Den väldigt snälla trädgården.
Mitt absoluta lyx den här våren och sommaren har varit att plocka blommorna in till mig och jobbhetsen. Det och smågodis. Ibland känns det som om man knycker från humlor, bin och fjärilar. Nästan varenda gång har jag tänkt – förlåt fast det är tvunget. När man liksom får skaka bort dem från blomman. Bara för att min värld kring datorn ska bli lite mjukare. Fast snart ska jag sätta mig hos humlorna och blommorna. Då blir allt bra.
När Liv hade examensfest var det snålblåst och spöregn, då fyllde vi huset med så mycket blommor vi hittade. Blåklint! Det är väl i alla fall en sommarblomma som man måste så varje år? DET har jag inte gjort ändå var hela trädgården full.
Det där med att rensa ogräs ligger mig inte för hand. Och uppenbarligen inte kratta höstlöv heller. Fast nu är allt förlåtet och det blommar sådant som jag inte förstår var det kommer ifrån. Vi har aldrig haft så många Fingerborgsblommor.
Vår lilla väg upp till huset ger mig så mycket landet-vibbar trots att vi är mitt i stan. Det är en sådan väg stadsfolk brukar asfaltera men nej jag önskar hellre att det fick växa högt där i mitten. Faktiskt är det lätt att låtsats att man är någon annanstans bara man går ut med soporna.
Det är bra, för där växer också strån och dikesblommor. Allt händer själv just där. Och faktiskt lite så i andra delen av trädgården med. Jag har ingen aning vad jag planterade förra året och heller ingen aning om vad jag frösått i år. Förutom luktärtorna, som jag tydligen misslyckats med. Hanna Wendelbo har nu sagt att jag ska hönsgödsla, så sagt och gjort. I spöregnet petade jag hela trädgården full och nu kollar jag var tredje timme om de håller på att kvickna till. Mina absoluta favoriter som jag tydligen planterade förra året är Höstvädd, de där blålila. Så himla fina. Långa blir de och vajar i rabatten som himlen. Tror faktiskt att de vinröda också är en slags vädd. Eterneller överraskade mig häromdagen, de hade jag tydligen frösått. Och rosenskärorna blir nog ändå något med. Jag tror vi planterade en ros förra som är helt magiskt vacker, den ljusrosa marsipanliknande! Har dock inte den blekaste aning om vad den heter. Däremot så vet jag att vi planterade den mest banala ros, enligt roskännarna. En sådan ros man tydligen inte skryter med. Men jäklar, jag ÄLSKAR den! Flammentanz har under ett års vanvård eller åtminstone ingen vård alls vuxit sig jättestor och det är massor av blommor!
Sådana här! Vem kan inte älska något sådant!
Kolla bara buketten jag svängde ihop härom morgonen. Helt galet vackert och ingenting jag åstadkommit mer än att hoppa i träskorna och plocka. Inte så jobbigt.