-
Trähuset.
Hoppas ni står ut med lite solsken från Chiang Mai och Numero 74´s högkvarter. Jag kan bara inte låta alla dessa bilder bara vara gömda för tid och evighet. Jag tror att jag tänkte att jag bloggat dem men egentligen hade jag bara redigerat flera hundra för att skicka till team No 74.
Visst blir man sugen redan här? Man vill ju se vart trappen leder. Fönstret man ser här…
..är samma fönster till vänster här. Då hänger ni med väl? Och här är kontoret.
Kontor. Det känns som ett simpelt ord i detta sammanhang. Nog det finaste jag varit i. Vi kikar runt en annan gång.
Nu tar vi trappen istället. Mot trähuset!
Överallt är det fina små detaljer. Hur skevt och rostigt som helst men det är ju det som är det fina.
Den brokiga miljön är som gjort att pytsa ut vackra textilier från företagets egna kollektion. Om man kollar noga på den här bilden inser man hur många material som går in i varann.
Det funkar visuellt hur bra som helst. Tål att tänkas på vid matchande normer. Allt är dessutom återvunna material.
Exakt allt i detta bygge är återvunnet minsann. Och egenbyggt av den ena hälften som driver Numero 74. Du hörde rätt. Ett hemmabygge.
Detta ser man när man kommer upp för trappen. Jo det fanns wi-fi just där under trädkronan.
Och smultron i amplarna.
Ett annat kontor över kontoret alltså.
Jag blir så inspirerad av sådana här hus. När man liksom ser konstruktionen. Jag är införstådd med att Chiang Mai inte har närmre 20 minusgrader och att inne kan vara som ute. I skydd av sol eller regn. Men enkelheten är förbaskat fin.
Och korgarna som lampor.
Och den gamla drivveden som krukor.
Fina Poupy.
Tak som går tillsammans i ett virrvarr.
Byggherren Manop i mitten.
På återseende Chiang Mai. Så lätt ska du inte slippa undan. -
Och varje liten korg fick en drös av kärlek.
Som jag skrev igår hittade jag ju en massa bilder från Chiang Mai, är fortfarande lite förvånad över att de inte är visade. Samtidigt lite nöjd, i hemlighet, för det är så himla fint alltsammans och då har jag det kvar att visa.. Vi börjar att kika på korgtillverkningen tycker jag! Direkt från Numero 74´s fabrik i norra Thailand. Igår skrev jag högkvarter och det må så vara, men det känns mer som ett vardagsrum. Som ett hem där alla känner alla, än just än fabrik som levererar till hela världen!
Korgarna tillverkas för hand ute i byarna. Människorna som arbetar för Numero 74 finns i en mindre styrka på plats här i den centrala fabriken medan den största delen finns ute i byarna. Alla har där sin egen specialitet av produkt. Man har allt som behövs för hantverket och produktionen, på plats antingen i hemmet eller i en slags närbelägen studio i själva byn. På det här sättet kan man fortfarande ta hand om barn och familj samtidigt som man har ett arbete. I Thailand är det fortfarande allra vanligast med generationsboende vilket innebär att det alltid behöver finnas någon som tar hand om de yngsta och de äldsta i familjen.
Korgarna, som finns i två storlekar och i stort sett hela No 74´s färgpalett handknyts alltså och levereras sedan hit, omålade.
Här målas de för hand.
Jag vet inte vad jag hade tänkt egentligen men typ någons slags spraymålning med mallar. Men frihand och pensel är det som gäller.
När korgarna är torra efter målning så går man igenom alla korgar, millimeter för millimeter. Med ett verktyg rätar man till om det är någon glipa någonstans.
Det känns verkligen familjärt här. Kanske är någons barn med en stund. Det är varmt och mysigt. Bara miljön är ju absolut härlig, ett skydd mot solen annars ute ju. Och fantastiskt inspirerande. Så enkelt men snyggt.
Varje korg förses med en liten tag i tyg.
Skinnband på plats för logga och produktinformation.
Det synas och kontrolleras.
Världens mest effektiva torkvinda.
Det fina när händer sköter jobbet framför maskiner är ju att man ser resultatet. Det är ingen hets eller press. Man synar, går över och kollar att allt är snyggt och målar igen. Det är också extremt fascinerande att korgarna är utan färg på insidan. Kan ju bara gissa hur mycket man hade drällt om man själv hade suttit där. Observera noll färg på händerna.
Jag skulle kanske har lättare att förstå allt detta hantverk om Numero 74 var ett litet lokalt miniföretag. Men eftersom jag vet att det är precis raka motsatsen så blir det nästan svårt att greppa. Å andra sidan fick jag i och med denna resa all förståelse och respekt att ett företag INTE kan leverera produkter på löpande band. Att det finns ett oersättligt värde i väntan på något man önskar. Jag vet att när vi hade affär att många inte kunde förstå varför vi inte kunde skaka fram 100-tals sänghimlar var tredje vecka. Jag tror de förstod när vi berättade att någon syr just din sänghimmel för hand. Jag hoppas åtminstone det.
Påtal om det. Såhär kunde det se ut när färdiga saker levererades från byarna. På en vespa från landsbygden.
Lirka skinnband i små hål.
Tålamod, tänker hon som har så lite av just den varan.
Ser ni en Nomi? Här är ingången till själva produktionen som kräver el såsom symaskiner. Till höger sker all packning, till vänster är kontoret. Och alldeles ovanför är Manops trähus.
Lunchleverans!
Man äter tillsammans i skuggan. I Thailand existerar inte att någon blir utan. Sättet att dela med sig till den som inget har, är nedärvt i generationer.
Det är så svårt att se alla fågelburar men tittar du noga så ser du dem.
Lägg lite fågelkvitter på detta.
Kanske en radio med lite musik.
Jag vet ju med absolut säkerhet att väldigt många har en produkt från Numero 74 i sitt hem, visst känns det extra fint att veta att det var just här den tillverkades? -
husesyn från en villa vid ping river
Chiang Mai. Vi längtar tillbaka. Mest efter alla människor vi hängde med. Men också efter dofterna, ljuset och ljuden. Ljuden ja, jag tänkte på det i morse faktiskt. När fåglarna kvittrade som mest, det är vackert trots att våren inte är riktigt här ännu. Jag älskar att sova med fönster på vid gavel och dessutom är våra fönster så tunna så morgonljud är alltid mitt i rummet. Men ändå, i jämförelse med de öronbedövande ljuden om morgonen när vi sov i den där villan. Så olika, vackra på sina alldeles egna sätt. Och säkert var det olikheten som gjorde dem så speciella. Så är det ju alltid.
Här kommer ett bildsvep från villan där alldeles bredvid Ping River utanför staden. Nu verkar det som vi knappt bor där men grejen var att vi lämnade huset tidigt varje morgon, påväg mot annat, och kom tillbaka när solen gått ner för länge sedan. Så jag insåg att skulle det bli några bilder alls var jag tvungen att smyga upp i gryningsljus, samma dag som vi skulle lämna huset och Thailand för att bege oss hemåt…
Nu ser ni inte floden men den ligger där i allt det gröna. Långt därborta kunde man varje morgon se människor arbeta bland odlingarna.
Och där till vänster ligger Kristo och sover.
Huset var jättestort och flera familjer skulle kunna hänga här samtidigt. Poupy hade funnit det via Airnb. Överallt fanns sittplatser som gjort för evighetshäng.
Älskar det mörka återvunna träet, som återkommer överallt i Thailand. Och likaså alla fantastiska vintagemöbler.
Varje sovrum hade eget badrum och speciell stil. Skjutdörrar mot pool och grönska.
Det fina var att huset var i stort sett tomt sånär på det vackra. Lite böcker och wifi såklart. Men annars var liksom fokus på att hänga, bada och bege sig på äventyr.
Typiska dörrar i Chiang Mai. Och typiska väggar.
Världens största bord alldeles vid poolen och tusen miljarder stenar som barnen använde till att rita som figurer. Fast bara några.
Smart lösning för hörnsoffa.
Packat och klart för hemfärd.
Ganska härlig packning om jag får säga det själv. Och min nya väska och datorfodral, en present från Poupy.
Och presenter till små vänner.
Köket var enkelt men fullt utrustat och supersnyggt.
Med dörr ut till uteköket. Jag kan lova att Kristo smällde av på riktigt här. Snacka om dröm.
Det var liksom inte en liten kokplatta… Två hoar, grill, gasspis. Liksom alla drömmars ute kök.
Sen är det ju klart att solen och palmerna gör sitt till.
Och all den råa betongen.
Tillsist vaknade familjen. Såklart man tar chansen på att laga frukost utomhus.
Kanske godare än annan frukost.
Ett av badrummen.
Och i Liv´s och Nomi´s rum stod badkaret bredvid sängen. Så galet härligt.
Och såg man åt andra hållet såg det ut såhär.
Har nog aldrig fått så mycket badrumsinspiration som här. Det fanns ju några att välja på.
Alla handfat satt på gamla vintage-skänkar.
Balkongen sträckte sig från tjejernas rum till killarnas.
Det här är lite det jag menade med evighetshägn. Överallt fanns det plats att sitta, att vila, att prata.
Smarta lösningar var man än såg.
Skjutdörrar i gammalt trä. Helt klart allra finast.
Det fanns en vind också. Med sovrum och gympasal, tyckte Nomi.
Och bild tagen från gympasalen. Med ytterligare ett sovrum innanför turkosa fönsterluckor.
Själv sitter jag just nu på tåget med Mari . Påväg på träff med hela Lovely Life.
-
att vara som hemma på en helt ny sekund
Vi vaknar i söndagen och ett grått Sverige sett från molnen. Och i allt det andra. Märkligt det här med att komma hem. I vanliga fall brukar jag känna att det oftast är trist men ändå lite lagom skönt. Fast just nu känns det annorlunda. Och jag vet att det inte hänger på solen och havet i jämförelse med det alldeles grå, alldeles innan vår, som nu far förbi oss utanför tågfönstret. Och det hänger definitivt inte på Koh Lanta, inte överhuvudtaget. Och inte ens på Chiang Mai tröst att jag känner att den staden redan har hamnat på listan av de mest härliga.
Allt det som känns är att vi lämnat en hel hög av nya vänner. Nya människor som jag vill ha i mitt liv varje dag, såsom man önskar mest av allt om dem som har ett speciellt ställe i mitt hjärta. Det fina är att jag delat allt detta med både Kristo och barnen. Jag har träffat många nya fina vänner de senaste åren, så jag allt som oftast hamnat i ett slags lyckorus att alla dessa har korsat min väg på ena eller andra sättet. De flesta mötena sker dock på en egen hand (åtminstone till en början) vilket kan kännas nog så frustrerande när man ska berätta efteråt om alla kärlek i luften. Så just därför känns det extra fint att denna gång fick vi alla känna det lika mycket. Att få känslan av att vara så självklar i ett nytt sammanhang, att vara som hemma på en helt ny sekund . – Det känns som vi är superstjärnor, sade Viggo vid avskedet när vi lämnade villan, när slängkyssarna for i tusentals genom kvällen. Och när vi kramat om Amelie och Manuel på Bangkok´s flygplats, som for vidare mot Paris, stod vi kvar och såg dem försvinna mot en annan gate. – Det är som om vi alltid känt varandra, sade Liv, fast vi bara träffats i en vecka. Precis så är det.
I Thailand delar man alltid på maten. Ingen ska någonsin gå hungrig eller kännas lämnad utanför. Detta är precis samma om man lunchar vid fabriken eller sitter restaurang. Jag har alltid älskat att plocka fram många rätter. På det viset blir det till och med lite evighet över en alldeles vanlig lunch.
Det absolut finaste med Numero 74 är allt snällt som hänger i luften dagarna igenom. Trots att ett superproffsig jobb utförs till höger och vänster, saker ska lösas och vridas och vändas på. Vissa dagar befann vi oss hemma hos Poupy i hennes fantastiska hem. Här putsats det på logon och Kristo lägger pannan i djupa veck.
Mått fastställs på nya mönster. Liv och Nomi får agera provdockor.
Medans andra hugger in på godsakerna.
Till och det kreativa arbetet är alltid för hand och kalkylering görs mot solstrålarna.
Alltså. Poupy´s hem är fantastiskt. Saknar redan ihjäl mig på allt häng där.
Så väl utvalt och så vackert.
Och grunden av cement, det mörka återanvända träet plus Numero 74`s egna produkter. Match in heaven.
Vem vill inte jobba precis såhär. Mot kuddhögar och i skuggan som redan är uppvärmd av solen. Nadia och Marie med full fokus.
Då så var vi framme i Katrineholm, hej.
-
den sista dagen
Jag väcker barnen tidigt för att lyssna på ljuden. Och för att på samma gång göra dem medvetna om tystnaden. Jag är inte helt säker på att de förstår det där sista. Kanske gör det inget alls.
Idag vaknar vi till sista dagen här Chiang Mai. Imorgon väntar planen hemåt. Det känns lite märkligt. Jag tror att den här resan påverkade oss alla mer än vi kunde gissa innan. Men världen därhemma är fin den med och kvar som vi lämnade den. Och det absolut vackraste med att resa till andra platser är ju att din samling av möten och minnen kommer att finnas kvar även när vi är långt härifrån. Förmodligen kommer alltsammans att glänsa ännu mer när vi landar i vardagen igen. Alldeles säkert kommer det att vara så.
-
once upon a time
Vi var väldigt oförberedda när vi for till Thailand. Kanske ingen överraskning för de som känner oss, men jag hade i mitt stilla sinne tänkt läsa på, reka ställen och det ena och det andra. Men tiden hamnade på annan plats. Och egentligen hade jag inte den blekaste aning om vad som väntade oss. Jag har varit i Thailand en gång i början av 90-talet. Efter ett par månader i Kina med min syster Petra, en resa som på den tiden var minst sagt en utmaning, vilade vi upp oss på ön Koh Samui. Dök bland rockor och åt bananpannkaka tills vi storknade. Jag hade dessutom dragit på mig värsta maghistorien i Kina och jag minns att jag kom hem mager som en skrika. Hur som helst, en sak som jag inte trodde när vi satte oss på planet till Bangkok för snart två veckor sedan var att jag dessutom skulle få världens största inspiration i form av inredning, form och färg. Det är många år sedan jag har hamnat på så många snygga ställen. Det hela är såklart Poupy och Manop´s förtjänst, helt och hållet. Numera skrattar vi åt ordet ”amazing” för det har blivit totalt uttjatat under den här veckan. Men det finns inget annat att säga, vi finner inga andra ord.
Och idag kära ni, sitter jag i regnskogen, i en villa som jag lätt skulle stanna i för alltid. Ljuden är öronbedövande. Jag har aldrig i hela mitt liv hört så många ljud. Ändå är det en tystnad som ligger över allt, så att du till och med blir medveten om att löven faller.
Denna villa är totalt motsats till vårt hus hemma, så pass att barna säger ” men mamma, vi trodde du bara gillade gammalt?” Japp, det gör jag. Men också antingen eller. Skulle vi inte bo i ett hus från 1913 skulle önskan vara såhär. Rena raka motsatsen.
Men hur som helst igen. Detta bloginlägg skulle handla om stället vi bodde på inne i Chiang Mai.
Tillsammans med resten av Team Numero 74 delade vi detta lilla pensionat under några dagar. Och vi kände oss som hemma. Once Upon a Time ligger mitt i Old Town, bland ett myller av små hus och gränder. Vilse på en sekund liksom. Hotellet är skapat av ett par som rest världen över med ryggsäck och samlat sina minnen i just detta lilla hus. Tillsammans med ett gediget intresse för arkitektur och design har paret skapat en plats med så mycket värme i väggarna. Ännu en gång slås jag av den otroliga vänligheten och lugnet. Som hemma som sagt. Och att börja mornarna med dessa underbara människor inspirerar mig mer än du kan ana.
Varje morgon är det full aktivitet i detta lilla kök. Varje frukost förbereds på en träbricka, min everyday breakfast såg du igår. Men du kunde också välja på smörgåsar eller mer matigt.
Allt tillagades medans vi väntade vid bordet, fast i de hundratals samtalen. Och lite jobb sådär mellan varven.
Innanför fönsterluckorna finns kontoret. Det är mycket fönsterluckor här och jag är lika förtjust i dem som i innerfönster.
De stängs när myggen kommer. Och öppnas innan du vaknar, när solen letar sig fram över bergen.
Vem behöver fönster här? Trots att nätterna blir kyliga stannar det ute i mörkret.
Den gröna väggen är så nära så att husen nästintill sitter ihop. Men det gör de inte och denna tio centimeters gränd gör kanske det vackraste frukostfönster barnen någonsin suttit vid. Hur många betongväggar har man inte stirrat in i när hotell har hamnat alldeles för nära hus någon gång då det byggdes. Såklart kan inte alla länder klara sina växter med en strimma av sol men här funkar det och det är otroligt fint.
Alla dessa råa golv och väggar gör mig grön av avund i fotosynpunkt. Och annars med såklart.
Det mörka träet är återvunnet och det vackraste jag sett.
Jag har fortfarande inte landat i att ett kilo ekologiska nötter kostar typ 20 kronor.
Jag har nog egentligen inte landat i något alls.
Mer än alls känns så bra i hjärtat att jag absolut inte vill fara hem till helgen. Kristo säger att han aldrig sett mig så lugn och glad. Och så harmonisk, säger Liv och skrattar ihjäl sig. Men faktiskt, allt här gör något med mig. Min energi under månader har varit lika med noll, plötsligt vaknar jag samtidigt med solen, antingen om det är djungelljud eller väckarklocka, och känner allt helt glasklart inom mig. Ni vet när ens eget jag är tydligt och du liksom väljer själv vilka tankar du vill tänka. Jag har mailat jobbmail på två sekunder och inte behövt älta och fundera. Jag har sagt nej på två röda och ja lika snabbt. Det är solen kanske någon tror, men det kan jag säga med bestämdhet att det är det inte. För Chiang Mai är både moln på himlen och alldeles lagom väder. Det är alla möten och alla samtal som gjort något med mig. Och det kommer stanna.Rummen då. Underbara men det gick lite undan den här morgonen och städningen från vår sida var kanske inte på topp. Men kika på Once Upon a Time´s galleri av vackra bilder så får ni tjuvkika.
Så nu då. Barnen hoppar i poolen, jag ska nog ta ett vanligt bad i organisk kokosolja. I badkaret bland de vita stenarna i Liv´s och Nomi´s rum. Sedan ska jag ta tusentals bilder från detta hus innan vi far in till Chiang Mai för lite jobbmöte över lunchen. Sedan ska vi lära oss att laga thaimat för att hamna i huset vid regnskogen igen till kvällen. Vet ni hur små geckos kan låta förresten? Den där nästintill genomskinliga och pyttelilla varelsen? Sök på det vetja.
-
hjärtat av numero 74
Jag fångar sekunder av wifi och hoppas att ni åtminstone får en glimt av våra dagar. Jag lovar er en massa mer intryck när vi är hemma igen. Igår började dagen med min sedvanliga frukost på hotellet Once Upon a time. Eller är det kanske mer som ett pensionat… Allt är fantastiskt här. Ett ord som kanske börjar bli lite väl använt men ALLT är just FANTASTISKT!
Vi begav oss med Poupy och resten av teamet till Numero 74´s fabrik och kontor här i Chiang Mai. Jag har alltid vetat att Numero 74 gör sin saker för hand och att allt är gjort med ren och skär kärlek. Men efter igår har handmade och allt om att driva ett företag på rätt sätt, fått en helt annan innebörd för mig. Poupy driver det här företaget med enbart magkänsla och så mycket värme så jag har aldrig varit med om liknande. Ni ska få veta allt om detta i ett eget inlägg, för det är så viktigt att dela. Helt enkelt för att allt detta är en sådan förebild för andra företag och sättet som borde vara det självklara. Alltid. Det är så mycket kärlek och värme i luften på den här fabriken, bland allt och alla.
Kärleken är förankrad i varje produkt. Och nu menar jag verkligen på riktigt. Varenda liten detalj är handgjord. Ni vet de populära girlanderna vi säljer, de med bjällror i varje hörn, varenda bjällra är sydd för hand. En efter en och efter tusentals! Jag var tvungen att fråga om minst tre gånger innan jag riktigt förstod sanningen. Jag tänker på vår affär och hur många bara just vi har skickat till kunder runtom hela världen. Detta går nästan inte att förstå förrän du ser människorna som arbetar här, det är först då man verkligen förstår. Små nålar som sakta och varsamt gör perfekta stygn. Stora påslakan som vänds ut och in, där varje liten söm synas och eventuella trådar som inte är perfekta klipps bort. Någon stryker långa band. En annan gör tyget slätt innan klippning, genom att gå igenom centimeter efter centimeter av meterrullar genom att liksom stryka som en lång linjal utefter tygets fibrer. Det råder en nästintill meditativ stämning i fabriken. Människor ler, pratar mjukt och man ser att alla älskar vad de gör. Och känner ett otroligt ansvar för varenda liten detalj.
Ute i byarna i Thailand finns ungefär 400 kvinnor som arbetar för Numero 74. Alla med sin egen specialitet av produkt. På fabriken förbereds och klipper man alla delar till själva produkten som ska tillverkas. Detta är en hög för tillverkningen av 12 st guldgula sänghimlar, inklusive allt. Materialet hämtas upp på fabriken, sys i byn, lämnas tillbaka på fabriken, varje unik produkt kontrolleras, produkten tvättas, kontrolleras igen och packas. Helt plötsligt är en sänghimmel från Numero 74 inte bara en sänghimmel som är extra vacker, det är en fantastisk handgjord och unik produkt, nästan som ett konstverk. Det ligger så mycket arbete bakom att den borde kosta minst det femdubbla. Men det gör den inte, för detta är produkter som ska vara tillgängliga för många och inte bara för några enstaka som har råd. Det är filosofin.
Av de som arbetar för Numero 74 stannar 95 % kvar på företaget när de väl har börjat. Om någon slutar så beror det på att man byter liv, tar hand om äldre familjemedlemmar eller något annat som inte har med själva företaget att göra.
När vi kom möttes vi av kvinnor som arbetar där. Vi fick alla de vackraste av blomsterhalsband.
Bara en sådan sak…
På den här fabriken finns inget som är farligt och ingen plats man inte fick vara på. Barnen kände sig som hemma, i vanlig ordning.
Världens vackraste kontor tänker jag. Teamet är superinternationellt och det är inte ofta alla befinner sig på plats samtidigt. Alla handplockade runtom i världen. Thailand, Ibiza, Italien och Franrike. Och jag i Sverige då.
Såklart att de trivdes. Tror Liv lämnade bordet bara vid lunch. De har en liten uppgift här dessutom.
Och vilken lunch sedan. Jag trodde inte att det var i Chiang Mai jag skulle hitta mina drömmars restauranger, men så är det.
Pun Pun är inte bara en restaurang med ekologisk mat. Det är ett omfattande projekt för att blä stödja lokala ekologiska bönder . Man stödjer i stort sett alla ekologiska och hållbara projekt som startas i Thailand. De driver dessutom sin egen trädgård mitt i stan och lär ut till andra av sina kunskaper.
Helt otroligt vackert. Och jisses så otroligt gott. Bara juicen av mynta, lime och honung får mig att finrysa.
Smoothies med choklad och banan fast utan socker var inte så dumt det heller.
Nomi´s käraste ägodelar.
Efter lunchen for vi tillbaka till fabriken.
Jag är som sagt, otroligt glad och stolt att Mokkasin är en del av detta otroliga företag. Det går sakta men säkert upp för mig, och hela min familj faktiskt, att Numero 74 är något helt unikt. Nog för jag visste att företaget var speciellt innan men med alla historier och möten i bagaget är vi nästan lite tagna och rörda. Det är så bra alltsammans.
Vind och sol, vad mer kan man önska. Och en drömfabrik på det.
Superkoncentrerad på sista skälvande sidorna av Hungerspelen.
Det här två alltså. Poupy och Manop, tvillingsjälar. Hon uppväxt i Paris, han i Chiang Mai. Nu driver de detta företag tillsammans och ni ska få hela storyn en vacker dag. Även den är som en saga.
Jag har över tusen bilder från denna fabrik. Och jag lovar att göra något väldigt bra med dem.
Timme efter timme.. Men det satt liksom i väggarna och luften. Barnen var som små filbunkar.
Ni kanske förstår varför bilderna blev tusentals.
Älskar det här.
Alla dessa spirit houses. Överallt. Detta kräver också sitt eget blogg inlägg. Jag har samlat så många historier. Charlie lämnade sitt blomsterhalsband.
Och allt medans solen försvann bakom bergen…
Och för att spä på härligheterna. Här sitter barnen vid Manop´s trähus, byggt av honom själv i återvunnet trä. Så även terassen. Men det är liksom inte bara ett vackert trähus i sig själv, det ligger liksom i själva trädkronorna. Vi är liksom i själva luften här. Och under oss är kontoret. Och det hänger amplar med smultron bland grenarna. Och allt är precis så fantastiskt som det låter.
-
magisk söndag
Vi lever i en dröm just nu. Min hjärna är totalt översvämmad av… Ja allt! Av en otrolig värme och kärlek som man liksom bara vaggas skönt i vareviga sekund. Till Poupy som har bjudit hos till det mest generösa jag någonsin varit med om. Till alla superhärliga människor vi hänger med. Till Chiang Mai, som är den mest fantasifulla stad jag någonsin besökt. Min hjärna är nästintill overloaded av all inspiration som kommer från alla håll och kanter. Och översvämmad är jag, inte minst av tacksamhet över att min man och mina barn får vara med om detta. Att jag får dela detta med dem.
Idag vaknade vi upp i ”vårt” lilla hus i Old town. Efter en liten morgonpromenad bland tusen tempel och dubbelt så många drakar var vi bjudna hem till Poupy på lunch tillsammans med resten av team No 74. Och jag lovar er, här svimmade jag på riktigt och tusen gånger om. Bakom en vacker trädörr öppnade sig det mest fantastiska hem jag någonsin besökt.
Barnen gjorde sig hemmastadda på en sekund. Hänger det en hammock inomhus vet de exakt var de ska bege sig till. Eller nästan utomhus för all del.
Faktum är att hela det här hemmet hade hur många ställen som helst att hänga på. Var man än tittade liksom.
Kortspel är bra när deras föräldrar har fullt sjå att lyssna på den ena inspirerande historien efter den andra. Numero 74 är ett dream team och det är en ära att få ingå i detta sammanhang. När tid finns ska ni få en utförlig beskrivning av hur detta företag jobbar, det är magiskt.
Det dukades upp mat och allt var så himmelskt gott.
Älskar att barnen vill prova allt.
En stund senare åkte skeden (!) fram.
Amélie från Milk Magazine, Manuel and Clemence från Numero 74.
I slutet av veckan ska vi få gå matlagningskurs! Ser fram emot detta.
Nomi har inte somnat (ännu). Bara vilar sig lite mellan tuggorna. Viggo däremot, äter oavbrutet och sakta. Njuter av varenda liten smak.
Men till sist slumrar hon. Och Charlie tar sig även han en tupplur på en timme, han ligger faktiskt där i kuddhögen. Och även Liv rasar ihop bland kuddarna. De kände sig som hemma, vi med. Man kan liksom inte göra annat här.
Medan andra är helt uppslukade av Hungerspelen del 3.
Det här är Poupy och mannen bakom väldigt mycket, som hon själv beskriver honom. Poupy är helt klart min stora förebild. Det finns ingen som driver ett företag med så mycket kärlek och värme som hon. Hon har ett förhållandevis litet team bakom sig, alla handplockade från olika delar av världen. Alla med samma glöd för det företaget står för. Hennes smak och kreativitet är helt makalös och det är en ynnest att få ta del av den på nära håll.
Alla samtal kring företaget Numero 74, livet, allt och universum kommer jag spara för alltid. Här är också Stephanie som annars jobbar från Ibiza liksom en stor del av teamet.
Kanske det mest perfekta hänget någonsin.
Jag har såklart tagit hur många bilder som helst från detta fantastiska hem , så fler kommer en annan dag när klockan inte är två på natten. Men spana in golv, väggar och det mörka träet. Hur drömmigt är det inte?
Och önskar nu en hammock inomhus, tack.
Alltmedan vi vuxna pratade framtidsplaner roade sig barnen med annat som sagt.
Jag ska nu sova med varmt hjärta och livliga drömmar om allt som snurrar i mitt huvud.
Tack söndag, du var helt magisk.
-
landat i chiang mai
Surrealistiskt är nog rätta ordet. En timmes flygresa senare hamnade vi i en helt annan värld. Igen. Fast på ett väldigt härligt sätt. Vi möttes upp på flygplatsen i Chiang Mai av Poupy, som driver Numero 74 och Manuel som även han är en del av företaget. Så himla fint att möta dem såhär. Vi skjutsades till ett litet hotel, ett litet hus som känns precis som om vi vore hemma hos någon. Huset är bara som vårt och team Numero 74´s under några dagar. Det är ljuvligt och jag lovar att visa så snart ljuset är här.
Just nu sitter jag med ett par sussande ungar bredvid mig och regnet smattrar mot fönstret. Känner mig så lyckligt lottad som helt enkelt fick packa med min familj på detta möte som faktiskt kommer att vara flera dagar till. På en helt ny plats i världen som jag inte har en aning om. Jag har egentligen ingen aning om något alls just nu, men bara att det blir väldigt spännande och fint alltsammans. Det är så det känns när man hamnar bland dessa människor, automatiskt liksom.
Vi for iväg på lite mat strax efter vi landat. Med fyra megatrötta barn. Men en snabbtitt eller hur, på Mixology.
Efter en resa som började vid 9 i morse och varade ända till 8 på kvällen, och då inklusive 3 timmars superguppig bilfärd plus två flygresor så var det som sagt ett ganska trött gäng vid middagen.
När man ser priserna i Thailand tänker man ju att det är lite väl dyrt. Sedan inser man att det bara är en fjärdedel…
Exakt så.
Poupy berättade att det sedan ett par år tillbaka är mycket nytt, och inte alls det traditionella man är van att se som typiskt Thailändskt, som öppnar i Chiang Mai. Hon säger också att det finns en helt fantastisk kreativitet i staden.
Mycket engelska blir det ju. Och man kanske inte alltid hänger med…
Jag är så nyfiken på denna stad.
Den vegetariska hamburgaren var i själva verket en massa grillade grönsaker på hög vilket passade mig perfekt.
Dags att sova till regnsmattret. Tänk att det är precis alltid är mitt favoritsätt att somna till var man än i världen befinner sig.
-
mot chiang mai och numero 74
Imorse lämnade vi södra Thailand. Och sitter just nu på flygplatsen i Bangkok och väntar på nästa plan. Hela familjen är på väg till Chiang Mai för att möta upp teamet bakom Numero 74. Vi har fjärilar i magen och tycker att det här är kanske det mest spännande vi varit påväg mot. See you soon!
Sista kvällen i de södra delarna var vi såklart och åt gott. Vad mer kan man önska sig.
Det skulle möjligen vara en handknyten hammock. Med det mörka havet framför sig. Ni fattar ju vem som låg där mest hela tiden.
Den vildaste av de fyra såklart.
Horisonten var täckt av ljusprickar som nästan kändes som om små byar hade spruckit upp från havet. Men det var bara fiskebåtar.
Det är så mycket jag gillar med sättet man bygger på och hur man inreder. Allt är vackert, enkelt och ingenting är tillrättalagt. Det är liksom ingen idé att vara petnoga, det blir så mycket bättre såhär. Ska nog slänga tumstocken när vi kommer hem…
Camoflagenät är världen bästa rumsavdelare, tak och bara som vägg. Helst det naturvita.
Jag önskar mig drivved också.
Och att alltid bara ta vad man har närmast liksom.
Jag älskar det oängsliga. Mest för man kan aldrig sluta titta.
Weber, släng dig i väggen.
Och likadant med det väldigt genomtänkta och superperfekta.
Maten alltså.
Man tänker extra bra närmst havet.
Och sen var vi väldigt mycket på vippen att stjälpa med tuk-tuken. Branta backar och familjer på sex är förmodligen inte den allra bästa. Men vi hann kasta oss ut i kolmörkret och alla blev nog rätt skärrade, inte minst vår favoritchaufför. Mitt i mörket insåg också Viggo att han glömt sin stråhatt. Så här väntar vi på Kristo som sprungit tillbaka till restaurangen. Och så mörkt ser det kanske ut men redigering fixar det mesta. Det var alldeles lagom spännande…