AT WORK-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
251
archive,category,category-at-work,category-251,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Tjuvkik!

Den här dagen har gått i en alldeles rasande fart och alla uppstyrningsförsök har fallerat i det ena och det andra. När hela morgonen hade gått käpprätt med cykel-incidenter och jag-har-glömt-historier från barna var jag glad att ha ett viktigt ärende till Johanna. Alltså Johanna, jag har ju skrivit det hundra gånger förut. Men hon är så himla kul att hänga med, varje minut är som en egen film. Det finns ingen annanstans historier berättas som här och de mest otippade saker dyker upp från ingenstans. Idag frågade jag om hon hade några 70-talskläder. Joo, sade Johanna och rev lite i gömmorna. Hon hittade inte 70tals-capen men blev lika förvånad som jag att den här hängde där i garderoben.  Oj, sade jag. Det var värst, sade hon.

Operan minsann. En midsommarnattsdröm.

Det är ju inte klokt vilket vackert kassaskåp ni har, sade jag. Det var hennes morfars, som jag för övrigt såg på en massa gamla fotografier en annan dag. Från vackraste ateljen a´art deco. Sedan visade hon alla de hemliga tricken man är tvungen att kunna med kassaskåp från 30-talet. Nyckel liksom, helt osmart när allt kommer omkring.

Hon avslutade något så otroligt fint. Våra absoluta önskesmycken. Ni kommer få se varenda steg, varenda liten pyttedetalj som de där händerna har skapat. Men vi kan inte avslöja än för våra första är en överraskning nämligen.

Jag fick också veta hut när jag nämnde ordet lim idag. Johanna bara skrek att lim förekommer aldrig någonsin hos en riktig guldsmed. Bannlyst. Så jag fick en snabb lektion i infattningskonsten och nu vet jag att ädelstenar aldrig någonsin får nudda ens en millimeter lim.

Jag införskaffade två gamla lådor. Gav dem lite extra finess och packade ner två unika presenter men ändå så lika så man fattar att det är ett vänskapssmycke i allra högst grad. Ett systerssmycke.

Fyndade dessutom påskkort idag. Kändes helt oklart. Fast lamporna var fina och brickan är min andra av samma slag. Bra present.

Tjuvkik!

 

Sedan skulle jag slå in finurligt och extra tjusigt och rev fram alla band jag kunde hitta. Men fick total insposvacka.

Så askarna fick hamna i linnetyg och linnetråd om. Och på toppen, närmaste hortensia från vasen bredvid.

Sweet blue.

En av mina favoritplåtningar från sommaren var Numero 74`s bäddkollektion för vuxna! Japp, stora påslakan. Stora plädar, stora överkast. Och megakuddar. Jag vet att önskan efter detta har funnits länge. Och man fyller faktiskt på i alla hörn av kollektionen med produkter för vuxna. Förkläden, badrockar, väskor… Listan är lång och Numero 74 är bättre än någonsin.

I Smallable`s senaste magasin kan man nu läsa en stor intervju med Poupy som driver Numero 74. Intressant läsning här på sidan 70 och framåt. 

Nästa gång ska jag också bli tapetkonstnär, hur flott jobb?

Eftersom det är gatufest här i Katrineholm imorrn så kan jag bara säga att det här blogginlägget blir som pausmusik eller nåt. Ingenting görs väl någonsin i en handvändning det borde jag ha lärt mig. Pjuuu. Men om vi slipper en hel massa regn kommer alltsammans bli perfekt.

Jag är så nöjd med min nya backdrop. Som faktiskt har förändrats ytterligare sedan bilderna togs. Kanske kan detta vara min nya favoritsysselsättning? Ja faktiskt, så pass att jag funderar skarpt att göra detta på riktigt i ett helt rum.

Dock inte Nomi´s som surade ur av att placeras framför olika färgkombinationer.

Sedan har jag gjort en upptäckt. Om man slipar på lite glansiga medaljongtapeter, som kanske inte är helt perfekta från början, blir de alldeles magiska. Jag ska berätta sedan. Nu ska jag sova för snart ska jag upp och hänga tusen meter vimplar.

SparaSpara

just another day in paradise.

Som ni märker så jobbar ju rätt mycket med min man just nu. Fint faktiskt. Han är bra. Även när han kommer hem från Bråvalla efter midnatt och hans fru vaknar till och får en lysande idé såsom från en klar himmel. ”Men om vi åker ut väldigt tidigt imorgon till ödehuset, då hinner vi ju! Innan ni ska till Bråvalla vid lunch!! ” Och går upp ännu mer tidigare eftersom den där idén liksom föddes när jag somnat. Så det var ju liksom inte packat och klart.

Men jag skickade en snap till sovande sommarlovs-ungar påväg ut till landet. Och sedan jobbade vi på bästa sätt.

Gissa temat? För No74 såklart. Gjorde dessutom en väldigt fin grej som ska hamna hos oss sedan…

Det gäller att välja de tjusiga hörnen.

Jag klippte en lugg igår. Fast en sådan där lång svepande som ligger över ögonen automatiskt. Du vet vilken typ av lugg va? Nu ligger den ju inte så när man glor ner i en skärm. Köpte ett par bra jeans på Lindex, deras Better denim är kolossalt bra!

  • ekologisk eller Better Cotton
  • 100 procent av vårt denimsortiment är tillverkat med mer hållbara tvättprocesser som använder upp till 45 procent mindre vatten
  • 100 procent av vårt denimsortiment är tillverkat med mer hållbara tvättprocesser som använder upp till 27 procent mindre energi
  • Nästan 90 procent av vårt denimsortiment är infärgat med den renaste indigofärgen på marknaden.

Och som grädde på moset kommer nu Even better denimSjukt bra. Kanske just därför reade man ut just Better-kollektionen så dessa ovan kostade 100 spänn. Fyndigt ju. 

Och ja, han och Liv hann till sista dagen på Bråvalla. Jag har grämt mig i en timme att jag är i så dålig semester-fas. Lika väl som det kan vara glassigt värre som frilans, kan det ju bli raka motsatsen såhär i semestertider. Å andra sidan känner jag noll stress. Frågan är om det är bra eller dåligt? Säkert bara bra. Ses på annan plats imorgon! Semesterplatsen <3

Min alltid räddare.

Igår stal jag en skjuts av min kära syster och for ut till min alltid räddare i nöden. Helena som driver Augusta Antik & TapetserarverkstadDet ligger 10 minuters bilfärd från Katrineholm, mot Vingåker, vid Vännevad. Helena har räddad mig otaliga gånger i mitt jobb och även när jag letat saker som jag aldrig lyckas finna till vårt hem. Hennes urval av gamla saker är alltid utomordentligt fint och halva vårt hem består av saker vi köpt av henne. Och som sagt, alltid när min huvud går i bitar över något omöjligt önskemål från en kund, skickar jag ett mess till Helena. Som nio gånger av tio, svarar: jadå, det har jag! Så otroligt glad för Helena. Och verkligen inte bara för att hon driver ett fint antikställe. Utan allra mest för att hon är en himla fin människa som jag är direkt lycklig att jag lärt känna. 

Just igår hittade vi henne i trädgården. Med full färd att klä om en fåtölj i vackert tyg från Svenskt Tenn.

Vegetable tree, snyggt som tusan.

Charlie passade på att kasta lite pil med utsikt över ängarna. Ser ni ladan till vänster? Om ni tror att den är tom på saker så tror ni fel. Ser ni lilla ladan till höger? Där står bland annat den vackraste lilla soffsäng/spjälsäng i järn man kan tänka sig. Just saying…

Armeringsjärn alltså. Säg vad man inte kan göra av det. Fruktansvärt smart bordsunderrede för ur och skur.

Vi tjatade oss in i Helenas egna hus. Jag smygfotograferade. Men blev påkommen!

Älskar det här!

Helenas hem är precis som hon själv och det är just det jag älskar. Att varenda liten vrå speglar personerna som bor och lever där.

Spana lampa. Spana spegel. Och jag lovade mig själv och tjatade lite om att få komma tillbaka vilken dag som helst. Visst vill man se allt?

Symaskinsunderreden måste vara det allra bästa för trädgården.

Formen är ju magisk om man tänker efter. Och hållbarheten.

Om en soffa kan vara som godis så måste just den här vara som den mest parisiska karamell. Med allting på och i. Jag måste komma på något försvarbart att köpa den här innan någon annan gör det.

Vi skulle ju såklart bara åka en snabbis och hämta några kranar på lån. Men alltså, man kan inte slita sig. Sedan hamnar man alltid nersjunken någonstans och pratar med Helena om allt mellan himmel och jord. Det är ju för fint för att stressa ifrån.

Eftersom Helenas antikaffär är ett helt hus med över och undervåning. Plus en lada, plus en lada till, plus otaliga andra hus. Och om man frågar så kan man få sig en titt lite här och var. Eftersom just det så tar den här affären aldrig slut.

Barnrummet är sött som socker. Den där lilla moraklockan har varit nära att få följa med hundra gånger.

Ohhh, ännu en fransk järnsäng. Det var värst vad det kryllade av dem.

Sarah spanade tårtfat och jag mätte skrivbord.

Jag är sjukt lyckligt lottad att nästan alla foto/styling jobb jag gör kan grunda sig i vintage och remake.

Och godisssoffan liksom skrek på mig. Du ser väl tyget! Tofsarna! Formen! Som en soffa fast lika mycket en fåtölj.

Och så har vi köket. Med allting i.

Bakom gardinerna skymtade en Charlie.

Jag har en tummelisatallrik, samma som den till vänster. Och den borde ju ha en prinsessan-på-ärten-kompis.

Han trodde han var hemlig. Men icke.

Nu måste jag ta tag i dagen. Hur gör man när man egentligen ska fara på semester om två dagar och inte har lyckats hamna på rätt sida av jobbet?

Där världens ände är.

När man tar sig in genom larmade grindar på ett gigantiskt kalkbrott med egen access för ett dygn. Och sedan blir ensam en timme. Då, känner man sig som lämnad vid världens ände. Den kanske tystaste änden också sånär på en skadad liten fågelunge. Vars små svaga pip fick mig att börja gråta. Den var så liten och lika blek som stenarna på marken. Den liksom satt och såg ut över det vattenfyllda kalkbrottet som om det var ett hav. Och definitivt världens ände. I dubbla bemärkelser.  Senare fick jag en tanke om att den borde begravas. Min man tittade på mig och påminde mig om naturen där inga begravningar existerar. Såklart lämnade vi den lilla fågelungen som osynlig bland de tusen stenarna.

Innan jag blev ensam hade Liv och Nomi varit med. Men när vinden vägrade mojna och timmarna gick så kan även det vackraste kalkbrott tappa tjusningen.

De roade sig med att spela in Musical.ly. Liv hade drabbats av idétorka och välkomnade en scen av sten. Hon har ju fullt sjå att hålla sin snart 20 000 fans med inspirerande små filmer. Lillasyrran är ju inte sen att hänga på.

Jag och min superassistent till man fotograferade för Numero 74. Det regnade snilleblixtlösningar över Kristo och jag insåg att alla trädgårdar behöver något åt det här hållet. För att maxa mysigheten.

Så mycket fika i skuggan.

Jag hittade en gammal t-shirt på vinden häromdagen. Den fick jag när jag var 10 eller nåt däromkring. Jag tänkte att Nomi skulle ha den men insåg att jag själv kunde ha den! Så gammal, så glittrig, så 80-tal!

Och så bra med mitt namn på ryggen!

Som tur var kom min superassistent tillbaka efter att ha kört hem tjejerna. Vinden lade sig och det starka solljuset mjuknade. Den tunnaste av solskensstråle kan lysa upp ett kalkbrott till totalt bländande ljus så tack för när solen segnade ner över trädtopparna. Sängar i vattnet är ALLTID en bra idé, eller?

Sängar utan botten är inte en lika bra idé dock.

Kanske är kalkbrott en av mina absoluta favorittillhåll. Tänk att ha privat access alla dagar om året. Kanske blir det jobb ledigt där ibland? Fast jag och grävmaskiner känns som en sådär kombo.

Men precis innan det blev mörkt hittade vi en grotta i berget. Där hängde en hel massa plattor som såg ut som glas. Det såg högst experimentaktigt ut. Kristo trodde det var där man samlade upp nya exotiska flugor och sånt. Ni vet om någon kommit vilse och råkat hamna just precis där. I grottan. Det lät mer spännande än att bryta malm. Å andra sidan får jag för mig att längtan kan vara fruktansvärt lång innan det där spännande från fjärran land dimper ner, här uppe i norr. Och dessutom exakt i en hemlig experiment-station. Jag tror jag fortsätter såhär och ringer och tjatar mig till att få komma genom låsta grindarna då och då istället.

Att befinna sig i ett kalkbrott när solen går ner låter kanske inte låter som det mest storslagna. Men jisses. Känslan av närvaro är helt bedövande och trots att man är högst medveten i stunden, känns det som allt är på låtsats. Varenda skugga, varenda skiftning och insikten om att inte en enda centimeter i denna värld är exakt. Eller hur är det nu med fraktaler, är det så att allt kommer igen och igen? Som evighetsrepriser i det fulla kaoset…

Jag sade hejdå till den lilla fågelungen,  vid stenarna alldeles vid vattenbrynet av det stora, stora havet. Och tänkte på livet som är. Och det där om världens ände.

på spaning runt Ericsberg.

Kan inte tänka mig en så mycket bättre tisdag än att smyga runt på ett slott tillsammans med Linn. Eller egentligen inte på själva slottet utan omgivningarna runtomkring. Vi var på jakt efter en location och blev så väl emottagna på Ericsbergs Slott  som ligger en bit utanför Katrineholm. Helt varm i hjärtat av att man tog sig tiden att visa oss runt till hemliga ställen som man inte når som ”vanlig” besökare. Jag älskar ju sådant här, alla historierna om tiden. Den väldig långa sedan 1700-talet på ett sådär ungefär.

Vi träffade Patrik som är VD på Ericsberg och jag blev så himla imponerad av kunnigheten om hela slottsarvet. Och känslan att driva det vidare genom tiden på ett väldigt fint sätt. Man är fast beslutna om att förvalta det historiska arvet men  samtidigt redo att ta till sig nya idéer som ligger i tiden.  Sådant imponerar på mig. Och inspirerar mig trots att jag aldrig har varit i närheten av att jobba på och runtomkring ett slott. Och än mindre att bo. Men ändå. Möjligheter är ju oändliga i allt detta sagolika.

Ericsberg är ett av Sveriges allra finaste barockslott och även ett av de mest välbevarade. I dag är det 8:e generationen av familjen Bonde som driver alltsammans.

De gamla växthusen är från 1700-talet. Ser ganska enkla ut såhär på utsidan…

.

En helt annan värld öppnar sig därinne. Där ryms fikonträd och persikoträd med hundratals år på nacken, så fascinerande.

Själva växthusen var liksom hopbundna med något som kändes som världens vackraste tillhåll för en trädgårdsmästare. Inte heller något man kunde gissa sig till från utsidan.

I lådorna fanns gamla fröer. Man berättade att förr i tiden odlades meloner i växthusen. När melonen var uppäten fick man snällt fara tillbaka med kärnorna. De skulle sparas och återanvändas för att odla nya meloner. Bra så.

Som om tiden stannat. Sjön är utsikten. Samma utsikt låg framför det äldre orangeriet som vi fick se gamla bilder på, men nu fanns bara väggen kvar. Tänker att det såg ut som de i Paris.

Här var så vackert så jag ville stanna.

Det liksom kryllade av gamla saker. Som handskarna i järn som man tog väck mossan på träden med.

Tänk att ha ett sådant här hus hemma. Där man mest kan drömma och väga lite färskpotatis.

Det borde vara lag på att krukor alltid är använda.

Jag tänkte på när kvarnen var igång. Och alla våningar fylldes av människor och en väldans massa rörelse. Det coola var att trots de många åren på nacken så var hela kvarn-apparaten så himla smart.

Och en gång kom elektriciteten till Ericsberg. Det var vackrare förr, ingen snack om den saken.

Fattar ju att de var rena rama överraskningen, då det begav sig.

Jag tar dörren med hem och sjön där utanför.

Ett litet museum som öppnas vid guidade turer och sällskap på konferens. Vi fick tjuvkika och jag tänkte att slottsbarnen hade det minsann väldigt vackert.

Älskar sådana här dockskåp. Ursäkta Lundby men skulle man kunna ta lite inspiration möjligen.

Kanske det vackraste sättet någonsin att lära alfabetet.

Tänker att alla konferenser blir extra drömmiga härute. Den gamla sadelkammaren används numera till mötesrum vid konferenser med alla gamla seldon samlade i som en tavelvägg.

Sedan finns det ju orangerier och orangerier… Här samlas växterna under vinterhalvåret för att flyttas ut i parken när värmen kommer. Härinne fick vi oss en pratstund med en man som arbetat på Ericsberg i 50 år. Han berättade hur tider har ändrats och om människor som kommit och gått.  Skulle ju inte haft några problem att bosätta mig där några veckor och lyssna.

Men såklart hade han jobb att göra så jag och Linn fortsatte att findrömma.

Gåshuset som på tiden det begav sig hade både tillhörande svandamm och om jag inte minns helt galet, ett svanhus i själva dammen.

Och nu går jag ju och funderar på vilken typ av konferens som skulle passa mig. Kan tänka mig en med möten i orangeriet, kräftmiddag i spannstallet, bada i kallbadhuset, yoga på det och sedan en liten champagneprovning… Japp, det kan jag.

 

behind the scenes.

Allt eftersom träden slår ut och syrenerna blommar hoppas jag att energin ska komma som ett brev på posten. Det gör den inte men det får inte hindra mig att gå upp vid femsnåret en lördag. Kolla till tvillingarna plus en kusin som modigt nog sover i tält. Och öppna dörrar och fönster. Mot sommaren. Jag väckte Kristo och packade jättemycket. Vi skulle lördagsjobba för Numero 74. Ni som följde med på lördagens insta-stories i spamformat fick se ett städat (!!) övergivet hus. Jag är djupt imponerad hur man har lyckats ta väck halm, bruk och år (är det typ femtio ?) av förfall.

Här sitter jag med tom blick och lika blek som väggen och sörplar kaffe.

Egentligen klunkade jag upp den där halvlitern på två sekunder för vasen var för stor för korgen och då får man ta sin kaffemugg. Men inget kaffe till spillo i detta läge.

Jag plockade förgätmigej bredvid husknuten.

Alltså – han är ju inte bara mannen jag varit gift med sedan 99. Han är också sjukt bra att jobba med. Bygger han inte träd så släpar han lastpallar som en galning. Och bäddar snyggt däremellan.

Så fokuserad på puffet.

En enkelsäng är ganska enkel att fejka. En dubbel är lite mer krävande kanske man kan säga.

Är väldigt förtjust i den här nya färgen. Perfekt blå, ganska lik dina väggar Kristin. Förresten, Numero 74´s barnkläder är helt bedårande. Tror minsann inte det kryllar av dem i Sverige. Vet att Smallable har en del.

Alltså vad gjorde jag utan honom. Tänker att jag skulle känna mig lite vilsen i sängbyggandet så att säga.

Jättebra blev den.

Om man följde oss på stories så kändes det nog ganska mycket som om jag inte gjorde många knop. Kristo bar och släpade, byggde och donade.

Jag åt ganska mycket nötter. Suckade en del. Himlade med ögonen. Filmade korna. Och stirrade lite uppgivet i tomma intet. Fast lite annat med.

Hade gjort en drömfångare på morgonen. Egentligen skulle jag göra den på fredagskvällen med somnade över spetsbanden.

Lite trött på väntan här. På mitt koletande och kanske mest för jag missbedömde tiden med sju timmar. ”vi är hemma efter lunch”.

Så jädra skönt man har det på jobbet. Närmre kohagen än såhär blir det inte.

så rensar man hjärnan med att skära lite noter.

Från det ena som att bygga väldigt stora träd till att skära noter för brinnande livet. Kan tyckas rätt så trist för den som inte gör det till vardags men det passade mig fint då jag varit lite matt på sistone och behövde rensa hjärnan. Det funkar med lite notskärning om någon funderat på det.

Förresten – ni är många som undrar över lampan som skymtar till höger. Den har ju varit minst sagt knivig att finna i webshopar men häromdagen insåg jag att den finns här och nu även i mässing som vi har.

Jag inser att det är desto mer av g-klaver (säger man så i plural?) än själva noter för att det ska vara musikaliskt riktigt. Men nu är det verkligen inte på riktigt någonstans. Råkar bara vara så att en g-klav är väldigt fin sådär visuellt.

Påtal om fint. Min mamma rensade vår rosenrabatt. DET var fint i sig. Jag måste fylla på den där rabatten, mitt projekt från förra året som fortsätter i år. Och alla år jag lever tror jag för jag vill ju ha den här trädgården, tack.  Så nu frågar jag er – rosfavorit??? Jag kan inget om rosor, jag gör nog fel mest hela tiden, men jag vill att de ska blomma och blomma. Och vara lite fluffiga sådär. Vilken är din favorit?

Och ja, så fick jag då världens finaste provtryck. Om papper kan kännas som tyg så var det just så det var. Tre att välja på – alla dessa val…

sådär på håll kanske vi verkar lite konstiga fast vi har bara kul på jobbet.

Att vakna och känna lite vår kan vara det bästa som hänt för själen på rätt många veckor. När man liksom är tvungen att tråckla sig ur yllekoftan och raggsockorna. För man svettas. Och sedan tinar man liksom upp inifrån. Jag hatar att frysa. Och när man bor i ett dragit hus från 1913 så är det en dålig egenskap. I det här huset pälsar vi på allt från gäster till barn. Sådär ansvarsfullt, alltid redo med filtar, sockor och koftor. Men idag! Supervarmt! Det är ett förutsägbart hus, lite solsken är allt som behövs.

I alla fall så jobbar jag just nu med bland det roligaste jag vet.

Jag drömmer ju rätt ofta om ett alldeles särskilt yrke. Och att få nosa på det är ju fint värre. Att få ringa runt och snacka med snickaren på Operan och mailas med folk som är i branschen är ju bara det så himla kul.

Nu har vi ju dock inte budgetar som håller för storslagna byggen men att gräva där man står kan vara nog så oinspirerande. Klurigt men bra tänker jag, för man får dra saker några varv för att landa. Som att sådant som skulle hamnat på tippen kan få vara som byggklossar.

Allt lömskt och läskigt folk som bodde på berg omkring 1900-talets början behöver en hylla.

Kulturskolans musikallinje och musikalorkester presenterar  Knuten –  ”om den unge Carl Grönkvist som är sjuk av oro för sin döende mor. Kajsa vänder sig till den otäcka häxan Gatstubergs-Maja för att få hjälp. Priset är högt, men vad gör man inte för kärleken? En förtrollande kärlekshistoria som utspelar sig i Katrineholm, för 100 år sedan. Allt sammanvävt med jazzmusik, sång och dans.”

Lägg av vad begåvade de är, vilken story och så ärofyllt att få göra scenografin.

Jag jobbar i ett team med Kristo. Det är grymt att jobba med honom. Det är inte sådär att vi bara jaja darling, allt blir bra. Puss och frid och fröjd. Inte så. Men ändå är det grymt. Han är bra. Och det är han som byggt det stora trädet. Man kan alltid tjuvkika på hans instagramJag fattar ju om det går lite rykten bland grannskapet. Utifrån kan ju det hela se lite… annorlunda ut. 

Vi jobbade ju i team med Linn också till hundraårskostymerna. Och storföreställningen . Älskar att lampskärmar blir jättehattar och jofahjälmar blir tjusigt.

Sedan älskar jag att Kristo putsar upp gamla maskiner som om det vore guld värt. För fatta hur många symaskiner som med lite kärlek är hur bra som helst.

Hög tid att måla berg gjort av papier mache. Premiär Knuten lördag 20 maj klockan 19. Gå och se. Romeo och Julia fast i Katrineholm typ 1917.

Om du orkat läst ändå hit kan jag tipsa om att imorgon är det kostymutförsäljning på Folkoperan. Typiskt nog kommer jag inte kunna gå av förklarliga skäl. Men tipsigt!