SÖRMLAND-arkiv - Sida 2 av 5 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
29
archive,paged,category,category-sormland,category-29,paged-2,category-paged-2,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

The locals.

Det här med att hitta likasinnade i en liten stad kan ju vara ytterst klurigt. Jag menar i den stora staden är man ju så många flera, per automatik. Å andra sidan öppnar man ögonen lite så tror jag att vägar kan korsas på det mest oväntade sätt. Då handlar det inte längre om storleken på stad utan snarare om tillfällena. Jag tror att de flesta mår bra av att röra om lite i vänskapskretsar och umgängen. Inget ont i gamla vänner men många gånger är man kvar av ren gammal vana. Eller snarare man är kvar i en roll som man alltid haft. Lite oundvikligt. Det där brukar man ofta inse om man man hamnar i gamla gäng från förr, om man varit ifrån under lång tid. Att strukturerna är desamma, trots att människorna var för sig har ändrats. Och hur man än vrider på det så tänker jag att alla förändras under tid men att roller i olika sammanhang är svårare att kliva ur. Det där kan verkligen vara ett gissel. De senaste åren har jag träffat så väldigt många nya vänner. Det är så himla fint tycker jag.

Kanske ligger det mig i fatet att samla lite. Livet är liksom för kort för att låta människor som berikar ens liv på något vis, försvinna bort med vinden. Jag tror inte att ensam är stark, jag funkar åtminstone helt tvärtom.

Häromdagen träffade jag en tjej av en jobbanledning. Hon heter Fia och eftersom jag nu tagit del av hennes planer, vet jag med all säkerhet att Katrineholm kommer få en fin plats framöver. I min lilla värld av blommor kommer inte vara en blomsterbutik i ordets vanliga betydelse utan mer en blomateljé med tusen idéer i bakfickan. Såklart så lade vi cirka 15 minuter på jobbgrejen och 2 timmar och 45 minuter på resten.

Jag fick en idé om att tussa ihop Fia med Carina så sagt och gjort åkte vi en liten bit utanför Katrineholm. En kvart kanske. Det fina är att en kvart från stan innebär ofta skog och snöfall och isiga sjöar.

Carina driver Måhlarnas gårdsbutik. Första gången jag var här var jag inbjuden på kurs i att måla med Annie Sloan´s färg. Något som visade sig vara bland det roligaste jag gjort i målarväg. Annie Sloan´s Chalk Paint är en färg som inte kan beskrivas i ett blogginlägg.

Jag var på workshop för att få ta del av tips och ett nytt sätt att måla så har du möjlighet ta chansen. Carina håller kurser under året och nästa kurstillfälle är 21 januari. Här hittar man info.

Hemligheten av det vackra är det matta, känslan av skavt och slitet fast på ett nytt sätt. Fransk, industri och vintage tänker jag.

Färgskalan är så mycket Paris för mig. Det dammiga och smutsiga tillsammans med det starka. Sjukt lyxigt att någon har satt en sådan pass träffsäker kollektion av färger. Bara att peka liksom.

Just idag skulle vi blanda till något som var som plommon eller fikon och en hel del svärta.

En diskbänk och färgfläckar. Tänk att det ska vara så tilldragande.

Tänker att man är lite knäpp men det här går jag igång på.

En gång fanns det en målerifirma här i stan. De hade vita bilar och när målarna hoppade ur hade de alltid kritvita kläder. Då menar jag kritvita inte en fläck, inte ett stänk. Visst blir man lite skeptisk då?

Det som är lite ovanligt med den här färgen är att den typ fäster på allt, metall,tyg, lack och ja allt och dessutom utan förarbete. Förstå den lyxen att bara börja måla. Man kan måla på vägg och golv. Idag visade Carina hur hon målat så golvet såg ut som vårt vitoljade, helt magiskt. Man kan färga in tyger och blanda hejvilt. Det finns en uppsjö av tekniker för olika ändamål och färgen är miljövänlig. Såklart kräver det lite teknik för att få färgen att se ut som en gammal fasad eller något man fiskat upp från en fransk loppis. Därför är ju Carinas workshops guld värda. I brist på fransk loppis här på hemmaplan är det ju himla snitsigt att steget är så kort som att boka en workshop.

Till och med burkarna är fina. Jag lovar att ni kommer få höra mer om blomsterateljéer, färgval och målade skönheter.

Under mötet med Fia häromdagen hade jag lyckats dra fram allt från präglingsapparat till julpapper rester från då vi gjorde visitkort på Norrbacka.

Jag sade senast idag, kanske tröttar jag ut folk? Det är ju liksom lite av och på. Vid det senare kan det ju bli väldigt mycket på… Ni vet när man blir inspirerad, det ena ger det andra sidospåret och sådär håller man på tills man knappt kan andas. Hmm, oja. Jag hoppas man säger till i så fall.

Och allra käraste systerarmband. Lådorna är klara, visitkorten med. Nu är det bara Johanna som fattas. Kom hem från Australien nån gång då!
Önskar er en fin helg! Haha, nu hörde jag Kristo ifrån köket. Han skulle INTE göra lasagnen nedan utan porterstek på något vilt, det var bara det att köttet hade tinat till färs… ouups, nya planer för fredagsmiddagen. Tjingeling!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Som landet fast verkligen mitt i stan.


Vi bor på en rullstensås. Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men det är verkligen skogen mitt i stan. Bland tallar och stigar och rätt hemligt ändå. Den börjar eller slutar, beroende på hur man ser på saken i gamla villor, där bor vi. Och fortsätter sedan med stigar tills den slutar. Perfekt runda för valparna.

En av högstadieskolorna här i Katrineholm. Jag får ofta frågor från läsare om hur det är att bo i Katrineholm. Närheten och pendlingsmöjligheten till Stockholm lockar såklart. Och den järnvägsknut som den ändå räknas som. Både jag ock Kristo är ju uppvuxna här, men lämnade Katrineholm för Stockholm där vi bodde i 15 år. I september 2011 skrev jag ett rakt och ärligt inlägg om hur det kändes att ha lämnat storstan, läs det gärna om du också funderar. Jag avslutade alltsammans såhär:
Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.
Och vet du. Det blev bättre med tiden. Och jag ska berätta exakt för er varför, hur vi tänkte och vad vi gjorde. Men inte idag.

Idag ska jag bara tipsa. På åsen är det sällan hus till salu. Men just nu finns där ett litet trähus från 1917. Jag smygfotade det idag men bilder och info hittar du här.

Sådär med trägolv och kakelugnar och en trädgård som jag ofta avundsjukt har stirrat mig blind på.


Huset ligger ett stenkast från vårt och du går till stationen på mindre än tio minuter.
 

Nu har ju inte för vana att kika på bostadsannonser men jag fick nys om detta hus av annan anledning. Fast om man väl tittar, ett våningsplan i en villa, orört.. 775 000, snacka om ateljeläge.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Katrineholms-revyn behind the scenes!


Min födelsedag firades på bästa vis. Bland glitter, discokulor och en hög av fina människor. Glamorösa som få! Vi skulle plåta affischer inför Katrineholmsrevyn 2018 här i staden. Ärofullt uppdrag och sjukt härlig dag!

Vi befann oss på det här stället och alla var supertaggade. Temat är som ni säkert förstår disco. Det hade sneglats en del på Studio 54 och jisses vilken tid, vilket ställe. Hoppa in på Pinterest och sök Bianca Jagger och Studio 54. Eller Cher. Eller Bowie. Eller vems om helst. Man vill ju till och med hänga i soffan med självaste Björn Borg.

Bästa Cia. Min begåvade vän sedan urminnes tider. Första gången jag mötte henne var jag fjortis och pryade på frisören i Vingåker där hon gick elev. Det var nog min första girlcrush. Jag tyckte hon var den absolut coolaste jag någonsin sett och mött. Och ni vet när man var fjorton. Dessutom den osäkraste fjortonåringen i världen tror jag.  Så jag drömde i smyg, sådär skulle man vara. Om man fick ta och önska sig liksom.

Att det sedan slumpade sig så att vi blev släkt och öppnade salong ihop är ju en annan historia. Hon är i alla fall precis lika cool. Och dessutom sjukt begåvad på jäkligt många plan.
En annan begåvning är hon som sätter glitter på kinden. Faktiskt min, ja vad är det nu… Min mammas kusins dotter, Linnea.

Det var Cia och Linnea som styrt upp hela plåtningen och jag kände mig som värsta lyxliraren. Med egna stylister som hade fixat hår, make och outfits. Och Kristo som assistent i allt från blixtlära till backdrop-bygge.

Johanna i sitt vanliga jag.

Lyxigt ja. Alla var så vackra och så bekväma framför kameran.


Som filmstjärnor hela bunten. Det var nog scenvanan som satte in. Jag var så imponerad av alla dessa proffs.

Zaki och Cia var ihop-parade inför Lyckliga gatorna. Sedan dess har det kommit en hel massa uppdrag. Fattar. Att se dem dansa ihop är magiskt.

Tjusigt par i verkligheten med. Pontus & Johanna.
Vårt backdropbygge funkade fint och jag kände mig så nöjd när jag rullade ut alla mina discokulor. Inget världsomvälvande men det är faktiskt kul att äga viss rekvisita. Man vill ha dem liksom. Tror det har med alla tusentals småspeglar att göra. Solkatterna vet ni.

Stjärnor sade jag ju.

Idag har jag redigerat bild efter bild. Och jag är så himla glad över att hamna i olika sammanhang hela tiden. Att inte bara kunna gå på gammal vana och på sparade redigeringsrecept. Att fundera över ändamålet och då är ju liksom temat rätt långt från mina ”vanliga” uppdrag. Och det är just det som är så himla skoj.

Jag var ju tvungen att snoka lite i kommande roller. Cissie skulle vara reporter, det ser ju alla. Stjärnreporter.

Sabina.

Zaki.

Katrineholms-revyn är något av det proffsigaste staden har och för varje år tar man nya stora kliv mot succé. Är som sagt väldigt glad att få vara en del. På mitt sätt.

Ni förstår att denna födelsedagsfeeling är svår att slå.

Our weekend diary.


Imorse hittade jag ungar lite här och var. Och det var som om vi visste att hösten skulle komma till kvällen och tyckte därför det var lika bra att äta frukost i skogen. Medans tid fanns liksom. Någon tittade på termometern och fyra grader blev minusgrader. Vi letade långkallingar, mössor och insåg att det inte fanns en enda vante i huset. Vi köpte 11 par på Ica Maxi en timma senare.

Jag chockade ungarna med att ha bakat en sockerkaka. ”På söndagsmorgonen?!” och jag sade att plötsligt händer det.

Vi fixade varm choklad, och kall,  för vi hittade bara ena termosen. Mackor, äpplen och tomater. Perfekt skogsfrukost.

Det var ett fasligt ståhej om  vilken låt vi skulle spela i bilen, vilket ställe vi skulle åka till, och om det skulle vara en skog eller ett berg. Ett högt som attan. Men så hamnade vi ju vid vår favoritskog  – Kolla vilka småbarn i det inlägget, gulligt!

Vi kunde ju inte undgå att hamna vid äventyrsstället mitt i skogen. Plötsligt var det som jag hade 5 små vildar i släptåg. De var ÖVERALLT! Högt…

..och lågt. Och jag satte hjärtat i halsgropen mer än en gång. (Sorry syrran, för det oansvariga barnvakteriet, men jag försökte verkligen hejda dem, lite i alla fall…)

Vi funderade jättemycket om man hade byggt det snett från början.

Till frukosten hade halva skaran bestämt sig för att bli medlemmar i Katrineholms äventyrsklubb. De tyckte jag kunde slå en signal genast.

Om de hade tur kanske de vintertältade just här om en månad eller så, annars suktade de efter de höga höjderna de inte visste hur de skulle nå just idag.

Oborstad söndagsfrisyr med regndugg i luggen…

Vi pratade om varför skogen är så bra. Varför tillvaron känns mjuk just här. Egentligen tänkte vi att skogen är knäpptyst men just idag lät den massor. Alla vindarna susade så att vi var helt säkra, igen, på det där med hösten.

En varm sockerkaka i ryggsäcken verkar möjligen en smula överdrivet fast det var härligt faktiskt.

Nu var det ju så att den här linbanan var roligare än Liseberg – ”ja faktiskt!”

Det kändes lite som när man satt i parklekarna på Söder. Ungarna lekte runt och härjade.

Själv kunde man dricka en kaffe och titta på löven som singlade som snöflingor.

Här har de familjeråd om huruvida repet håller.

Och strategiprat om flygkonster.

Såhär höll de på. I timmar. Allt medan jag tjatade om halka inte i regnet, tänk om ni faller på en sten och snubblar på en rot. Inte så högt, inte så fort. ”chilla mamma…”

Liv som var tveksam till skogen denna morgon ville åka tillbaka nästa helg.

Den enda skadan var en haltande Estrid som snubblade på en pinne. Nomi ”ramlar inte här” om någon tycker det ser ut så.

Att det inte blev värre kan man ju känna är tur såhär i efterhand.

Sedan plockade vi 13 trattkantareller och hittade ett litet hus som de var tvärsäkra att någon hade dött i. Vi skrämde upp varann och gick åt fel håll. Fast sedan blev vi nästan omkullsprungna av en joggare och tänkte att så vilse var vi nog inte i alla fall.

Så många pauser, så mycket matsäcksätande, så många sanningar som delades.

Observera de tre i bakgrunden.

”Ahh en tjärn. Utan botten kanske, tänk om det bara sade splooosch, så var du borta! Fast det ser ut som hästkiss…kolla färgen liksom”

Bäst att känna på djupet såhär i efterhand.

Såklart.

Vi hade ju ett uppdrag för dagen, att plocka ekollon! Så efter ena skogen letade vi efter en bra ek.

Och just här kom den på riktigt. Hösten alltså. Plötsligt vräkte regnet ner och vindarna som hade susat lite klent i jämförelse, blåste upp till storm. Åtminstone kändes det så.

Här fryser vi så mycket att vi bestämmer att en enda ek till får det bli. Sedan hemåt.

Vi fixade söndagsmiddag, rörde ihop chokladpudding och värmde oss i varma bad, så att hela verandan ångade igen.

Bra skörd ändå, det fina är att många har redan börjat gro. Fortsättning följer!

Hej höst får man nog lov att säga. Jag och Liv har travat runt i huset ett antal gånger för att se om det verkligen inte är något fönster som står öppet. Vinden viner som om den vore i vårt vardagsrum och jag sitter här med långkallingar, ulldräkt, sockor, halsduk, mössa och värsta varma ulltröjan. Men ändå mysigt, har vi bestämt.

Dream on… absolut, jag slutar aldrig.


Det finns en plats. En perfekt. Den är väldigt nära mig. Men den är inte min. Den är inte bara för perfekt för mig utan för så många, många fler. Enda kruxet är att den borde få vara som den är. Exakt. Sånär som på ett par saker. För det är liksom det som är det fina i kråksången. Jag tror på tomma ytor. Jag tror på space som kan rymma all världens kreativitet. Jag tror nämligen att det allra mesta föds i det tomma och operfekta. Idéer, oändlig inspiration och miljarder av drömmar.

För det fina med det tomma är ju att det ger all världens möjligheter att fylla med saker för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer så att säga. Och sedan när det händer – låta den ena dagen inte vara den andra lik. Inte ens ett hörn vara det andra likt. Det hänger ju mycket ungdomar utanför fönstret, eftersom vi har en skatepark exakt där. Tänker själv när man var liten… Stora fönster att kika in i och därinne är en magisk värld. Eller två eller tre och ingenting ser ut som på riktigt. Kanske är det jul i ett hörn fast det är mitt i smällvarma sommaren. Kanske är det en mystisk skog genom dimma i ett annat. Kanske är det ett golv fullt av stjärnor i ett annat.Kanske målar något i ett hörn, och någon bygger i ett annat, och det spelas musik i ett tredje. Jag funderar på vad det gör för någon i det stora hela. Att spana in på något av det slaget. Någon yngre förmodligen fast egentligen för vem som helst. Alla har sin fantasi, den är bara lite glömd någonstans på vägen.  Därför är det bra för den där fantastiska fantasin att få en spark där bak ibland. Jag tror att man hajar då – att världen är bra mycket större än vad man någonsin kan förklara.

Mina idéer är oändliga. Det är det som är så fantastiskt. Åtminstone för mig. Men det extra fina är att begränsningar finns inte i tomma ytor. Tomma ytor med högt i tak , i alla bemärkelser, kan rymma ALLT. Kreativitet och lust måste ha spelrum, det måste vara alla tillgängligt. Det får inte boxas in får då dör det till slut. Det höga taket måste finnas där. Jag tänker på workshops, fotograferingar, film, middagsevent, musik, mindfulness, gatufester vid regn… Workshops, samlingsnamnet för allt. Förstå hur många som sitter på hantverk och kunnighet som vi nu för tiden verkar behöva en trend för att ta oss till. Hur många hantverk kan du lära ut på den här ytan under samma dag kan man undra? Sätt ihop pensionärer och ungdomar. Knyppla, tälj, virka, sticka, sylta, safta, laga cyklar, tapetsera, bygg fotbollsmål, byt sticklingar, plantera, gör äppelkräm och kåldolmar. Och allt i en oöm miljö. Inte där allt är redan putsat och färdigt och varenda fläck lyser som en stoppsignal. Traditioner och kunskap ska föras vidare från generation till generation, så har det alltid varit och bör också förbli. För att inte tala om mellan olika länder och kulturer. Alltså, att jag vill kunna hantverk från Syrien, Somalia och Ryssland. Eller vilket land som helst egentligen.

Nu tänker jag på alla kreativa kollektiv som skulle skapas. Över de där gränserna. Sådär av sig självt. Hej liksom, jag har en sak att lära dig.  Förstå då tillgången att äga en samlingspunkt.Ett ställe där man kan slå upp 40 meter bord om det är just det man skulle behöva. Eller världens största backdrop, om man skulle behöva. Eller hänga 100 discokulor från taket. Det lär man sannerligen behöva. Och sedan i en av stallarna bredvid kan man ha rekvisitaförrådet. Tänk om man är fjortis och vill spela in en film då behöver man ju absolut ett rekvisitaförråd. Jag märker ju bara hur mina barn älskar det jag släpar hem hit. Som cykeln med limpa, hur många gånger har inte det cyklats på den där. Lite filmiskt är det allt – säger de varje gång. Och lite skönt när händelsen i veckan är en cykel med limpa… Det är väl bra när det inte behöver vara mer än så? Tänk när det är lite av varsågod för alla i rekvisitaförrådet. Att återanvända, att se den ena prylen efter den andra hamna i nya sammanhang.

Jag drömmer om ett ställe man vill besöka. En plats dit människor vill komma. Drömmer om alla samtal som kommer påbörjas, så många historier som kommer berättas. Lite som man hängde på torget förr i tiden. Snicksnackade med vänner i vardagen. Och då går ju resten av sig självt. Igen.
Och jag tänker att fixar ett bord, ett jättestort sedan har vi frukost. Där allt bygger på pratet mer än något annat. Lite knytis som vi hade om torsdagarna. Jag kan intyga att just den typen av frukostar gör absoluta underverk.

Häromdagen när jag var där sent på kvällen var det en hel hög med ungar som ”lekte” med kabeltrummor. De liksom låg under dem och rullade de absolut jättetunga kabeltrummorna över någon som låg. I mörkret. Totalt livsfarligt. Jag sade såklart åt dem och efter lite munhuggning så slutade de tvärt. Jag tänker bara vad sådant gör, kommunikation mellan barn och vuxna på ett naturligt sätt. Någon finns där, någon ser. Liksom i förbifarten på något som egentligen kunde ta en ände med förskräckelse. Och så kan man bjuda in dem istället för att göra dumdristiga saker, för att hålla en reflexskärm eller bara för att kolla läget i en magisk värld. Jag menar har jag inte egna ungar i närheten är säkert andras ungar precis lika pepp.

Okej jag har de där två önskningar.En isolering ovanför bjälkarna. Och en glasvägg. That´s it. Inte något alls mer. Små om man jämför. Och jag har redan fixat ritningen. Det byggs en black box några meter därifrån. Ett bygge som säkert blir jättebra men med en prislapp som denna. En glasvägg vill jag ha där det sitter en plankvägg idag. Helt enkelt för att släppa in ljuset från den sidan också. Jag fattar ju också att stallarna inte byggdes för det ultimata ljusinsläppet men det galna är eller det mest fantastiska är att fönstrena är redan placerade exakt där man vill ha dem när det handlar om ljus. Jag har studerat var solen går upp och hur länge den hänger kvar tills den försvinner. Just därför känns det som gjort för en studio och inget annat, någon måste ha tänkt så eller annars handlade det bara om livskvalitet. Och så småningom önskas en isolering ovanför balkarna. Jag vet också att bakom den stora tavlan som vi räddade, finns ett torn. Men det är verkligen inga krav jag har…

Det här med att tomma ytor föder kreativitet bottnar jag i att vi lever i ett informationssamhälle utan dess like, och jag tror att just allt detta dödar så mycket i det långa loppet. När jag lämnade Stockholm för landet var jag så nervös att hela min kreativitet skulle försvinna. Att jag skulle bli lost i avsaknaden av intryck. Jag våndades när mina barn hurrade över rulltrappor som det vore storslagenheten självt. Men vet ni, numera vet jag bättre. Det hela visade sig vara raka motsatsen.

Hur som helst så kan jag tänka mig att sova över här med. Och äta de längsta middagarna som någonsin varit. Jag vill absolut krypa upp i fönstrena och häromdagen när det for eldiga svetslågor från spåren så tänkte jag att det är som New York. Tur att jag äger mina drömmar brukar jag ofta tänka. För livet blir så mycket mjukare då.

söndagstips!


Det finns ju träd och så finns det träd. Träd som man liksom inte kan missa om man kör förbi, hur mycket man än koncentrerar sig på själva körningen. Man kan ju liksom inte låta bli att fantisera om själva trädlivet. Vad det har sett och vad det har känt. För hur man än vrider på det så blir sådana här träd högst levande, som ett väsen. Men ändå ett sådant liv man inte riktigt har full koll på. Så har det ju överlevt dig och mig och en hel massa tid. Och fast man på håll kan tro att det börjar sjunga på sista versen så inser man när man kommer närmre att nästan alla grenar fortfarande har grönskande löv.
I alla fall så var jag, Sanna och Simbi vid eken för att ta några bilder. För som om det inte vore nog har eken även fått stå modell för ett alldeles speciellt mässingsträd…

Efteråt for vi till Ändebols Gård. Fram till slutet av oktober har man öppet fredag-söndag. Idag 10-16, utflyktstips! Älskar allt där.

Jag åkte förbi stan och plockade upp Nomi som just slutat skolan.


Under den sena säsongen på Ändebol har man grillade smörgåsar och en massa ljuvligt fika.

Nomi började med citronbiskvi och äppelkaka för att sedan gå på den grillade mackan. Som alltid när vi är här kommer vi aldrig härifrån.

Alltid när jag ser en rosenskära tänker jag på detta instagramkonto. Lyllos Nyköpingsbor…

Älskar rönnbär men tror inte på det där om snön. Nomi däremot tror på det mesta och har just vrålat att den röda katten är en räv och att fåret var en varg. Och ska man dessutom ha koll på kattungen i allt detta känns ju livet rätt vilt.

Vi pratade mycket om mat i säsong.Om hur Sörmland just nu dignar av godsaker. Och också om hur slogan som vissa stora livsmedelsbutiker slänger sig med känns så väldigt luriga. ”Det är alltid skördetid någonstans på jorden” och sedan listar man säsongens produkter från långväga länder.

Själva grejen med att äta i säsong och klimatsmart är ju att välja råvaror från där vi bor. Att vi slipper flyg och transporter från världens alla hörn. Ganska enkelt faktiskt.

Och allra särskilt under den här tiden när det inte på något vis finns en endaste anledning att inte äta lokalt.

Exakt detsamma med blommor ju.


Nomi – kattvakten för dagen. är det inte fara för räv och varg är det butikssnokande.

Tomatgodis inhandlades inför övernattning i stallet.

 

Sedan scoutade vi oskördade fält på hemvägen. Fin start på helgen.

söndagstips!

Det finns ju träd och så finns det träd. Träd som man liksom inte kan missa om man kör förbi, hur mycket man än koncentrerar sig på själva körningen. Man kan ju liksom inte låta bli att fantisera om själva trädlivet. Vad det har sett och vad det har känt. För hur man än vrider på det så blir sådana här träd högst levande, som ett väsen. Men ändå ett sådant liv man inte riktigt har full koll på. Så har det ju överlevt dig och mig och en hel massa tid. Och fast man på håll kan tro att det börjar sjunga på sista versen så inser man när man kommer närmre att nästan alla grenar fortfarande har grönskande löv.

I alla fall så var jag, Sanna och Simbi vid eken för att ta några bilder. För som om det inte vore nog har eken även fått stå modell för ett alldeles speciellt mässingsträd…

Efteråt for vi till Ändebols Gård. Fram till slutet av oktober har man öppet fredag-söndag. Idag 10-16, utflyktstips! Älskar allt där.

Jag åkte förbi stan och plockade upp Nomi som just slutat skolan.

Under den sena säsongen på Ändebol har man grillade smörgåsar och en massa ljuvligt fika.

Nomi började med citronbiskvi och äppelkaka för att sedan gå på den grillade mackan. Som alltid när vi är här kommer vi aldrig härifrån.

Alltid när jag ser en rosenskära tänker jag på detta instagramkonto. Lyllos Nyköpingsbor…

Älskar rönnbär men tror inte på det där om snön. Nomi däremot tror på det mesta och har just vrålat att den röda katten är en räv och att fåret var en varg. Och ska man dessutom ha koll på kattungen i allt detta känns ju livet rätt vilt.

Vi pratade mycket om mat i säsong.Om hur Sörmland just nu dignar av godsaker. Och också om hur slogan som vissa stora livsmedelsbutiker slänger sig med känns så väldigt luriga. ”Det är alltid skördetid någonstans på jorden” och sedan listar man säsongens produkter från långväga länder.

Själva grejen med att äta i säsong och klimatsmart är ju att välja råvaror från där vi bor. Att vi slipper flyg och transporter från världens alla hörn. Ganska enkelt faktiskt.

Och allra särskilt under den här tiden när det inte på något vis finns en endaste anledning att inte äta lokalt.

Exakt detsamma med blommor ju.

Nomi – kattvakten för dagen. är det inte fara för räv och varg är det butikssnokande.

Tomatgodis inhandlades inför övernattning i stallet.

 

Sedan scoutade vi oskördade fält på hemvägen. Fin start på helgen.

Lyckliga gatorna #katrineholm

Förra fredagen var det gatufest här i Katrineholm! En fest som tagit sin början i en önskan om att öka tryggheten, gemenskapen och engagemanget i staden. Med inspiration från tv-programmet Lyckliga gatorna som gick för några år sedan hade man lånat idén med att sammanföra unga och mer etablerade artister. Ett sätt att bädda för möten genom människor helt enkelt. Över generationer, åldrar, traditioner och gränser. Det hela blev bara så himla fint!

Jag och en tjej som heter Anna (som tyvärr inte fastnade på någon bild just här) har skapat miljöerna. Ska se till att fotografera henne imorgon, hon går tredje året på estet. Eftersom det här är liksom vid sidan av mitt vanliga jobb så har vi fått sno oss tid när vi kunnat och det var väl på håret att vi lyckades få ihop det till första festen skulle gå av stapeln. Men av fantastisk hjälp från höger och vänster så tycker jag att det blev som vi ville. Enkelt, opretentiöst och bara mysigt. Snällt liksom. Jag tror verkligen på den här idén att mötas under lite lagom festliga omständigheter. Kom som du är och häng en stund. Det behöver liksom inte vara storslaget och värsta pådraget. Snarare tvärtom. Minsta lilla möte är ett jättekliv mot ökad trygghet. Oväntade bekantskaper och nyfunna vänner kan gå hur långt som helst, det är jag helt övertygad om.

Tänk vad mycket folk det kom! Från alla delar av staden! Faktiskt blev matserveringen tagen på sängen, och vem blev inte det. Man hade förberett mat för två gatufester men det var soprent i alla skafferier efter den första. Kärt besvär.

Vad ska man välja en dag som denna?

Ansiktsmålarna var extra bra!

Den mesta rekvisita eller hur man nu ska säga var loppis, inlånat eller skänkt. Till sandlådan handlade vi sådant med rolig form gjort utav koppar och en massa bakformar såklart.  Trodde loppisar skulle drälla av träskedar och slevar men jag fick lov att köpa helt vanliga plastspadar.

Jag bestämde någon dag innan att ett bord där man fick pärla vänskapsarmband var på sin bästa plats. Bara FRIENDS-bokstäver fanns. Koncentrationen var på topp nästan jämt.

Min mamma tog över rodret vid pärlbordet så att ingen gick loss på tre meters halsband. Hon portionerade bokstäver, knöt knutar som aldrig förr och fick lov att assistera i både det ena och det andra.

Stämningen var fin och vi var alla glada att regnet hade slutat vid lunch.

Kristo hade hamnat i skyltmani, snygg sådan.

Och så många meter vimplar det hade sytts! Vi hade köpt tyg på loppis såklart och körde snabbvarianten av vimpel, klippa och sy med mina gamla overlockmaskin. Så länge trådarna håller sig där de ska vara är det som terapi.

 

Vid morgondagens gatufest ska jag klistra fast mig vid scenen för att inte missa något endaste grymt uppträdande. Min kompis Cia var ihopkopplad med Zaki och deras nummer var så man fick finrysningar. Så många begåvade på en och samma scen. Imorgon är det även öppen scen, ta chansen vetja!

Vi hade byggt som ett jättedäck av lastpallar. Trasmattor hade vi hundratals och dem täckte vi varje sittplats med. Fotbollsmålet fick vara extravägg, fast en mjuk.

Hur fin?

Den här bilden får mig att tänka på ett annat land. Den känns liksom inte Katrineholms-typisk i alla fall. Eller från och med nu, är det kanske just så det är?!

Väggen fick ta en tur hit.

Alla jag känner var där.

Morfar och tre av nio barnbarn.

Vi hade gjort en hel del skyltar. Mycket av inspirationen hämtade vi från Marina som jag ju berättade om tidigare. Och på Strömma finns en hel del ord…

Vi höll ju till på en skolgård denna gång. Imorgon blir det på riktigt gatufest på andra sidan staden då man stängt av gatan närmast den norra kyrkan.

Om Marina har ladugårdsdörrar med alla människors favorit musikrad så hade våran fest klotterplank för ”bara snälla ord”. Vi hade dock återanvänt klotterplank från en workshop på perrongen.

#hatahat

Dagens raraste var att Liv hade fått en massa klotter tillägnat henne själv. Bottnat i ett visst Musical.ly…

Solen gick sakta ner och allt var bara mjukt.

Vissa av barnen frågade om vi skulle ha fest på lördagen också och att det hade varit fint för alla kändes så lyckliga. Då blir man ju glad i själen.

Jag hoppas det här är bara början. Att den första gatufesten får tusen andra efter sig. Men till att börja med kör vi imorgon igen, kl 17 på Norr.

såsom jag önskar dagarna. jämt.

Älskar den här sommaren för att den har varit full av härliga stunder med härliga människor. Alla som känner mig vet ju att vi inte kan planera längre än näsan räcker. Just därför är jag extra förtjust i när man frågar – är ni hemma typ nu? Jag menar det värsta som kan hända är ju att vi inte är hemma och får lov att säga nej. Allt annat är ju bara himla fint. Så var det när Anna, Joncha och Sonny Lou kom häromdagen. Inte planerat, absolut hemma och så galet mysigt bara! Nu går vi allihopa här och längtar efter att de ska komma tillbaka…Snart!

Pizzor och ritande barn.

Hur grym var inte Joncha med pennorna?!

Nomi blev såsom besatt.

Och ville ha allt från porträttet på Anna till en önskad häst.

Kanske kan man säga att Kristo har blivit något av ett proffs på de grillade pizzorna. Den senaste favoriten var den med chevre, päron, valnötter och honung. Och barnen gillar den med pulled pork och ruccola.

Nomi pratar fotproblem. Vilket i och för sig inte är ett påhitt… Men absolut ett sätt att vara i centrum.

En av mornarna hittade jag Sonny-Lou vid köksbordet. Funderandes på moln och annat världsligt. Älskar att lyssna på barns fantasi och vid 5 år är den absolut magisk.

Om det här huset inte vore fullt med vänner och familj titt som tätt vore det liksom inget riktigt hus. Stora hus är som gjorda för det. Det känns som det fattas något annars.

Molnen blev en kanin. En bekant kanin som fanns i verkligheten också. Det är väl lite så moln funkar, att man ser det man önskar mest.

Om de inte åkt hem hade förmodligen de här två suttit just här fortfarande. Kristo´s favoritplats. Jag fattar lyckan att hitta någon som tycker samma.

Vi andra for en sväng till Möbelmagasinet. Bästa lekplatsen. Vad kan man inte leka med ett bandage exempelvis ?

Nomi var lite avis här tror jag. Det är ju lätt att bli det när det finns one of the kind.

Vi for ut till kära Ändebols gård för lunch Fy tusan vad jag tycker om att hänga där.

Och när man tänker att det kanske inte kan bli bättre så hamnar en av mina vänner i köket som kokerska!!! Johanna, vår guldsmed, fick feeling och sökte sommarjobb. Sådär bara. Du, är min idol, Johanna! Så cool. Och så totalt klippt och skuren för detta jobb har det visat sig. Det vallfärdar gäster till gården och maten är magisk.

Alltid någon sötnos på vift.

Katarina frågade om barnen kunde ta kattpassningen för en stund. Tror ni de sade nej?

Gullis.

Sluta vad gott det var. Vi åt lite av allt och allt smakade himmelskt. Nytt för säsongen är flera lunchalternativ. Allt är eko och lokalt.

Vi fick en pratstund med den upptagna kokerskan. Hon berättade hemligheter och mattrick men mest av allt vill jag höra hur det känns när man bara bestämmer sig för att prova något annat en sommar.

Photo shoot.

Här någonstans insåg vi att det var stängt sedan en bra stund tillbaka. Men det är det som är det fina. Ingen stress här inte. Sitt ni bara, alltmedans all personal dukade upp för söndagsmiddag eller var det fika alldeles bredvid. Och ingen av oss har liksom bråttomheten medfödd. Helt plötsligt var det kväll.

Jag ringde Helena i Vännevad och frågade om vi fick komma. Såklart att vi fick.

 

Vissa släckte törsten med sockerdricka.

Kurragömma bland hundra gamla klänningar är perfekt. Sonny-Lou fick instruktioner av Nomi för att alla skulle tro att han var någon helt annanstans. Tydligen var det jag som avslöjade hela hemligheten.

Sommarens mest populära bäver. En batteridriven. Från att den lärt sig att göra bakåtvolt av Viggo hamnade den tillsist i Sonny-Lou´s trygga famn.

Det fina med att besöka Helena är ju att man känner sig som hemma.

Lillemor och Charlie.

Och Sonny-Lou cyklade som han aldrig gjort annat, trots att han precis lärt sig. Känslan när man släpper fötterna! Kommer du ihåg?

 

 

Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in här.

Häromkvällen lade jag ut en film från det här stället och så många undrade, var är du? Jag var ju såklart på mitt absoluta favoritställe här i Katrineholm. Perrongen, ungdomskulturhuset som vi inredde i höstas. Ta gärna del av ett sammanfattande inlägg om hela projektet här. Toppar helt klart alla mina jobb från 2016. Framför allt för det var så kul, alla darMänniskorna vi hängde med är fantastiska och alla var liksom involverade. Kristo, Linn, ungar, min pappa och det är nog därför allt känns som hemma där. 

Tur att julstjärnorna hänger kvar på fler ställen. Slipper man känna sig ensam i valet. För övrigt är det underbara och ”hemma”gjorda!

 Teckningarna av Jasmine är såklart kvar.

Och runtomkring börjar orden fyllas på. Om det finns boktips, se till att kolla in dem!

Foldrar på en hel massa olika språk.

Den allra bästa anslagstavlan. Den 5 maj kl 17. Alltså 5 / 5 kl 5 är det dags för Katrineholms allra första Prideparad. Såklart ska vi gå och alla jag känner också. Planeringen tog fart redan förra året och jag har tjuvkikat bakom kulisserna och det kommer blir så bra. Så bra på alla sätt. Framför allt för de mänskliga rättigheternas skull. För ALLA. För övrigt var jag på en temakväll igår kväll, just här på Perrongen, om hbtq-flyktingars situation i Sverige och världen, Tema Tystnad.  Det hela är dock värt ett eget inlägg med all fokus.

Kolla paraplyerna!

Jag var ju absolut tvungen att kika in i lokstall nr 1 och 2. Är det någon som ser skillnaden från här. Och jisses, tror ni att jag drömmer mindre när fönstrena är ditsatta. Inte direkt.

Att älska byggnader suger ju till så fruktansvärt i magen. Av miljarders önskningar.

Sluta liksom. Sluta vara så ljuvligt. Fast jag menar ju exakt tvärtom. SLUTA ALDRIG vara så här vackert.

Är det ingen mästare på takisolering som läser här? Jag menar ge mig alla sätt att isolera utan att det syns. Ge mig tricket på osynlig isolering eller andra smartheter vad man gör åt hundraåriga industritak i trä. Jag känner att jag vill veta, bara för att.

Hyllan från ett mörkt skrymsle har sett dagens ljus. Bra.

Jag vill flytta in här.

Jag fattar inte att det här är bakom husknuten. Nästan. Jag fattar inte att jag kan smyga runt här.  Och fantisera. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in. Hur många middagar med fina människor jag dukat upp vid de här fönstrena. Hur många samtal vi har fört. Och hur många klokheter vi har delat. Alltmedans de som vill spelar basket bredvid.