Hittade ett sådant fint ställe häromdagen. Hittade är att ta i. Egentligen så är det min vän Sarah´s barndomshem.  Från början. Men så såldes hela handelsträdgården och villan, sedan dess har jag inte varit där. Men i fredags var jag ändå i krokarna som är endast tio minuter utanför Katrineholm, i Valla. Och jisses. Som en drömträdgård, Valla Handelsträdgård. Ni vet ju min svaghet för det skeva, det oängsliga och när man blir som inbäddad i mjuk grönska. Om ni vet, så visste ju inte ägarinnan och jag är ju inte den som håller det inom mig. Jag tror att hon lade märke till att hela stället gjorde min dag.

Dagen började tidigt på en grusplan i närheten. Vi ordnade inför gatufest.

Lyckliga gatorna  är ett så jäklarns fint intiativ som bland annat är dessa gatufester. Om grunden är att skapa trygghet och gemenskap, taget ur stolthet och engagemang så tänker jag också att det här är vår stans framtid. Om folk går man ur huse och blandar sig lite oväntat sådär, gud vet vad som händer sedan. Åldrar, generationer och olika nationaliteter. Som på ett stort kalas!

All drakflygning i världen hade fungerat galant en dag som denna. Men blåsten rev och drog i det mesta. Och funderade ut finurliga lösningar om barriärer mot blåst. Å andra sidan är det bästa att möta vinden än tvärtom, att liksom räkna med att den lär göra som den vill.

Jag sprang efter silhuetter  i vinden då lampan revs itu. Inte kunde jag låta bara ben i klackarskor med rosett försvinna bland molnen. Fast jag tror inte jag fattat förut att silhuetterna var av de tunnaste papper. Det kom som en överraskning, när de flög så lätt.

Vissa dagar är man mer behov av en sidekick än andra. Fiona kom som en räddande ängel och klarnade upp min vindpinade hjärna.

Den finaste vi har.

De andra gatufesterna går av stapeln i slutet av augusti.

Tillbaka till handelsträdgården. Där körsbären hade tagit över i trädkronorna och man fick korsa bland Rosenskära.

116 olika sorter av pelargoner. Sticklingar att köpa och just nu en hel massa då det i dagarna är lite mer festival för pelargoner. Även sticklingbytarbord! Ta med din egen och få någon annan med sig hem.

Gillade att trädgården inte var sådär robotfierad. Ni vet när det trängs 70 000 exakt likadana petunior. Som om de vore klonade.  Här hade man fröblandningar som redan fått den fenomenala hjälpen att växa upp, när sådana som jag mest tänkte på dahliaknölar och med näsan i krasse-fröna. För fåglar, bin och fjärilar. Det är väl därför vi planterar eller hur? Vad gjorde vi utan dem ändå. Vackerheten får man ju på köpet.

Det är fantastiskt hur snabbt det går att locka dem till sig, insekterna. Visste ni att ungefär en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Just den här handelsträdgården verkade ha satsat på sorter som jag inte sett till leda. Egentligen inga konstigheter utan snarare exakt tvärtom.

Ur kompostjorden blir squashen nästan som en djungel. Med blad som parasoll att skugga sig under om man är katt eller så.

Bra lera blir snyggkrukor.

Kanske kröp jag mystiskt i trädgårdsgångarna. Fast det var jag tvungen till. Minns ni att jag vintersådde?! I snön och slasken och glömskan. Då tänkte man ju att det kanske inte blir som mycket av saken. Men vet ni, det blev de skiraste vallmo, måste visa er!

Vildvin, kaprifol och den saliga blandningen. Väldigt mycket vädd, Höstvädd och Grekisk vädd. Jätteverbena. Solbrud. Zinnia. Sibirisk vallmo. Chokladblomma. Bolltistel. Storklocka. Jätteprästkrage. Smörblommor. Mest perenner. Fast även ett-åriga och gärna sådana som frösår sig själva.  Jag hade en plan. Framför allt om högre, rangliga blommor. Gärna de som närmar sig metern innan hösten tar dem. Vildvinet och kaprifolen fick ersätta humlen som fått flytta mot faluröda väggar. Bredvid vildvinet som jag lirkade fram under husgrunden. Hos grannen.

När jag kröp där i gruset så tänkte jag på förgängligheten. Så tydligt när de samsas såhär sida vid sida. Jag är inte alldeles säker på vilken som förtrollar mig mest.

Jag har en plan om en rabatt som blir som en äng med tiden (men allra helst redan om en månad). Fast jag har bara gjort lite på måfå, för jag kommer inte slå den och jag orkade inte läsa på. För man kan ju göra enligt de som vet, fast när allt kommer omkring så kan jag önska mina drömmars äng. Det är en oformlig rabatt som kan sprida sig av egen kraft där gräset alltid har samma färg som en stubbåker. Jag vill att den ska kännas allt annat än som en rabatt, mest som om det råkade visst växa lite här. Jag har planterat jättenära både trapp och spången som löper utmed husväggen. Som en brygga som så småningom blir lite övervuxen. Jag har flyttat växter, delat andra och planterat glesare än annars. Närmaste kanterna har jag sått frön och liksom fasat ut dem i  gräset. Jag tror ni fattar. Och gör ni inte det, så är det inte helt glasklart här heller.  Och såklart var rabatten större än vad jag trodde så eterneller får ta över jorden så småningom.

Midsommar ändå. Den där dagen som alltid regnar bort eller det en total osanning? Kanske blir man bara så besviken när det väl händer att man bara minns just det. Jag tänker att vi omfamnar midsommar mer än någonsin tidigare. Jag bekräftar via Nordiska Museet att högtiden ursprungligen var en kyrkohögtid minsann. För att fira Johannes Döparens födelsedag. Men jag är säker på att det inte bara är jag som har tappat den med tiden. Idag samlar vi mer på det vackra och kanske fångar vi hellre historierna om att midsommarnatten var magisk oavsett om regnet står som spön i storm. Och att det fullkomligt kryllade av övernaturliga väsen, särskilt pigga under just den här sommarnatten. Att spå in i framtiden genom de sju sorters blommorna under huvudkudden har väl inte undgått så många. Att rulla sig naken i midsommardaggen känns lite mer avlägset, eller? Men stärkande för hälsan minsann. Detsamma med blomsterkransen, hälsan själv. Det anses också finemang att spara kransen till julbadet, årets enda bad, för att försäkra sig om en frisk vinter. Plus lite extra lycka på så vis.  Ett litet midsommarsvep så här om tisdagen. Fick feeling i förtid.

Grusväg och skogarna. I skydd av ljuset. Annat när kvällen smyger på.

Minns just den här morgonen när någon spelade Den blomstertid nu kommer på ett piano. Om och om igen.

Kransarna. Om de är för hälsans skulle ska jag prioritera min detta år.

Var bara tvungen. Så små.

Ett år band vi med brudslöja och vita nejlikor från Ica.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag skulle mycket väl kunna snajda om till folkdräkt.

Violiner i vänlig grönskas rika dräkt.
 
Fiskdamm för alla!

Och en kransguide från förra året. Med det smarta knytet.


Stången, såklart för att skydda grödan från otur och missväxt.

Vackrare än såhär blir nog inte. Men fascineras av en stilguide i midsommarstänger.

Tänker att den skulle vara vacker även i miniformat.


Åren går, kransarna består. Men i år kommer Liv ha Fila-brallor.

Barkbåtsbygge kan man göra.

Och sandlek, säckhoppning och klädstafett.

Det sägs att man får välja. Tre, sju, åtta eller nio. Sorters blommor. Alla de talen ska vara magiska. När jag var liten sa någon att man skulle vara tyst under själva plockandet och tills man somnade. Inte konstigt att det hela aldrig funkade.

Knytet.

Och den inte så sparsmakade.


Det gäller att fortsätta leka när älvorna smyger in över sjön.

Modigt att tälta ändå. Så nära sjön och allt.

Fast NU snackar vi modigt. Näcken, vet ni!??
    
Det kan verkligen inte undgå någon med magin. Världen är trolsk såhär års.

När trolldom ändå är som vackrast.

Och sommar-ro som mest märkbar.

Vi trotsar Näcken och fiskar, paddlar, surfar och åker vattenskidor. Inte en endast fiolmelodi har vi hört under åren.

Älvor däremot, de ser man ju lika lätt som om molnen är något annat än vid första anblicken.

Ängens viktighet och natten som aldrig mörknar.

Jag läser om att gränsen mellan människans värld och det övernaturliga är tunnare just denna natt. Det är just därför. Och det räcker tydligen med att smyga runt barfota när midsommardagen möts av gryningsdaggen. Vad gör man inte för lite extra styrka och friskhet.

Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte de värderingar vi önskar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör den inte. Så länge det pågår det motsatta, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks alltid. De skriks alltid högst och liksom mosar sig fram genom världen. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom detta skulle vara sanningen bara för att de syns mest.
Just därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod, det är så enkelt som en självklarhet. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. En ständigt pågående kamp för solidaritet och människors lika värde. En kamp för en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Idag går vi Pride-paraden för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek. Idag går vi Katrineholms andra Pride-parad. Samling kl.15 i Stadsparken. Info här! Komsi, komsi, nu kör vi!

Förra året laddade vi friskt med glitter och regnbågar.

Vi hade inte riktigt kunna drömma om att det skulle bli en succé men vi var helt klart supertaggade!

Minns att jag förra året hade så svårt att hitta orden när jag skulle skriva om Pride och en intervju jag gjort med en av initiativtagarna. Det kändes så märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek.

Men i samma stund då Robin berättade om det som är fint, som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och att kampen är fortfarande just en kamp.

Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk.

Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull. När 2000-tal känns som medeltid.

Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting som kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara utan men och omsvep.

I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.

Förra årets tema på katrineholm Pride var Tystnad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag. Som asylsökande i Sverige måste du bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.

Ropen skalla – kärlek åt alla.

Årets tema är #normbreak Alla dessa normer som är så många så vi knappt märker dem. Alla dessa normer som vi måste våga ifrågasätta, förändra och bryta.

Vet ni att jag grinade några gånger under förra årets parad? Så galet fint alltsammans.

Jag vet att detta ger ytterligare mod och trygghet till alla de som växer upp här. Att de alla, trots att det inte alltid är självklar åsikt från alla hem, kan bygga ett mod som kommer ta dem långt i livet. Ända fram liksom.

Robin, en av de som startade upp Pride. Jag vet att de fick kämpa och att det var en uppförsbacke utan dess like. Men succén var helt klart ett faktum.

Och det bäddade helt klart för att årets parad har så mycket mer uppbackning.

Vi går för alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för mänsklig rättigheter. För att vi tror på att kärlek, ALL KÄRLEK bygger denna värld. Punkt.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Idag klev jag över tröskeln över något som var som Paris. Exakt samma känsla i magen och sådär så man blir mjuk inombords och nästan blir tårögd för att det är så himla fint. Och för att tjejen som bestämt sig för att ta sin lilla värld av blommor till Katrineholm gjort det så fantastiskt fint att inte en kotte skulle kunna passera denna värld utan att gå raka vägen in. För man vill liksom vara där. Stanna. Och snälla Fia ordna en kaffebryggare, för min skull. Jag vill kvista in där i tid och otid, dricka mitt kaffe och liksom bara hänga. Men framför allt är jag så in i norden tacksam att vi äntligen har allt det där (och faktiskt lite till) som jag alltid bett min man ta med från Stockholm. Sedan är jag så glad för att Fia är en härlig person som jag känner igen mig i själv väldigt mycket. Hur idéer liksom är som fluffiga lätta moln och att ingenting känns omöjligt. Det är så himla fint.

När vi kom dit sent ikväll på invigningen var Charlie, Nomi och deras kompis Alvin med. Ohhh, det doftar så gott sa de. Jaa, det doftar väldigt gott. Det är en väldigt fin blomsterbutik, sade Charlie. Nomi hade mest sjå att fota allt med sin telefon och äta macarons. Det är som en annan värld konstaterade vi. Det känns lite magiskt, som att vara i en saga. Ja just så.

Eftersom jag är så förvirrad hade jag tänkt att gå ner en stund i dag och fotografera lite sneak peak. Jag trodde nämligen invigningen var imorgon torsdag och öppning på fredag. Så i godan ro gick jag runt och fotograferade och fattade inte ens när macaronsen började åka fram… Men när någon sade något om kvällen så frågade jag lite försiktigt … ehh är det ikväll det är invigning, alltså typ snart? Haha! Så jäkla uppe i det blå. Om ett par timmar, jaa! Det märkliga är att det skruvades saker, bands buketter på löpande band, fejades, och som sagt lades upp macaronspyramider och var tusen pirriga fjärilar i luften. Och ändå… Vad sa du, nu om ett par timmar??? Så jag packade ihop kameran och letade rätt på en lycko-present. Men nuså, vill du ha lite blomsteröverdos innan du somnar. Häng med på ett svep I min lilla värld av blommor som du kan följa här. Och hälsa på vetja. Katrineholm är verkligen inte världen ände. Och just det vi har gjort loggan (så stolt över den) , men den får ni se en annan dag!

En dag ska jag ha hela trädgården full av dem.

Överförtjust i alla små mörka bord i omlott.

Jag som trodde att pensee var en sommarblomma. Må så vara med även frosttålig.

Den gröna växten överst är en Jasmine, minsann en sådan som Johanna brukar ta bort från sin båge. Har aldrig sett en sådan gigantisk.

Att Fia har skippat kylskåpet får mig direkt att hamna i Paris. På typ en sekund.

Kombon <3

Och som om det inte vore nog med de vackraste av blommor, sortimentet av krukor är helt otroligt. Önskar mig allt. Och den gula färgen som jag har sådan förkärlek till.

Spana in krukan med småfåglar. Önskar.

Det fina är att kärt barn har många namn. Kruka, urna eller vas.


Minns ni när jag berättade om att jag och Fia for ut till Carina som driver Måhlarnas Gårdsbutik? Carina har målat denna pelar som känns som den stått där i hundra år. Så vacker.

Marsipanrosor kan man tänka.

Vem var det som sade att hyacint är en julblomma??

Den är vasen till höger ska jag spara till. Och är blommorna på riktigt? Ja otroligt nog.

St. Paula, vem har inte nostaligkick av den.

Pärlhyacinter i rosa.
 
Det är lite svårt att se den exakt väggfärgen på bild. Men den är så vacker. Den är inte grå, den är inte vinröd, den är inte mörkbrun. Men en blandning.

En liten bit av ena delen av loggan. Alla minusgrader gjorde att den andra delen inte fastnade på fönstret. Vår inspiration var Elsa Beskow. Och nej fläkten hör inte till skylten. Men är det 20 minus så blir det väldigt frostiga fönster. Och det är ju synd på den buketten.

Minlillavärldavblommor öppnar imorgon klockan 10. Butiken och ateljén ligger på Köpmangatan 13 vilket är mitt i stan, cirka 3 minuters gångväg från tågstationen. Så väntar du på tåget, byter tåg eller helt enkelt kör en avstickare så är du väldigt nära trots att du inte har lyckan att bo bakom knuten.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Det här med att hitta likasinnade i en liten stad kan ju vara ytterst klurigt. Jag menar i den stora staden är man ju så många flera, per automatik. Å andra sidan öppnar man ögonen lite så tror jag att vägar kan korsas på det mest oväntade sätt. Då handlar det inte längre om storleken på stad utan snarare om tillfällena. Jag tror att de flesta mår bra av att röra om lite i vänskapskretsar och umgängen. Inget ont i gamla vänner men många gånger är man kvar av ren gammal vana. Eller snarare man är kvar i en roll som man alltid haft. Lite oundvikligt. Det där brukar man ofta inse om man man hamnar i gamla gäng från förr, om man varit ifrån under lång tid. Att strukturerna är desamma, trots att människorna var för sig har ändrats. Och hur man än vrider på det så tänker jag att alla förändras under tid men att roller i olika sammanhang är svårare att kliva ur. Det där kan verkligen vara ett gissel. De senaste åren har jag träffat så väldigt många nya vänner. Det är så himla fint tycker jag.

Kanske ligger det mig i fatet att samla lite. Livet är liksom för kort för att låta människor som berikar ens liv på något vis, försvinna bort med vinden. Jag tror inte att ensam är stark, jag funkar åtminstone helt tvärtom.

Häromdagen träffade jag en tjej av en jobbanledning. Hon heter Fia och eftersom jag nu tagit del av hennes planer, vet jag med all säkerhet att Katrineholm kommer få en fin plats framöver. I min lilla värld av blommor kommer inte vara en blomsterbutik i ordets vanliga betydelse utan mer en blomateljé med tusen idéer i bakfickan. Såklart så lade vi cirka 15 minuter på jobbgrejen och 2 timmar och 45 minuter på resten.

Jag fick en idé om att tussa ihop Fia med Carina så sagt och gjort åkte vi en liten bit utanför Katrineholm. En kvart kanske. Det fina är att en kvart från stan innebär ofta skog och snöfall och isiga sjöar.

Carina driver Måhlarnas gårdsbutik. Första gången jag var här var jag inbjuden på kurs i att måla med Annie Sloan´s färg. Något som visade sig vara bland det roligaste jag gjort i målarväg. Annie Sloan´s Chalk Paint är en färg som inte kan beskrivas i ett blogginlägg.

Jag var på workshop för att få ta del av tips och ett nytt sätt att måla så har du möjlighet ta chansen. Carina håller kurser under året och nästa kurstillfälle är 21 januari. Här hittar man info.

Hemligheten av det vackra är det matta, känslan av skavt och slitet fast på ett nytt sätt. Fransk, industri och vintage tänker jag.

Färgskalan är så mycket Paris för mig. Det dammiga och smutsiga tillsammans med det starka. Sjukt lyxigt att någon har satt en sådan pass träffsäker kollektion av färger. Bara att peka liksom.

Just idag skulle vi blanda till något som var som plommon eller fikon och en hel del svärta.

En diskbänk och färgfläckar. Tänk att det ska vara så tilldragande.

Tänker att man är lite knäpp men det här går jag igång på.

En gång fanns det en målerifirma här i stan. De hade vita bilar och när målarna hoppade ur hade de alltid kritvita kläder. Då menar jag kritvita inte en fläck, inte ett stänk. Visst blir man lite skeptisk då?

Det som är lite ovanligt med den här färgen är att den typ fäster på allt, metall,tyg, lack och ja allt och dessutom utan förarbete. Förstå den lyxen att bara börja måla. Man kan måla på vägg och golv. Idag visade Carina hur hon målat så golvet såg ut som vårt vitoljade, helt magiskt. Man kan färga in tyger och blanda hejvilt. Det finns en uppsjö av tekniker för olika ändamål och färgen är miljövänlig. Såklart kräver det lite teknik för att få färgen att se ut som en gammal fasad eller något man fiskat upp från en fransk loppis. Därför är ju Carinas workshops guld värda. I brist på fransk loppis här på hemmaplan är det ju himla snitsigt att steget är så kort som att boka en workshop.

Till och med burkarna är fina. Jag lovar att ni kommer få höra mer om blomsterateljéer, färgval och målade skönheter.

Under mötet med Fia häromdagen hade jag lyckats dra fram allt från präglingsapparat till julpapper rester från då vi gjorde visitkort på Norrbacka.

Jag sade senast idag, kanske tröttar jag ut folk? Det är ju liksom lite av och på. Vid det senare kan det ju bli väldigt mycket på… Ni vet när man blir inspirerad, det ena ger det andra sidospåret och sådär håller man på tills man knappt kan andas. Hmm, oja. Jag hoppas man säger till i så fall.

Och allra käraste systerarmband. Lådorna är klara, visitkorten med. Nu är det bara Johanna som fattas. Kom hem från Australien nån gång då!
Önskar er en fin helg! Haha, nu hörde jag Kristo ifrån köket. Han skulle INTE göra lasagnen nedan utan porterstek på något vilt, det var bara det att köttet hade tinat till färs… ouups, nya planer för fredagsmiddagen. Tjingeling!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Vi bor på en rullstensås. Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men det är verkligen skogen mitt i stan. Bland tallar och stigar och rätt hemligt ändå. Den börjar eller slutar, beroende på hur man ser på saken i gamla villor, där bor vi. Och fortsätter sedan med stigar tills den slutar. Perfekt runda för valparna.

En av högstadieskolorna här i Katrineholm. Jag får ofta frågor från läsare om hur det är att bo i Katrineholm. Närheten och pendlingsmöjligheten till Stockholm lockar såklart. Och den järnvägsknut som den ändå räknas som. Både jag ock Kristo är ju uppvuxna här, men lämnade Katrineholm för Stockholm där vi bodde i 15 år. I september 2011 skrev jag ett rakt och ärligt inlägg om hur det kändes att ha lämnat storstan, läs det gärna om du också funderar. Jag avslutade alltsammans såhär:
”Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.”
Och vet du. Det blev bättre med tiden. Och jag ska berätta exakt för er varför, hur vi tänkte och vad vi gjorde. Men inte idag.

Idag ska jag bara tipsa. På åsen är det sällan hus till salu. Men just nu finns där ett litet trähus från 1917. Jag smygfotade det idag men bilder och info hittar du här.

Sådär med trägolv och kakelugnar och en trädgård som jag ofta avundsjukt har stirrat mig blind på.

Huset ligger ett stenkast från vårt och du går till stationen på mindre än tio minuter.
 

Nu har ju inte för vana att kika på bostadsannonser men jag fick nys om detta hus av annan anledning. Fast om man väl tittar, ett våningsplan i en villa, orört.. 775 000, snacka om ateljeläge.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM