59679
post-template-default,single,single-post,postid-59679,single-format-standard,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

Inte världens klaraste beskrivning men ett skepp ändå.


Mina barn, åtminstone den äldsta, hatar att vi lämnade Stockholm. Och jag sticker inte under stol med att det var en jäkla plåga. Här kan du läsa om att den höll i sig minst sagt. Å andra sidan om man vänder lite snabbt på steken så var det ett smart drag för kreativiteten. Det är jag helt säker på. Om man liksom inte har saker runt husknuten måste man ju liksom se andra vägar. Bra ändå.

Som såhär. Jag ska göra ett jobb. Då man inte är född med framförhållning så kommer de bästa idéerna som en blixt. Och eftersom de alltid känns som de bästa måste de genomföras oavsett om tiden är typ obefintlig. Tänk kvällen före jobb eller samma morgon. Och då kan man inte kvista iväg och köpa ett sådant här skepp . Vilket ju hade varit den smidigaste lösningen.

Men då får man helt enkelt inspireras av en Ann Wood och tänka att man kanske hinner med något liknande.

Ha Chester med på jobb är alltid lite extra. Speciellt här i den ödsliga inspektorbostaden där han sprang runt som en yr höna.

Här skulle skeppet hänga. Tillsammans med Jimmy Cricket´s nya tapetkollektion.

Jag skulle inte hinna göra i papier mache utan tog baksidan av en gammal tavla. Ni vet den gulnade kartongen, som ofta är så porös och tjock att du kan dela den i flera lager genom att riva. Jag rev små bitar men behöll kartongen hel ändå. Klippte till formen av ett skepp, vek den dubbelt och limmade. Sedan limmade jag de rivna bitarna på alltsammans. Jag måste slå ett slag för den här typen av gammalt papper som oftast hittas i ramarna. Spara.

Tog en blompinne från trädgården och surrade ihop en mast. Rev lite segel och sydde med gammal lintråd där jag tyckte det kunde passa.

Inte alls särskilt skepp-tekniskt rätt. Men med lite fantasi så. I brist på blåst som fångas av segel så tog jag ståltråd och böjde ut för lite buktning.

Limma fast ett par knappar för själva fastsurrandet. Och liten vimpel.

Handen ska synas, sade Karin Larsson om allt hon hantverkade. Så jag lever efter samma devis.

I alla fall bra mycket roligare och liksom sockervadd för hjärnan, än att klicka hem något några veckor före.

Sofia Vusir Jansson

sofia@mokkasin.com
1 Comment
  • Annika Knoche

    18 oktober, 2018at10:08 Svara

    Du är så grymt begåvad!!!! Helt fantastiskt vad du kan göra!!! Magi!!!

Post a Comment