• Klänningen!!

     

    Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.

     

     

    Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!

     

  • Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.

     

    Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer.  Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.

     

     

    Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.

     

     

    Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

     

    MX8A8480

     

    ”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”

     

    MX8A8518

     

    Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.

     

    MX8A8539

     

    Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem.  Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

     

     

    Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.

     

     

    Vi har jobbat här också.

     

     

    Sagoplåtningar!

     

     

    Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.

     

     

    Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.

     

     

    Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

     

     

    När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.

     

     

    Det gjorde det inte. Gudskelov.

     

     

    Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

     

     

    Mamma säger att de tänkte på Sundborn.

     

     

    Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.

     

     

    Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.

     

     

    Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …

     

     

    Inget torp utan kulspel.

     

     

    När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.

     

     

    Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.

     

     

    Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

     

     

    Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.

     

     

    Och blå kaminer.

     

     

    Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.

     

     

    Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.

     

     

    En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.

     

     

    Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.

     

     

    Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…

     

     

    Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.

     

     

    Fast både och.

     

    MX8A8491

     

    Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

     

     

     

    Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.

     

    MX8A2824

     

    Så många barfotasomrar.

     

    MX8A2827

     

    Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.

     

     

    MX8A2939

     

    Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.

     

     

    MX8A2884

     

    Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.

     

    MX8A3049

     

    Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.

     

     

     

     

    Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.

     

    MX8A8547

     

    Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.

    Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här 

     

     

  • Jennifers drömhus.

     

    Gillar att vi kommit in i ett nytt kapitel på boken (överdrev jättemycket nu, som om vi var klara med resten…not so much) . Men det är nu vi åker runt till de mest inspirerande hemmen vi vet! Jag är stormförtjust i den här delen på boken, den tar alltsammans till ännu en nivå som inspirerar mig lika mycket som de som kommer läsa vår bok, tänker jag.

     

    Att få åka hem till familjen Jansch sommarhus som stod tomt på självaste familjen,  kändes ungefär som att missa grädden på moset. Jennifer är en av de mest inspirerande människor jag träffat och jag önskade såklart att hon och hennes familj varit hemma. Men ändå är vi tacksamma för förtroendet då familjen ännu inte har börjat sitt sommarlov på Bali. Det är ju Jennifer som startade och driver Bag All  , du har väl läst den här boken? Hög peppnivå av att våga. Och vad jag älskar detta hem. Vi har ju varit här förut och samma känsla som då, INGEN ängslighet råder här.  Jag vill också tapetsera mitt hem med tapeter som ingen annan har, jag vill måla golven turkosa och gula och dörrarna mörkblå. Jag vill också ha metervis av drömmiga klänningarna som kidsen kan leka kurragömma i. ATT jag önskar ett gammalt, skavt sminkbord med välvda små hörnskåp. Där varenda unge kan smyga in och sminka inte så lagom framför spegeln ( allra speciellt eftersom jag endast äger typ en mascara…) Men ändå, det här hörnet är goals för mig! Skynda, skynda snart är de tjugo hela bunten och kommer inte vilja hänga vid mammas sminkbord.

     

     

    YES!

  • Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.

     

    När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.

     

     

    Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där  man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då  loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.

     

     

    Vissa har fått en ny besatthet.  Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.

     

     

    Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.

     

    De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar!  JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar.  Vad ska ni ha dem till sa du?? 

     

    Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.

     

    Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?

     

     

     

  • Vilket fir!

     

    ”Lämnade nyss det här för att sätta mig på tåget mot Göteborg. 15 maj, så mycket fir på en och samma dag.” Haha, exakt så långt hann jag igår  imorse på det här blogginlägget, sedan kastade jag mig av tåget och hann aldrig börja om. Vi skulle fara till Asperö i Göteborgs skärgård och plåta hemma hos Cattis. Något elfel gjorde att tåget stod på stationen här hemma i en timme och sen tog en helt annan väg mot västkusten. Och det var då, när de hojtade ut om omvägen kring Nässjö vi insåg att det hela skulle gå i stöpet.  Men det blev planering de luxe i sex timmar på ett och samma café istället. Lite irriterande tonårsaktigt att bosätta sig sådär. Nog för vi hann med både frulle, lunch och fika.

     

    Men i alla fall, lämnade soligaste rummet med spåren av en 20-årig bröllopsdag och Nomi & Charlies 12-åriga födelsedagar! Det har inte direkt varit lätt att fira bröllopsdag innan den 20:e heller , åtminstone inte de senaste 12 åren. Och lägger man nu till en fru som gör en bok så är det högst omöjligt. Min man har försökt boka in det ena och det andra men hans tråkiga fru har avstyrt och ändrat. Min man är väldigt romantisk, jag vet inte hur många blandband jag  fick de första åren vi var tillsammans. Lenny Kravitz It ain’t over til it’s over någon av de femtielva gånger vi gjorde slut och Sinead o’connor såklart. Tur att han inte drog in några Kraftwerk-favoriter i alla fall, frågan är om blandbandens effekt varit lika framgångsrik då. Och jaja vi är hundra år och levde då kasettband forfarande funkade. 90-talet ändå. Och barnens ständiga fråga, 90-talet… var det på 1800-talet?

     

    Att två av våra barn skulle födas på vår bröllopsdag puttade helt klart romantiken lite åt sidan just den där dagen för tolv år sedan. Fast å andra sidan, det kanske inte blir mer romantiskt än att få barn på just den dagen man en gång valde varann. Dessutom två. Men när det kommer till att vara romantisk är jag mer åt men jaja det går ju lika bra med en annan dag ett annat år till och med. När tillfälle ges liksom. Men där är vi helt olika. Jag skulle tex kunna ta ett  20årsjubileum året efter eller resa på en weekend en annan vår. Men oh no! Kommer alltid få äta upp att jag avstyrde en New York-resa när vi firade den 10-åriga bröllopsdagen…

     

     

    Hur gullig present gav inte Nomi oss?! I slöjden hade hon gjort varsin nyckelring!

     

     

    Inristat med namn, året och ringar!

     

     

    Sedan kom mina föräldrar över och vi tittade i albumen som nog inte var bläddrade i på 20 år. Jag insåg att jag glömt, hur jag knåpade alla inbjudningar för hand, hur mamma och mina systrar gjorde maten, hur himla fint allt var! Hur det snöade på morgonen! Vitsippor på borden! Pioner i brudbuketten! Och jag bar min mammas brudklänning från sent 60-tal.

     

     

    Och tvillingarna. Som för första gången hade födelsedagen på varsitt håll, då Nomi flyttat tillbaka till sin gamla skola. Annars har de ju alltid gått i samma klass och allt har varit dubbelt! De är ju så olika. Nomi har ju alltid varit såhär: sjung för mig helst tre gånger, hurra högt och jag står gärna på bordet och tar emot allas jubel. Medans Charlie är exakt raka motsatsen och vill helst inte ha sång över huvudtaget.

     

     

    Idag får vara en mjuk dag. Jag ska sortera upp kläder inför en stor barnplåtning nästa vecka. Sedan ska jag gå med mina föräldrar och ta ett kärt farväl. Våren är vacker idag och visar sin bästa sida. Det är fint.

     

  • Teparty i boden och maskrostricket!

     

    Igår for jag och Nomi ut på landet och styrde upp en plåtning inför boken. Den skulle handla om papier maché och har jag sagt att det är bland det finaste vi har DIY-väg? Jag tänkte på Alice i Underlandet och hade gjort en hög med tekoppar. På lördagen torkade de på klädstrecket i solen.

     

     

    Evy kom till fotograferingen i en kärra. Å!, utbrast Nomi. Hon ser ut som en influencer!!

     

     

    Världens bästa klister fick kanel på toppen.

     

     

    Sådärja! Ätbart med lite knastrig kanel.

     

     

    Det var ytterst bra att plåta i vedboden på Annersa. Helt enkelt för det finns så väldigt mycket papier mache saker här. Sen var det en ovanligt bra bod när jag rensat ur ved och bråte. Och sopat en del.

     

     

    Fast vi i förväg hade bestämt raggsockor  så var det rimligt för attan vad kylslaget i maj. Det enda gisslet med dagen var att det regnade och jag var tvungen att stå utanför boden när jag tog bilderna.

     

     

    Vi hittade Nomi och Evy i köket.

     

     

    Nomi hade tydligen dragit till med ett dagis-minne! Själv har jag aldrig provat men det hela var uppenbarligen väldigt fascinerande.

     

     

    Hon delade maskrosor för att låta de krulla sig i ett glas vatten.

     

     

    Tjusigt trick!

     

     

    Dags för nästa plåtning. Ny outfit.

     

     

    Det regnade så mycket att vi var tvungna att pausa i bilen. Nomi hade nämligen ett eget förråd där. Med kakor, bullar och nudlar (?).

     

     

    Lilly värmde sig i morgonrocken. Det är såklart att man inte har varma kläder till hands såhär i mitten av maj.

     

     

    Vi skulle fotografera kalasblommor.

     

     

    Sådan stjärnor till barn. In och ut i regnet, fotografi efter fotografi. Konstaterade att jag lyckats ta 1800 bilder på en dag?!!! Inse DET sorteringsjobbet…. Det ska ju max bli 10!

     

     

    Evy blev en superhjälte i samma sekund vi knöt rosetten under hakan och de första regndropparna började falla. Eller långt ifrån första, det var kanske den tjugonde skuren. Fast det ju aldrig regnar i Annersa, sägs det. Det roliga var att på vägen hem, svängde vi i en kurva och sedan sken solen och inte en droppe regn. Å, sade Nomi igen. Vi passerade precis en portal, märkte du den?

     

     

    Himlen blev kolmörk och vi tog skydd i det lilla härbret.

     

     

    Lilly var klar för dagen och bestämde nu sina egna kläder.

     

     

    Här har Evy tröttnat med en lång och ljudlig suck. Och jag lovade henne att manteln är hennes så snart jag är färdig med den.

     

     

    Sedan öppnade affären. Dyrbarheter såldes till höger och vänster så Nomi tipsade om att det kanske var bäst att de hämtade sin pappa och kortet. Det är ju så fiffigt det där med kort, aldrig någonsin slut med pengar ju! Artonhundra, tretusen tack och sju miljoner.

    Och nu ska jag sortera artonhundra bilder, wish me luck. Sortera och välja, DET är mitt allra värsta när det kommer till foto.

  • En extra romantisk cykel.

     

    Idag glömde jag bort självaste bloggen. Jobbat så fasligt hårt nämligen att min hjärna slutade fungera redan vid 11-snåret. Det känns som de mail jag skickat idag inte går till världshistorien som de mest genomtänkta. Fast ändå, ett mail må vara bättre än inget alls, visst är det så? Förresten har jag fått en väldigt fin present av min man idag.  Först sa han, över frukosten, att han hade tänkt att ge mig en present på vår tjugonde bröllopsdag, (Hallååååå, läste du rätt?? ja det gjorde du! den 15:e maj har vi varit gifta i 20 år!!) men nu fått för sig att det liksom inte var en särskilt romantisk present, fast han sa något fint i förbifarten om att ”jag hade tänkt vi skulle cykla iväg på picnic sedan…”

    Men så fick jag den alltså idag! En cykel! En helt vanlig fredag!  Den är pistagegrön och så väldigt fin! Den mest romantiska cykel jag någonsin ägt!

     

    Det var allt! Tack för ni läser och kommenterar igen! Det gör mig jätteglad!! Fin helg!

     

    Psst! Psssst! Vill bara säga att den där buketten kom från vår trädgård en oktoberdag! Så, kämpa på, säger jag till mig själv som ju har tröttnat lite. De blev nog alldeles för många plantor det här året… Men nu så, oktober-goals.

     

  • Trädgården på Sundborn.

     

    I vintras när jag fick gå runt på Sundborn som det vore mitt eget, jaja, det är lätt att inbilla sig, insåg jag att jag aldrig bloggat om när vi besökte platsen i somras.  I bildserien innefrån Karin & Carl Larsson´s hem publicerar jag också frågor och svar av mig, från en Elle-intervju. Om just min relation till paret Larsson. Som ju grundar sig helt på önsketänkande.

     

     

    Den här dagen i somras, då vi åkt från familjen Mc Allister på morgonen, var en stor dag. Jag gjorde allt för barnen skulle förstå hur pepp jag var. Insåg under bilresan att de aldrig skulle förstå storheten ”Carl, vem sade du?” så därför placerade jag dem och Chester på en restaurang. Tog Kristo i arm och sedan gick vi helt själva på visningen av stora huset. Sedan fick barnen gå tillsammans. Inte ens efteråt fattade de det märkvärdiga. Medan jag var helt matt efteråt, av all inspiration och sov hela vägen till Stockholm.

     

     

    Jag tog även en trädgårdsvisning. Rekommenderas starkt. Inte bara för att guiden tyckte jag var lite lik själva Karin. Finaste komplimang jag fått någonsin haha! Ni som läser här vet ju att jag är minst sagt besatt av Karin Larsson och tackar henne för alla mina trädgårdsframgångar.

     

     

    Vill dock understryka att framgång för mig i trädgården är lika med att ett litet krassefrö blir en blomma. Men ärligt, vår trädgård har aldrig blommat som förra året och jag läste den här boken från pärm till pärm.

     

     

    Allt gick fullkomligt överstyr den där sommaren, men härligt var det. Och vi byggde till och med tre gigantiska blomsterlådor med inspiration från boken.

     

     

    Här är föregångaren i verkligheten. Så fint och enkelt med bara krasse. Ska tänka på det i sommar när jag förmodligen är i läget ovan igen.

     

     

    Byggstudier. Jag tycker det gröna är väldigt fint mot det röda men mot vårt vita hus blev det så väldigt mycket kontrast. Men i vår trädgård är det bara falurött och grönt.

     

     

    För de som inte går igång på själva gården.

     

     

    Eller de som inser att härifrån kommer vi inte i första taget.

     

     

    Fjärilskrasse är den som klättrar på trådar.

     

     

    Indiankrasse och slingerkrasse är den i lådor och som marktäckare.  Som här hos Monet. Snacka om goals.

     

     

    Parantes! Krasse vill man ha för den kan man äta! Som tagetes och ringblomma.

     

     

    Det är fint med de enklaste av spaljéer. Vi ändrade oss från Humle till Kaprifol förra året. Jag trodde att de dött allesammans men vintern gjorde dem gott, nu är de på gång igen. Och vi planterade en äkta kommun-ros, Flammentanz, ni vet en sådan där som man nästan kör av vägen av för den blommar så galet. Fast som alla trädgårdskännare tycker är banal. Varje år klipps den ner till obefintlig sedan är det samma visa, miljarder rosor! och jag frågar mig om hur det någonsin kan bli banalt?  Den vi planterade ser ut som den vuxit i fem år minst och kanske vågar jag tro att vi inom snar framtid ska ha en veranda dränkt i röda rosor. Skit samma om det är den enklaste av rosor, jag har noll prestige i den saken.

     

     

    Ett sådant här trädgårdsbord kan man snickra.

     

     

    Eller en sådant här runt litet skjul.

     

     

    Boken innehåller så många tips att man skulle behöva ett helt liv för att gå igenom alla. Allt från byggbeskrivningar till vad man kan plantera och historien. Som jag älskar att läsa om och om igen.

     

     

    Dalarna ändå. Kanske dags för en tur igen. Blir ytterst svårt att locka med barnen, nu när Isabelle och gänget verkar stanna i evighet på Bali.

  • Pappershandel på franska.

     

    Längtar sjukt mycket till Paris. Längtar alltid till Paris. Samtidigt har vi långa diskussioner kring middagsbordet om huruvida koldioxidhalten i atmosfären är högre än den någonsin varit och Viggo konstaterar att när han är 26 är det kört. Han ger mig också klara siffror på hur SAS-strejken påverkade klimatet positivt. Och en flygresa till Paris är inte nästa diskussionsämne. Nomi har sett alla avsnitten av Netflix-serien Our planet och efter varje avsnitt är hon otröstlig. Allt jag säger då faller platt eller jag har faktiskt inga bra svar. Inga alls.

     

     

    Men Paris står kvar och kolla in den här pappershandeln. Det är en sådan man vill driva eller hur. Och oavsett hur vi nu tar oss till Paris på alternativa sätt bortsett från flyg då, så har vi efter hett tips häromdagen, funderat lite på att ta en sväng till Normandie. Någon som varit där kanske?

     

     

    Pappershandeln då, var låg den kan man ju undra… Hmmm, nu kan det här vara fel gata men isåfall så är det väldigt nära, Rue du Pont Louis-Philippe.  Ägaren själv var ytterst trevlig mot alla som intresserade de andra var han inte lika trevlig mot kan Liv intyga. Men ville man lära sig allt om kalligrafi så var det annat ljud i skällan, kan Nomi intyga.  Jag minns att pappershandeln låg ett stenkast från Seine, för ägaren berättade att han varje kväll tog trappen ner mot vattnet för att promenera utmed floden hemåt och hem var tydligen nära Eiffelltornet. Sådärja vad härligt.

  • Sådär man inte vill ha det och odling utan koll.

     

    Jag har så ytterst oinspirerande arbetsplats. Vill ju ha det tjusigt. Små vackra stilleben och färska blommor framför näsan. Att liksom vila ögonen på när man filosoferar och funderar. Det är exakt tvärtom. I mani jobbar jag såsom på nålar, sitter alltid längst ut på kanten av stolen, timmarna går  och blicken fäster jag på ehhh… en fiskdamm.

     

     

    Fast det är fint med langettsöm.

     

     

    En bloggläsare påminde mig om att låna den här boken på biblioteket. Så väldigt intressant. Samma författare som ligger bakom dokumentären jag tipsade om här. Och titta, det går framåt i byggstenarna men oroväckande långt kvar till de 37500. Synd.

     

     

    Har nästan avslutat att jobb till Kulturskolan´s musikallinje . Har bara finliret kvar, som blomsterkransar och utdragna tänder i en plastpåse. De sätter upp Little shop of horror. Och ja därav tänder, en gigantisk köttätande växt (där tre personer ska få plats) och sånt man gör. Tur att jag jobbar bra med min man i sådana här omöjliga lägen. Som när vi skulle göra det där trädet (alltså hur högt var det… 4 meter, 5??) Ughhh, har samlat inspiration från skräckfilmen från 1960. Haha, DEN är inte att leka med.

     

     

    Många frågar om alla i vår familj gillar att göra kreativa saker. En av oss gör inte det. Inte överhuvudtaget faktiskt. Han säger själv att han hatar det. Därför blir jag extra glad när han en vacker dag gör en hund av lera .

     

     

    Jag tänker inte fördjupa mig i årets odling, det är nämligen stört omöjligt. Det var en söndag i början mars då jag började stansa ut kuber med Paulinas fenomenala grej. Det var bara det, innan dagen var slut hade jag höjt Paulina, Hanna och Emily till skyarna. För deras enastående tålamod att peta ner miljarder av små osynliga frön och följa dem till makalösa blomster. I slutet av den där söndagen grät jag nästan av tristess och mindfulnessen var verkligen totalt onärvarande. Jag var så sur. Som om allt var fröernas fel, inte mitt sjukt dåliga tålamod. Ibland kastade jag hela fröpåsar, jag såg ju inte fröna för de var så minimala!! I frustration blandade jag ihop alltsammans och det som hade börjat så stiligt med märkning om vad jag planterat fallerade helt. Jag svepte plast om alla fröna, glömde (sanningen var nog mer att jag struntade blankt i det) göra lufthål och sa att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle förkultivera något.

     

     

    Det som sedan hände var att jag endast tre dagar senare passerade alla brickor som jag trodde bestod av sorgligt kvävda frön. På riktigt, höll jag på att smälla av! Nästan varenda lite frö hade börjat titta fram som små gröna miniplantor. Jag kände mig på riktigt som en hemsk människa och började frenetiskt göra lufthål för allt vad jag var värd.

     

     

    Jag har verkligen ingen aning om vad som är vad. Men kolla – en rosenskära! hej!

     

     

    Och luktärtorna har jag inte direkt sort-koll på men jag vet i alla fall att det är luktärtor. I år har jag toppat dem flera gånger och de är tusen gånger kraftigare än förra året.

     

     

    Och äppelträden blommar fast vi har raggsockor inomhus.