SÅDANT JAG TYCKER

Kärlek alltså. Alltid kärlek.

Att börja om. Och börja om igen. Handlar det om att vara säker på att skriva rätt? Eller att inte hitta orden? Kanske för att det känns märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek. Kanske hittar jag dem inte heller i min önskan om att väga dem rätt i något slags hopp att öka möjligheten att uppnå en förändring. Inser dock som i en suck och ofta, att världen är stor och att mina ord är som nålen i höstacken. Fast ändå, just i samma suck finns även insikten om att ingenting går per automatik. En förståelse som landar i en slags vilja. Hur mycket man önskar förändras inte världen i som ett trollslag. Trollslag är något som hör till drömmarna och inget vi kan förankra i verkligheten. Konstaterade, hon klarsynt. Det är ju ingen hemlighet att det allra mesta må vara en kamp, en envis sådan. Så har det alltid varit men så kommer det inte att förbli. Det är så jag vill tro.

 

Den 5/5 kl 5 går Katrineholms allra första Pride parad av stapeln. Jag träffade en av initiativtagarna, och tänkte innan vårt möte, att vi allra mest skulle prata om hur långt allt kommit. Hur vi verkligen var på god väg. Men i samma stund, då jag på riktigt rös av fint som var som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och alla de som anammat på nytt.

 

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting alls som någon kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara som blankt papper med noll fördomar. Och utan men och omsvep.

 

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället och med det goda livet i behåll, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk. Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull.

 

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

 

Och trots att du flyr för ditt liv. På precis samma sätt som du flyr från ett krig, måste du som asylsökande i vårt land bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

 

Tystnad är temat för Katrineholms allra första pride parad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag.

 

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte värderingar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör det inte. Så länge det pågår, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom om de hade patent på att fördomar är sanningen.

 

Därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. Den är för solidaritet och människors lika värde. Till en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Nästa vecka går vi Katrineholms allra första Pride parad. Vi går för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek.

 

2 Comments

  • Maren Ingeborg Gråblomst

    Dine meninger og måten du skriver dem på. Ditt mot og kraft og din visdom. Ditt ansvarsfulle og magiske deg, og måten du bruker det på. Jeg er også redd for å ikke skrive ”det som er rett”, og lurer noen ganger på om ordene blir for store eller voldsomme, særlig i kommentarer som dette. For mennesker er så stille. Det er så lite tilbakemeldinger, man blir stående og svaie litt og undres på et vis… Men du treffer meg i hjertet, og jeg er helt sikker på at du gjør det med så mange. Du er tøff, og du er inspirerende, og du skal få høre det! Ofte! 😉

Leave a Reply