• BOKEN

    Hej! Vi är på TV!!

    På TV två gånger på fyra dagar känns som en overklig, rolig vana. Först på TV4 och Nyhetsmorgon tillsammans med Nomi och sedan på SVT och Morgonstudion. Varken jag eller Nomi äger den där nervösgenen inför sådant här och ALLT var bara så otroligt skoj! Det enda vi hade förberett var givetvis en massa pyssel men annars var det liksom bara att köra på studs och det passar nog oss perfekt. Vi är inga förberedelsemänniskor som har allt färdigt i huvudet innan. Eller det finns ju liksom redan färdigt där och kan bara plockas i stunden. TV-folket var fantastiska på alla sätt och jag är faktiskt förvånad att dessa early birds kan sprida så mycket snällhet och värme, ingen morgonsurhet där inte.

    Först ut var alltså Nyhetsmorgon. HÄR finns klippet att se.

    Vi hade så himla roligt och programledarna Sofia och Jesper var så gulliga och snälla. Nomi kom med en helt egen idé någon dag innan, confetti-kanoner! Själv hade jag aldrig sett det tidigare så det var helt klart en super-idé inför nyår eller vilket kalas som helst. Såklart är allt pyssel vi visar här inte specifikt till nyår utan som sagt, kalas som kalas. Nomi var en sådan stjärna i tv och har sagt säkert hundra gånger sedan förra fredagen ”jag ska tillbaka”. Inte mig emot.

    Sedan var det en helg och på måndagmorgonen tog vi ännu en gång bilen i mörka vintermorgonen för att landa på SVT. Jag blev helt paff över den värld som rymdes innanför svt:s entré vid Gärdet. Och om jag varit noll nervös tidigare så var ju ÄNNU mindre nervös nu. Det var nästan så jag hade behövt att någon nöp mig i kinden och sagt ”det är inte bara programledarna, du och kameramannen som var en kvinna.”

    Pia och Karin var också hur rara och snälla som helst. En härlig stund på tio minuter helt enkelt. Och jag hade ju släpat hemmagjort dockhus och inrett det med en våning någon dag innan. Klippet ses HÄR, 10 minuter som kommer 2 h 20 min in i programmet.

    Tack snälla till båda kanalerna för att vi fick komma <3

     

     

  • BOKEN

    När jag hade bokkalas!

    Hej på er och andra dagen i det nya decenniet! Lika bra att dra igång den här bloggen från början, så kanske det finns en liten strimma hopp om att bloggen lever vidare. Jag har fått så mycket snäll feedback på sistone om just bloggen så det känns sorgligt, onödigt och rent utav dumt att inte låta den få finnas. När jag får höra att den har betydelse så tänker jag att den ska få fortsätta att ha det.

    Idag tänkte jag landa i mitt alldeles egna bokkalas! Som gick av stapeln någon vecka efter det att boken släpptes.  Det var november, första dagen med snö och jag samlade familj och vänner för att äta bakelser och skåla för boken och alla barn! I vanlig ordning hade jag bestämt mig fyra dagar innan och det var så himla fint att så många kunde komma på så kort varsel. Och att jag fick boa in mig på Stora Djulö i de vackraste salarna. Jag samlade ihop en hel massa rekvisita jag tillverkat till boken, framkallade några av mina favoritbilder på express i storformat och beställde  femtio bakelser. Släpade med mig alltsammans, finporslinet och min viktigaste assistent i form av min man och riggade en egen värld på en snabb timme. Givetvis ville jag inte ha konferensmöbler och stabelbara stolar så vi for runt och lånade i herrgården och jag älskade känslan som blev! Jag satte min kamera i handen på Liv och sedan skötte sig allt av sig självt. Eller nästan kanske jag ska tillägga, jag hade fin hjälp av Kristo, min mamma och pappa och barnen. Men det visade sig att det skulle bli ett enda stort, varmt och kärleksfullt kafferep!

    Innan alla kommit. Det var så himla fint att möblera om i dessa rum. Som sagt, ofta hålls större sammankomster och man möblerar med långbord och likadana stolar. Men det ligger mig ju inte för att bara ta platsen som den är, haha! Oavsett om det brinner i knutarna.

    Älskar att det finns lönndörrar.

    Kristo förberedde drinkar värt en söndagförmiddag. Vi vuxna drack något som jag antog skulle bli för bittert för barnen men jag tycker väldigt mycket om det, Ekobryggeriets tonic med rabarbersmak  som vi blandade med rabarbersaft och lime.

    Och som sagt, i varje vrå fanns något som blev som en påminnelse av en annan värld.

    Tåspetssskor och tyll.

    Och några av de fotografier som jag håller närmst. Vet ni att den är bilden blev till, en annan morgon av bara slumpen. Jag ville prova en flätning med scarf, Nomi är ju som alltid med på noterna. Sen fäste vi tygblommorna jag gjort för vårkalaset, satte klänningen över pyamasen och hängde en girlang i ett hörn. Samma girlang som jag sedan gjorde ett antal meter längre till den här dagen. Det hela var över på tjugo minuter. Måste visa hur hon såg ut från baksidan, det var magiskt med alla blommor!

    Sedan började alla gäster droppa in.

    Tycker så mycket om att tussa ihop olika åldrar och människor där banden till varann inte alls är självklara.

    Jag höll tal om varför det viktigaste med boken är alla barnen, mina egna och andras. Hur de alltid inspirerar mig så otroligt mycket. Här skrev jag ett inlägg om det. Barnen var helt klart huvudpersonerna på det här kalaset! De flesta hade varit med i boken på ena eller andra sättet. Och de som inte just varit involverade i boken har ändå varit med i något annat av alla mina projekt. Allesammans lyste stolt som de stjärnor de är, och kalaset blev också ett sätt att fira dem!

    <3

    Så oerhört glad och tacksam att boken fick sitt kalas. Det är den så värd.

    Huset som nu också har en baksida, har ni sett på tv?

    Det är såhär man vill hänga om söndagar.

    Tänk att det inte är svårare än ett mess bort! Och locka med en och annan bakelse.

    Den minsta lilla gästen.

    Efteråt så tänkte jag att man borde allt svänga ihop lite kafferep då och då. Bjuda in dem som kan. Jag har ju ändå kaffekoppar i mängder.

    Jag kan inte nog tala om vad glad jag är att just han är vid min sida. Att han alltid är med på mina inte helt konventionella idéer. Att han fattar mig exakt när jag vaknar en morgon och säger att jag under natten började tänka  på ett bokkalas. Om fyra dagar. Vilket osagt kommer innebära att jag måste ha hans hjälp. Det kan hända att han säger ”du kunde inte tänkt på det lite tidigare?” men han förväntar sig liksom inget svar.

    Blev alldeles varm i hjärtat av alla samtal som pågick.

    Knepet är ju att blanda vilt av alla människor man tycker om!

    I just det här rummet fotograferade jag bokens omslag. Därför var det ju det perfekta stället att kalasa på.

    Jag dedikerade böcker.

    Och pratade med alla småstjärnor!

    Så himla glad för den här dagen. För alla som kom och firade med mig och spred värme, kärlek och berättade för mig hur stolta de är! Och hur väldigt fin de tycker boken är. Så tacksam.

  • BOKEN,  TIP ABOUT GIFTS

    En väldigt bra julklapp.

    Eftersom det här texten var för lång för instagram så fortsätter jag här. Men vi tar det från början.

    Det är sedan gammalt när den bästa julklappen var en stor pyssellåda. Barna hade sett en så kallad pyssellåda på leksaksaffären, en sådan med blank, glittrande utsida som utlovade stordåd. Som om all världens kreativitet rymdes i den där lådan. Sorgligt nog var HELT tvärtom. Så vi lade allt krut i en egen låda. En stor låda! Inte inslagningsbar, knappt bärbar, antagligen lämnad av tomten direkt på farstubron, efter en hemlig knackning.

    Så dagens långa svar är VAD fyller man en sådan låda med då. Och JA, jag tror fortfarande på att skapa direkt från ”skräpet”, att det inte hänger på att ha värsta pysselgarderoben. Man skapar väldigt lätt från det som finns hemma, förmodligen det man allra minst tror. Och jag tror definitivt inte på de färdiga kiten som bestämmer från början vad det hela ska bli av. Så detta är helt enkelt ett tips på material och verktyg. Mycket finns förmodligen redan i ditt eget hem, bara i andra användningsområden. Väldigt mycket hittas på andrahandsmarknanden! Skriv en lista och leta alltid där först!  Eller fråga, fråga om någon har att sälja! Ha öppna ögon, mycket är rena rama skaparskatten, men inte alltid glasklart! Och nej man behöver långt ifrån allt, det kan vara en bråkdel. Och. Har du inte redan börjat – sluta rensa, börja spara. Lägg helt enkelt av med ”Vi rensade. I barnens lådor och skåp.” Nästa gång byt synsätt, ta istället en stor låda där allt som inte är självklart hamnar. En kapsyl, en metallbit, en halv leksak från Mc donalds. Det kommer få nytt liv, jag lovar.
    Utan inbördes ordning:
    • Gamla glas och plåtburkar för att fylla med allt från glitter till pärlor. Du glömmer väl inte att alla gamla pärlhalsband har trätts på tråd en gång. Med andra ord går det lika bra att ta bort dem.
    • Tyger
    • Garn
    • Notblad
    • Måttband
    • Lim
    • Lera
    • Paljetter
    • Piprensare
    • Glitter i allmänhet
    • Nålar. Synålar. Knappnålar. Stoppnålar. Nålar med stora öglor
    • Björntråd = starkaste tråden
    • Hammare
    • Broderitråd
    • Saker från naturen – kottar, stenar…
    • Broderibåge
    • Plast/tyg blommor från loppis. Ljusmanschetter är perfekta, överlag faktiskt.
    • Ingredienser till ätbart lim – recept i boken.
    • Tidningar till papier-mache
    • Ståltråd
    • Kartongark
    • Tapetrester
    • Sax – det är noga med saxar. Supernoga. Många barn kan ganska tidigt hantera en skarp sax, faktum är att det många gånger kan vara värre med de trubbiga. Mina favoriter av saxar kommer från Fiskars. Den här saxen är en jättebra ”grundsax”
    • Linjal
    • Vadd. Plattvadd
    • Knappnålar
    • Knappar
    • Silkespapper
    • Gamla stickor (funkar även fint som trollspö-pinne, ja i alla projekt där pinnar behövs.)
    • Mattrasor
    • Virknål
    • Dubbelhäftande tejp den här är bra.
    • Gärna superbred dubbelhäftande tejp för att göra egna klistermärken.
    • Rörpärlor
    • Pärlplattor
    • Påsnitar
    • Blompinnar
    • Man kan lyxa till det ett garnbollsverktyg  Annars finns beskrivning av vilken kartongbit som helst i boken.
    • Gamla böcker för sidornas skull. Numera får man böcker på loppis.
    • Material från egna återvinningen som toa/hushållspappersrullar, mjölkkartonger, kartong, konservburkar, glasspinnar osv.
    • Limpistol
    • Häftpistol
    • Falsben
    • Sytråd
    • Stenkulor
    • Resårband. Påminner om att hoppa twist! Påtal om det, du vet väl att boken innehåller en massa lektips! Inga är nya utan snarare tvärtom men jag insåg när jag skrev att reglerna hade försvunnit en del med åren. Så nu finns de nedpräntade.
    • Ingredienser till såpbubblor – du vet att du kan frysa dem om julen blir iskall , magiskt!
    • Hålslagare
    • Häftapparat
    • Färger, gärna akryl och vattenfärg. Eller goache.
    • Filt
    • Träkulor
    • Gamla band och fransar
    • Syl
    • Papper, tjockare och tunnare (helt vanligt skrivarpapper). Färgglatt och vitt.
    • Ingredienser till trolldeg – recept finns i boken.
    • Hönsnät
    • Ansiktsfärg
    • Bjällror
    • Flörtkulor
    • Kavel (många baksaker funkar också som verktyg för annat.)
    • Pompom-bollar
    • Skalpell
    • Skärmatta
    • Ull
    • Stativ är en egen julkapp men väldigt rolig sådan, köp till pannåer eller duk. Färger och penslar givetvis.
    • Sen finns det en del ”nya” material, vissa av dem kan definitivt  ”starta” dem som inte gläds av en lerklump. Ett sådant är Krympplast (till detta behöver man permanenta pennor, exempelvis Sharpie)
    • Och utan skrupler kommer jag nu reklama starkt för boken Hidden Places – som grädde på moset liksom! Som grundpelaren i alltsammans.

     

    Såhär såg pyssellådan ut : )
    Jag har tidigare skrivit om lyckan av bra pennor ! Här är ett inlägg med tips och länkar om de pennor vi har. Pennor som är en slags investering, de är dyra. Å andra sidan håller de extremt länge och tuschpennorna är påfyllbara. Verkligen värt varenda öre om man har barn som blivit så pass gamla att de förstår hur man tar hand om sina pennor. Här hittas inlägget. 
    Hittade ett gammalt blogginlägg med det typiska jullugnet, Det stora plusset vid vissa julklappar. Och lite lego på det också (psst säger bara lego i samma mening som i andra hand, det kryllar av det…)
    Och slutligen så var jag med i radio igår för att prata om boken. Allt finns i en förkortat variant här. Och nej man säger inte in-fackad i radio. Eller snarare, det är EXAKT vad man gör. Säger det i direktsändning för att i samma sekund tänka på hur det lät eller att det liksom lät annorlunda än i vad det såg ut i mitt huvud. Men hahaha, värre saker har hänt här i världen. Fin fredag till er!
  • BOKEN

    Tur att snällhet alltid väger mer än det motsatta.

    Jag måste bara få dela av mig av något fint. Lika mycket som ord, stundtals kan få mig helt ur balans, så har de givetvis styrka att göra det motsatta. I själva verket är allt det som är äkta och snällt så mycket mer betydelsefullt och utav större vikt, än det som stjälper bara för det är menat att göra så. Att jag idag kunde se ifrån något som höll på att fånga mitt fokus och vända dagen till något fint, betydde väldigt mycket för mig. Ni anar inte.

    Jag hade hört någon berätta att min gamla bloggplats Femina hade skrivit så fint om boken i aktuellt nummer. Så fick jag det svart på vitt.

    Någon har förstått exakt. Och att någon refererar till Kristian Gidlunds ord känns oerhört fint.

    Senare på eftermiddagen ramlade den här kommentaren in, som på svar i det här inlägget. Då blev jag rörd, så fint. Jag kunde inte önskat en bättre känsla utav någon som läst. Tusen tack för att du delade dessa ord till mig.

    Hej Sofia! Jag köpte boken i tron om att det skulle vara en DIY på massa pyssel för vuxna..skämmes på mig, först blev jag lite ställd..vad är detta, en barn bok eller vuxen bok? Men det tog inte många sidors läsning förens jag förstod din andemening och blev så tagen och rörd över text och bilder, jag hamnade i läskoma och kunde inte släppa boken ifrån mig. Jag har precis blivit mormor och tog detta som ett tecken, det är ju så här det skall vara och så här vill jag kunna fantisera igen och minnas min och mina barns alla dagar från förr. Tiden som flugit iväg kom tillbaka och jag har fått en ny dimension att kunna ta till när mitt barnbarn och jag skall knyta ann och skapa minnen för alltid och låta fantasin få fritt spelrum. Tack Sofia, du har verkligen öppnat upp en förseglad skatt..att kunna drömma på dagen och leva här, nu och då på samma gång. Kram / Mia

  • BOKEN

    Det handlar om boken.

    Häromdagen höll jag en föreläsning för ungefär 50 kvinnor i olika åldrar. Jag pratade om boken. Det slutade med att alla vikte stjärnor. Jag älskar de där stunderna. Det enkla sättet att inspirera till något kreativt. Om än bara för en kväll. När alla lägger  prestation åt sidan och bara gör. Så ser man var det slutar. Glömmer tid och rum för en stund och låter händerna skapa något. En fokuserad stillhet som jag tror man i många fall kan likna med en meditativ känsla. För mig har skapandet så många olika parametrar och är definitivt så mycket djupare  än det  visuella. För övrigt fick jag så många peppande samtal om bloggen och insåg där, att alla inte ser instagram som det primära formatet att ta del av inspiration. Tvärtom faktiskt. Härligt, tänkte jag och tar mig i kragen ännu en gång …

    Jag pratade bland annat om  själva grundessensen med boken. Det viktigaste för mig var att boken Hidden Places inte bara skulle bli en DIY-guide i mängden av alla andra. För mig blev den här boken ett sätt att knyta ihop alltsammans, spara i bild och text vad jag fått från barnen. Både från mina fyra egna och alla barn. Den är för dem och av dem. Utan dem ingen bok. För mig blev det också det som varit det allra bäst med den. Att få skapa den här boken tillsammans med dem. På något vis ser jag den också som ett slags ansvar, att förvalta det vi fått av våra barn och dela det vidare. Jag är stolt att många utav texterna är hämtade ur mina egna barns fantasi och har sin självklara plats i boken. Som små sagor, fast högst verkligt där läsaren får chans att tjuvtitta. Kanske kommer man läsa de just som  historier men min förhoppning är att det är i dessa texter man själv ska minnas stunder. Sådant man kanske glömt, platser man besökt och ord som passerat.

    Jag blir glad när någon berättar att mina texter får en att plocka upp tankarna från sin egen barndom. Kristo sa,  efter att ha läst en av texterna, att den fick honom att befinna sig i sitt eget rum på 70-talet. I sin säng och hur några gamla miniräknare blev instrumentpanelen på ett rymdskepp, i timmar befann han sig svävande i hela universum.

    Någon annan berättade hur hon mindes somrarna som liten, alltid var på hästryggen. Fast hon hade aldrig ägt en häst och  bara ridit ett varv på cirkus när hon var 7, men så berättade inte minnena djupt grundade i fantasin. Någon annan berättade om känslan av att bära hem något från skolan, som man gjort med egna händer. Det var så hemskt länge sedan, sade hon, jag använder inte händerna på det sättet längre.  Det är så jag vill att läsaren ska associera, väcka sin egen fantasi, minnas hur det kunde vara.

    Boken gör ju till exempel nedslag i årstider.  Men det är ingen av er som läser som inte har upplevt en sommar, inte upplevt en lek och definitivt inte varit främmande för fantasi. Däremot kan det hända att man glömt hur det var.

    Den där tiden då ögonen verkligen SÅG saker. Hjärnan på en annan kaliber. Då närvaron var total. Då ingen faktiskt sade till oss vad vi skulle se eller hur vi skulle tolka saker.

    M som i modig. A som i assnäll. J som i jälpsam och V som vän. Såklart blir O den ostälskare man vet att hon är. Och R som i rolig. MAJVOR, granntanten i huset bortom åkern. Det var såklart att det var henne Lilly skulle ge ett grattis-kort.

    För mig har det handlat oerhört mycket om att uppmana och inspirera till att skaka av sig det här förbannande vaneseendet, att hela tiden aktivt välja att se nytt. Det finns så  mycket bortom allt vi boxat in oss i som vuxna. Fantasi, hela äventyr och magiska platser. Gömt inom oss och många gånger väldigt nära bredvid oss.

    Många gånger är det så enkelt som att lyfta blicken litegrann eller ändra riktning på den för att upptäcka världen bortom den här vanesynen. Inte svårare än så att ta klivet ur det som påverkar oss så in i vassen som vuxen. Få upp ögonen för hur vår fantasi har blivit sorgligt styrd och hur det boxat in våra tankar, seende och vårt skapande. Hur vi fallit dit i strukturer, normer och vad världen runtomkring förväntar sig utav oss. Jag är övertygad om att det inte var så det var tänkt.

    “Du blåste världens största bubbla men min var större. Den speglade hela världen uppochner.  Solkatterna bröt det världsliga och gjorde om alla färger till regnbågens. Plötsligt önskade jag att jag fick kliva rätt in i bubblan. Bara för allt det vackra och stanna för en stund. Fast ju mer jag tänkte på det, man vill ju inte fastna där… Tack och lov brister de så lätt, såpbubblorna. Å så bra ändå, då provar jag!”

    Albert Einstein sade såhär en gång –Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling. Det är inte så att jag inte tror på fakta och vetenskap men jag tror att man många gånger avfärdar fantasi som något banalt och betydelselöst. Något man många gånger förringar och bagatelliserar.

    Att tänka kreativt kommer bli en av framtidens mest betydelsefulla egenskaper. Det som ligger framför oss kommer tvinga oss att tänka nytt, långt utanför boxen och strukturer. Vi människor måste bli skarpa problemlösare för vår egen fortsatta levnad. Ett skenande klimathot kräver kreativa lösningar. Jag ser boken som en slags kick-starter för kreativitet. Visionen är att den ska få läsaren att tänka vidare själv. Att den helt enkelt kickar igång en passivitet som många av oss hamnat i allteftersom samhället förenklat för oss. Kreativitet handlar om undersöka, reflektera, bearbeta och förstå omvärlden.  Och det fantastiskt, finurliga är att det kan börja i en garnboll…

  • BOKEN

    Majas Vintergata för Svenskt Tenn.

    En av de pågående processer jag följt på nära håll under våren är Majas samarbete med Svensk Tenn. Maja Sten är ju vår helt briljanta illustratör till boken, mina drömmars illustratör som blev sann. Hon har gjort finaste juletingen till Svenskt Tenn som släpps imorrn i butik och just nu på webben. Jag visste från dag ett att det skulle bli magiskt. Det extra fina är att jag känner igen Majas form och sinne i alltsammans. Och tillsammans med klassisk Svensk Tenn-anda och mässing vill man nästan gråta av lycka. Jag tänker såhär. Ska man köpa något till julen 2019 så blir det detta. Det fantastiska och sagolika smarta, är att detta kommer du ha för evigt. Så länge du lever och sedan skjutsats det vidare, i en ask, till någon annan. När Viggo och jag var och hälsade på i Majas ateljé häromsistens så pratade vi om alltsammans och jag tänker att Majas sätt att se på konstnärskapet verkligen lyser i dessa saker. Så mycket känsla inbakat i den perforerade mässingen. Att allt från att månar, stjärnfall och fåglar har ett liv. Det unika väger så tungt i tinget och det är just därför jag fastnar så starkt. Jag vet att det fanns en önskan om något som skulle hålla i generation efter generation, något att längta efter att plocka fram inför varje december. Något som man minns från när man var liten. När någon letade fram det där väldigt speciella. Känslan av att det är nu det börjar. Nu är det nära, snart är julen här.

     

    Vi kikade på prototyper.

    Viggo valde sin favorit bland fåglar. ”Det är något särskilt med den här, jag vet inte exakt. Men den känns som levande.” 

    Som faktiskt var exakt den fågeln som slutligen Maja skapade i Bottle Opener Fenix. Och här hade Viggo redan sett den i vårat hem, på vårat bord, som ett tidlöst ting bland andra. Lite kul, när han gick igång på den här biten. Det är inte varje dag jag hör honom prata stilleben, hur fågeln skulle passa där bland ljusen…

    Och så var det mobilen. Så ÄR det mobilen. Mobilernas mobil. Den fjäderlätta, med livet inblåst utav vindpustar mellan änglavingar och stjärnfall. Vintergatan såsom den var tänkt. Redan från första skissen så tänkte jag, en klassiker. En sådan och sedan inget mer jule-önskande någonsin. Så fantastiskt vacker. Bara av att se den i kartong och som första prototyp kunde jag ana hur den skulle bli i perforerad mässing. Kika på Majas instagram!

    Ikväll släpptes Svenskt Tenns jul på webben och imorrn i butik.  Majas Milky Way finns också som hängen. Jag har hört att mobilen ska dröja något men hängena finns redan nu. För några år sedan fick barnen önsketrädet från Svenskt Tenn, sedan dess brukar jag köpa dem ett par hängen i julklapp så de har sin egen samling en vacker dag. För varje hänge i trädet, så föds en önskan. Man kan ju faktiskt aldrig veta om önskningar slår in men om inte annat så känns det alltid extra fint att uttala den och sedan bära den med sig. Nära hjärtat. I år kommer de hänga Maja´s Vintergata i trädet.

  • BOKEN

    …i sagans skog kan nästan allting hända, och nästan allting händer också där!

    När någon skriver att hon läser boken som godnattsaga till sitt barn, när någon annan gömmer den för att barnet aldrig slutar pyssla och en tredje skriver att hon inte  har några barn i sin närhet men tycker att alla borde ha den här boken för att bli inspirerad av livet självt och att det trots all jäkelskap är magiskt. DÅ… ja då vet jag att alltsammans kokades ner exakt såsom jag önskade. Den senaste tiden har det hänt detta om boken på bloggar.

    Anna Kubel har gjort dockhuset. Det som min man byggde och gjorde det smart så att andra kunde göra likadant efter mallar och mått i boken. När ni visar vad ni gjort från inspiration från boken, smälter jag. Det är som presenter och jag älskar allt från minsta lilla garnboll till det som blev något helt annat.

    Volang-Linda har skrivit så himla fint och postat en hög av bilderna från boken.

    Emma på Whats decorate my day får självförtroende för att pyssla och har den som godnattbok med sin son.

    Barnens boktips och Johanna Stenlund är något av det bästa Sverige har när det kommer till boktips för barn och ungdomar. Läs hennes blogg och följ på instagram för bokkoll. Eftersom jag vet att hon läser i princip allt i bokväg så är en recension från henne extra kul.

    Pysselbolaget aka Karin och Freja  och tillika superkreativ mor och dotter har postat ett så fint inlägg. De har skrivit att det är som att ge bort en gnutta magi. Köp den till dig själv, till mor- och farföräldrar, bästa vänner och arbetskamrater. Och den sär sista meningen ska jag grotta ner mig i någon dag, för frågan kommer. Vem passar boken att köpa till? Jag säger alla och jag vill förklara varför.

    Viktoria Holmgren har också gjort ett inlägg och det är så himla fint att se boken hamna i nya hem, andras bokhyllor och ALLA fotograferar den så vackert.

    Och en uppdatering! Då även Anna & Malin, självaste Mrs Mighetto recenserade boken idag. Jag svävar vidare, så fint!

    På instagram skrev jag: ”Jag blir så väldigt glad när ni gör något med inspiration från boken! Det var ju just DÄRFÖR den skrevs. För världen snurrar lite saktare då (på ett briljant och bra sätt) om man gör grejor och badar i fantasi, så sant som det är sagt. Säg det ena som inte ger det andra och tvärtom! Älskar att höra att ni läser, att ni bläddrar sönder den, spiller lim i den och ritar egna små fantastiska anteckningar och tankar inspo och gör om till något eget, oavsett om det rör sig om garnboll, något osynligt kanske eller ett helt dockhus! Eller att det blev något HELT annat än vad det var tänkt liksom. Det händer mig varje dag! Det är nämligen HELT oviktigt vad det blir, det viktiga är att det blir. Eller snarare är och pågår.”

    Har jag sagt att jag är obotligt förtjust i Lennart Hellsing? Att jag läser hans texter som de vore en faktabok om fantasi. Och en lära i språkbruk. Så pass att jag till och med blev medlem i Lennart Hellsing sällskapet , för all tid och evighet. Kusin till och med.

    Så dessa böcker ligger inte här  för själva musiken, om än jag inte har något emot den. Det är orden jag vill åt.

     

  • BOKEN

    Hidden Places – det är din dag!

    Jag vill bara tala om! Supersnabbt, för jag är påväg till min första lilla författarträff aka pysselstund på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Men med mjuk trumvirvel och glittrig confetti! Den är här nu! Bokens födelsedag, 1 november med frost utanför fönstret. Från och med idag finns boken överallt och det gör mig nästan knäsvag och lite vimmelkantig. Så himla många fjärilar i magen just nu.

  • BOKEN

    En vänlig bok.

    Jag är så ofantligt glad att det är Maja Sten som illustrerat Hidden Places. Och att William Jokijärvi Andersson  satte ihop alltsammans i en sagolik form gör att jag vill utnämna dem till årets dream team. Nästan för bra för att vara sant. Känner mig rakt igenom stolt, ja det gör jag! Stolt att fått göra den här boken med just dem, några som var exakt med på noterna. Att boken skulle kännas snäll och oängslig har legat i bakhuvudet på mig från dag ett. Den skulle vara brokig, otillrättalagd och skev på ett bra sätt. Jag kan nämligen inte tänka mig något finare och tror nämligen att det är just sådant vi människor behöver här på jorden. När Nomi första gången tittade i boken utbrast hon – Allt känns så vänligt, mamma! Såå snällt, man känner sig välkommen. Då kände jag att jaaaa!  Vi gjorde det! Det var ju exakt där vi ville att den skulle hamna.

    Igår for jag och Viggo upp till Maja för att prata lite om boken och också om ett kommande, mycket spännande uppdrag för Maja som tillkännagivs den 7 november. Jag vet att ni kommer älska det! Jag har lovat att inte ens visa prototyperna ännu men om ni sneglar upp i högra hörnet så ser ni en tjuvkik!

    Idag, när illustrationer ofta är digitala så välkomnar jag Majas sätt att arbeta så mycket. Känslan av att handen verkligen gjort alltsammans är så stark och direkt. Maja gör  allt för hand och det syns. Jag älskar det. Som till exempel när vi bestämde i sista sekunden att boken skulle innehålla skalenliga mallar. Då ritade jag först samtliga i exakta mått för hand, och nej jag kan inte påstå att alla mallar var sparade direkt. Det var helt enkelt att ”montera isär” vissa saker som sydda handdockor och kartonghästar. Men hursomhelst, de ritades av för de exakta måttens skulle. Skickades sedan med post till Maja som befann sig på Höga kusten med lite  oberäknelig postutdelning. Mitt i brinnande deadline.  Hon ritade av alla mallarna och handskrev instruktioner. Scannade in alltsammans och mailade till William. Det visar lite på hur det gått till. Inga snabba, enkla lösningar men helt klart vackrast. Idag ojade vi oss faktiskt över hur fina mall-sidorna blivit. Extra fina mallar, vill man väl ha eller hur?

    Vi plockade upp en hel massa skisser ur den där mappen och det finns på mina storys – kika det är så fint!

    Så här ser det ut när Maja demonstrerar för klimatet!

    Och när hon gör kartongkonst för Statens konstråd. 

    I det första mailet till Maja skrev jag : ”Vi inspireras utav folkart från medeltiden och ja lite senare som 1700 och 1800-talet då, art nouveau (och då kommer ju Morris & Beskow in som två självklarheter åtminstone såsom de började) och naturen och sagorna.  Jag har en Singoalla från 1890 som jag gillar. Och samma är det ju med Ett hem.”  Vi kikade på anfanger, ramar och sättet där skrift och bild blev sammanflätat. Vi tänkte att jäklar ändå, vad man kunde trots inte en dator i sikte på hundratals år.

    Maja berättade att projektet Hidden Places blev ett sätt att hitta fram till något eget och unikt utifrån den inspirationen. Efter att ha lärt känna Maja har jag förstått att ingenting kommer plötsligt och slumpartat. Det finns el drös med tankar kring varje pennstreck. Hon letar känslan i sina bilder, blåser liv i de varelser hon skapar. Att det är någon där på pappret, inte bara en ekorre i allmänhet. Utan just den ekorren. Den på pappret och ingen annan bland tusentals andra. Det finns en vilja i konstnärskapet som jag känner igen mig mycket i. Man vill förmedla så mycket mer än bara något estetiskt tilltalande. Det finns så mycket som är urvackert och superproffsigt  men saknas känslan faller det ofta platt.

    Vi pratade mycket om detta med att teckna med höger hjärnhalva. Förmågan att teckna det vi ser (höger hjärnhalva) istället för det vi vet sedan förut (vänsterhjärnhalva). Den dominanta vänstra hjärnhalvan tar väldigt gärna över och det är därför vi faller in i det evinnerliga vaneseendet och gör som vi liksom blivit tillsagda från början. Det handlar kort om att lära sig att se igen. Se detaljer och nyanser, känna något inför det man skapar. Inte fastna i fakta, logik och analys och ett kritiskt granskande.

    I boken skapar vi mycket av återvunnen kartong. Ett av de bättre materialen man kan hitta känner jag. Poröst, lätt att forma, perfekt att måla på, bra att skruva i och sedan bär man ju med sig allt så himla fjäderlätt. En fisk gör du enkelt av den lilla skokartongen. Men ska du göra något större är det smart att fråga på elvaruhusen där man säljer stora tv-apparater och kylskåp. I alla fall om man ska göra ett dockhus…

    …eller en teaterkuliss. Nu garnbollsgöra.
  • BOKEN

    Existerar ens bloppis längre?

     

    Jag börjar äntligen se lite ljus i tunneln och har precis kikat igenom allt material för boken. Vet ni, först skulle boken bli 190 sidor men vi fick utöka till dryga 250!! Och då är det ändå tight. Vi har så mycket material och formatet är  stort!  De senaste dagarna har jag plåtat sådana där bilder som legat och liksom inte blivit av. Nu är det noll planering som gäller, bara när andan faller på. Som isglassar med violer! Fick lov att länsa min mammas kruka, som en tjuv om kvällskvisten.  När jag var klar knöt jag små buketter av lavendeln och lade överallt, doften ändå.

     

     

    Igår, i all hast, så hojtade jag till Nomi! Kom, vi tar en bild innan solen går ner! Dra på dig den här trasan över jeansen, som ju egentligen inte var någon trasa överhuvudtaget, utan min farmors brudklänning. Nog för jag minns att hon var liten farmor Svea, men den passar ju nästan på Nomi. Fast vi lät ryggen vara framåt. I annat fall sådant slöseri på klädda knappar.

     

     

    Mitt i klädpåtagningen så insåg jag att en tapet hade suttit fint. Så jag häftade dit en, alltmedans solen sakta dalade bakom björken. Men vi hann. Såklart att vi hann.

     

     

    Jag har ett dilemma. Jag har så himla mycket rekvisita från det här bokprojektet. Jag har till exempel hur mycket barnkläder som helst, de allra finaste från Monty & Co Milk & Bisquits, Wolf & Rita, How To kiss a frog, med flera. Allt är i stort sett bara använt en gång och i vissa fall inte alls, lapparna är till och med kvar. Och så himla, himla fint! (Som grädde på moset hittade jag gamla Mini rodini kläder från då jag hade butiken, helt nya. Och en långkjol från Karin larsson -kollektionen för HM.) MEN, nu till dilemmat.  Orkar inte med själva sälja-vidare-projektet. Blir trött bara jag tänker på det. Och detta är för fint för att lägga i Myrorna-containern. Jag är kass på att sälja just för jag aldrig kommer dit, till själva momentet.  Jag är jätteduktig på att ge bort, och försvarar mig alltid med att det är bra. DET har jag roat mig med i 25 år minst. Men, den här gången bör jag sälja.  Den enda sak jag egentligen har lyckats göra ett sälj-projekt av är lekstugan. Minns ni?  Fast då var det ju en stor sak. Rejäl liksom. Men detta är ju liksom hundratals grejor. Jag vet att jag kommer tröttna redan innan jag tagit bilder. Men som sagt, det vore väldigt bra. Kan man ha bloppis numera, eller är det högst omodernt? Please, hjälp! Pallar inte göra tradera-annonser, har inte facebook, ids inte fixa loppis. Ni hör, gnällspiken har talat. Ge mig råd, vad är smartast?! Mvh, lite trött tror jag.

     

     

    Som sagt. Hur fint som helst. Snickarbyxorna från Monty är helt ljuvliga!!