"som ogräs krossar asfalt växer hon upp"

”Som ogräs krossar asfalt växer hon upp” skrev Isabelle McAllister till sin dotter en gång. Det var en av de vackraste kärleksförklaringar jag hört någon gång. Kunde verkligen inte sagt det bättre själv.

Det ständiga kriget. Hon och jag.

Från det hon slår upp ögonen på morgonen tills hon somnar.

Men inte som andra krig. Inte det som krossar drömmar och föder sorg. Inte krig som utplånar och förgör.

Inget sådant över huvudtaget. Utan faktiskt helt tvärtom.

Som en slags livsluft.

Som präglar stegen och luften hon andas.

Med blixtrar som slår lika ofta som dörrarna i detta hus.

Hon har svaren. På tal, på frågorna och hela baletten.

Det sitter liksom utanpå. Som om hon brann varenda vakna stund.

Jag önskar alla chansen att glittra…

..såsom du.

Jag vet att du kommer ta omvägar, ibland kanske obemärkt förbi. Att vi många gånger kommer fråga, vem utav oss som sade det rätta svaret. Eller åtminstone det som var sant i just den sekunden. Att vissa dagar kommer vara vilse och andra dagar alldeles självklara, för all din tid och all världens dagar. Jag vet att du fortfarande kommer vara arg och säkerligen jättearg. På mig, livet och hela universum. Men jag vet också att det är din styrka, att det just nu sitter förankrat i just det som kallas mod. Så vi låter det glittra, för fullt faktiskt. Exakt såsom klänningen du bar på ängen.

9 Comments

Paulina

10 september, 2017 at 18:20

Så fint, så nära, nära det som är på riktigt! Innan man blir ihop plockad och innan man stoppar in blixtarna innanför, gömmer dem för världen! Låt det blixtra liksom, för tjejer i alla åldrar!! ❤️

Maren Ingeborg Gråblomst

10 september, 2017 at 20:09

Det er dager tankene sveiper forbi om hvordan det i all verden skal bli når min datter blir en ungdom… Hun er ni år nå, det vakre vesenet, og skal jammen si det ikke er lett å gå fra den fantasifulle eventyrverdenen til den mer brutale virkeligheten som ofte oppstår i denne alderen. Jeg er helt sikker på at det blir vanskelig. Men jeg er også helt sikker på at det blir vakkert. Og jeg blir både rustet og nysgjerrig av å lese dine ærlige og nydelig sammensatte ord om din eldste datter. Så stolte vi skal være av dem! For det er ikke lett å være mor, men jammen er det vanskeligere å være barnet… tenåringen… ungdommen… Så skjørt og alvorlig..

Jenny

10 september, 2017 at 20:13

Så himla fint skrivet. Bilderna är alldeles övernaturligt vackra, och samtidigt så naturliga. Jag läste texten samtidigt som The National spelades här hemma och tillsammans blev ett väldigt intensivt ögonblick.
Väldigt fint.