• INSPIRATION -GARDEN

    ODLINGSLÅDORNA

     

    Allt som har med vår trädgård att göra är lite av skryt faktiskt. Men jag var den som aldrig fick något att överleva. Alla år vi bodde i lägenhet hade vi noll växter. Enbart pelargoner på sommaren, sen dog de knall och fall. Jag minns även en och annan orkidé, som höll ända tills de hade övervattnats.  Även när vi flyttade till huset höll det ogröna i sig. Men så en vacker dag så var det min gamla mormor som upptäckte förändringen – oj! sofia har du fått gröna fingrar?!! Jag minns att jag sög i mig den komplimangen som jag blivit vuxen. Jag hade fött fyra barn men att äntligen kunna hålla växter vid liv, var det inte något storartat?!

     

     

    Sen var steget till trädgården långt. Vår trädgård är magi om våren bland alla fruktträd, den är hur vacker som helst när rosorna nära äppelträden slingrar sig in i dess grenar och förlänger blomningen. Och pionerna är ljuvliga. Sedan är det klart, färdigblommat. Gräs typ och äppelmos. Så det blev mitt projekt att låta våra trädgård blomma så länge som möjligt. Jag ville också rädda blommor från frosten. För två år sedan fick jag till det och jag kände att bedriften var så storartat som den bara kunde bli, vill här och nu understryka att framgången satt inte i så mycket mer än att ett krassefrö blev en blomma.

     

     

    Jag kan nästan tacka all min trädgårdinspiration den här boken (och min mamma). Jag har läst den flera gånger och gett bort den till höger och vänster. För mig är det exakt det jag behöver. Det är inte svårt, det är bara vackert och man gräver där man står. Bokstavligen. Givetvis har vi byggt odlingslådor, nästan exakt som Karins.  Och ja det gick överstyr. Och ja bygginstruktioner finns i boken.

     

     

    Originallådorna på Sundborn.

     

     

    Vart har du tagit den där bilden, sade min man. På grusplanen i vår trädgård. Så kan det gå när ogräset får härja fritt.

     

     

    Så läskigt med ett ogräshav.

     

     

    Även på baksidan, vid sidan av vår pool och för att rama in taket så har vi också odlingslådor. Det perfekta är att de är väldigt djupa och de torkar inte ur som lägre krukor.

     

     

    Meningen är att kaprifolen ska växa och klättra på armeringsjärnet och solskydda oss vid sommarmiddagar. Plus lite Rosenböna och Fjärilskrasse. Av förklarliga skäl av förra årets sommar, så blev det ingen ordning med det. Men fröna som jag planterat men glömt vad det var, växte till malva.

     

     

    Astrarna kom också som en överraskning.

     

     

    Första året jag tog hand om vår trädgård gick allt fullkomligt utom all sans och vett. Färgmatcha lade jag på hyllan och kanske ratade jag vitt om jag tänker efter.

     

     

    Jag har odlat dahlior i de här lådorna, tryckt ner krasse i kanterna och lavendel i små krukor. Gullskära, rosensköna och grekisk vädd. Tagetes och en malva som kommer år efter år. Och höstanemoner.

     

     

    I sann Karin-anda spikade jag upp en hylla på fasaden.

     

     

    Blomsterbönan klättrade in i Viggos rum på övervåningen, fascinerande ändå.

     

     

    Det är så himla fint när allt bara fortsätter, från verandan, till hylla, till odlingslåda som blir trädgård.

     

     

    Om ni inte fokuserar på någon påbörjad sleep-over och grus som läggs, så kan ni kolla in tunnan med krasse. Monsterkrasse.

     

     

    Sommarkvällar ändå! Men nu sitter jag på tåget hem från Borås och en jobb-dag som landat så fint. Enda skuggan var att jag bokade en buss hem, hur är det ens möjligt via SJ-appen? Nåväl, bokade nytt och snart hemma.

  • DAILY LIFE

    MÅNDAG OCH NÄR NÅGON FÅNGAR ENS HEM SÅ MAN BLIR GRÅTIG

     

    Godkväll! Här bloggas det i vanlig ordning när tid blir över istället för tvärtom. Jag förstår om det kan vara en aning irriterande att det saknas kontinuitet, men om jag ser det på ett rent personligt plan så älskar jag att min blogg får vara lite så. Jag mår nämligen bra av att den är så. Kort och gott. Jag lyckas ju ungefär med tidsinställda blogginlägg en gång per år, om ens det. Jag har det inte i mig så att säga. Kräver någon det, om man till exempel ligger på ett mediahus, är det såklart att även jag håller mig till ramarna. Men då måste jag liksom lägga manken till, kämpa på så att säga. Men just nu är det bara jag som bestämmer och det är ju bra. För mig. Fast man vet aldrig, saker och ting kan ändras. Och nu bloggar jag strax efter fikat klockan 17:30. Never too late for a cake, sade Nomi. Och jag får stå mitt kast, hon frågade om hon kunde baka en kladdkaka och jag sa ja och tittade givetvis inte på klockan. Jag och rutiner är ett stycke för sig, vi kan ta det någongång. Också från andra sidan, jag tycker att ett rutinlöst liv passar oss perfekt men tycker verkligen resten av familjen det? Som sagt, det kan vara ett intressant inlägg. På senare år har jag nämligen förstått att vi tycker olika om den saken.

     

     

    Om ni vill veta hur det för tillfället ser ut hemma hos oss så tycker jag ni ska klicka er raken vägen till Kristin! Hon och två av hennes pojkar hälsade på hemma hos oss och jag ÄLSKAR bilderna från vårt hem!! Och då menar jag givetvis inte för att det är vårt hem, skrytigt det hade varit, utan för sättet det är fångat såklart! Jag älskar att ha Kristin, Otto och Igor i vårt hus. Jag och Kristin fungerar väldigt lika och vi känner igen varann i så mycket, det är fantastiskt! Många blir nog helt yra vid vår sida men är man lite lagd åt samma håll så tror jag världen blir tusenfalt mer spännande på så vis. För mig är det ovärderligt med vänner som saknar filter, där samtalen är helt transparenta och man lagt det tillrättalagda och ängsliga långt åt pipsvängen. Och jaa, som svar på en fråga i inlägget: jag har hängt en nylonstrumpa där, som ett färgprov om någon undrar. Extra bra att den har guldmudd och att den liksom låg där bredvid min fot en vacker dag. Med största sannolikhet var det Chester som burit fram den, exakt dit den låg. Jag återkommer med bilder från dessa dagar.

     

     

    Att det var ljust ända till fem idag kan man ju bara bli kär i. Jag jobbade med tapeter och färgsättning som skulle landa och tog tacksamt emot allt dagsljus. Jag plockade in utelökarna till fönsterbrädan och min mamma sa att hela hennes gräsmatta var full med krokus. Hon sa en grej som jag tog fasta på, de satte nytt gräs för ett par år sedan. Jorden som inte kom inplastad från handelsträdgården, innehöll tydligen små krokuslökar fast det inte alls var meningen. Och som en överraskning  om våren så ploppar de upp i hela gräsmattan. Det där borde man väl ändå ta fasta på, helt medvetet liksom. Att strössla gräsfröna med annat, när man ändå håller på liksom?

     

     

    Nu måste jag cykla och handla middagsmat. Kristo har tagit tåget över dagen till Köpenhamn och barna har sportlov – ”Kan vi inte äta fiskbullar?!!” Ehhh, joo, det kan vi väl sa mamman som nyss ätit sig mätt på kladdkaka och egentligen tycker det låter lagom ansträngande att öppna ett par burkar fiskbullar. Oh no, inget man skryter med, jag fattar. Men ändå…

  • DAILY LIFE

    ETT DYGN

    Onsdag – torsdag, ett helt vanligt dygn i februari. Vad kan hamna i ens väg kan man tänka? Jag har insett att mitt bloggande har blivit sidospårets vän. Kanhända att det blir en aning förvirrande om man ser på det utifrån, men det kommer säkert mer ordning även här, tids nog. Får be om ursäkt så länge.

     

     

    Jag, Nomi och Liv såg Catwalk. Jag vet inte när jag grät så mycket. Det började redan i reklamen så kanske var jag inställd på gråtfest de luxe. När man börjar gråta av Trygg hansa reklamen liksom. Men jag fulgrät, hulkade och snörvlade hela filmen igenom. För att det var fint, vackert och den uppenbara jävulskapen om hur livet inte är snällt. Jag grät för alla de som blivit mobbade, som fått sin självkänsla raderad med marken. Jag grät för styrkan och kärleken som ändå fanns kvar, under all rädsla för livet självt. Jag grät för revanschen. Jag grät för att allt kändes så jävla mycket. Varje ord, varje skratt, varje känsla. Alltsammans direkt genom filmduken. Hursomhelst, gå och se! ALLA bör se denna film. Se den med barn om du har några i närheten. Se den annars själv. Låt alla skolar visa denna film. Så fin, så fylld med kärlek, så VIKTIG!!! Börjar nästa gråta nu igen, bara jag tänker på den.

     

     

    Jag och mamma såg lunchteater om Ester Blenda Nordström. Och liksom då jag läste boken för ett par år sedan fastnade jag i tiden som var då och ville tillbaka. Det där som gav att jag kärade ner mig i ett hus och ville rädda det, kvinnohistoria och svensk demokrati. Såklart att jag ville. Förresten påtal om det, Elin Wägner och Fogelsta, ni har väl sett filmen jag länkar till här ? Påtal om det ska jag uppdatera er om vad som hände med huset, det blev något bra!! Och boken, jaaa läs!

     

     

    Jag skrev ett cv, hittade den här gamla bilden och frågade mig hur det kunde bli såhär?!! Jag fick 225 kommentarer om denna, minst sagt, knäppa grej. Bara snälla såklart. Ni är så fina. Några ville ha en tutorial, det värsta är att jag minns inte?!  Mer än att det var ett golfparaply från början.

     

     

    När jag var inne på instagram såg jag att My ska ha tulpan-heaven igen! Imorgon bestämt. Nu behöver nog My och hennes lysande stjärna till affär inte någon mer marknadsföring men My, I love you! Som godis, som confetti, som jordens fest, som kärlek till hela mänskligheten. Och jaaaa det är bara en affär, det är DET som är grejen.

     

    Jag beställde luktärtor och hittade inte mailkvittot från förra året. Så jag valde bara efter om det stod snitt någonstans.  Kan därför inte med säkerhet påstå att detta är ett bra val eller ens färgmatchat. Men jag valde High Society, Dorothy Eckford, Charlie´s Angel, Chelsea Centenary, Gwendoline, Judith Wilkinson, mrs bernard Jones och Queen of hearts.

     

     

    Jag har hängt jättemycket vid det här bordet och det ska ni snart få veta allt om. Om jag älskade tapeter tidigare så gör jag det nu som besatt. Herregud så vackert det kan vara. Om jag fick chansen att äga en limtrycksmaskin skulle jag ta den, utan betänketid. Jag skulle göra mig av med allt jag äger, om det så krävdes.

     

     

    Jag har visat bilder från The Norrmans och insåg att jag aldrig bloggat därifrån. 2018 alltså. Jag hittade EN bild där jag var skarp. Hej semesterbilder.

     

     

    Insåg att jag bör lägga till lavendelgångar i gruset till min trädgårdsstruktur.

     

     

    Egentligen skulle jag visa ett badrum.

     

     

    Men visade också deras lilla orangerie.

     

     

    Som är byggt enbart av danska blocket-fynd.

     

     

    Påtal om badrum så beställde vi det här golvet. Namnet Leksand var det avgörande mot hexagon i rosa. Golvet var inte mitt privata, även om man kunde önska, utan till det här stället.

     

     

    I samma veva diskuterade vi en bänk som skulle byggas och den här från Villa Strömsfors är fin.

     

     

    Jag visade också det här inlägget från Talldungen 2017 och berättade att det är väldigt fint där.

     

     

    Ja guuud så fint det här, som då när jag och min man landade där mitt i natten, några månader senare. Helt själva dessutom för det var ju stängt egentligen.  Ja, det var allt eller något av det.

     

  • INSPIRATION -GARDEN

    TRÄDGÅRDSSTRUKTUR DEL 2

    Man kanske inte tror det, men det här är andra delen i min trädgårdsstruktur. Det blir ett litet sidospår också. Hursomhelst, det finns nog ingen krukväxt som jag älskar mer än Klockmalva! Blomsterlönn kan det också heta. Den slår till och med pelargonen. Man kan ju få dem att bli värsta träden, det har jag inte lyckats med, tvärtom måste jag nog säga. Men det räcker faktiskt att fokusera på blommorna, de är helt makalöst vackra.

     

     

    Flera gånger om året blommar den, tusen mer än det här. Ibland tappar de bladen men de tar sig alltid. Just den här har jag fått som stickling av en vän, den är urvacker i färgen, laxrosa.

     

     

    Enligt reportaget i Elle är det just blomsterlönnar i Gunnel Sahlin´s skolsal. Beviset på att rangligt är lika vackert som träd.

     

     

    Jag petade i små fröer förra sommaren, det roliga var att de blommade som galna trots att de bara var skott, sen fortsatte de. Så min plan är nu att peta ner en hel massa frön, för de här kommer helt klart rädda mig under vinterhalvåret. Oftast ligger fröna i färgmixade påsar och det är just det som är det fina. Rött, rosa, gult…  Just nu vill ni dock inte se dem, för de tappade alla bladen. Glömde helt enkelt att vattna dem, det gillar de inte. Men sakta men säkert fylls grenarna som är spröda som stjälkar med blad igen, så snart så. Klockmalvan måste vattnas regelbundet, jag brukar alltid ta vattnet som blir över vid middagen och slå över dem så de aldrig torkar ut. Bra regel.

     

     

    Och bara för det ligger ett paket från Astier de Villette på första bilden så kan vi raskt hoppa till en av dagarna i Paris då vi givetvis var på butiken på Rue Saint-Honoré. Ett besök där, är faktiskt det enda jag önskar i shoppingväg. Förra året jag var där såg det ut såhär och jag inser nu, ni fick aldrig se vad jag valde?! Jag har ju min egen regel när det kommer till nytt porslin (loppis går inte under samma). Jag har en ”servis” med keramik som är nyköpt under många år och inte från loppis. För att inte falla dit i allt vackert som ändå finns och ändå hålla fast vid ett hållbart tänk så köper jag uteslutande vit keramik. Men gärna från olika keramiker, i olika uttryck och former. Förr försökte jag hitta samma glasyr som är en blank och ganska så kritvit sådan. Nu har jag skippat det, bara det är åt vitt så får det vara med. På så vis kan jag lätt blanda med allt udda och jag har en bas som jag aldrig tröttnar på. Den här servisen växer långsamt, men det är det som är grejen med den. Jag älskar varenda liten bit av den. Psst! På elfte bilden i det förra inlägget ser man faktiskt vad jag valde!

     

     

    Jag såg att podden Billgren & Wood pratade om Astier de Villatte för några veckor sedan. Jag har själv inte lyssnat på det men jag tänker att det är intressant, lite historia bakom varumärket kanske?

     

     

    För mig är detta väldigt typiskt Frankrike. Eller Paris.

     

     

    Det är skevheten jag går igång på. Det är konstverken. Och det jag skrev senast – Det är ett hantverk och det får också synas att det är det. Ungefär som Karin Larsson tänkte när hon vävde, låt en tråd hänga som en påminnelse om att händer har skapat.

     

     

    Det är ju lätt att önska sig ALLT. Men eftersom jag absolut inte har råd med det så väljer jag omsorgsfullt och länge och tycker de jag valt är det absolut finaste i min porslinssamling.

     

     

    Jag vet att jag önskade mig skiljeväggen förra året och så även nu.

     

     

    Och så tillbaka till paketet. Åt mig själv. Liv och Viggo var som vanligt mycket bra smakråd.

     

     

    Taa-daa. Ett vackert fat. Så älskvärt.

    Och trädgårdsstruktur 2020, del 2.

    • Jättemånga Klockmalva

    Första delen av hur jag planerar trädgården hittas här. Och jag vet, det är mer höga tankar och inte så särskilt strukturerat alls. Utåt sett.

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    FOR THE MONDAY COFFEE

     

    Den här bilden hos @milliproust ser jag som en påminnelse att torka och spara buketter jag plockar men även får. Att separera dem och dela upp dem i arter. Jag ska ju också plantera egna eterneller som ju inte gick alls förra året, en enda liten spröd såg dagens ljus. Av cirka 200 frön. Men  ack så kär, jag satte den på en piedestal och vårdade den ömt och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen den dag jag trodde att den blivit dammsugen.

     

     

    Önskevas från @eklund_keramik som får mig att fundera på hurvida vaser ingår i min porslinsregel?

     

     

    Önskar vidare denna outfit eller fegar jag och bara önskar överdelen? Får mig också att påminnas att Viggo, innan han blev sjuk i influensa, frågade vilka tröjor han inte fick bleach dye:a. Svaret hade blivit så mycket mer positivt om att frågat tvärtom så att säga.

     

     

    En av mina favoritvårjackor är en gammal denim-kappa som överraskande nog är från Lindex, fast den absolut går att förväxla med riktigt 70-tal. Önskar mig en kort, denna är fin.

     

     

    Fast jag tror att denna är finare.

     

     

    Och lika mycket som jag går runt och önskar mig en skidoverall (fattar ni vad mina barn tycker om den saken) i vintern som inte är, så tänker jag att skönheten i en jumpsuit är oslagbar.

     

     

    Och eftersom det här inlägget spårade ur totalt. Alltså. Vilken katastrof jag är att hålla mig till någon slags struktur. Äsch, strunt samma. Torkade blommor som råkade bli denimdrömmar får sluta i dröm från Stine Goya.  Ni fattar hur jag har det va?! Min hjärna spelar mig ett spratt hela tiden. Imorse diskade jag ur en cylinder som sitter på en ljusstake och började fundera på om glasmästare kan skära gamla vaser. Kan de det? Fin vecka till er!

  • DIY

    LÅDAN

     

    Min mormor föddes 1920. Hon köpte sin första gardiner, till hennes och morfars hem, i början av 40-talet. Min mamma tvättade sönder den ena av dem, överraskande nog bara den ena, i början av 2020. Jag tog den och igår klädde jag in en ask till min syster. Bra ändå.

     

     

    Eftersom tyget var väldigt tunt valde jag att inte limma mer än på insidan där jag kunde täcka med ett kantband.

     

     

    Istället lade jag tyget omlott i två breda remsor och sydde kanterna och lät dem vara råa. Jag använde langett-söm och en kraftig lintråd. Antar att det finns bättre söm att använda med det funkade fint, för jag ville att det rårivna kanterna skulle synas.

     

     

    Jag tog en kraftig kartong, mätte innermått på locket och slog in dem med tyg, limmade på baksidan och tryckte till i locket. Klart! Påtal om presentlådor, lovade mig självt lite vagt att låta alla presenter framöver få en låda. Börjat och se (ojaaa sist av alla) serien The crown och slog mig ännu en gång, varför slutade vi med presentaskar och började överkonsumera inslagningspapper. Lyxigare blir det inte och hållbarheten är oändlig. Och ja vi kan slå in i textil, gamla sjalar och tapetrester såklart men en låda överträffar allt. Så ja, kanhända att det blir mer lådor här framöver.

     

  • DIY,  LOPPISTIPSET

    SAVE THE EMBROIDERY

    Lördag och loppis. Jag fortsätter att slå ett slag för textil på väggarna. De broderade. För några år sedan funderade jag här på bloggen. Dessa broderier i all sin prakt. Så mycket tid, koncentration och kärlek som lagts ner på dessa. Sedan hamnar de nästan alltid på tippen, raka vägen till brännbart. Attans vad sorgligt ändå. De verkar inte finnas något värde för vare sig samlare, loppisletande eller inredningsintresserade.

     

     

    Då skrev jag – Har de  inte fångats i någon trend ännu. Eller är vi helt bara hemmablinda?! Ser inte skogen bland alla träd? För hamnar vi på andra ställen i världen, tänk LA och Australien, så är ju textil på väggar väldigt förekommande i inredning. Och nog ser vi textil mer på väggarna idag men kanske mer som kompletta konstverk.

     

     

    Och att säga att det trendar, skulle nog vara att ta i. Vilket jag i det här fallet tycker är synd. Förbaskat synd. Struntsamma att trend blir trist för här betyder det att fler och fler hamnar i soporna.

     

     

    Nästan alltid, om man hittar dem på loppis, är de upplimmade och ytterst släta. De sitter sedan bakom glas vilket tar bort så mycket av struktur och känsla. Så jag tänker att vi gör lite motsatsen. Riv försiktigt loss dem från det limmade. Låt det bli lite skrynkligt och trådigt. Visst kan man avancera till öljetter men jag kan tycka att nåleri är nog så fint.

     


     

    Vackra i sin enskildhet men också ett material att remake:a utav. Använd som textil i allmänhet. Sy ihop till större, sy kuddfodral, väskor (enkla tygpåsar) och överkast. Em skiljevägg likt en äng är ju lätt att drömma vidare om.

  • INSPIRATION -GARDEN

    TRÄDGÅRDSSTRUKTUR DEL 1

    Eftersom jag har svårt att boxa in mig, lägga band på mig själv så tänkte jag att göra ett försök till struktur här på bloggen. Det finns en liten risk att det börjar och slutar här, men jag är pepp. Jag tänkte på trädgårdsstrukturen som aldrig är, den som går överstyr. Förberedelserna som förkultivering och sådd som jag inte alls njuter av i sann mindfulness-anda, utplanteringen som aldrig blir av men som båda är helt klart VÄRT för det som kommer sedan. Såklart önskar även jag den blommande drömträdgården. Hade jag varit rik hade jag absolut lagt pengarna på en trädgårdsmästare. Men nu är jag inte det. Så därför ska jag nu tänka till hur ser mina trädgårdsplaner ut för 2020.

     

     

    Och med tanke på detta inlägg så är den också ett måste i mitt jobb. Den här bilden togs i början av juni och blomsterrekvisitan är uteslutande ur trädgården. Så helt enkelt bör jag plantera och se till att vår trädgård lever. Och möjligen planera. Ni som följer mig vet att min plan för ett par år sedan var en trädgård som blommade även efter det att pioner och rosor hade blommat över och att jag följde I min trädgård vill jag vara Karin – till punkt och pricka. Och ja bildbeviset. Och ja mallig, sjukt mallig.

     

     

    Jag vet att jag borde börja trädgårdsåret i lökplantering under hösten men nu börjar jag i den där blomsterrekvisitan som också blev början till dukningen inför skolavslutnings-festen. Partyt som blev så kylslaget att vi flyttade in oss och försommaren.

     

     

    Vad har vi här då och vad känns värt att tipsa om och jobba vidare på i trädgården… Absolut rosen Flammentanz. Jag har ju redan förstått att det är ingen ros man skryter med. Tvärtom, en sån där ros kommunen planterar för att den ska växa fort, fort och varje år, pliktskyldigt, leverera röda rosor i miljarder. Och jag… älskar den! Ros-snobberi ligger mig inte för.

     

     

    Så tack för alla röda rosor den levererar, utan vare sig omsorg eller näring. Kärleken känner den förmodligen, när jag ler brett för varje rosbukett. Jag ska kosta på mig tre Flammentanz till. Tänker att en till ska vara vid glasverandan där den första sitter, målet är ändå en övervuxen glasveranda.  Sedan en vid planteringslådan vid vår terass, bredvid kaprifolen. Tänker att mixen där blir fin. Och eftersom kaprifolen inte visat sig vara någon raket så kan flammentanzen göra sitt så länge. Och ytterligare en vid den långa spaljen utmed vår pool, där sitter redan rosor och planen är att de så småningom får bilda som en vägg framför en äng (annan plan) och då tänker jag att Flammentanz levererar när de övriga rosorna, de snobbiga, växer låååångsamt och sparar sig för eftervärlden.

    Nyponrosorna satt överallt när vi flyttade hit. Förrförra sommaren klippte jag ner dem till marken. Jag vet att jag fick något infall, då de växte över både stentrappa och grus,  och kände att de var i vägen. Taggiga som tusan också. Men jäklar vad de kom igen året därpå. Det var ingen som tog illa vid sig av okunskaplig beskärning. Och tur ändå, de är älskvärda, doftar ljuvligt och håller förvånansvärt länge som snitt.

     

     

    Blåklinten och prästkragarna har kommit med vinden. Kan tänka mig lite mer frösådd av dessa direkt i landet. Kantnepeta har jag planterat under ett par år, en perenn som blommar om, då man klipper ner den i juli. Den drar till sig fjärilar och är ljuvligt vacker, väldigt enkel. Tänker att jag petar ner några fler sådana runt pionerna, som sitter sedan gammalt.

     

    MX8A9151

     

    Ja pionerna, kanske skulle man ha några plantor till. Vi har en hel del som är gamla pionrabatter. Finaste är den runt och under körsbärsträdet. De tar ju några år men kanske en per år framöver så blir det vackert en gång. Jasmin och fläder växer sedan förut. Sedan syns också stora rosa vallmo på bilden, en jättevallmo som kommer år från år. Är ljuvlig i rabatten, håller sådär som snitt och måste klippas ner och ersättas med annat runtom efter den blommat klart, alltså i tidig juni. Men värd den stunden det varar.

    Okej, struktur 2020 då, del 1. Eller struktur var absolut att ta i, mer att tänka högt.

    • 3 Flammentanz
    • 1 påse prästkragar
    • 1 påse blåklint
    • 1 pion

     

  • DAILY LIFE

    STOCKHOLM BARA

     

    Jag åkte till Stockholm med Kristin. Att bo på hotell i en stad så nära som Stockholm känns alltid som man är i annat land. Jag kan inte säga att vi hade späckad schema. Vi plockade bland några fina små träffar men proppade på många fina möten. Väl hemma igår såg jag att mina rhododendrom-kvistar börjat blomma! Här skrev jag om hur man gör men i vanlig ordning gjorde jag inget av det man ska. Ändå, 13 dagar efter snitt så slog de ut, otroligt vilken tur ändå.

     

     

    Nu snor jag en bild av och på självaste Krickelin-Kristin. Vi var nämligen på finfrukost på Svensk Tenn, tackar man inte direkt nej till. Det var soffan Famna som skulle presenteras och lanseras. I vanlig ordning blev jag helt tagen av hantverksprocessen. Kan verkligen rekommendera att läsa och se filmen om soffan här. Jag tror vi behöver mer sånt för att kunna se runt masskonsumtionens fasta grepp, att få förståelse för att det finns fortfarande ett hantverk bakom många produkter, gedigen form och design.

     

     

    Soffan Famna, tillverkas liksom resten av Svenskt Tenn´s soffor för hand. Möbelsnickare, sömmerskor och tapetserare är alla involverade med den kunskap som de besitter sedan generationer tillbaka. Konstruktionen är uppbyggt på samma vis som skrovet på en träbåt. Sittdynorna har spiralfjädrar vilket gör att man kraftigt kan reducera mängden polyeter. Soffans form och storlek har anpassats för att minimera spill och på så vis ta vara på materialet. Långt ifrån bara en soffa alltså. Sen att den i tyget Brazil ser ut som godis är ju bara ett plus.

     

     

    Vi träffade Hannes och Marie. Drack kaffe, badade i solen, pratade högt och lågt. Älskar när samtal saknar filter trots att man aldrig har setts tidigare. Kanske är det bland det finaste vi har. Minuten efter ramlade även Marlene in här, fint!

     

     

    Om ni inte följer Hannes tycker jag att ni ska göra det, hans instagram hittar ni här och blogg här. Bland mjuka bilder man vill vara i, så skriver han så klokt, modigt och ärligt. Tänker att han använder varenda millimeter av sin synlighet på bästa sätt. Att dela tankar vidare, gör skillnad.

     

     

    Sen gick vi på lite festligt mingel med många fina möten. Här är jag och Kristin med Hanna och Daniella. Jag är en levande kurs i hur man inte ska sminka sig, typ noll. Alltså tv-smink, var är du??? Lite läppstift kanske.

     

     

    Eftersom Kristin bor vid havet på andra sidan landet så är svanar ett sällsynt påbrå ; )

     

     

    Vi åkte över till Söder för att träffa Eleni som driver märket IAMELENI. Hon och Kristin hade bestämt träff och jag visste att Kristin ville spana in ett tjusigt örhänge…

     

     

    Tycker ju om att hamna på sådana här platser. Eleni hade väldans ordningssamt men hon hade städat för vårt besök, jag tänkte väl.

     

     

    Här börjar det närma sig.

     

     

    Och där sitter det som en smäck. Så fint, hittas här.

     

     

    Sedan bjöd vi in hos till Sanna på Bodhish, fast det egentligen inte var öppet just då.

     

     

    Det är alltid en bra idé att träffa Sanna. Vi åt lunch och pratade om det vi behövde i stunden.

     

     

    Erika Billysdotter gör maten på Bodhish och är också en stjärna på kransar, titta vad fin! Under våren så utökar Sanna sina events och sessioner, så mycket man blir nyfiken på. Som den här (ja inte för mig personligen då), om man är nybliven mamma – Motherhood Circle, låter ju helt fantastiskt.

     

     

    Sen hamnade vi på ett kökshäng som var absolut exakt så himla mysigt och trevligt som ett kökshäng ska vara. På Cupboards & Goods showroom som huserade på adressen Pom & Flora för stunden. Som hemma fast ändå inte. för detta kök var det finaste jag någonsin sett. Det enda kruxet var alla härliga människor som gjorde att alla bilder såg ut såhär, haha! Må vara ett angenämt krux.

     

     

    Så jag lånar en pressbild tagen av Fanny Rådvik, hämtad från Johanna Bradford som är en av delägarna till denna köksnyhet som nu alltså sett dagens ljus. Genialiskt, megavackert och traditionellt, gediget hantverk!

    Stilen – shaker, stilrent utan onödiga utsvävningar och utsmyckningar, men som med det gedigna hantverket och höga kvalitén blir något alldeles extra i det, eller snarare pågrund av, det enkla formspråket. Cupboards and Goods har också lyckats med konststycket att göra hantverksmässiga kök tillgängliga för flera. Tricket är  att skala bort där det är möjligt utan att tulla på kvalité, hållbarhet och det vackra. Tänker att det är en svår ekvation att lösa med de verkar absolut ha lyckats. Det är som om allt landat i den renaste form av lyx. Jag vet att jag sagt den här meningen förut men då handlade det om recept. Lyxigt fast på bästa sättet, avskalat från allt som inte betyder något i slutändan.

     

     

    Det extra fina är alltså att alla moduler tillverkas i ett snickeri på västkusten, för hand enligt konstens alla regler. Precis som då du gör ett platsbyggt kök, skillnaden är att det nu redan är framtaget standard mått för dina moduler och att man på så vis förenklar processen. Man låter kunden tänka och forma sitt kök själv. På så vis blir det möjligt att göra köket mer prisvärt men utan att tulla någonstans på kvalitén. Alla moduler målas helt färdigt och på alla sidor vilket gör att du i princip kan använda dina moduler som du vill. Som en sideboard, som ett solitärt skåp, som ett väggskåp, helt synligt från alla håll, mitt i rummet. Helt enkelt hur och var du vill.

     

     

    Man har dessutom gjort ett klockrent urval av blandare, marmorho, spis och annat köksigt. Fläktkåpan är väl den finaste någonsin? Så skönt att slippa skanna en never ending köksmarknad tänker jag. Här har ett stilsäkert gäng redan gjort jobbet och serverar alltsammans i en webshop, har det någonsin känts enklare att välja kök?

     

     

    Och som om det inte vore nog med smarta genidrag? Här står Emma, Caroline och Emily och bygger drömkök med dockskåpsstorlek!

     

     

    För genidraget är nämligen att steg 1 är att beställa The Kitchen planner , när du har den i dina händer, bygger du handgripligen upp ditt lilla minikök i exakt kopia av ditt framtida. Alltså, inte bara smart, jag älskar idén att få bygga sitt drömkök på detta vis. Jag och digitala verktyg har aldrig varit kompisar och jag har aldrig kunnat se framför mig på skärmen. Istället har jag vikt egna modeller av papper, mätt och donat för att se och förstå. Så, detta är för mig, som en present från ovan.

     

     

    Just köket som byggdes för showroom är beställt av Carl Larsson-gården och har dessutom fått en egen färgkollektion Ett hem. Ska visa er en annan dag hur färgkollektionen var ”paketerad”, så fint för en Larsson-fan som jag.  Vill man spana in ett annat , komplett Cupboards & Goods kök så titta på Johannas här.

     

     

    Avslutningsvis. Man kan inte säga att jag var mitt vanliga jag de här dagarna. Eller i alla fall inte mitt bästa. Ganska förvirrad, sa lite otippade snurrigheter och blandade dessutom ihop personer. Men i alla fall, trots det, så himla glad för alla som jag träffade. Gamla som nya bekantskaper. Väldigt fint.

     

     

     

  • INSPIRATION - INTERIOR,  LOPPISTIPSET

    LOPPISTIPSET SOM GICK ÖVERSTYR

    Egentligen är det märkligt hur saker kan knytas ihop. Hur en liten sak, ett möte, ett ord kan spinnas vidare i något stort. Det känns som så mycket handlar om tillfälligheter, eller kanske är vi bara läskigt omedvetna om hur vi själva styr in oss på något. Några av mina närmsta vänner är väl förankrade i den andliga delen av världen (kanske är de mina direkta motsatser, jag som ifrågasätter allt). Men de ser tecken vart deras blick än vandrar. Fast jag tänker att det där är likadant inom andra områden. Plötsligt översvämmas man av det man helst av allt vill se. Den här grejen började med en vas för ett par år sedan, mellanlandade i en tavla som min pappa målat (faktiskt med inspiration av dåtidens flingfärger – SÅKLART) och slutade i en lampa från mormor. Eller det slutade inte, det är högst pågående.

     

     

    Jag har en riktig hang-up. Fläckar. Inte fläckar som i smuts. Utan i färg. På glas, på bäckskivor, på golv… För all del också i självaste naturen, i stenar, mossa och berg. I betong där färgen flagnat och husväggar som gjort detsamma. Sedan i förrgår också på målade väggar. Och hjälp kläder… men inte som i leopard. Inte fläckig i som porslin som varit poppis på sistone, det är jag inte alls särskilt förtjust i. Det är en hårfin gräns här. Eller egentligen inte så subtil alls. Inte prickigt utan mer organiskt. Lite rinnigt, lite ojämt, mycket kaos i en fläck. Helst grälligt och färgglatt.

     

     

    Detta är självklart inget som är påhittat av mig (i wish) utan sedan gammalt. Och även så nära som i min barndoms sjuttiotal. Men när jag härom morgonen började gagga till Kristo om trapphusen på 70-talet då blev det liksom inget medhåll och entusiasm

    -Kommer du ihåg trapphusen på 70-talet?

    -Jaa.

    -Fint ju! Det vill man ju ha!!

    -Nää.

    Äsch tänkte jag. Men hur tänker du, får du samma rysliga tillbakavibbar av flingfärgade väggar?

     

    Det märkliga var att på eftermiddagen fick jag en snabb tjuvtitt i Sven-Harrys lägenhet och vad mötte mig, i hallen, om inte småfläckiga väggar. Som ett tecken. It´s a sign sa jag till min kompis.

     

     

    Idag har jag förhört min pappa exakt hur allt med flingfärgen började. Eller snarare hur den traditionella stänkmålningen utvecklades. Hur de plötsligt började pryda väggarna på 60- och 70-talet. Hur giftigt det var allra först då man sprutade väggarna med en tvåkomponentslösning som faktiskt var dödligt giftig. Och hur den täta färgmassan liksom täppte till alla väggar och golv. För att sedan förändras med en annan teknik med ett slags transparent lack med flingor i. Så först en bakgrundsfärg och sedan flingfärgen ovanpå. De miljarder möjligheternas vägg, tror jag att man tänkte. Kanske var det flingfärg i alla Sveriges trapphus, inte konstigt att det plötsligt upphörde. Nu vill jag verkligen påpeka att miljöaspekten lägger jag ingen värdering i här. Jag tänker bara på det visuella och att resten skulle se helt annorlunda ut idag.

     

     

    Och egentligen så tror jag att jag allra mest går igång på den traditionella stänkmålningen, då det rann lite, flöt ihop här och där. Som här hos Lundagård. Tänker att flingorna annars var ganska exakta. Påtal om äkta stänkmålning, givetvis spanande mitt örnöga in väggarna i det gamla huset där yoga-retreaten skulle hållas. Stänkmålat. Jadå.

     

     

    Fastnar här.

     

     

    Och i  Terazzo . Visst får man inte nog? I alla dessa färger och nyanser och olika storlekar på flingorna. Idag känns det ju lite flådigt, lyxigt ändå, men ursprunget är faktiskt en slags DIY och superbudget av byggnadsarbetare i Italien som uppfann ett sätt att ytbehandla golven i sina hem, både ute och inne. Man satte trasiga bitar av marmor i leran och slipade sedan ner alltsammans till en slät yta.

     

     

    Gannibutiken i Stockholm var jag inne hos innan jul. Som godis!

     

     

    De två bilderna över är härifrån.

     

     

    @linneasalmen hade häromdagen batikat  loss lite textil och Viggo är HELT inne på batik. När han snackar om batik är det som det vore rocket science och han vill sätta det på tröjor, handdukar, gardiner och sängkläder. Helt klart är att han är inte inne på hippie-stilen utan något annat, mjukt fläckigt. Och plötsligt började jag undrade varför jag slängde de där snickarbyxorna inköpta -87 som var de snyggaste jag någonsin ägt. Inte de vanligt stentvättade utan någon blandning mellan blekt batik och innovativ tvätt.

     

     

    Vi har också snackat en del om att testa marmorering. Det kan ju inte vara mindre fascinerande än för 40 år sedan tänker jag.

     

     

    Och glaset. Glaset som jag på senaste tiden är helt besatt av. Jag vill blåsa glas, lära mig allt om glas och ta mig tillbaka till glasriket på 70-talet då vi ofta for hela vägen till småland och mina kusiner. Jag vill dessutom äga allt från konstglas och ha en samling av Monica Backström, fläckarnas stjärna.  Och ja Facklan här över har jag redan visat, men den var min mormors.

    Jag vet inte tekniken, jag vet inte hur man får in flingor i glaset, jag vet inte hur man gjuter, jag har aldrig provat att blåsa. Jag är egentligen inte kunnig för fem öre, låtsats inte ens.  Men säg den som inte tar saken i egna händer. Jag bjöd in mig själv på ett studiebesök, om ett par veckor, vid Reijmyre Glasbruk och jag lovar min lista på frågor  är lång. Och jag är ju inte den som är den, har ni någon fråga så kan jag absolut ta den med mig.

     

     

    Och för att knyta ihop hela den härliga fläckiga säcken så var jag på en fantastisk utställning av Alexander Lervik i förrgår. Där stod vasen Pignus – en vas som fick symbolisera dagens samhälle där allt är ”hänglsen och livrem”.

     

     

    Och stänkmålningen på lamporna Sporgit från samma utsällning var tydligen ingen lätt match men ack så vackert. Utställningen av Alexander Lervik, Imaginations x12 på Sven-Harrys konstmuseum är något som jag förövrigt starkt rekommenderar. För alla åldrar. Otroligt tankeväckande, innovativt och vackert.

     

     

    Men oja, fläckarna, exakt så som det kunde se ut när Ulrika Hydman- Vallien skapade glas på Kosta Boda (psst, jag har också tagit fram ”servisen” jag fick på 80-talet, gissa vilken?! Den är inte fläckig.).

     

     

    Det fina i kråksången är att på loppis eller ens på auktionshusen verkar det lida någon större hype över dessa fläckigheter. Det är inte gratis men nästintill och följs alltid över en förvånad min när jag överlycklig går igång på fläckar, formen och frågan – hur gjorde man får att få in den här grejen i den här glasklumpen. Och nej jag kan inte påstå att jag shoppar loss men jag fingrar på äpplen, päron och senast vindruvsklasar. Jag stirrar in i konstglasobjekt som det vore en spåkula och ser väldigt mycket fram till dagen på Reijmyre. Hmm, jag hade tänkt att damma av kategorin Loppistipset men det ena gav det andra, i vanlig ordning.