en lättnads suck när vi ska vara borta några veckor och någon annan sköter krukväxterna. Och som fasas när någon ber om en liknande gentjänst. Å andra sidan händer det inte. Inte längre.

Luktärtorna kom igång såhär bland frostmornar. De har verkligen inte blommat under sommaren men nu kan jag plocka nya hela tiden.

Jag fattar ju att ingen svimmar av utav 2018 års bragd. Utom jag då. Kanske är min mamma lite stolt i smyg när jag säger – men plocka du, plocka så mycket du vill! Omvänd ordning. Nu tänker jag säga glad fredag och fortsätta pyssla om mina pelargoner över ett glas vin.

Spara på frön.


När vi besökte Ericsberg för en tid  sedan fick vi spana in frölådorna sedan tidernas begynnelse. Det var ju liksom så, att när man väl ätit upp melonen som drivits upp på slottet, då fick man snällt hoppa på hojen och köra tillbaka med kärnorna. Till slottet alltså. Inget konstigt med det. Den som spar han har. Nya meloner exempelvis.

Nu är det inte så att jag är snål. Men det känns faktiskt sjukt onödigt att inte spara på frön. Nu när man ändå har hela trädgården full. Det är lite samma som med sticklingar. Egentligen borde man inte behöva köpa något endaste nytt från handelsträdgården någonsin. Man borde lätt kunna dela, ge bort och spara.Resten av livet ju. Och sno en frökapsel eller två.
Jag tror att det är en liten vetenskap dock, fast man kan ju köra på de enkla korten. Innan man läst på liksom. Jag menar vem vet vad F-1 hybrider är? I alla fall inte bra. Och det där med rätt tid och så. Som till exempel insåg jag att några av vallmons frökapslar redan spruckit och släppt sina frön. Fast det fina är ju att kanske det tar sig ändå. När det gäller vallmo är det som en liten skallra när fröna är torra och klara.
De fröer som jag samlat in idag är.

  • Krasse
  • Blomsterböna – kolla de svarta bönorna!
  • Rosenskära
  • Zinnia
  • Tagetes – dessa är några gigantiska som min mamma drivit från frön år efter år.
  • Ringblomma
  • Luktärt
  • Vallmo

Krassen har fortfarande inte torkat så dessa kommer jag låta ligga en stund så de inte är fuktiga när jag lägger ner dem. Fröerna ska vara riktigt torra, bruna och liksom mogna när man lägger dem i papperspåsar, viktigt att det inte är plastpåsar för då kan de mögla. Eller kaffefilter. Eller i egengjorda kuvert som du viker på en halv sekund. Ja, suck. Jag kan inte släppa min trädgårdsbibel och allt som Karin Larsson gör vill ju även jag göra. Beskrivningen finns i boken. Men såhär:

Tillbaka till fröerna. Frön från tomat, gurka och melon ska tvättas rent från ”slemmet”. I boken tipsar man även om sedan lägga tomatfröna mellan lager av toapapper. Då har man en frötapet som man om våren kan ta bitar av och sätta i kruka.
Fröna ska du helst pilla rena, ta bort skräp. Sedan ska de förvaras svalt och torrt. Man kan även lägga den i frysen då ska de hålla allra bäst, men inte ärtor och bönor. Och om du förvarar i frysen, se då till att de är helt torra.

Min plan är att göra flera stora, oformliga rabatter där det får växa lite hipp som happ. Jag kommer absolut att vinterså som Paulina tipsade om. Jag har redan gjort en lasagnebädd på en superstor yta av trädgården. I boken kan man läsa om hur man går tillväga men om du vill ha direkt tips så har Hanna Wendelbo en perfekt beskrivning i sina sparade stories på instagram. Under Hästbajslasagne kan du läsa exakt hur man går tillväga och jag har även förhört mig med Hanna om lasagnen är odlingsbar till våren och yes! Det perfekta med dessa lasagnebäddar är att du gräver inte, du tar vara på löv, kompost (både halv och helt komposterad), överbliven jord, odlingsrester och växtskräp. Så smart så jag kommer anlägga lasagnebäddar tills hela trädgården blommar. Man kan väl spela fotboll på ett vallmofält också?!

Enkelt ju. Men ändå rätt storslaget när man tänker efter.

Projekten som inte blir av och kaprifol, blomsterböna och vildvin.

Vi har en sjukt stor trädgård för att vara såhär i stan (skulle lätt kunna stycka av den man nu kände för det) och det är helt klart på gott och ont. Mer åt det senare när man kommer till plantering. ALLT ser futtigt ut och allt blir rent utav lite oöverstigligt. Vi får aldrig in i våra hjärnor hur stort det är. Därför ”räcker” det aldrig. Ska vi göra en grusplan får vi hämta grus en gång, två gånger och ja som nu, fyra gånger. Just därför är det lätt att ta sig vatten över huvudet och tänka att nu jäklar ska vi göra det och det andra och allt vi drömt om. På en enda gång. Ni fattar ju hur det slutar, att man håller på jämt och ständigt och hängmattetiden känns avlägsnare än någonsin.

Risken i år var helt klart överhängande att vi skulle sätta igång projekt efter projekt. En till rabatt och en till. Bygga fönstervägg under det stora taket och kanske lite växthus, men bara ett enkelt sa vi ju. Plantera om och flytta. Bygga staket till norr, åt hörnet i söder och där det var trasigt i norr. Flytta vildvinet vi hittade under rhododendrom-buskaget. Flytta buxbom vid andra trappen för att plantera ännu mer rosor. Bygga ett utekök. Ordna med elen under taket så vi får dit de stora grislamporna. Göra en utedusch. Och en pergola eller vad kallade vi det senaste, en meditationsrundel, haha! Så blint inspirerade av Yasuargi. Samtidigt kom en iskall källa på tal. Och en mur i olika nivåer. Lite rundat sådär. LÄGG AV! Jag blir helt matt bara av att skriva alltsammans.

Därför kände jag imorse efter att ha flyttat några kartonger att jag är så sjukt nöjd såhär. Nu är det klart för i år. Så bara. Från tusen till noll. Visst det kan vara skoj med de tusentaliga projekten men risken att tiden försvinner. För oss är risken dessutom väldigt stor att vi inte håller oss till ett och gör klart. Utan snarare påbörjar ett tjugotal samtidigt. Så därför satte jag liksom ner foten, för mig själv. Nu ska jag bara vattna, knipsa lite blommor och jaga bladlöss. Och tänka, det var värst vilken underbar trädgård vi har ändå!

På något vis är den här skålen lite gräslig. Så att den bli vacker.

Vi har byggt lite blomlådor på baksidan också. Köpte humle men ångrade mig. Humlen fick flytta till bättre platser i trädgården.

Ändrade mig till vildkaprifol och vildvin. Älskar kaprifolen redan som den är nu, deras mörkare stjälkar och mjukt slingriga sätt att växa är vackert. Så blommar den ju med. Så småningom.

Har alltså blandat vildvinet och kaprifolen. Plus att jag så länge tills det har blivit en vägg av det har flyttat dit Blomsterbönorna. De slingrade tidigare på trådar lite här och var. Jag klippte bara väck trådarna och hjälpte dem att slingra på armeringsjärnet istället.
Blomsterböna kallas också Rosenböna och jag fick flera sticklingar av Katarina på Ändebols gård. Jag har odlat dem i kruka och ställt hela krukan direkt i den stora blomsterlådan. Runt kanten av krukan börjar krassefröna att ta sig.

Vackraste 3 i rad ändå. Finns här.

Gillar att lite sådana skålar med vatten där blommor får simma runt i godan ro. De som kanske gått av. Sedan är de fortfarande ute, blommorna alltså, och fjärilarna hittar dit. Fint!

Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

Vänstra sidan av verandan.

Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

Nomi 2011.

Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
 

Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
 

Nyp mig i armen.


Drömmigt är rätta ordet. Inte min planteringslåda då utan samarbetet jag och Babes in Boyland startar upp med Nordiska museet! Måste faktiskt nypa mig i armen lite. Det handlar alltså om kommande workshop Hidden Places! Ärligt talat är min hjärna totalt speedad efter denna planeringsdag på urvackra Julita Gård med dess gömda rum och sagolika miljöer, så jag får inte ur mig ett enda ord mer just nu. Måste helt enkelt sova på saken. Tog en sväng i trädgården för att lugna ner mig lite.

Känns dock inte som den lugnaste platsen i trädgården. Kära nån. Jag läste någonstans om en trädgårdsplan. Minns att jag hört något smart. Men jag har gjort precis tvärtom. Allt på liksom.

Men var tvungen att införskaffa några ytterligare perenner idag. Kinesisk smörboll, perfekt gul. Buskgråmalva! Googla den alltså, hur fin!! Sedan lite brinnande kärlek. Och ett par rosor som säkerligen förknippas som den enklaste rosen som nånsin har funnits, sådan där som kommuner planterar för att hålla sig på säkra sidan. Men ärligt, varje år är jag nära att köra av vägen för jag fattar inte hur blomstermaxat det kan bli på kort tid dessutom. Så nu, fattar inte varför jag inte slagit till på den här förut? Tänk hur stor den hade varit då. Måste varit något det där om jag bara önskade vitt och rosa i trädgården. Tur att man har rätt att ändra sig. Så nu blir det knallrött, Flammentanz. Mer romantiskt än så låter det inte men kom igen när jag badar i ett rosenhav. Det tar säkert några år men ändå.

Innan jag och Nomi for till Julita idag band jag upp tomaterna för blåstens skull. Tänk om de här tomatklasarna hade legat i spillror när vi kom hem.

Tror aldrig vi haft så mycket bigarråer.

Och varenda Dahlia som slår ut är som vackraste presenten. Jag spanande den här imorse från verandan och ohh:ade för mig själv. Och typ rusade ut i pyamas för att spana på nära håll. Eftersom jag har noll koll på vilka knölar jag har köpt så kommer varenda knopp vara en överraskning. Skulle kunna roa mig med detta hela sommaren. Vänta in den ena efter den andra skönheten.
 

Our weekend diary, ganska mycket trädgård.


Inatt funderade jag på om man förändras om man lever i ett land där solen jämt skiner. Till sinnet liksom. Jag brukar alltid hävda att jag älskar årstiderna. Skiftningarna i naturen, kylan och snön.  Samtidigt känns livet så mycket enklare när solen gassar dag efter dag, regnet går runt vår stad och det är ljust dygnet runt.  Det här är inspirerande om något. Sommaruniform med shorts och blus.

Vi bestämde oss för att göra trädgårdsklart den här helgen. Det gick ju såklart inte alls efter planerna. Jag vet inte hur många dahlior jag har planterat ut och än är jag inte klar. Fortfarande förvånad att alla utom en stackars knöl blev växter.
Det här är vår framsida av huset. Det hörn man ser från glasverandan som fortfarande har vinterfönster kvar. Sedan kommer det kännas som om man sitter i planteringen. Vi har byggt en djup planteringslåda och målat den i samma färg som gavlarna på vårt hus. Till vänster är köksträdgård med kryddor, tomater, ringblommor och solrosor.

På lördagen sprang vi ner till en loppis i ett av stans äldsta hus. Kristo hittade ännu en rullbandspelare. Hurra.

Det där huset är byggt i slutet av 1800-talet och ärligt talat är det nog ett av de mest O -bevarade hus jag någonsin sett. Det verkar vara slarvrenoverat under årens lopp och nästintill allt är utbytt till plast, laminat och detaljer från olika årtal.

I en av garderoberna verkade ändå tiden stått lite still.

Eller njaa.

Däremot smet Nomi bakom huset och kom tillbaka och var alldeles eld och lågor.

Japp, där stod den. Skomakarbostaden med verkstad. I världens vackraste lilla oas. Så gömd bland tidens förändringar. Observera det grå schabraket som tornar upp sig bakom äppelträdet. Och nu kommer ni säkert inte bli förvånade, med tanke på detta. Det är såklart man river!

Asfaltera bara.

Asfaltera och bygg nytt och sätt buxbombollar där en gammal trädgård har vuxit i över hundra år. Ner med äppelträden bara. Det känns så himla modernt och klokt att göra så…

För inte går det väl att bygga nytt och spara vissa delar? Det är så märkligt för jag trodde det, att man liksom fick lov att spara små oaser? Men det verkar som det är lag på att göra EXAKT tvärtom. När grävskopan är där, gäller allt eller inget.  Tänk ett nybyggt område som saknar känsla men där man sparade en gammal, faluröd skomakarbostad. Där äppelträden redan var uppvuxna och rabatterna blommade på så som de alltid har gjort. Där humlor och bin fick stanna och och där ingenting behövde år på sig att växa till sig.

Solur – check.

Och berså.

Nämen det är väl så mycket charmigare där på andra sidan gatan? Jag blir helt kallsvettig. För att inte tala om detta vansinne som gått mig förbi. Ulrika berättade om detta när vi sågs häromdagen och jag kunde inte förstå att det var sant. Då känns det plötsligt inte alls konstigt att ”de som bestämmer” tycker att en liten trädgård och en röd stuga kan försvinna på en sekund.

Vi for över till Fia och Iminlillavärldavblommor och tog en bild på en magisk brudbukett.

Allts som skulle levereras till bröllopet var som sommaren.

Och jag bestämde mig för Astilbe i trädgården.

Jag har redan planterat hur mycket krasse som helst i trädgården. Men jag kunde inte motstå dessa på planta. Som en pepp på vad som komma skall.

Charlie rensade vår längsta rabatt. Den är sisådär 15 meter, mycket ogräs blir det.

Och Viggo trädgårdsjobbade halva helgen. Fy tusan vad det gick undan.Plötsligt händer det. Planen för denna del av trädgården får ni veta mer om. Här sattes det i alla fall gräsfrön i en sväng mot gruset.

Några till peppväxter när vi väntar på att resten kommer upp. Perenner som Kantepeta, Rudbeckia, Flox och Iris.

Krassen fick lintrådar att slingra sig på.

Med inspo från denna frukost.

Så himmelskt att strö tagetes och krasse över.

Sedan fick de fortsätta här.

Tycker så mycket om blandningen av färgerna nu i trädgården. Jag som trodde att jag var bara vit och rosa, haha!

Jag har inte lyckats med den mest lättodlade klematisen tidigare. Men nu jäklar.

På den lilla hyllan ska rosenbönorna och krasse leta sig upp på trådar mot Viggos rum. Liv tyckte vi kunde åkt till Paris istället för att införskaffa en massa blomster. De vissnar ju ändå bara. Nepp, du. De gör dem inte, hävdade jag bestämt. Fast fattar ju hur hon tänker. Wish me luck.