INSPIRATION - INTERIOR,  LOPPISTIPSET

LOPPISTIPSET SOM GICK ÖVERSTYR

Egentligen är det märkligt hur saker kan knytas ihop. Hur en liten sak, ett möte, ett ord kan spinnas vidare i något stort. Det känns som så mycket handlar om tillfälligheter, eller kanske är vi bara läskigt omedvetna om hur vi själva styr in oss på något. Några av mina närmsta vänner är väl förankrade i den andliga delen av världen (kanske är de mina direkta motsatser, jag som ifrågasätter allt). Men de ser tecken vart deras blick än vandrar. Fast jag tänker att det där är likadant inom andra områden. Plötsligt översvämmas man av det man helst av allt vill se. Den här grejen började med en vas för ett par år sedan, mellanlandade i en tavla som min pappa målat (faktiskt med inspiration av dåtidens flingfärger – SÅKLART) och slutade i en lampa från mormor. Eller det slutade inte, det är högst pågående.

 

 

Jag har en riktig hang-up. Fläckar. Inte fläckar som i smuts. Utan i färg. På glas, på bäckskivor, på golv… För all del också i självaste naturen, i stenar, mossa och berg. I betong där färgen flagnat och husväggar som gjort detsamma. Sedan i förrgår också på målade väggar. Och hjälp kläder… men inte som i leopard. Inte fläckig i som porslin som varit poppis på sistone, det är jag inte alls särskilt förtjust i. Det är en hårfin gräns här. Eller egentligen inte så subtil alls. Inte prickigt utan mer organiskt. Lite rinnigt, lite ojämt, mycket kaos i en fläck. Helst grälligt och färgglatt.

 

 

Detta är självklart inget som är påhittat av mig (i wish) utan sedan gammalt. Och även så nära som i min barndoms sjuttiotal. Men när jag härom morgonen började gagga till Kristo om trapphusen på 70-talet då blev det liksom inget medhåll och entusiasm

-Kommer du ihåg trapphusen på 70-talet?

-Jaa.

-Fint ju! Det vill man ju ha!!

-Nää.

Äsch tänkte jag. Men hur tänker du, får du samma rysliga tillbakavibbar av flingfärgade väggar?

 

Det märkliga var att på eftermiddagen fick jag en snabb tjuvtitt i Sven-Harrys lägenhet och vad mötte mig, i hallen, om inte småfläckiga väggar. Som ett tecken. It´s a sign sa jag till min kompis.

 

 

Idag har jag förhört min pappa exakt hur allt med flingfärgen började. Eller snarare hur den traditionella stänkmålningen utvecklades. Hur de plötsligt började pryda väggarna på 60- och 70-talet. Hur giftigt det var allra först då man sprutade väggarna med en tvåkomponentslösning som faktiskt var dödligt giftig. Och hur den täta färgmassan liksom täppte till alla väggar och golv. För att sedan förändras med en annan teknik med ett slags transparent lack med flingor i. Så först en bakgrundsfärg och sedan flingfärgen ovanpå. De miljarder möjligheternas vägg, tror jag att man tänkte. Kanske var det flingfärg i alla Sveriges trapphus, inte konstigt att det plötsligt upphörde. Nu vill jag verkligen påpeka att miljöaspekten lägger jag ingen värdering i här. Jag tänker bara på det visuella och att resten skulle se helt annorlunda ut idag.

 

 

Och egentligen så tror jag att jag allra mest går igång på den traditionella stänkmålningen, då det rann lite, flöt ihop här och där. Som här hos Lundagård. Tänker att flingorna annars var ganska exakta. Påtal om äkta stänkmålning, givetvis spanande mitt örnöga in väggarna i det gamla huset där yoga-retreaten skulle hållas. Stänkmålat. Jadå.

 

 

Fastnar här.

 

 

Och i  Terazzo . Visst får man inte nog? I alla dessa färger och nyanser och olika storlekar på flingorna. Idag känns det ju lite flådigt, lyxigt ändå, men ursprunget är faktiskt en slags DIY och superbudget av byggnadsarbetare i Italien som uppfann ett sätt att ytbehandla golven i sina hem, både ute och inne. Man satte trasiga bitar av marmor i leran och slipade sedan ner alltsammans till en slät yta.

 

 

Gannibutiken i Stockholm var jag inne hos innan jul. Som godis!

 

 

De två bilderna över är härifrån.

 

 

@linneasalmen hade häromdagen batikat  loss lite textil och Viggo är HELT inne på batik. När han snackar om batik är det som det vore rocket science och han vill sätta det på tröjor, handdukar, gardiner och sängkläder. Helt klart är att han är inte inne på hippie-stilen utan något annat, mjukt fläckigt. Och plötsligt började jag undrade varför jag slängde de där snickarbyxorna inköpta -87 som var de snyggaste jag någonsin ägt. Inte de vanligt stentvättade utan någon blandning mellan blekt batik och innovativ tvätt.

 

 

Vi har också snackat en del om att testa marmorering. Det kan ju inte vara mindre fascinerande än för 40 år sedan tänker jag.

 

 

Och glaset. Glaset som jag på senaste tiden är helt besatt av. Jag vill blåsa glas, lära mig allt om glas och ta mig tillbaka till glasriket på 70-talet då vi ofta for hela vägen till småland och mina kusiner. Jag vill dessutom äga allt från konstglas och ha en samling av Monica Backström, fläckarnas stjärna.  Och ja Facklan här över har jag redan visat, men den var min mormors.

Jag vet inte tekniken, jag vet inte hur man får in flingor i glaset, jag vet inte hur man gjuter, jag har aldrig provat att blåsa. Jag är egentligen inte kunnig för fem öre, låtsats inte ens.  Men säg den som inte tar saken i egna händer. Jag bjöd in mig själv på ett studiebesök, om ett par veckor, vid Reijmyre Glasbruk och jag lovar min lista på frågor  är lång. Och jag är ju inte den som är den, har ni någon fråga så kan jag absolut ta den med mig.

 

 

Och för att knyta ihop hela den härliga fläckiga säcken så var jag på en fantastisk utställning av Alexander Lervik i förrgår. Där stod vasen Pignus – en vas som fick symbolisera dagens samhälle där allt är ”hänglsen och livrem”.

 

 

Och stänkmålningen på lamporna Sporgit från samma utsällning var tydligen ingen lätt match men ack så vackert. Utställningen av Alexander Lervik, Imaginations x12 på Sven-Harrys konstmuseum är något som jag förövrigt starkt rekommenderar. För alla åldrar. Otroligt tankeväckande, innovativt och vackert.

 

 

Men oja, fläckarna, exakt så som det kunde se ut när Ulrika Hydman- Vallien skapade glas på Kosta Boda (psst, jag har också tagit fram ”servisen” jag fick på 80-talet, gissa vilken?! Den är inte fläckig.).

 

 

Det fina i kråksången är att på loppis eller ens på auktionshusen verkar det lida någon större hype över dessa fläckigheter. Det är inte gratis men nästintill och följs alltid över en förvånad min när jag överlycklig går igång på fläckar, formen och frågan – hur gjorde man får att få in den här grejen i den här glasklumpen. Och nej jag kan inte påstå att jag shoppar loss men jag fingrar på äpplen, päron och senast vindruvsklasar. Jag stirrar in i konstglasobjekt som det vore en spåkula och ser väldigt mycket fram till dagen på Reijmyre. Hmm, jag hade tänkt att damma av kategorin Loppistipset men det ena gav det andra, i vanlig ordning.

 

8 Comments

  • Magdalena

    När min mamma fyllde jämnt härom året åkte vi med familjen till Kosta för att prova på att blåsa glas. Alltså jag blev helt såld! Började googla saker som ”kan man ha en smältugn i en tvåa i stan” och sånt. Lite nedrans när man klickat 100% med en grej och så kan man inte utöva den så lätt 😉 Nåja, i ett annat liv osv!

    • Mokkasin

      Men huuur roligt!! SÅKLART att man kan ha en smältugn i 2:an tänker jag haha! Allt går! Kanhända att du måste förstärka golvet (och utrymma alla hyresgäster) men det må va en världslig sak ; ) ; ) Men hur svårt var det egentligen, att blåsa alltså??? Kram och önskar jag vart med!

  • anna

    Sa väldigt intressant,visste inte att det heter fling farg och har aldrig sett trappuppgångar med det nagon annanstans i världen?
    maste anda halla med kristo dar:)

    • Mokkasin

      Jaha du håller med kristo alltså baaah !!! SKOJA bara, fattar ju att jag är kanske flingfärgens enda kompis haha!! Säkert svenskt! kram till dig!

  • Åsa

    Herregud Sofia, sånt här är livsfarligt för mig! Liksom du blir jag lätt besatt och vill ha, vill testa på, vill göra en massa, massa. Men jag måste vara sträng mot mig själv och försöka BEGRÄNSA mig. Så tråkigt, men tyvärr nödvändigt om vi inte ska drunkna i material och allehanda plock och grejer härhemma. Har i alla fall börjat följa prickgrejstillverkningen på insta, som du länkade till, och funderar på om jag ändå inte kan göra ett undantag där. Man vill ju formligen äta upp allt det fina!

    • Mokkasin

      Livet måste få ha sina undantag ; ) eller hur?! men jag FATTAR, fattar så mycket mer än du kan ana. och då har vi ett stort hus, kan inte tänka mig något mer mardrömslikt än att vi bodde i en liten, stilren lägenhet. hur skulle det gå då haha!?? Kram och LYCKA TILL med prickgrejorna!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *