Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-4,page-paged-4,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

På en torsdag.

Såklart att vi gör. Liv´s jeans är härifrån.

För övrigt är mina barn inga frukostmänniskor. Det som nästan alltid går ner är dock en variant av Nana Icecream. Men utan chiapuddingen… Vi tar frysta bananer om vi har. Fast lika ofta är de ofrysta plus frysta bär och lite havremjölk. Det blir som mjukglass och de äter med granola till. Kort och gott. Ibland gömmer jag ett rått ägg eller två. Fast verkligen i smyg annars tycker de att det känns lite knäppt på något vis. Och om de ser i kors av trötthet byter jag ut havremjölken mot en skvätt av denna. Den drycken är sötad med fruktos och gör liksom susen.

 

En liten kudde till Linn´s kattunge Spiken. Den här kudden har legat i vår bil i en månad och farit runt här och där. Men nu har den fått en röd rosett.

Om det finns något kvar i botten på Vitamixern, av det där glassiga så blandar jag i vad jag kan hitta för slattar i kylen. Yougurt, mjölk, juice… Sätter igång den igen och vips har de mellis till eftermiddagen. Eftersom den är så tjock och så mycket frukt plus bär i starten så blir det perfekt smak för en drickbar smoothie.

Jag gick på kurs med min pappa idag. Vi provade oljepastell, torr pastell fast mest blir det akvarell. Tjugosju år sedan sist så det är verkligen på tiden.

Fick finpost. Igen! Fy tusan vad himla snälla alla är. Den här gången kom den från London och Lucky Bird. Älskar korten som Kim gör för hand. Vi hade dem i butiken förut och de är så galet vackert präglade. Ska visa resten senare.

Ibland tycker jag det är svårt att förstå storheten av på bild. Men de är liksom väldigt tjocka, djupt präglade och ibland är det guld i botten. Som humlan här.

Blombord alltså. Lite Carl Larsson över det hela. Men det är så smart att placera där man minst räknar med en växt. För en gång skulle tycker jag att mina växter växer så det knakar. Nästan lite nojjig över att det bara är en fas eller nåt, att de plötsligt ska vara vissna när jag vaknar en morgon.

Äntligen har jag möjlighet att sno åt mig Johanna igen. Hon har ju jobbat fullt ös på Ändebol hela sommaren som förresten har öppet för Skördehelg och Aptitrundan nu på lördag och söndag, 9-10 september. Kolla hur supermysigt förra året. Nu är vi i alla fall supertaggade för en ny kollektion i vårt samarbete med smycken. I fint sällskap av gullungen Alice drömde vi loss ordentligt om vad vi önskar allra mest just nu.

Utan att avslöja för mycket så kommer vårt smycke She´s a rainbow få en kompis. Jag har nämligen snöat in helt på ädelstenar just nu. Och på Lotta på Bråkmakargatan…

Ni minns kanske historien om våra blåklockor? Att en dam lät oss förvalta hennes örhängen från 20-talet. Nu har det hänt igen. Örhänget som ligger till höger rymmer samma historia. Och hur vackert kan man tänka. Art deco och den där pärlraden runtom är ju bara ljuvligt.

Johanna kläckte den fenomenala idén om ringar och där pärlan satt fäster vi små månadsstenar. Alltså. Hur fint?!

Jag fick känslan av att min gamla handgjorda spegel påminner om Svensk Tenn´s  nyproduktion av Estrid Ericsson´s Spegel 2492. Fast det var vid ett väldigt svagt ögonblick och tillsammans med min livliga fantasi. Å andra sidan, kan man ju fantisera ganska länge och nöja sig med rätt många varianter av speglar när man kollar in prislappen. Och ja, jo jag förstår värdet av gediget hantverk och samma kokiller som på 40-talet men 32 tusenlappar…

Precis innan torsdagen började lugna ner sig såsom den gör när en efter en ramlar in efter dagens aktiviteter kom brödleverans via min pappa, från min mamma. Jag som redan vid lunch blev lycklig över en varm vegogratäng kände mig fånigt bortskämd. Fast mest väldigt tacksam. Nu ska jag börja läsa den här boken och ta en ljummen kvällsmacka. Gokväll och varm kram!

5
22

Drömkalendern.

Jag fick en påminnelse idag om något att hämta ut. Eftersom jag inte väntade på något alls blev jag supernyfiken när där låg ett tungt paket och väntade. Blev glatt överraskad över det fina innehållet och så nyfiken på titeln Drömkalendern. Ja ni hör ju liksom själva det fina i den grejen. Presenten som bestod av en hel massa vackra strukturerande block och den drömmiga kalendern kom från Sanna Sporrong och jag säger Tack, tusen! Vilken fin present!

Drömkalendern beskrivs som ett verktyg för att ta reda på vad du vill med ditt liv. Det kan låta mycket begärt av en bok men grejen är att jag tror så stenhårt på den här typen av självhjälpsböcker. Kan man säga så? Jo, men något som hjälper oss att stanna upp och faktiskt fundera. Inte bara hetsa från det ena till det andra och aldrig någonsin, ens tänka på, att sätta sig ner och pränta ner dagens lyckokast. Jag tror på det skrivna ordet, jag tror att det fastnar bättre i vår redan fullspäckade hjärna. Jag tror så himla mycket på att ta sig tid för reflektion. Och att på så vis inse att de små sakerna i vardagen är värda exakt lika mycket, och oftast mycket mer, än de storslagna. Jag tror så många glömmer på vägen, när allt ska gå i rasande takt, med bekräftelsebehovet flåsande i nacken och på evig jakt efter det lyckade. Och när en sak är uppfylld är man redan i nästa steg påväg mot nästa. Det är väl därför många glömmer andas på vägen.

Kanske handlar det om att genom dina små anteckningar blev medveten. Att göra tillvaron, om inte kanske alltid glasklar, så mer synlig.

Kalendern har en veckoplanering där hälsan och ”tacksam för idag” rutan har lika stort utrymme som aktiviteterna. Nu ska jag berätta en sak som kanske låter högtravande som attan men jag lovar dig att det är fint. Ibland när vi käkar middag ihop allesammans har jag en bok där jag brukar skriva just en liten anteckning om vad var och en har för tacksamhetsgrej just den dagen. Ibland tar vi också om man har något särskilt mål för morgondagen, för att skapa lite pepptalk möjligen. Grejen är ju liksom att bara tänka till, att fast det bara var en alldeles vanlig dag så kändes det sjukt fint:

  • att inte komma till final i brännbollsturneringen
  • att jag fick ett barndomsminne när jag åt en kalaspuff
  • att jag blivit som en tant fast jag är 13, som älskar att städa och att titta på Malou efter 10. Det är soft på något sätt.
  • att jag har ätit falafel för tredje dagen på rad

 

Och som mål för morgondagen kan ju vara sådant som:

  • att fly från en som är kär i mig
  • ta det lugnt
  • vara lika trevlig som idag

Klart man kan behöva lite extra pepp på det.

 

Kalendern innehåller mycket läsvärt och tipsigt. Frågestunder och listor att fylla i. Alltsammans för att fokusera på vad är det du tycker nu igen. Kanske glömde du något på vägen. Lätt hänt faktiskt. Kanske drunknade stolthet i en massa stress, kanske hann du inte att prioritera det du tyckte var viktigast, kanske har du aldrig någonsin vågat närma dig, inte ens petat lite på det där du ville förändra.

Idag fick jag ett samtal från Bris och vi pratade bland annat om hur psykisk ohälsa ökar alarmerande bland barn.  Jag tänkte direkt när jag bläddrade i Drömkalendern att varenda unge borde ha en egen. Det skulle vara precis lika viktigt som vilken annan lärobok som helst. Att redan i samma sekund som man lär sig att skriva A och B lära sig att känna efter i magtrakten hur man mår. Åtminstone förstå varför man mår si eller så. Och att det faktiskt inte är ett dugg farligt att ha fjärilar-i-magen-dag eller en morgon som känns blå.

Såklart blir allas drömkalendrar världens finaste dagböcker. Vi skrev ju mycket oftare dagböcker förr, att gjorde vi? Och tänk bara på alla brev… Man skrev om när solen gick upp, hur halmen växte och jämförde regndroppar med året innan. Och såklart skrev man om oro, hemlig kärlek och om drömmar som inte riktigt hade sett dagens ljus. Om blå dagar och sorger och bedrövelser. Kanske minskade oron i storlek, kanske gjorde drömmarna exakt tvärtom. Precis i samma sekund som man formulerade dem bägge i ord. Som magi eller hur?

Tack igen, för dagens finaste överraskning! Du hittar alltså Drömkalendern och alla fina skrivböcker här. 

3
25

#livetruntkranenevent

Jag var helt säker, redan innan jag for, att Nanna och Catarina skulle ordna ett par magiska dagar på sin barndoms plats. Att allt skulle vara fint, lugnt och bara mjukt. Att vi skulle hinna växla så väldigt många ord och lyssna till flera historier. Det visade sig att jag hade helt rätt. Men inte visste jag att vi också skulle ha möjlighet att landa i total tysthet och ett landskap som förtrollade mig alldeles. Jag somnade som en stock i ett kolmörker vid berget och jag vaknade tidigt med som ett dis över Orsasjön. Drog på mig alldeles för lite kläder, inga strumpor i träskorna och insåg att luften var höst.

Jag tänkte på alla fina samtal dagen innan. Det otroligt inspirerande besöket på Zorn-gården som fick mig vilja bygga en bäddsoffa och börja fundera på att skåp liksom inte behöver se ut just som skåp för att vara ett. Och vet ni vilka som fototillstånd på gården?! Bara en sådan sak…

Jag tänkte på middagen kvällen innan, på Smidgården och Röding från fjällsjöar och Granskottsglass. Hur hela Dalarna verkar andas en stolthet över sina vidder, sitt kulturarv och sitt hantverk. Hur man värnar om hållbarhet och lokala kunskaper. Hur företag som Mora Armatur snart har funnits och verkat på samma plats i nästan 100 år. Allra mest tänkte jag att jorden är en vacker plats. Men nog att den gör något alldeles särskilt med människor som är uppväxta såhär. Skogar som verkar vara i oändlighet, likaså sjöarna. Och fjällen.

Sedan plockade jag hallon vid vägkanten som en slags första frukost.

För att sedan ta mig tillbaka till frukosten i fäboden. Alldeles full med finingar förutom Elisabet som gått på den allra längsta morgonpromenaden.

Anna och Nanna och blommorna man ville ta hem. Det ville jag också med rönnbärsslingan i huset, himmelin vid öppna spisen och den virkade lampan.

Självklart ska ni veta allt om varför Zorns hem var så väldigt inspirerande. Och om vår vandring bland mässingsblänk och hantverkstraditioner på Mora Armaturs fabrik. En annan dag.

Saknar dem redan. Hela högen! Linda från Volang. Nathalie och Matilda från Babes in boyland, Hanna Wendelbo, Nanna & Catarina, Elisabeth från Little Day och Elin Lannsjö. 

Det var i Östnors by allt började. Jag slukade historier om moraklocksindustri och digerdöd. Och stod exakt på fläcken där Sveriges allra första symaskinsfabrik låg. Eller fabrik kanske var att ta i men allt är ju relativt. Åtminstone var det just där man började bygga ihop en symaskin. Den allra första och sedan flera. Jag fick berättat att kvinnor i Dalarna alltid har varit extra starka och tänkte att det är ett bra arv att bära. Sedan tyckte jag lite synd om han där med filmkameran. Det är ju inte direkt struktur i bloggerskor med varsin kamera i handen. Hit, dit och tillbaka. Någon extra snabb och vilse. En annan alldeles efter.

Alla dessa väggar och Nathalie.

Jag fick lära mig att faluröda väggar kan bli bruna av åren och solen. Som en solbränna liksom. Och så var det en annan vägg och Elin.

Det är verkligen fågel, fisk och mittemellan bland fint att fotografera.  Det var ärligt talat helt rasande vackert här. Helt klart en egen värld.

Hela huvudet är fullt av kurbitsmålningar och en hel massa olika färgkombinationer. Husen vi besökte var inte vita och inte strama. Inte på en endaste fläck. De innehöll nästan alla färger jag kan räkna till och varför ha vitt på fönsterfoder och dörrkarmar när man kan ha exakt vilken annan färg som helst. Varför låta väggar vara tomma när man kan fylla dem bonader, textilier och för all del en och annan målning som kanske kan ses som en saga. Och varför i hela friden bara bygga en säng, när man ändå kan sätta dit ett skrivbord på hörnet, när man ändå är i farten.

Workshop med Mora Armatur. Jag är verkligen förtjust i att fundera åt andra företag. Att ge en annan syn på något från ett annat slags perspektiv. Nathalie, Hanna och jag pratade viktigheter och om sådant som bara är vackert. Hanna är förresten inte bara mönsterdrottning, hon är dessutom grym på instagram.  Så om ni tänker att det var värst vad hon (alltså jag) har blivit snitsig på sina instastories och så, ja då kan ni tacka Hanna.

Rönnbären och Linda.

Så sjukt stolt att Linda har våra smycken på sin arm och hand. Rosarmbandet och She´s a rainbow med familjens månadsstenar bär hon varje dag och jämt och It´s a bow är hennes förlovningsring. Jag smälter så fint <3

Nu ska jag lägga huvudet på kudden och tänka att det var då alldeles fantastiskt vad hösten började extra vackert. Tusen tack Nanna & Catarina & Mora Armatur för ni visade mig som en gömd skatt. Det är ju inte så att jag inte kände till Dalarna innan och jag har säkert varit där någon gång när jag var liten. Men det var så mycket mer magiskt än vad jag kunde föreställa mig. På alla sätt och vis.

 

1
40

Our weekend diary.

Min helg började med ett enda långt och mycket fint race inför den andra gatufesten här i stan. Ni kommer såklart få ett helt inlägg från den men vi tar ett par snabba. Ayath från North Dakota var på besök i Katrineholm hos sin syster och hjälpte oss från tidig morgon tills midnatt. Alltså ingen av oss andra kände varken Ayath eller hennes syster. Hon dök liksom bara upp på förra festen och tänkte att oj, hur himla fin fest! Får jag hjälpa er vid nästa?! Såklart att hon fick! Hur härligt möte?! Måste hinna träffa henne igen innan hon far tillbaka. Vi tyckte så mycket samma saker, från allt om hur jobbigt det är med solgassiga dagar till hur vi älskar när varenda rum får vara sin egen unika värld.

Alltså. Om första festen var fin och superlyckad så var den andra festen HELT fantastisk!! Vet ni hur många som dansade järnet innan kvällen var slut! Jag är så in i vassen glad att varit inblandad i detta, på något vis känns det som det aldrig tidigare hänt något liknande här i vår stad. Jag hoppas att detta bara är början! Kristo tyckte jag och Jenny (en av initiativtagarna) liksom var som självlysande under kvällen. Bara för vi var så himla glada att allt blivit så bra.

 

När man får höra om en blomsteräng på sensommaren gör man ju allt för att dra med någon dit. Man vill ju liksom inte gå miste på hela alltet. Liv var noll sugen på det hela. När jag dessutom drog på henne ett par sjuttisklänningar och ett par jeans, som grämer mig i det högsta att jag inte kommer i, så trodde hon att jag blivit typ galen. Hon kunde inte förstå varför i hela friden jag inte kunde välja lite snyggare kläder och varför hon skulle ha mina skor? ”Mina ben blir ju sjukt långa, de ser ju en mil långa ut!!!!” Jag tyckte ju såklart att hon var helt amazing i samtliga outfits men det krävdes en lång envis förhandling…

Hittade en bild från förra helgen. Det här måste väl vara höjden av mys! När jag öppnade dörrarna och hittade fötterna på rad såhär, så tänkte jag att det måste vara därför vi nästan alltid säger ja till att sova över.

Just förra helgen råkade det bli allt som allt åtta barn. Lätt hänt när man har fyra egna.

Hämtade ut ett par prints av en bild från förra helgen. Det är så fantastiskt smickrande alla ni som hör av er om att köpa mina bilder. Och jag vet att jag är en katastrof att få till den där printshopen. Har lovat att ta mig rejält i kragen. Allt är egentligen klart för säljstart men jag ska bara sno till mig lite tid för det allra sista fixet. Men tack snälla ni som frågar, det gör mig pepp, glad och stolt! Att ni gillar!

Vi fick en varsin present, jag, Liv och Nomi. snällt, Ulrika! Såklart ska ni få se innehållet.

Jag förberedde ett samarbete och frågade Kristo om hjälp med matstylingen. Åhh tumblr, sade barna.

Någon som undrar hur det gick med Liv och blomsterängen? Jo men vi förhandlade litegrann, åkte till stallet och hämtade Nomi, åkte för att köpa godis, försökte dra upp en bil som kört över kanten på Ica, lämnade Nomi och lördagsgodiset där för hon ville inte missa när brandbilen fick komma till draghjälp istället. Men sen så. Fast då började det såklart att regna.

Sedan hängde vi under träden och Liv hoppades att inte en enda kotte skulle dyka upp.

Men skam den som ger sig. Kolla ängen och Liv här, vetja! Väldigt härligt tillslut : )

Nu ska jag packa för en färd till Dalarna imorgon! Inte varje dag minsann. lj mig på stories, tänker att det blir så mysigt!

 

2
29

Lyckliga gatorna #katrineholm

Förra fredagen var det gatufest här i Katrineholm! En fest som tagit sin början i en önskan om att öka tryggheten, gemenskapen och engagemanget i staden. Med inspiration från tv-programmet Lyckliga gatorna som gick för några år sedan hade man lånat idén med att sammanföra unga och mer etablerade artister. Ett sätt att bädda för möten genom människor helt enkelt. Över generationer, åldrar, traditioner och gränser. Det hela blev bara så himla fint!

Jag och en tjej som heter Anna (som tyvärr inte fastnade på någon bild just här) har skapat miljöerna. Ska se till att fotografera henne imorgon, hon går tredje året på estet. Eftersom det här är liksom vid sidan av mitt vanliga jobb så har vi fått sno oss tid när vi kunnat och det var väl på håret att vi lyckades få ihop det till första festen skulle gå av stapeln. Men av fantastisk hjälp från höger och vänster så tycker jag att det blev som vi ville. Enkelt, opretentiöst och bara mysigt. Snällt liksom. Jag tror verkligen på den här idén att mötas under lite lagom festliga omständigheter. Kom som du är och häng en stund. Det behöver liksom inte vara storslaget och värsta pådraget. Snarare tvärtom. Minsta lilla möte är ett jättekliv mot ökad trygghet. Oväntade bekantskaper och nyfunna vänner kan gå hur långt som helst, det är jag helt övertygad om.

Tänk vad mycket folk det kom! Från alla delar av staden! Faktiskt blev matserveringen tagen på sängen, och vem blev inte det. Man hade förberett mat för två gatufester men det var soprent i alla skafferier efter den första. Kärt besvär.

Vad ska man välja en dag som denna?

Ansiktsmålarna var extra bra!

Den mesta rekvisita eller hur man nu ska säga var loppis, inlånat eller skänkt. Till sandlådan handlade vi sådant med rolig form gjort utav koppar och en massa bakformar såklart.  Trodde loppisar skulle drälla av träskedar och slevar men jag fick lov att köpa helt vanliga plastspadar.

Jag bestämde någon dag innan att ett bord där man fick pärla vänskapsarmband var på sin bästa plats. Bara FRIENDS-bokstäver fanns. Koncentrationen var på topp nästan jämt.

Min mamma tog över rodret vid pärlbordet så att ingen gick loss på tre meters halsband. Hon portionerade bokstäver, knöt knutar som aldrig förr och fick lov att assistera i både det ena och det andra.

Stämningen var fin och vi var alla glada att regnet hade slutat vid lunch.

Kristo hade hamnat i skyltmani, snygg sådan.

Och så många meter vimplar det hade sytts! Vi hade köpt tyg på loppis såklart och körde snabbvarianten av vimpel, klippa och sy med mina gamla overlockmaskin. Så länge trådarna håller sig där de ska vara är det som terapi.

 

Vid morgondagens gatufest ska jag klistra fast mig vid scenen för att inte missa något endaste grymt uppträdande. Min kompis Cia var ihopkopplad med Zaki och deras nummer var så man fick finrysningar. Så många begåvade på en och samma scen. Imorgon är det även öppen scen, ta chansen vetja!

Vi hade byggt som ett jättedäck av lastpallar. Trasmattor hade vi hundratals och dem täckte vi varje sittplats med. Fotbollsmålet fick vara extravägg, fast en mjuk.

Hur fin?

Den här bilden får mig att tänka på ett annat land. Den känns liksom inte Katrineholms-typisk i alla fall. Eller från och med nu, är det kanske just så det är?!

Väggen fick ta en tur hit.

Alla jag känner var där.

Morfar och tre av nio barnbarn.

Vi hade gjort en hel del skyltar. Mycket av inspirationen hämtade vi från Marina som jag ju berättade om tidigare. Och på Strömma finns en hel del ord…

Vi höll ju till på en skolgård denna gång. Imorgon blir det på riktigt gatufest på andra sidan staden då man stängt av gatan närmast den norra kyrkan.

Om Marina har ladugårdsdörrar med alla människors favorit musikrad så hade våran fest klotterplank för ”bara snälla ord”. Vi hade dock återanvänt klotterplank från en workshop på perrongen.

#hatahat

Dagens raraste var att Liv hade fått en massa klotter tillägnat henne själv. Bottnat i ett visst Musical.ly…

Solen gick sakta ner och allt var bara mjukt.

Vissa av barnen frågade om vi skulle ha fest på lördagen också och att det hade varit fint för alla kändes så lyckliga. Då blir man ju glad i själen.

Jag hoppas det här är bara början. Att den första gatufesten får tusen andra efter sig. Men till att börja med kör vi imorgon igen, kl 17 på Norr.

12
32

typiskt oklart blogginlägg.

Idag har jag tilldelat mig själv en strukturdag. Låtsats att jag är en sambandscentral (funderar lite på den liknelsen…). Vilket jag inte alls är så egentligen spelar det ingen roll. Jag och struktur är ingen match in heaven och vad är augusti för månad egentligen? Jag önskar mig två. Två augusti alltså eller åtminstone smartare upplägg. Om man lägger ihop sitt eget jobb med alla barnens skolstarter, uppstarter, schemaplaneringar, utvecklingssamtal, välkomstsamtal, avslutsamtal och möten om allt man kan tänkas ha möten om.. jamen då blir det ju helt enkelt jätterörigt. Just nu vet jag inte skillnaden på fiol, trummor, teater ena gruppen, teater andra gruppen, piano, fotboll, saxofon, discodans, jazzdans, streetdans och så vidare. Och vissa tycker att mess är toppensättet att strukturera scheman på, andra tycker brev, några tycker mail.. (Någon tycker lite av varje, de är nästan bäst. ) Man vet liksom inte var exakt man kan förvänta sig att hitta informationen. Eller missen, allt man glömt. Och alla bara skriker hallå, hallå, hallå svara då någon gång! Vem i hela friden lyckas med augusti?? Inte jag i alla fall.

Morgonens sötaste var i alla fall Liv med glasögon. Nomi önskade sig ju också det för ett par år sedan. Med klarglas. Men Liv köpte sina på HM tror jag. Häromdagen sade hon:  ”Mamma, jag önskar mig tandställning. Alltså räls. Det är skitsnyggt.” Jag fattade ju önskningen med tyckte den var en aning knepig då hon inte behöver någon tandställning. Då drämdes dörren igen med en supersmäll.

Kolla till vänster, där ser ni en del av min superstruktur! Visst ser det jättebra ut såhär långt!? Vet dock inte om det håller ända in i kaklet så att säga. Om ni undrar vad det handlar om så är det plåtningar inför hösten. Och varje plåtning har ju liksom specialla önskemål och riktingar. Och då tänkte jag liksom fylla på vid varje. Men om någon sitter på fina strukturtips för ordning och reda så kan ni ju dela dem till mig. Det får gärna inkludera vardagskaoset med fyra barn också, när ni ändå håller på. Ser ni mässingsskålen där till höger, den väger som järn och jag är överförtjust i att ha den som blomfat.

Påtal om blomfat. Den här keramikskålen var ju så otroligt vacker. Det är något med guldet och kanten och blommorna.

Kolla vad fin! Och kostade typ inget pågrund av sprickan.

Och från det ena till det andra höll jag på och tog något slags porträtt av mig själv. Eller typ tusen. Anledningen, som fortfarande är en hemlis, är bra mycket roligare än själva fotograferingen. Nu ska jag äta upp mina popcorn (har hört att det är ett måste vid sådana här dagar), ge mig en klapp på axeln för jag varit väldigt fokuserad idag. Sedan ska jag hämta mina fyra barn som jag satte på tåget till Stockholm vid lunch. Jag är totalt grön utav avund, de har varit på kostymprovning idag, inkluderat hårklippningar i 40-talsstil och smink inför en långfilm de ska vara med på ett litet hörn av. Och jag orkade faktiskt knappt se bilderna som Kristo skickade från kostymförrådet. Ett par syns här på hans instagram. Vilken dröm. Jag spanande in kilometerna av kläder för varje årtionde, miljarder utav skor, hattar… Alltså. Mitt i allt strukturerande kunde jag inte låta bli att tänka på hur det vore att byta jobb såhär på äldre dagar. Vi kan väl säga att jag ändrade fokus då ett tag. Men det måste väl också räknas? Fokus som fokus.

8
29