-
SAVE THE EMBROIDERY
Lördag och loppis. Jag fortsätter att slå ett slag för textil på väggarna. De broderade. För några år sedan funderade jag här på bloggen. Dessa broderier i all sin prakt. Så mycket tid, koncentration och kärlek som lagts ner på dessa. Sedan hamnar de nästan alltid på tippen, raka vägen till brännbart. Attans vad sorgligt ändå. De verkar inte finnas något värde för vare sig samlare, loppisletande eller inredningsintresserade.
Då skrev jag – Har de inte fångats i någon trend ännu. Eller är vi helt bara hemmablinda?! Ser inte skogen bland alla träd? För hamnar vi på andra ställen i världen, tänk LA och Australien, så är ju textil på väggar väldigt förekommande i inredning. Och nog ser vi textil mer på väggarna idag men kanske mer som kompletta konstverk.
Och att säga att det trendar, skulle nog vara att ta i. Vilket jag i det här fallet tycker är synd. Förbaskat synd. Struntsamma att trend blir trist för här betyder det att fler och fler hamnar i soporna.
Nästan alltid, om man hittar dem på loppis, är de upplimmade och ytterst släta. De sitter sedan bakom glas vilket tar bort så mycket av struktur och känsla. Så jag tänker att vi gör lite motsatsen. Riv försiktigt loss dem från det limmade. Låt det bli lite skrynkligt och trådigt. Visst kan man avancera till öljetter men jag kan tycka att nåleri är nog så fint.
Vackra i sin enskildhet men också ett material att remake:a utav. Använd som textil i allmänhet. Sy ihop till större, sy kuddfodral, väskor (enkla tygpåsar) och överkast. Em skiljevägg likt en äng är ju lätt att drömma vidare om.
-
LOPPISTIPSET SOM GICK ÖVERSTYR
Egentligen är det märkligt hur saker kan knytas ihop. Hur en liten sak, ett möte, ett ord kan spinnas vidare i något stort. Det känns som så mycket handlar om tillfälligheter, eller kanske är vi bara läskigt omedvetna om hur vi själva styr in oss på något. Några av mina närmsta vänner är väl förankrade i den andliga delen av världen (kanske är de mina direkta motsatser, jag som ifrågasätter allt). Men de ser tecken vart deras blick än vandrar. Fast jag tänker att det där är likadant inom andra områden. Plötsligt översvämmas man av det man helst av allt vill se. Den här grejen började med en vas för ett par år sedan, mellanlandade i en tavla som min pappa målat (faktiskt med inspiration av dåtidens flingfärger – SÅKLART) och slutade i en lampa från mormor. Eller det slutade inte, det är högst pågående.
Jag har en riktig hang-up. Fläckar. Inte fläckar som i smuts. Utan i färg. På glas, på bäckskivor, på golv… För all del också i självaste naturen, i stenar, mossa och berg. I betong där färgen flagnat och husväggar som gjort detsamma. Sedan i förrgår också på målade väggar. Och hjälp kläder… men inte som i leopard. Inte fläckig i som porslin som varit poppis på sistone, det är jag inte alls särskilt förtjust i. Det är en hårfin gräns här. Eller egentligen inte så subtil alls. Inte prickigt utan mer organiskt. Lite rinnigt, lite ojämt, mycket kaos i en fläck. Helst grälligt och färgglatt.
Detta är självklart inget som är påhittat av mig (i wish) utan sedan gammalt. Och även så nära som i min barndoms sjuttiotal. Men när jag härom morgonen började gagga till Kristo om trapphusen på 70-talet då blev det liksom inget medhåll och entusiasm
-Kommer du ihåg trapphusen på 70-talet?
-Jaa.
-Fint ju! Det vill man ju ha!!
-Nää.
Äsch tänkte jag. Men hur tänker du, får du samma rysliga tillbakavibbar av flingfärgade väggar?
Det märkliga var att på eftermiddagen fick jag en snabb tjuvtitt i Sven-Harrys lägenhet och vad mötte mig, i hallen, om inte småfläckiga väggar. Som ett tecken. It´s a sign sa jag till min kompis.
Idag har jag förhört min pappa exakt hur allt med flingfärgen började. Eller snarare hur den traditionella stänkmålningen utvecklades. Hur de plötsligt började pryda väggarna på 60- och 70-talet. Hur giftigt det var allra först då man sprutade väggarna med en tvåkomponentslösning som faktiskt var dödligt giftig. Och hur den täta färgmassan liksom täppte till alla väggar och golv. För att sedan förändras med en annan teknik med ett slags transparent lack med flingor i. Så först en bakgrundsfärg och sedan flingfärgen ovanpå. De miljarder möjligheternas vägg, tror jag att man tänkte. Kanske var det flingfärg i alla Sveriges trapphus, inte konstigt att det plötsligt upphörde. Nu vill jag verkligen påpeka att miljöaspekten lägger jag ingen värdering i här. Jag tänker bara på det visuella och att resten skulle se helt annorlunda ut idag.
Och egentligen så tror jag att jag allra mest går igång på den traditionella stänkmålningen, då det rann lite, flöt ihop här och där. Som här hos Lundagård. Tänker att flingorna annars var ganska exakta. Påtal om äkta stänkmålning, givetvis spanande mitt örnöga in väggarna i det gamla huset där yoga-retreaten skulle hållas. Stänkmålat. Jadå.
Fastnar här.
Och i Terazzo . Visst får man inte nog? I alla dessa färger och nyanser och olika storlekar på flingorna. Idag känns det ju lite flådigt, lyxigt ändå, men ursprunget är faktiskt en slags DIY och superbudget av byggnadsarbetare i Italien som uppfann ett sätt att ytbehandla golven i sina hem, både ute och inne. Man satte trasiga bitar av marmor i leran och slipade sedan ner alltsammans till en slät yta.
Gannibutiken i Stockholm var jag inne hos innan jul. Som godis!
De två bilderna över är härifrån.
@linneasalmen hade häromdagen batikat loss lite textil och Viggo är HELT inne på batik. När han snackar om batik är det som det vore rocket science och han vill sätta det på tröjor, handdukar, gardiner och sängkläder. Helt klart är att han är inte inne på hippie-stilen utan något annat, mjukt fläckigt. Och plötsligt började jag undrade varför jag slängde de där snickarbyxorna inköpta -87 som var de snyggaste jag någonsin ägt. Inte de vanligt stentvättade utan någon blandning mellan blekt batik och innovativ tvätt.
Vi har också snackat en del om att testa marmorering. Det kan ju inte vara mindre fascinerande än för 40 år sedan tänker jag.
Och glaset. Glaset som jag på senaste tiden är helt besatt av. Jag vill blåsa glas, lära mig allt om glas och ta mig tillbaka till glasriket på 70-talet då vi ofta for hela vägen till småland och mina kusiner. Jag vill dessutom äga allt från konstglas och ha en samling av Monica Backström, fläckarnas stjärna. Och ja Facklan här över har jag redan visat, men den var min mormors.
Jag vet inte tekniken, jag vet inte hur man får in flingor i glaset, jag vet inte hur man gjuter, jag har aldrig provat att blåsa. Jag är egentligen inte kunnig för fem öre, låtsats inte ens. Men säg den som inte tar saken i egna händer. Jag bjöd in mig själv på ett studiebesök, om ett par veckor, vid Reijmyre Glasbruk och jag lovar min lista på frågor är lång. Och jag är ju inte den som är den, har ni någon fråga så kan jag absolut ta den med mig.
Och för att knyta ihop hela den härliga fläckiga säcken så var jag på en fantastisk utställning av Alexander Lervik i förrgår. Där stod vasen Pignus – en vas som fick symbolisera dagens samhälle där allt är ”hänglsen och livrem”.
Och stänkmålningen på lamporna Sporgit från samma utsällning var tydligen ingen lätt match men ack så vackert. Utställningen av Alexander Lervik, Imaginations x12 på Sven-Harrys konstmuseum är något som jag förövrigt starkt rekommenderar. För alla åldrar. Otroligt tankeväckande, innovativt och vackert.
Men oja, fläckarna, exakt så som det kunde se ut när Ulrika Hydman- Vallien skapade glas på Kosta Boda (psst, jag har också tagit fram ”servisen” jag fick på 80-talet, gissa vilken?! Den är inte fläckig.).
Det fina i kråksången är att på loppis eller ens på auktionshusen verkar det lida någon större hype över dessa fläckigheter. Det är inte gratis men nästintill och följs alltid över en förvånad min när jag överlycklig går igång på fläckar, formen och frågan – hur gjorde man får att få in den här grejen i den här glasklumpen. Och nej jag kan inte påstå att jag shoppar loss men jag fingrar på äpplen, päron och senast vindruvsklasar. Jag stirrar in i konstglasobjekt som det vore en spåkula och ser väldigt mycket fram till dagen på Reijmyre. Hmm, jag hade tänkt att damma av kategorin Loppistipset men det ena gav det andra, i vanlig ordning.
-
Loppistipset.
Hej lördag och loppistips. Som jag sagt, detta är långt ifrån tips på stil och värdefulla fynd. Eller det beror väl på hur man ser åt värdefullt. Men inte sådär samlarvärde och antikrunde-aktigt. Mer åt sådant där osynligt som ligger och skramlar i någon låda på loppis. Kanske lite mer åt skräp? Men alltid bra att kolla efter. Dessa är inte heller något speciellt, de tillverkas ju fortfarande men jag föredrar att knipa dem för typ 2 kronor på loppis. Ibland hittar man väldigt fina fast de har försvunnit när min man städade mitt rekvisitaförråd (på ett väldigt effektivt sätt från hans sida sätt, men det tar vi en annan gång).
Så användbara. Nästan som en klädnypa i annat användningsområde. När du ändå är i farten leta gardinstänger i mässing med tillhörande ringar. Eftersom jag inte är en gardinkunnig människa så kanske det inte alls är gardinkrokar när allt kommer omkring? Nu känns det hela en aning oklart men rätta mig om jag har fel. Jag kan absolut take it.
Pågående projekt. Återkommer om det! Tjingeling och fin helg! Finbesök (<3) ställdes in pga sjukdom så nu blev det liksom helt tomt. Kanske mest ska sova. Har sovit likt en katastrof på senaste tiden så en sovplan vore på sin plats. -
Jag dammar av lördagens loppistips!
Jag utlovade ju loppistips någon gång i tidernas begynnelse. Haha, sådant misslyckande. Två tips, det var värst! Fast tanken var god. ”Bästa loppisletandet sker ju ändå på helger. Därför tänkte jag att lördagar får bli loppistipsardagen. Inte det där kunniga för där går jag bet utan snarare det som du kanske inte tittar efter så ofta men ändå har ett värde. Oftast kostar det ingenting för det kanske inte är så värt i pengar men ganska kul ändå.” Jaja, vi dammar av det va?!
Böcker på loppis tipsar jag om då och då. Men jag vill också slå ett slag för att använda alla dessa gamla böcker på ett annat sätt. Min kompis Sarah använder gamla böcker som skissböcker, smart! Och fint! Direkt på texten liksom.
Sarah visade att det finns en grej som kallas Blackout Poetry. Man stryker helt enkelt text med en svart penna och sparar bara det man vill ha kvar och ta-da har man en liten dikt där!
Som materialskatt är gamla böcker värt massor. Pappret är det finaste och har du tur kan du hitta, speciellt i gamla uppslagsböcker från 1800-talet, tunnare papper och olika kvaliteter. Det gamla pappret passar bra om du vill göra papier mache också. Färgen är perfekt och kvalitén skönt porös.
Det här skeppet gjorde jag iofs med kartong ur en gammal ram men igen, leta först på loppis när du ska göra något av papper.
Jag använder också böcker och river ut som kort om jag vill skriva något tillsammans med en present.
Och jaa så finns det ju de underbara, som man aldrig i världshistorien kommer riva eller skriva i. Önskeböckerna! Den här boken fick jag av Nathalie och jag började nästan gråta. Fy fanken så fin present, vi kikar på den en annan dag!
-
Det är dags för stora loppistipsardagen.
Gomorron! Det är dags för stora loppistipsardagen. Nja så storartat är det kanske inte men ack så vackert i det lilla.
Födelsedagskort! Högtidskort! Detta är verkligen bland det bästa lilla man kan hitta enligt mig. Så mycket för en femma, ibland bara en krona! Sedan finns det säkert de loppisar som drar till med en tjuga. Men så värt och fint att kortet blir ju som värsta presenten i sig. De kan vara lite svårfunna. Jag hittar dem oftast slängda lite nonchalant bland böckerna. Ibland inuti högarna. Men fråga! Det kan också vara något som man har vid disken.
Kort är verkligen något som rationaliserats med åren. Alltså kolla in hantverket. Det finns det ingen hejd på härligheten. Pappret är vackert, tjock och med struktur, ofta finns det flera blad i ett sådant här kort, perfekt om man vill skriva en novell till födelsedagsbarnet. Ibland är det olika papper och som tunt smörpapper som är transparent. De är ofta präglade, med ramar och fantastiska mönster.
Det är till och med okej att tofsarna är lite rufsiga, det är ju ändå en tassel avslutningsvis.
Det här är ju så snitsigt. Absolut var en slant meningen att placeras där. Och även tjuga får ju glans såhär.
Dessa kort är fulla med överraskningar. Jag har aldrig hittat samma variant. Oftast bläddrar jag inte i dem förren långt senare. Som igår när jag upptäckte att kortet på första bilden hade denna insida, det är såklart att man smälter. Puss och fin lördag! Själv ska vi hänga ramar på en scen. -
#veckansvissnadevackra och lördagar blir loppistipsardagen!
Vaknade helt snurrig i huvudet efter gårdagen. Och snorig. Nu lät det som jag partajat järnet igår kväll pågrund av snurrigheten. Tvärtom, somnade över boken jag läste för Nomi och Charlie innan tio. Häromdagen fick jag en bunt med vackert vissnat av Fia på @iminlillavärldavblommor. Ofrånkomligt att det levande vissnar. Men så slog det mig imorse, inte ens igår när jag tog bilderna, att jag borde förvalta det vissnade. Kan vi inte göra det tillsammans?!!
Så därför drog jag till med en hashtag i samma veva som jag instagrammade. #veckansvissnadevackra. Som #fredagsbuketten fast tvärtom. Det borde ju vara lika enkelt att samla tusenmiljarder bilder under den för alla fredagsbuketter har ju ett slut. Sedan tänkte jag att man kan ju köra fin återvinning här. Fråga på blomsterbutikerna vetja, ska de slänga något?! Nu kom ju Fia sådär självmant härom kvällen, eftersom hon inte hade hjärta att slänga ens tulpanerna som badade i sina egna fallna blad. Men åh tack snälla sa jag!
Det finns ju något extremt poetiskt i det vissnade vackra, eller hur? Om vi fäster det i bilder så är det ju för alltid sparat i alla fall. Innan vi lägger det på komposten. Påtal om det (kompost alltså) har jag ett sjukt bra tips slog det mig i denna sekund, måste ge er det snarast!
Så även fast buketten rasat. Stanna några minuter i det singlande vackra.
Och eftersom min morgon snurrade som allra bäst så snärjde jag in mig i vad bilden jag skulle posta borde handla om. Något mer än ”godmorgon lördag” som i felskrivningen blev gosmorgon. Någon kanske tror att jag klurar ihjäl mig på saker, det låter oftast så när jag ska berätta något, ”jag har gått och tänkt” fast jag i själva verket tänker i samma sekund jag pratar. Därför låter jag nog som den mest förvirrade på denna jord. Men det brukar bli bra ändå.
Men då slog det mig i alla fall. Bästa loppisletandet sker ju ändå på helger. Därför tänkte jag att lördagar får bli loppistipsardagen. Inte det där kunniga för där går jag bet utan snarare det som du kanske inte tittar efter så ofta men ändå har ett värde. Oftast kostar det ingenting för det kanske inte är så värt i pengar men ganska kul ändå. Som den här vasen. Den har jag fått av en kompis. Helgalen eller hur? Men tar man den ur sitt sammanhang så blir den fin. Och formen är i det närmaste perfekt för en bukett.
Weronica är ju en klippa på att tipsa om loppis när det kommer till stil och riktigt värdefulla fynd. Hon har sådan jäkla koll så jag blir avis men jag beundrar henne för det på samma gång. Så påläst. Jag tror dessutom att hennes loppisintresse är ganska så nyvunnet (rätta mig W om jag har fel) men ändå har hon blivit en stjärna på att finna ”sin stil” som är klassisk och tidlös i fyndad loppis. Kolla in hennes kategori VINTAGE.
Så kan det bli av en vissnad bukett. Tur att man inte är så planerad ändå. Dags att fixa kalas! Någon fyller 15 om ett par dagar. 15!!!