SÖRMLAND-arkiv - Sida 2 av 6 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
29
archive,paged,category,category-sormland,category-29,paged-2,category-paged-2,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Midsommar.

Midsommar ändå. Den där dagen som alltid regnar bort eller det en total osanning? Kanske blir man bara så besviken när det väl händer att man bara minns just det. Jag tänker att vi omfamnar midsommar mer än någonsin tidigare. Jag bekräftar via Nordiska Museet att högtiden ursprungligen var en kyrkohögtid minsann. För att fira Johannes Döparens födelsedag. Men jag är säker på att det inte bara är jag som har tappat den med tiden. Idag samlar vi mer på det vackra och kanske fångar vi hellre historierna om att midsommarnatten var magisk oavsett om regnet står som spön i storm. Och att det fullkomligt kryllade av övernaturliga väsen, särskilt pigga under just den här sommarnatten. Att spå in i framtiden genom de sju sorters blommorna under huvudkudden har väl inte undgått så många. Att rulla sig naken i midsommardaggen känns lite mer avlägset, eller? Men stärkande för hälsan minsann. Detsamma med blomsterkransen, hälsan själv. Det anses också finemang att spara kransen till julbadet, årets enda bad, för att försäkra sig om en frisk vinter. Plus lite extra lycka på så vis.  Ett litet midsommarsvep så här om tisdagen. Fick feeling i förtid.

Grusväg och skogarna. I skydd av ljuset. Annat när kvällen smyger på.

Minns just den här morgonen när någon spelade Den blomstertid nu kommer på ett piano. Om och om igen.

Kransarna. Om de är för hälsans skulle ska jag prioritera min detta år.

Var bara tvungen. Så små.

Ett år band vi med brudslöja och vita nejlikor från Ica.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag skulle mycket väl kunna snajda om till folkdräkt.

Violiner i vänlig grönskas rika dräkt.
 
Fiskdamm för alla!

Och en kransguide från förra året. Med det smarta knytet.


Stången, såklart för att skydda grödan från otur och missväxt.

Vackrare än såhär blir nog inte. Men fascineras av en stilguide i midsommarstänger.

Tänker att den skulle vara vacker även i miniformat.


Åren går, kransarna består. Men i år kommer Liv ha Fila-brallor.

Barkbåtsbygge kan man göra.

Och sandlek, säckhoppning och klädstafett.

Det sägs att man får välja. Tre, sju, åtta eller nio. Sorters blommor. Alla de talen ska vara magiska. När jag var liten sa någon att man skulle vara tyst under själva plockandet och tills man somnade. Inte konstigt att det hela aldrig funkade.

Knytet.

Och den inte så sparsmakade.


Det gäller att fortsätta leka när älvorna smyger in över sjön.

Modigt att tälta ändå. Så nära sjön och allt.

Fast NU snackar vi modigt. Näcken, vet ni!??
    
Det kan verkligen inte undgå någon med magin. Världen är trolsk såhär års.

När trolldom ändå är som vackrast.

Och sommar-ro som mest märkbar.

Vi trotsar Näcken och fiskar, paddlar, surfar och åker vattenskidor. Inte en endast fiolmelodi har vi hört under åren.

Älvor däremot, de ser man ju lika lätt som om molnen är något annat än vid första anblicken.

Ängens viktighet och natten som aldrig mörknar.

Jag läser om att gränsen mellan människans värld och det övernaturliga är tunnare just denna natt. Det är just därför. Och det räcker tydligen med att smyga runt barfota när midsommardagen möts av gryningsdaggen. Vad gör man inte för lite extra styrka och friskhet.

Prideparad! Katrineholm!!!

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte de värderingar vi önskar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör den inte. Så länge det pågår det motsatta, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks alltid. De skriks alltid högst och liksom mosar sig fram genom världen. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom detta skulle vara sanningen bara för att de syns mest.
Just därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod, det är så enkelt som en självklarhet. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. En ständigt pågående kamp för solidaritet och människors lika värde. En kamp för en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Idag går vi Pride-paraden för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek. Idag går vi Katrineholms andra Pride-parad. Samling kl.15 i Stadsparken. Info här! Komsi, komsi, nu kör vi!

Förra året laddade vi friskt med glitter och regnbågar.

Vi hade inte riktigt kunna drömma om att det skulle bli en succé men vi var helt klart supertaggade!

Minns att jag förra året hade så svårt att hitta orden när jag skulle skriva om Pride och en intervju jag gjort med en av initiativtagarna. Det kändes så märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek.

Men i samma stund då Robin berättade om det som är fint, som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och att kampen är fortfarande just en kamp.

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk.

Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull. När 2000-tal känns som medeltid.

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting som kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara utan men och omsvep.

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

Förra årets tema på katrineholm Pride var Tystnad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag. Som asylsökande i Sverige måste du bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

Ropen skalla – kärlek åt alla.


Årets tema är #normbreak Alla dessa normer som är så många så vi knappt märker dem. Alla dessa normer som vi måste våga ifrågasätta, förändra och bryta.

Vet ni att jag grinade några gånger under förra årets parad? Så galet fint alltsammans.

Jag vet att detta ger ytterligare mod och trygghet till alla de som växer upp här. Att de alla, trots att det inte alltid är självklar åsikt från alla hem, kan bygga ett mod som kommer ta dem långt i livet. Ända fram liksom.

Robin, en av de som startade upp Pride. Jag vet att de fick kämpa och att det var en uppförsbacke utan dess like. Men succén var helt klart ett faktum.

Och det bäddade helt klart för att årets parad har så mycket mer uppbackning.

Vi går för alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för mänsklig rättigheter. För att vi tror på att kärlek, ALL KÄRLEK bygger denna värld. Punkt.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

När Paris kom till Katrineholm.


Idag klev jag över tröskeln över något som var som Paris. Exakt samma känsla i magen och sådär så man blir mjuk inombords och nästan blir tårögd för att det är så himla fint. Och för att tjejen som bestämt sig för att ta sin lilla värld av blommor till Katrineholm gjort det så fantastiskt fint att inte en kotte skulle kunna passera denna värld utan att gå raka vägen in. För man vill liksom vara där. Stanna. Och snälla Fia ordna en kaffebryggare, för min skull. Jag vill kvista in där i tid och otid, dricka mitt kaffe och liksom bara hänga. Men framför allt är jag så in i norden tacksam att vi äntligen har allt det där (och faktiskt lite till) som jag alltid bett min man ta med från Stockholm. Sedan är jag så glad för att Fia är en härlig person som jag känner igen mig i själv väldigt mycket. Hur idéer liksom är som fluffiga lätta moln och att ingenting känns omöjligt. Det är så himla fint.

När vi kom dit sent ikväll på invigningen var Charlie, Nomi och deras kompis Alvin med. Ohhh, det doftar så gott sa de. Jaa, det doftar väldigt gott. Det är en väldigt fin blomsterbutik, sade Charlie. Nomi hade mest sjå att fota allt med sin telefon och äta macarons. Det är som en annan värld konstaterade vi. Det känns lite magiskt, som att vara i en saga. Ja just så.

Eftersom jag är så förvirrad hade jag tänkt att gå ner en stund i dag och fotografera lite sneak peak. Jag trodde nämligen invigningen var imorgon torsdag och öppning på fredag. Så i godan ro gick jag runt och fotograferade och fattade inte ens när macaronsen började åka fram… Men när någon sade något om kvällen så frågade jag lite försiktigt … ehh är det ikväll det är invigning, alltså typ snart? Haha! Så jäkla uppe i det blå. Om ett par timmar, jaa! Det märkliga är att det skruvades saker, bands buketter på löpande band, fejades, och som sagt lades upp macaronspyramider och var tusen pirriga fjärilar i luften. Och ändå… Vad sa du, nu om ett par timmar??? Så jag packade ihop kameran och letade rätt på en lycko-present. Men nuså, vill du ha lite blomsteröverdos innan du somnar. Häng med på ett svep I min lilla värld av blommor som du kan följa här. Och hälsa på vetja. Katrineholm är verkligen inte världen ände. Och just det vi har gjort loggan (så stolt över den) , men den får ni se en annan dag!

En dag ska jag ha hela trädgården full av dem.

Överförtjust i alla små mörka bord i omlott.

Jag som trodde att pensee var en sommarblomma. Må så vara med även frosttålig.

Den gröna växten överst är en Jasmine, minsann en sådan som Johanna brukar ta bort från sin båge. Har aldrig sett en sådan gigantisk.

Att Fia har skippat kylskåpet får mig direkt att hamna i Paris. På typ en sekund.

Kombon <3

Och som om det inte vore nog med de vackraste av blommor, sortimentet av krukor är helt otroligt. Önskar mig allt. Och den gula färgen som jag har sådan förkärlek till.

Spana in krukan med småfåglar. Önskar.

Det fina är att kärt barn har många namn. Kruka, urna eller vas.


Minns ni när jag berättade om att jag och Fia for ut till Carina som driver Måhlarnas Gårdsbutik? Carina har målat denna pelar som känns som den stått där i hundra år. Så vacker.

Marsipanrosor kan man tänka.

Vem var det som sade att hyacint är en julblomma??

Den är vasen till höger ska jag spara till. Och är blommorna på riktigt? Ja otroligt nog.

St. Paula, vem har inte nostaligkick av den.

Pärlhyacinter i rosa.
 
Det är lite svårt att se den exakt väggfärgen på bild. Men den är så vacker. Den är inte grå, den är inte vinröd, den är inte mörkbrun. Men en blandning.

En liten bit av ena delen av loggan. Alla minusgrader gjorde att den andra delen inte fastnade på fönstret. Vår inspiration var Elsa Beskow. Och nej fläkten hör inte till skylten. Men är det 20 minus så blir det väldigt frostiga fönster. Och det är ju synd på den buketten.

Minlillavärldavblommor öppnar imorgon klockan 10. Butiken och ateljén ligger på Köpmangatan 13 vilket är mitt i stan, cirka 3 minuters gångväg från tågstationen. Så väntar du på tåget, byter tåg eller helt enkelt kör en avstickare så är du väldigt nära trots att du inte har lyckan att bo bakom knuten.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Veckomatsedel Nr 6.

Precis lagom till denna lov-inspirerade veckomatsedel som jag hoppas kidsen lagar själva så blev jag serverad en så galet bra nyhet. En lokal sådan men komsi, komsi…det är inte så långt till katrineholm ju.

I Katrineholms innerstad är vi inte direkt bortskämda med goda restauranger. Vi har en stadspark som är väldigt fin och mysig, ett stenkast från där vi bor. Där har det tyvärr så länge jag minns drivits en sunkig pizzeria. Så många gånger vi sagt, att varför i hela friden kan det inte bli stil på stället. Och vi har ju spekulerat om vad det skulle bli av alltsammans sedan kommunen valde att köpa bort förra ägaren. Så messar min mamma detta imorse ! Fy fanken så sjukt bra. Han driver ju sedan tidigare Julita Värdshus men att ha det nästgårds känns så himla bra. Så nu kollar jag på bilden ovan och tänker sommar och Katrineholms stadspark. Ändå.
När jag berättar för Viggo stirrar han på mig. Han vet mycket väl hur bra maten är vid Julita och jag vet att han alla andra dagar skulle tyckt detta varit toppen. ”jaha… fast i New York då??!!! Där kryllar det ju av exakt sådana restauranger, i varenda gathörn!” Oh no tänker jag, hur i hela friden ska jag slingra mig ur det här med NY-snacket. Som igår kväll när jag sade ” ni vet väl att ni alla fyra skulle få dela på ett rum, förmodligen ett väldigt litet” . De typ hoppade jämfota och vrålade i glädje. ”Jaaa! Och ha sådana där dubbla sängar, uppepå varann.??!! Vad heter det nu… VÅNINGSSÄNGAR!!! Jaaaa!!!” Och här har man gått runt och tänkt att ungarna värdesätter sina egna rum när de i själva verket drömmer om våningssängar. ”med en sådan liten hylla vid varje säng där man kan ha sina saker”… oh no som sagt. 

Vietnamesisk nudelsoppa – 4 portioner . Ett recept som egentligen kan ändras efter vad som finns hemma. Perfekt utflyktsmat eller easy peasy som en slags picnic i vardagsrummet.

  • 200 gram kycklingfilé eller för vegovariant tofu – fräses i olja
  •  200 gram svamp – fräses i olja
  • 2 vitlöksklyftor – finhackade
  • 200 gram risnudlar – bryt sönder i mindre bitar
  • färsk ingefära ca 3 cm – finhackat
  • citrongräs, det som är vitt – finhackat
  • 1 röd chili – skär i skivor
  • 100 gram pak choi eller salladskål – grovhackad
  • 1 morot – skär i tunna stavar
  • 4 salladslökar – skivade
  • koriander – finhackad
  • limeblad – grovhacka
  • 2 liter grönsaksbuljong – gjord med fond eller buljongtärning
  • lime i klyftor för servering

Fräs vitlöken och lägg åt sidan. Fräs kyckling alternativt tofu. Lägg åt sidan. Fräs svampen. När svampen börjar ta färg blandar du i kyckling/tofu, vitlök. Dra åt sidan när de fått smak av varann. Nu hackar och skivar du övriga ingredienser. Gör buljongen, med fond eller buljontärningar, koka upp och häll i termos. Fördela samtliga ingredienser förutom buljong och limeklyftor i behållare såsom glasburkar med lock. Eller samla alla ingredienser i liksom en stor sallad och fördela i muggar eller skålar på plats. När det är dags att äta, häll över buljongen och låt stå, gärna med lock, i ca 5 minuter tills allt blivit genomvarmt och nudlarna mjuka.
 

Knäckepizza

  • Mellangräddat hårt bröd
  • Tomatpesto eller mixade soltorkade tomater
  • Chili ost plus annan favoritost, lika delar
  • Topping som ruccola, hyvlad parmesan, oliver , prosciutto eller verkligen vad som helst

Lägg tomatpesto och riven ost på knäckebrödet. Grädda tills pizzan fått färg i 200 graders ugn. Lägg på valfri topping. Skär upp i portionsbitar.

Pasta Pomodoro – detta är ju helt klart en rätt i tomatsäsong. Å andra sidan är den snabb som blixten och kvalar därför in i snabba veckan.

  • 2 klyftor vitlök
  • 6 tomater -alltså tomaterna nu, åh!
  • 1 msk smör
  • 1 msk flytande honung
  • 1 tsk vitvinsvinäger
  • Flingsalt & svartpeppar
  • Mozzarella, parmesan och basilika

Skiva vitlöken tunt och tärna tomaterna. Fräs vitlöken i smör och tillsätt honung. Rör ner tärnad tomat. Koka ihop såsen till en lite tjockare konsistens, det tar ca 5 minuter. Smaksätt med vinäger, flingsalt och svartpeppar.
Blanda såsen med pasta, dela mozzarellan och blanda med. Strö över färsk basilika. Och parmesan såklart.

Torskburgare – 4 port

  • 400 fryst eller färsk torskfilé
  • 1 ägg
  • 1 citron – rivet skal
  • 1 tsk salt + 1 krm vitpeppar
  • rapsolja

Pepparrotsdressing

  • 4 msk turkisk yougurt
  • 4 msk majo
  • 1 tsk färskriven pepparrot
  • salt o peppar

Att servera till:

  • bröd (gärna skivor av levain)  tomater, lök och sallad

Tina fisken och skär den. Mixa den tillsammans med ägg, citronskal, salt och peppar. Forma burgare och stek i olja. Blanda såsen. Rosta brödet och servera.

Tomatsoppa – 4 port – i denna soppa kan man lägga till räkor om man vill

  • 1/2 gul lök – hackad
  • 3 potatisar – hackade
  • 1 morot – hackad
  • 3 vitlöksklyftor – hackade
  • 1 chili – hackad
  • 4 limeblad
  • 2 msk tomatpuré
  • 2 förp krossade tomater
  • 1 förp kokosmjlk
  • 1 grönsaksbuljongtärning
  • 1 kruka  koriander – hackad

Till servering:

  • 8 tortillabröd
  • olja till stekning
  • salt och peppar

Gör såhär: Fräs lök, potatis, morot, vitlök, chili tillsammans med limebladen i olja. Tillsätt tomatpure och fortsätt fräs under omrörning. Tillsätt sedan de krossade tomaterna och eventuellt lite vatten. Lägg i buljontärningen och låt koka ca 15 minuter. Tillsätt kokoksmjölken och fortsätt koka ytterligare 10 minuter. Ta upp limebladen och mixa soppan slät. Smaka av med salt, peppar och tillsätt koriander. Stek sedan tortillabröden hastigt i het panna och servera med soppan. Om du vill tillsätta räkor så lägger du i dem precis innan servering.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

The locals.

Det här med att hitta likasinnade i en liten stad kan ju vara ytterst klurigt. Jag menar i den stora staden är man ju så många flera, per automatik. Å andra sidan öppnar man ögonen lite så tror jag att vägar kan korsas på det mest oväntade sätt. Då handlar det inte längre om storleken på stad utan snarare om tillfällena. Jag tror att de flesta mår bra av att röra om lite i vänskapskretsar och umgängen. Inget ont i gamla vänner men många gånger är man kvar av ren gammal vana. Eller snarare man är kvar i en roll som man alltid haft. Lite oundvikligt. Det där brukar man ofta inse om man man hamnar i gamla gäng från förr, om man varit ifrån under lång tid. Att strukturerna är desamma, trots att människorna var för sig har ändrats. Och hur man än vrider på det så tänker jag att alla förändras under tid men att roller i olika sammanhang är svårare att kliva ur. Det där kan verkligen vara ett gissel. De senaste åren har jag träffat så väldigt många nya vänner. Det är så himla fint tycker jag.

Kanske ligger det mig i fatet att samla lite. Livet är liksom för kort för att låta människor som berikar ens liv på något vis, försvinna bort med vinden. Jag tror inte att ensam är stark, jag funkar åtminstone helt tvärtom.

Häromdagen träffade jag en tjej av en jobbanledning. Hon heter Fia och eftersom jag nu tagit del av hennes planer, vet jag med all säkerhet att Katrineholm kommer få en fin plats framöver. I min lilla värld av blommor kommer inte vara en blomsterbutik i ordets vanliga betydelse utan mer en blomateljé med tusen idéer i bakfickan. Såklart så lade vi cirka 15 minuter på jobbgrejen och 2 timmar och 45 minuter på resten.

Jag fick en idé om att tussa ihop Fia med Carina så sagt och gjort åkte vi en liten bit utanför Katrineholm. En kvart kanske. Det fina är att en kvart från stan innebär ofta skog och snöfall och isiga sjöar.

Carina driver Måhlarnas gårdsbutik. Första gången jag var här var jag inbjuden på kurs i att måla med Annie Sloan´s färg. Något som visade sig vara bland det roligaste jag gjort i målarväg. Annie Sloan´s Chalk Paint är en färg som inte kan beskrivas i ett blogginlägg.

Jag var på workshop för att få ta del av tips och ett nytt sätt att måla så har du möjlighet ta chansen. Carina håller kurser under året och nästa kurstillfälle är 21 januari. Här hittar man info.

Hemligheten av det vackra är det matta, känslan av skavt och slitet fast på ett nytt sätt. Fransk, industri och vintage tänker jag.

Färgskalan är så mycket Paris för mig. Det dammiga och smutsiga tillsammans med det starka. Sjukt lyxigt att någon har satt en sådan pass träffsäker kollektion av färger. Bara att peka liksom.

Just idag skulle vi blanda till något som var som plommon eller fikon och en hel del svärta.

En diskbänk och färgfläckar. Tänk att det ska vara så tilldragande.

Tänker att man är lite knäpp men det här går jag igång på.

En gång fanns det en målerifirma här i stan. De hade vita bilar och när målarna hoppade ur hade de alltid kritvita kläder. Då menar jag kritvita inte en fläck, inte ett stänk. Visst blir man lite skeptisk då?

Det som är lite ovanligt med den här färgen är att den typ fäster på allt, metall,tyg, lack och ja allt och dessutom utan förarbete. Förstå den lyxen att bara börja måla. Man kan måla på vägg och golv. Idag visade Carina hur hon målat så golvet såg ut som vårt vitoljade, helt magiskt. Man kan färga in tyger och blanda hejvilt. Det finns en uppsjö av tekniker för olika ändamål och färgen är miljövänlig. Såklart kräver det lite teknik för att få färgen att se ut som en gammal fasad eller något man fiskat upp från en fransk loppis. Därför är ju Carinas workshops guld värda. I brist på fransk loppis här på hemmaplan är det ju himla snitsigt att steget är så kort som att boka en workshop.

Till och med burkarna är fina. Jag lovar att ni kommer få höra mer om blomsterateljéer, färgval och målade skönheter.

Under mötet med Fia häromdagen hade jag lyckats dra fram allt från präglingsapparat till julpapper rester från då vi gjorde visitkort på Norrbacka.

Jag sade senast idag, kanske tröttar jag ut folk? Det är ju liksom lite av och på. Vid det senare kan det ju bli väldigt mycket på… Ni vet när man blir inspirerad, det ena ger det andra sidospåret och sådär håller man på tills man knappt kan andas. Hmm, oja. Jag hoppas man säger till i så fall.

Och allra käraste systerarmband. Lådorna är klara, visitkorten med. Nu är det bara Johanna som fattas. Kom hem från Australien nån gång då!
Önskar er en fin helg! Haha, nu hörde jag Kristo ifrån köket. Han skulle INTE göra lasagnen nedan utan porterstek på något vilt, det var bara det att köttet hade tinat till färs… ouups, nya planer för fredagsmiddagen. Tjingeling!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Som landet fast verkligen mitt i stan.


Vi bor på en rullstensås. Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men det är verkligen skogen mitt i stan. Bland tallar och stigar och rätt hemligt ändå. Den börjar eller slutar, beroende på hur man ser på saken i gamla villor, där bor vi. Och fortsätter sedan med stigar tills den slutar. Perfekt runda för valparna.

En av högstadieskolorna här i Katrineholm. Jag får ofta frågor från läsare om hur det är att bo i Katrineholm. Närheten och pendlingsmöjligheten till Stockholm lockar såklart. Och den järnvägsknut som den ändå räknas som. Både jag ock Kristo är ju uppvuxna här, men lämnade Katrineholm för Stockholm där vi bodde i 15 år. I september 2011 skrev jag ett rakt och ärligt inlägg om hur det kändes att ha lämnat storstan, läs det gärna om du också funderar. Jag avslutade alltsammans såhär:
Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.
Och vet du. Det blev bättre med tiden. Och jag ska berätta exakt för er varför, hur vi tänkte och vad vi gjorde. Men inte idag.

Idag ska jag bara tipsa. På åsen är det sällan hus till salu. Men just nu finns där ett litet trähus från 1917. Jag smygfotade det idag men bilder och info hittar du här.

Sådär med trägolv och kakelugnar och en trädgård som jag ofta avundsjukt har stirrat mig blind på.


Huset ligger ett stenkast från vårt och du går till stationen på mindre än tio minuter.
 

Nu har ju inte för vana att kika på bostadsannonser men jag fick nys om detta hus av annan anledning. Fast om man väl tittar, ett våningsplan i en villa, orört.. 775 000, snacka om ateljeläge.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Katrineholms-revyn behind the scenes!


Min födelsedag firades på bästa vis. Bland glitter, discokulor och en hög av fina människor. Glamorösa som få! Vi skulle plåta affischer inför Katrineholmsrevyn 2018 här i staden. Ärofullt uppdrag och sjukt härlig dag!

Vi befann oss på det här stället och alla var supertaggade. Temat är som ni säkert förstår disco. Det hade sneglats en del på Studio 54 och jisses vilken tid, vilket ställe. Hoppa in på Pinterest och sök Bianca Jagger och Studio 54. Eller Cher. Eller Bowie. Eller vems om helst. Man vill ju till och med hänga i soffan med självaste Björn Borg.

Bästa Cia. Min begåvade vän sedan urminnes tider. Första gången jag mötte henne var jag fjortis och pryade på frisören i Vingåker där hon gick elev. Det var nog min första girlcrush. Jag tyckte hon var den absolut coolaste jag någonsin sett och mött. Och ni vet när man var fjorton. Dessutom den osäkraste fjortonåringen i världen tror jag.  Så jag drömde i smyg, sådär skulle man vara. Om man fick ta och önska sig liksom.

Att det sedan slumpade sig så att vi blev släkt och öppnade salong ihop är ju en annan historia. Hon är i alla fall precis lika cool. Och dessutom sjukt begåvad på jäkligt många plan.
En annan begåvning är hon som sätter glitter på kinden. Faktiskt min, ja vad är det nu… Min mammas kusins dotter, Linnea.

Det var Cia och Linnea som styrt upp hela plåtningen och jag kände mig som värsta lyxliraren. Med egna stylister som hade fixat hår, make och outfits. Och Kristo som assistent i allt från blixtlära till backdrop-bygge.

Johanna i sitt vanliga jag.

Lyxigt ja. Alla var så vackra och så bekväma framför kameran.


Som filmstjärnor hela bunten. Det var nog scenvanan som satte in. Jag var så imponerad av alla dessa proffs.

Zaki och Cia var ihop-parade inför Lyckliga gatorna. Sedan dess har det kommit en hel massa uppdrag. Fattar. Att se dem dansa ihop är magiskt.

Tjusigt par i verkligheten med. Pontus & Johanna.
Vårt backdropbygge funkade fint och jag kände mig så nöjd när jag rullade ut alla mina discokulor. Inget världsomvälvande men det är faktiskt kul att äga viss rekvisita. Man vill ha dem liksom. Tror det har med alla tusentals småspeglar att göra. Solkatterna vet ni.

Stjärnor sade jag ju.

Idag har jag redigerat bild efter bild. Och jag är så himla glad över att hamna i olika sammanhang hela tiden. Att inte bara kunna gå på gammal vana och på sparade redigeringsrecept. Att fundera över ändamålet och då är ju liksom temat rätt långt från mina ”vanliga” uppdrag. Och det är just det som är så himla skoj.

Jag var ju tvungen att snoka lite i kommande roller. Cissie skulle vara reporter, det ser ju alla. Stjärnreporter.

Sabina.

Zaki.

Katrineholms-revyn är något av det proffsigaste staden har och för varje år tar man nya stora kliv mot succé. Är som sagt väldigt glad att få vara en del. På mitt sätt.

Ni förstår att denna födelsedagsfeeling är svår att slå.

Our weekend diary.


Imorse hittade jag ungar lite här och var. Och det var som om vi visste att hösten skulle komma till kvällen och tyckte därför det var lika bra att äta frukost i skogen. Medans tid fanns liksom. Någon tittade på termometern och fyra grader blev minusgrader. Vi letade långkallingar, mössor och insåg att det inte fanns en enda vante i huset. Vi köpte 11 par på Ica Maxi en timma senare.

Jag chockade ungarna med att ha bakat en sockerkaka. ”På söndagsmorgonen?!” och jag sade att plötsligt händer det.

Vi fixade varm choklad, och kall,  för vi hittade bara ena termosen. Mackor, äpplen och tomater. Perfekt skogsfrukost.

Det var ett fasligt ståhej om  vilken låt vi skulle spela i bilen, vilket ställe vi skulle åka till, och om det skulle vara en skog eller ett berg. Ett högt som attan. Men så hamnade vi ju vid vår favoritskog  – Kolla vilka småbarn i det inlägget, gulligt!

Vi kunde ju inte undgå att hamna vid äventyrsstället mitt i skogen. Plötsligt var det som jag hade 5 små vildar i släptåg. De var ÖVERALLT! Högt…

..och lågt. Och jag satte hjärtat i halsgropen mer än en gång. (Sorry syrran, för det oansvariga barnvakteriet, men jag försökte verkligen hejda dem, lite i alla fall…)

Vi funderade jättemycket om man hade byggt det snett från början.

Till frukosten hade halva skaran bestämt sig för att bli medlemmar i Katrineholms äventyrsklubb. De tyckte jag kunde slå en signal genast.

Om de hade tur kanske de vintertältade just här om en månad eller så, annars suktade de efter de höga höjderna de inte visste hur de skulle nå just idag.

Oborstad söndagsfrisyr med regndugg i luggen…

Vi pratade om varför skogen är så bra. Varför tillvaron känns mjuk just här. Egentligen tänkte vi att skogen är knäpptyst men just idag lät den massor. Alla vindarna susade så att vi var helt säkra, igen, på det där med hösten.

En varm sockerkaka i ryggsäcken verkar möjligen en smula överdrivet fast det var härligt faktiskt.

Nu var det ju så att den här linbanan var roligare än Liseberg – ”ja faktiskt!”

Det kändes lite som när man satt i parklekarna på Söder. Ungarna lekte runt och härjade.

Själv kunde man dricka en kaffe och titta på löven som singlade som snöflingor.

Här har de familjeråd om huruvida repet håller.

Och strategiprat om flygkonster.

Såhär höll de på. I timmar. Allt medan jag tjatade om halka inte i regnet, tänk om ni faller på en sten och snubblar på en rot. Inte så högt, inte så fort. ”chilla mamma…”

Liv som var tveksam till skogen denna morgon ville åka tillbaka nästa helg.

Den enda skadan var en haltande Estrid som snubblade på en pinne. Nomi ”ramlar inte här” om någon tycker det ser ut så.

Att det inte blev värre kan man ju känna är tur såhär i efterhand.

Sedan plockade vi 13 trattkantareller och hittade ett litet hus som de var tvärsäkra att någon hade dött i. Vi skrämde upp varann och gick åt fel håll. Fast sedan blev vi nästan omkullsprungna av en joggare och tänkte att så vilse var vi nog inte i alla fall.

Så många pauser, så mycket matsäcksätande, så många sanningar som delades.

Observera de tre i bakgrunden.

”Ahh en tjärn. Utan botten kanske, tänk om det bara sade splooosch, så var du borta! Fast det ser ut som hästkiss…kolla färgen liksom”

Bäst att känna på djupet såhär i efterhand.

Såklart.

Vi hade ju ett uppdrag för dagen, att plocka ekollon! Så efter ena skogen letade vi efter en bra ek.

Och just här kom den på riktigt. Hösten alltså. Plötsligt vräkte regnet ner och vindarna som hade susat lite klent i jämförelse, blåste upp till storm. Åtminstone kändes det så.

Här fryser vi så mycket att vi bestämmer att en enda ek till får det bli. Sedan hemåt.

Vi fixade söndagsmiddag, rörde ihop chokladpudding och värmde oss i varma bad, så att hela verandan ångade igen.

Bra skörd ändå, det fina är att många har redan börjat gro. Fortsättning följer!

Hej höst får man nog lov att säga. Jag och Liv har travat runt i huset ett antal gånger för att se om det verkligen inte är något fönster som står öppet. Vinden viner som om den vore i vårt vardagsrum och jag sitter här med långkallingar, ulldräkt, sockor, halsduk, mössa och värsta varma ulltröjan. Men ändå mysigt, har vi bestämt.

Dream on… absolut, jag slutar aldrig.


Det finns en plats. En perfekt. Den är väldigt nära mig. Men den är inte min. Den är inte bara för perfekt för mig utan för så många, många fler. Enda kruxet är att den borde få vara som den är. Exakt. Sånär som på ett par saker. För det är liksom det som är det fina i kråksången. Jag tror på tomma ytor. Jag tror på space som kan rymma all världens kreativitet. Jag tror nämligen att det allra mesta föds i det tomma och operfekta. Idéer, oändlig inspiration och miljarder av drömmar.

För det fina med det tomma är ju att det ger all världens möjligheter att fylla med saker för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer så att säga. Och sedan när det händer – låta den ena dagen inte vara den andra lik. Inte ens ett hörn vara det andra likt. Det hänger ju mycket ungdomar utanför fönstret, eftersom vi har en skatepark exakt där. Tänker själv när man var liten… Stora fönster att kika in i och därinne är en magisk värld. Eller två eller tre och ingenting ser ut som på riktigt. Kanske är det jul i ett hörn fast det är mitt i smällvarma sommaren. Kanske är det en mystisk skog genom dimma i ett annat. Kanske är det ett golv fullt av stjärnor i ett annat.Kanske målar något i ett hörn, och någon bygger i ett annat, och det spelas musik i ett tredje. Jag funderar på vad det gör för någon i det stora hela. Att spana in på något av det slaget. Någon yngre förmodligen fast egentligen för vem som helst. Alla har sin fantasi, den är bara lite glömd någonstans på vägen.  Därför är det bra för den där fantastiska fantasin att få en spark där bak ibland. Jag tror att man hajar då – att världen är bra mycket större än vad man någonsin kan förklara.

Mina idéer är oändliga. Det är det som är så fantastiskt. Åtminstone för mig. Men det extra fina är att begränsningar finns inte i tomma ytor. Tomma ytor med högt i tak , i alla bemärkelser, kan rymma ALLT. Kreativitet och lust måste ha spelrum, det måste vara alla tillgängligt. Det får inte boxas in får då dör det till slut. Det höga taket måste finnas där. Jag tänker på workshops, fotograferingar, film, middagsevent, musik, mindfulness, gatufester vid regn… Workshops, samlingsnamnet för allt. Förstå hur många som sitter på hantverk och kunnighet som vi nu för tiden verkar behöva en trend för att ta oss till. Hur många hantverk kan du lära ut på den här ytan under samma dag kan man undra? Sätt ihop pensionärer och ungdomar. Knyppla, tälj, virka, sticka, sylta, safta, laga cyklar, tapetsera, bygg fotbollsmål, byt sticklingar, plantera, gör äppelkräm och kåldolmar. Och allt i en oöm miljö. Inte där allt är redan putsat och färdigt och varenda fläck lyser som en stoppsignal. Traditioner och kunskap ska föras vidare från generation till generation, så har det alltid varit och bör också förbli. För att inte tala om mellan olika länder och kulturer. Alltså, att jag vill kunna hantverk från Syrien, Somalia och Ryssland. Eller vilket land som helst egentligen.

Nu tänker jag på alla kreativa kollektiv som skulle skapas. Över de där gränserna. Sådär av sig självt. Hej liksom, jag har en sak att lära dig.  Förstå då tillgången att äga en samlingspunkt.Ett ställe där man kan slå upp 40 meter bord om det är just det man skulle behöva. Eller världens största backdrop, om man skulle behöva. Eller hänga 100 discokulor från taket. Det lär man sannerligen behöva. Och sedan i en av stallarna bredvid kan man ha rekvisitaförrådet. Tänk om man är fjortis och vill spela in en film då behöver man ju absolut ett rekvisitaförråd. Jag märker ju bara hur mina barn älskar det jag släpar hem hit. Som cykeln med limpa, hur många gånger har inte det cyklats på den där. Lite filmiskt är det allt – säger de varje gång. Och lite skönt när händelsen i veckan är en cykel med limpa… Det är väl bra när det inte behöver vara mer än så? Tänk när det är lite av varsågod för alla i rekvisitaförrådet. Att återanvända, att se den ena prylen efter den andra hamna i nya sammanhang.

Jag drömmer om ett ställe man vill besöka. En plats dit människor vill komma. Drömmer om alla samtal som kommer påbörjas, så många historier som kommer berättas. Lite som man hängde på torget förr i tiden. Snicksnackade med vänner i vardagen. Och då går ju resten av sig självt. Igen.
Och jag tänker att fixar ett bord, ett jättestort sedan har vi frukost. Där allt bygger på pratet mer än något annat. Lite knytis som vi hade om torsdagarna. Jag kan intyga att just den typen av frukostar gör absoluta underverk.

Häromdagen när jag var där sent på kvällen var det en hel hög med ungar som ”lekte” med kabeltrummor. De liksom låg under dem och rullade de absolut jättetunga kabeltrummorna över någon som låg. I mörkret. Totalt livsfarligt. Jag sade såklart åt dem och efter lite munhuggning så slutade de tvärt. Jag tänker bara vad sådant gör, kommunikation mellan barn och vuxna på ett naturligt sätt. Någon finns där, någon ser. Liksom i förbifarten på något som egentligen kunde ta en ände med förskräckelse. Och så kan man bjuda in dem istället för att göra dumdristiga saker, för att hålla en reflexskärm eller bara för att kolla läget i en magisk värld. Jag menar har jag inte egna ungar i närheten är säkert andras ungar precis lika pepp.

Okej jag har de där två önskningar.En isolering ovanför bjälkarna. Och en glasvägg. That´s it. Inte något alls mer. Små om man jämför. Och jag har redan fixat ritningen. Det byggs en black box några meter därifrån. Ett bygge som säkert blir jättebra men med en prislapp som denna. En glasvägg vill jag ha där det sitter en plankvägg idag. Helt enkelt för att släppa in ljuset från den sidan också. Jag fattar ju också att stallarna inte byggdes för det ultimata ljusinsläppet men det galna är eller det mest fantastiska är att fönstrena är redan placerade exakt där man vill ha dem när det handlar om ljus. Jag har studerat var solen går upp och hur länge den hänger kvar tills den försvinner. Just därför känns det som gjort för en studio och inget annat, någon måste ha tänkt så eller annars handlade det bara om livskvalitet. Och så småningom önskas en isolering ovanför balkarna. Jag vet också att bakom den stora tavlan som vi räddade, finns ett torn. Men det är verkligen inga krav jag har…

Det här med att tomma ytor föder kreativitet bottnar jag i att vi lever i ett informationssamhälle utan dess like, och jag tror att just allt detta dödar så mycket i det långa loppet. När jag lämnade Stockholm för landet var jag så nervös att hela min kreativitet skulle försvinna. Att jag skulle bli lost i avsaknaden av intryck. Jag våndades när mina barn hurrade över rulltrappor som det vore storslagenheten självt. Men vet ni, numera vet jag bättre. Det hela visade sig vara raka motsatsen.

Hur som helst så kan jag tänka mig att sova över här med. Och äta de längsta middagarna som någonsin varit. Jag vill absolut krypa upp i fönstrena och häromdagen när det for eldiga svetslågor från spåren så tänkte jag att det är som New York. Tur att jag äger mina drömmar brukar jag ofta tänka. För livet blir så mycket mjukare då.

söndagstips!


Det finns ju träd och så finns det träd. Träd som man liksom inte kan missa om man kör förbi, hur mycket man än koncentrerar sig på själva körningen. Man kan ju liksom inte låta bli att fantisera om själva trädlivet. Vad det har sett och vad det har känt. För hur man än vrider på det så blir sådana här träd högst levande, som ett väsen. Men ändå ett sådant liv man inte riktigt har full koll på. Så har det ju överlevt dig och mig och en hel massa tid. Och fast man på håll kan tro att det börjar sjunga på sista versen så inser man när man kommer närmre att nästan alla grenar fortfarande har grönskande löv.
I alla fall så var jag, Sanna och Simbi vid eken för att ta några bilder. För som om det inte vore nog har eken även fått stå modell för ett alldeles speciellt mässingsträd…

Efteråt for vi till Ändebols Gård. Fram till slutet av oktober har man öppet fredag-söndag. Idag 10-16, utflyktstips! Älskar allt där.

Jag åkte förbi stan och plockade upp Nomi som just slutat skolan.


Under den sena säsongen på Ändebol har man grillade smörgåsar och en massa ljuvligt fika.

Nomi började med citronbiskvi och äppelkaka för att sedan gå på den grillade mackan. Som alltid när vi är här kommer vi aldrig härifrån.

Alltid när jag ser en rosenskära tänker jag på detta instagramkonto. Lyllos Nyköpingsbor…

Älskar rönnbär men tror inte på det där om snön. Nomi däremot tror på det mesta och har just vrålat att den röda katten är en räv och att fåret var en varg. Och ska man dessutom ha koll på kattungen i allt detta känns ju livet rätt vilt.

Vi pratade mycket om mat i säsong.Om hur Sörmland just nu dignar av godsaker. Och också om hur slogan som vissa stora livsmedelsbutiker slänger sig med känns så väldigt luriga. ”Det är alltid skördetid någonstans på jorden” och sedan listar man säsongens produkter från långväga länder.

Själva grejen med att äta i säsong och klimatsmart är ju att välja råvaror från där vi bor. Att vi slipper flyg och transporter från världens alla hörn. Ganska enkelt faktiskt.

Och allra särskilt under den här tiden när det inte på något vis finns en endaste anledning att inte äta lokalt.

Exakt detsamma med blommor ju.


Nomi – kattvakten för dagen. är det inte fara för räv och varg är det butikssnokande.

Tomatgodis inhandlades inför övernattning i stallet.

 

Sedan scoutade vi oskördade fält på hemvägen. Fin start på helgen.