• INSPIRATION -GARDEN

    Trädgården på Sundborn.

     

    I vintras när jag fick gå runt på Sundborn som det vore mitt eget, jaja, det är lätt att inbilla sig, insåg jag att jag aldrig bloggat om när vi besökte platsen i somras.  I bildserien innefrån Karin & Carl Larsson´s hem publicerar jag också frågor och svar av mig, från en Elle-intervju. Om just min relation till paret Larsson. Som ju grundar sig helt på önsketänkande.

     

     

    Den här dagen i somras, då vi åkt från familjen Mc Allister på morgonen, var en stor dag. Jag gjorde allt för barnen skulle förstå hur pepp jag var. Insåg under bilresan att de aldrig skulle förstå storheten ”Carl, vem sade du?” så därför placerade jag dem och Chester på en restaurang. Tog Kristo i arm och sedan gick vi helt själva på visningen av stora huset. Sedan fick barnen gå tillsammans. Inte ens efteråt fattade de det märkvärdiga. Medan jag var helt matt efteråt, av all inspiration och sov hela vägen till Stockholm.

     

     

    Jag tog även en trädgårdsvisning. Rekommenderas starkt. Inte bara för att guiden tyckte jag var lite lik själva Karin. Finaste komplimang jag fått någonsin haha! Ni som läser här vet ju att jag är minst sagt besatt av Karin Larsson och tackar henne för alla mina trädgårdsframgångar.

     

     

    Vill dock understryka att framgång för mig i trädgården är lika med att ett litet krassefrö blir en blomma. Men ärligt, vår trädgård har aldrig blommat som förra året och jag läste den här boken från pärm till pärm.

     

     

    Allt gick fullkomligt överstyr den där sommaren, men härligt var det. Och vi byggde till och med tre gigantiska blomsterlådor med inspiration från boken.

     

     

    Här är föregångaren i verkligheten. Så fint och enkelt med bara krasse. Ska tänka på det i sommar när jag förmodligen är i läget ovan igen.

     

     

    Byggstudier. Jag tycker det gröna är väldigt fint mot det röda men mot vårt vita hus blev det så väldigt mycket kontrast. Men i vår trädgård är det bara falurött och grönt.

     

     

    För de som inte går igång på själva gården.

     

     

    Eller de som inser att härifrån kommer vi inte i första taget.

     

     

    Fjärilskrasse är den som klättrar på trådar.

     

     

    Indiankrasse och slingerkrasse är den i lådor och som marktäckare.  Som här hos Monet. Snacka om goals.

     

     

    Parantes! Krasse vill man ha för den kan man äta! Som tagetes och ringblomma.

     

     

    Det är fint med de enklaste av spaljéer. Vi ändrade oss från Humle till Kaprifol förra året. Jag trodde att de dött allesammans men vintern gjorde dem gott, nu är de på gång igen. Och vi planterade en äkta kommun-ros, Flammentanz, ni vet en sådan där som man nästan kör av vägen av för den blommar så galet. Fast som alla trädgårdskännare tycker är banal. Varje år klipps den ner till obefintlig sedan är det samma visa, miljarder rosor! och jag frågar mig om hur det någonsin kan bli banalt?  Den vi planterade ser ut som den vuxit i fem år minst och kanske vågar jag tro att vi inom snar framtid ska ha en veranda dränkt i röda rosor. Skit samma om det är den enklaste av rosor, jag har noll prestige i den saken.

     

     

    Ett sådant här trädgårdsbord kan man snickra.

     

     

    Eller en sådant här runt litet skjul.

     

     

    Boken innehåller så många tips att man skulle behöva ett helt liv för att gå igenom alla. Allt från byggbeskrivningar till vad man kan plantera och historien. Som jag älskar att läsa om och om igen.

     

     

    Dalarna ändå. Kanske dags för en tur igen. Blir ytterst svårt att locka med barnen, nu när Isabelle och gänget verkar stanna i evighet på Bali.

  • PARIS

    Pappershandel på franska.

     

    Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

     

     

    Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

     

     

    Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

  • DAILY LIFE

    Sådär man inte vill ha det och odling utan koll.

     

    Jag har så ytterst oinspirerande arbetsplats. Vill ju ha det tjusigt. Små vackra stilleben och färska blommor framför näsan. Att liksom vila ögonen på när man filosoferar och funderar. Det är exakt tvärtom. I mani jobbar jag såsom på nålar, sitter alltid längst ut på kanten av stolen, timmarna går  och blicken fäster jag på ehhh… en fiskdamm.

     

     

    Fast det är fint med langettsöm.

     

     

    En bloggläsare påminde mig om att låna den här boken på biblioteket. Så väldigt intressant. Samma författare som ligger bakom dokumentären jag tipsade om här. Och titta, det går framåt i byggstenarna men oroväckande långt kvar till de 37500. Synd.

     

     

    Har nästan avslutat att jobb till Kulturskolan´s musikallinje . Har bara finliret kvar, som blomsterkransar och utdragna tänder i en plastpåse. De sätter upp Little shop of horror. Och ja därav tänder, en gigantisk köttätande växt (där tre personer ska få plats) och sånt man gör. Tur att jag jobbar bra med min man i sådana här omöjliga lägen. Som när vi skulle göra det där trädet (alltså hur högt var det… 4 meter, 5??) Ughhh, har samlat inspiration från skräckfilmen från 1960. Haha, DEN är inte att leka med.

     

     

    Många frågar om alla i vår familj gillar att göra kreativa saker. En av oss gör inte det. Inte överhuvudtaget faktiskt. Han säger själv att han hatar det. Därför blir jag extra glad när han en vacker dag gör en hund av lera .

     

     

    Jag tänker inte fördjupa mig i årets odling, det är nämligen stört omöjligt. Det var en söndag i början mars då jag började stansa ut kuber med Paulinas fenomenala grej. Det var bara det, innan dagen var slut hade jag höjt Paulina, Hanna och Emily till skyarna. För deras enastående tålamod att peta ner miljarder av små osynliga frön och följa dem till makalösa blomster. I slutet av den där söndagen grät jag nästan av tristess och mindfulnessen var verkligen totalt onärvarande. Jag var så sur. Som om allt var fröernas fel, inte mitt sjukt dåliga tålamod. Ibland kastade jag hela fröpåsar, jag såg ju inte fröna för de var så minimala!! I frustration blandade jag ihop alltsammans och det som hade börjat så stiligt med märkning om vad jag planterat fallerade helt. Jag svepte plast om alla fröna, glömde (sanningen var nog mer att jag struntade blankt i det) göra lufthål och sa att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle förkultivera något.

     

     

    Det som sedan hände var att jag endast tre dagar senare passerade alla brickor som jag trodde bestod av sorgligt kvävda frön. På riktigt, höll jag på att smälla av! Nästan varenda lite frö hade börjat titta fram som små gröna miniplantor. Jag kände mig på riktigt som en hemsk människa och började frenetiskt göra lufthål för allt vad jag var värd.

     

     

    Jag har verkligen ingen aning om vad som är vad. Men kolla – en rosenskära! hej!

     

     

    Och luktärtorna har jag inte direkt sort-koll på men jag vet i alla fall att det är luktärtor. I år har jag toppat dem flera gånger och de är tusen gånger kraftigare än förra året.

     

     

    Och äppelträden blommar fast vi har raggsockor inomhus.

  • DAILY LIFE,  FOR THE MONDAY COFFEE,  INSPIRATION - INTERIOR

    Framtidshem och ett helt annat.

    På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

    Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

     

    Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

     

     

    Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

     

     

    Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

     

     

    Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

     

     

    Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

     

  • BOKEN

    Skämmiga hemmet.

     

    Det är en jäkla röra just nu. Själv tycker jag ju att jag mest samlar på fint. Det kunde liksom ha vart värre, jobbat med en bok om… matberedare kanske? Fatta den anslagstavlan. Min äldsta dotter tycker dock att detta är lika illa. Minst. Så förbannat konstiga saker jämt ”det är såklart att man skäms”.

     

     

    Nåja. Ibland blir det mer märkbart när hon har städat undan mina saker om någon särskild ska komma på besök.

     

     

    Den där kannan alltså. 20 spänn på loppis, ett fynd ändå. Jag har blivit så sjukt snål på loppis. Antingen har det blivit så mycket dyrare än förut. Annars är det för jag är pank. Kan bero på bådadera. Jag sa till Nathalie att jag sett en barngunga som såg ut som en sådan där gammal barnstol, ni vet med räknekulor, men att jag inte köpt den för den kostade 40 kronor. Hörde ju när jag sa det, att den kostade mindre än en halv lunch. Oklar snålhet.

     

     

    Dessa är inte loppade utan från mina föräldrars torp. Det var värst vad det kryllade av mini-moraur där. Det allra finaste är det som står kvar i lekstugan. Men detta är ett fint litet loppistips som dockmöbel tycker jag. Säg den minivärd som inte behöver en tjusig klocka!

     

     

    Och ett tips som inte har alls med mig att göra, tyvärr. Men om du befinner dig i närheten av Varberg under helgen så är det Kustfolk, mellan 11-16. I Varberg, på Brukstorget, bredvid FGL store. All info hittas här och ÅK! Alltid så mysigt och fint.

  • BOKEN

    Maja Sten.

     

    Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

     

     

    Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

     

     

    Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

     

     

    Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

     

     

    Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

     

     

    Också för ett hem.

     

     

    Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

     

     

    Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

     

     

    Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

     

     

    Sad songs happy faces.

     

    Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

     

    Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

     

  • INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Hej från Norrdal.

     

    Fotografera ett hus där miljarder historier finns sparade. Minnenas högborg liksom. DET är inte en lätt match. Fy tusan. Jag berättade ju att min mamma och pappa ska sälja sitt torp, vår sommarstuga sedan långt innan jag föddes. Först min mormor och morfars. Sedan mamma och pappas. Såklart ville jag hjälpa dem att ta bilder till försäljningen. Men inte tänkte jag på att det skulle bli som en loop tillbaka till min egen barndom. Jag har grinat i smyg och funderat en hel massa på livets förgänglighet. Har inte kommit fram till en massa kloka svar men väl hur jag skulle ta mig an den här fotograferingen.  Jag menar, inte kunde jag gå in och radera ett helt stugliv liksom. Flera liv som satt sina personliga avtryck och väl en mormor, som i och för sig fortfarande är i livet, men blir 100 nästa år. Det kom liksom inte på frågan. Oavsett om huset från mitten av 1800-talet ska läggas ut i en opersonlig bostadsannons hade jag inte mage att liksom sudda ut historien. Idag sitter jag och redigerar alla bilder. Funderar på det där med minnen. Jag ser ju dem i minsta lilla detalj men jag hoppas de som ser Norrdal kan se sina önskningar trots att allt inte är utsuddat till en neutral plats. Den måste ju ändå få ha kvar sin glans. Min man kollade nyss över axeln – Åhh, nu blir jag lite rörd. Alla matcher av Chicago. Under fotogenlampan… Lite så är det hela tiden. Fasen , jag minns ju till och med hur knastret från träskorna över grusplanen lät från min säng under snedtaket.

     

     

    Vi kikar i ett av rummen. Finrummet. Det som sedan 1970 aldrig hade tanken på just finrum i bemärkelsen att barn inte fick hänga där. Och midsommartavlan som mamma gjort. den som hänger året om.

     

     

    Här gjorde jag faktiskt en rockad. På samma yta som två fåtöljer har vi alltid haft middagsbordet med alla iläggsskivor. Visst är det lite som ett dockhus såhär?

     

     

    Allsångshäften anno 55.

     

     

    Om man kikar ut genom det där fönstret ser man gamla äppelträd i hagen. Där låg en gång ett hus, men nu är bara grunden kvar. Det fina är att under åren har mina föräldrar fått så många besök till Norrdal av människor som bott här. De har berättat sina historier och lämnat gamla fotografier. I huset bland äppelträden bodde en skomakare med fru och massor av barn. Han var hovskomakare i Stockholm minsann och det är ju inte runt knuten direkt. Nu var han visserligen lite glad i spriten så det blev visst lite si och så med det kungliga skomakeriet så frun fick slita runt på alla slott i trakten för att det skulle gå ihop sig. OCH passa alla barn.

     

     

    Och påtal om något helt annat kom pappa in med vårens första gullvivor.

     

     

    På vintrarna sätter de alltid eterneller och vitmossa mellan det innerfönster och de yttre. Exakt som på Sundborn.

     

     

    Nästa rummet! Fortsättning följer…

  • DAILY LIFE

    Rädda svensk demokrati och kvinnohistoria.

    Första maj. Jag vill uppmärksamma er om att förvalta ett stycke sann kvinnohistoria. Minns ni huset jag skrev om, Lilla Ulfåsa på Fogelstad. Huset där den Kvinnliga medborgarskolan huserade under trettio år och utbildade kvinnor från alla samhällsklasser, i demokrati och rättsfrågor. Det är till salu och en hel hög med bra kvinnor vill nu driva det vidare i sann Fogelstadanda. Här hittar man all information. Detta är helt enkelt fantastiskt, spännande och viktigt! Framtidsviktigt tänker jag.

     

    En stiftelse vill ta över huset, driva det vidare i sann inkluderande Fogelstadanda. Jag har under de senaste dagarna fått mig berättat om projektet, historien och kvinnorna. Jag känner, om du är kvinna, dela detta vidare. Utan digitala medier kunde Elin Wägner och hennes team samla 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. 1913 lämnades underskrifterna till Sveriges riksdag. Idag med all hjälp av den digitala spridningen borde detta vara en easy peasy uppgift.

     

    Man önskar alltså en plats som kan samla alla kvinnliga författare, dramatiker, journalister på ett och samma ställe. En plats där vi kan driva kampen vidare.  Som ett kulturcentrum för folkbildning , demokrati och  för möten mellan människor. Där människor från olika platser i samhället och världen har möjlighet att sammanstråla. I frågor som rör kvinnor, politik och världen.

     

    Ett hus kanske en tänker. Hus som hus. Men här är ett hus där Sveriges kvinnohistoria sitter i väggarna. Vårt demokratiska kulturarv. Och här finns ett djupt engagemang att förvalta och fortsätta. För trots att det har hänt en del sedan 1921 så är vi långt ifrån framme.

     

     

    Har du någon gång undrat vilka kvinnor som är inristade i väggarna vid Östermalms torgs t-banestation. Jag har sett de inristade porträtten, jag har läst namnen. Men inte haft en aning. Inte alls faktiskt. Förrän förra sommaren, då jag läste Ett jävla solsken. Där figurerade Elin Wägner och alla kände ju alla, genom den då mycket aktuella rösrättskampen.  Det ena gav det andra. Namnen som är inristade är Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren Elin Wägner, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Tillsammans bildar de Fogelstadgruppen. Det var dessa kvinnor som 1925 startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Ett sant stycke kulturhistoria. Kvinnohistoria och faktiskt världshistoria. Den första i Sverige, den första i världen, den helt unika. En kvinnlig medborgareskola, sprungen ur rösträttskampen, en plats för att vi kvinnor skulle fostras till medborgare.

     

     

    Den här dokumentären har jag sett flera gånger och skickat till höger och vänster. Ljudet är tyvärr lite risigt i början men se! Från början till slut, DÅ om inte förr kommer du fatta storheten.

     

     

    1921, sist i norden , vi hade äntligen vår rösträtt och Sverige hade därmed blivit en demokrati. Att kalla landet demokrati innan är ett absolut hån mot hälften av befolkningen. Kvinnliga medborgarskolan skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna kom från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst.

     

     

    Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. I Grupp 8 sade man på 70-talet att det personliga samtalet är politiskt. På Fogelstad sade man Vi ska berätta våra sannsagor för varandra så våra hjärtan vidgas.

     

     

    Fogelstadgruppen drev också tidskiften  Tidevarvet, Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år??

     

     

    Kvinnorna som startade Kvinnliga medborgarskolan  var Elisabeth Tamm – en av de första fem kvinnorna i riksdagen. Kerstin Hesselgren – den andra av de första fem kvinnorna i riskdagen. Ada Nilsson, läkare, gynekolog, sexualupplysare som reste land det runt och informerade om preventivmedel. Hon tog sig an alla samhällsskikt, från kulturelit till de prostituerade. Hermelin, lärare skoldebattör. Elin Wägner – journalist, författare – hamnade i svenska akademin som andra kvinna efter Selma Lagerlöf.

    Alla rösträttskämpar, fredsaktivister, samhällskritiker och miljöaktivister. En kamp mot patriarkala strukturer. Hundra år gott folk, och ändå känns allt lika aktuellt idag.

     

     

    I mitt förra inlägg om huset bad jag den som skulle köpa det att förvalta det väl. Nu vill jag vara med och förvalta. Många bäckar små tänker jag. Man kan göra på två sätt, antingen köper man en byggsten här. Men det enklaste måste ändå vara att Swischa valfritt belopp till 123 20 47 231 (Vänföreningen Fogelstad) , märk med HUS.

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    SÅ fint besök.

     

    Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

     

     

    En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

     

     

    Hiro kom direkt från Chiang Mai.

     

     

    Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

     

     

    Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

     

     

    Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

     

     

    En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

     

     

    Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

     

     

    Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

     

     

    Varenda millimeter är fylld med vackert.

     

     

    Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

     

     

    Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

     

     

    Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

     

     

    Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

     

     

    Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

     

     

    Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

     

     

    Åhh.

     

     

    Vi stannade i det här rummet två timmar.

     

     

    Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

     

     

    Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

     

     

    Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

     

     

    Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

     

     

    Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

     

     

    I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

     

     

    Vi drömde färgkartor.

     

     

    Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

     

     

    Kryddor.

     

     

    Typsnittsfrossa.

     

     

    Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

     

     

    Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

     

     

    Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

     

     

    Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.

     

  • VECKOMATSEDEL

    Veckomatsedel nr 13.

    Måndag måste ju få vara mattips eller hur? Jag vet att någon skrev att leta recept på nätet jag kan jag göra själv så nejtack när jag tipsade om andras fenomenala recept. Fast jag funkar lite så i mattorka att jag inte ens vet vad jag ska googla på. Mat? Middag ? Jag vet helt enkelt inte en endaste ingrediens just i det läget. Äsch, jag tycker det är fint att tipsa vidare till bra recept! Varför uppfinna hjulet liksom.

     

     

    Linn Grubbström aka Fröken Kräsen bloggar recept och reseguider här. Det är gott, enkelt och snyggt. Gillar verkligen formen på hennes sida.

     

     

    Här är ett recept med pizza toppad med potatis som jag gärna skulle vilja testa. Hittas även på Justwannahavefun om man tycker danskan är knivig. Förresten, här kommer länken till mitt eget samlingsinlägg om just hemmagjord pizza. Min man har blivit sjukt bra på pizza, han borde bygga sig en stenugn.

    Cashewburgare

    • 150 gram cashewnötter
    • 2 dl riven ost
    • 2 del ströbröd
    • 4 ägg
    • 2 msk vatten
    • 1 tsk salt
    • olja till stekning

    Servera med

    • turkisk yougurt smasatt med fetaost och oregano plus lite pressad citron
    • bröd som surdegslimpa
    • ruccola
    • rödlök
    • avocado skivad

    Mixa nötterna och blanda sedan i resten av ingredienserna till en jämn smet. Forma smeten till sex burgar och stek ungefär 3-4 min på var sida i olja. Rosta brödet och gör iordning burgarna.

    Gryta med kokosmjölk och röd curry

    • 1 citrongräs
    • 3 strimlade morötter
    • 3,5 tsk röd currypasta
    • 3 limeblad
    • 2 förpackningar kokosmjölk
    • 3 dl vatten
    • 1/2 dl finhackad ingefära
    • 600 gram blomkål, uppdelade i buketter
    • 3 strimlade salladslökar
    • 1 – 2 lime, själva safte
    • salt

    Till servering

    • Jasminris
    • 1 kruka färska koriander
    • lime i klyftor

    Dela citrongräset och skär i större bitar. Lägg citrongräs, morot, currypasta och limeblad i en kastrull. Häll på kokosmjölk och vatten. Koka i 5-10 minuter. Lägg i ingefära och blomkål. Koka upp och sjud i 5 minuter. ta av från plattan. Lägg över salladslök och koriander. Servera med ris och limeklyftor.

    Lasagne med spenat och chevré

    • 2 pkt lasagneplattor , färska (tänker att det borde funka lika bra med vanliga)
    • 150 gram bladspenat, hackad grovt
    • 1 stor gul lök, hackad
    • 3 vitlöksklyftor, hackade
    • 3 rivna morötter
    • 10 soltorkade tomater
    • 4 dl mjölk, gärna växtbaserad
    • 150 gram chevré
    • 1 kruka basilika – alltså, det går att ta torkad
    • riven ost
    • 1 förp krossade tomater – om man hinner så är det ju ganska lätt att mixa denna till en god tomatsås. Här har jag recept på den vi brukar göra till hemmagjord pizza. Skippa parmesanen.

    Fräs spenat, lök, vitlök och morötter. Mixa soltorkade tomater, chevré och mjölk. krydda med basilika, salt och peppar. Varva ostsås, spenatröra och krossade tomater. Grädda i ugnen i 20 minuter.