SÅDANT JAG TYCKER-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
346
archive,category,category-sadant-jag-tycker,category-346,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Kärlek alltså. Alltid kärlek.

Att börja om. Och börja om igen. Handlar det om att vara säker på att skriva rätt? Eller att inte hitta orden? Kanske för att det känns märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek. Kanske hittar jag dem inte heller i min önskan om att väga dem rätt i något slags hopp att öka möjligheten att uppnå en förändring. Inser dock som i en suck och ofta, att världen är stor och att mina ord är som nålen i höstacken. Fast ändå, just i samma suck finns även insikten om att ingenting går per automatik. En förståelse som landar i en slags vilja. Hur mycket man önskar förändras inte världen i som ett trollslag. Trollslag är något som hör till drömmarna och inget vi kan förankra i verkligheten. Konstaterade, hon klarsynt. Det är ju ingen hemlighet att det allra mesta må vara en kamp, en envis sådan. Så har det alltid varit men så kommer det inte att förbli. Det är så jag vill tro.

 

Den 5/5 kl 5 går Katrineholms allra första Pride parad av stapeln. Jag träffade en av initiativtagarna, och tänkte innan vårt möte, att vi allra mest skulle prata om hur långt allt kommit. Hur vi verkligen var på god väg. Men i samma stund, då jag på riktigt rös av fint som var som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och alla de som anammat på nytt.

 

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting alls som någon kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara som blankt papper med noll fördomar. Och utan men och omsvep.

 

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället och med det goda livet i behåll, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk. Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull.

 

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

 

Och trots att du flyr för ditt liv. På precis samma sätt som du flyr från ett krig, måste du som asylsökande i vårt land bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

 

Tystnad är temat för Katrineholms allra första pride parad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag.

 

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte värderingar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör det inte. Så länge det pågår, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom om de hade patent på att fördomar är sanningen.

 

Därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. Den är för solidaritet och människors lika värde. Till en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Nästa vecka går vi Katrineholms allra första Pride parad. Vi går för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek.

 

#Backasysterskapet

Jag postade ett inlägg om jämställdhet för ett tag sedan. Lite såhär skrev jag:

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

För det är det jag tror på.

Jag fick under samma inlägg en kommentar som gjorde mig en aning ställd. Kanske mest för att jag inte riktigt förstod kommentaren, då den sade emot sig själv.

Ibland funderar jag på att vi är många som omedvetet är en produkt av normerna som samhället bygger på. Det gäller även mig själv. Kanske yttepyttelite och så det nästan inte märks, men ändå så tydligt om man öppnar ögonen i varje sekund och vänder och vrider på orden. Om man helt ärlig och självkritisk. Kanske inser man om man analyserar sina egna uttalanden och beteenden att våra samhällsmönster liksom har nästlat sig in nästintill omärkbart. Att samhällssystemet är orsaken till detta och det är svårare än man tror att slå sig helt fri från den beteendenorm som råder. Inte för att man anser att det är rätt, inte på något sätt, utan för att det liksom bara sitter i ryggmärgen. Lite så tänker jag om kommentaren jag fick, inte kan det varit exakt det som skrevs som menades, eller?

 

Ibland blir jag rädd sådär i efterhand att en felsägning (men inte en helt uppenbar sådan) som går av bara farten ska sätta sår hos andra. Rädd att inte vara den förebild jag önskar, fullt ut. Jag vill bryta normer men ändå så har ju även jag formats av samhället och dess rådande struktur. Å andra sidan vet jag att mina värderingar är tydliga och jag tror såhär: är man medveten och självkritisk så ska det nog ordna sig tillslut. Den primära huvudsaken må ända vara att man kämpar för jämlikhet och människors lika värde, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Punkt.

 

Jag tänker att det är viktigare än någonsin att ta ställning. Och våga dela med sig av de tankar man har. Världen ser ut som den gör och även på nära håll ser vi sådant som talar emot att vi sätter medmänsklighet allra högst. Och idag är det enklare att hata, det är enklare att smutskasta och mobba, genom alla digitala kanaler som finns. Du behöver aldrig stå till svars, du kan till och med vara hemlig. Det är en utveckling som vi aldrig får blunda för, utan snarare vara supermedvetna om att det är så det fungerar idag. Hålla koll och se signaler är något vi måste se som lika självklart i den digitala världen, liksom den som vi kan ta på.

 

Men man också vända på det. De digitala kanalerna öppnar även för att ta ställning och dela med sig av tankar. Att vara förebilder. Ge kraft till andra för att våga förändra. Att våga säga ifrån och ingjuta mod. Det finns så mycket stöd i varandra. Att alla som kan inspirera gör det och på det viset ger styrka till de som inte har den. Ännu. Att ju fler vi blir som vågar ta ställning, desto mindre plats finns det för hatet att växa. Vi måste backa varandra, våga backa.

 

Jag ÄLSKAR Backa Systerskapet. Backasysterskapet är en rörelse för systrar som backar varandra. Systrar som står upp för sig själva och andra. Som vågar ta sin plats och inte låter sig begränsas av normer. Som hämtar kraft och inspiration i systerskapet, som ser sina medsystrar som kompetenser och möjliggörare. Det krävs mod och kraft att våga förändra och vi behöver vara många som backar. Backa Systerskapet drivs av Fryshuset, projektet startades tillsammans med bla Hanna & Amanda från Perfect day.

Utdrag ur manifestet. 

Vem kan bli Backare?
Alla som vill backa och ge plats åt sina medsystrar kan kalla sig Backare.

Alla som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap kan bli medlemmar i rörelsen #backasysterskapet. Du blir medlem i rörelsen #backasysterskapet genom att gå med i Facebookgruppen #backasysterskapet och ta del av manifestet.

Som medlem i #backasysterskapet använder vi ordet syster, för att inkludera alla som vill vara med i ett systerskap. Med syster menar vi tjejer, icke-binära och andra som identifierar sig som en syster och vill vara med i ett systerskap.

När backar vi?
När någon blir hatad på nätet genom att använda hashtag #backasysterskapet

När du vill synliggöra en syster som står upp för systerskapet

När du vill synliggöra en syster som helt enkelt är en grym människa

När vi vill visa på systerskapets styrka och kraft (goda exempel)

Var backar vi?
Backandet är lite som en livsfilosofi, det kan ske överallt och när som helst, på bussen, på jobbet, i skolan, i basketlaget och i sociala medier. Vi backar där vi ser att det behövs.

Hur backar vi?
Vi backar genom att vara inlyssnande, förstående för allas olikheter och respektfulla i vårt bemötande. Vi ser människors inneboende kraft och står upp för våra systrar, så de vågar ta den plats de vill. Slut upp bakom dina systrar och backa där det behövs.

Payitforward: Backa dina systrar genom att posta din story under hashtag #backasysterskapet. Lyft, synliggör och inspirera andra att göra desamma.

 

I samma veva vill jag bara säga hur jag vill göra från min kant så att säga. Jag vill att mina döttrar ska backa systerskapet men också att mina söner ska göra det. Jag vill att mina tjejer ska ta plats, vara modiga! Jag vill att mina söner ska vara precis lika modiga och våga stå upp för exakt samma sak. Att de också ska förstå fullt ut vad allt handlar om. Inte att de skulle vara sämre än sina systrar, som någon kompis till min son uttryckte det. Nej, såklart inte. Så mycket vet de, om allas lika värde. Det sitter i benmärgen att alla är vi lika värda, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Och det värdet går ju liksom åt alla håll. Det är också viktigt att de förstår historien och varför vi kämpar mot normer i samhället. Det är viktigt att ha vetskapen och inte bara landa mjukt i att deras förutsättningar skulle vara bättre, i och med att de föddes som pojkar. De ska även ingå i systraskapet genom sättet att stödja. Alltid. De ska också låta sin röst vara hörd, en röst som talar för ALLAS lika värde. Vissa menar ju att systerskap inte kan inkludera män. För att vi kvinnor bär på en annan erfarenhet, suttit i samma båt liksom. Jag kan absolut förstå det argumentet men om män är formade av medvetenhet är det precis samma sak som vi engagerar oss i andra människors kamp. Jag går Pride, för jag vill stödja. Kamp som kamp. Handlar det om mänskliga rättigheter så stödjer jag. Handlar det om människors lika värde måste vi alla hjälpas år. Alla vi som tror att världen kommer bli bra. Jag tror på att resa sig upp tillsammans. Ge svar på tal och liksom slå tillbaka. I det fallet är vi alla som syskon.