• Loppis.

     

    Att gå på loppis i Paris är måhända mer inspiration än köp. Åtminstone om man inte väljer att hänga på låset vid morgonkvisten (vid exempelvis Vanves startar man upp redan runt 7 ) Förövrigt känns de otippade gatuloppisarna som där man fyndar. Inte på de permanenta. Däremot kan man hitta sådant man alltid drömt fast aldrig hittat tidigare men med  samma (höga) priser som vid butiker som säljer fransk vintage i Sverige. Dock fyndade vi plötsligt på lördagsloppisen vid Porte de Vanves. Mer om det en annan dag, men Liv´s skeptiska blick vid köpet (var ska den där stå??) och Viggos kommentar ”den känns helt klart som den där Larsson… Carl eller vad det nu han heter” känns som ett toppenbetyg i mina öron.

    Det finns en sida där aktuella loppisar listas, från Paris till resten av Frankrike. Har inte använt den själv men den ska vara bra.

     

     

    Att ströva omkring är alltid kul. Även för de barn i sällskapet som inte är så sugna. De tre andra gick på eget håll och hade gjort hela Vanves på cirka 20 minuter. Medan Nomi vände och vred på det mesta. Kolla in inlägget från samma plats fast för sju år sedan!

     

     

    Vi kollar helt klart på olika saker. Kristo fastnade i böcker om kvantfysik. Hjälp.

     

     

    Och jag insåg exakt hur Astier de Villatte tänkte när de gjorde sin Paris-guide . Alltså själva utförandet med plastad pärm, tejpad på insidan.

     

     

    Jag blev överraskad när jag såg en filt gjord på exakt samma vis som en dockfilt jag har hemma. Jag har funderat så mycket på den för den liknar inget jag sett tidigare. Fick veta att det kallas yoyo quilt och kommer ursprungligen från mormonerna.

     

     

    Ångrade lite den här. För den gula färgens skull.

     

     

    Och eventuellt allt på det här bordet. Har dock lärt mig några bra sökord när det kommer till fransk porslin jag gillar, delar dem med er en annan dag.

     

     

    Vi for också till den största loppisen av dem alla, den vid Porte de Clignancourt också kallad Les Puces de Saint-Ouen. Den här är så gigantisk så kanske tänker du redan från start att du är nöjd med att spela Tetris och hamna etta på topplistan.

     

     

    Eller att köpa en tamagotchi.

     

     

    På riktigt, det är jättestort och möjligen en aning svårnavigerat. Tycker den här guiden är bra om man liksom vill gå in för det hela. Här kan man även finna en karta. Kan absolut vara smart. Och det är lördagar som gäller.

     

     

    Men ja, vi ägnade oss åt lite mer betydelsefulla saker än skattletning. Bra fotoväggar och sådant. Kristo surade dock en del att han inte fick scanna vintage-synth-utbudet lite mer.

     

     

    Sen åt  vi hummos vid Chiche efter vi tryckt i oss falafel på vägen.

     

     

    Det råkar ju vara såhär man älskar att sitta. Finns liksom alltid en anledning att slå sig ner.

     

     

    Kan räcka med en fin affisch om en glass.

     

     

    I år har jag fastnat  i att lista ställen i google maps. Tänkte jag skulle dela den med er, om ni vill?  Ska bara strukturera upp den lite. Där har vi listat ställen vi besökt, gator vi gillar, parker vi älskar, café-tips och matställen, stadsstränder, butiker, tips vi fått men inte alltid provat. En jättelista helt enkelt. Och kart-app ändå. Även en sådan som jag, som sällan har min telefon tillgänglig, har insett att det är smart som tusan. Att man sedan kan dela den med hela familjen och även med andra gör det ännu smartare. Och jaa, det är sedan gammalt men det bjussar jag på. Alltid sist på bollen när det kommer till tekniska lösningar.

  • Husesynen.

     

    Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

     

     

    Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

     

     

    Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

     

     

    Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

     

     

    Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

     

     

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

     

     

    Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

     

     

    Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

     

     

    Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

     

     

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

     

     

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

     

     

    För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

  • Pappershandel på franska.

     

    Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

     

     

    Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

     

     

    Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

  • Monet´s hus i Giverny.


    Jag vill inte påstå att Monet´s hus i Giverny var en dröm. På ett sätt. På ett annat, såklart. Men jag hade verkligen svårt att se allt det vackra bland alla tusentals turister. Det finns väl inget som kan irritera en så, trots att man är en av alla de man irriterar sig på. De som dröjer sig kvar jättelänge, de som ställer sig framför, de som går runt i cirklar i rädsla av att missa hela härligheten. De som trots mängden av människor på samma plats anser sig vara ensam i världen och absolut viktigast. Exakt så. Jag i ett nötskal. Host. Och så alla hundratals vakter på samma ställe. Som i och för sig hade humorn i behåll. Tyckte de själva i alla fall. Eller annars var de helt säkra på att det var jag och ingen annan som planerade kupparnas kupp. Egentligen var de kanske inte alls skojiga på riktigt, de skuggade mig minutiöst, varenda steg jag tog.

    För övrigt var jag tvungen att ta reda på om ateljén såg likadan ut när det begav sig. Japp, som om om tiden stannat förutom några tavlor som bytt plats.

    Trädgården var nästan inne i huset.

    Och plötsligt älskade jag gardiner.

    Känns ju inte som gardinen med stort G. Fast här som om fönstret var en influffad tavla.

    Viggo var det ordning på. Han följde sin mor, lyssnade på hennes utläggningar och delade hennes intresse. Om än bara för stunden. De andra tre odågorna susade genom detta hus som en vindpust. En snabb.
     

    Det var inte så spatiöst. Ganska så fullproppat liksom. Tänker att han mest målade utomhus. Inte så mycket tänk bakom den slutsatsen.

     
    Jatack-fönster.

    Det där med att skulptera ändå.
    När jag var tonåring var jag väldigt förtjust i att gå på konstmuseum. I Paris var jag och min pappa på Musée de l’Orangerie. Där finns ett par runda rum där gigantiska tavlor med näckrosor hänger. Som en serie som aldrig kommer att flyttas. Jag minns att vi satt där mitt i alltihop och folktomt var det. Helt klart ett annat sätt att uppleva Monet´s konst.

    Bland de tusentals fläktarna och de komiska vakterna.

    Fast detaljerna och tapeterna.

    Och gardinerna. 
    När man inte vill att folk ska gå in. Eller ut.

    Man förstod ju att han blev kär. Det är vackert här. Trädgården är magisk och omgivningarna. Sen var det lätt att känna hur ute  sammanflätades med huset.

    Fokus gardin.

    Så gullig tavelvägg.

    Ni fattar ju hur högst irriterande jag var. Men hur fin är inte denna detaljen. Som sträckte sig runt snickerierna.

    Nu ser ni ju inte,  men det är som en linneväv på väggen. 
    Det var fransar, tassels och pompoms.

    Och söta små lampor.

    Där satt den. Gula salongen. Eller snarare matsalen.

    Älskar faktiskt det här. Kan inte låta bli att tänka vad min äldsta dotter skulle tänka om vi målade om hemma såhär.

    Japanska träsnitt, rådjurskid och Viggo. Det intresserade barnet.

    Jag fattar kanske det där med att vakterna tänkte att jag var en tjuv. Var ju på vippen ibland, att det liksom slank ner något. Inte alls meningen såklart.

    Definitionen helkaklat fick plötsligt en annan innebörd.

    Så jäkla fint trots det maxade.  
    Ja såhär kan man tänka sig ett kök helt klart.

    Blev lite besatt av själva köksplaneringen.

    Och en hel vägg av förvaring.

    Visst är det märkligt det där, när något är extra maxat flyter det liksom ihop i en lugn helhet. Eller är det bara jag som tycker så?

    Självklart skulle jag rekommendera att besöka Giverny i icke-säsong. Å andra sidan undrar jag om det inte alltid är säsong här. Det finaste vore kanske om man blev inbjuden som till Sundborn. En dag helt själva. Dream on…

    När de var små kunde man rada upp dem i utbyte mot en glass.

    Vi hittade en sådan bra restaurang i byn. Tyvärr minns jag inte namnet men stanna inte närmast Monet-gården när du blir hungrig. Gå bygatan, det finns liksom bara en som är lite större, så långt du kan från själva konstnärshemmet. Efter en liten stund ser du små killingar som bor på en kulle, höger sida, och en lada. Sedan kommer restaurangen på samma sida. Supertrevlig ägare/kock och urgod mat!  Och som grädde på moset var även gästerna så himla trevliga, kändes som alla backpackers hade hamnat just där. Såklart kom vi dit när all mat var nästintill slut för dagen men kocken fixade fram mat till oss alla (redan där blir man ju lite kär i kocken) och det var både en vacker syn och så gott.

    Vovvar välkomna överallt förutom i det rosaputsade huset då.

    Gullisar. Tass versus vansdoja.

  • Fransk trädgård i januari och dagens tipsiga för hållbar odling.

    Kanske kan man inte börja 2019 innan man rensat sin kamera från året innan. Kanske handlar det mest om att ta igen en inte särskilt intensiv bloggperiod. Sådant sammanträffande att min utrustning är på reparation då. Sommaren 2018, gjorde vi längsta road-tripen med ungar och hund. Paris var stoppet och ta sig runt stan var ändå ganska så enkelt när vi hade bilen med oss. Claude Monet´s trädgård. Det mest hysteriskt turistiska på den franska landsbygden men om man bestämmer sig för att se där bortom, då är det minst sagt ljuvligt.

    Om man kryssade snyggt mellan alla människor så kunde man lätt drömma sig bort. Och ja det är krasse som väller ut över gruset. Krasse – den checkar vi alla i år va? Fjärilskrasse om det ska klättras på trådar. Indiankrasse och Slingerkrasse om det ska välla, som marktäckare alltså. Min krasse blommade som besatt tills frosten tog den. Och jag petade ner den exakt överallt. Sedan kan man ju äta både blommor och blad.

    Giverny är en fin liten by. En timmes bilresa från Paris. Eller tåg till Vernon och sedan buss den sista halvmilen. Det finns dock inte så mycket mer just där men vi hittade en fin restaurang längst ner på bygatan. Mer om den sedan.

    Köerna är långa i turstsäsong. Extremt långa till och med.Vi kom mitt på dagen eller snarare på eftermiddagen. Fast vi hörde att det inte var bättre på förmiddagen. Glassläge är bra.

    Hundar får INTE vistas alls innanför Claude Monet´s murar. Inte i trädgården, inte i huset. Vi visste det, så Kristo och Chester solade sig i glansen av att vara en mycket populär hund och dess husse i Frankrike… Men alternativet en sommardag är ju såklart att någon tar hunden, något annat finns inte.

    Blomsterhavet var det ljuvligaste. Mina topp tre när det kommer till blomsterinspiration är.

    Och lystring! Paulina visade mig sk Soil blockers. Ett alternativt och hållbart sådant till de traditionella plastkrukorna och brättena. Hon visade mig de stämplade jordkuberna och jag häpnade! Wow så smart! Här kan du läsa om själva verktygen och hur man går tillväga och hurra Paulina har dem nu i den alldeles färska webshopen. BÄSTA investeringen för att odla hållbart, skrev hon och gjorde en beställning.

    Smacka på som om det inte fanns någon morgondag måste vara knepet.

    Solrosorna fick stå kvar över vintern, som godis åt fåglarna.

    Observera backen till höger i bild. Är det möjligen en backdrop kan man tänka. Nope.

    Grusgångar är check.

    Viggo´s sysselsättning var att bildscanna blommor jag inte visste namnet på.

    Andra barn var ungefär lika pepp som på Carl Larsson gården.

    Hmm, var det kinesisk smörboll?

    Innan regnet eller platsen där alla tog en bild. Vi ville ju inte vara sämre. Och där bokom är själva huset.

    Som sagt, alla broar och vyer var fulla.

    Blev man då inspirerad tänker ni kanske? Jooo, men sekundvis av bortkopplande.

    Fast definitivt inte genom kameralinsen. Den kunde nästan ha stannat hemma.

    Mer såhär.

    Och genom att smyga över avspärrningar.

    Här slog vi vad, jag och Viggo vem som vågade smyga bortom avspärrningarna närmaste vakterna som det fullkomligt kryllade av. Viggo vann.

    Huset gick inte av för hackor. Det gör väl aldrig ett hus utav konstnärssjäl. Vi tar det imorrn!

  • Paris-svammel.

    Jag visste det. En månad hemma och sedan skulle den slå till. Då ska man inte leta efter en bild i Paris-arkiven. För tillfället har jag ett sådant längt efter den stan att jag skulle kunna flytta imorrn. Kan man det?!
    Jag har skrivit så många kärleksförklaringar till den här stan på bloggen. Nästan så man tror att jag levt där förut, i ett annat liv eller nåt. men så är inte fallet. Bara hopplöst förälskad.

    När stan ligger under ens fötter. Det får mig lugn i själen istället för tvärtom.

    Känslan av evighet liksom.

    Varenda bakgård känns som min.

    Och de som inte känns som mina är bara magiska.

    Blev sjukt sugen på en veganburgare från Hanks plötsligt.

    Vi sover alltid med öppna dörrar mot natten men ibland stänger jag dem om morgonen. Just den här morgonen vaknade jag av ett högljutt gräl utmed gatan. Eftersom jag inte fattar franska förstod jag bara att det var argt, så in i vassen argt.

    Vi letade modetvillingar en dag.

    När till och med ett besök på Posten blir något av ett äventyr.

    Gullighet de lux.

    Stjärna av stjärnor. Chester var uppståndelsen självt, var han än gick.

    Det var bilderna från det här skyltfönstret jag letade efter.

    Våra bästa kvarter är 10:de och 11:de arrondissamenten. Och Marais förstås.

    Hur mycket kan roa sig med en polaroidkamera? Jättemycket!

    Med en klump i magen läste vi minnestavlan utanför favoriten sedan förut La Petit Cambodge. Försökte förstå att det var där det hände 2015. Så många gånger som jag suttit just här. Det andra attentatet var två minuters promenad från där vi alltid bor. Vid Bataclan. Där dog nästan 100 människor. Vi pratade om rädslan, med varann och de som bor där.

    Och bestämde att vi kommer alltid ha Paris. Oavsett.

    Tänk om vi ändå skulle ta och flytta.

    Kanske skulle det vara som att hjula ner från Montmarte varje dag. Bra lutning där tydligen.
    Fin fredag, back to business och blomstergörat.
    Psst! är väldigt dålig på att kika runt just nu, av förklarliga blomster-skäl. Men detta är vad jag sett sedan sist!

    • @johannabradford är fiiin!
    • @isabellmcallister & @missevarose poddar bäst!
    • @hannawendelbo och @midbec har en fin kollektion ihop.
    • @hustillhus har en perfekt välvd dörr till salu. Skafferibygge någon?
    • @krickelin visar en bild på när Igor var pyttis. Och jag funderar på om jag ska skaka fram bilder när jag väntade Nomi & Charlie och blev stoppat hela tiden på Stockholms gator för det såg så högst onaturligt ut. Ni vet, när magen tippat över, haha!
    • Och Weronica har postat stora Dahlia-inlägget! Det finns ingen som inspirerat mig så mycket om Dahlior som just Weronica. Spara på det och gör nästa år, jag lyckades (vilket är fullkomligt OTROLIGT)  och följde hennes råd till punkt och pricka! Förövrigt tänker jag att hon postar ett fredagssvep under dagen (No pressure, W) och det är typ det enda man behöver i vackert!
  • Astier de Villatte.


    När jag går i affärer så shoppar jag väldigt sällan. Däremot så kan jag bli tokinspirerad. Förr när jag drev egen butik kollade jag allt från tejp till belysning och såklart olika formgivare. Numera är det lite samma sak, fast jag skippar grejen med om det skulle passa i en liten Mokkasin-butik. Fast sådär himla köpsugen blir jag sällan. Överflödet gör mig mest trött. Ni vet att inte se skogen för alla träd. Lite så var det när jag travade in på Astier de Villatte. På 173 Rue Saint-Honoré. I 1:a arrendisomentet, starx bakom Louvre, på fingatorna där vi nästan aldrig hänger.  Men i alla fall var Liv, jag och Chester (jorå även en liten hund) och flanerade bland Fendi och Alexander Mc Queen och sprang på denna lilla pärla.

    Enda skillnaden här var att jag inte blev särskilt trött för det var exakt så fint som jag alltid tycker detta porslin är. Att jag däremot inte kunde se den där skogen var sant, för hur skulle jag kunna välja? Man köper liksom inte flera saker här om man nu inte har sparat i hundra år eller är rik. För det är långt ifrån gratis. Men väl värt att vänta på och följa min strategi, en grej vartannat år eller nåt.

    Och jo en påse fick följa med. Efter att ha rådslagit med en 15-åring och Chester druckit flera liter vatten för att slumra under en hylla med finporslin.

    Och jaa, tejp och sånt.

    Astier de Villatte må vara hypat. Men till saken hör att jag tycker om detta. Supermycket. Det är ett hantverk och det får också synas att det är det. Ungefär som Karin Larsson tänkte när hon vävde, låt en tråd hänga som en påminnelse om att händer har skapat.

    Det kan vara en lite bubbla, lite skevt men det är exakt det som gör att något känns som mitt. Fattar ju att det inte är så men det känns så, vilket må vara huvudsaken.

    Fast något annat som hör till är nog att jag vrider och vänder på dessa köp i all evinnerlighet. Och jag vårdar dem som om de vore oersättliga. Och var gång jag tar fram dem tycker jag de är exakt så fina som då jag valde dem.

    Jag vet. Jag snackar porslin. Inte guld och gröna skogar och fred på jorden. Men jaja, någon last kan man väl få ha.

    Skulle vara böcker också då. Uppföljaren till Milk & Honey. Jag är ganska dålig på engelska, har alltid varit och det är en av mina tråkigaste insikter. Önskar att jag kunde vara en lysande stjärna på språk överlag. Däremot så tror jag mig vara ganska bra på just engelsk poesi. Jättemärkligt ju.

    Tillbaka till Paris. När vi besökte den här porslinvärlden hade jag ingen kamera med mig så ni får ursäkta dessa gryniga mobilbilder. Men om du går in på butiken, missa för allt i världen inte de inre rummen! Lätt hänt.

    I de yttre rummet är de mindre sakerna.

    Och stora fat och skålar längst in.

    Lite sakral känsla här.

    Min regel när det kommer till porslin håller jag fortfarande. Fast så svårt det kan vara ibland och så sugen jag blir bland allsköns färger och nyanser. Men jag tror ändå på den. Jag köper alltid vitt porslin om det handlar om nytillverkat. Det kan ha olika vita nyanser, olika former och olika hantverkare. Men det hålls ihop av det vita. Sedan att det slinker in allsköns loppis är en annan femma. Jag har stått så många gånger framför blått, ockra och senast en ljuvlig brun nyans, som höstlöven när de torkat. Men ändå nepp, jag håller mig till regeln. I annat fall skulle jag falla dit ständigt, och jag vill inte det.

    De här små lamporna är även de ljuvliga.

    I Sverige är det Artilleriet som har detta porslin.

    Och inget ont om dem men det var ju helt klart något extra att gå runt just här.

    Åhh!

    Ibland när jag vill tanka extra inspo så ber jag alltid om ett paket. Det är en lyx jag faktiskt slänger mig med. Jag känner alltid i magen när det blir lite extra. Och ni förstår ju att jag gillade det här. Bjällror är man ju svag för.

    Tejpfantasi.

    Den här skiljeväggen tar jag med mig.

    Faller alltid för mässing före silver. Och mot vitt porslin är det oslagbart.

    Här i solen kommer det ju att ligga ett tag. Paketet. Kanske blir det en julklapp till mig själv. Alla som har passerat har frågat vem som fått så fint paket. Jag suckar lite belåtet sådär och säger ”jag” i förbifarten. Ahh, lyckost dig då, säger de som frågar. Och det kan man ju tycka. Nyfiken på vad jag valde??

  • Vi rivstartar vardag fast picnicar under broarna vid Seine.

    Igår när jag promenerade såg jag hundratals fåglar som flög i plog, ni vet sådär i v-formation. Det som fick mig att stanna upp lite extra var att det säkert var sju olika grupper. Väldigt nära varann men ändå med lite glapp emellan. Var grupp med sin egen plog och ledare. Det var fint.  Visuellt var det magiskt och himlen var dessutom vacker. Men det såg också kärleksfullt ut. Som när många väljer att sluta upp tillsammans. Kanske är vi olika, inte samma familj, inte samma ursprung eller generation. Men vi flyger i flock ändå. För att bli starka. Sedan jag gick jag hemåt, räddade en ros i kommunal rabatt som brutits av blåsten. Tänkte rätt mycket på hur gatorna som jag alltid går på kändes så rena. Och tysta. Allt det där som jag brukar lida total tristess utav kändes just då mjukt och varmt. Lite sådär det brukar kunna kännas när man kommer hem. Vi kom hem sent i lördags efter en resa som blev så mycket längre än vad vi hade planerat (missade tom barnens skolstart…), eller grejen var väl att vi knappt planerat något alls. Jag minns att jag sade till min man när vi packade in oss i bilen för några veckor sedan ”fixar vi en roadtrip med 4 ungar (som dessutom ALLTID kräks mil efter mil) och hund på 10 månader utan att knappt planerat något i förväg så kommer det kännas lite förvånande”. Och med facit i hand så gick det galant, åtminstone i våra ögon sett. Det skulle möjligen varit det evinnerliga kräkandet då. Men när vi sträckkört mellan Paris och Köpenhamn på en dag så fick vi ett sådant supertips av Johanna Garmland som visade sig funka utmärkt. Och då snackar vi de som provat allt från tabletter, tuggummi, armband och rubbet. Men idag är det måndag och vi rivstartar hösten 2018. Barnen har jag skickat till skolan och det enda gisslet den här morgonen var att honungen de ringlade över yoghurten smakade soja??!!

    Fast trots att världen kändes extra mjuk igår så saknar jag Paris. Jag vet inte vad det är. Jag kan trivas så in i vassen i andra städer, Amsterdam var härligt! Men jag känner mig så hemma i Paris. Utan att kunna ett ord franska. Vi alla gör det.

    Trots att vi verkligen inte gör så himla storartade saker. Fast jag kan lova er en uppdaterad guide inom kort. Men mycket är faktiskt fortfarande väldigt aktuellt i vad som finns under min kategori Paris här på bloggen.

    Som att kortlek och is-te alltid funkar.

    Tricket för att ta reda på om det man dricker innehåller mjölk. Om man blåser det mest man kan i ett sugrör, blir det bubblor eller ej?

    Det här är så mycket jag. Hur kan man gå runt med en femhundring i mynt? Utan att tänka så mycket på det.

    Att Paris har en strand om sommaren, är sen gammalt. Tidigare var den mer sandig dock.

    Men ångduscharna var desamma och de mindes exakt hur det kändes förra gången, då för 6 år sedan. Rätt likt eller hur. Men så pyttiga barn!

    Alla önskade sig sådana här hemma och när staden är bakom hörnet blir det såklart extra lyxigt.

    För att inte tala om att dansbanan är full med väldansande par. Utmed Seine, nästan under Pont Neuf. Det här är faktiskt sjukt romantiskt. De dansade och dansade.

    Liv karvade N & L för allt vad hon var värd.

    Och letade som en galning efter den här bron tills Viggo berättade att den var man tvungen att riva och ersätta med en ny. Det hade han läst. Låsens tyngd hade blivit risky business och bron riskerade att gå i tusen bitar rätt ner i Seine. Det var då en sorglig historia, konstaterade han. Jag menar om man låst sin kärlek vid en bro i Paris och sedan är den som raderad från världens yta.

    Men Liv och Nomi lät inte det hindra dem. Systerskapet skulle absolut låsas för alltid.

    Paris har semester från i slutet av juli för att komma tillbaka runt 20 augusti. Idag alltså.

    Men jag gillar att fönstershoppa.

    Vissa boklådor håller dock öppet.

    Tour de France, visste du att loppet körts sedan 1903? Inte jag heller men det förklarar snyggheten på affisherna.

    En boklåda kan vara det mest turistiga som rymts i en låda men också tvärtom.

    Vi körde en tb på glassen för att se om det var så vi mindes den.

    Rosglassen alla väntat på var slut! Så någon gjorde jordgubbssmaken till något ros-aktigt som plåster på såren.

    Woodstock plus mango, perfekt match.  För övrigt så var glasskulorna så minimala att det hela blev löjligt. Kostnaden enorm för att vara en glass och med tanke på mängden. Tror att 2 kulor gick loss på 85 spänn. Alla konstaterade att glassen är otrolig god men samtliga tyckte att Frusen glädje var nästan minst lika god. Och där fick man ju istället nästan stoppa killen som skopade glass, 1 skopa var som 6 stycken från Berthillon. Det var dagens glassrecension.

    Shakespeare & Co är ett turistmål utav råge och man undrar lite hur tröttsamt det kan vara att jobba där. Men samtidigt älskar jag stället. Alla som sitter och läser i nersjunkna fåtöljer med utsikt över Notre Dam.

    Kristo köpte en bok som han inte vågat läsa ut förra gången.

    Det bästa vi någonsin gjort.

    När man känner att man inte vill ha sniglar till middag.

    Fast vi ville ju ändå sitta utmed Seine och kolla in Eiffeltornet från håll. Så vi letade upp en pizzeria i närheten.

    Vid 21 och ett folktomt Louvren vid sidan om.

    Vi satte oss under Pont Arts. De flesta ställen utmed Seine funkar för stadspicnic. Även öarna mitt i floden. Att gå utmed den norra stranden funkar ända fram till Eiffeltornet.  Det finns trappor med jämna mellanrum för att ta sig ner.

    Vi tjuvstartade för de andra hade fastnat vid någon konsert några broar bort.

    Det här var allas absoluta favoritkväll. Sitta såhär är som på film. Mörkret lägger sig samtidigt staden sakta tänds upp. På floden passerar den ena båten efter den andra för att sluta upp kring foten av Eiffeltornet. Och nog för man är långt ifrån ensam men i jämförelse med att hänga exakt vid Eiffeltornet är det här rena rama lugnet. Ungefär vi 21 tänds Eiffeltornet och det älskar barnen. Det blir som guld och det är såklart att det är magiskt. Ungefär en timme senare blir det som tomtebloss och glittrar som om det inte fanns en morgondag.

    Och en picnic behöver inte vara mer storartat än några hämtpizzor. Det är inte matupplevelsen som är prio. Allt är gott automatiskt.

    Så kom vi till stunden, strax innan midnatt då det var dags att låsa fast systerskapet.

    Där satt det.

     

    Och nycklarna skulle slängas i Seine för det är så man gör.

    Ändå lite svårt att lämna i mörket. Vi ses nästa är.

     

    På trädet i jämnhöjd med den övre gatan. Kan man klättra högre i träd när man är extra kär? Klart att man kan.

    Sedan tog några av oss en taxi och de andra metron. Ska berätta exakt hur det fungerar att resa med hund och vistas i städer som Paris. En annan dag. Jag ska berätta om hela vår sommar. Sommaren som knappt känns som jag varit ledig något alls men upplevt så mycket så jag minns inte när det var såhär senast. Och åksjukeknepet då? Som funkade var gång. Blöt pekfingret, stick ut det genom öppet fönster samtidigt som du fortsätter köra och titta rakt fram en stund. Efter en halv minut, ibland kortare och ibland längre, lägger sig illamåendet. När det kommer tillbaka, gör om. Haha, skön avslutning eller hur? Men så värdefullt om man vet hur det är med åksjukeri. Skulle helt klart kunna stoppa de bästa från att stick ut på roadtrip. Men nu vet ni, det tackar vi Johanna för, och då är det helt klart den bästa av semestrar! Bara gör´t, det gjorde vi.

  • Nyfikna var vi bor i Paris?

    Första gången vi var i paris med alla barnen var 2012. Innan hade vi bara varit här med Liv & Viggo, fast bott på hotell. Då var också första gången vi bodde i en lägenhet på Rue Oberkampf och därmed upptäckte ett alldeles nytt Paris för oss. 11e arr och 3e, numera är det här de känner sig lite som hemma och det är våra absoluta favoritkvarter. 11-åringarna kan lätt gå till mataffären själva och tonåringarna finns ingen hejd på vad de kan. Såklart. Den här tiden är parisarna själva på semester och det är därför lite lugnare än vanligt i just de här kvarteren, mycket är stängt och så. Men det gör verkligen inte alls särskilt mycket. Och att komma tillbaka till lägenheten är definitivt att känna sig som hemma. Det är EXAKT som vi minns, vrålar de om allt! Så mycket TB-time, enligt dem. Mest hela tiden. Vi går en liten husesyn, eller hur?

    Om jag hade en lägenhet i Paris eller var som helst annars skulle den också vara såhär smart, smakfullt ursnygg och full utav böcker. Vacker i all sin enkelhet och funkar trots att vi är rätt många. Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom. Det mörka golvet här knarrar på ett alldeles särskilt vis, och det minns jag från första gången vi steg in här.

    Livet blir lite som en film här om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. Många skulle nog tycka det var mer ett kaos, haha! Men det är bra på något vis, att uppleva kontrasterna. Jag tjatar visst om kontraster denna sommar men den råkar ju vara ett helt virrvarr av olika små äventyr.

    Chester är helt, HELT fantastisk! Maken till coolare hund får man leta efter. Likväl som han sprungit runt fritt både på Österlen och med Helium på The Norrmans, har han åkt cykelkärra genom Amsterdam´s gator och glider numera runt som en världsvan Parishund. Han är så pass gullig att folk slänger ur sig ord som magnifique och en parisisk kvinna i kvarteret ville absolut ha namnet till uppfödaren.

    Jag har inte trendspanat så värst. Åtminstone inte planerat. Men något som är uppenbart är att böcker och magasin har en tydlig och given plats överallt. I alla butiker, vilken det än är, har man liksom ringat in sitt eget genuina intresse och smak i just böcker. Det är såklart ingen nyhet men det är markant mera nu. Var man än befinner sig. Kanske har det bara varit i en svacka? Många av butikerna har översatt sig själva i bokform, den ena snyggare än den andra. Kanske är det ändå en motreaktion på gång, mot den digitala världen? Eller tillbaka som det varit. Inte mig emot, paradoxalt uttryckt kanske för att jobba som jag gör. Men jag älskar att omge mig av böcker och magasin i tryckt form. Själva har vi släpat med oss en hög egna under de här veckorna…

    Å andra sidan är det helt överflödigt med egna böcker just här. Det finns rader och de är bra.

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

    Bra jobbplats.

    Liv har fotot hela sin semester med polaroid. Tycker även det är en skön kontrast till det digitala fotandet. Att vara tvungen att tänka till, vad vill jag ha på bild och liksom få en endaste chans. Allt annat blir svindyrt. Sedan kryllar det ju av gamla fotoautomater här. Vi tog även ett familjefoto på gatan på hederligt gammalt vis. Den enda som inte kunde stå still var jag!

    Nomi har skickat post. Eftersom vi saknade kuvert just då så sydde vi ihop en papperspåse. Vi hade tidigare varit på en liten gömd butik där hon införskaffade kaligrafipenna och smutsrosa bläck. Mannen gav tips och i den lilla skrivboken kan man lära exakt som förr.

    Och ett lacksigill med N.

    Det är lite märkligt det där med städer som inte är hemma. Ett lacksigill är ju liksom inget världsomvälvande. Med i en butik vid hörnet om Seine är det något alldeles speciellt.

    Lite samma är det ju med maten vi lagar. Fast nog är det härligare att köpa grönsaker på marknaden och fisk över disk?

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort. Att det sedan gick överstyr hemma hos oss, kunde man ju räkna med.

    Jag saknade Paris, det var länge sedan vi var här. Och när jag väl är här tycker jag så himla mycket om det. Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså.

  • Sommaren som gått till historien som den mest fulltankade.


    Vaknade till spöregn i tidig Paris-morgon. Blixtar och dunder är något alldeles särskilt om man slår upp ögonen i en lägenhet på Rue Oberkampf. Lite filmiskt sådär. Jag har jobbat första dagen här. Kanske var det lugnaste valet då de andra hängde i kvarteret. Chester vilade på stenen intill den öppna spisen, jag skrev och skrev. Svarade då och då på mess ifrån Liv & Viggo som verkade en aning förvirrade stundtals. Gator hette Ravioli, telefoner med 1 % och hur i hela friden skulle de hitta hem. Men lyckligtvis så gick allt vägen. Precis innan stängningsdax sprang jag bort med tjejerna till Merci, bara för att få rensa hjärnan lite.

    I ärlighetens namn var jag tveksam till Merci denna gång, kunde de verkligen ha hållt ställningen? Hade butiken blivit uttjatad och mainstream, såhär på ett par år. Nästan på en sekund insåg jag att detta fortfarande måste vara en av de allra mest inspirerande butikerna. Inte just för att jag kommer shoppa järnet där men det är så väldigt härligt på extremt många sätt. Påtal om inspiration, den här sommaren har varit den mest fullsmackade hittils på väldigt länge. Allra mest för alla fantastiska människor som korsat vår väg men rent visuellt är jag så fulltankad. Smockfull. Min hjärna har en overloaded de luxe som aldrig tidigare. Om jag förvaltar detta väl kommer jag ha inspiration för tid och evighet. Självklart ska jag dela med mig av bilder och ord tids nog men en snabb titt. Det roliga är att så väldigt mycket semester har jag inte haft men så här mycket härligheter har som sagt inte kommit i min väg på väldigt, väldigt länge.

    Som familjens Mc Allisters stuga i Dalarna. Och jag kan inte nog påminna om att följa Isabelle på instagram, maken till äventyr får man leta efter. Det allra bästa på instagram just nu.

    Stoppet i Lilla Hyttnäs och Sundborn. Som att hitta hem på något vis.

    Familjen Strenghielm´s hus på Dalarö. Raka motsatsen i färgval som hos Isabelle men så många liknande tankar om hållbarhet och remake.

    Dalarö sen då! Vilka hus.

    Att jag hade ett så himla utmanande uppdrag under juli var lika dränerande som pepp när allt landade till sist.

    Österlen, barnen och hästarna.

    Talldungen som jag aldrig får nog av.

    Familjens nya kärlek, The Norrmans.

    Och av en slump hamna i ett ombyggt garage med två våningar och takterass i Amsterdam Noord.

    Att överraskad inse att vi råkade hamna i bland de absolut coolaste områden jag någonsin besökt.

    NDSM, maken till ställe alltså.

    Det allra bästa är att inspirationen grundar sig nästintill uteslutande (bortsett från merci då som ju trots sin absolut helrätta inramning är en affär) i hållbarhetstänk, remake till det yttersta och gräva där man står. Helt fantastiskt och rätt.  Och evighetssamtal om allt detta. Exakt vad jag behövde. Tack alla inblandade.