Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-4,page-paged-4,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

16.47 och hej fortfarande solen.

Vi fikar in sportlovet med olika sorter. I vanlig ordning får vi dela tills de minsta beståndsdelarna för alla vill smaka allt. Allt utom semlan. Absolut inte semla, barna och kompis är överens. Själv är jag överförtjust i nötkakor.

Kan inte mer än älska att våren kom i februari. Å andra sidan är det högst osäkert om vintern ens dök upp. Om man tänker på snön som aldrig var. Nästan i alla fall.

Köpte en rosa matta för ett par veckor sedan. Bra rosa och bra, återvunnet material.

Glas. Jag gillar klarglas och glas i alla dess former och färger. Och har väl egentligen alltid varit fascinerad. Ni vet sådär på glasbruk och blåsningen och hettan. Storögd betraktelse liksom. Fast ändå så har jag varit mer keramisk under en tid. Nu utesluter verkligen inte det ena det andra men redan vid jul letade jag fram allt glas jag gömt. Och nu i solen så är det ju helt magiskt. Till och med fönster med väder och vind och spår från regnskurar i evighet, kan ju kännas magiska. Lite i alla fall, om man kisar. Fredag då… ha en fin!

 

 

1
17

”Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…”

Nomi och jag låtsades att vi hade bakprogram för att mota bort feberbacillerna. Jag har aldrig sett ”Hela Sverige bakar” men enligt Nomi var det exakt. Det hade något med själva uppläggningen att göra.

Vi slog till på kakor med chokladbitar. Är det sjukstuga så är det.

Nog för att vaniljpulvret luktade som hästmat men smeten blev desto godare.

RECEPT

125 gram smör, mjukt

1 dl råsocker

1 ägg

1,5 dl mjöl

0,75 dl havregryn

0,5 tsk bakpulver

en nypa salt

1 tsk vaniljpulver

100 gram mörk choklad

skal av lime

Vi vispade smöret, råsockret. Rörde i ägget. Blandade mjöl, havregryn, salt, vaniljpulver och bakpulver. Blandade med smeten. Hackade chokladen och rev limeskalet och blandade i detta med. Sedan gjorde vi en en rulle av degen, rullade in den i bakplåtspapper och lade den i frysen. För att frysa den i en timme sådär. Sedan skar vi 1 cm tjocka skivor och gräddade kakaorna i 180 grader tills de såg klara ut. Det bästa av allt är att vi har hälften av kakdegen i frysen, till imorgon eller något.

När vi väntade på kakdegen i frysen tyckte Nomi att vi skulle se Mandelmann´s Gård. Hon hade redan sett en hel hög med avsnitt med sin kusin men ville absolut se från början och igen. Helt enkelt för att hon och Estrid redan hade bestämt, som av en händelse, att våra familjer skulle flytta till en sådan där gård som Djupadal. Kanske till och med exakt en sådan. När allt kommer omkring, så vore det fint om vi kunde göra det ganska så snart. Imorgon möjligen? Åtminstone innan våren kommer.

”Vem skulle inte vilja bo där? Ja, en skräpmatsfamilj kanske…”

Vi skivade kakdeg och hon sade något om att hon skulle älska livet varje dag sådär på landet. Estrid med. Och att det inte alls är äckligt med komockor. ”Det är ju helt naturligt. Och bor man på landet så får man ju bajs hela tiden. Nästan jämt. ” Att det kommer med djuren borde jag fatta.

De skulle tydligen ha ett eget program också, hon och Estrid. ”Det kan vara som Mandelmanns. Nästan samma. Sådär härligt och Gustav är glad hela tiden. Det skulle bli jätteuppskattat vårt program. Vi är ju barn.”

Och han bygger ju saker också. En pizzaugn och sådant där. Det kan ni vuxna göra.

Sedan åt vi kakor, pratade om alla lammungar vi skulle ha och om att det där med stan kanske var något alldeles förskräckligt onödigt.

Kvällens sagobok. Eller möjligen kokboken.

5
36

Tack solen, du bländar mig.

Alltså. Tack solen. Du bländar mig och jag välkomnar att du skiner rakt på alla dammiga skrymslen. Hellre vårkänslor än de vinterdova och till synes dammsäkra hemmen, trots att det bara är på låtsats.  Har insett att den här lilla bänken får agera stället där saker hamnar. Som blommor som nästan dog av elementvärmen. Förresten, bordet är ju detta som vi betsade en gång för att ha ute. Det hamnar inne på vinterhalvåret. 

I helgen när vi var i Stockholm insåg jag det totala överflödet i blomstervärlden. Alltså, missförstå inte, vackert ju. Jättevackert, till och med när man kikar in en till synes anspråkslös blomsteraffär, under marken precis vid tunnelbanan. Jag förvånas faktiskt lite över mig själv, hur jag överhuvudtaget lyckas få ihop något i blomväg då utbudet är cirka en tiondel härhemma, om man jämför. Och det kan man ju göra ibland… Å andra sidan finns det ganska mycket plats för kreativa lösningar inför fotografering som kräver just en superbukett. Och jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur många blommor som hinner vissna innan någon har köpt den.

Om man nu inte måste ha jättebuketter måste väl ändå bästa sättet att komma runt det hela vara att handla enstaka av just de blommor som du kanske inte hade valt till jättebuketten. Jag menar att jag kanske inte hade köpt 25 orangea ranunkler men väl en. Vaser från loppis. Det går ju inte att ha för många eftersom de funkar så bra i en grupp. Med eller utan blommor. Ibland ids jag inte ens byta vatten när jag byter blomma. Så ska man säkert inte göra. Annars vattnar jag krukväxterna med vattenskvättarna innan jag fyller på nytt.

Annars då…

1
20

sista rummet.

I höstas tog vi oss an ”det andra” köket i vårt hus. Eftersom vårt hus var ett tvåfamiljshus när vi flyttade in, med en lägenhet på vardera våning, så har vi haft ett kök till övers i tio år. Rummet ligger bredvid Nomi´s och skulle bli Liv´s.

Första tiden, när vi renoverade undervåningen, bodde vi på övervåningen, och då var köket perfekt. Björnbärsbårder till trots. En salig blandning uppenbarade sig bakom köksskåpen. Jag tyckte vi kunde behålla en del såhär, det tyckte inte Liv.

Helst ville jag behålla den här väggen också. Med turkosa plankor och råa plankor på resten. Det ville inte Liv.

I det här inlägget syns vad Liv har för plan med det här rummet. Kanske raka motsatsen till att behålla brunt. Hon hatar nämligen brunt om någon nu trodde något annat. Precis som det ska vara om ens mamma älskar brunt och gamla plankor.

Jag tyckte i alla fall att väggen var hemskt vacker som den var.

Och sedan skulle Nomi på spökkalas och tänkte att hon kunde vara Wednesday i Familjen Adams.

Vi bestämde där och då att vår övervåning ska ha lutade och vitoljade trägolv. Överallt. När vi flyttade till huset hade vi erfarenhet av just den typen av golv, då vi gjort samma sak i flera lägenheter. Vi bestämde oss att undervåningen skulle få sådana golv medan jag var bergsäker i ett beslut att  övervåningen skulle få vitmålade. Hade alltid drömt lite om det. Sagt och gjort, vi målade alla såpade trärena plankor med täckande vit färg. På den tiden fanns det dessutom en golvfärg som blev extra hård… Första åren tyckte vi det var härligt och fint men allt efter golven på undervåningen åldrades med värdighet var det precis tvärtom med de på övervåningen. Vi fick känslan av att de inte andades och inte var de lika mjuka och sköna att gå på heller. Så när vi tog fram trägolvet under åttiotalsparketten i Liv´s rum bestämde vi oss för att detta rum skulle få vitoljade golv. Utan tvekan. Och skulle gärna göra detsamma i alla de andra rummen. Dock var vi väldigt osäkra på om slipmaskinen skulle lyckas få väck den vita färgen och bestämde därför för att prova i Nomi´s rum. Det var inte enkelt någonstans och ett jäkla jobb som jag inte var en sekund inblandad i. Men efter mycket slit var golven trärena. Det kändes som ett helt nytt rum och som om luften förändrades på studs. Så nu vet vi det. Ska leta upp tips för vitoljade golv och dela med er.

1
22

for the monday coffee.

En av mina favoritfotografer är Linda Alfvegren. Jag är väldigt förtjust i hennes sätt att fånga känslan i bilden på ett befriande och otillrättalagt sätt. Oavsett om det handlar om personporträtt, miljöer eller inredning. Det är liksom alltid känslan som sätts först, om det sedan betyder att något bredvid inte är exakt spelar det ingen roll alls. För hennes bilder känns alltid i magen. Hon har nyss uppdaterat sin printshop och Auto är en av mina favoriter.

Begåvade duon Babes in Boyland lär ut fototricks i en generös guide.

And it´s in English! A photo guide by Babes in Boyland.

Emmas bebis har det så himla fint med sammetsdraperier! Kanske den perfekta rumsavdelaren.

Risken med alla volanger är väl att man får ett lätt överslag såhär års. Men denna är vacker. 

Hannahacarpenter  har jag följt länge på instagram men i vanlig ordning missar jag att klicka mig vidare. Så visar det sig att hon har en högst härlig blogNu är jag måhända partisk i frågan men låt bloggar få finnas kvar. Låt inte de snabba flödena som instagram ta över. Tänker att vi behöver orden med. När jag tänker efter så är kanske bloggar det bästa som hänt världen. Näst efter kärlek då.

1
15

our weekend diary.

Var det årets musikhändelse? Kanske århundradets? Det beror sig kanske på vem man frågar. Men jag lovar att många fler än hon på bilden skulle skriva under på att det var en självskriven succé, nästintill drömlik, när Marcus & Martinus fyllde Globen ett par gånger under lördagen.

Väldigt mycket tur att bo mittemot Beyond Retro. Mindre tur på storlekarna.

Fikade oss genom lördagseftermiddagen. Allra helst på Petrus på Swedenborgsgatan.

Kan man annat än älska affärer som Pen Store.

Det är  fullt möjligt att hänga på ett sådant ställe resten av en lördag. Gillar dessa skissböcker.  Pappret är perfekt. 

Vissa hade jojo-lära när vi andra provade oss igenom alla tusentals färger av pennor.

Vi bodde i en kompis lägenhet där utsikten är som Paris och Charlie var helt säker på att högra huset egentligen var ett slott. Var det någon som såg månen igår? Den låg kvar precis här över hustaken när jag vaknade och det var magiskt.

En tidig middag på Rost. Gillar när ställen spelar levande jazz på lördagseftermiddagen. När det finns både Råttfällan och Yatzy och allt bara är varmt och liksom långt ifrån det rackarns ängsliga.

Ett flipperspel kommer man långt med.

För att inte tala om en motorcykelverkstad vägg i vägg. Snacka om heaven. För vissa.

Och Nomi sjöng upp sig med Trocadero. Och resten är alltså musikhistoria. Tillsammans med storasyrran bland tusentals. Och en pappa framför storbildsfotboll i på något närliggande ställe för assistans till incheckning av konsert och upphämtning några timmar senare. Jag drog vinstlotten och hamnade med killarna på bio istället. Sorgligt värre men bra mycket bättre än Liverpool – Tottenham. Säger hon som skrev Liverham – Tottenpool först, haha, vilken fotbollsfan man är.

Och tidigt söndagmorgon tog jag en promenad runt Söder. Jag gick nästan alla de fotspår jag inte gått på en hel massa år men nästan alla dagar för länge sedan. Omvägarna som är allt annat än genvägar. Men tusen gången vackrare än de andra vägarna. Jag satte mig på Skinnarviksberget och såg månen försvinna bakom Västerbron och tänkte på alla gånger jag suttit just där, precis där Stockholm blir en av de allra finaste städerna i världen. Långholmen där vi picknickade oss igenom sommar efter sommar. Södermälarstrand som blev Norrmälarstrand i den allra friaste av springturer någonsin. Allra särskilt där Västerbron binder dem samman. Och jag gick över kullerstenarna på Mariaberget, där de är så gamla och runda att man vrickar fötterna om man går för fort. Och kikade över de plank som jag vet har de hemligaste trädgårdarna med drömutsikt. För att inte tala om den lilla lekparken. Nog för att den är något extra som den är, men lekstugorna som byggs där just nu måste göra den till drömmen för småfolket. En gul villa i miniatyr och söderkåkar, lika små även de.  Jag promenerade förbi mitt gamla jobb som ligger kvar mitt uppe på Puckeln och fortsatte över den stora kyrkogården och över till östra söder och Erstagatan, där vi alltid längtade hem och tillbaka till Hornstull. Istället blev det en annan historia. Men för första gången på väldigt länge kände jag i magen att jag nog behöver den här staden så mycket mer. Kanske är det distansen som har gjort det så och lugnet över att jag tio år sedan vi flyttade äntligen har landat i den lilla staden. Det tog sin tid och som jag saknade mitt Stockholm. Nu är det inte saknaden på samma vis men mer något av att jag är ju hemma här också. Alldeles jättemycket hemma. Det slog mig alldeles tydligt denna söndagsmorgon…

8
32