PARIS,  SUSTAINABILITY

Astier de Villatte.


När jag går i affärer så shoppar jag väldigt sällan. Däremot så kan jag bli tokinspirerad. Förr när jag drev egen butik kollade jag allt från tejp till belysning och såklart olika formgivare. Numera är det lite samma sak, fast jag skippar grejen med om det skulle passa i en liten Mokkasin-butik. Fast sådär himla köpsugen blir jag sällan. Överflödet gör mig mest trött. Ni vet att inte se skogen för alla träd. Lite så var det när jag travade in på Astier de Villatte. På 173 Rue Saint-Honoré. I 1:a arrendisomentet, starx bakom Louvre, på fingatorna där vi nästan aldrig hänger.  Men i alla fall var Liv, jag och Chester (jorå även en liten hund) och flanerade bland Fendi och Alexander Mc Queen och sprang på denna lilla pärla.

Enda skillnaden här var att jag inte blev särskilt trött för det var exakt så fint som jag alltid tycker detta porslin är. Att jag däremot inte kunde se den där skogen var sant, för hur skulle jag kunna välja? Man köper liksom inte flera saker här om man nu inte har sparat i hundra år eller är rik. För det är långt ifrån gratis. Men väl värt att vänta på och följa min strategi, en grej vartannat år eller nåt.

Och jo en påse fick följa med. Efter att ha rådslagit med en 15-åring och Chester druckit flera liter vatten för att slumra under en hylla med finporslin.

Och jaa, tejp och sånt.

Astier de Villatte må vara hypat. Men till saken hör att jag tycker om detta. Supermycket. Det är ett hantverk och det får också synas att det är det. Ungefär som Karin Larsson tänkte när hon vävde, låt en tråd hänga som en påminnelse om att händer har skapat.

Det kan vara en lite bubbla, lite skevt men det är exakt det som gör att något känns som mitt. Fattar ju att det inte är så men det känns så, vilket må vara huvudsaken.

Fast något annat som hör till är nog att jag vrider och vänder på dessa köp i all evinnerlighet. Och jag vårdar dem som om de vore oersättliga. Och var gång jag tar fram dem tycker jag de är exakt så fina som då jag valde dem.

Jag vet. Jag snackar porslin. Inte guld och gröna skogar och fred på jorden. Men jaja, någon last kan man väl få ha.

Skulle vara böcker också då. Uppföljaren till Milk & Honey. Jag är ganska dålig på engelska, har alltid varit och det är en av mina tråkigaste insikter. Önskar att jag kunde vara en lysande stjärna på språk överlag. Däremot så tror jag mig vara ganska bra på just engelsk poesi. Jättemärkligt ju.

Tillbaka till Paris. När vi besökte den här porslinvärlden hade jag ingen kamera med mig så ni får ursäkta dessa gryniga mobilbilder. Men om du går in på butiken, missa för allt i världen inte de inre rummen! Lätt hänt.

I de yttre rummet är de mindre sakerna.

Och stora fat och skålar längst in.

Lite sakral känsla här.

Min regel när det kommer till porslin håller jag fortfarande. Fast så svårt det kan vara ibland och så sugen jag blir bland allsköns färger och nyanser. Men jag tror ändå på den. Jag köper alltid vitt porslin om det handlar om nytillverkat. Det kan ha olika vita nyanser, olika former och olika hantverkare. Men det hålls ihop av det vita. Sedan att det slinker in allsköns loppis är en annan femma. Jag har stått så många gånger framför blått, ockra och senast en ljuvlig brun nyans, som höstlöven när de torkat. Men ändå nepp, jag håller mig till regeln. I annat fall skulle jag falla dit ständigt, och jag vill inte det.

De här små lamporna är även de ljuvliga.

I Sverige är det Artilleriet som har detta porslin.

Och inget ont om dem men det var ju helt klart något extra att gå runt just här.

Åhh!

Ibland när jag vill tanka extra inspo så ber jag alltid om ett paket. Det är en lyx jag faktiskt slänger mig med. Jag känner alltid i magen när det blir lite extra. Och ni förstår ju att jag gillade det här. Bjällror är man ju svag för.

Tejpfantasi.

Den här skiljeväggen tar jag med mig.

Faller alltid för mässing före silver. Och mot vitt porslin är det oslagbart.

Här i solen kommer det ju att ligga ett tag. Paketet. Kanske blir det en julklapp till mig själv. Alla som har passerat har frågat vem som fått så fint paket. Jag suckar lite belåtet sådär och säger ”jag” i förbifarten. Ahh, lyckost dig då, säger de som frågar. Och det kan man ju tycka. Nyfiken på vad jag valde??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *