SÖRMLAND

Kvinnorna & Staden – musikaliskt drama.

Detta var Sara Sabina Lans:

grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

Johannes Lans

* 29 juli 1833 † 12 juni 1902

och hans maka

Det sägs att det var där berättelserna föddes. Där Kerstins Ekmans romansvit Kvinnorna & Staden tog sin början. Vid gravstenarna där någon högst verklig och betydelsefull vilade. Icke vid namn, utan titel. Enbart som en maka. Som om resten av historien var utraderad.

Idag har musikteatern Kvinnorna och staden premiär här i Katrineholm. En föreställning baserad på Kerstin Ekmans romansvit under samma namn. En skildring utav kvinnornas liv i början av 1900-talet och under industrialiseringen. Kvinnornas historia i ett ljus. Berättelserna om vardagsslitet som var närvarande alla timmar om dygnet och en högst betydande del i staden som byggdes. Inget gömt bakom dunkel. Inget förlorat i tysthet. Och mer aktuellt än någonsin. Jag är övertygad om att det finns en mening med att föreställningen, som först var tänkt att sättas upp 2001, har premiär just idag. Som om världen är redo.

Manuset som alltså har bearbetats under många år, har godkänts och övervakats  av författaren själv och som till kvällen också sitter i publiken. Scenen är Lokstallarna, platsen där författarens egen mor arbetade under andra världskriget. Jag kan inte tänka mig en bättre plats. På ett personligt plan . Men framför allt är tanken på att vända minnen från en mörk tid till något alldeles motsatt, svindlande. En hyllning till all världens kvinnor. Så fint.

Böckerna tar avstamp i Kerstin Ekmans barndomsstad. Katrineholm, järnvägsknuten som i början av 1900-talet växte till ett industrisamhälle. Den lilla staden ger även en bild hur Sverige såg ut i stort under denna tid.

Kvinnornas roll under industrialiseringen och inflyttningen till städerna från landsbygden. Ofta skildrar litteraturen männens roll vid denna tid men Kerstin Ekman har valt att skildra kvinnorna. Deras liv, dess historia och styrkan som fanns där trots att den kanske inte alltid syntes utåt såsom männens, helt enkelt för männen tog på sig rollen att synas.

Efter att de senaste dagarna skummat igenom de första delarna av böckerna inser jag att denna föreställning grundar sig i en kvinnohistorisk guldgruva. Kerstin Ekmans inspireras av sin egen uppväxt och skildrar kvinnornas historia med en säkerhet, trovärdighet och ur ett rent feministiskt perspektiv. Utan omsvep. Från den tid då kvinnornas namn saknades på gravstenarna men var högst närvarande i samhället. Om någon nu trodde något annat. Hur deras vardagsslit var det som byggde samhället. Hur de med sin kraft lyckades förändra, hitta nya vägar och bygga en stad. Enda skillnaden var att allt skedde under tysthet. Tack Kerstin Ekman, för du är en av dem som gett kvinnor en röst. En stolt. Och redan långt innan resten av världen hade samlat mod.

Föreställningen skulle haft premiär redan 2001 men kanske fanns någon mening med att det kom att dröja hela 17 år innan pjäsen skulle ha sin premiär. Mer aktuellt ämne än någonsin. Det är kvinnornas historia som berättas och det saknas inte girl power i den här produktionen.

En man finns i rollerna, och han får spela 4 olika mansroller.

Däremot figurerar flera män men då är det kvinnorna som även tar dessa roller.

I musikteatern får vi följa Tora och den framväxande staden. Tora är Sara Sabina Land´s dotterdotter som kommer till världen efter en våldtäkt. Oönskad och ovälkommen. Toras fjortonåriga mor dör i barnsäng och hon växer upp hos sina morföräldrar. För att sedan som tonåring längta efter staden och dess möjligheter. Men får också allt som kommer därtill.

    

Jag får en pratstund med producenten Suzanne Ernrup som tillsammans med Monica Hassle har hållt i de många trådarna. Suzanne är vi ju annars vana att se både på teaterscenen och i film men har nu alltså valt en annan roll. Vi kommer in på att föreställningen känns högst aktuell med tanke på Metoo och vad som hänt det senaste året och jag frågar om man kan se kopplingar med föreställningen och det vi vill förändra. – Självklart, berättar Suzanne. Detta är en föreställning ur kvinnornas perspektiv och det känns ytterst angeläget att skildra den historien.

Föreställningen produceras av Fogelstad musikteater och det är även den stora Fogelstadkören som håller i musiken tillsammans med fem handplockade musiker.  Jag läser på Svd – Det kommer blir en uppvisning av kvinnokraft på många plan, säger Marie Selander som är konstnärlig ledare och kompositör. Hennes breda kunskap inom världsmusik gör sig påmind under hela föreställningen. Kören är ingen vanlig kör, det är udda taktarter och röstljud. Även DN har skrivit om föreställningen.

Själv fascinerades jag djupt av musiken då jag satt med under repetitionerna. Det är ingen vanlig musik, det är ingen musikal. Det är något annat, något djup som liksom förankrar historien i platsen. Eftersom Marie Selander har levt med föreställningen i sjutton år tänker jag att det inte kan bli på något annat sätt. Hon måste liksom vuxit ihop med berättelserna, då kan det inte bli annat än äkta.


Skammen och nöden. Så närvarande och förankrade i varann.

Produktionen är långt ifrån enbart lokal. Ensemblen kommer från hela Sverige och jag tror att detta måste vara den största kultursatsningen i form av en föreställning som kommunen någonsin haft.

Annika Olsson ser vi i rollen som Tora och här kan man läsa om övriga medverkande.


Scenografi och kostym av Anders Wirén och när jag textade honom imorse för att gratulera till ett makalöst snyggt jobb bekräftade han att det har trollats från knäna. Det där med knapp budget vet jag allt om. Men med hjälp av Viadidakt Arbetsmarknad har nyanlända hjälpt till att bygga kulisser och sy kostym med ett fantastiskt fint resultat. Integration när den är som allra bäst.

När jag plåtade en repetition häromdagen slogs jag över vilken lyckosam scen detta är. Att kulisserna smälter in i befintliga bygnader och djupet är sagolikt.

Alltså – Katrineholm kommun! Det här visar ju att Lokstallarna är vår stads ultimata plats. Låt nu detta bli en vana. Vi har ju början till Sveriges vackraste utomhusscen.

Till och med loken får glänsa från sina stall.

Att scenen vi Lokstallarna ligger mig extra varmt om hjärtat förstår ni säkert. Det är EXAKT såhär jag vill att denna plats ska användas. Ni som läser här vet ju redan mina drömmar för den här platsen, du som inte läst, gör gärna det här!  Och det är ju just här ungdomskulturhuset vi inredde finns!

Sida vid sida av skateparken, sommarskolan där ungdomar som inte nått vårens mål studerar och där man (inklusive jag) håller på att ställa iordningen inför öppnadet av Turbinen, katrineholms nya teaterscen. Älskar när den dynamiska verkligheten nästan överträffar sig självt.
 
Även från baksidan är allt som en dröm.

Den gamla plattan där loken växlade om för hundra år sedan. Nu en utomordentligt smart scen. På ett kick kan stan bli landet och tvärtom.

Katrineholm och världen, 1 september 1937.

Där står han, den enda manliga skådespelaren, Mikeal Mårtensson.

Om man inte håller till här är det kanske svårt att fatta vad jag menar med att den dynamiska verkligheten överträffar sig själv. Men det här stället skulle kunna koka så till den milda grad av kreativitet och ge så mycket ringar på vattnet att de aldrig skulle behöva ta slut.

Kvinnorna & Staden – musikaliskt berättardrama

4 – 22 juli Lokstallarna Katrineholm

Biljetter och spelschema här 

3 Comments

  • Agneta Welander

    Tack Sofia,
    Så fint och talande reportage och bakom-scenen-bilder. Oftast de mest uttrycksfulla … i väntan och koncentration på entréer.
    Agneta / Sara Sabina

  • Li Argus Hultgren

    Vilken underbar teater och historia bakom. Tack för att du delar med dig. Den hade jag velat sett.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *