• OUR WEEKEND DIARY,  SÖRMLAND

    Lite helg.

     

    Så himla märklig helg. Jag och Chester helt solo. Vet inte när jag sov helt själv, jaja sånär som med den stora vakthunden Chester då, ursäkta. Psst! Han är inte så särkilt tuff vår hund. Men i alla fall. Tvärtomt. På fredagkvällen drack jag rosé och planterade plantor, på morgonen hade robotgräsklipparen kört över alltsammans, så snopet. Verkligen.

    Nomi höll på att trilla av stolen när Kristo överraskade henne med en biljett till Lollapalooza, så hon skulle få se sin stora idol Billie Eilish. Det sparades inte på lyckogråt vid det tillfället. Och inte sedan heller, det var hennes mest fantastiska dag någonsin (förutom när hon fick Chester..förstås!) Viggo och Liv hade fått festivalbiljetter i julklapp och har faktiskt inte kommit hem än.

    Och grisen har bara skön siesta i leran. Så som grisar har. I 32 graders värme.

     

     

    Hon och jag for ut till Ändebols Gård idag och käkade lunch. Älskar deras tomatsoppa. Ja hela alltet.

     

     

    Det som slår mig varje gång är att det är så himla på riktigt härute. Ingen genväg liksom. Att man väljer att inte skynda och växla upp till något som gör att man inte kan hålla kvar kvalité och småskalighet, trots att besöken hit ut bara blir fler och fler. Jag hamnar alltid i intressanta samtal, som får mig att fundera.  Om att mat är ett hantverk för början till slut, om hur vi både vill lära den gamla genuina metoderna samtidigt som vi vi inte kan blunda för utvecklingen, hur man väljer för att balansera rätt. Om att bygga jordkällare och hur kött torkas vid rätt temperatur. Och såklart, vid extrema temperaturer som idag, vad händer med världen och hur kan lokala aktörer hjälpa varandra. Det är så lätt att känna vid ett svagt ögonblick, vilken sommar vi fick sådär plötsligt. För att i nästa sekund inse hur regnet verkligen saknas och minnas skarpt att grundvattnet redan har låga nivåer efter förra sommarens torka… Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. Samma sak händer med mig när jag lyssnar till blåsten som kommer så plötsligt, som ikväll. Och så ofta, visst är det så? Från helt kokhett och stilla så blåser det upp från ingenstans, är inte det konstigt?

     

     

    Vi köpte tomater och ärtskott.

     

     

    Precis innan stängningsdags så fångade jag grusplanen och det nya uteköket utan alla gäster. Så fint det blev. Och humlen växer så det knakar. Tänk vad vackert framåt hösten!

     

     

    På toppen av grushögen.

     

     

    Sen kom Charlie hem, som spelat fotbollscup i Borlänge sedan i onsdags. Förstår ni tröttheten när man stiger över tröskeln till hemma? Men fjärilarna i magen hade bytts exakt som hans syster hade sagt ” när du har varit där en halv dag kommer du inte sakna oss alls!”. När jag var i samma ålder åkte jag buss på träningsläger ner i Europa. Ungern, Belgien och Tyskland. Vi var borta 2 veckor och tränade morgon och kvällspass. Jag försöker tänka på det när barnen ska åka iväg och man inte känner sig som kaxigaste mamman på jorden.

     

     

    Skönt att två finingar gör oss sällis.

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    Jag gör tvärtom och bloggar.

    När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.

     

     

    Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.

     

     

    Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.

     

     

    Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.

     

     

    Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.

     

     

    Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?

     

     

    Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.

     

     

    Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.

     

     

    Instamoment.

     

     

    Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.

     

     

    Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!

     

     

    Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.

     

     

    Det är i vattnet det händer.

     

     

    Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.

     

     

    Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå.  Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.

     

     

    ”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld. 

    Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.

  • INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Hej från Norrdal.

     

    Fotografera ett hus där miljarder historier finns sparade. Minnenas högborg liksom. DET är inte en lätt match. Fy tusan. Jag berättade ju att min mamma och pappa ska sälja sitt torp, vår sommarstuga sedan långt innan jag föddes. Först min mormor och morfars. Sedan mamma och pappas. Såklart ville jag hjälpa dem att ta bilder till försäljningen. Men inte tänkte jag på att det skulle bli som en loop tillbaka till min egen barndom. Jag har grinat i smyg och funderat en hel massa på livets förgänglighet. Har inte kommit fram till en massa kloka svar men väl hur jag skulle ta mig an den här fotograferingen.  Jag menar, inte kunde jag gå in och radera ett helt stugliv liksom. Flera liv som satt sina personliga avtryck och väl en mormor, som i och för sig fortfarande är i livet, men blir 100 nästa år. Det kom liksom inte på frågan. Oavsett om huset från mitten av 1800-talet ska läggas ut i en opersonlig bostadsannons hade jag inte mage att liksom sudda ut historien. Idag sitter jag och redigerar alla bilder. Funderar på det där med minnen. Jag ser ju dem i minsta lilla detalj men jag hoppas de som ser Norrdal kan se sina önskningar trots att allt inte är utsuddat till en neutral plats. Den måste ju ändå få ha kvar sin glans. Min man kollade nyss över axeln – Åhh, nu blir jag lite rörd. Alla matcher av Chicago. Under fotogenlampan… Lite så är det hela tiden. Fasen , jag minns ju till och med hur knastret från träskorna över grusplanen lät från min säng under snedtaket.

     

     

    Vi kikar i ett av rummen. Finrummet. Det som sedan 1970 aldrig hade tanken på just finrum i bemärkelsen att barn inte fick hänga där. Och midsommartavlan som mamma gjort. den som hänger året om.

     

     

    Här gjorde jag faktiskt en rockad. På samma yta som två fåtöljer har vi alltid haft middagsbordet med alla iläggsskivor. Visst är det lite som ett dockhus såhär?

     

     

    Allsångshäften anno 55.

     

     

    Om man kikar ut genom det där fönstret ser man gamla äppelträd i hagen. Där låg en gång ett hus, men nu är bara grunden kvar. Det fina är att under åren har mina föräldrar fått så många besök till Norrdal av människor som bott här. De har berättat sina historier och lämnat gamla fotografier. I huset bland äppelträden bodde en skomakare med fru och massor av barn. Han var hovskomakare i Stockholm minsann och det är ju inte runt knuten direkt. Nu var han visserligen lite glad i spriten så det blev visst lite si och så med det kungliga skomakeriet så frun fick slita runt på alla slott i trakten för att det skulle gå ihop sig. OCH passa alla barn.

     

     

    Och påtal om något helt annat kom pappa in med vårens första gullvivor.

     

     

    På vintrarna sätter de alltid eterneller och vitmossa mellan det innerfönster och de yttre. Exakt som på Sundborn.

     

     

    Nästa rummet! Fortsättning följer…

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    SÅ fint besök.

     

    Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

     

     

    En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

     

     

    Hiro kom direkt från Chiang Mai.

     

     

    Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

     

     

    Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

     

     

    Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

     

     

    En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

     

     

    Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

     

     

    Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

     

     

    Varenda millimeter är fylld med vackert.

     

     

    Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

     

     

    Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

     

     

    Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

     

     

    Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

     

     

    Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

     

     

    Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

     

     

    Åhh.

     

     

    Vi stannade i det här rummet två timmar.

     

     

    Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

     

     

    Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

     

     

    Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

     

     

    Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

     

     

    Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

     

     

    I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

     

     

    Vi drömde färgkartor.

     

     

    Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

     

     

    Kryddor.

     

     

    Typsnittsfrossa.

     

     

    Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

     

     

    Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

     

     

    Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

     

     

    Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.

     

  • DAILY LIFE,  OUR WEEKEND DIARY,  SÖRMLAND

    Som att dra av ett plåster.

    Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

     

     

    Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

    Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

     

     

    Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

     

     

    Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

     

     

    Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

     

     

    Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

     

     

    Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

     

     

    Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

  • INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!

     

    Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu,  på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta.  Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.

    Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet  seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.

     

     

    Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats  exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!

     

     

    Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till.  Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.

     

     

    En musikstudio. Såklart.

     

     

    Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.

     

     

    Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!

     

     

    Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.

     

     

    Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.

     

     

    Vill också ha ett piano närmast köket.

     

     

    Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.

     

     

    En öppen spis.

     

     

    Och ett New York loft. Med utsikt.

     

     

    Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.

     

     

    Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.

     

     

    Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.

     

     

    Hejhej Karla-Therese!

     

     

    Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.

     

     

    Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.

    Bilder från  Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

     

  • OUR WEEKEND DIARY,  SÖRMLAND

    Our weekend diary.


    Har aldrig känt mig mer lugn i juletid. Med det inte sagt att jag inte har saker för mig, det har jag. Och inte heller sagt att julklappar är inhandlade och inslagna, egentligen raka motsatsen. Och kanske slutar det med att jag dan före alltsammans är helt uppskruvad och inser att allt bara var på låtsats men nåja då får det väl vara skönt så länge det varade. Jag har faktiskt köpt några nya pynt till vår gran! Det hände förra gången för femton år sedan så ingen köpångest på den. Tycker om dem så mycket så jag köpte några till en kompis i samma veva. Finns här!

    Så dessa slog jag in i en gammal Cloetta-låda.

    Med mässingsbjällra i rosetten. Blir alltid så överförtjust när man hittar pinglor på loppis. De är så tunga och gedigna i jämförelse mot de nytillverkade. Och så kostar en tråd med flera stycken inte mer än en tia.

    Snöflingorna i cloetta-lådan tog vi med hos hem till Linn, Isa och Leo. Alltid lika mysigt och varmt där. En vill liksom aldrig gå hem vilket jag knappt inte heller gjorde. Jag har liksom en vana att alltid dröja mig kvar extra här, sådär som när en snabb promenad blir tre timmar. Fint ju.

    Eftersom jag uppenbarligen tror mig ha all världens oceaner av tid fortsatte jag att möblera om i morse. För den vane läsaren ser man att vi nu har sofforna i detta rum. Eller vi har snarare fem soffor i samma rum… Det kändes en aning knäppt när jag insåg det. Fast en är schäslong.

    Här tyckte jag fortfarande kändes helt okej.

    Här med faktiskt.

    Fast här hade jag tröttnat och det är faktiskt värre än det ser ut. Och så snöade det ut. Klart man vill göra annat då.

    Så vi stoppade in barnen i bilen och for ut till vår absoluta favoritjulmarknad på Ändebols Gård! Så pass att vi bara tycker vi behöva denna och att våra barn börjar påminna sig i september om lammkorven till lunch.

    Liv var julig.
     

     
    Emma och Albin sjöng så vackert och inom loppet av ett par timmar kände jag mig helt uppfylld av julefrid. Om jag hade känt mig i fas innan så var jag det definitivt nu. Så enkel är jag eller andra kanske skulle kalla det strutsbeteende, att liksom glömma allt man borde göra.

    Vi handlade grönkål, brysselkål och en massa annat gott. Man vill ju liksom ta allt med hem. Sedan fick jag och familjen en sådan fin present av Katarina och självaste Ändebol, jag blev så överraskad och glad så jag var på vippen att börja gråta. Så. Himla. Snällt.

    Tack helgen du var fin och hej kära julefrid.
     

  • SÖRMLAND

    Jag vet, jag är totalt besatt men huset är det vackraste!

    Dagen efter vår workshop på Julita Gård sladdade jag bokstavligen in vid skylten där det står Fogelstad 1 km. Till saken hör att när man är i workshop-mood (jag hade städat undan på Julita) så kan ingen ta ifrån mig energi och en minst sagt speedad sinnesstämning. Faktum är att jag har en liten besatthet sedan några månader tillbaka – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Eftersom jag trodde att skolan hade varit på själva godset Fogelstad så parkerade jag bilen innanför grindstolparna. Konstaterade att dörren vid verandan stod öppen som om det skrek till mig, kom och hälsa på!! Så jag slängde kameran på axeln och kände spänningen i hela kroppen när jag hoppade ur bilen. Tre steg vidare i gruset rusade dock en stor (inte jättestor) svart hund mot mig och skällde ruskigt läskigt (förmodligen inte alls så arg) och jag rusade tillbaka till bilen. Supersnabbt, som om mitt eget liv stod på spel. OM detta inte hade hänt hade jag absolut knackat på och frågat snällt om det var just här den Kvinnliga medborgarskolan låg. Nu ringde jag istället till Johanna, som alltid har sådan koll på den här världen. Medborgarskolor, kvinnohistoria och gods och gårdar liksom. Hon berättade för mig att skolan inte alls var på själva godset utan vid dess inspektorsbostad – Lilla Ulfåsa… Och förresten var min granne uppvuxen där också. Plus att Johanna egentligen var bekant med han som bor på Fogelstad nu, en nära släkting till hon som startade alltsammans. Världen är liten när man känner Johanna.

    Denna besatthet har jag tänkt skriva om så länge. Men eftersom det skulle kunna bli hur långt som helst, typ en bok så har jag filat så länge på det hela. Inte på själva inlägget alltså men kanske tänkte jag rama in det lite poetiskt, genomtänkt och så. Faktum är att det finns så mycket jag vill berätta. För på något vis känns det som det var så mycket så började där, som om de första kapitlet i kvinnors rätt. Första kapitlet i det som är högaktuellt just nu. Tänk att det skulle ta hundra år…


    Lilla Ulfåsa – platsen för Sveriges allra första Kvinnliga medborgarskola! Med start år 1925. Och jag konstaterade att ALLT hände ju nästan där vi bor. Och jag förundras gång på gång att detta är ju så galet stort, coolt och fantastiskt! Varför vet inte ALLA om detta? Varför står det inte i historieböckerna? Och alldeles utanför Katrineholm, borde man inte vetat det sedan man var 10 eller nåt. DET är väl något de borde berätta om i den lokala historien, inte bara hur August Kullberg vinkade om söndagarna.

    Som sagt, jag vill berätta allt men nu börjar vi som en hint. Det råkade nämligen vara så att  sent igår kväll messade min kompis Sanna, som inte hade en aning om denna besatthet, om ett sådant vackert hus som var till salu. Så seså – resten av bilderna och allt man behöver veta hittas på Historiska Hem. Och jag svimmade redan vid själva namnet – Lilla Ulfåsa. Visste hon egentligen vad det var för ett ställe, messsade jag tillbaka henne. Visste hon det storslagna som jag är helt tvärsäker på sitter kvar i väggarna. DET visste hon inte från början, hon tyckte mest det hela var väldans fint och sannerligen nära i krokarna, för min del inte för hennes. Men i alla fall, jag ringde upp på en sekund och drog den korta versionen av det hela, utan att andas mellan meningarna. Och bestämde att hon skulle köpa det, så att jag får vara där och liksom insyras av hela historien. Det sista var ett önsketänkande.




    Det hela började med att jag läste Ett jävla solsken, där figurerade också Elin Wägner. Och alla var ju bekanta genom rösträttsrörlesen. Och det ena gav det andra. Jag läste om Elisabeth Tamm, initiativtagaren till Kvinnliga medborgareskolan, född och uppvuxen på godset Fogelstad. Som tillsammans med Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren, kom att driva den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det ena gav det andra så att säga. Det blev som ett pussel att lösa och väva ihop historien i mitt eget huvud. Ju mer jag läste desto mer besatt blev jag.  Jag har läst in mig på allt från Fredrika Bremer till suffragetter, fast hon levde en annan tid och det andra var i England. Om Selma Lagerlöf och Ellen Key. Bra besatthet ändå.


    Men ihop med Lilla Ulfåsa hör alltså den Kvinnliga medborgarskolan. En kursskola som skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati (som faktiskt blivit på riktigt efter att kvinnor fick rösträtt, vad var liksom demokrati innan dess?) och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna var allt från superunga till nästan 80 år och från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst. Genom samtal, genom att sjunga i kör och genom att spela teater med en rollista på de befattningar bara män tidigare hade haft i samhället gavs styrka och mod. Man uppfann en slags mönsterkommun KomTeMåtta och därpå vinden på Lilla Ulfåsa blev det påhittade det verkliga.

    Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. När jag läste om hur de trängde ihop sig tätt, tätt på golvet ofta vid en brasa, faktiskt i rummet ovan. Och hur alla kursdeltagarna fick berätta om det viktigaste i sin livshistoria då ville jag tillbaka i tiden.
     



    Och  den radikala veckotidningen Tidevarvet, som startades på intiativ av Elisabeth Tamm.  Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år?? Och flera av dessa kvinnor blev tidigt invalda i Riksdagen, bland annat Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, så nog tog de sin plats i samhället.


    Siri Derkert ristade in dem i Stockholms tunnelbana, närmare bestämt på Östermalmstorg. Hur många gånger har man inte stått där och inte haft en aning. För jag är helt säker på att det inte bara är jag. Patrikatets undergång och livet tillbaka, skrev Derkert på en annan teckning med motiv från kören på Fogelstad. Har vi hört den förr, kanske igår eller nåt? Hursomhelst, fortsättning följer. Och du, om du flyttar dit, först:  förvalta det väl. Sen : jatack jag kommer gärna och hälsar på.
    Bilder från Historiska hem – Till salu Fågelsta Lilla Ulfåsa Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

  • INSPIRATION -GARDEN,  KIDS,  Okategoriserade,  SÖRMLAND

    Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

    God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

    Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

    Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

    Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

    Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

    Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

    Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

    Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

    Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

    Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

    Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

    Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

    Vänstra sidan av verandan.

    Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

    Nomi 2011.

    Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
     

    Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

    Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

    Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

    Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

    Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

    Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

    Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
     

  • SÖRMLAND

    Kvinnorna & Staden – musikaliskt drama.

    Detta var Sara Sabina Lans:

    grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

    Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

    Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

    Johannes Lans

    * 29 juli 1833 † 12 juni 1902

    och hans maka

    Det sägs att det var där berättelserna föddes. Där Kerstins Ekmans romansvit Kvinnorna & Staden tog sin början. Vid gravstenarna där någon högst verklig och betydelsefull vilade. Icke vid namn, utan titel. Enbart som en maka. Som om resten av historien var utraderad.

    Idag har musikteatern Kvinnorna och staden premiär här i Katrineholm. En föreställning baserad på Kerstin Ekmans romansvit under samma namn. En skildring utav kvinnornas liv i början av 1900-talet och under industrialiseringen. Kvinnornas historia i ett ljus. Berättelserna om vardagsslitet som var närvarande alla timmar om dygnet och en högst betydande del i staden som byggdes. Inget gömt bakom dunkel. Inget förlorat i tysthet. Och mer aktuellt än någonsin. Jag är övertygad om att det finns en mening med att föreställningen, som först var tänkt att sättas upp 2001, har premiär just idag. Som om världen är redo.

    Manuset som alltså har bearbetats under många år, har godkänts och övervakats  av författaren själv och som till kvällen också sitter i publiken. Scenen är Lokstallarna, platsen där författarens egen mor arbetade under andra världskriget. Jag kan inte tänka mig en bättre plats. På ett personligt plan . Men framför allt är tanken på att vända minnen från en mörk tid till något alldeles motsatt, svindlande. En hyllning till all världens kvinnor. Så fint.

    Böckerna tar avstamp i Kerstin Ekmans barndomsstad. Katrineholm, järnvägsknuten som i början av 1900-talet växte till ett industrisamhälle. Den lilla staden ger även en bild hur Sverige såg ut i stort under denna tid.

    Kvinnornas roll under industrialiseringen och inflyttningen till städerna från landsbygden. Ofta skildrar litteraturen männens roll vid denna tid men Kerstin Ekman har valt att skildra kvinnorna. Deras liv, dess historia och styrkan som fanns där trots att den kanske inte alltid syntes utåt såsom männens, helt enkelt för männen tog på sig rollen att synas.

    Efter att de senaste dagarna skummat igenom de första delarna av böckerna inser jag att denna föreställning grundar sig i en kvinnohistorisk guldgruva. Kerstin Ekmans inspireras av sin egen uppväxt och skildrar kvinnornas historia med en säkerhet, trovärdighet och ur ett rent feministiskt perspektiv. Utan omsvep. Från den tid då kvinnornas namn saknades på gravstenarna men var högst närvarande i samhället. Om någon nu trodde något annat. Hur deras vardagsslit var det som byggde samhället. Hur de med sin kraft lyckades förändra, hitta nya vägar och bygga en stad. Enda skillnaden var att allt skedde under tysthet. Tack Kerstin Ekman, för du är en av dem som gett kvinnor en röst. En stolt. Och redan långt innan resten av världen hade samlat mod.

    Föreställningen skulle haft premiär redan 2001 men kanske fanns någon mening med att det kom att dröja hela 17 år innan pjäsen skulle ha sin premiär. Mer aktuellt ämne än någonsin. Det är kvinnornas historia som berättas och det saknas inte girl power i den här produktionen.

    En man finns i rollerna, och han får spela 4 olika mansroller.

    Däremot figurerar flera män men då är det kvinnorna som även tar dessa roller.

    I musikteatern får vi följa Tora och den framväxande staden. Tora är Sara Sabina Land´s dotterdotter som kommer till världen efter en våldtäkt. Oönskad och ovälkommen. Toras fjortonåriga mor dör i barnsäng och hon växer upp hos sina morföräldrar. För att sedan som tonåring längta efter staden och dess möjligheter. Men får också allt som kommer därtill.

        

    Jag får en pratstund med producenten Suzanne Ernrup som tillsammans med Monica Hassle har hållt i de många trådarna. Suzanne är vi ju annars vana att se både på teaterscenen och i film men har nu alltså valt en annan roll. Vi kommer in på att föreställningen känns högst aktuell med tanke på Metoo och vad som hänt det senaste året och jag frågar om man kan se kopplingar med föreställningen och det vi vill förändra. – Självklart, berättar Suzanne. Detta är en föreställning ur kvinnornas perspektiv och det känns ytterst angeläget att skildra den historien.

    Föreställningen produceras av Fogelstad musikteater och det är även den stora Fogelstadkören som håller i musiken tillsammans med fem handplockade musiker.  Jag läser på Svd – Det kommer blir en uppvisning av kvinnokraft på många plan, säger Marie Selander som är konstnärlig ledare och kompositör. Hennes breda kunskap inom världsmusik gör sig påmind under hela föreställningen. Kören är ingen vanlig kör, det är udda taktarter och röstljud. Även DN har skrivit om föreställningen.

    Själv fascinerades jag djupt av musiken då jag satt med under repetitionerna. Det är ingen vanlig musik, det är ingen musikal. Det är något annat, något djup som liksom förankrar historien i platsen. Eftersom Marie Selander har levt med föreställningen i sjutton år tänker jag att det inte kan bli på något annat sätt. Hon måste liksom vuxit ihop med berättelserna, då kan det inte bli annat än äkta.


    Skammen och nöden. Så närvarande och förankrade i varann.

    Produktionen är långt ifrån enbart lokal. Ensemblen kommer från hela Sverige och jag tror att detta måste vara den största kultursatsningen i form av en föreställning som kommunen någonsin haft.

    Annika Olsson ser vi i rollen som Tora och här kan man läsa om övriga medverkande.


    Scenografi och kostym av Anders Wirén och när jag textade honom imorse för att gratulera till ett makalöst snyggt jobb bekräftade han att det har trollats från knäna. Det där med knapp budget vet jag allt om. Men med hjälp av Viadidakt Arbetsmarknad har nyanlända hjälpt till att bygga kulisser och sy kostym med ett fantastiskt fint resultat. Integration när den är som allra bäst.

    När jag plåtade en repetition häromdagen slogs jag över vilken lyckosam scen detta är. Att kulisserna smälter in i befintliga bygnader och djupet är sagolikt.

    Alltså – Katrineholm kommun! Det här visar ju att Lokstallarna är vår stads ultimata plats. Låt nu detta bli en vana. Vi har ju början till Sveriges vackraste utomhusscen.

    Till och med loken får glänsa från sina stall.

    Att scenen vi Lokstallarna ligger mig extra varmt om hjärtat förstår ni säkert. Det är EXAKT såhär jag vill att denna plats ska användas. Ni som läser här vet ju redan mina drömmar för den här platsen, du som inte läst, gör gärna det här!  Och det är ju just här ungdomskulturhuset vi inredde finns!

    Sida vid sida av skateparken, sommarskolan där ungdomar som inte nått vårens mål studerar och där man (inklusive jag) håller på att ställa iordningen inför öppnadet av Turbinen, katrineholms nya teaterscen. Älskar när den dynamiska verkligheten nästan överträffar sig självt.
     
    Även från baksidan är allt som en dröm.

    Den gamla plattan där loken växlade om för hundra år sedan. Nu en utomordentligt smart scen. På ett kick kan stan bli landet och tvärtom.

    Katrineholm och världen, 1 september 1937.

    Där står han, den enda manliga skådespelaren, Mikeal Mårtensson.

    Om man inte håller till här är det kanske svårt att fatta vad jag menar med att den dynamiska verkligheten överträffar sig själv. Men det här stället skulle kunna koka så till den milda grad av kreativitet och ge så mycket ringar på vattnet att de aldrig skulle behöva ta slut.

    Kvinnorna & Staden – musikaliskt berättardrama

    4 – 22 juli Lokstallarna Katrineholm

    Biljetter och spelschema här