ABOUT ME-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
152
archive,category,category-about-me,category-152,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

I´ve closed a shop. Eller mina tankar om alltsammans.

sneek-005

Då så. Snipp snapp slut. Butiken Mokkasin är som borta med vinden. Jag packade sista paketet igår och fastnade i rätt många tankar där i det sista pappersprasslet. Så jag tänkte att den allt är värd en liten summering. Om hur allt började och hur det det blev. För det var ju faktiskt med den ALLT började. Innan den fanns ingen blogg, inga ord och inga bilder. Bloggen föddes i och med butiken. Om än en helt annan värd mot idag, faktiskt ett helt annat universum så var det liksom första steget mot allt det andra. Jag tänker, att trots det inte alltid varit glasklart eller a piece of cake (eller kanske aldrig någonsin just det sistnämnda) så har den gjort mig till vad jag är idag. Man skulle kunna säga att det är affären som ledde mig in på spår jag aldrig någonsin snuddat vid tidigare. Den har också gett mig ett mod, att alltid lita på hjärta och magkänsla. Och alltid våga stå fast vid sin egen sak. Oavsett om det kanske inte alltid är den sak som är mest rationell i många avseenden. Men hursomhelst så är jag jäkligt stolt att jag kompromisslöst hållt fast vid det jag trott på. Från början till slutet och in i kaklet liksom.

Affären har varit glädje och en hel massa kärlek, jag kommer för alltid att spara alla mail, ord och hälsningar som kommit i och med den. Ord om att vi har packat kärlek i paketen, att det gjort andras dagar vackrare. Att vi faktiskt skänkt glädje i både vardag och sorgliga tider. TACK för det, det betyder allt för mig. Trots att det kanske inte alltid varit försvarbart om man ser till tid och pengar (eller egentligen aldrig) så har just det varit det stora värdet för mig. Jag har gjort min grej, det jag vill tro på här i världen. Att med små medel göra det vardagliga lite vackrare, att försöka skänka kärlek och omtanke i något litet. Även när det rör sig om något så banalt som en affär. Kanske för en önskan om att värdet blir större på så vis, när man liksom gör saker med omsorg och eftertanke. Men också möjligheten att skänka glädje till sin omgivning. att liksom få chansen. Låter säkert löjligt i mångas öron och må så vara, för mig räcker det fint med alla ni som jag vet uppskattad det vi stått för under åren som varit.

Allt detta är otroligt betydelsefullt, lova att aldrig tro något annat. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det hela alltid varit enkelt, för det har det inte. Valet i att stänga butiken grundar sig främst i att jag lyssnat fullt ut på hjärtat och magkänslan och vad det grundar sig i, vill jag berätta för dig här nedan. Att jag dessutom väljer att följa alla mina drömmar och lägga alla mina timmar för det jag verkligen brinner för är ju såklart lite av en saga för mig. Jag är full av tillförsikt inför framtiden och kan nästan inte fatta att det är sant, att nu jobbar jag bara med det som ger mig bra energi och det jag kan stå för till hundra procent.

Men först, det var det här med att saker inte alltid är enkelt… Det är det väl aldrig här i livet men att se en liten business i ett stort perspektiv med fokus på världen i allmänhet kan ställa saker på sin spets. Åtminstone var det så för mig.

Att leverera med  hjärta och personlighet har varit primärt för mig. Och som sagt att något så enkelt som ett paket kan göra skillnad för någons dag är värt väldigt mycket. Min tanke har alltid varit att produkterna vi säljer ska stå för etik och moral i alla led för i det andra perspektivet ska ju också produkten också göra skillnad för alla människor som på något vis varit inblandade i produktion av en produkt. Att vi dessutom packade som vi gjorde hade också en tanke om att förutom ge en härlig upplevelse skulle konsumenten ha möjligheten att återanvända. I allt från band, papper och tygpåsar. På alla dessa punkter försökte jag se det meningsfulla, mitt lilla bidrag till hållbar konsumtion.

Men i en värld där konsumtionshjulet snurrar allt fortare så premieras snarare snabba leveranser om du driver en webbshop och billiga priser. Den stora massan sätter rabattkoder främst och snabbt som blixten ska det helst gå. Normen i samhället känns gå hand i hand med shopping utan gränser.  Vi söker tillfredsställelse i form av shopping och är bergsäker på att man just köpt lyckan. För att i sekunden efter var på ny jakt. Så ser det ut och det är ingen direkt hemlighet.

Och mitt i allt detta står du med din lilla affär och vägrar att ändra mindset, för det var ju inte så det var tänkt. Och alla de andra affärerna skriker sälja, sälja, sälja med jättestora bokstäver och hetsar på. Och jag känner mig helt vilse i pannkakan i den typ av konkurrens och konsumtionshets. Jag fattar ju att det där med säljande ska vara det viktiga i en affär just, men hur underligt det än må låta i någon annans öron, så var det aldrig någonsin det jag brann för. Det var att göra en skillnad och ge människor en möjlighet att välja annorlunda, välja bort och välja rätt. Som om jag trodde att man kunde leverera snällhet, en gnutta härlighet och saker som inte kommit till på någon annans bekostnad, saker som varken skadat människa eller miljö. Att brinna för en önskan om att världen skulle se ett slut på slit och släng.

Och att taggas av priskrig och köphets ligger mig inte i fatet. Men trots det är jag ju inte blind för hur världen ser ut. Och trots att jag önskade att inte bry mig om alls , så fanns det dagar då jag också såg, då jag också funderade. Då jag var nära att falla och tänka att det är kanske i köphetssvängen man bör vara. Vinna eller försvinna liksom. Men jag föll inte och idag är jag så förbaskat stolt att jag inte gjorde det. Att jag inte skruvade upp farten och hängde med på konsumtionshetståget. Istället gjorde jag precis tvärtom. Skalade bort, valde bort och vägrade följa med i det där priskriget. Det enda vi skruvade upp på var att göra ännu mer av det som vi kände var rätt i hjärtat. I konsumtionshetståget finns så många andra. Och det allra  sorgligaste är att de är de som går segrande ut tillslut , åtminstone om man ser åt det ekonomiska. Sedan är jag inte helt säker på att det är hjärtat de följer allra helst. Inte det allra innersta i alla fall. Och där kan man ju fråga sig om hur den så kallade segern ser ut. Och hur det känns när man innerst vet att den var på bekostnad av så många andra faktorer.

Tankarna om att vilja driva något personligt, om viljan att göra sin egen grej har följt med mig från början. Vi var ganska så ensamma när vi började. Ganska så snart poppade den ena efter den andra affären upp och hoppsan vad likt allting var. Samma saker, likadana texter och inte helt sällan kunde jag se mina egna bilder i andras marknadsföring. Händelser som ibland påpekades från min sida men tillslut blev för ofta förekommande, för att kontrollera. Det underliga var att de gånger  jag bemötte detta, hade man ju ingen aning om att det faktiskt var en bild som var min. Och var det ändå inte lite småsint av mig att inte kunna bjussa på det hela…? Förvånad försökte jag förklara att bilderna som skulle personifiera vår affär hade tagit timmar att skapa och svaret var nej, här skulle inte bjussas på sådant som andra betalar för. Självklart kan man tycka men icke.

Och visst, man ska glädjas åt att andra inspireras och se det som om man gör något bra. Men när man får höra från egna samarbetspartner att man skämtar  om att så många hör av sig och säger ”vi vill ha exakt som Mokkasin” vi vill att ni tillverkar att exakt som det Mokkasin har” ” vilka färger har Mokkasin valt”. Ja, då blir det hela en smula märkligt. Åtminstone i längden.

Vi drevs dessutom av en vilja att leta jorden över efter unika produkter. Vi lade så mycket tid på detta. För att hitta rätt och bra saker. För att inleda nära kontakter och ta reda på all fakta. Vi grottade ner oss i produktionsled och ställde jobbiga frågor. För att en månad senare se samma produkter i någon annan affär nära oss. Gärna med lite dumpade priser också. Där blev jag trött så många gånger. Inte för att jag inte inser att konkurrensen är fri men att hela tiden inse att många bara tittade och följde. Och dessutom valde att sänka värdet på produkten i fråga. För mig ligger allt värde i att veta var och hur en produkt produceras, att ha en nära och direkt kontakt med formgivare och producenter, att veta att produkten följer etik, moral och hållbar produktion. Att ingen människa tagit skada och inte heller vår värld. Detta tycker jag ska ha ett pris, ett betydligt högre värde än de varor som står för raka motsatsen. Dessa produkter ska inte ingå i köphets och prisdumpning, precis tvärtom ska det vara. Men tyvärr, så ser inte världen ut. Åtminstone om dessa saker hamnar på fel ställen, där fokus ligger på helt andra värden.

I nära kontakt med formgivare världen över har jag också många gånger delat deras frustration över copycats som sprids fortare än vinden själv. Utan sans och vett sätter företag tänderna i  småskalig design och det som många gånger från början varit unikt. Att göra kopior av andras storsäljare och framhäva det som den ”egna kollektionen” verkar vara en enkel sak att göra.  Eller att köpa in massproducerade produkter utan kontroll i produktionsled och arbetsförhållanden för att sedan sätta sin egen etikett på det, såsom det vore egen design och tillverkad under kontrollerade former. Då det i själva verket är precis tvärtom. Jag förvånas dagligen över att konsumenter inte genomskådar detta. Idag när vi bara genom en lätt bildsökning kan hitta just de här massproducerade produkterna under företag som har detta som sin affärsidé, att göra miljarders av en produkt och sedan sy dit olika företags logga. Och paff så ingick den massproducerade produkten i ”en egen kollektion”.  Sådant får mig att fundera på trovärdighet och äkthet hos företag. Vad är man benägen till mer om man tycker det är ok. Inte min sak, kanske någon anser, det där gör man väl hur man vill med. Det tycker inte jag. Det utarmar marknaden på det småskaliga. Det trycker bort de företag som kämpar för att hålla fast vid hållbar produktion och medvetenhet. Det är dessutom mer regel än undantag att priserna på kopior ligger långt under priset av originalprodukten och redan där har man puttat bort originalprodukten från marknaden. För den stora massan och normen i vårt samhälle gör det möjligt.

Att världen trots allt är fast i masskonsumtion får mig att oroas på riktigt. Jag vill tro på företag där hjärtat sätt främst. och inte bara på låtsats utan fullt ut. Med det menar jag att det räcker inte med att posta inlägg i sociala medier att man gör si och så utan man måste också jobba aktivt för sin sak. och för världen. Allt annat borde folk i allmänhet se igenom. Men nej, det gör man inte och detta förvånar mig så ofta.

Det tankar som har snurrat i mitt huvud de senaste åren har handlat otroligt mycket om konsumtion. Och då menar jag framför allt min egen. Jag har själv ändrat mitt eget konsumtionsmönster extremt under de senaste åren och detta har ju såklart påverkat affären, konstigt vore väl annars. Det finns inte en dag jag inte vridit och vänt och utvärderat prylar som skulle få en plats i affären. För där vill jag kunna stå rakryggad för varenda liten pinal och varenda beslut. Jag har brottas med etiska frågor och tankar dagligen. Ibland har nära och kära fått mig att vara lite snäll mot mig själv och inte tänka för långt,  som om det är ju trots allt bara en affär. En liten. Men jag har haft svårt att tänka så. Kanske har jag i min enfald trott att jag kunde rädda världen på så vis. Om än bara lite. Kanske förändra någonstans. Att besitta möjligheten att välja om en produkt är producerat enligt alla rätta medel och att ingen annan människa eller miljö har skadats pågrund av att jag ska äga något, är för mig en av mina viktigaste grundvärderingar. Kanske är det en ren omöjlighet att driva en butik i masskonsumtionens motvind. Åtminstone när du själv är som uppslukad av  funderingar kring konsumtionshetsen. Kanske går det inte överhuvudtaget om man ser till hur världen ser ut och hur den stora massan ändå följer normen. Trots det så vägrar jag tro att vi inte kan förändra. I det stora hela vill jag ända tro att vi i grunden borde kämpa för samma mål. Det finns ju liksom ingen annan väg och vi ska överlämna den här jorden så småningom.

Med därmed inte sagt att det finns en hel drös av företag, formgivare och butiker som kämpar på precis såsom vi gjort. Och det är för dem jag skriver det här. För att jag hejar på dem av hela mitt hjärta!

mokkasinmandag4

Mokkasin började ju som världens sötaste lilla affär på en av stadens charmigaste gator. Det var en historia för sig. Jag tänkte att vår stad saknade just en sådan här affär.

a-pair253Jag minns att jag gick all in för att göra det härligt mest. Vet att många tyckte detsamma men minst lika många, om inte fler, tyckte nog att det var lite märkligt. Att själva härligheten gick lite överstyr kanske eller vad vet jag.

senast-overforda72

Så efter ett par år sade jag bye bye. Och där tog en helt annan plats form. Egentligen är det hela som olika planeter men namnet är ju i alla fall detsamma.

work-018

Jag var fast besluten om att Mokkasin på nätet skulle ha sin egen form. Då 2011 var den här typen av butiker ganska ovanliga. Och jag valde att nästan uteslutande ta egna bilder.

produktebilder5

Allt jobb med bilderna var helt klart värt det, mest bara för all kärlek och pepp som kom i och med detta.

tivoli-009

Huset blev min studio.

minirodini-042

Och mina egna barn blev modeller. Titta vad små!! Nomi och Charlie var 5 och Viggo 7. Gullisar!

sondagapril-034

Jag valde att inspirera till hållbar inredning och plockade in klassiker och väldigt mycket vintage.

6

Mokkasin tog Numero 74 till Sverige och jag vill nog påstå att där och då ändrades vår allmänna syn på barnrumsinredning. Färger som inte synts så mycket härhemma blev superpoppis, och var helt klart här för att stanna. Ibland undrar jag hur många sänghimlar i dammiga färger som hänger i bara de svenska hemmen.

Den här bilden betyder massor för mig. Man skulle kunna säga att det är den som gjorde att jag idag jobbar som Numero 74´s  fotograf, vilket jag är så himla stolt över. Året efter det att vi köpt in Numero 74 till affären hade jag med mig denna bild som visitkort till Maison Objet i Paris. Jag hade ingen aning om att bilden hade varit en snackis under året som gått men jag blev varse där och då….

kontor1-090

Det var väldigt mycket kaos. Jag är väldigt mycket kaos.  Det var stort och fantastiskt när Linn började jobba med mig. Hon är ordningen självt.

morron-4640

I alla de här åren har allt varit förankrade i varandra. Känslan av att vara otillräcklig på ena eller andra hållet ska bli så skön att lägga åt sidan.

img_8655fardigredigeradnyoverstralning640

Faktiskt kan man skapa skyltfönster såhär också.

under-012-2

Vi valde färger som spreds som en stormvind i pappersvärlden.

paket-009

Och vi packade tjusigt för att det där med härligheten och hopp om återvinning. Under åren är ni så många som delat med er om sparandet av papper och band och hur det hamnade på andra vägar. Älskar det, tack för att ni förstod.

kort2-2640

”Densamme måne ser oss” blev visitkort och blev ett print där pengar har skänkts till Sos Barnbyar och Cancerfonden. Sådär 30 000 gick till SOS barnbyar, WOW! Sådant får mig att tro på människor.

1kontrast

Mina tankar om konsumtion växte större och större. Kanske mer än vad jag kan förklara i ett endaste blogginlägg. Jag tänker så ofta på jorden de ska ärva och vad vi gör med den.

recycle640

Vi valde att återanvända fullt ut och för att förtydliga där det behövdes så gjorde vi en stämpel.

nyhetsbrev-2640

Vi gjorde flera.

woodenstory-2

Och skalade bort och valde rätt.

blog-6640

Och gjorde packpåsar.

nyhetfrankie

Flera stycken faktiskt. Det kändes så himla fint. Men kanske inte den värsta bästa affären…om man ser det åt andra hållet. Men fint var det.

nyhetsbrev640

Och inledde flera samarbeten. Där vi visste exakt allting om allt.

klossar-251640ny

Kanske kan man ge historier på köpet. Det är i alla fall så jag tror.

fredag-2-2640

När det gäller samarbeten är det en tillfredställelse att få göra allt själv. Kan inte fatta att vi till och med sydde smyckespåsar…

mx8a9343-1000x667-1

Och handgjort och återvunnen guld eller silver, så långt det bara är möjligt.

stjarna640

Vi strösslade stjärnor för glatta livet. En för varje tanke. Och känslan att bära den med sig.

mx8a758412000-1000x947

Såklart var alla samarbeten helt rätt producerade. Eko och handgjort. Varenda litet stygn alldeles unikt.

mx8a75931200-1000x630

Stolt prägling.

veckobrev-pappersblommor640

Och inte så värst säljiga nyhetsbrev. Men jag hoppas de var härliga.

tatami-gra-3640

Inga rabattkoder. Men på köpet: Julklappsinagning, tygpåse och som ett litet miniprint till visitkort.

insta-2640

Präglade visitkort.

1kkkk

Och avslutningsvis – TACK kära ni, ni vet vem ni är, som följt oss på den här resan. Nu tar ett nytt äventyr vid.

hemma hos oss med lite svar.

 
 
Mama kan man nu läsa och spana in reportaget från vårt hem som visas i senaste numret. På Lovely Life ligger en hel hög Hemma Hos och där ligger också vårt eget hem. Och med en hel hög extra-bilder från plåtningen.  Reportaget är fotograferat av Amelia och Andreas Lönngren Widell.
 
 
Då var det sommar. Närmare bestämt en dag i juli. Och nu tänkte jag såhär. Eftersom det dagligen ramlar in frågor om det ena och det andra och jag inte riktigt hinner svara. Verkligen superledsen för det. Men därför svarar jag nu på det jag minns att ni frågat mig om, annars får ni tjata om. Jag tar gladeligen emot påminnelser.
 
Lampan är Tore Ahlséns Pia-lampa, finns bla på affären. Stolarna/fåtöljerna är Jonas Lindvalls Papa. Bordet är ett avsågat Melltorp men det längsta på 175 cm (utgått?). Skinnpuffen är vintage. Och soffan, en gammal Bolia med hemsydda överdrag…läs lite soffhistoria här.
 
Och golvet. På nästan hela undervåningen finns detta lutade och vitoljade golv och det är en ganska lång historia. En del finns att läsa här och om ni vill ha info om hur man går tillväga så har jag numera faktiskt ett mail som har cirkulerat runt lite varstans. Med tillvägagångsätt. Maila mig bara så kastar jag iväg ett to-do-vitoljade golv-mail. Efter två lägenheter med likadant golv och efter golvhjälp lite varstans så har vi samlat på oss lite bra tips om detta. Och jo, vi har haft detta golv i köket. I två kök till och med, och det går alldeles utmärkt. Att vi inte har det i huset beror på att köksgolvet är var helt trasigt av tusentals nubb.
 
 
 
Pianot är min mammas gamla och även pallen. Det är från 60-talet. Spånkorgen är från Augustas Antik & Tapetserareverkstad. Därifrån är även tavlan med NY-motiv. På bloggen finns en liten bildserie om Augustas, del 1, del 2, del 3. Lampan heter Diamond Light och är formgiven av Eric Therner. Lampa och mässingsockel samt sladd är inköpta hos Lotta Agaton Shop.
 
Tavlorna med Paris och New York får många frågor. Tyvärr såldes de ju bara i en begränsad upplaga och jag tror de är omöjliga att hitta idag. Det är i alla fall illustrerade av David Ehrenstråle och det finns numera en illustration av Bombay. Och så var det ju inramningen. Det stora problemet då måtten är lite knepiga och kräver en måttbeställd ram. Jag har ramat in våra hos en lokal verkstad. Jag valde den allra billigaste fururamen, obehandlad och 15 mm bred. Jag köpte med mig egen bets, som heter brun men minns tyvärr inte märket. Blev precis perfekt i färgen dock.
 
Och nu har jag tyvärr inga referenser om måttbeställda ramar på nätet. Jag minns att Maria Emb tipsade om Ram o tavla. Någon annan tipsade om Tavelram. Jag har alltså inte provat någon av dem men kanske någon har och kan hojta till.

 
Tavelvägg i tv-rummet som fortsätter över dubbeldörrarna… De flesta printsen finns i affären. Vee Speers finns på Fotografiska. Skåpet är från Pingstkyrkans second hand, ett superbra vintage-ställe där man verkligen kan fynda.

 
Tavelvägg i lilla hallen som aldrig blir klar. Den var på gång men jag vet inte vad som hände sen. Stjärnan är vintage, tyvärr. Jag älskar den och skulle gärna sälja dem i affären. Guldkaninen kommer från affären. De stora foto-affischerna ,som det står Cat Walk på, kommer från en utställning med samma namn som jag skrivit om här. Där finns också skrivet om fotopostern med flickan och grävlingen som är plåtat av Jenny på Dos Family. Tidigare gick den att köpa här men kanske är den slut för nu kan jag inte finna den…
 

Köket med min bästa griffeltavla, ett tidigare DIY-projekt. Som inte är ifylld sedan i somras. Fyller egentligen sin funktion, men det är som vanligt med almanackor och kalendrar hos mig. De förblir liksom blanka alltmedans listorna växer. Och ni som undrar över spegeln. Den hänger där fortfarande och nej, det stänker inte på den. Men så har vi också djupare diskbänk än vanligtvis. Jag skrev om det här och håller fast vi standardtänket. Absolut ett måste, till alla som går i kökstankar. Den är  alltså 76 centimeter djup och 25 centimeter bakom själv diskhon. Vårat kök är från Kvik.
 

Och hallen. Ingen Källemo pilaster där utan en billighetsvariant, eller två ihopsatta. Men bra typ av skohylla. Sara Szybers bästa hängare, finns i affären.  Och Our Childrens galgarna också.
 

 
Tvillingarnas rum. Krokar från Åhlens men liknande finns hos Darling things.
 
 
Loppisporslin är det bästa när de passerat åldern då allt inom räckhåll kastas maniskt. Skåp och spis (som skymtar här, men syns här) är prototyper och förhoppningsvis i produktion under en kanske inte snar, men ändå en framtid.

Tapeten är Krysantemer från Svensk Tenn. Men det gula varianten finns tydligen inte mer, upptäckte jag häromdagen. Sängarna är vintage och även den lilla röda stolen som är från då jag var liten.Flygeln går att beställa genom affären och genom att maila mig. Taklampan är beställningsvara i affären. Den lilla vita soffgruppen från Oliver Furniture. Finns bla att köpa på Länna Möbler där man just nu har kampanjpris på hela sortimentet från Oliver Furniture. Nomi och Charlie har även skrivborden. Tidigare hade Liv och Viggo dem, syns här. Vi switschade dock då de yngre barnen inte behövde så stor skrivbordsyta. Men då vi även har köpt till de längre benen, så är meningen att skrivborden ska kunna hänga med genom åren. Dock har jag nu insett vem som behöver de stora skrivborden och vem som inte gör det. Nomi och Liv skulle kunna ha skrivbord på 4×4 m och det skulle vara en ständig röra medan Charlie och Viggo absolut skulle kunna ha de från Oliver Furniture.

Leksaksskåp är vintage och från Möbelmagasinet.
 

Viggos rum. Månpostern är från affären. Viggos anslagstavla syns även här och är alltså en typ av armeringsjärn. Egentligen ett säkerhetsskydd till våra källarefönster, som satt här när vi flyttade hit. Tapeten O`hoy är från Photowall och formgiven av då 8-åriga Otto Dunker, Fine Little Day- Elisabeths son. Läs mer här. Orange lampa och skrivbord är vintage och från Augustas Antik och Tapetserare Verkstad. Klämlampa från Hay och Lotta Agatons shop. Och trollerihatt (och mantel) ska komma in på affären lagom till julen.

Samling om Viggo själv får välja. Robotar och raket från affären i en stringhylla. Eiffeltornet är en byggsats i kartong och kommer från Material.
 

 
De smalaste kattvindarna tog vi väck, men var tvungna att stadga upp det med balkar då väggen var bärande. Trähuset är från Habitat men flera år gammalt. Bambustolen är köpt på Möbelmagasinet och syns här. Rullvagnen i trä är från Röda Korsets second hand (fyndläge) och från att ha varit vår pysselvagn, som syns här, så måste jag säga att som möbel i ett barnrum är den perfekt. Den forslar omkring legobyggnader och ibland halva städer. Och just att den enkelt byter plats, är det perfekta. Ibland vill man ju bygga här och ibland där. Viggos höga stringhylla är två sådana här gavlar med dessa hyllplan.
 
 
 
Livs skrivbordshörna. Tapeten är en vintage William Morris och heter Golden Lily. Här finns lite mer skrivet om Livs skrivbordplats. Anslagstavlan är en gammal från 70-talet som vi klätt med tyg. Stolarna Thonet ,inköpta färdigmålade och allt, från Augustas.

 

 
 
Och det bästa förvaringstipset. En stor förvaring, typ ett skåp, med massor av småförvaring i form av lådor, askar, burkar och tygpåsar. Hos någon som har tusen och en saker, är det allra bäst. Förresten, där är ett kul presenttips. Knappfabriken, ett kit om att göra egna pins, har varit en favvo här.

Om det är någon som tycker det glimrar alldeles förfärligt i Nomis öron så kan jag säga att hon skulle inte ha de där strassiga kläm-örhängena under fotograferingen. Men plöstligt, när hälften av bilderna var tagna, så upptäckte jag att hon hade smugit på sig dem i hemlighet. Påtal om smyg. Under fotograferingen så kletade samma Nomi hela håret fullt av läppglans med tuttifrutti-smak…

 
 
Och psst! Tidingen går fortfarande att köpa.

frågor och svar.


Och Annas fråga; Ditt värsta inredningsköp?

Vi gör inte särskilt ofta felköp. När det gäller möbler har vi en helt annan inställning än annars. Då velar vi fram och tillbaka i evigheter. När det gäller sånt som att byta stad och öppna affär går allt i en rasande fart. Men hellre tomt och glest än en massa möbler som man inte vill ha. Men nu till saken. Vi har gjort det. Ett megafelköp som heter duga.

Vi har liksom lite svårt för soffor. Nu var jag klen. Vi avskyr soffor. Inte för att det inte är härligt med en soffa utan för att det är så sablarns svårt att hitta drömsoffan till ett rimligt pris.. Fulmöbel liksom om den inte kostar 200 000. Och nu snackar jag inte finsittarsoffan, för sådana små tjusigheter kan man ju hitta ett gäng. Utan nu snackar vi här-hänger-vi-hela-familjen-plus-alla-kompisar-soffan.

Vi som alltid annars vrider och vänder på våra möbelköp har haft flera stycken och tröttnat och sålt eller gett bort. Aldrig någon perfekt, alltid en kompromiss. Fast ändå kan man ju tycka att det som sagt är lite härligt med en soffa. Så då har vi köpt ändå. Och så inbillar vi oss där i butiken att nuså, den här var ju fin. Och sen, väl hemma. Nä, det var den ju inte. Fast oftast står vi ut ett tag men inte en gång, den gången var det felköpet av felköp.

När vi flyttade till huset så tänkte vi att vi skulle köpa ordentliga soffor. Påriktigt soffor. Ingen liten nätt med stålunderrede och stenhårda kuddar. Nä, en redig soffa skulle det vara. En megamysig. Till och med två. Vi hade ju ändå plats. Och jag var bombsäker denna gång. Howardsoffor. Absolut, utan minsta tvekan. K tyckte inte riktigt det kändes som vi. Men joo. Tvärsäker. Så jag spanade in två på Room. och turligt nog (kan man tycka såhär i efterhand) så räckte inte budgeten så vi slog till på två vita Oxford Deluxe från Mio med extraöverdrag och allt på liksom. Ångestdyrt ändå, jo lite. Men vi skulle ju ändå ha dem. För alltid typ.

Och så kom de då. I två megapaket och redan där anande jag oråd. Vi släpade in dem och ställde dem mitt i rummet och jag höll på att svimma. Men gudars, vad var detta för vräkiga åbäken till soffor! Som om jag aldrig sett dem tidigare. Och vi flyttade om dem i alla möjliga varianter och ingenting såg klokt ut. Jag kan tillägga att vi har ett väldigt stort vardagsrum och ingenting känns stort där. Egentligen. Men herregud. Och det är ju inte direkt ångerrätt på soffor. Lätt ångest. Minst sagt. Och jag minns faktiskt att jag grinade i en halv dag och fick magknip varje gång jag gick förbi dem. Liksom hajade till och det kved till lite inombords. I-landsproblem. Men tusan så jag ångrade mig. Och kände mig rätt fånig. Inför alla som alltid hade skakat på huvudet när vi gjort våra soffbyten och hållt på. Nu kändes det mest som alla tyckte vi var helt galna. Man kan ju bara inte gå och ändra sig sådär.

Men för att göra en väldigt lång och utdragen historia jättekort så satte en person sönder den ena soffan. Och Mio tog tillbaka den. Men det var ingen lätt match kan jag tillägga och jag tänker inte gå närmre in på vad som hände. Den andra sålde vi superbilligt på blocket och familjen som köpte den blev jätteglad och tyckte den såg alldeles som ny ut. Tre veckor gammal typ. Och upp åkte den gamla luggslitna beiga soffan från källaren. och jag fick toksy överdrag för den skulle inte vara beige nuförtiden.

Och därmed inget ont sagt om Howard-soffor i allmänhet. Det var liksom bara inte vår grej. Tydligen.

Satt och funderade precis om jag gjort några andra felköp här i livet. Stora alltså. Så kom jag ju ihåg. Vad sägs om vigselringen? Inte heller direkt öppet köp… Fast nämen nej, det var ju inte så att jag gick och ångrade mig om allt det andra. Det var och är finast såklart. Det var bara den där lilla ringen som ställde till det. Typiskt.

frågor och svar.

Då kör vi lite frågor och svar igen… Inte alls lika tungt som sist men ack så långt. Igen.


 

Karin A frågade såhär: Det vore kul att veta vad du aldrig släpper över tröskeln till ditt hem (i inredningsväg) och vilka tre saker (inredning igen) du absolut inte kan leva utan?
Vad som aldrig skulle komma över tröskeln till vårt hem ska nog egentligen vara osagt. Borde vara. För åtminstone jag är inte helt konsekvent. Lite lömskt föränderlig sådär på vad jag gillar. Det kan minsann släpas hem något otippat men då har jag oftast lånat det. Bara för att jag känner just för stunden att det ger mig något. Inspirationslån, typ.

Så över tröskeln kan det passera både det ena och andra men okej då, vissa saker har jag svårt för. Gardiner. Jag gillar inte gardiner Och då menar jag inte rullgardiner (som jag också skulle klara mig utan men jag är ensam om det i familjen) eller tyg från skenor uppe i taket som vi har i vårt matrum. Nä, jag menar gardiner. Gardiner som man varken drar upp eller drar åt sidan. Gardiner som liksom är gjorda för ett konstant läge.

Kappor, panelgardiner, julgardiner, påskgardiner, you name it –gardiner (jag har surfat på det om någon tycker att jag lät gardinkunnig). Allsköns gardinuppsättningar. Hur mycket än det ska vara sagt att gardiner är källan till hemtrevlighet. Jag gillar inte. Och då spelar det inte ens någon roll om vi har jordens insyn. Mer gardinlösa fönster åt folket, det är vad jag kallar hemtrevlighet.

Och vad jag inte skulle kunna leva utan. Nu får jag ju förmodligen inte svara det gamla vanliga som kamera, böcker, tidningar, musik och dator. Inte så inredningschict.

Men då får det bli stora bord där man kan hänga vid. Det är ju där det händer. Alltid. Middagar, långa samtal, megapyssel, storbak, syprojekt, jobb, läxor. Ja allt. Och bordet ska vara oömt, så man inte behöver gräma sig när någon hackar saxen i det eller ritar teckningar utanför pappret eller spiller illturkost nagellack eller limmar fel med Superlim. Helst skulle man ju önska sig ett Bermuda med det går ju liksom inte ni hör ju själva.

Och supertrist. Men fin förvaring. Korgar. Lådor. Askar. Påsar. Skåp med glasdörrar. Allt som går att stoppa saker i är min räddning.

Och pinnsoffor är en alldeles lysande möbel. Helst vid stora bordet. Helst i köket. Rymmer högar av ungar och är skönaste platsen att ligga raklång i. Efter middagen, innan middagen (när någon annan lagar den) och lite närsomhelst.

Och jo jag kan leva utan det. Absolut. Ingen möbel eller grej i hemmet är för allt i världen livsviktig. Men vissa saker är fint att ha. Fast nu kom jag på en sak som ju faktiskt kan räknas på inredning. Fotografier. Bilder. Det har jag banne mig svårt att klara mig utan.

lilla.u frågade Varför just namnet Mokkasin? Bara för att jag kan bli lite smått förälskad i ord. och då spelar betydelsen ingen roll, det är själva ljudet det hänger på. Och så var det med Mokkasin. Fint som snus. Älskar blandningen av det hårda Mokka och mjuka sin. Och att det kan stavas med två k, snyggt minsann. Japp, så enkelt var det med den saken.

Återkommer strax om det värsta inredningsköpet.

frågor och svar.

Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?

Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.

Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

fler frågor och svar.

 
Godmorgon! Här kommer lite mer personligt…
MELLAN STICKAN OCH LINNÈ frågade Hur gammal är du?
Fyrtio om en månad. Exakt på dagen idag faktiskt.
Vad har du för utbildning?
Jag har alltså frisörutbildning från gymnasiet plus en massa andra utbildningar som hör ihop med frisörtiden. När jag tröttnade på att klippa hår hade jag tusen saker jag ville utbilda mig till. Så jag läste till en massa ämnen på Komvux. När jag gick frisörskolan så hade man bara engelska och svenska, det har ändrats nu, så jag satte igång med allt som jag tyckte jag hade missat. Matte, historia, naturvetenskap, samhällskunskap och en massa annat. Det var en rätt så märklig företeelse att plugga på Komvux men väldigt kul. Sen kom det ju liksom en drös av barn och jag kom av mig i pluggplanerna. Så det är allt. So far.
 

Hur startade mokkasin?

Vi flyttade till Katrineholm väldigt hastigt och lustigt. Jag saknade en sådan typ av affär i den här staden så tänkte att jag kunde väl öppna en själv. Tänkte väl som vanligt inte efter sådär jättemycket utan det kändes bra och kul och det räckte för stunden.

Var hämtar du din inspiration främst?

Det är nog helt enkelt från det allra mesta. Jag kan hitta inspiration i allt från en sunkig loppis bland halvtrasiga prylar till ett superstylat Anthropologie i NY. Jag har nog ögonen ganska så vidöppna alltjämt, fastnar i sådant som andra oftast tycker är alldeles ointressant. 

Sen så älskar jag städer. Paradoxalt nog för att ha flyttat till landet.  Men att bara promenera planlöst och bara glo högt och lågt är en av mina favoritsysslor. Jag tänker superbra just då.

Och människor såklart. Alla som vågar vara sig själva och gå sin egen väg. Och som är snälla. Min familj och mina vänner och en massa andra fina, öväntade bekantskaper som bara kommer i min väg. De inspirerar mig alla på sitt eget speciella vis.

STIL INREDNING & DESIGN frågade Jag tycker det är så kul att höra om drömmar och om hur företag kom till. Så min fråga är hur kom Mokkasin till från början?
Det var nog mest lite av en slump. Helt oromantiskt och ospännande. Jag är nog så i det mesta, det bara blir. Saknade helt enkelt något i staden vi hade flyttat till. Så funderade lite raskt, frågade en bekant om hon ville haka på. Det ville hon fast bara i två månader så det var ju en intressant vänding. Fast det är en helt annan story.


HELENA – HELLYS JUL frågade Jag som är ny bloggare undrar hur du hinner

1. hitta inspiration

2. hinna skriva

3. sköta arbete

4. sköta/umgås med familj

5. Sprida blogg

… på dygnets 24 timmar?


Ja, det är helgalet. Jag vet inte riktigt om jag hinner. Egentligen. Men jag städar inte så ihärdigt 😉 Och sen sover jag inte så värst mycket. Och så jobbar jag ganska så mycket på kvällar och nätter när resten av familjen sover. Bra eller dåligt upplägg kan ju diskuteras fast det funkar oftast ganska bra. Fast ibland funkar det överhuvudtaget inte alls och då är livet en enda stor megaröra. Det är just då man måste stanna upp och tänka att det kommer bättre dagar för det gör det ju. Alltid.

Japp, det var dagens svar…
Nu susar jag upp till Formex en sväng. Säg hej om du ser mig!

frågor och svar.

Tack igen, alla ni fina som läser och peppar och lämnar så fantastiskt snälla ord här.  Nu är det hög tid för frågor och svar. Jag hinner inte alla idag men jag fortsätter veckan ut.

ELINA frågade Vad jobbade du med innan du startade Mokkasin?

Precis innan jag startade Mokkasin så jobbade jag inte så värst mycket. Då var jag allra mest hemma med våra små barn, de kom ju rätt så tätt. Fast mellan varven under de där vilda kaosåren som det trots allt var att få fyra barn på fyra år så hade jag och en kompis ett barnklädesmärke med allt vad innebar. Och tillsammans med en annan kompis ritade vi och lät tillverka prototyper av barnmöbler, men mer om det en annan dag.


Fast några år innan jobbade jag det desto mer. Som frisör. Japp, jag är utbildad frisör. Gymnasielinjen i Norrköping. Klar som nittonåring. I tolv år klippte och färgade jag hår. Dag ut och dag in. Och älskade det. Kunde jobba jämt för det kändes aldrig som ett jobb. Det var aldrig någonsin trist. Det var min vardag och det var min fritid. Men det spelade aldrig någon roll. Det var det absolut roligaste jag visste.


Så en dag. Alldeles plötsligt. Det var inte ens en smygande känsla. Då kände jag att det inte var roligt längre. Jag förstod ingenting. Försökte förstå men det var liksom ingen idé. Som frisör ska man ha kul annars är det lika bra att låta bli. Så jag slutade.


KANEL & CAYENNE frågade Vad är det bästa respektive sämsta med att driva Mokkasin?

 

Det bästa med att ha en egen affär är den kreativa biten. Jag älskade att fixa och dona. Att skylta om, att göra fina paket, att skriva små skyltar, att arrangera om i butiken. Ljuvligaste sysslorna i världen. Själva säljet är däremot den absolut sämsta.Tyvärr kanske man ska tillägga för det är ju liksom ett litet måste, poängen med affär liksom. Och nu blir väl det inte så farligt i en liten egen butik där man ändå får göra allt det andra roliga. Men jag har nog egentligen inget säljmanér i mig överhuvudtaget. Enbart säljare någonstans, aldrig i livet!

Sen är det ju såklart öppettiderna som är urtrista. För att inte tala om bokföringen. Det är ju min värsta tråksyssla alla kategorier, dock ofrånkomligt om man har eget företag.


A PIECE OF HAPPINESS frågade När öppnar webbutiken?

Nu kanske jag får bita i det sura äpplet framöver. Men här och nu spikar jag en deadline. Vad sägs om 20 september? Det blir bra!

Vad vill du lära dig härnäst?

Egentligen har jag ett gäng saker jag vill lära mig, allt från att sy lampskärmar till att bli bra på ashtangayoga, att sticka stora plädar och att baka surdegsbröd.

Fast så fort jag bara får lite tid så är det ändå inom fotografi jag skulle vilja lära mig massor mera. Jag vill lära mig att plåta bättre med min digitala kamera och absolut kunna plåta i raw. Jag vill lära mig allt om redigering och Photoshop eller Elements. Och så vill jag väldigt gärna damma av min analoga kamera och försöka minnas hur man gör när man framkallar själv. Så mörkrum i källaren, jatack så väldigt mycket.

AN-MAGRITT frågade Er det slik at du også har 4…?
Fyra barn, japp. Det var kaos i början som jag skrev lite om här. Men nu är Liv 8 år, Viggo snart 7 och Nomi och Charlie 4. Och jo om man jämför med den första tiden när alla var jättesmå så känns livet tusen miljoner gånger enklare nu.
Det kommer mera…


på allmän begäran.

Jaha. Då var det dags. Jag publicerar detta och sen går jag nog och drar något gammalt över mig. Typ. Tycker nämligen det här känns lite märkligt. Paradoxalt nog. Här kan man blogga mest hela dagarna om ditten och datten. Men huga vad läskigt det här är.
Men hej… Det här är alltså jag. Bloggerskan herself. Sofia. Som jag såg ut igår morse klockan sju. Precis efter kaosfrukost och innan tandborstarracet.

Och när jag ändå har kommit såhär långt kan vi väl köra hela vägen liksom. Frågestund verkar ju vara i ropet just nu. Och eftersom jag vet med mig att jag kanske har den här världens snällaste bloggläsare så ska det väl inte vara så förfärligt. So here we go! Varsegod att fråga precis vad ni vill. Jag svarar på allt. Nästan.

Liten uppdatering: Jag kom på en sak. Och om vi nu ändå håller på så kan ju jag fråga er lite. Vad gillar ni mest härinne och vad vill ni se mer av? Det kan ju verkligen vara bra att veta. Tack!

And in english.
This is me. Go ahead and feel free to ask any question. I´ll do my best to answer them. And please tell me what you like about Mokkasin and what you want to see more of. Thanks!