SÖRMLAND-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
29
archive,category,category-sormland,category-29,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Our weekend diary.


Har aldrig känt mig mer lugn i juletid. Med det inte sagt att jag inte har saker för mig, det har jag. Och inte heller sagt att julklappar är inhandlade och inslagna, egentligen raka motsatsen. Och kanske slutar det med att jag dan före alltsammans är helt uppskruvad och inser att allt bara var på låtsats men nåja då får det väl vara skönt så länge det varade. Jag har faktiskt köpt några nya pynt till vår gran! Det hände förra gången för femton år sedan så ingen köpångest på den. Tycker om dem så mycket så jag köpte några till en kompis i samma veva. Finns här!

Så dessa slog jag in i en gammal Cloetta-låda.

Med mässingsbjällra i rosetten. Blir alltid så överförtjust när man hittar pinglor på loppis. De är så tunga och gedigna i jämförelse mot de nytillverkade. Och så kostar en tråd med flera stycken inte mer än en tia.

Snöflingorna i cloetta-lådan tog vi med hos hem till Linn, Isa och Leo. Alltid lika mysigt och varmt där. En vill liksom aldrig gå hem vilket jag knappt inte heller gjorde. Jag har liksom en vana att alltid dröja mig kvar extra här, sådär som när en snabb promenad blir tre timmar. Fint ju.

Eftersom jag uppenbarligen tror mig ha all världens oceaner av tid fortsatte jag att möblera om i morse. För den vane läsaren ser man att vi nu har sofforna i detta rum. Eller vi har snarare fem soffor i samma rum… Det kändes en aning knäppt när jag insåg det. Fast en är schäslong.

Här tyckte jag fortfarande kändes helt okej.

Här med faktiskt.

Fast här hade jag tröttnat och det är faktiskt värre än det ser ut. Och så snöade det ut. Klart man vill göra annat då.

Så vi stoppade in barnen i bilen och for ut till vår absoluta favoritjulmarknad på Ändebols Gård! Så pass att vi bara tycker vi behöva denna och att våra barn börjar påminna sig i september om lammkorven till lunch.

Liv var julig.
 

 
Emma och Albin sjöng så vackert och inom loppet av ett par timmar kände jag mig helt uppfylld av julefrid. Om jag hade känt mig i fas innan så var jag det definitivt nu. Så enkel är jag eller andra kanske skulle kalla det strutsbeteende, att liksom glömma allt man borde göra.

Vi handlade grönkål, brysselkål och en massa annat gott. Man vill ju liksom ta allt med hem. Sedan fick jag och familjen en sådan fin present av Katarina och självaste Ändebol, jag blev så överraskad och glad så jag var på vippen att börja gråta. Så. Himla. Snällt.

Tack helgen du var fin och hej kära julefrid.
 

Jag vet, jag är totalt besatt men huset är det vackraste!

Dagen efter vår workshop på Julita Gård sladdade jag bokstavligen in vid skylten där det står Fogelstad 1 km. Till saken hör att när man är i workshop-mood (jag hade städat undan på Julita) så kan ingen ta ifrån mig energi och en minst sagt speedad sinnesstämning. Faktum är att jag har en liten besatthet sedan några månader tillbaka – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Eftersom jag trodde att skolan hade varit på själva godset Fogelstad så parkerade jag bilen innanför grindstolparna. Konstaterade att dörren vid verandan stod öppen som om det skrek till mig, kom och hälsa på!! Så jag slängde kameran på axeln och kände spänningen i hela kroppen när jag hoppade ur bilen. Tre steg vidare i gruset rusade dock en stor (inte jättestor) svart hund mot mig och skällde ruskigt läskigt (förmodligen inte alls så arg) och jag rusade tillbaka till bilen. Supersnabbt, som om mitt eget liv stod på spel. OM detta inte hade hänt hade jag absolut knackat på och frågat snällt om det var just här den Kvinnliga medborgarskolan låg. Nu ringde jag istället till Johanna, som alltid har sådan koll på den här världen. Medborgarskolor, kvinnohistoria och gods och gårdar liksom. Hon berättade för mig att skolan inte alls var på själva godset utan vid dess inspektorsbostad – Lilla Ulfåsa… Och förresten var min granne uppvuxen där också. Plus att Johanna egentligen var bekant med han som bor på Fogelstad nu, en nära släkting till hon som startade alltsammans. Världen är liten när man känner Johanna.

Denna besatthet har jag tänkt skriva om så länge. Men eftersom det skulle kunna bli hur långt som helst, typ en bok så har jag filat så länge på det hela. Inte på själva inlägget alltså men kanske tänkte jag rama in det lite poetiskt, genomtänkt och så. Faktum är att det finns så mycket jag vill berätta. För på något vis känns det som det var så mycket så började där, som om de första kapitlet i kvinnors rätt. Första kapitlet i det som är högaktuellt just nu. Tänk att det skulle ta hundra år…


Lilla Ulfåsa – platsen för Sveriges allra första Kvinnliga medborgarskola! Med start år 1925. Och jag konstaterade att ALLT hände ju nästan där vi bor. Och jag förundras gång på gång att detta är ju så galet stort, coolt och fantastiskt! Varför vet inte ALLA om detta? Varför står det inte i historieböckerna? Och alldeles utanför Katrineholm, borde man inte vetat det sedan man var 10 eller nåt. DET är väl något de borde berätta om i den lokala historien, inte bara hur August Kullberg vinkade om söndagarna.

Som sagt, jag vill berätta allt men nu börjar vi som en hint. Det råkade nämligen vara så att  sent igår kväll messade min kompis Sanna, som inte hade en aning om denna besatthet, om ett sådant vackert hus som var till salu. Så seså – resten av bilderna och allt man behöver veta hittas på Historiska Hem. Och jag svimmade redan vid själva namnet – Lilla Ulfåsa. Visste hon egentligen vad det var för ett ställe, messsade jag tillbaka henne. Visste hon det storslagna som jag är helt tvärsäker på sitter kvar i väggarna. DET visste hon inte från början, hon tyckte mest det hela var väldans fint och sannerligen nära i krokarna, för min del inte för hennes. Men i alla fall, jag ringde upp på en sekund och drog den korta versionen av det hela, utan att andas mellan meningarna. Och bestämde att hon skulle köpa det, så att jag får vara där och liksom insyras av hela historien. Det sista var ett önsketänkande.




Det hela började med att jag läste Ett jävla solsken, där figurerade också Elin Wägner. Och alla var ju bekanta genom rösträttsrörlesen. Och det ena gav det andra. Jag läste om Elisabeth Tamm, initiativtagaren till Kvinnliga medborgareskolan, född och uppvuxen på godset Fogelstad. Som tillsammans med Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren, kom att driva den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det ena gav det andra så att säga. Det blev som ett pussel att lösa och väva ihop historien i mitt eget huvud. Ju mer jag läste desto mer besatt blev jag.  Jag har läst in mig på allt från Fredrika Bremer till suffragetter, fast hon levde en annan tid och det andra var i England. Om Selma Lagerlöf och Ellen Key. Bra besatthet ändå.


Men ihop med Lilla Ulfåsa hör alltså den Kvinnliga medborgarskolan. En kursskola som skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati (som faktiskt blivit på riktigt efter att kvinnor fick rösträtt, vad var liksom demokrati innan dess?) och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna var allt från superunga till nästan 80 år och från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst. Genom samtal, genom att sjunga i kör och genom att spela teater med en rollista på de befattningar bara män tidigare hade haft i samhället gavs styrka och mod. Man uppfann en slags mönsterkommun KomTeMåtta och därpå vinden på Lilla Ulfåsa blev det påhittade det verkliga.

Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. När jag läste om hur de trängde ihop sig tätt, tätt på golvet ofta vid en brasa, faktiskt i rummet ovan. Och hur alla kursdeltagarna fick berätta om det viktigaste i sin livshistoria då ville jag tillbaka i tiden.
 



Och  den radikala veckotidningen Tidevarvet, som startades på intiativ av Elisabeth Tamm.  Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år?? Och flera av dessa kvinnor blev tidigt invalda i Riksdagen, bland annat Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, så nog tog de sin plats i samhället.


Siri Derkert ristade in dem i Stockholms tunnelbana, närmare bestämt på Östermalmstorg. Hur många gånger har man inte stått där och inte haft en aning. För jag är helt säker på att det inte bara är jag. Patrikatets undergång och livet tillbaka, skrev Derkert på en annan teckning med motiv från kören på Fogelstad. Har vi hört den förr, kanske igår eller nåt? Hursomhelst, fortsättning följer. Och du, om du flyttar dit, först:  förvalta det väl. Sen : jatack jag kommer gärna och hälsar på.
Bilder från Historiska hem – Till salu Fågelsta Lilla Ulfåsa Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

Vänstra sidan av verandan.

Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

Nomi 2011.

Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
 

Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
 

Kvinnorna & Staden – musikaliskt drama.

Detta var Sara Sabina Lans:

grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

Johannes Lans

* 29 juli 1833 † 12 juni 1902

och hans maka

Det sägs att det var där berättelserna föddes. Där Kerstins Ekmans romansvit Kvinnorna & Staden tog sin början. Vid gravstenarna där någon högst verklig och betydelsefull vilade. Icke vid namn, utan titel. Enbart som en maka. Som om resten av historien var utraderad.

Idag har musikteatern Kvinnorna och staden premiär här i Katrineholm. En föreställning baserad på Kerstin Ekmans romansvit under samma namn. En skildring utav kvinnornas liv i början av 1900-talet och under industrialiseringen. Kvinnornas historia i ett ljus. Berättelserna om vardagsslitet som var närvarande alla timmar om dygnet och en högst betydande del i staden som byggdes. Inget gömt bakom dunkel. Inget förlorat i tysthet. Och mer aktuellt än någonsin. Jag är övertygad om att det finns en mening med att föreställningen, som först var tänkt att sättas upp 2001, har premiär just idag. Som om världen är redo.

Manuset som alltså har bearbetats under många år, har godkänts och övervakats  av författaren själv och som till kvällen också sitter i publiken. Scenen är Lokstallarna, platsen där författarens egen mor arbetade under andra världskriget. Jag kan inte tänka mig en bättre plats. På ett personligt plan . Men framför allt är tanken på att vända minnen från en mörk tid till något alldeles motsatt, svindlande. En hyllning till all världens kvinnor. Så fint.

Böckerna tar avstamp i Kerstin Ekmans barndomsstad. Katrineholm, järnvägsknuten som i början av 1900-talet växte till ett industrisamhälle. Den lilla staden ger även en bild hur Sverige såg ut i stort under denna tid.

Kvinnornas roll under industrialiseringen och inflyttningen till städerna från landsbygden. Ofta skildrar litteraturen männens roll vid denna tid men Kerstin Ekman har valt att skildra kvinnorna. Deras liv, dess historia och styrkan som fanns där trots att den kanske inte alltid syntes utåt såsom männens, helt enkelt för männen tog på sig rollen att synas.

Efter att de senaste dagarna skummat igenom de första delarna av böckerna inser jag att denna föreställning grundar sig i en kvinnohistorisk guldgruva. Kerstin Ekmans inspireras av sin egen uppväxt och skildrar kvinnornas historia med en säkerhet, trovärdighet och ur ett rent feministiskt perspektiv. Utan omsvep. Från den tid då kvinnornas namn saknades på gravstenarna men var högst närvarande i samhället. Om någon nu trodde något annat. Hur deras vardagsslit var det som byggde samhället. Hur de med sin kraft lyckades förändra, hitta nya vägar och bygga en stad. Enda skillnaden var att allt skedde under tysthet. Tack Kerstin Ekman, för du är en av dem som gett kvinnor en röst. En stolt. Och redan långt innan resten av världen hade samlat mod.

Föreställningen skulle haft premiär redan 2001 men kanske fanns någon mening med att det kom att dröja hela 17 år innan pjäsen skulle ha sin premiär. Mer aktuellt ämne än någonsin. Det är kvinnornas historia som berättas och det saknas inte girl power i den här produktionen.

En man finns i rollerna, och han får spela 4 olika mansroller.

Däremot figurerar flera män men då är det kvinnorna som även tar dessa roller.

I musikteatern får vi följa Tora och den framväxande staden. Tora är Sara Sabina Land´s dotterdotter som kommer till världen efter en våldtäkt. Oönskad och ovälkommen. Toras fjortonåriga mor dör i barnsäng och hon växer upp hos sina morföräldrar. För att sedan som tonåring längta efter staden och dess möjligheter. Men får också allt som kommer därtill.

    

Jag får en pratstund med producenten Suzanne Ernrup som tillsammans med Monica Hassle har hållt i de många trådarna. Suzanne är vi ju annars vana att se både på teaterscenen och i film men har nu alltså valt en annan roll. Vi kommer in på att föreställningen känns högst aktuell med tanke på Metoo och vad som hänt det senaste året och jag frågar om man kan se kopplingar med föreställningen och det vi vill förändra. – Självklart, berättar Suzanne. Detta är en föreställning ur kvinnornas perspektiv och det känns ytterst angeläget att skildra den historien.

Föreställningen produceras av Fogelstad musikteater och det är även den stora Fogelstadkören som håller i musiken tillsammans med fem handplockade musiker.  Jag läser på Svd – Det kommer blir en uppvisning av kvinnokraft på många plan, säger Marie Selander som är konstnärlig ledare och kompositör. Hennes breda kunskap inom världsmusik gör sig påmind under hela föreställningen. Kören är ingen vanlig kör, det är udda taktarter och röstljud. Även DN har skrivit om föreställningen.

Själv fascinerades jag djupt av musiken då jag satt med under repetitionerna. Det är ingen vanlig musik, det är ingen musikal. Det är något annat, något djup som liksom förankrar historien i platsen. Eftersom Marie Selander har levt med föreställningen i sjutton år tänker jag att det inte kan bli på något annat sätt. Hon måste liksom vuxit ihop med berättelserna, då kan det inte bli annat än äkta.


Skammen och nöden. Så närvarande och förankrade i varann.

Produktionen är långt ifrån enbart lokal. Ensemblen kommer från hela Sverige och jag tror att detta måste vara den största kultursatsningen i form av en föreställning som kommunen någonsin haft.

Annika Olsson ser vi i rollen som Tora och här kan man läsa om övriga medverkande.


Scenografi och kostym av Anders Wirén och när jag textade honom imorse för att gratulera till ett makalöst snyggt jobb bekräftade han att det har trollats från knäna. Det där med knapp budget vet jag allt om. Men med hjälp av Viadidakt Arbetsmarknad har nyanlända hjälpt till att bygga kulisser och sy kostym med ett fantastiskt fint resultat. Integration när den är som allra bäst.

När jag plåtade en repetition häromdagen slogs jag över vilken lyckosam scen detta är. Att kulisserna smälter in i befintliga bygnader och djupet är sagolikt.

Alltså – Katrineholm kommun! Det här visar ju att Lokstallarna är vår stads ultimata plats. Låt nu detta bli en vana. Vi har ju början till Sveriges vackraste utomhusscen.

Till och med loken får glänsa från sina stall.

Att scenen vi Lokstallarna ligger mig extra varmt om hjärtat förstår ni säkert. Det är EXAKT såhär jag vill att denna plats ska användas. Ni som läser här vet ju redan mina drömmar för den här platsen, du som inte läst, gör gärna det här!  Och det är ju just här ungdomskulturhuset vi inredde finns!

Sida vid sida av skateparken, sommarskolan där ungdomar som inte nått vårens mål studerar och där man (inklusive jag) håller på att ställa iordningen inför öppnadet av Turbinen, katrineholms nya teaterscen. Älskar när den dynamiska verkligheten nästan överträffar sig självt.
 
Även från baksidan är allt som en dröm.

Den gamla plattan där loken växlade om för hundra år sedan. Nu en utomordentligt smart scen. På ett kick kan stan bli landet och tvärtom.

Katrineholm och världen, 1 september 1937.

Där står han, den enda manliga skådespelaren, Mikeal Mårtensson.

Om man inte håller till här är det kanske svårt att fatta vad jag menar med att den dynamiska verkligheten överträffar sig själv. Men det här stället skulle kunna koka så till den milda grad av kreativitet och ge så mycket ringar på vattnet att de aldrig skulle behöva ta slut.

Kvinnorna & Staden – musikaliskt berättardrama

4 – 22 juli Lokstallarna Katrineholm

Biljetter och spelschema här 

Rabatter och rabatter.


Hittade ett sådant fint ställe häromdagen. Hittade är att ta i. Egentligen så är det min vän Sarah´s barndomshem.  Från början. Men så såldes hela handelsträdgården och villan, sedan dess har jag inte varit där. Men i fredags var jag ändå i krokarna som är endast tio minuter utanför Katrineholm, i Valla. Och jisses. Som en drömträdgård, Valla Handelsträdgård. Ni vet ju min svaghet för det skeva, det oängsliga och när man blir som inbäddad i mjuk grönska. Om ni vet, så visste ju inte ägarinnan och jag är ju inte den som håller det inom mig. Jag tror att hon lade märke till att hela stället gjorde min dag.

Dagen började tidigt på en grusplan i närheten. Vi ordnade inför gatufest.

Lyckliga gatorna  är ett så jäklarns fint intiativ som bland annat är dessa gatufester. Om grunden är att skapa trygghet och gemenskap, taget ur stolthet och engagemang så tänker jag också att det här är vår stans framtid. Om folk går man ur huse och blandar sig lite oväntat sådär, gud vet vad som händer sedan. Åldrar, generationer och olika nationaliteter. Som på ett stort kalas!

All drakflygning i världen hade fungerat galant en dag som denna. Men blåsten rev och drog i det mesta. Och funderade ut finurliga lösningar om barriärer mot blåst. Å andra sidan är det bästa att möta vinden än tvärtom, att liksom räkna med att den lär göra som den vill.

Jag sprang efter silhuetter  i vinden då lampan revs itu. Inte kunde jag låta bara ben i klackarskor med rosett försvinna bland molnen. Fast jag tror inte jag fattat förut att silhuetterna var av de tunnaste papper. Det kom som en överraskning, när de flög så lätt.

Vissa dagar är man mer behov av en sidekick än andra. Fiona kom som en räddande ängel och klarnade upp min vindpinade hjärna.

Den finaste vi har.

De andra gatufesterna går av stapeln i slutet av augusti.

Tillbaka till handelsträdgården. Där körsbären hade tagit över i trädkronorna och man fick korsa bland Rosenskära.

116 olika sorter av pelargoner. Sticklingar att köpa och just nu en hel massa då det i dagarna är lite mer festival för pelargoner. Även sticklingbytarbord! Ta med din egen och få någon annan med sig hem.

Gillade att trädgården inte var sådär robotfierad. Ni vet när det trängs 70 000 exakt likadana petunior. Som om de vore klonade.  Här hade man fröblandningar som redan fått den fenomenala hjälpen att växa upp, när sådana som jag mest tänkte på dahliaknölar och med näsan i krasse-fröna. För fåglar, bin och fjärilar. Det är väl därför vi planterar eller hur? Vad gjorde vi utan dem ändå. Vackerheten får man ju på köpet.

Det är fantastiskt hur snabbt det går att locka dem till sig, insekterna. Visste ni att ungefär en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Just den här handelsträdgården verkade ha satsat på sorter som jag inte sett till leda. Egentligen inga konstigheter utan snarare exakt tvärtom.

Ur kompostjorden blir squashen nästan som en djungel. Med blad som parasoll att skugga sig under om man är katt eller så.

Bra lera blir snyggkrukor.

Kanske kröp jag mystiskt i trädgårdsgångarna. Fast det var jag tvungen till. Minns ni att jag vintersådde?! I snön och slasken och glömskan. Då tänkte man ju att det kanske inte blir som mycket av saken. Men vet ni, det blev de skiraste vallmo, måste visa er!

Vildvin, kaprifol och den saliga blandningen. Väldigt mycket vädd, Höstvädd och Grekisk vädd. Jätteverbena. Solbrud. Zinnia. Sibirisk vallmo. Chokladblomma. Bolltistel. Storklocka. Jätteprästkrage. Smörblommor. Mest perenner. Fast även ett-åriga och gärna sådana som frösår sig själva.  Jag hade en plan. Framför allt om högre, rangliga blommor. Gärna de som närmar sig metern innan hösten tar dem. Vildvinet och kaprifolen fick ersätta humlen som fått flytta mot faluröda väggar. Bredvid vildvinet som jag lirkade fram under husgrunden. Hos grannen.

När jag kröp där i gruset så tänkte jag på förgängligheten. Så tydligt när de samsas såhär sida vid sida. Jag är inte alldeles säker på vilken som förtrollar mig mest.

Jag har en plan om en rabatt som blir som en äng med tiden (men allra helst redan om en månad). Fast jag har bara gjort lite på måfå, för jag kommer inte slå den och jag orkade inte läsa på. För man kan ju göra enligt de som vet, fast när allt kommer omkring så kan jag önska mina drömmars äng. Det är en oformlig rabatt som kan sprida sig av egen kraft där gräset alltid har samma färg som en stubbåker. Jag vill att den ska kännas allt annat än som en rabatt, mest som om det råkade visst växa lite här. Jag har planterat jättenära både trapp och spången som löper utmed husväggen. Som en brygga som så småningom blir lite övervuxen. Jag har flyttat växter, delat andra och planterat glesare än annars. Närmaste kanterna har jag sått frön och liksom fasat ut dem i  gräset. Jag tror ni fattar. Och gör ni inte det, så är det inte helt glasklart här heller.  Och såklart var rabatten större än vad jag trodde så eterneller får ta över jorden så småningom.

Midsommar 2018.


Nu får ni en midsommarrapport i efterhand. Är det som julafton tänkte jag, att man liksom inte vill hänga sig kvar i helgstämningen några dagar efter? Men sedan bestämde jag att det ju faktiskt är helt olika typer av aftnar så här är vår midsommar. Lade beslag på minikort av folkdräkter för ett tag sedan. Ni vet väl att jag önskar mig en?

Exakt när jag skulle skriva på instagram, att vad är väl lite regn i det stora hela? Eller det öste närmast ner. Exakt då, sprack en liten strimma av solsken genom kolsvarta moln.

Björkstammar, så hemmablind man blir.

Backen där jag fotograferade mina barn för Zara

Dalarna, Mora.

Jag vill inte påstå att vädret visade sig från en sin somrigaste sida men till hembygdsgården gick vi.

Och jag suktade mer än någonsin efter en egen folkdräkt.

Dalarna, Floda.

Det kämpades med midsommarstången. Det här är mitt favoritinlägg från samma ställe. Kolla så mycket blommor det var i kransarna då? Kanske hade de blommat över nu 2018.

Generations-violinister.

Vår hund är som en bebis. Eller vissa tror uppenbarligen det. Igår åt han upp sådär 15 bondkakor och imorse drog han en djup suck över torrfoder-frukosten.

Säkert inte från igår, den dräkten.

Halland.

Jag frågar alltid vilka som vill ha krans. Charlie och Viggo avböjde tyvärr men dansen satt som en smäck.

Tror dock att min syster Petra körde en fin pepp men det roliga var att så här länge har de aldrig dansat.

Men även det roliga har ett slut.

Eller vissa slog till på ett vinstregn istället. Kaffe, makaroner, mariekex och en nalle puh ändå.

När vi flyttade till vårt hus tyckte jag de faluröda staketen och boden kändes sådär. Lite medeltid, som Liv uttrycker det. Nu älskar jag det och tycker att det är otroligt fint mot grönt och växtlighet.

Minuten innan han nosade på elstängslet. Och i sin förvåning rusade rätt in i fårhagen.

Det tog ett tag innan han slappnade av. Förstår man ju.

Blekinge.

Fårhagen.


Ärligt talat vet jag inte vad Nomi har för midsommarstass på sig?! Det gick undan i ombytena kan jag lova. Klädd för fårhagen kanske.

Dalarna.

Själv var jag helt klart en folkdräkts-wannabee.


Livräddarhundarna.

Det ska övas i tid.

Västmanland.
  
Såklart att vi tävlade i femkamp.

Pappa kastar stövel och jag fick inte ihop tekniken.

Varför blir alltid midsommar extra kylslagen. Ska man kanske ändra datum på den?

Värmland.

Om jag var sjukt dålig på stövelkast så var jag desto bättre på att riva tidningsblad i hela stycken. Charlie med.

Gillar lekar som stannar tiden.

Andas, koncentration. Till och med ett skratt kan få tändstickan att flyga.

Plutten. Det är mycket nu. Med fyra ungar plus kompisar som röjer runt i ett sommarlov. Alla våra dörrar är öppna och han springer och ut och in och är med precis överallt. Igår var han hund , såklart, i mamma, mamma, barn-leken. Som slutade i katastrof och död och barnhem. Är oklart vad som hände med hunden.

Var ju bara tvungen att hänga dem i solnedgången.

Då minsann, när det var så dags att gå ner.

Östergötland.

Då mojnade också vinden och kanotförbudet efter näckrospaddlingen kunde släppas på.

Dagen efter sade Nomi något om att hon skulle börja med fiske. Lite oklart om det var sportfiske, flugfiske eller havsfiske? Men hon fick napp och fick feeling.

Dalarna, Leksand.

Ska man ut och ro får man absolut ösa också.

Överfull båt.

Perfekt till vans-strumporna.

Småland.

Vad är väl en roddtur med chips, läsk och högtalare om inte alldeles, alldeles underbar.
 

Midsommar.

Midsommar ändå. Den där dagen som alltid regnar bort eller det en total osanning? Kanske blir man bara så besviken när det väl händer att man bara minns just det. Jag tänker att vi omfamnar midsommar mer än någonsin tidigare. Jag bekräftar via Nordiska Museet att högtiden ursprungligen var en kyrkohögtid minsann. För att fira Johannes Döparens födelsedag. Men jag är säker på att det inte bara är jag som har tappat den med tiden. Idag samlar vi mer på det vackra och kanske fångar vi hellre historierna om att midsommarnatten var magisk oavsett om regnet står som spön i storm. Och att det fullkomligt kryllade av övernaturliga väsen, särskilt pigga under just den här sommarnatten. Att spå in i framtiden genom de sju sorters blommorna under huvudkudden har väl inte undgått så många. Att rulla sig naken i midsommardaggen känns lite mer avlägset, eller? Men stärkande för hälsan minsann. Detsamma med blomsterkransen, hälsan själv. Det anses också finemang att spara kransen till julbadet, årets enda bad, för att försäkra sig om en frisk vinter. Plus lite extra lycka på så vis.  Ett litet midsommarsvep så här om tisdagen. Fick feeling i förtid.

Grusväg och skogarna. I skydd av ljuset. Annat när kvällen smyger på.

Minns just den här morgonen när någon spelade Den blomstertid nu kommer på ett piano. Om och om igen.

Kransarna. Om de är för hälsans skulle ska jag prioritera min detta år.

Var bara tvungen. Så små.

Ett år band vi med brudslöja och vita nejlikor från Ica.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag skulle mycket väl kunna snajda om till folkdräkt.

Violiner i vänlig grönskas rika dräkt.
 
Fiskdamm för alla!

Och en kransguide från förra året. Med det smarta knytet.


Stången, såklart för att skydda grödan från otur och missväxt.

Vackrare än såhär blir nog inte. Men fascineras av en stilguide i midsommarstänger.

Tänker att den skulle vara vacker även i miniformat.


Åren går, kransarna består. Men i år kommer Liv ha Fila-brallor.

Barkbåtsbygge kan man göra.

Och sandlek, säckhoppning och klädstafett.

Det sägs att man får välja. Tre, sju, åtta eller nio. Sorters blommor. Alla de talen ska vara magiska. När jag var liten sa någon att man skulle vara tyst under själva plockandet och tills man somnade. Inte konstigt att det hela aldrig funkade.

Knytet.

Och den inte så sparsmakade.


Det gäller att fortsätta leka när älvorna smyger in över sjön.

Modigt att tälta ändå. Så nära sjön och allt.

Fast NU snackar vi modigt. Näcken, vet ni!??
    
Det kan verkligen inte undgå någon med magin. Världen är trolsk såhär års.

När trolldom ändå är som vackrast.

Och sommar-ro som mest märkbar.

Vi trotsar Näcken och fiskar, paddlar, surfar och åker vattenskidor. Inte en endast fiolmelodi har vi hört under åren.

Älvor däremot, de ser man ju lika lätt som om molnen är något annat än vid första anblicken.

Ängens viktighet och natten som aldrig mörknar.

Jag läser om att gränsen mellan människans värld och det övernaturliga är tunnare just denna natt. Det är just därför. Och det räcker tydligen med att smyga runt barfota när midsommardagen möts av gryningsdaggen. Vad gör man inte för lite extra styrka och friskhet.

Prideparad! Katrineholm!!!

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte de värderingar vi önskar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör den inte. Så länge det pågår det motsatta, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks alltid. De skriks alltid högst och liksom mosar sig fram genom världen. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom detta skulle vara sanningen bara för att de syns mest.
Just därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod, det är så enkelt som en självklarhet. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. En ständigt pågående kamp för solidaritet och människors lika värde. En kamp för en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Idag går vi Pride-paraden för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek. Idag går vi Katrineholms andra Pride-parad. Samling kl.15 i Stadsparken. Info här! Komsi, komsi, nu kör vi!

Förra året laddade vi friskt med glitter och regnbågar.

Vi hade inte riktigt kunna drömma om att det skulle bli en succé men vi var helt klart supertaggade!

Minns att jag förra året hade så svårt att hitta orden när jag skulle skriva om Pride och en intervju jag gjort med en av initiativtagarna. Det kändes så märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek.

Men i samma stund då Robin berättade om det som är fint, som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och att kampen är fortfarande just en kamp.

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk.

Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull. När 2000-tal känns som medeltid.

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting som kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara utan men och omsvep.

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

Förra årets tema på katrineholm Pride var Tystnad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag. Som asylsökande i Sverige måste du bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

Ropen skalla – kärlek åt alla.


Årets tema är #normbreak Alla dessa normer som är så många så vi knappt märker dem. Alla dessa normer som vi måste våga ifrågasätta, förändra och bryta.

Vet ni att jag grinade några gånger under förra årets parad? Så galet fint alltsammans.

Jag vet att detta ger ytterligare mod och trygghet till alla de som växer upp här. Att de alla, trots att det inte alltid är självklar åsikt från alla hem, kan bygga ett mod som kommer ta dem långt i livet. Ända fram liksom.

Robin, en av de som startade upp Pride. Jag vet att de fick kämpa och att det var en uppförsbacke utan dess like. Men succén var helt klart ett faktum.

Och det bäddade helt klart för att årets parad har så mycket mer uppbackning.

Vi går för alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för mänsklig rättigheter. För att vi tror på att kärlek, ALL KÄRLEK bygger denna värld. Punkt.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

När Paris kom till Katrineholm.


Idag klev jag över tröskeln över något som var som Paris. Exakt samma känsla i magen och sådär så man blir mjuk inombords och nästan blir tårögd för att det är så himla fint. Och för att tjejen som bestämt sig för att ta sin lilla värld av blommor till Katrineholm gjort det så fantastiskt fint att inte en kotte skulle kunna passera denna värld utan att gå raka vägen in. För man vill liksom vara där. Stanna. Och snälla Fia ordna en kaffebryggare, för min skull. Jag vill kvista in där i tid och otid, dricka mitt kaffe och liksom bara hänga. Men framför allt är jag så in i norden tacksam att vi äntligen har allt det där (och faktiskt lite till) som jag alltid bett min man ta med från Stockholm. Sedan är jag så glad för att Fia är en härlig person som jag känner igen mig i själv väldigt mycket. Hur idéer liksom är som fluffiga lätta moln och att ingenting känns omöjligt. Det är så himla fint.

När vi kom dit sent ikväll på invigningen var Charlie, Nomi och deras kompis Alvin med. Ohhh, det doftar så gott sa de. Jaa, det doftar väldigt gott. Det är en väldigt fin blomsterbutik, sade Charlie. Nomi hade mest sjå att fota allt med sin telefon och äta macarons. Det är som en annan värld konstaterade vi. Det känns lite magiskt, som att vara i en saga. Ja just så.

Eftersom jag är så förvirrad hade jag tänkt att gå ner en stund i dag och fotografera lite sneak peak. Jag trodde nämligen invigningen var imorgon torsdag och öppning på fredag. Så i godan ro gick jag runt och fotograferade och fattade inte ens när macaronsen började åka fram… Men när någon sade något om kvällen så frågade jag lite försiktigt … ehh är det ikväll det är invigning, alltså typ snart? Haha! Så jäkla uppe i det blå. Om ett par timmar, jaa! Det märkliga är att det skruvades saker, bands buketter på löpande band, fejades, och som sagt lades upp macaronspyramider och var tusen pirriga fjärilar i luften. Och ändå… Vad sa du, nu om ett par timmar??? Så jag packade ihop kameran och letade rätt på en lycko-present. Men nuså, vill du ha lite blomsteröverdos innan du somnar. Häng med på ett svep I min lilla värld av blommor som du kan följa här. Och hälsa på vetja. Katrineholm är verkligen inte världen ände. Och just det vi har gjort loggan (så stolt över den) , men den får ni se en annan dag!

En dag ska jag ha hela trädgården full av dem.

Överförtjust i alla små mörka bord i omlott.

Jag som trodde att pensee var en sommarblomma. Må så vara med även frosttålig.

Den gröna växten överst är en Jasmine, minsann en sådan som Johanna brukar ta bort från sin båge. Har aldrig sett en sådan gigantisk.

Att Fia har skippat kylskåpet får mig direkt att hamna i Paris. På typ en sekund.

Kombon <3

Och som om det inte vore nog med de vackraste av blommor, sortimentet av krukor är helt otroligt. Önskar mig allt. Och den gula färgen som jag har sådan förkärlek till.

Spana in krukan med småfåglar. Önskar.

Det fina är att kärt barn har många namn. Kruka, urna eller vas.


Minns ni när jag berättade om att jag och Fia for ut till Carina som driver Måhlarnas Gårdsbutik? Carina har målat denna pelar som känns som den stått där i hundra år. Så vacker.

Marsipanrosor kan man tänka.

Vem var det som sade att hyacint är en julblomma??

Den är vasen till höger ska jag spara till. Och är blommorna på riktigt? Ja otroligt nog.

St. Paula, vem har inte nostaligkick av den.

Pärlhyacinter i rosa.
 
Det är lite svårt att se den exakt väggfärgen på bild. Men den är så vacker. Den är inte grå, den är inte vinröd, den är inte mörkbrun. Men en blandning.

En liten bit av ena delen av loggan. Alla minusgrader gjorde att den andra delen inte fastnade på fönstret. Vår inspiration var Elsa Beskow. Och nej fläkten hör inte till skylten. Men är det 20 minus så blir det väldigt frostiga fönster. Och det är ju synd på den buketten.

Minlillavärldavblommor öppnar imorgon klockan 10. Butiken och ateljén ligger på Köpmangatan 13 vilket är mitt i stan, cirka 3 minuters gångväg från tågstationen. Så väntar du på tåget, byter tåg eller helt enkelt kör en avstickare så är du väldigt nära trots att du inte har lyckan att bo bakom knuten.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Veckomatsedel Nr 6.

Precis lagom till denna lov-inspirerade veckomatsedel som jag hoppas kidsen lagar själva så blev jag serverad en så galet bra nyhet. En lokal sådan men komsi, komsi…det är inte så långt till katrineholm ju.

I Katrineholms innerstad är vi inte direkt bortskämda med goda restauranger. Vi har en stadspark som är väldigt fin och mysig, ett stenkast från där vi bor. Där har det tyvärr så länge jag minns drivits en sunkig pizzeria. Så många gånger vi sagt, att varför i hela friden kan det inte bli stil på stället. Och vi har ju spekulerat om vad det skulle bli av alltsammans sedan kommunen valde att köpa bort förra ägaren. Så messar min mamma detta imorse ! Fy fanken så sjukt bra. Han driver ju sedan tidigare Julita Värdshus men att ha det nästgårds känns så himla bra. Så nu kollar jag på bilden ovan och tänker sommar och Katrineholms stadspark. Ändå.
När jag berättar för Viggo stirrar han på mig. Han vet mycket väl hur bra maten är vid Julita och jag vet att han alla andra dagar skulle tyckt detta varit toppen. ”jaha… fast i New York då??!!! Där kryllar det ju av exakt sådana restauranger, i varenda gathörn!” Oh no tänker jag, hur i hela friden ska jag slingra mig ur det här med NY-snacket. Som igår kväll när jag sade ” ni vet väl att ni alla fyra skulle få dela på ett rum, förmodligen ett väldigt litet” . De typ hoppade jämfota och vrålade i glädje. ”Jaaa! Och ha sådana där dubbla sängar, uppepå varann.??!! Vad heter det nu… VÅNINGSSÄNGAR!!! Jaaaa!!!” Och här har man gått runt och tänkt att ungarna värdesätter sina egna rum när de i själva verket drömmer om våningssängar. ”med en sådan liten hylla vid varje säng där man kan ha sina saker”… oh no som sagt. 

Vietnamesisk nudelsoppa – 4 portioner . Ett recept som egentligen kan ändras efter vad som finns hemma. Perfekt utflyktsmat eller easy peasy som en slags picnic i vardagsrummet.

  • 200 gram kycklingfilé eller för vegovariant tofu – fräses i olja
  •  200 gram svamp – fräses i olja
  • 2 vitlöksklyftor – finhackade
  • 200 gram risnudlar – bryt sönder i mindre bitar
  • färsk ingefära ca 3 cm – finhackat
  • citrongräs, det som är vitt – finhackat
  • 1 röd chili – skär i skivor
  • 100 gram pak choi eller salladskål – grovhackad
  • 1 morot – skär i tunna stavar
  • 4 salladslökar – skivade
  • koriander – finhackad
  • limeblad – grovhacka
  • 2 liter grönsaksbuljong – gjord med fond eller buljongtärning
  • lime i klyftor för servering

Fräs vitlöken och lägg åt sidan. Fräs kyckling alternativt tofu. Lägg åt sidan. Fräs svampen. När svampen börjar ta färg blandar du i kyckling/tofu, vitlök. Dra åt sidan när de fått smak av varann. Nu hackar och skivar du övriga ingredienser. Gör buljongen, med fond eller buljontärningar, koka upp och häll i termos. Fördela samtliga ingredienser förutom buljong och limeklyftor i behållare såsom glasburkar med lock. Eller samla alla ingredienser i liksom en stor sallad och fördela i muggar eller skålar på plats. När det är dags att äta, häll över buljongen och låt stå, gärna med lock, i ca 5 minuter tills allt blivit genomvarmt och nudlarna mjuka.
 

Knäckepizza

  • Mellangräddat hårt bröd
  • Tomatpesto eller mixade soltorkade tomater
  • Chili ost plus annan favoritost, lika delar
  • Topping som ruccola, hyvlad parmesan, oliver , prosciutto eller verkligen vad som helst

Lägg tomatpesto och riven ost på knäckebrödet. Grädda tills pizzan fått färg i 200 graders ugn. Lägg på valfri topping. Skär upp i portionsbitar.

Pasta Pomodoro – detta är ju helt klart en rätt i tomatsäsong. Å andra sidan är den snabb som blixten och kvalar därför in i snabba veckan.

  • 2 klyftor vitlök
  • 6 tomater -alltså tomaterna nu, åh!
  • 1 msk smör
  • 1 msk flytande honung
  • 1 tsk vitvinsvinäger
  • Flingsalt & svartpeppar
  • Mozzarella, parmesan och basilika

Skiva vitlöken tunt och tärna tomaterna. Fräs vitlöken i smör och tillsätt honung. Rör ner tärnad tomat. Koka ihop såsen till en lite tjockare konsistens, det tar ca 5 minuter. Smaksätt med vinäger, flingsalt och svartpeppar.
Blanda såsen med pasta, dela mozzarellan och blanda med. Strö över färsk basilika. Och parmesan såklart.

Torskburgare – 4 port

  • 400 fryst eller färsk torskfilé
  • 1 ägg
  • 1 citron – rivet skal
  • 1 tsk salt + 1 krm vitpeppar
  • rapsolja

Pepparrotsdressing

  • 4 msk turkisk yougurt
  • 4 msk majo
  • 1 tsk färskriven pepparrot
  • salt o peppar

Att servera till:

  • bröd (gärna skivor av levain)  tomater, lök och sallad

Tina fisken och skär den. Mixa den tillsammans med ägg, citronskal, salt och peppar. Forma burgare och stek i olja. Blanda såsen. Rosta brödet och servera.

Tomatsoppa – 4 port – i denna soppa kan man lägga till räkor om man vill

  • 1/2 gul lök – hackad
  • 3 potatisar – hackade
  • 1 morot – hackad
  • 3 vitlöksklyftor – hackade
  • 1 chili – hackad
  • 4 limeblad
  • 2 msk tomatpuré
  • 2 förp krossade tomater
  • 1 förp kokosmjlk
  • 1 grönsaksbuljongtärning
  • 1 kruka  koriander – hackad

Till servering:

  • 8 tortillabröd
  • olja till stekning
  • salt och peppar

Gör såhär: Fräs lök, potatis, morot, vitlök, chili tillsammans med limebladen i olja. Tillsätt tomatpure och fortsätt fräs under omrörning. Tillsätt sedan de krossade tomaterna och eventuellt lite vatten. Lägg i buljontärningen och låt koka ca 15 minuter. Tillsätt kokoksmjölken och fortsätt koka ytterligare 10 minuter. Ta upp limebladen och mixa soppan slät. Smaka av med salt, peppar och tillsätt koriander. Stek sedan tortillabröden hastigt i het panna och servera med soppan. Om du vill tillsätta räkor så lägger du i dem precis innan servering.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM