Mokkasin

Hej. Hur mår ni? Jag mår inget vidare… Ett jävla orosmoln de luxe. Har haft så mycket ångest de senaste dagarna. Vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt. Men det är inget jag brukar skriva om här. Oftast blir jag bara tyst i blogg och instagram, så har det alltid varit. I de här kanalerna tappar jag orden. Dock vet alla som känner mig, att lika tyst som jag blir här, lika öppen är jag om det (och annat) i verkliga livet, i relationer och samtal. Kanske ”för” transparent enligt vissa. Filterlös på gott och ont. Ångesten de senaste dagarna har i alla fall varit så pass illa att jag varit helt handlingsförlamad och tappat allt rationellt tänk. Det har inte ens varit i närheten av att skriva blogg då.

Oro och ångest går inte alltid hand i hand hos mig. Ångest kommer ofta utan oro, men oro följs nästan alltid av ångest. Så ja, min ångest just nu grundar sig fullt ut i oro. Inte direkt överraskande. På det vis då man blir rädd för man inser att man är utom kontroll av vad som händer. Än mindre kan förstå situationen och veta utgången. Jag har varit mitt absolut sämsta jag de senaste två veckorna. Jag kan långt ifrån skryta med att ha varit en förebild. Vill så gärna vara det i den här situationen. Rationell, klok och sprida det trygga, därför har jag nog varit tystare än någonsin.  Har känt att allt som kommit ur min mun har varit så färgat av vad som händer. Som tur är har jag en hel drös med det motsatta runt omkring mig. Som fångar upp och försöker få mig att tänka klokt. Om sanningen ska fram har mina barn levererat så mycket mer klokhet än vad jag själv gjort. De har läst och sållat bort på ett betydligt smartare sätt. Otroligt tacksam att jag har Kristo vid min sida, dessvärre ligger han instängd i ett rum med feber och hosta sedan nästan en vecka tillbaka.

Jag har i allt detta försökt lyssnat på dem som kan och försökt hålla mig till fakta. Ändå så har jag fastnat där, i en hysterisk media-rapportering, fast jag innerst inne vetat att det är fel. Och framför allt, som får mig bara mer förvirrad. Som om hjärnan inte längre får ihop faktiska fakta med åtgärderna och konsekvenserna just nu. Givetvis vet ingen fullt ut men att tro att uppblåsta rubriker är den enda sanningen är inte särskilt smart. Men i oro är det så lätt att falla dit.

Barnen sätt att se på det hela är oerhört klarsynt. Givetvis så slår den ”lilla” ilskan till om inställda födelsedagsfester, ovisshet och hur blir det med sommarlovet? Så tänker jag att det också måste få lov att vara. Men också insikter om bra saker som händer när vissa delar stängs av. Och de visar mig  artiklar där experter ser följderna av minskningen av kväveoxid i exemplevis i Italien ”Runt 20 gånger fler liv har räddats på grund av utsläppsminskningar än som har förlorats på grund av viruset”. Samma riskgrupper är i farozonen och drabbade, men ändå har det varit en omöjlighet från politiskt håll att stoppa utsläppen tidigare. De frågar, varför ställer världen om nu fast sagt att det varit omöjligt när det handlat om klimathotet?

Och de är positiva. Säger sådant som : Vi kan inte göra något mer alls nu än ta en dag i taget, ingen kan veta med säkerhet vad som kommer hända. Och inser vissa små men positiva effekter: Jag slipper gå upp 5:20 för att hinna med morgontåget till skolan. Sedan lär jag ha tid att städa min kattvind. Och Nomi ritar och ritar. Viggo har säkert gjort 50 hits. Och skatar när det inte regnar.  Charlie spelar fotboll utomhus med kompisarna nu när alla träningar är inställda. Liv har redan inrättat minst ett tiotal, fenomenala, digitala sätt att umgås med vänner. Sedan kommer också funderingar – vi har det ju verkligen bra oavsett om vi måste vara hemma. Det allra konstigaste är ju att vi inte får träffa mormor och morfar, det är jobbigt. Men tänk om vi levt i krig, DEN oron…. Och tänk på dem som har det dåligt hemma, där skolan är deras enda trygga plats. Det finns ju de barn som bara får mat i skolan och aldrig annars. Vad händer med alla dem nu när skolorna stänger igen? Och de gamla… som är jätteensamma, vem hjälper dem? Vem pratar de med? Vi pratar ju i alla fall. Varje dag. Flera gånger.

Livet pågår och här hemma är alltså en sjuk man. Som fem dagar efter kontakt med en konstant, hostande man nyss hemkommen från Tyrolen (det sjuka i att människor åker till kontoret då…), insjuknade själv i hög, ihållande feber, hosta och som nu har utvecklats till tryck och ont över lungorna. Jag som redan tyckte det var olustigt (underdriver nu) med en man och dotter som pendlade varje dag. Blev ju inte mindre nojjig när Kristo ringer och säger att den här mannen har varit på kontoret ända fram till lunch, då dennes fru ringde för att meddela att flera var smittade där de nyss kommit hem från…DÅ passade gubben i fråga på att åka hemåt.  Kristo har blivit sämre för varje dag men så länge man kan andas själv så ska man stanna hemma. Och jag har suttit i 1177 – du har plats 376 i kön. En osäkerhet över rätt och fel. En inte direkt liten stress över att hålla honom borta från resten av familjen. Men eftersom riktlinjer ändrades i vilka som skulle testas så vet vi ju inte säkert men ska agera utifrån att det är det. Hur enkelt är det? Det är lätt att tappa fotfästet när inte ens hemma känns ”säkert”. Två av barnen har visat symtom så de är hemma medan de andra två går i skolan. Allt enligt riktlinjer. Vilket jag funderar en hel massa på, då Charlie har astma och Viggo fortfarande under utredning för allt som vi inte vet.  Jag funderar nog på precis allt just nu. På mina föräldrar och alla dem över 70, på samhället, på världen. På vården och alla de som kämpar. På paniken som drabbar folk, vad blir konsekvenserna? Vad gör rädsla med oss människor? Häromdagen skulle jag bara handla något litet till middagen, jag möttes av ett Ica Maxi med tomma hyllor och människor med panik i ögonen över att vad de kallade ”nödmat” var slut. De menade soppa på pulver. Men istället för att skratta åt eländet blev jag helt tom. Vi har inte bunkrat, har inte ens tänkt tanken. Och i jämförelse med människor som agerar som vi lever i en krigszon funderar jag i mina svaga ögonblick om vi är de som gör ”rätt”. Men det är bara i mina svaga.

Jag kan inte säga att jag är en stjärna och särskilt klok i oroliga situationerna, jag har blivit bättre med åren. Men sedan allt som hände i somras har det som jag tidigare klamrat mig fast vid, krackelerat till en stor del. Jag har gått runt med en känsla av att allt är så orimligt skört. Givetvis handlar det om att jag omöjligt kan kontrollera vad som händer, att jag nu som då inte vet utgången och svaren. Och nog för att jag för länge sedan släppt den ”ytliga” kontroll jag alltid eftersökte förr, innan fyra barn, så blir insikten utav att sakna kontroll över det absolut viktigaste, svår att bära stundtals. Jag fastnar i det. Vissa dagar är allt bra, jag har känt mig klok, men så kommer det tillbaka och allt är utom förnuft. Jag skrev i september att jag längtade så oerhört efter livet, när allt bara ÄR. Allt jag ville ha var de där dagarna, de helt vanliga. De som passerar omärkbart och utan några som helst stordåd. Då när det inte händer någonting alls. Och det väl exakt så man tänker igen, idag. Och vanliga dagar kommer, oavsett om den faktiska oron kvarstår och ingenting är löst. Mitt tips är, landa mjukt just då och liksom lapa i dig allt som känns skönt, om än bara för en stund. Alla stunder då man lyckas tänka bort är så satans värdefulla.

Jag hittade ett sätt i höstas, till slut, att kontrollera tankar som skenade. Det var långt ifrån vattentätt. Ibland höll det bara i sig så länge jag gjorde ”det andra” men det var ändå värt ALLT att ens kunna bryta för en stund. Jag städade som en dåre. Och jag sprang. Varje dag, i ur och skur. Och jag bankade in i mitt huvud och sa det högt till mig själv: Allt blir bra. 

Jag har, som sagt, aldrig lyckats med konststycket att driva bloggen när allt runtomkring är allt annat än mjukt. Jag har helt enkelt inte lyckats att hålla skenet uppe. Men då, i höstas försökte jag tänka om. Ibland funkade det, vissa dagar inte alls. Men igen, det var värt de gånger de fungerade. Jag försökte helt enkelt trycka undan de tankar som ändå inte gav något och vända fokus till något mer konstruktivt. Att koncentration i det lilla blev en bit på vägen. Att text och bilder kunde få mig att skingra allt det som ändå bara var en massa frågor ingen någonsin kunde ge mig ett svar på. Bloggen har aldrig varit allt för mig, bara små fragment ur mitt liv. Och kunde jag fortsätta på så vis även i dessa stunder, kunde den kanske också vara en slags hjälp för mig själv. Många gånger under åren jag har bloggat, har jag fått mail och samtal om att min blogg hjälpt dem att tänka på annat i svåra situationer. För mig har den vetskapen varit så oerhört värdefull. Att min blogg fungerade som en slags frizon. Att det ytterst lilla och till synes oväsentliga hade förmågan att skänka tröst och lugn.

I måndags tog jag ett brejk från Aftonbladet ( på ett sätt är det fascinerande att en person som ALDRIG  läser Aftonbladet annars uppdaterar typ var tredje minut, på ett annat sätt är det helt sjukt) och faktiskt de allra flesta medier. Jag håller mig till några få klockslag då jag får kolla/lyssna på nyheterna. Då är det enbart P1´s nyhetssändningar som Lunchekot och Dagens eko och Rapport typ och bra tips som exempelvis när Agnes Wold gästade Skäringer & Mannheimer. Jag lyssnar noga och djupt på alla de kloka människor jag har runt omkring mig. Det går det ändå bra. Lite bättre än vad de gjort innan jag började med den här planen. Ganska bra i alla fall.

Så från och med nu försöker jag hålla till härinne då och då, fokusera på annat. Men nu vet ni, att jag liksom de allra flesta befinner mig i orosmolnet, med tankar i virrvarr och långt ifrån en slags mjuk frizon.  Liv och jag såg en film där detta citat sades: ”There’s beauty in the most unexpected places. And there are bright places, even in dark times. And if there isn’t, you can be that bright place.” Så lite åt det hållet.

Hej! Har ni lust att hjälpa mig lite grann? Jag har två saker härhemma som jag undrar  över. Det sura är (samtidigt lite fina) är att den första har jag redan fått hjälp om, då det överraskande nog kom ett mail från en läsare som hade en likadan. Det är bara det att jag  hittar inte mailet. Hur mycket jag än letar.

Det är detta broderi, ena frågan gäller. Enligt mailet ska beskrivningen funnits i en gammal veckotidning, men som sagt, jag minns inte vilken. Snälla du maila igen. Och ännu bättre, kanske någon har den gamla beskrivningen kvar?

Den andra frågan är denna lampa. Med ljuvlig, gedigen, handsydd skärm.

Foten är av trä och inte särskilt gedigen, för att inte säga ranglig. Dubbelfattningen känns dock speciell. Och resten av detaljerna är tung mässing.

Likaså knoppen. Observera de långa stygnen. Någon som vill försöka sig på en gissning?

Idag har jag jobbat hemifrån och det är den typen av dag när allt ramlar över. Som de tusen idéernas confetti. Kristin sa häromdagen, men var glad att du har idéer, tänkt om det varit tvärtom. Det ligger något i det.  Denna bild är som tur är inte idag, utan förra året. Någon frågade vad jag menade med enstörigt när det kom till att göra blommor. Enstörigt, som i osällskaplig, prata helst inte med mig på en vecka, låt mig ha mina lurar och bara göra. Visst låter det hemskt fast jag tror att det där är mina bättre egenskaper. Meter efter meter av blad och annat som hör till. Timmar blir dagar och jobbet ovan – en hel vecka.

Just idag har jag blomsterutvecklat. Känns som att man borde ha bättre för sig, mer att lösa världsfred och sådant. Men nu råkar detta vara mitt jobb och jag måste gå till botten med en sak. Det har tagit ett antal timmar i anspråk sen tog jag en dusch.

Jag ritade en tavelvägg och tog gamla bilder från Sundborn som inspiration.

Och funderade lite över hur många hyllor man kan trycka in på liten yta.

Och om jag ska hänga draperiet såhär, som Kärlekens ros.

Eller som här hos Fanny.

Sen tog jag lite paus men insåg att det blev tvärtom-effekt på grund av stresspåslaget när jag räknade mina frö-inköp. Jag vill ju vara som Paulina och ha en trädgård som henne. Kommer ni ihåg intervjun jag gjorde med henne förresten? Så fina svar. Hur som helst säljer hon också supersmarta verktyget Soilblockers. I nuläget är jag dock osäker på om ens det kommer hjälpa mig. Bara att trycka ut tusen små kuber känns som en uppförsbacke utan dess like. Funderade på om man kunde köpa en tjänst som går ut på att någon trycker ner alla de där miljarder fröerna, sen kom jag ihåg att jag ändå inte har råd.

Efter den deppiga insikten drömde jag mig bort på Sundborn och tänkte att det minsann inte är tvunget med rundade stänger för hörn. Den här lilla kappan satt vid en säng.

Jag fastnade i ateljén i The Danish girl. Och kom på att någon hade nämnt i kommentarsfältet hos Brittany att bokens omslag påminde henne om  ”the upstairs room in Little women”.

Eftersom jag inte sett filmen var jag ju tvungen att googla. Och jisses, det vill man ju förknippas med <3

I samma googling låg den här bilden. Inspo. Igen.

Jag lånade ut Hannas bok till min pappa. Så han kunde läsa på om gouache.

Jag fick provplattor till toaletterna på Fotografens och matchade ihop en av dem med kulören Devine.

Det är samma färg som Nomi fastande för till sitt rum. Nu har hon dock även fastnat för bröstpaneler. Vi har ju original-pärlspont på många ställen i huset så det kan absolut funka. Skulle ju vara ett sätt att spara lite på tapeten för en annan tid. Å andra sidan målar vi ju över hälften.

Nu ska jag vidare och mäta upp några för tapet. Funderar också skarpt på att använda rester från plåtningen ovan och liksom skräddarsy ett tak. Undrar just vad målaren på plats kommer tycka om den idén?! Tapet i taket alltså.