• Framtidshem och ett helt annat.

    På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

    Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

     

    Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

     

     

    Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

     

     

    Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

     

     

    Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

     

     

    Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

     

  • Skämmiga hemmet.

     

    Det är en jäkla röra just nu. Själv tycker jag ju att jag mest samlar på fint. Det kunde liksom ha vart värre, jobbat med en bok om… matberedare kanske? Fatta den anslagstavlan. Min äldsta dotter tycker dock att detta är lika illa. Minst. Så förbannat konstiga saker jämt ”det är såklart att man skäms”.

     

     

    Nåja. Ibland blir det mer märkbart när hon har städat undan mina saker om någon särskild ska komma på besök.

     

     

    Den där kannan alltså. 20 spänn på loppis, ett fynd ändå. Jag har blivit så sjukt snål på loppis. Antingen har det blivit så mycket dyrare än förut. Annars är det för jag är pank. Kan bero på bådadera. Jag sa till Nathalie att jag sett en barngunga som såg ut som en sådan där gammal barnstol, ni vet med räknekulor, men att jag inte köpt den för den kostade 40 kronor. Hörde ju när jag sa det, att den kostade mindre än en halv lunch. Oklar snålhet.

     

     

    Dessa är inte loppade utan från mina föräldrars torp. Det var värst vad det kryllade av mini-moraur där. Det allra finaste är det som står kvar i lekstugan. Men detta är ett fint litet loppistips som dockmöbel tycker jag. Säg den minivärd som inte behöver en tjusig klocka!

     

     

    Och ett tips som inte har alls med mig att göra, tyvärr. Men om du befinner dig i närheten av Varberg under helgen så är det Kustfolk, mellan 11-16. I Varberg, på Brukstorget, bredvid FGL store. All info hittas här och ÅK! Alltid så mysigt och fint.

  • Maja Sten.

     

    Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

     

     

    Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

     

     

    Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

     

     

    Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

     

     

    Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

     

     

    Också för ett hem.

     

     

    Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

     

     

    Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

     

     

    Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

     

     

    Sad songs happy faces.

     

    Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

     

    Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

     

  • Hej från Norrdal.

     

    Fotografera ett hus där miljarder historier finns sparade. Minnenas högborg liksom. DET är inte en lätt match. Fy tusan. Jag berättade ju att min mamma och pappa ska sälja sitt torp, vår sommarstuga sedan långt innan jag föddes. Först min mormor och morfars. Sedan mamma och pappas. Såklart ville jag hjälpa dem att ta bilder till försäljningen. Men inte tänkte jag på att det skulle bli som en loop tillbaka till min egen barndom. Jag har grinat i smyg och funderat en hel massa på livets förgänglighet. Har inte kommit fram till en massa kloka svar men väl hur jag skulle ta mig an den här fotograferingen.  Jag menar, inte kunde jag gå in och radera ett helt stugliv liksom. Flera liv som satt sina personliga avtryck och väl en mormor, som i och för sig fortfarande är i livet, men blir 100 nästa år. Det kom liksom inte på frågan. Oavsett om huset från mitten av 1800-talet ska läggas ut i en opersonlig bostadsannons hade jag inte mage att liksom sudda ut historien. Idag sitter jag och redigerar alla bilder. Funderar på det där med minnen. Jag ser ju dem i minsta lilla detalj men jag hoppas de som ser Norrdal kan se sina önskningar trots att allt inte är utsuddat till en neutral plats. Den måste ju ändå få ha kvar sin glans. Min man kollade nyss över axeln – Åhh, nu blir jag lite rörd. Alla matcher av Chicago. Under fotogenlampan… Lite så är det hela tiden. Fasen , jag minns ju till och med hur knastret från träskorna över grusplanen lät från min säng under snedtaket.

     

     

    Vi kikar i ett av rummen. Finrummet. Det som sedan 1970 aldrig hade tanken på just finrum i bemärkelsen att barn inte fick hänga där. Och midsommartavlan som mamma gjort. den som hänger året om.

     

     

    Här gjorde jag faktiskt en rockad. På samma yta som två fåtöljer har vi alltid haft middagsbordet med alla iläggsskivor. Visst är det lite som ett dockhus såhär?

     

     

    Allsångshäften anno 55.

     

     

    Om man kikar ut genom det där fönstret ser man gamla äppelträd i hagen. Där låg en gång ett hus, men nu är bara grunden kvar. Det fina är att under åren har mina föräldrar fått så många besök till Norrdal av människor som bott här. De har berättat sina historier och lämnat gamla fotografier. I huset bland äppelträden bodde en skomakare med fru och massor av barn. Han var hovskomakare i Stockholm minsann och det är ju inte runt knuten direkt. Nu var han visserligen lite glad i spriten så det blev visst lite si och så med det kungliga skomakeriet så frun fick slita runt på alla slott i trakten för att det skulle gå ihop sig. OCH passa alla barn.

     

     

    Och påtal om något helt annat kom pappa in med vårens första gullvivor.

     

     

    På vintrarna sätter de alltid eterneller och vitmossa mellan det innerfönster och de yttre. Exakt som på Sundborn.

     

     

    Nästa rummet! Fortsättning följer…

  • Rädda svensk demokrati och kvinnohistoria.

    Första maj. Jag vill uppmärksamma er om att förvalta ett stycke sann kvinnohistoria. Minns ni huset jag skrev om, Lilla Ulfåsa på Fogelstad. Huset där den Kvinnliga medborgarskolan huserade under trettio år och utbildade kvinnor från alla samhällsklasser, i demokrati och rättsfrågor. Det är till salu och en hel hög med bra kvinnor vill nu driva det vidare i sann Fogelstadanda. Här hittar man all information. Detta är helt enkelt fantastiskt, spännande och viktigt! Framtidsviktigt tänker jag.

     

    En stiftelse vill ta över huset, driva det vidare i sann inkluderande Fogelstadanda. Jag har under de senaste dagarna fått mig berättat om projektet, historien och kvinnorna. Jag känner, om du är kvinna, dela detta vidare. Utan digitala medier kunde Elin Wägner och hennes team samla 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. 1913 lämnades underskrifterna till Sveriges riksdag. Idag med all hjälp av den digitala spridningen borde detta vara en easy peasy uppgift.

     

    Man önskar alltså en plats som kan samla alla kvinnliga författare, dramatiker, journalister på ett och samma ställe. En plats där vi kan driva kampen vidare.  Som ett kulturcentrum för folkbildning , demokrati och  för möten mellan människor. Där människor från olika platser i samhället och världen har möjlighet att sammanstråla. I frågor som rör kvinnor, politik och världen.

     

    Ett hus kanske en tänker. Hus som hus. Men här är ett hus där Sveriges kvinnohistoria sitter i väggarna. Vårt demokratiska kulturarv. Och här finns ett djupt engagemang att förvalta och fortsätta. För trots att det har hänt en del sedan 1921 så är vi långt ifrån framme.

     

     

    Har du någon gång undrat vilka kvinnor som är inristade i väggarna vid Östermalms torgs t-banestation. Jag har sett de inristade porträtten, jag har läst namnen. Men inte haft en aning. Inte alls faktiskt. Förrän förra sommaren, då jag läste Ett jävla solsken. Där figurerade Elin Wägner och alla kände ju alla, genom den då mycket aktuella rösrättskampen.  Det ena gav det andra. Namnen som är inristade är Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren Elin Wägner, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Tillsammans bildar de Fogelstadgruppen. Det var dessa kvinnor som 1925 startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Ett sant stycke kulturhistoria. Kvinnohistoria och faktiskt världshistoria. Den första i Sverige, den första i världen, den helt unika. En kvinnlig medborgareskola, sprungen ur rösträttskampen, en plats för att vi kvinnor skulle fostras till medborgare.

     

     

    Den här dokumentären har jag sett flera gånger och skickat till höger och vänster. Ljudet är tyvärr lite risigt i början men se! Från början till slut, DÅ om inte förr kommer du fatta storheten.

     

     

    1921, sist i norden , vi hade äntligen vår rösträtt och Sverige hade därmed blivit en demokrati. Att kalla landet demokrati innan är ett absolut hån mot hälften av befolkningen. Kvinnliga medborgarskolan skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna kom från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst.

     

     

    Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. I Grupp 8 sade man på 70-talet att det personliga samtalet är politiskt. På Fogelstad sade man Vi ska berätta våra sannsagor för varandra så våra hjärtan vidgas.

     

     

    Fogelstadgruppen drev också tidskiften  Tidevarvet, Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år??

     

     

    Kvinnorna som startade Kvinnliga medborgarskolan  var Elisabeth Tamm – en av de första fem kvinnorna i riksdagen. Kerstin Hesselgren – den andra av de första fem kvinnorna i riskdagen. Ada Nilsson, läkare, gynekolog, sexualupplysare som reste land det runt och informerade om preventivmedel. Hon tog sig an alla samhällsskikt, från kulturelit till de prostituerade. Hermelin, lärare skoldebattör. Elin Wägner – journalist, författare – hamnade i svenska akademin som andra kvinna efter Selma Lagerlöf.

    Alla rösträttskämpar, fredsaktivister, samhällskritiker och miljöaktivister. En kamp mot patriarkala strukturer. Hundra år gott folk, och ändå känns allt lika aktuellt idag.

     

     

    I mitt förra inlägg om huset bad jag den som skulle köpa det att förvalta det väl. Nu vill jag vara med och förvalta. Många bäckar små tänker jag. Man kan göra på två sätt, antingen köper man en byggsten här. Men det enklaste måste ändå vara att Swischa valfritt belopp till 123 20 47 231 (Vänföreningen Fogelstad) , märk med HUS.

  • SÅ fint besök.

     

    Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

     

     

    En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

     

     

    Hiro kom direkt från Chiang Mai.

     

     

    Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

     

     

    Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

     

     

    Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

     

     

    En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

     

     

    Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

     

     

    Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

     

     

    Varenda millimeter är fylld med vackert.

     

     

    Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

     

     

    Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

     

     

    Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

     

     

    Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

     

     

    Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

     

     

    Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

     

     

    Åhh.

     

     

    Vi stannade i det här rummet två timmar.

     

     

    Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

     

     

    Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

     

     

    Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

     

     

    Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

     

     

    Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

     

     

    I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

     

     

    Vi drömde färgkartor.

     

     

    Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

     

     

    Kryddor.

     

     

    Typsnittsfrossa.

     

     

    Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

     

     

    Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

     

     

    Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

     

     

    Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.

     

  • Veckomatsedel nr 13.

    Måndag måste ju få vara mattips eller hur? Jag vet att någon skrev att leta recept på nätet jag kan jag göra själv så nejtack när jag tipsade om andras fenomenala recept. Fast jag funkar lite så i mattorka att jag inte ens vet vad jag ska googla på. Mat? Middag ? Jag vet helt enkelt inte en endaste ingrediens just i det läget. Äsch, jag tycker det är fint att tipsa vidare till bra recept! Varför uppfinna hjulet liksom.

     

     

    Linn Grubbström aka Fröken Kräsen bloggar recept och reseguider här. Det är gott, enkelt och snyggt. Gillar verkligen formen på hennes sida.

     

     

    Här är ett recept med pizza toppad med potatis som jag gärna skulle vilja testa. Hittas även på Justwannahavefun om man tycker danskan är knivig. Förresten, här kommer länken till mitt eget samlingsinlägg om just hemmagjord pizza. Min man har blivit sjukt bra på pizza, han borde bygga sig en stenugn.

    Cashewburgare

    • 150 gram cashewnötter
    • 2 dl riven ost
    • 2 del ströbröd
    • 4 ägg
    • 2 msk vatten
    • 1 tsk salt
    • olja till stekning

    Servera med

    • turkisk yougurt smasatt med fetaost och oregano plus lite pressad citron
    • bröd som surdegslimpa
    • ruccola
    • rödlök
    • avocado skivad

    Mixa nötterna och blanda sedan i resten av ingredienserna till en jämn smet. Forma smeten till sex burgar och stek ungefär 3-4 min på var sida i olja. Rosta brödet och gör iordning burgarna.

    Gryta med kokosmjölk och röd curry

    • 1 citrongräs
    • 3 strimlade morötter
    • 3,5 tsk röd currypasta
    • 3 limeblad
    • 2 förpackningar kokosmjölk
    • 3 dl vatten
    • 1/2 dl finhackad ingefära
    • 600 gram blomkål, uppdelade i buketter
    • 3 strimlade salladslökar
    • 1 – 2 lime, själva safte
    • salt

    Till servering

    • Jasminris
    • 1 kruka färska koriander
    • lime i klyftor

    Dela citrongräset och skär i större bitar. Lägg citrongräs, morot, currypasta och limeblad i en kastrull. Häll på kokosmjölk och vatten. Koka i 5-10 minuter. Lägg i ingefära och blomkål. Koka upp och sjud i 5 minuter. ta av från plattan. Lägg över salladslök och koriander. Servera med ris och limeklyftor.

    Lasagne med spenat och chevré

    • 2 pkt lasagneplattor , färska (tänker att det borde funka lika bra med vanliga)
    • 150 gram bladspenat, hackad grovt
    • 1 stor gul lök, hackad
    • 3 vitlöksklyftor, hackade
    • 3 rivna morötter
    • 10 soltorkade tomater
    • 4 dl mjölk, gärna växtbaserad
    • 150 gram chevré
    • 1 kruka basilika – alltså, det går att ta torkad
    • riven ost
    • 1 förp krossade tomater – om man hinner så är det ju ganska lätt att mixa denna till en god tomatsås. Här har jag recept på den vi brukar göra till hemmagjord pizza. Skippa parmesanen.

    Fräs spenat, lök, vitlök och morötter. Mixa soltorkade tomater, chevré och mjölk. krydda med basilika, salt och peppar. Varva ostsås, spenatröra och krossade tomater. Grädda i ugnen i 20 minuter.

  • Som att dra av ett plåster.

    Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

     

     

    Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

    Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

     

     

    Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

     

     

    Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

     

     

    Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

     

     

    Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

     

     

    Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

     

     

    Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

  • Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!

     

    Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu,  på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta.  Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.

    Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet  seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.

     

     

    Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats  exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!

     

     

    Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till.  Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.

     

     

    En musikstudio. Såklart.

     

     

    Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.

     

     

    Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!

     

     

    Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.

     

     

    Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.

     

     

    Vill också ha ett piano närmast köket.

     

     

    Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.

     

     

    En öppen spis.

     

     

    Och ett New York loft. Med utsikt.

     

     

    Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.

     

     

    Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.

     

     

    Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.

     

     

    Hejhej Karla-Therese!

     

     

    Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.

     

     

    Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.

    Bilder från  Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad

     

  • Tjingeling!

     

    Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

    Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

     

     

    Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

     

     

    “Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

    En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

     Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

     

     

    De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

     

     

    Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

     

     

    En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här🌸⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill 👌🏼

    Exakt så!

     

     

    Vi påskade också. I förväg.

     

     

    Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

     

     

    Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

     

     

    Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

    Jamen dåså, vi syns imorrn!