Mokkasin - Blog & Freelancer in Photography, DIY, Marketing and Creative Direction
Sofia Jansson founded Mokkasin in 2009 and and freelances in photography, styling, DIY, marketing, PR and creative direction.
mokkasin, blog, interior, portfolio, photo, props, DIY
37
home,paged,page-template,page-template-blog-large-image-whole-post,page-template-blog-large-image-whole-post-php,page,page-id-37,paged-2,page-paged-2,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

It´s pretty much like Hollywood.

Nomi och kläder är ju ett eget kapitel som jag verkligen gillat allt med. Helt enkelt för det har varit som näsan i vädret och knuten mot himlen och att hon högaktningsfullt struntar blankt i vad andra tycker och tänker. Men säg det självförtroende som inte drabbas av svackor. En sak är säker att det saknas ju inte invanda föreställningar när det kommer till barnkläder. För henne har kläder helt enkelt varit ett intresse, ett sätt att uttrycka något, ett sätt att ta kliv mot något eget. Därför har hon gått i kostym till skolan. Älskar folkdräkter. Och sy sin egen skolavslutningsklänning.  Och det är klart att det finns en helt annan ”uniform” bland kompisarna. Fast jag erkänner att jag har varit glad, sådär i smyg, varje dag hon inte sällar sig till samma uniform.

En liten parantes om just likadana kläder. Häromdagen passerade jag Liv´s högstadieskola med Charlie i ena handen och Nomi i den andra. En skolbuss stannade och ut hoppade en hel drös med tonårstjejer i nästintill identiska kläder och skor. – Åh, sade jag. Tänk vad härligt om du kommit i en gul klänning bland alla dessa svart och gråklädda!! Jag syftade på Nomi eftersom hon har just en gul tyllklänning. Men fick mig strax en knäpp på näsan om just invanda föreställningar. Det var nämligen Charlie som fundersamt svarade. ”Mmm, fast tror du inte någon hade retats då?” I min hjärna såg jag Charlie komma där bland alla och hur fantastiskt det hade varit och lät de båda tro att jag inte menat Nomi. ” jag tänker att alla skulle tycka det bara var härligt!” Sedan gick vi vidare till skolan.

Så var det där om svackan. Och surheten. Hon har nog surat i sammanlagt fyra månader om det ena och det andra. Att det inte finns ”Noora-jeans” fast då menar hon att det inte finns likadana jeans som Liv har. De ska ha hög midja och absolut inte vara tighta och ankelkorta. Och hur jädrans tighta är varenda jeans för ungar? Slim hit och ultra-skin dit. Och det funkar ju inte med alla de modeller som heter relaxed och sådant, för de ska ju sitta uppe också på en unge som egentligen är ganska spinkig.

Och hon har surat över att Weekday inte gör barnkläder och suktat ögonen ur sig när hon suttit med Liv i provhytten. Och inte att Rodebjer heller, gör barnkläder. Och inte Ganni, har hon surt konstaterat när hon tittat över min axel. Men så hittade vi ju ett par brallor på Lindex och hon drog en suck. Äntligen. Det var bara det att de fanns inte i större storlek än 122… och Nomi är ca 140 cm lång.

Fast då bestämde vi att storlek 122 blev nästan som byxorna från Rodebjer.

Och som en överraskning var det ta 3 plagg, betala för 2 på hela Lindex barnsortiment (även på nätet vid kod kids1710) och där hängde kavajernas kavaj. Som fanns i små storlekar också.

 ”Jag ska nog inte ta en scarf. Det blir lite föööör mycket Hollywood.” Sedan öppnade hon dörren för att dra till skolan: ” men det ÄR faktiskt väldigt mycket Hollywood”.

18
47

födelsedag.

När vintern känns som mörkast har jag alltid i bakhuvudet att 12 mars kan det vara vår. För den dagen föddes Liv och det är ju lätt att minnas allting exakt hur det var just 2003. En onsdag. Och en felvänd bebis. I vecka 40+5. Men hon, som vi inte visste då var en hon, skulle vändas rätt. Fast precis kvarten innan satte allt igång och 2003 födde man inte gärna bebisar med fötterna först och någon sade: Om en halvtimme är ni mamma och pappa. Sedan kom hon. Med akut kejsarsnitt. Och det där med den naturliga förlossningen och brevet om ingen bedövning, hitta andning och go with the natural flow (typ) blev aldrig av. Aldrig någonsin förresten. Men det är ju två andra historier, två andra graviditeter, på tre barn.

I alla fall vaknade vi till våren i söndags.

Kvällen innan hade vi haft bordet dukat och ätit världens godaste falafel. Kristo ändrade lite i receptet och de blev perfekta.

Födelsedagsmiddag blev mellokväll. Vårt tv-rum som är husets minsta, å andra sidan var det en halv lägenhet i början av förra seklet, rymde helt klart 16 personer och 3 kilo godis.

På söndagsmorgonen samlade vi ihop allt det som vi låtsades var våren.

För att vända bordet och göra det hälften så stort.

Liv provade presenterna och det grämer mig lite att hennes fötter är större än mina nu förtiden.

Vi dukade upp Liv´s älsklingsfrukost.

Bara så. Plus varma crossianter. Och puffad dinkel  och jordgubbar 

Den här söndagen så mös vi mest. Och bakade tårta med tre våningar.

Vi hade juiceprovning från det som var kvar från mitt jobb på fredagen med Bodhish. Så lite Tumeric booster och Green Awakening. Plus lite Glowing sunshine på det. Och världens godaste vegoburgare till middag, tips. fast utan det rökiga som i chipotle, jag är inte förtjust i rökigt. 

Bra tröja.

Jaja, vi är ju inte Linda Lomelino direkt.

8
37

For the monday coffee.

Undrar hur man blir till sättet om man jobbar såhär? Bland en galenhet av vackert. Samtidigt som man tänker att ens sinne borde vara som sockervadd inser man ju vilket arbete som ligger bakom. Ett väldigt hårt såklart och ett attans tålamod. Fast det får mig inte att sucka mindre. Av någon slags avundsjuk lycka. Att världen kan se ut så här men lite avis på att jag inte begåvats med gröna fingrar. Fast så bor jag ju inte i Skagit Valley heller. Som Erin Benzakein som driver Floret Flowers.  Så fint att man tänker att det knappt är på riktigt. En familj och ett litet team som driver en gård helt i harmoni med naturen. Enbart ekologiska odlingsmetoder och hållbarhetstänk i alla led. 

 

Lite såhär:

”We believe in magic. We know that amazing things can happen when you listen to your gut, follow your heart, and live your passion.”

 

På hemsidan finns så mycket inspo så man dånar. Och boken Cut Flower Garden släpptes i förra veckan. Jag vill dessutom shoppa deras egna ekologiska fröer  och Dahlia-knölar. Förstår ju också att det finns fröer närmare än så, men bilderna på allt det vackra får mig så himla sugen. En  del  beror det väl på färgerna också, vem vill liksom inte ha påskrabatten såhär. 

 

Dream on och följ på instagram @floretflower

 

2
18

kan inte starta helgen utan att fundera på den förra.

Kan ju inte starta upp den här helgen utan att fundera på den förra. Egentligen började min helg just den veckan redan på torsdagen. Jag överöste mig själv med fina besök som aldrig slutade. Som en enda lång pepp-fika. Som min syrras man sade vid fredagsmiddagen. ”fick precis en känsla av när vi satt på Heleneborgsgatan…” Fint tycker jag. Året var kanske 2001 eller däromkring. Som om saker egentligen inte ändras om man har tur vill säga. Och allt är nästan samma men ända helt annorlunda. Och precis som på bilden vill jag ha alla mina dagar. Familjen och vännerna på besök. Och ungar. Ingen ordning. Bara skönt. Och en hund. En hund?! Som när jag lovade min då 8-åriga dotter en hund till 13-årsdagen. Och inte höll det där löftet på långa vägar. Men så kom då helgen när alla drömmar besannades. Nästan åtminstone.

Det värsta med att passa chihuahuan Robert över en helg var sorgen över att han skulle åka hem på söndagen. Den grep tag i Nomi så hon var förkrossad i två timmar. Sådär i förväg. Över att allt det härliga hade ett slut.

Hur skulle hennes allra bästa hundvän kunna åka hem? Allas bästa vän.

Jag kan inte säga att de inte tog hand om Robban på bästa sätt. I allt från agility-övningar som hinderhopp och bakbensdans.

Till gos. Gos och gos. De slogs nästintill, eller i alla fall surade, om vem som skulle gå ut med honom. Ge honom mat. Vems säng han skulle sova i.

Första natten stod Nomi, Estrid och Robban vid vår säng 04.28. ”Robbis måste kissa.” Vilket såklart visade sig vara osanning då han inte är en valp. Men tjejerna tog sitt ansvar och gick ut i natten för att omöjligt kunna somna om sedan. Robban ville ju vara vaken. Andra natten började han gnälla klockan 05.10 varav Liv tyckte att han fick byta säng. Hunden själv gick fel och hamnade i Charlies säng och Charlie själv fattade ingenting och vaknade skräckslagen. Kaos i ottan tills Robban själv begav sig dit Nomi och Lilly sov. Alltmedans Kristo stod påklädd och klar för morgonpromenad. Nattpromenad.

Tretton års skillnad. Älskar den lilla knuten och den stora.

Nöjd hund. Miljarders procent uppmärksamhet.

Söndagmorgon är pysselmorgon.

Tycker så mycket om att några av våra vänner har små barn. Det är väl kanske som när man får barnbarn, man blir liksom mer fokuserad på vad som händer och sägs. Jag menar kaoset hos oss när Liv var lika gammal som Lilly, 5 år. Då var Viggo 3,5 och Charlie och Nomi bara 1. Kära hjärtanes att vi inte hade precis lika lugna söndagsmornar med pärlpyssel.

”Vi tar en stjärna för alla oss, så du kan tänka på oss när det skramlar, bra va?!”

Och den stora familjefrågan. Jag är en mot fem. Huruvida det ska komma en ny medlem i den här familjen. Och det tittas på hundfilmer. Gulliga. Och kollas på olika raser. Vilken är bäst? Och plus och minus. Och samlas på ord som talar FÖR en hund. Som alla som säger: Ni är en riktig hundfamilj. Du är verkligen mogen för en hund. Hon sade att det passar ju bra med en hund i er familj eftersom din mamma oftast jobbar hemifrån. Han sade att det är bra för barn. Eller för alla. 

Nuså. Dags att jobba fredag. Snart kommer Sanna ,  plåta juicer och rosenvatten. Sedan är det kalashelg. Jag kan faktiskt inte förstå att jag har en dotter som ska fylla fjorton. Det är galet. Hon är fem centimeter längre än mig och har större fötter. Vi kan sno varandras kläder och hon handlar jeans på Weekday. Det är verkligen så man måste nypa sig i armen ibland… Glad fredag! 

2
26

från köksbordet och runt.

Jag har lovat mig själv en hel massa strukturerat idag. Det går ju bara inte alls så bra som jag tänkte. Varför känns februari som om det är väldans långt till sommaren, som en hel världstid liksom. När det två veckor senare och det är mars känns precis tvärtom. Att skriva en kalender nästan full i flera månader framåt är ett av mina värsta. Jag vill ju helst bara se vad som händer… Och sedan frågade jag mig varför jag har fyra kalendrar? Det måste ju röra till det en hel massa. Och läser två böcker samtidigt och nästan har börjat på en tredje. Också jätteonödigt. Tycker i alla fall att Janet Hill´s  illustration är vacker. 

Mina vänner Mari och Anna har gjort magiska bilder till Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö.

 

Jag passerar obemärkt scenuppbyggnader (”vi ska en till bredvid, fast de ska bara stå där tills på söndag..”), kaninhoppshinder som blev hundhoppshinder. Jag funderar lite över hur de orkade släpa Monstrean över hela golvet. Och hur länge vi ska ha julstjärnorna uppe. Fast är de verkligen så fasligt juliga när allt kommer omkring.

Det är så mycket bättre att förlora sig i buketten av kvistar från en väns trädgård, jag fick för en vecka sedan. Titta, för varje timme som går slår de ut mer och mer. Amelia Widell´s hem är på omslaget av nya Elle och hon har dessutom flyttat sin blogg just dit. Hennes nya soffa Dahlia  syns på omslaget. och jag måste ännu en gång bara tala om, vi älskar vår soffa från MeliMeliJag måste tillägga att soffor är min värsta möbel, det finns inget möbelval som gjort mig så brydd, irriterad, konfunderad och frusterad under åren. Och så köpte vi en Blanca och allt bara föll på plats. 

Alla mina palettblommor dog. Nästan i alla fall. De var alldeles fasligt fina och så en inte särskilt vacker dag, föll bladen. Jag har lyckats rädda några sticklingar men de är ganska sorgliga. Kanske borde jag lägga beslag på den här boken?

 

Annars då…

  • T-shirten med episka citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. be kind. always.” finns på lager igen på Gina tricot.
  • Dapperey lanserar tidernas snyggaste yogamattor. 100 % ekologisk. Tillverkad av naturgummi, kork och vattenbaserad tryck. Helt kemikaliefri. Nu kan man förbeställa med fin rabatt.
  • Piet Hein Eek kollektion Jassa för Ikea lanseras imorgon. Superfin tycker jag.
  • Tycker det här porslinet är så fint.

 

9
20

”Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”

En kvinnodag som denna kan vi ju liksom inte klappa oss för bröstet och säga jodå, vi har kommit så mycket längre än många andra länder. Visst finns det något positivt med förändringar, även små, men det är 100 % jämställdhet man vill åt. Utan omsvep och kompromisser. Hur svårt kan det vara med jämställdheten tänker man 2017. Jäkligt svårt har det visat sig. Så hörrni, det är liksom bara att kavla upp ärmarna. Hur tröttsamt det än må vara att vi inte är där ännu.

 

I novembernumret av svenska Elle blev jag intervjuad av journalisten Louisa Hammarbäck. Artikeln handlade om hur man kombinerar moderskapet med att vara feminist och dessutom göra karriär. Att moderskapet har uppvärderats och varför vi kan omfamna det igen. Hur jag och andra kvinnor såg på moderskapets status. I samma artikel kom frågan upp hur uppfostrar vi mer jämställda män. Vad krävs av oss som förebilder för att få ett jämställt samhälle, vad krävs av samhället som helhet för att vi ska nå dit?

 

Personligen tycker jag att allt grundar sig i hur vi uppfostrar våra pojkar. Vi måste uppfostra dem till att bli jämställda män. Och att de redan uppväxta männen ska vara världens bästa förebilder på den punkten.Ta ett ansvar som bäddar snyggt till förändring.

 

I Elle sade jag : Jag är superstolt över att vara mamma. Jag ser inget problem i det. Problemet är att det inte ställs samma krav på männen. När man prata om genus blir det lätt så mycket fokus på att flickor och kvinnor ska vara på ett visst sätt, men jag har två flickor och två pojkar och har alltid känt att det är pojkarna jag vill påverka mest. Jag vill att de ska få med sig mer av traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar. Det ser jag som min livsuppgift, Det är männen som borde förändra sig, inte vi kvinnor.

 

Självklart har mitt eget moderskap och roll som mamma fått mig att fundera extra på den här biten. Och framför allt för att vi har två flickor och två pojkar härhemma. Kanske hade det inte blivit lika tydligt med bara döttrar. Jag har med mig sedan barnsben att flickor ska våga, bli modiga och starka. Vi var tre systrar som växte upp tillsammans med båda våra föräldrar och vi har alltid fått veta att vi har exakt samma möjligheter som det motsatta könet, något annat fanns inte på tapeten så att säga. Oavsett om världen inte såg ut på det viset, så var det vi fick med oss när vi växte upp. Att hela världen låg framför oss med alla möjligheter, att vi skulle vara modiga och våga ta plats. Så för mig har det aldrig funnits någon tvekan att föra vidare dessa värderingar till mina barn. Såklart ingen skillnad vilket kön de har. Vilket är självklart med tanke på att världen ser ut som den gör och självklart ska vi fortsätta så.

 

Men det vi inte får glömma är att vi måste lära och se det som en viktig uppgift att få våra pojkar att bli mjukare. Vi måste uppfostra pojkar att bli jämställda män. För att hårdra och förenkla det, det ska vara lika ok att vara pojkflicka som tvärtom. Det är inte att skrika högst, vara starkast, slå hårdast som är viktigt. Många föräldrar till pojkar verkar livrädda om deras pojke vill ha långt hår, nagellack, leker med dockor och dessutom är känslig. Eller bara extra mjuk.  Medan en flicka hejas på om hon är utklädd till superhjälte och stentuff. Låter som stenåldern men så ser ju samhället ofta ut.

 

Jag vill att vi hejar på allt som är mjukt, snällt och omtänksamt. Erbjud lika mycket av det som anses traditionellt tjejigt även till era pojkar. Prata med dem om jämlikhet och mänskliga värden, och gör ingen skillnad om du har söner eller döttrar. Det tycker jag är så himla viktigt att tänka på, att prata oavsett vilken ålder dina barn har och vad det handlar om.

 

Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

 

Något som genusforskaren Roger Klinth utrycker såhär i artikeln: ”Det är viktigt att statushöjningen breddas till att handla om föräldraskap generellt och inte bara moderskap. Det vore problematiskt om männens ansvar som föräldrar glöms bort. Ett aktivt föräldraskap från både kvinnor och män är något positivt och fullständigt nödvändigt i ett modernt samhälle.”

 

I artikeln så menar Ebba Witt-Brattström (professor och feministisk aktivist) att det är långt kvar tills vi kan kalla Sverige för ett jämställt land. Eller som Zara Larsson som uttryckte det: Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”

 

Exakt så. Vi kavlar upp ärmarna väl? Tills vi är i mål. Observera – detta gäller alla. Män som kvinnor.

Och sedan pratade vi lite om varför framtiden måste vara mer tjejig. Inget mer med det, sade Viggo, och började rita en kebab-tallrik.

 

4
30