Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-4,page-paged-4,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Pappershandel på franska.

 

Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

 

 

Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

 

 

Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

8
32

Sådär man inte vill ha det och odling utan koll.

 

Jag har så ytterst oinspirerande arbetsplats. Vill ju ha det tjusigt. Små vackra stilleben och färska blommor framför näsan. Att liksom vila ögonen på när man filosoferar och funderar. Det är exakt tvärtom. I mani jobbar jag såsom på nålar, sitter alltid längst ut på kanten av stolen, timmarna går  och blicken fäster jag på ehhh… en fiskdamm.

 

 

Fast det är fint med langettsöm.

 

 

En bloggläsare påminde mig om att låna den här boken på biblioteket. Så väldigt intressant. Samma författare som ligger bakom dokumentären jag tipsade om här. Och titta, det går framåt i byggstenarna men oroväckande långt kvar till de 37500. Synd.

 

 

Har nästan avslutat att jobb till Kulturskolan´s musikallinje . Har bara finliret kvar, som blomsterkransar och utdragna tänder i en plastpåse. De sätter upp Little shop of horror. Och ja därav tänder, en gigantisk köttätande växt (där tre personer ska få plats) och sånt man gör. Tur att jag jobbar bra med min man i sådana här omöjliga lägen. Som när vi skulle göra det där trädet (alltså hur högt var det… 4 meter, 5??) Ughhh, har samlat inspiration från skräckfilmen från 1960. Haha, DEN är inte att leka med.

 

 

Många frågar om alla i vår familj gillar att göra kreativa saker. En av oss gör inte det. Inte överhuvudtaget faktiskt. Han säger själv att han hatar det. Därför blir jag extra glad när han en vacker dag gör en hund av lera .

 

 

Jag tänker inte fördjupa mig i årets odling, det är nämligen stört omöjligt. Det var en söndag i början mars då jag började stansa ut kuber med Paulinas fenomenala grej. Det var bara det, innan dagen var slut hade jag höjt Paulina, Hanna och Emily till skyarna. För deras enastående tålamod att peta ner miljarder av små osynliga frön och följa dem till makalösa blomster. I slutet av den där söndagen grät jag nästan av tristess och mindfulnessen var verkligen totalt onärvarande. Jag var så sur. Som om allt var fröernas fel, inte mitt sjukt dåliga tålamod. Ibland kastade jag hela fröpåsar, jag såg ju inte fröna för de var så minimala!! I frustration blandade jag ihop alltsammans och det som hade börjat så stiligt med märkning om vad jag planterat fallerade helt. Jag svepte plast om alla fröna, glömde (sanningen var nog mer att jag struntade blankt i det) göra lufthål och sa att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle förkultivera något.

 

 

Det som sedan hände var att jag endast tre dagar senare passerade alla brickor som jag trodde bestod av sorgligt kvävda frön. På riktigt, höll jag på att smälla av! Nästan varenda lite frö hade börjat titta fram som små gröna miniplantor. Jag kände mig på riktigt som en hemsk människa och började frenetiskt göra lufthål för allt vad jag var värd.

 

 

Jag har verkligen ingen aning om vad som är vad. Men kolla – en rosenskära! hej!

 

 

Och luktärtorna har jag inte direkt sort-koll på men jag vet i alla fall att det är luktärtor. I år har jag toppat dem flera gånger och de är tusen gånger kraftigare än förra året.

 

 

Och äppelträden blommar fast vi har raggsockor inomhus.

2
33

Framtidshem och ett helt annat.

På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

 

Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

 

 

Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

 

 

Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

 

 

Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

 

 

Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

 

0
25