TRAVEL-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
19
archive,category,category-travel,category-19,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

göteborg

MX8A5786-2

Jag har öppnat fönstret tidigt varje morgon då vi sovit just här. Mest för att de ska vakna till staden och alla de där ljuden vi inte har hemma.

MX8A5798

Systrar. Den lilla med Liseberg´s åkband. Den stora med Way Out West runt armen.

MX8A5812

Väggfärgen var exakt den de önskade för någon speciell musikgrej. Ibland tänker jag att de är alldeles galna men att det är bra med just den galenheten. Kanske inte de i rummet bredvid tycker exakt samma.

MX8A5849

Vi är påväg hem från Göteborg och ett högst otippat tågstopp på sådär fyra timmar… Det var desto härligare dagar de vi har bakom oss, innan själva hemresan. Vi bodde på Hotel Eggers. Är ohjälpligt kär i hotell som man inte byggt in i färdiggjorda moduler och konstig ventilation. Där det fortfarande knarrar när man går över golven. Och man låser med nyckel. Och slipper korten som jag alltid lyckas avmagnetisera. Där det just går att öppna fönstret mot världen utanför och där man sover precis som hemma. Säkert helt enkelt för att det sitter i väggarna, så måste det ju vara.

 MX8A5844

Vissa i familjen kände sig såklart som fisken i vattnet eller som hemma.

MX8A5832

Det var allt det vackraste hotel hon bott på någon gång.

MX8A5875

Ett av de tre äldsta hotellen i landet fick vi veta. Som just nu står i varsam renovering.

MX8A5881

Nomi önskade sig till under takåsarna precis som Kristin. Jag visste ju att hon brukar hänga här, på jobbet liksom. Nomi drömde om allt som fanns där och om alla som bott just här. Märkligt det där att vissa av oss känner tidens vingslag sådär automatiskt.

MX8A5939

Ljuvliga detaljer var man än tittade.

MX8A5757

Göteborg under ett paraply kan man nog sammanfatta de här dagarna. Kristo och Liv har dansat i regnet på Way out west, vilket var grymt hursomhelst. Alltmedans vi andra som inte hade åldern inne ( och hon som drog lite av nitlotten ) hängde på Liseberg de enda soliga timmarna, förutom idag då. Fast mysigt har vi haft, karusellkaos till trots. Å andra sidan var det ju bara en dag av fyra vilket även jag står ut med.
MX8A5928

När Sia spelade vid midnatt på lördagen låg den här killen med huvudet på kudden och snapchattade med sin storasyster. Bedrövelsen var stor att inte ha åldern inne just de här dagarna. ”jag tror jag börjar gråta…”

MX8A5951

Hänga med de här är som sockervadd för själen.

MX8A5954

Festivaldojjor…

MX8A5962

Äntligen kom solen tillbaka. Just idag till råga på allt. Fint med lite utelunch. Middag åt vi annars på Taverna Averna i fredags kväll. Och kidsen ville absolut ha en favorit i repris sedan ett par år, på The Barn i lördags.

MX8A5979

De här två kom blöta ända in på strumporna till fredagsmiddagen. Sedan drog Kristo tillbaka på Pj Harvey medan jag och barnen åt efterrätt i godan ro för att sedan ströva genom natten mot spårvagnarna i ett hällregn. Kan nästan inte tänka mig något mysigare.

MX8A5970

Fast det är fint om dagarna i solsken också.

MX8A6005

En tur till Artilleriet Kitchen såklart.

MX8A6001

Nomi lyckades skära sig på en ostkniv och fick plåstras om…

MX8A5994

…medan de andra tre sysslade med ett socialt experiment, som de sade, utanför på soffan… Det var något om Viggo´s tröja och vem som skulle ta upp den från marken. Det blev tydligen en hund?!

MX8A6015

Såhär delar vi intresset för kökssaker.

MX8A6018

Verkligen helt ointressant om man inte får pilla på ostknivar i alla fall.

MX8A6031

Gå in i Artilleriet Studio med fyra ungar är inget jag rekommenderar. Kära nån. Hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Det är såklart att det skulle vändas och vridas på dyrgripar till höger och vänster. Liv var dock stört imponerad och fattade inte varför vi har det precis såhär hemma. Alltså, jag vill bo precis såhär… jaja, jag med…Varför kan inte vi bo i en sådan här lägenhet? Alltså exakt såhär? …jaja, jag fattar…

MX8A6037

Alla var rätt sugna på samma sak. Att helt sonika flytta in alltså.

MX8A6041

Själv kunde jag tänka mig att ta med köksmodulen till höger.Det gjorde jag inte.

MX8A6043

Sedan satte vi den här modiga tjejen på ett tåg till Alingsås där kompishäng väntar för några dagar framöver. Själva hoppade vi på tåget mot Katrineholm klockan 16.30 och skulle ha kommit hem strax efter sex. Men tji fick vi. En bro i Töreboda gick inte att stänga och vi sitter fortfarande på tåget. Beräknas ankomma Katrineholm framåt 22.30 sådär fyra timmar försent… Oja, det finns värre saker här i världen…

elsa och josef frank på millesgården

MX8A9853

Igår var jag på en sådan fin bloggträff. Det var Elsa som bjudit in till Millesgården för blomsterbinderi och afternoon tea. Hur mysigt?! Och hur vackert är inte denna plats ute på Lidingö, som jag aldrig tidigare besökt. Tydligen blev jag som förstummad av fint sällskap och själva platsen så att inte en endaste bild fastnade på omgivningarna.  Men hos Elsa finns redan en hel massa bilder från dagen och platsen.

Och i alla fall, så värt sitt besök.Och särskilt nu då, då utställningen Josef Frank Mönster – Möbler – Måleri precis har slagit upp dörrarna. Sommarutställningen som pågår ända fram till oktober består av fyra delar. I Konsthallen kan man gotta sig i Frank´s fantastiska textilier och mönster. Alltså, det är ljuvligt att se detta på meter från taket.

I det inre galleriet presenteras ett urval av alla de tidigare okända akvareller som Josef Frank målade. Dessa målningar har också resulterat i en bok som släpps nu i samband med utställningen. En makalös historia om av en slump upptäckt akvarellskatt har resulterat i en härlig bok med en hel massa personliga texter.

I utställningen får man dessutom strosa runt i Anne´s hus som inreddes av Estrid Ericsson och Josef Frank. Och somrigt som det ändå bör var såhär års inspireras alla rabatter och blomsterarrangemang på Nedre Terassen i sann Frank-anda.

MX8A9733

Många fina historier ryms i den här utställningen. Bara en sådan sak att Josef Frank inte började måla akvarell förrän vid 68 års ålder. Inspirerande kan man tänka vid 45…

MX8A9744

För att inte tala om blomsterhavet. Vi skulle inspireras av Frank´s mönster och överföra dem i blombuketter. Sämre kan man ju ha det.

MX8A9758

Brita hade världens finaste blus och en ännu finare bebis Essa i vagnen.

IMG_9586

Påtal om klädval så var jag och Isabelle  lite av modetvillingar dagen till ära men gärna det. Hos Isabelle finns en hel hög med bilder från dagen.

MX8A9760

Jag hoppade in i rabatten och tog en bild på Marie.

MX8A9767 Flora binder. Emily assisterar Maria som också hon har bloggat fint om utställningen och den vackra platsen.

MX8A9771

Jag tänker att Maria skapade den mest frankiska buketten. Ingen ängslighet här inte.

MX8A9782

Emma, som gjord för ett blomhav.

MX8A9792 Alltså, den där brudslöjan. Hur fluffig är den inte. Ser verkligen fram emot när min rabatt ska blir som ett enda stort moln.

MX8A9793Emma  hade förresten blivit med Gotlandstorp precis  innan bebis Nr 2. Så himla härligt med dem som bara följer sina drömmar, sådär plötsligt över en helg liksom.

MX8A9795 Koncentration.

MX8A9798 Och blomsterbilder.

MX8A9800

Det märkliga är att när man beger sig från ett kaos och hamnar såhär är det som om dagen fick en massa extratimmar. Förstår inte hur det hänger ihop men fint är det i alla fall.

MX8A9821

Och så lite afternoon tea på det med Sandra i mitten. I Anne´s hus. Lägg av vad speciellt. Kände en viss nervositet att spilla blåbärsmarmelad på mattan. Anne var sekreterare och värdinna på Millesgården och det här var hennes bostad. Mitt i Skulpturparken. Det intressanta var att redan 1936 lämnades Millesgården över till svenska folket som gåva. Och man bodde alltså i mitten av hela alltet. Men jag tänker att livet aldrig blir tråkigt på så vis, man vet aldrig vem man hittar bakom gardinerna.

MX8A9805Så himmelskt lyxigt att få några timmar med dessa fina. Perfekt i min kaosvecka. Som en present i sig. Blommor och en massa härliga människor, kanske det enda man behöver. Tack Elsa för att jag fick komma!

MX8A9849 Påtal om kaos. Nu finns det ingen återvändo. Dags att packa kameragrejor, yogamatta och lite Alice i Underlandet-biljetter på det. Ses i Spanien eller något åt det hållet.

att vara som hemma på en helt ny sekund

03032016-MX8A8620

Vi vaknar i söndagen och ett grått Sverige sett från molnen. Och i allt det andra. Märkligt det här med att komma hem. I vanliga fall brukar jag känna att det oftast är trist men ändå lite lagom skönt. Fast just nu känns det annorlunda. Och jag vet att det inte hänger på solen och havet i jämförelse med det alldeles grå, alldeles innan vår, som nu far förbi oss utanför tågfönstret. Och det hänger definitivt inte på Koh Lanta, inte överhuvudtaget. Och inte ens på Chiang Mai tröst att jag känner att den staden redan har hamnat på listan av de mest härliga.

Allt det som känns är att vi lämnat en hel hög av nya vänner. Nya människor som jag vill ha i mitt liv varje dag, såsom man önskar mest av allt om dem som har ett speciellt ställe i mitt hjärta. Det fina är att jag delat allt detta med både Kristo och barnen. Jag har träffat många nya fina vänner de senaste åren, så jag allt som oftast hamnat i ett slags lyckorus att alla dessa har korsat min väg på ena eller andra sättet. De flesta mötena sker dock på en egen hand (åtminstone till en början) vilket kan kännas nog så frustrerande när man ska berätta efteråt om alla kärlek i luften. Så just därför känns det extra fint att denna gång fick vi alla känna det lika mycket. Att få känslan av att vara så självklar i ett nytt sammanhang, att vara som hemma på en helt ny sekund . – Det känns som vi är superstjärnor, sade Viggo vid avskedet när vi lämnade villan, när slängkyssarna for i tusentals genom kvällen. Och när vi kramat om Amelie och Manuel på Bangkok´s flygplats, som for vidare mot Paris, stod vi kvar och såg dem försvinna mot en annan gate. – Det är som om vi alltid känt varandra, sade Liv, fast vi bara träffats i en vecka. Precis så är det.

03032016-MX8A8581 I Thailand delar man alltid på maten. Ingen ska någonsin gå hungrig eller kännas lämnad utanför. Detta är precis samma om man lunchar vid fabriken eller sitter restaurang. Jag har alltid älskat att plocka fram många rätter. På det viset blir det till och med lite evighet över en alldeles vanlig lunch.

03032016-MX8A8594 Det absolut finaste med Numero 74 är allt snällt som hänger i luften dagarna igenom. Trots att ett superproffsig jobb utförs till höger och vänster, saker ska lösas och vridas och vändas på. Vissa dagar befann vi oss hemma hos Poupy i hennes fantastiska hem. Här putsats det på logon och Kristo lägger pannan i djupa veck.

03032016-MX8A8600 Mått fastställs på nya mönster. Liv och Nomi får agera provdockor.

03032016-MX8A8623

Medans andra hugger in på godsakerna.

03032016-MX8A8626

Till och det kreativa arbetet är alltid för hand och kalkylering görs mot solstrålarna.

03032016-MX8A8640

Alltså. Poupy´s hem är fantastiskt. Saknar redan ihjäl mig på allt häng där.

03032016-MX8A8679

Så väl utvalt och så vackert.

03032016-MX8A8697

Och grunden av cement, det mörka återanvända träet plus Numero 74`s egna produkter. Match in heaven.

03032016-MX8A8711 Vem vill inte jobba precis såhär. Mot kuddhögar och i skuggan som redan är uppvärmd av solen. Nadia och Marie med full fokus.

03032016-MX8A8717

Då så var vi framme i Katrineholm, hej.

den sista dagen

04032016-MX8A9194

Jag väcker barnen tidigt för att lyssna på ljuden. Och för att på samma gång göra dem medvetna om tystnaden. Jag är inte helt säker på att de förstår det där sista. Kanske gör det inget alls.

Idag vaknar vi till sista dagen här Chiang Mai. Imorgon väntar planen hemåt. Det känns lite märkligt. Jag tror att den här resan påverkade oss alla mer än vi kunde gissa innan. Men världen därhemma är fin den med och kvar som vi lämnade den. Och det absolut vackraste med att resa till andra platser är ju att din samling av möten och minnen kommer att finnas kvar även när vi är långt härifrån. Förmodligen kommer alltsammans att glänsa ännu mer när vi landar i vardagen igen. Alldeles säkert kommer det att vara så.

 

once upon a time

28022016-MX8A5316

Vi var väldigt oförberedda när vi for till Thailand. Kanske ingen överraskning för de som känner oss, men jag hade i mitt stilla sinne tänkt läsa på, reka ställen och det ena och det andra. Men tiden hamnade på annan plats. Och egentligen hade jag inte den blekaste aning om vad som väntade oss. Jag har varit i Thailand en gång i början av 90-talet. Efter ett par månader i Kina med min syster Petra, en resa som på den tiden var minst sagt en utmaning, vilade vi upp oss på ön Koh Samui. Dök bland rockor och åt bananpannkaka tills vi storknade. Jag hade dessutom dragit på mig värsta maghistorien i Kina och jag minns att jag kom hem mager som en skrika. Hur som helst, en sak som jag inte trodde när vi satte oss på planet till Bangkok för snart två veckor sedan var att jag dessutom skulle få världens största inspiration i form av inredning, form och färg. Det är många år sedan jag har hamnat på så många snygga ställen. Det hela är såklart Poupy och Manop´s förtjänst, helt och hållet. Numera skrattar vi åt ordet ”amazing” för det har blivit totalt uttjatat under den här veckan. Men det finns inget annat att säga, vi finner inga andra ord.

Och idag kära ni, sitter jag i regnskogen, i en villa som jag lätt skulle stanna i för alltid. Ljuden är öronbedövande. Jag har aldrig i hela mitt liv hört så många ljud. Ändå är det en tystnad som ligger över allt, så att du till och med blir medveten om att löven faller.

Denna villa är totalt motsats till vårt hus hemma, så pass att barna säger ” men mamma, vi trodde du bara gillade gammalt?” Japp, det gör jag. Men också antingen eller. Skulle vi inte bo i ett hus från 1913 skulle önskan vara såhär. Rena raka motsatsen.

Men hur som helst igen. Detta bloginlägg skulle handla om stället vi bodde på inne i Chiang Mai.

02032016-MX8A7888

Tillsammans med resten av Team Numero 74 delade vi detta lilla pensionat under några dagar. Och vi kände oss som hemma. Once Upon a Time  ligger mitt i Old Town, bland ett myller av små hus och gränder. Vilse på en sekund liksom. Hotellet är skapat av ett par som rest världen över med ryggsäck och samlat sina minnen i just detta lilla hus. Tillsammans med ett gediget intresse för arkitektur och design har paret skapat en plats med så mycket värme i väggarna. Ännu en gång slås jag av den otroliga vänligheten och lugnet. Som hemma som sagt. Och att börja mornarna med dessa underbara människor inspirerar mig mer än du kan ana.

02032016-MX8A8033

Varje morgon är det full aktivitet i detta lilla kök. Varje frukost förbereds på en träbricka, min everyday breakfast såg du igår. Men du kunde också välja på smörgåsar eller mer matigt.

02032016-MX8A7892Allt tillagades medans vi väntade vid bordet, fast i de hundratals samtalen. Och lite jobb sådär mellan varven. 

02032016-MX8A7922

Innanför fönsterluckorna finns kontoret. Det är mycket fönsterluckor här och jag är lika förtjust i dem som i innerfönster.

28022016-MX8A5374De stängs när myggen kommer. Och öppnas innan du vaknar, när solen letar sig fram över bergen.

02032016-MX8A7960Vem behöver fönster här? Trots att nätterna blir kyliga stannar det ute i mörkret.

02032016-MX8A7980Den gröna väggen är så nära så att husen nästintill sitter ihop. Men det gör de inte och denna tio centimeters gränd gör kanske det vackraste frukostfönster barnen någonsin suttit vid. Hur många betongväggar har man inte stirrat in i när hotell har hamnat alldeles för nära hus någon gång då det byggdes. Såklart kan inte alla länder klara sina växter med en strimma av sol men här funkar det och det är otroligt fint.

02032016-MX8A8030

Alla dessa råa golv och väggar gör mig grön av avund i fotosynpunkt. Och annars med såklart.

02032016-MX8A8078

Det mörka träet är återvunnet och det vackraste jag sett.

02032016-MX8A8005

Jag har fortfarande inte landat i att ett kilo ekologiska nötter kostar typ 20 kronor.

02032016-MX8A8011

Jag har nog egentligen inte landat i något alls.

02032016-MX8A8049Mer än alls känns så bra i hjärtat att jag absolut inte vill fara hem till helgen. Kristo säger att han aldrig sett mig så lugn och glad. Och så harmonisk, säger Liv och skrattar ihjäl sig. Men faktiskt, allt här gör något med mig.   Min energi under månader har varit lika med noll, plötsligt vaknar jag samtidigt med solen, antingen om det är djungelljud eller väckarklocka, och känner allt helt glasklart inom mig. Ni vet när ens eget jag är tydligt och du liksom väljer själv vilka tankar du vill tänka. Jag har mailat jobbmail på två sekunder och inte behövt älta och fundera. Jag har sagt nej på två röda och ja lika snabbt. Det är solen kanske någon tror, men det kan jag säga med bestämdhet att det är det inte. För Chiang Mai är både moln på himlen och alldeles lagom väder. Det är alla möten och alla samtal som gjort något med mig. Och det kommer stanna.02032016-MX8A8082Rummen då. Underbara men det gick lite undan den här morgonen och städningen från vår sida var kanske inte på topp. Men kika på Once Upon a Time´s galleri av vackra bilder så får ni tjuvkika.

02032016-MX8A8150Så nu då. Barnen hoppar i poolen, jag ska nog ta ett vanligt bad i organisk kokosolja. I badkaret bland de vita stenarna i Liv´s och Nomi´s rum. Sedan ska jag ta tusentals bilder från detta hus innan vi far in till Chiang Mai för lite jobbmöte över lunchen. Sedan ska vi lära oss att laga thaimat för att hamna i huset vid regnskogen igen till kvällen. Vet ni hur små geckos kan låta förresten? Den där nästintill genomskinliga och pyttelilla varelsen? Sök på det vetja.

hjärtat av numero 74

29022016-MX8A5738

Jag fångar sekunder av wifi och hoppas att ni åtminstone får en glimt av våra dagar. Jag lovar er en massa mer intryck när vi är hemma igen. Igår började dagen med min sedvanliga frukost på hotellet Once Upon a time. Eller är det kanske mer som ett pensionat… Allt är fantastiskt här. Ett ord som kanske börjar bli lite väl använt  men ALLT är just FANTASTISKT!

29022016-MX8A5867Vi begav oss med Poupy och resten av teamet till Numero 74´s fabrik och kontor här i Chiang Mai. Jag har alltid vetat att Numero 74 gör sin saker för hand och att allt är gjort med ren och skär kärlek. Men efter igår har handmade och allt om att driva ett företag på rätt sätt, fått en helt annan innebörd för mig. Poupy driver det här företaget med enbart magkänsla och så mycket värme så jag har aldrig varit med om liknande. Ni ska få veta allt om detta i ett eget inlägg, för det är så viktigt att dela. Helt enkelt för att allt detta är en sådan förebild för andra företag och sättet som borde vara det självklara. Alltid. Det är så mycket kärlek och värme i luften på den här fabriken, bland allt och alla.

29022016-MX8A6000Kärleken är förankrad i varje produkt. Och nu menar jag verkligen på riktigt. Varenda liten detalj är handgjord. Ni vet de populära girlanderna vi säljer, de med bjällror i varje hörn, varenda bjällra är sydd för hand. En efter en och efter tusentals! Jag var tvungen att fråga om minst tre gånger innan jag riktigt förstod sanningen. Jag tänker på vår affär och hur många bara just vi har skickat till kunder runtom hela världen. Detta går nästan inte att förstå förrän du ser människorna som arbetar här, det är först då man verkligen förstår. Små nålar som sakta och varsamt gör perfekta stygn. Stora påslakan som vänds ut och in, där varje liten söm synas och eventuella trådar som inte är perfekta klipps bort. Någon stryker långa band. En annan gör tyget slätt innan klippning, genom att gå igenom centimeter efter centimeter av meterrullar genom att liksom stryka som en lång linjal utefter tygets fibrer. Det råder en nästintill meditativ stämning i fabriken. Människor ler, pratar mjukt och man ser att alla älskar vad de gör. Och känner ett otroligt ansvar för varenda liten detalj.

29022016-MX8A6289Ute i byarna i Thailand finns ungefär 400 kvinnor som arbetar för Numero 74. Alla med sin egen specialitet av produkt. På fabriken förbereds och klipper man alla delar till själva produkten som ska tillverkas. Detta är en hög för tillverkningen av 12 st guldgula sänghimlar, inklusive allt. Materialet hämtas upp på fabriken, sys i byn, lämnas tillbaka på fabriken, varje unik produkt kontrolleras, produkten tvättas, kontrolleras igen och packas. Helt plötsligt är en sänghimmel från Numero 74 inte bara en sänghimmel som är extra vacker, det är en fantastisk handgjord och unik produkt, nästan som ett konstverk. Det ligger så mycket arbete bakom att den borde kosta minst det femdubbla. Men det gör den inte, för detta är produkter som ska vara tillgängliga för många och inte bara för några enstaka som har råd. Det är filosofin.

29022016-MX8A5910   Av de som arbetar för Numero 74 stannar 95 % kvar på företaget när de väl har börjat. Om någon slutar så beror det på att man byter liv, tar hand om äldre familjemedlemmar eller något annat som inte har med själva företaget att göra.

29022016-MX8A5960-2När vi kom möttes vi av kvinnor som arbetar där. Vi fick alla de vackraste av blomsterhalsband.

29022016-MX8A6343 Bara en sådan sak…

29022016-MX8A6347På den här fabriken finns inget som är farligt och ingen plats man inte fick vara på. Barnen kände sig som hemma, i vanlig ordning.

29022016-MX8A6364 Världens vackraste kontor tänker jag. Teamet är superinternationellt och det är inte ofta alla befinner sig på plats samtidigt. Alla handplockade runtom i världen. Thailand, Ibiza, Italien och Franrike. Och jag i Sverige då.

29022016-MX8A6389Såklart att de trivdes. Tror Liv lämnade bordet bara vid lunch. De har en liten uppgift här dessutom.

29022016-MX8A6462Och vilken lunch sedan. Jag trodde inte att det var i Chiang Mai jag skulle hitta mina drömmars restauranger, men så är det.

29022016-MX8A6493 Pun Pun   är inte bara en restaurang med ekologisk mat. Det är ett omfattande projekt för att blä stödja lokala ekologiska bönder . Man stödjer i stort sett alla ekologiska och hållbara projekt som startas  i Thailand. De driver dessutom sin egen trädgård mitt i stan och lär ut till andra av sina kunskaper.

29022016-MX8A6503

Helt otroligt vackert. Och jisses så otroligt gott. Bara juicen av mynta, lime och honung får mig att finrysa.

29022016-MX8A6591 Smoothies med choklad och banan fast utan socker var inte så dumt det heller.

29022016-MX8A6593 Nomi´s käraste ägodelar.

29022016-MX8A6626

Efter lunchen for vi tillbaka till fabriken.

29022016-MX8A6681 Jag är som sagt, otroligt glad och stolt att Mokkasin är en del av detta otroliga företag. Det går sakta men säkert upp för mig, och hela min familj faktiskt, att Numero 74 är något helt unikt. Nog för jag visste att företaget var speciellt innan men med alla historier och möten i bagaget är vi nästan lite tagna och rörda. Det är så bra alltsammans.

29022016-MX8A6778

Vind och sol, vad mer kan man önska. Och en drömfabrik på det.

29022016-MX8A6897

Superkoncentrerad på sista skälvande sidorna av Hungerspelen.

29022016-MX8A6921 Det här två alltså. Poupy och Manop, tvillingsjälar. Hon uppväxt i Paris, han i Chiang Mai. Nu driver de detta företag tillsammans och ni ska få hela storyn en vacker dag. Även den är som en saga.

29022016-MX8A7034Jag har över tusen bilder från denna fabrik. Och jag lovar att göra något väldigt bra med dem.

29022016-MX8A7040Timme efter timme.. Men det satt liksom i väggarna och luften. Barnen var som små filbunkar.

29022016-MX8A7054 Ni kanske förstår varför bilderna blev tusentals.

29022016-MX8A7088 Älskar det här.

29022016-MX8A7127Alla dessa spirit houses. Överallt. Detta kräver också sitt eget blogg inlägg. Jag har samlat så många historier. Charlie lämnade sitt blomsterhalsband.

29022016-MX8A7152Och allt medans solen försvann bakom bergen…

29022016-MX8A7182Och för att spä på härligheterna. Här sitter barnen vid Manop´s trähus, byggt av honom själv i återvunnet trä. Så även terassen. Men det är liksom inte bara ett vackert trähus i sig själv, det ligger liksom i själva trädkronorna. Vi är liksom i själva luften här. Och under oss är kontoret. Och det hänger amplar med smultron bland grenarna. Och allt är precis så fantastiskt som det låter.

magisk söndag

28022016-MX8A5502-2

Vi lever i en dröm just nu. Min hjärna är totalt översvämmad av… Ja allt! Av en otrolig värme och kärlek som man liksom bara vaggas skönt i vareviga sekund. Till Poupy som har bjudit hos till det mest generösa jag någonsin varit med om. Till alla superhärliga människor vi hänger med. Till Chiang Mai, som är den mest fantasifulla stad jag någonsin besökt. Min hjärna är nästintill overloaded av all inspiration som kommer från alla håll och kanter. Och översvämmad är jag, inte minst av tacksamhet över att min man och mina barn får vara med om detta. Att jag får dela detta med dem.

Idag vaknade vi upp i ”vårt” lilla hus i Old town. Efter en liten morgonpromenad bland tusen tempel och dubbelt så många drakar var vi bjudna hem till Poupy på lunch tillsammans med resten av team No 74. Och jag lovar er, här svimmade jag på riktigt och tusen gånger om. Bakom en vacker trädörr öppnade sig det mest fantastiska hem jag någonsin besökt.

28022016-MX8A5427Barnen gjorde sig hemmastadda på en sekund. Hänger det en hammock inomhus vet de exakt var de ska bege sig till. Eller nästan utomhus för all del.

28022016-MX8A5448Faktum är att hela det här hemmet hade hur många ställen som helst att hänga på. Var man än tittade liksom.

28022016-MX8A5449Kortspel är bra när deras föräldrar har fullt sjå att lyssna på den ena inspirerande historien efter den andra. Numero 74 är ett dream team och det är en ära att få ingå i detta sammanhang. När tid finns ska ni få en utförlig beskrivning av hur detta företag jobbar, det är magiskt.

28022016-MX8A5459 Det dukades upp mat och allt var så himmelskt gott.

28022016-MX8A5464 Älskar att barnen vill prova allt.

28022016-MX8A5472En stund senare åkte skeden (!) fram.

28022016-MX8A5467Amélie från Milk Magazine, Manuel and Clemence från Numero 74.

28022016-MX8A5476I slutet av veckan ska vi få gå matlagningskurs! Ser fram emot detta.

28022016-MX8A5483Nomi har inte somnat (ännu). Bara vilar sig lite mellan tuggorna. Viggo däremot, äter oavbrutet och sakta. Njuter av varenda liten smak.

28022016-MX8A5535Men till sist slumrar hon. Och Charlie tar sig även han en tupplur på en timme, han ligger faktiskt där i kuddhögen. Och även Liv rasar ihop bland kuddarna. De kände sig som hemma, vi med. Man kan liksom inte göra annat här.

28022016-MX8A5679Medan andra är helt uppslukade av Hungerspelen del 3.

28022016-MX8A5640Det här är Poupy och mannen bakom väldigt mycket, som hon själv beskriver honom. Poupy är helt klart min stora förebild. Det finns ingen som driver ett företag med så mycket kärlek och värme som hon. Hon har ett förhållandevis litet team bakom sig, alla handplockade från olika delar av världen. Alla med samma glöd för det företaget står för. Hennes smak och kreativitet är helt makalös och det är en ynnest att få ta del av den på nära håll.

28022016-MX8A5528Alla samtal kring företaget Numero 74, livet, allt och universum kommer jag spara för alltid. Här är också Stephanie som annars jobbar från Ibiza liksom en stor del av teamet.

28022016-MX8A5531Kanske det mest perfekta hänget någonsin.

28022016-MX8A5522Jag har såklart tagit hur många bilder som helst från detta fantastiska hem , så fler kommer en annan dag när klockan inte är två på natten. Men spana in golv, väggar och det mörka träet. Hur drömmigt är det inte?

28022016-MX8A5660Och önskar nu en hammock inomhus, tack.

28022016-MX8A5628Alltmedan vi vuxna pratade framtidsplaner roade sig barnen med annat som sagt.

28022016-MX8A5551Jag ska nu sova med varmt hjärta och livliga drömmar om allt som snurrar i mitt huvud.

Tack söndag, du var helt magisk.

landat i chiang mai

27022016-MX8A5258

Surrealistiskt är nog rätta ordet. En timmes flygresa senare hamnade vi i en helt annan värld. Igen. Fast på ett väldigt härligt sätt. Vi möttes upp på flygplatsen i Chiang Mai av Poupy, som driver Numero 74 och Manuel som även han är en del av företaget. Så himla fint att möta dem såhär. Vi skjutsades till ett litet hotel, ett litet hus som känns precis som om vi vore hemma hos någon. Huset är bara som vårt och team Numero 74´s under några dagar. Det är ljuvligt och jag lovar att visa så snart ljuset är här.

Just nu sitter jag med ett par sussande ungar bredvid mig och regnet smattrar mot fönstret. Känner mig så lyckligt lottad som helt enkelt fick packa med min familj på detta möte som faktiskt kommer att vara flera dagar till. På en helt ny plats i världen som jag inte har en aning om. Jag har egentligen ingen aning om något alls just nu, men bara att det blir väldigt spännande och fint alltsammans. Det är så det känns när man hamnar bland dessa människor, automatiskt liksom.

Vi for iväg på lite mat strax efter vi landat. Med fyra megatrötta barn. Men en snabbtitt eller hur, på Mixology. 

27022016-MX8A5260

Efter en resa som började vid 9 i morse och varade ända till 8 på kvällen, och då inklusive 3 timmars superguppig bilfärd plus två flygresor så var det som sagt ett ganska trött gäng vid middagen.

27022016-MX8A5263

När man ser priserna i Thailand tänker man ju att det är lite väl dyrt. Sedan inser man att det bara är en fjärdedel…

27022016-MX8A5264

Exakt så.

27022016-MX8A5276

Poupy berättade att det sedan ett par år tillbaka är mycket nytt, och inte alls det traditionella man är van att se som typiskt Thailändskt, som öppnar i Chiang Mai. Hon säger också att det finns en helt fantastisk kreativitet i staden.

27022016-MX8A5281

Mycket engelska blir det ju. Och man kanske inte alltid hänger med…

27022016-MX8A5289

Jag är så nyfiken på denna stad.

27022016-MX8A5300

Den vegetariska hamburgaren var i själva verket en massa grillade grönsaker på hög vilket passade mig perfekt.

27022016-MX8A5302Dags att sova till regnsmattret. Tänk att det är precis alltid är mitt favoritsätt att somna till var man än i världen befinner sig.

mot chiang mai och numero 74

26022016-MX8A5063

Imorse lämnade vi södra Thailand. Och sitter just nu på flygplatsen i Bangkok och väntar på nästa plan. Hela familjen är på väg till Chiang Mai för att möta upp teamet bakom Numero 74. Vi har fjärilar i magen och tycker att det här är kanske det mest spännande vi varit påväg mot. See you soon!

26022016-MX8A5067

Sista kvällen i de södra delarna var vi såklart och åt gott. Vad mer kan man önska sig.

26022016-MX8A5073

Det skulle möjligen vara en handknyten hammock. Med det mörka havet framför sig. Ni fattar ju vem som låg där mest hela tiden.

26022016-MX8A5096

Den vildaste av de fyra såklart.

26022016-MX8A5093Horisonten var täckt av ljusprickar som nästan kändes som om små byar hade spruckit upp från havet. Men det var bara fiskebåtar.

26022016-MX8A5116Det är så mycket jag gillar med sättet man bygger på och hur man inreder. Allt är vackert, enkelt och ingenting är tillrättalagt. Det är liksom ingen idé att vara petnoga, det blir så mycket bättre såhär. Ska nog slänga tumstocken när vi kommer hem…

26022016-MX8A5124Camoflagenät är världen bästa rumsavdelare, tak och bara som vägg. Helst det naturvita.

26022016-MX8A5132Jag önskar mig drivved också.

26022016-MX8A5172Och att alltid bara ta vad man har närmast liksom.

26022016-MX8A5161Jag älskar det oängsliga. Mest för man kan aldrig sluta titta.

26022016-MX8A5111Weber, släng dig i väggen.

26022016-MX8A5129Och likadant med det väldigt genomtänkta och superperfekta.

26022016-MX8A5146Maten alltså.

26022016-MX8A5102

Man tänker extra bra närmst havet.

26022016-MX8A5180Och sen var vi väldigt mycket på vippen att stjälpa med tuk-tuken. Branta backar och familjer på sex är förmodligen inte den allra bästa. Men vi hann kasta oss ut i kolmörkret och alla blev nog rätt skärrade, inte minst vår favoritchaufför. Mitt i mörket insåg också Viggo att han glömt sin stråhatt. Så här väntar vi på Kristo som sprungit tillbaka till restaurangen. Och så mörkt ser det kanske ut men redigering fixar det mesta. Det var alldeles lagom spännande…

minnen och möten och alldeles runt hörnet

22022016-MX8A4088

När jag var yngre så reste jag jättemycket. Det var liksom det jag levde för under en tid. Samla pengar och fara iväg med en ryggsäck och noll ängslighet i bagaget. Okej, det fanns väl stunder som inte var helt genomtänkta och gjorde man inte alltid det smartaste draget men ändå. Jag reste, vi såg länderna utanför allt vad resorter hette, och jag ryggade aldrig eller skippade något pågrund av någon slags påhittat rädsla.

22022016-MX8A4090

Sedan fick jag barn och med det kom ängsligheten. Inte så att jag var livrädd för allt vad resa hette men tusen miljarder gånger nojjigare. Säkra kort gällde liksom plötsligt. Inte backpackning till ställen där en västerlänning blev dagens stora händelse. Eller biljetter hit och dit med osäker resrutt. Kära nån och aldrig i livet.Plötsligt blev jag flygrädd också, som ett brev på posten. Jag förstod inte mycket av det, jag som alltid tyckt flyga var hur superhärligt som helst. Mest för själva grejen att vara på väg. Mot okända historier liksom. Men nepp, plötsligt grep paniken tag om mig som om det verkligen inte fanns någon morgondag på riktigt. Och den är inte bot på ännu faktiskt. Jag är som asplöv oavsett om vi ska till Paris eller långt som nu. Kanske gjorde nojjorna att jag sade högt att jag har ingen reslust längre, jag har ju rest så väldigt mycket… Vilken grej att säga, som att säga nej till allt som finns där utanför ens egna lilla värld. Till äventyr och sådant som formar oss.

22022016-MX8A4113-2

Och kanske kan man då,när man kommer utom Europas gränser eller åtminstone så långt som till Thailand tänka att vi stannar där innanför det väldigt superlyxiga hotellet. Ett sådant hotell som jag aldrig någonsin varit i närheten av tidigare. Att man liksom vaggar sig in i allt det där. Å tänka sig vad allt är tjusigt här och enkelt och rent och egentligen mest bara ojojojojoj till alltsammans. Och barna då, de spanar tindrande på alla palmer som vajar mot havet och säger tänk att vi åkte till ett sådant här ställe ändå och trots allt. Och de badar som galningar och dricker fruktjuicer med sockerlag som om det vore vatten. Och det är jättehärligt alltsammans. På sitt vis. Men ändå…

Vart är dofterna, ljuden och allt som inte ser ut som hemma. Och oh nej, vi har ingen miniresort på tomten. Men vart är allt det lite lagom äventyrliga? Nu är inte södra Thailand världens outforskade ände men det behövs inte många meter från hotellet där allt är lite skönare. Lite annorlunda. Och helt klart något som sakta men säkert luckrar upp en fyrabarnsmamma i tankarna. För hur underbart lyxigt och fantastiskt allt är där borta vid hotellet så är det nog precis den typen av ställen som spär på ens ängslighet. Som helt enkelt gör det värre. Det är liksom väldigt enkelt att bara låta sig vaggas in av lyx där allt redan är ordnat. Att barnen får för sig att det där är det rätta landet och det andra alldeles fel, fast det egentligen är precis tvärtom.

22022016-MX8A4120-2 Nu är det Viggo som ser lite butter ut. Men tvärtom. Han ska backpacka så snart han får. Helst tåget direkt till Amazonas. Med flyg går man miste om så mycket på vägen. Han har ätit sig igenom allt som inte är likt det vi har hemma bara för den sakens skull.

22022016-MX8A4129-2 Som sagt, vi är överhuvudtaget inte vid världens ände. Men något som banalt som att gå på en dammig väg med fullmånen lysa över sig kan räcka gott för att innerst inne veta att Thailand är inte detsamma som vårt hotell.

22022016-MX8A4144-2 Och att alla som jobbar har inte blå uniform med stiliga frisyrer och namnbrickor på bröstet. Och pratar perfekt engelska och säger yes, yes till precis allt och att vi sätter upp det på rummet.

22022016-MX8A4197

Och en disco-tuktuk med flames är betydligt mer intressant än en taxi som man beställer i repan.

22022016-MX8A4199Jag sätter ingen som helst värdering i hur man själv väljer att resa. Vad man önskar mest i hela världen för sig själv och sin familj vet bara du själv. Jag är bara glad att dofterna, ljuden och alla möten är alldeles runt hörnet. Och helt inom räckhåll för oss.