-
Som att dra av ett plåster.
Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.
Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:
Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.
Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…
Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!
Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen. Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.
Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.
Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!
Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.
-
Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!
Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu, på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta. Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.
Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.
Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!
Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till. Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.
En musikstudio. Såklart.
Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.
Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!
Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.
Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.
Vill också ha ett piano närmast köket.
Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.
En öppen spis.
Och ett New York loft. Med utsikt.
Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.
Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.
Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.
Hejhej Karla-Therese!
Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.
Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.
Bilder från Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad
-
Tjingeling!
Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar! Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.
Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess. Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.
Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.
“Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.
En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”
Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.
De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.
Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.
En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här?⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill ??
Exakt så!
Vi påskade också. I förväg.
Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.
Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.
Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ? Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…
Jamen dåså, vi syns imorrn!
-
Ett kort meddelande från denna stormrika influencer som kränker andra, vanliga människor. Och önskar diktatur dessutom.
Egentligen hade jag bara tänkt att göra ett sådant vanligt For the monday -inlägg men så insåg jag att det i vanlig ordning, spårade ur på instagram av lättkränkta människor som verkar tror att det här med artikeln i Expressen bara var något vi gjorde för vår egna goda vinnings skull. För att vi, samtliga 87 undertecknande skulle leva livets glada dagar på våra höga hästar. Att vi och med detta ville passa på att poängtera att ALLA andra gör fel. Absolut inte vi själva, vi är ju felfria men DET visste du väl redan? Det är just därför vi kan roa oss med det smaklösa hyckleriet att ge alla andra en fadd smak i munnen av att något är fel. Alltmedans vi flyger jorden runt på våra enorma sponsrade pengar och solar oss i glansen av den härliga bekräftelsen. Vi bekräftelsebehövande människor. Små var vi också. Jättesmå tror jag, nästan osynliga. Sedan föraktade vi visst barnlösa med?? Såklart.
Förlåt, men jag var tvungen. För mitt i alltsammans blir jag så full i skratt. Det skräds liksom inte på orden om alla fel vi besitter.
Jag är alltså stolt undertecknare till denna artikel. Författad av Emma Sundh och Maria Soxbo och jag stöttar dem i varje ord. När min man delade detta på FB fick han kommentarer som att vi bad om diktatur och något om att vi var galningar som perverterade miljöfrågan. Såklart.
Vill bara passa på att lyfta fram en liten enkel poäng. Nu handlar ju inte detta om OSS. Detta är ju inte något vi gör i egensyfte. Exakt tvärtom faktiskt. Vi vill rädda klimatet. Jag vill rädda mina barn. Vi önskar en förändring, även för oss, att det ska bli svårt att göra fel. Det ska nästintill vara omöjligt. Och så otroligt lätt att göra rätt. Vår välfärd är fantastisk på så många sätt men av någon underlig anledning kan vi inte hantera allt detta som är så bra. Och DETTA gäller även mig och flera av dem som undertecknat. Vi har alla varit med och grävt snåriga stigar, vi har gjort sådant som tär något enormt på världen vi lever i. Forskning säger till punkt och pricka att det inte håller längre. Och jag har bestämt mig för att tro på det. Och göra så väldigt gott jag kan resterande tid jag lever här på jorden.
Och eftersom vissa ser detta så otroligt kränkande så länkar jag direkt in till Emma Sundh.
Och om jag ska var helt ärlig, jag brukar låta hoppfull och slänga mig med meningar som ännu är det inte försent. Men egentligen har jag snarare lust att trycka upp i ansiktet något liknande som Greta Thunberg – Jag vill inte att ni ska ha hopp, jag vill att ni ska få panik. Det må vara själviskt att lägga min egen rädsla också på dig, det är väldigt långt ifrån hur jag funkar i annat fall. Å andra sidan handlar allt detta inte om mig någonstans. Jag vill rädda den här världen för mina barn, för alla de som kommer efter oss, de som kommer stå kvar här och se på. Nästa generation och nästa. Jag vill inte att de ska tänka varför reagerade de inte? Varför tog man inte detta på allvar? -
Loppistipset.
Hej lördag och loppistips. Som jag sagt, detta är långt ifrån tips på stil och värdefulla fynd. Eller det beror väl på hur man ser åt värdefullt. Men inte sådär samlarvärde och antikrunde-aktigt. Mer åt sådant där osynligt som ligger och skramlar i någon låda på loppis. Kanske lite mer åt skräp? Men alltid bra att kolla efter. Dessa är inte heller något speciellt, de tillverkas ju fortfarande men jag föredrar att knipa dem för typ 2 kronor på loppis. Ibland hittar man väldigt fina fast de har försvunnit när min man städade mitt rekvisitaförråd (på ett väldigt effektivt sätt från hans sida sätt, men det tar vi en annan gång).
Så användbara. Nästan som en klädnypa i annat användningsområde. När du ändå är i farten leta gardinstänger i mässing med tillhörande ringar. Eftersom jag inte är en gardinkunnig människa så kanske det inte alls är gardinkrokar när allt kommer omkring? Nu känns det hela en aning oklart men rätta mig om jag har fel. Jag kan absolut take it.
Pågående projekt. Återkommer om det! Tjingeling och fin helg! Finbesök (<3) ställdes in pga sjukdom så nu blev det liksom helt tomt. Kanske mest ska sova. Har sovit likt en katastrof på senaste tiden så en sovplan vore på sin plats. -
Pasta med valnötter, parmesan & ruccola.
Skulle posta ett fredagsrecept och letade desperat efter något passande i bild. Hittade såklart inget så tog en bild från förra året på mig själv. Och nallebjörnen de lux! Jag säger som Mari´s son Dante : En vanlig hund skulle inte tolerera sådant där! DET kan jag inte skriva under på, eftersom jag inte kan något alls om andra, vanliga hundar, men jag litar på Dante till hundra procent. Nu är ju Chester uppenbarligen mer åt en katt, säger de som vet. Eller möjligtvis det närmaste ett gosedjur man kan komma.
Innan receptet så vill jag också påpeka att den där tulpanvarianten på bordet var fin ändå. Jag petade ner lökarna i jorden sedan, i väntan på ett annat år. Om inget blommar så multnar det åt jorden åtminstone.
Pasta med valnötter, parmesan & ruccola 6 port- 2 små schalottenlökar, finhackade
- 2 vitlöksklyftor, finhackade
- 6 msk olivolja
- 3 dl vitt vin
- 150 gram mascarponeost
- 150 gram parmesanost, riven
- salt och svartpeppar
- 100 gram valnötter, brutna i bitar
- pasta gärna något skruvigt som abbracci
- Till servering: ruccola, extra valnötter och olivolja
Fräs lök och vitlök i olivoljan utan att det tar färg. Häll på vinet och koka under några minuter. Mixa med mascarpone och parmesanost till en slät sås. Smaka av med salt och peppar. Blanda med pastan och strö över valnötter, ruccola och parmesan. Ringla över olivolja. Servera med bröd. Snabbt är perfekt på fredagen ändå.
-
Finbesök i blomstersvängen.
Igår observerade jag två saker redan vid frukostfixet. Alltså inte det vanliga, utan det om jag får besök. Annars, tyvärr, laddar jag varken upp med fetaostkräm, nybakat bröd eller semlor. Tänk om var sådan ändå. Lite härlig sådär i sin ensamhet när barna gått till skolan. Men spaningen var i alla fall, så jäkla ljust! Ovanligt ljust för att vara morgon. Vårljuset! Sedan insåg jag att shit vad städat vi har det! Så pass städat, åtminstone på de synliga utrymmena, att jag var tvungen att ursäkta mig när Fia och Paulina dök upp. Nästan minimalistiskt ju. Jag menar vad kan det sätta för griller i huvudet när man får främmande, ska det behöva se ut såhär? Nä, verkligen inte. Inte en grej, inte en röra, inte ett synligt projekt i sikte. Kanske bara en och annan smula. Jag var tvungen att rannsaka mig själv vad det berodde på. Och insåg att nu när jag jobbar i detta skede med boken och bara med boken så blir det liksom inte stökigt automatik. Bokhögar för inspiration och skissblock samlar man ihop på en sekund.
Tänker att det här är mer jag.
Sa jag inte minimalistiskt? Nåväl, Paulina och Fia tyckte det var fint ändå, att komma på besök. Vi åt frukost ända tills vi insåg att vi inte skulle hinna med att luncha. Så vi tog en andra frukost eftersom den ändå stod kvar på bordet.
Vi delade klokhet och kunskap och det var extra intressant att prata om hur vi gör snittblomsindustrin snäll mot hela jordklotet och luften runtomkring. Hur förgänglighet blir det nya vackra helt enkelt och hur vi inte kan förvänta oss isländsk vallmo i januari. Förändring är på gång även här och jag är så pepp att ta del av allt det nya, eller snarare som det var förr.
I samma veva ringde hon som vi önskar mest av allt ska bli vår bok´s illustratör. Jag slogs över ett fantastiskt samtal och hur jäkla fint det är att förstå varann till punkt och pricka trots att vi aldrig träffats. Till och med när vi pratade kring medeltida inspiration och andra utsvävningar kunde man bara säga efter halva utläggningen ”- men äsch du fattar va? – ja, exakt! ”.
Den kamouflerade hunden.
Paulina hade med sig eterneller.
Jag får ytterst fina associationer till mitt 80-tal och i år ska jag inte misslyckas med eternell-odlingen. Märkligt att just den gick snett.
När klockan snart var fyra och jag och Nathalie avslutat dagens telefonmöte så insåg jag att min spaning från morgonen var helt sann. Det var väldigt mycket ljusare och jag kände där och då att jisses vad välkommet ändå. -
Bokmakeri.
Tidigare var en bok bara en bok liksom. Den var fin eller ful, bra eller dålig. Ibland fantastisk och underbar. Ibland glömd och gömd. Well, egentligen är böcker en av mina stora laster. Så att hävda att det är så bara är nog möjligen en underdrift. Enligt mina vänner har vi alldeles för många böcker. Kan det vara hållbar konsumtion verkligen? DET kan absolut ligga en sanning i det. Men det är som jag slår händerna för öronen och försvara mig och mina böcker intill tidens ände. Min snart 20-åriga systerson undrar om vi verkligen inte bara har dem för syns skull? Läser vi verkligen allt detta? Faktum är att vi nog gör det. Eller åtminstone har visionen om att göra det inom vår livstid. Sådetså. Och det är nog min vardagslyx i ett nötskal, att ta en bok ur någon av bokhyllorna och läsa lite lagom för stunden. Förresten gjorde jag ett inlägg om våra bokhyllor en gång.
Nu kan jag dessutom hävda att jag även är i stort behov av dem böcker jag inte läser. Och aldrig kommer läsa. Så ja kära systerson, DE är för syns skull. Jag snackar om de tyska uppslagsböckerna från 1893. Nu var det ju inte just språket jag föll för utan upplägget på uppslagsböcker från den här tiden. Då snålade man inte på detaljerna. Och nu sitter jag här, och ska göra bokmanus och böcker är allt annat än bara en bok. Jag sätter boken en millimeter från näsan, jag väger gram mellan mina fingrar och jag synar allt i minsta detalj. Det är roligt men det är snurrigt och på bilden överst syns det nog hur den där hjärnan går på alldeles för mycket högvarv just nu och vilar alldeles för lite. På natten funkar den allra sämst, som om jag vill grotta ner mig all historisk bokmakeri och hur det funkar rent teknisk. Jag behöver ju inte det, boken ska ju inte bindas för hand. Eller ens av mig.
Inspirationen hämtar vi ju främst i de gamla böckerna. Så är det ju bara.
Men har jag berättat om de är? När jag for till London med minimalt handbagage. Och jag hade 2 timmar på mig att se London som jag inte sett på 15 år. Minst. Hur jag messade en kompis som sa – åk till Shoreditch – vilket jag gjorde. Det var bara det att taxiresan tog 20 minuter. Jag insöp allt jag kunde, blev handlöst kär i området och handlade fyra astunga böcker till barnen. Och tog taxin tillbaka och träffade teamet bakom Lush. Fy fanken, vad jag ångrade det köpet.
Fast inte böckerna. De är exakt som en uppslagsbok från sent 1800-tal fast på nytt vis.
Är det någon som minns den här boken?
Maken till bok alltså. I sammet och låda! DEN boken lagar jag inte mat ur, det lovar jag. Men så flott så man dånar. Le Rouge, i Gamla Stans, finns det fortfarande? -
Två rosetter, lyktor på en parisisk minivind och det där med drömfångare i storformat.
På den parisiska minivinden dinglar lyktorna. Fint också att garnera tårtan med!
The perfect bow eller rosetternas rosett.
Ett annat rosettrick på en sekund.
Drömfångare de lux. Eller åtminstone den största men typ inget lyx i den alls. -
Veckomatsedel Nr 12.
Jag vet att någon tyckte man skulle uppfinna hjulet varje vecka om man nu ändå skulle till att publicera en veckomatsedel. Men i så fall får ni hoppa vidare till någon smashing matblogg, för det kommer inte jag göra. Herreguuud nej. Jag som knappt kan laga mat. Skojar kanske lite nu, jag lagar ju såklart mat men är inte så experimentell i köket. Det lämnar jag åt min man. Själv är jag lite mer slav under recepten med en aldrig så sinande hjärna på inspo när det kommer till mat. Så jag tänker väl mer att det ska vara lite ödmjuk hjälp när hjärnan står still. Typ ”lite jajajust det!! sånt kan man ju också äta till middag”.
BAKAD POTATIS – Verkligen sedan gammalt men så lätt att glömma. Det är gott, perfekt om vintern, sköter sig själv och kan varieras i oändlighet. Tänker att själva potatisen inte behöver något närmare recept. Vi brukar ha en sallad till och såklart en röra. Här kommer några förslag.
Med soltorkade tomater- 1 st hackad eller mosad avokado
- 1 röd lök – hackad
- 6 st soltorkade tomater – hackade
- 1 vitlöksklyfta – hackad
- 2 dl cremefraiche
Med fetaost
- 200 gram fetaost – smulad
- 2 dl cremefraiche
- salladslök – strimlad
- svartpeppar
Med räkor
- 1 kg räkor – skala
- 2 msk hackad dill
- 1 dl majonnäs
- 1 dl lätt crème fraiche
- 1 1/2 tsk pressad citron
- 2 msk finhackad rödlök
- salt och svartpeppar
- dill
Kryddsmör
- rumsvarmt rört smör
- salt, persilja, citron, vitlök
Smör med parmesan
- rumsvarmt rört smör
- 2 klyftor vitlök – pressade
- 1 citron – rivet skal plus saft
- 50 gram parmesan
- 0, 5 dl pinjenötter hackade
- flingsalt och peppar
BLOMKÅLSSOPPA – Vi har uppdaterat denna soppa. Inga så värst storslagheter men jordäckskocka gör så himla mycket med smaken.- 2 blomkålshuvuden ca 1 kg
- 2 finhackad gul lök
- 2 små bitar jordärtskocka – hackad
- 1,5 liter vatten eller möjligen mer
- olivolja
- salt, svartpeppar
- 3 st buljongtärningar
- 4 dl gräddde
- 1 dl vitt vin
Servera vid sidan om
- 1,5 dl parmesan
- Rostade solrosfrön
Fräs löken i olja. Skär blomkål i mindre bitar och lägg tillsammans med löken i en kastrull. Häll över vatten och buljongtärningar. Koka i ca 10 minuter. Häll sedan över grädde och vin. Låt koka upp. Salta och peppra. Vi brukar alltid mixa hälften av soppan så att den inte är helt slät. Servera ned riven parmesan och solrosfrön.
FISKGRYTA – jag skulle göra en fiskgryta men hade ingen ork att gå och handla så det fick bli av vad vi hade hemma. Fast alla tyckte den blev supergod trots ihopkoket. Typ ”ahh, vad har du kryddat med” och jag bara ehhhh, svartpeppar??? Kom i och för sig på sedan att både vitlök, chili och buljongtärningar kan räkans in där. Kan ju såklart serveras med ris men vi hade en massa vitlöksbröd.- 1 gul lök – strimlad
- 1 röd lök strimlad
- 5 vitlöksklyftor – skivade tunt
- 2 jordärtskockbitar – skurna i skivor
- 4 morötter – grovt rivna
- 1 grön chili – strimlad
- 1 förp krossade tomater
- 2 st buljongtärningar
- ca 7 dl vatten
- 1,5 dl vitt vin
- 5 dl växtbaserad grädde
- 1 kg lax
- sockerärtor – en handfull , strimlade
- salt och svartpeppar
Fräs alla grönsaker utom sockerärtorna i smör. Häll över krossade tomater och smula över buljongtärningar. Häll i vatten och vin, låt koka i några minuter. Höll över grädden, lägg försiktigt i laxen och sockerärtorna. Låt fisken bli klar.
Mina barn gillar ugnspannkaka. Det kan man ju tycka vad man vill om men tack för en ursnabb rätt med rårivna morötter till och rårörda lingon. Det var värst vad mycket rå det blev. Lingonsylt kanske också funkar, ehh?! En torsdag typ. I boken Mera Vego så gör de med potatis. Bra när knappt en plåt räcker numera.
Potatispannkaka- 6 råa potatisar
- 3 dl vetemjöl
- 0,75 tsk salt
- 7 dl mjölk
- 5 ägg
- smör till formen
Sätt ugnen på 225 grader. Skala och riv potatisen. Vispa ihop själva smeten på mjöl, salt, ägg och mjölk. Blanda i potatis. Häll i långpanna och grädda tills allt fått fin färg och stannat.
Och nej, bilderna har ingenting alls med det hela att göra.