Som att dra av ett plåster. - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
60794
post-template-default,single,single-post,postid-60794,single-format-standard,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Som att dra av ett plåster.

Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

 

 

Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

 

 

Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

 

 

Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

 

 

Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

 

 

Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

 

 

Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

 

 

Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

Mokkasin

sofia@mokkasin.com
2 Comments
  • Anna

    29 april, 2019 at 15:31 Svara

    Ett sånt fint sommarställe, ungefär så där bodde vi också när jag var liten på 70-talet. Men mina föräldrar byggde ett stort hus precis bredvid, så vi har sommarstugan väldigt nära fortfarande. Och dockvagnen, jag hade en gul sån som din syster hade. Den gav jag till mitt barnbarn när hon fyllde år i vintras. Den är lite sliten, men med lite silvertejp på strategiska platser så fungerar den fint.
    Tack för att du har börjat skriva igen.

  • Mokkasin

    30 april, 2019 at 07:51 Svara

    Tack för du delar din historia! Vad fint! De saker man älskar som mest finns det liksom ingen gräns över hur mycket man kan laga, eller hur?

Post a Comment