PARIS-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
132
archive,category,category-paris,category-132,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Paris för foodisar.

Jag kan inte tänka mig någon bättre än just Elin Unnes att premiärförfatta i Natur & Kulturs nya serie med matguider till världshörnen för foodisar. Jag är nämligen ett stort fan av hennes sätt att skriva och ta sig an vad det nu må vara, odling eller en bok om läkeväxter. Och allt det andra hon skriver om. Nu är det alltså Paris med fokus på matskatt. Fast på ett nytt sätt. Och jag inser redan vid ”friskrivningsklausulen” i början av boken att det här är exakt vad jag vill ha i väskan när jag far till Paris nästa gång. ”Det här är inte en komplett guide. Den innehåller bara de ställen där jag själv allra helst äter och dricker. Jag började skriva den som en guide till vänner som frågade just det: ”Var äter du i paris? Vad gör du?” Samtidigt uppmanar författaren till att läsa boken med en penna i hand, stryk under det du gillar, spara på en karta – för att få sin alldeles egna guide.

Natur & kulturs nya serie med matguider grundar sig tanken om att mat är sättet man upptäcker världen på. Att mat och dryck är minst lika intressant för världsupptäckandet såsom musik, konst och litteratur. Man har valt författare med ett eget sätt att uttrycka sig som antingen bor i staden eller på något annat vis sitter ihop lite extra med staden. Precis såsom Elin Unnes övervintrar i Paris om åren.

Paris för foodisar är en guide framförallt till elfte arrondissmanget med en utflykt till 10arr (och för all del några avstickare i staden ) och jag förstår exakt det valet. De absolut härligaste delarna om man frågar mig.

”…de bästa naturvinsrestaurangerna och de billiga, ruffiga barerna där kockar, musiker och folk med liten budget men stor aptit möts. Följ med till dignande marknadsstånd, till haken där ostron fortfarande serveras som fattigmansmat, till restauranger i gränder och barer gömda i källaren.” ¨ 

Förutom en absolut lång radda av restauranger, barer, kaféer, mataffärer och vinbutiker får man heta tips om hur man gör i Paris. Om man inte pratar franska, om man pratar franska, om man ska beställa eller ta ett bord. Om man går vilse eller ska köpa ett bröd. Verkligen det ena och det andra. Dessutom flotta insider-tips som kanske får dig att känna dig extra hemma, på ett parisiskt vis  (vem vill inte det liksom?)  Som ” Och ganska snabbt utvecklade vi en sorts ritual för att hålla nere priset på kaffe: rumpan fick för allt i världen inte nudda nån av stolarna. Inte ens barstolarna. Hängde röven i lufteb kostade kaffet 3 euro, nuddade den sitsen skenade priset upp till 6 euro( mer om den här typen av prissättning på sidan…)”

Och så var det intervjuerna. Med kockarna och frågor om signaturrätter, alla drömmars Paris-middag och magiska smakkombinationer.

Och trots att jag inte ätit mig igenom mer än en liten bråkdel av Elins tips så känner jag att det här är den ultimata Paris-guiden och precis hur jag älskar att bli tipsad om en stad. Med personliga historier och samtal från staden, sådär bara som det är. Att liksom hamna på plats redan vid första kapitlet. Den enda nackdelen är att min Parislängtan blev nästan outhärdligt nu. Orimligt jobbig faktiskt. Ge mig Paris. Nu. Tack.

Här kan du bevaka boken som kommer ut den 25 september. Och provläs här.

vi kommer alltid ha paris

20120723-pa-3insblog

Vi kommer alltid ha Paris. Som staden där vi sover med öppna dörrar mot natten. Där vi låter barnen gå till närmsta bageri alldeles själva fast de inte kan ett ord franska, för att vi vet att någon kommer ändå att hjälpa dem om det skulle behövas. Där vi kan åka vilse och hamna på andra sidan staden mot vi tänkte från början och det gör inget alls. Där vi kan promenera med varann på ryggen fast mörket lägger sig. Och sedan dingla med benen över Canal St Martin och tänka att allt i den här staden är som någons vardagsrum. Vi kommer fortsätta äta den allra godaste  bobun på La Petit Cambodge trots att det var där det hände. Detta proppfulla ställe med världens trevligaste myller ända ut på gatan. Gatorna där allt känns så lugnt och varmt. Där staden bara är som den är och liksom menad att vara. Inte som det kan kännas bland hetsiga turiststråk och Eiffeltorn. Nej, precis tvärtom. Som ett enda stort vardagsrum.  Jag tänker inte låta någon ta 10:de och 11:de arrondissamenten ifrån oss. Våra käraste kvarter.

tipsigt bland stadsbrus i paris.

 
Min skogslängtan till trots så har jag ju ändå varit en vända till Paris.  Och trots stadsbruset så älskar jag ju precis på samma sätt som alltid. Kanske var jag född där i en annan tid. Jag tror att det där känns när man sätter fötterna på gatorna. I stegen man tar. Åtminsonte är det vad jag fått för mig. Och ingen lär ju sitta på sanningen om huruvida det ligger till med saken.
 
  Nu jobbade vi ju, Linn och jag. Ett angenämt jobb.
 
 
Och tipsigt, inga mängder på en snabb helg. Men lite ändå. Som vanligt och när jag får bestämma så hängde vi nästan bara i Marais och runt kanalen Canal Saint-Martin. Det fina är att hänger man just här som utgångsläge är det nära till det mesta. Och egentligen är det liksom bara att gå och se var man hamnar. Området mellan kanalen och Republique har blivit något av ett upcoming område. Om Marais redan är ganska så etablerat så här det här det poppar upp mycket butiker, barer och resaturanger just nu. Mycket i form av tillfälliga pop up – varianter.
 
 
Det går inte att missa en frukost här,
La Chambre aux Oiseaux – 48 rue Bichat – 10 arr
 
Någon kanske redan vet att jag har en samlad kategori på Paris här bredvid. Ibland har jag försökt mig några samlade inlägg med tyvärr inte så många av det slaget. Men två om mat. Ett här och även ett samlat matinlägg här  och då finns La Chambre aux Oiseaux med. Även Buvette som vi besökte igen. Här får inte boka bord men ta en drink och sätt er på trottoaren, man får ett bord förr eller senare.  Buvette ligger inte i Marais eller ens med gångavstånd, det ligger i Pigalle. Antingen tar man Metro till stationen med samma namn. Eller annars tar man en taxi. Det finns ju något älskvärt med taxi stora städer. Det blir alltid lite extra härligt så. Värt det för känslan skull.
 
 
 
Alltså. Det här stället. Inget flott. MEGA – poppis. Och så sjuuukt gott! De sägs laga den bästa Bobun:en i Paris. Ta den säger jag, vi drömmer om den fortfarande.  Här kan/ska du inte heller boka bord. Bara att ramla in och vänta. Det är supermycket folk men det är heller inget ställe man hänger på i timmar. Perfekt hämtmatställe också.
 
 
Här kommer lite snabba tips – några provade andra inte, men från säkra källor.
 
Thanks  Tove , Melanie and Mélissa for your great tip!
 
 
Hai Kai – 104 Quai de Jemmapes – Arr 10 Stället har fått mycket press och positiv respons på sistone. Så bilder hittar du bla här och här och fullproppat med bildlänkarderas FB-sida.
 
Hai Kai  ligger precis nära Hotel Du Nord som jag tipsat om tidigare
 

Det är ett skönt ställe och så himla rar personal.  Klassiska och rena råvaror med finurlig och personlig touch. Gourmet, verkligen, men ändå prisvärt.  Linn åt en avsmakningsmeny som enligt henne var utsökt men då den var baserad på kött mer eller mindre så funkade den inte för mig. Men denna meny är nog annars att rekommendera istället för a la carte – menyn.  Måste boka bord men vi ringde dagen innan, så det funkar.  

 

 

 
Bob’s kitchen & Bob’s juicebar – 74 rue des gravilliers (Kitchen) Arr 10 – 15 rue Lucien sampaix (juice bar, även mat)Arr 3 Här har vi bara druckit juice och ätit fika. Gott! 
 
 
42 Degres – 109 Rue du fauborg M Poissonniere – Hann inte äta här men det ska vara bra – Raw Food och vegan
På den gömda matmarknaden le marche des enfants rouges – 3 Arr som jag tipsar om här ska finnas ett fantastiskt Bento-ställe som vi missat.
 
På tvärgatan Rue Des Rosiers till shoppinggatan Rue Vielle de temple har vi ju redan ätit det som sägs vara Paris bästa falafel. Där ska också enligt ett parisiskt tips finnas fantastiska citronpajer på  ”le loir dans la théière”, hann vi inte heller. Men kan vara fint i shoppinghetsen ju.
 
Många paris-bor tipsar ofta om Suedish institute. Och det kan ju kännas lite mysko om man nu ändå är i Franrike. Men ändå. De ska en underbar gård och gott att äta och när övriga Paris är fullproppat så är chanserna större just där. Ligger i Marais på 11 Rue Payenne.  
 
Le clown är också ett oprövat tips jag fick innan vi åkte.
 
Om du söker och letar mat i Paris så är sidan Le Fooding ett ställe att susa runt i.
 
Schysst gata mitt i Marais som är lite gömd men väldigt proppat med fina små barer och matställen. Den heter Rue Dupetit Thouars och ligger liksom höger om detta mycket vackra ställe som vi aldrig har besökt men det verkar hända tusen saker där.

I Passage du Grand Cerf  på Líllustre Boutigue är alltid den vackraste skyltningen. Blans många så var där tidigare Julie på Famille Summerbelle  och nu senast Season Paper som vi ju är helt kära i och har proppat affären full med.  

Alltid en runda på Merci. Alltid intressant att spana färgerna på säsongens linne. De brukar ju vara rätt träffsäkra på den punkten….

 
När vi var där var temat juice.
 
Bonton spanade vi in något som vi inte sett i verkligenheten tidigare men ändå inte hade kunnat hålla oss ifrån att beställa för en tid sedan. Ganska lång tid sedan så det är ett helt otroligt hantverk som tar många timmar och dar att göra. Månader till och med. Och äntligen är vårat paket påväg över Atlanten från Brooklyn. Jag menar såklart de mest sagolika skapelser som suttit på en vägg.  Tamar Mogendorff – jag är upp över öronen förälskad. Det är så vackert.

ett samlat om mat och paris.

 

Så ofta kommer ju frågorna om Paris-tipsen. Och jag har ju liksom inte snajdat ihop dem i en sådan där snygg guide. Utan lägger dem mer på hög sådär i min kategori som heter Paris här till höger. Mina planer är storslagna inför varje resa, att jag strukturera ihop det och såklart blogga för fulla muggar när jag kommer hem. Och guida mig och hålla på. Men som vanligt blir det aldrig så. Vad hände med sköna Brooklyn kan man undra, de är där i sina mappar (någonstans i röran) och liksom ligger till sig. Kanske till sommaren. Hopplöst. Eller hoppfullt ska man tänka.

Jag har redan skrivit en del om mat i Paris men när vi är där med ungarna så lagar vi ju mest hemma och picknickar och så. Vi bor ju alltid i Marais. Och där omkring är ju både hela Rue de Bretagne och alla smågator runtomkring så fulla med små mataffärer. Marknaden vid Bd Richard Lenoir varje tisdag och fredag är ju också perfekt om man behöver äta. Och det gör man ju. Om man behöver mjölk och sådant där vanligt så finns det en bra mataffär på Rue Amelot ungerfär i korsning Rue Oberkampf.
Jag har ju gjort ett lite samlat matinlägg en gång, härDär är fortfarande många av tipsen jag gillar bäst. Här finns också inlägg om Le Comtoir Général , om falafel, Mamie Gâteaux , La Chambre aux Oiseaux , godaste glassen och godis om man vill.    Annars får man ännu så länge leta runt lite i kategorin. Men här kommer i alla fall ett samlat från senast vi var där.
 
 

 
Square de Temple
 
Om man picknickar i just Marais så är det fint vid Square de Temple, blommigt så här års. Och ganska mycket gräs för att vara mitt i Paris. Och lekpark.
 
 

Rose Bakery
 30 rue Debelleyme
 

Så sjukt gott bara. Sådär härligt gott. Ätit både frukost, brunch, lunch och fika där men det spelar liksom ingen roll vad man äter.

38 rue de Bretagne
Om man vill äta mer sådär parisiskt så kan man alltid sätta sig vid ett av borden. Älskar gatuplatserna på trottoarerna, vem gör inte det liksom. Men annars är det ju mer croissant och doppa brödstavar i rinnande ägg och inte det jag skulle välja först. Men mycket franskt, kanske så mycket det kan bli. Förresten undrar jag om jag skrivit om en restaurant som heter Hotel Du Nord, det är också sådär megafranskt. Kom att tänka på det precis, paradoxalt nog mitt i våren. Hade en fin kväll där när snön virvlade utanför fönstret mot kanalen och vi ville aldrig ut i natten. Men bra utan snö med, uppe vi Canal St Martin, 102 quai de Jemmapes.

6 rue du forez


Här sitter min vän Sanna som härligt nog var med senast i Paris. Här plåtar vi lite morgonfika inför en annan väldigt härlig sak som jag snart hoppas kunna berätta mer om. Själva stället då, härligt om ni nu trodde något annat. Och som ni ser, 100 % organiskt, rätt och slätt. Precis mittemot bentosstället Nanashi. Förresten, nu är jag inte kvar i bentosland men om man går mot höger och till 64 rue charlot så ligger där en liten italienare, La Briciola. Mest gudomliga pizzor och så himla trevligt häng. Supersnälla folk. Om det är fullt överallt annars, ta en pizza vid baren. Det gjorde jag och Kristo en gång och kom aldrig därifrån. Perfekt om man äter med ungar, inte för pizzaläge utan för trevligheten. Dock har vi har aldrig stött på något restaurangkrångel med barn i Paris, trots att vi känns som en drös när vi ramlar in. Man kan nästan alltid, eller alltid där vi ätit åtminstone, få halva portioner av allt på menyn. Det är bara att fråga.

12 rue Perrée
 
Ligger på ena sidan av Square de Temple. Perfekt för frukost och lunch.
 

Jag åt någon ostsmörgås på rågbröd, blandningen med ricotta och typ prästost var jättegod. Där finns även en butik och det där inneträdet det kändes alldeles på riktigt, men är det möjligt. Vad är det för träd då?

 

Merci
111 Boulevard Beaumarchais
 
Man kan ju kanske tro att man tröttnar. Jag råkar ju ha nämnt detta ställe mer än en gång. Fast det gör man ju inte. Det är bara härligt. Punkt. Och glöm inte maten, för den likaså. Luncha här, ta ett glas vin eller något bara. Tänk på att det finns tre gånger Merci att få något att äta på. Utmed gatan brevid varandra och nedför trappan vid den lilla trädgården. Om det är fullt på det ena.
 
 
 
69 rue des Gravilliers
 
Väldigt speciellt. Nästan lite så att jag hade lite svårt att greppa på vilket sätt jag möjligen gillade, lite blandade känslor i magen.  Eller jag hade ingenting emot det, det är ju värt ett besök absolut. Men ibland blir  vissa ställen så superhypade och man har gått all in i det speciella, så det nästan blir på gränsen till för mycket. Nog inte riktigt min grej. Maten var god och hemskt trevlig kväll och proppat med fint folk. Innergården är ju magisk och det är väl där man helst ska hänga.
 
 
 
Å andra sidan är det fullt med mystiska rum där inne. Som om du går till vänster när du kommer upp till första våningen (förbi toaletterna) så står där ett klädskåp. Kan man tro men så är det inte.
Vi kom dit sent en kväll och då var det fullt och vi fick ringa dagen efter för att boka bord till kvällen därpå. När stället är fullt blir det väldigt hemligt med stängd port utmed gatan så bli inte förvånad om du missar.
 
 
 
28 Rue Henry Monnier
Vid Pigalle (18 arr)
 
Bästa middagstipset denna gång fick vi av Linn´s parisiska kompis. Och trots att det var Pigalle och inte Marais så tog vi en sväng minsann. Och så värt det. Ett litet perfekt ställe där man inte fick boka bord, vilket kan kännas älskvärt när man nu inte är i Paris för evigt. Bra chans då. Och maten, himmelskt gott. En massa små rätter, det är min bästa mat. Alltid. Det lilla bordet i vårt trånga lilla hörn var proppat med små godsaker. Vi tog tre (eller var det fyra?) små rätter var som vi delade. Vi åt i en evighet och det var så gott.
 
 
Vill-ha-drinklista.  
 
 
Det var det. Fast det allra bästa är väl att kvista in där det ser härligt ut. Och det absolut viktigaste, att verkligen kvista in och sitta ner. Jätteofta. Och på något vis är det ju stunden och sällskapet som gör allt härligt,  hur man än vrider och vänder på det. Samtalen och människorna. Det är ju det man minns.

fredag.

Tänk att det kan blomma såhär ur asfalt.
Kanske händer det bara i Paris.  

Linn.
Med 5-minutersfrisyren. Eller inte ens fem. Tre var det nog.
Hon har lovat en beskrivning, lagom till påsk.

 
 Hon hittade också det vackraste. Sådär bara.

Bra spanat bland miljarderna.
 
 
Fin fredag till er.
Jag tror minsann att solen, just nu, försvinner bakom trädtopparna. Jag som inte ens märkt att den varit här. Men kanske kom den precis lagom för att gå ner. Som ett hopp för morgondagen.
 

det här var innan getterna hade flyttat in.

Paris, paris … och solen den sken och det blommade som allra bäst i varenda gathörn och park. Och där det inte blommade egentligen gjorde man sitt yttersta.

  
Gissa ställe?  
 
 
Den röda lilla bilen var utbytt mot en gul. Och vi kom mitt i omstyrningen av hela alltet. Det märkliga är att jag lyckas alltid komma mitt i bytena.
 
 
 Fast det är nästan så jag numera tycker det är själva grejen. Jag blir så imponerad av att man går all-in. Ska det vara så ska det, alltid.  Och nu oavsett om gräsmattor och björkkvistar är långt från 111 boulevard Beaumarchais alla andra vanliga dagar.
 

 
Utsikt från linneavdelningen. På Merci såklart.
Les Mauvaises Graines stod för härligheten.
 

tack och matkris i paris.

 
Stor kram till er och tack!

Tack för alla fantastiskt snälla hälsningar och grattis om Zara-projektet. Jag blir så jätteglad! Och barnen är stolta. Projektet är något av en dröm. Klä mina egna barn i fina kläder  som de känner sig helt hemma i. Att sedan fånga stunder och ögonblick, då kan det inte bli så mycket bättre.  Men också för att det är en stor utmaning. När frågan först dök upp så susade det till i magen och mest bara jajajaaa! Sedan kommer ju fjärilarna. Så är det alltid, själva efterslängen av det hela.  Hjälp liksom, hur ska det gå? I ärlighetens namn, jag var supernervös.Man kan kanske inbilla sig att jag är modigast i världen men å nejdå, inte alls.  Men trots det så är det ju precis sådant här jag håller närmast mitt hjärta. Det är de läskiga sakerna jag älskar mest, när det kommer till jobbet då. Och jag vet att jag alltid kommer säga ja om hjärtat känner så, oavsett om jag vet att jag kommer leva med fjärilar i magen precis varenda stund. Det är ändå de där fjärilarna jag behöver för att utvecklas så jag är tacksam att de finns.
 
 

Allt medans solen gör sitt yttersta för att gå upp
 håller morgonen som bäst på att blåsa bort i någon regnig storm.  

Men jag hittade bilder från Paris och nu har jag längt. I Marais, en tvärgata från Rue de Vielle du Temple på Rue des Rosiers finns de judiska kvarteren. Och där insprängt bland bokhandlare och bagerier ligger ett falafelställe. Vi sprang på det helt oväntat när det var väldigt mycket kris just då, matkris. Senare fick vi veta att stället var välkänt för sin falafel. Och om man tänker efter ringlade sig köerna långa.

 

I matkris funkar allt.
En trottoar kan vara det allra bästa för stunden.

Och på parisiska bakgator kan man skippa chic-heten för ett tag och slänga kjolen. Egentligen har hon varit iväg på ett toabesök på ett café i närheten. Mitt i middagen. Body och kjol är då en knepig kombo i dessa fall.

 
Asfalts-dojor efter miljoner av steg.  

Vad är ert bästa trick när ni vill dricka ett glas rött, i skuggan, en varm eftermiddag i Paris? I lugn och godan ro. Vårt är att allid ha block och pennor i väskan. Alltid, inte bara i Paris.

 
Då kan man rita vad man gjort under dagen.
 Som att äntligen käkat sina drömmars glass igen, med smak av ros.

Eller tävla i svåra ord. 
Det går ut på att ens pappa funderar ut väldigt långa haranger. Som man på tid ska skriva ner.

 
 
 Asch då! Det blev fel på kortbyxförlängarmaskin. Men det är sådant som händer.
 
Och sådär ja, nu försvann stormen också.
Hej sol och stilla vindar, stanna kvar nu, snälla.. Ha en fin lördag!
 

skeletten tog aldrig slut och inte det tjusiga heller.

Jag önskar nog lite i hemlighet att det var jag som kommit på den. Dörren alltså. Här har ni er dörr, jag hade extra flow när jag designade den.

Men hur mycket jag än önskar så sitter den i ett museum från 1800-talet. I Paris dessutom. Så var det men den saken.
 
Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet. Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

 
Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig  fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.  
 
Men fascinationen för de tusentaliga skeletten
fanns det andra i familjen som hade…
 
 
 
Vissa lärde sig allt som fanns om evolution, paleontologi och anatomi.
På franska.
Ser ni tvillingarna bland alla ben?
 
 
Men som sagt. För vissa var det här drömmen. Viggo kunde inte sluta fotografera. Han hamnade i mani. Jag tror att han var rädd för att missa något viktigt. De var ju så många.
 
 
 
Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.  
 

Nomi fick också fotomani, fast tvärtom.  Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
 

 Det var lite som på film.

 
Allt var liksom sådär jugendtjusigt.
 

Ser ni tryck och lära mackapären till vänster?

 
Hela trappräcket hade fått nät. Jag förstod aldrig riktigt varför. Önskade mest att det aldrig hade suttit där.
 

Jag blir salig av sådant där under.  
Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.

Om man tittade åt ena hållet såg det ut såhär.

Och andra hållet såhär. Kolla bokskåpen.

Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.

Och snacka om skolplanscher.

Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.

 
Det fanns liksom ingen hejd på det hela.

 
 
Och vissa ville aldrig gå hem.

just kids.

Det är såklart man hänger där någon gång.  När vi ändå bor nästan bredvid. Då på sommaren. Om man vet sig att mamma och pappa ska kolla sommar-rea, då gäller det att ha en plan… En bra.

Och till slut var det fika. På caféet ut mot gatan känns det som hemma. Inte som hemma hos oss men vi skulle gärna bosätta oss där. Absolut.

 

 
 
Hmmm…

Ja det var just frågan…
 
Alla bilder är från Merci i Paris. Som jag skrivit om tidigare här och här.