Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning! - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
58802
post-template-default,single,single-post,postid-58802,single-format-standard,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

Vänstra sidan av verandan.

Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

Nomi 2011.

Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
 

Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
 

Sofia Vusir Jansson

sofia@mokkasin.com
2 Comments
  • Hanna

    9 juli, 2018 at 17:45 Svara

    Hej Sofia,
    Har tyvärr ingen köpmandisk på lager (önskar att jag hade!) men har några fina ord istället. Jag tycker nämligen att din blogg, dina ord och fotografier, berättelser om livet och kreativa tips är fantastiska. Du är fantastisk. Jag läste ett inlägg om Österlén i vintras och blev så inspirerad att jag blev tvungen att åka dit själv – äta bullar på Byvägen 35, vandra i Mandelmanns trägård och vila i skuggan på en vit strand. (Har bloggat om besöket själv, om du vill läsa)
    Så tack, kanske jag ska säga, tack för att du finns och bloggar här för oss!
    Kram,
    Hanna

    • Sofia på MOKKASIN

      10 juli, 2018 at 13:23 Svara

      Men åh tack snälla du!! Jag blir så jädrans glad på riktigt när man får en sådan här kommentar! Det är ju liksom inte kommentarshysteri på bloggar numera så varenda en blir som en liten present ju! Och när man får läsa att man lyckats inspirera om sådant man håller varmt om hjärtat blir man ännu gladare! Tack igen, du gjorde min dag! Kram och fin sommar! Måste kika in hos dig!

Post a Comment