-
Gjorde ett Underland med lite extra guld och julefeeling.
Jag planerade att göra ett underland och städa väck kalasfeelingen. Det gick fint, nästan. Fast nu har vi kombo lite julkänsla med vimplar.
Den där blomman till höger höll dock på att ta kål på mig, vilken jädra evighetsupplevelse.
Det var verkligen inte meningen att den skulle bli så gigantisk men jag tog en bas av papiermache som Viggo gjorde en gång. Han skulle klä ut sig till muffins och på toppen skulle ett körsbär sitta och ur det skulle en mask kräla. Nu blev det aldrig så men bra plan. Därför började det liksom för stort från början.
Funderade flera gånger på hur jag skulle minska det hela men det var som om jag snärjde in mig själv i fler och fler blad. Även min man hade åsikter om själva tillvägagångssättet och jag snäste att vad vet han om blomgörande? Egentligen?
Hur som helst blev den alldeles för tung för själva cement (!) foten och jag fick börja bygga ut med hönsnät och grejer.
Hade värsta hatkärleken (med betoning på hat) till den när den var klar. Men det lade sig. Var ju ändå bara en pappersblomma.
Blommorna skulle till Fia och iminlillavärldavblommor. Hon har ju så himla fint där att man fortfarande mest tänker på Paris.
I alla fall skulle vi bygga lite underland.
Det var ju mörkt innan vi började och jag glömde såklart att ta kort. Men i sista sekunden knäppte jag av några.
Älskar porslinstorn och hängande kannor i sidenband. Är dessutom väldigt förtjust i grejen med att limma fast lock på guldkannor så de inte ska ramla i backen, något bra i känslan.
Om ni tittar lite snabbt så ser ni inte Kjell & Company som reflekteras, visst? Och inte den illgröna korgen som vi burit guldigt porslin i från Möbelmagasinet.
Sedan skulle det till lite torkade buketter också. Kilar ner och plåtar lite mer snart igen.
Det är nämligen som en annan värld där. Som alltid såklart men nu med julefrid!
Vi släpade ner lådorna från vinden, satte ljusstakar i fönstrena och fyllde de gamla tunnorna med tallgrenar och svepte säckväv runt. Och så lite vimplar på det då. -
Allmänbildning på köpet.
Tänk murrigt och mörkt rum, så långt ifrån vitt man kan tänka och liksom juligt, på slingrig kvist… DÅ funkar de eller hur?
Egentligen gillar jag väldigt mycket sådana här jobb. Lite ensamt dock. Lite mycket poddlyssnande, har jag berättat om min senaste? Absolut inte senaste i nyhet för det bryr jag mig mindre om, den här är nog redan nedlagd. Men Bildningspodden. En folkbildande podcast från humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Nä hon har inga bildningskomplex, inte alls, haha! Måste medge att det låter lite torrt fast det är sjukt intressant, forskare sitter och diskuterar en historisk person eller något ämne. Jag har lyssnat på de flesta, men de jag lyssande först på var de om Elin Wägner, Fredrika Bremer, Ellen Key och Selma Lagerlöf. Fast igår fick jag som en händelse veta att det minsann låg en kurort en mil ifrån Katrineholm. En badanstalt som drev hydroterapi, det hade man ju ingen aning om.
Man måste liksom ha saker i öronen annars blir i alla fall jag lite galen, pratar oavbrutet med Chester typ. Det är en hel del löpande band – princip och väntetid på lim. Då får man göra såhär. Sedan igår använder jag också handskar, varför har jag inte gjort det tidigare??? Så mycket enklare och mindre brännblåsor.
Fråga mig inte om arten.
Fin helg till er, kram!
-
Jag packar deg på plåt, lyssnar mig igenom lördagen och det var tur att vi såg just den filmen.
Visst ser det asmysigt ut, som om man sörplat choklad i godan ro. men skenet bedrar som alltid och egentligen är det vatten med vispgrädde och kanelstång. Fluffigt ändå. Fast det gör inget, skön jobblördag i ett ödehus där det saknades fler fönster än vanligt. Så pepparkakorna liksom slokade på mitten av fukten.
Tur att jag hade deg med mig ändå. Älskar (inte så mycket) mitt sätt att packa. När kristo jobbar med mig packar vi helst i flyttkartonger, åtminstone ikeapåsar (förlåt darling jag vet att du är bra på det här, så mycket bättre än mig) , allt ska liksom staplas och packas smart, hållbart (i bemärkelsen att det kommer fram helt) och säkert, med andra ord inte vara risk att flyga runt. När jag packar gör jag det mer med stil liksom. Känslan liksom…att ha en pepparkaksdeg utkavlad och klar på en plåt, DET kallar jag packa snyggt.
Myset. En hel dag framför mig. Jag och Säkert i lurarna. Eller Annika Norlin. Jag har nu sträcklyssnat på Frida Hyvönen i ett år drygt men gör nu ett byte. Här växlar men inte i onödan säger hon som faktiskt kan repeata en låt en timme i sträck. Minst. Idag var det Skadat exemplar. Dör på texten, vill också skriva sådär.
Förutom detta har jag lyssnat på två tips av Nathalie, senaste avsnittet av Stil om John Bauer, sjukt intressant om filmen Gräns. Och även avsnittet på Värvet med Daniel Hallberg. Som för övrigt var med i The Square som vi äntligen lyckades se igår. Tur att vi såg den. Galet bra. Tänkvärd, intressant och hur mycket kan hända i en film egentligen? Det finns nog heller inget som får mig att skratta hysteriskt som realism och igenkänning från hur världen ser ut, hur sjukt och skevt ( på ett dåligt sätt) det ändå kan vara. Och ur det där gapflabbet snurrar det på bra, liksom i kölvattnet, om vår cyniska verklighet som vi oftast bara följer med i, utan närmare eftertanke.
Nu ska jag läsa önskelistor. Julfeelingen är som sagt tidig i år.
-
Ibland tänker man rätt.
Ringde mig precis tillbaka till det här stället. Enda platsen där ljuset på något vis håller sig kvar ända tills månen tar vid. Ett typiskt smart drag inför morgondagen. En annan november då frös låtsatstvålen till is under natten. Men idag såg jag en blåklocka som precis slagit ut?!!
Påtal om något alldeles annat så vann Charlie, i smyg, någon slags tacolåda för ett tag sedan. På posten kom all världens tacobehör helt otippat. Därför åt vi någon ny variant av kokostortillia i den här tappningen. Otippat men gott! Om du inte vet vad ni ska äta till middag, menar jag. Fin helg!! -
Inte världens klaraste beskrivning men ett skepp ändå.
Mina barn, åtminstone den äldsta, hatar att vi lämnade Stockholm. Och jag sticker inte under stol med att det var en jäkla plåga. Här kan du läsa om att den höll i sig minst sagt. Å andra sidan om man vänder lite snabbt på steken så var det ett smart drag för kreativiteten. Det är jag helt säker på. Om man liksom inte har saker runt husknuten måste man ju liksom se andra vägar. Bra ändå.
Som såhär. Jag ska göra ett jobb. Då man inte är född med framförhållning så kommer de bästa idéerna som en blixt. Och eftersom de alltid känns som de bästa måste de genomföras oavsett om tiden är typ obefintlig. Tänk kvällen före jobb eller samma morgon. Och då kan man inte kvista iväg och köpa ett sådant här skepp . Vilket ju hade varit den smidigaste lösningen.
Men då får man helt enkelt inspireras av en Ann Wood och tänka att man kanske hinner med något liknande.
Ha Chester med på jobb är alltid lite extra. Speciellt här i den ödsliga inspektorbostaden där han sprang runt som en yr höna.
Här skulle skeppet hänga. Tillsammans med Jimmy Cricket´s nya tapetkollektion.
Jag skulle inte hinna göra i papier mache utan tog baksidan av en gammal tavla. Ni vet den gulnade kartongen, som ofta är så porös och tjock att du kan dela den i flera lager genom att riva. Jag rev små bitar men behöll kartongen hel ändå. Klippte till formen av ett skepp, vek den dubbelt och limmade. Sedan limmade jag de rivna bitarna på alltsammans. Jag måste slå ett slag för den här typen av gammalt papper som oftast hittas i ramarna. Spara.
Tog en blompinne från trädgården och surrade ihop en mast. Rev lite segel och sydde med gammal lintråd där jag tyckte det kunde passa.
Inte alls särskilt skepp-tekniskt rätt. Men med lite fantasi så. I brist på blåst som fångas av segel så tog jag ståltråd och böjde ut för lite buktning.
Limma fast ett par knappar för själva fastsurrandet. Och liten vimpel.
Handen ska synas, sade Karin Larsson om allt hon hantverkade. Så jag lever efter samma devis.
I alla fall bra mycket roligare och liksom sockervadd för hjärnan, än att klicka hem något några veckor före. -
Hidden Places 2
Alltså ge mig ett stall. Så sköter jag resten. Nomi har flyttat in där flera gånger om med hästarna hon inte äger. Hon hävdar att det är världens vackraste stall och jag säger inte emot. Fast jag kan inte låta bli att se förbi hela hästhärligheten och låta fest efter fest ta plats här i stället. Grattis Julita Gård, ännu en festlokal! Låt oss se fortsättningen på vår workshop Hidden Places. Eller egentligen början, för det var så vi startade, kvällen innan detta.
Livstallet på Julita Gård öppnades upp 2014 igen efter att varit stängt i en herrans massa år. Jag läser att Arthur Bäckströms hästar huserade där tills 1935 men måste nog ändå dubbelfråga om det var där och då det klappade igen?
Å andra sidan vet jag att selkammaren är full av burkar och små flaskor, seldon och sadlar från den tiden. Kan inte låta bli att fundera på vem var det som stängde dörren sisådär 1935. Och tänker på den som öppnade den. Lyckost måhända. Och även en tanke till sadelmakarens arbetskammare med utsikt över Öljaren. Inte så oinspirerande.
Ser ni karaffen? Ett smakprov på ett kommande samarbete mellan Granit och det portugisiska familjeföretaget Vasicol. Granit sponsrade Hidden Places här på Julita med porslin och jag föll pladask för denna limiterade serie. Släpps på utvalda butiker i Stockholm, Göteborg, Malmö och på nätet den 11 november.
Var tvungen att kasta lite torkade blommor över uppläggningsfaten när jag skulle packa ihop dem för budet till Granit´s showroom.
Det är ju sådant man gör. I alla fall så är glasyren, den gula något alldeles extra tycker jag. Finns som grå med.
Jag, Matilda och Nathalie hade dukat upp och Fia från Iminlillavärldavblommor hade gjort ljuvlig bordsdekoration. Från hennes egna torkade samling blev det som en äng som vajade i vinden. Fast i själva verket blåste det ju storm så när vi öppnade var det mer än vajning så att säga. Har ni sett den här kransen förresten? Snacka krans väl?
Liljeholmen stod för alla stearinljus. Du vet väl nu i ljustider att det är av stor betydelse att välja 100 % ren stearin? Liljeholmens ljus tillverkas i Oskarshamn av stearin baserat på den förnybara råvaran talg och bidrar därmed inte till växthuseffekten. Det avger dessutom minimalt med miljö- och hälsoskadliga ämnen.
Vass ändå.
Det är banne mig en ynnest att få möjlighet att blåsa liv i gamla platser. Det måste väl ändå vara så det var tänkt. Å andra sidan var vi inte direkt tomma på närvaro eller hur man nu ska se på saken. Fast egentligen tänker jag att det är väl så det måste vara, konstigt vore väl annars om åren inte satt i väggarna.
När middagen skulle serveras var mörkret som en mysig filt över alltsammans. Det enda tråkiga var väl att maten inte direkt hamnade på vackra bilder. Men menyn signerad Tommy Myllymäki och Julita Wärdshus var så galet magisk. Och helvego. Någon sa att den här menyn var exakt en sådan man skulle vilja bjuda på när man liksom hade alla åldrar som gäster, den passade liksom alla.
Kronärtskocka var min favorit då den var ångad. Först lades den i citronvatten sedan ångades den alltså, vilket gav en konstisens man blev helt lyrisk av. Sedan var det så vackert att liksom hugga av toppen såhär. Har ni Tommy Myllymäkis bok Grönsaker & garnityr? Menyn från kvällen kommer här:Kokt Kronärtskocka med citroncreme
Rostad morotsallad med mynta, koriander, chili och lime
Hjärtsallad med rostad lök, soyamajonäs och syrad rödlök
Tomater med olivolja och salt
Rotselleri med hasselnötter och rapsolja
Rödbetor med svarta vinbär och getost
Kall pizza med zuccini och parmesanost
Potatissallad med pepparrot och kapris
Färskost med olivolja
Äppeltarte med vaniljcreme
Fint så.
-
Hej hösten 2018, jag börjar om nu.
Vet ni vad. Insåg precis att jag har bilder från Dalarna, Dalarö, Sundborn, Yasuragi, The Norrmans, Amsterdam, Paris och jaa så mycket Paris. Workshop. Pappersblommor. Kalkputsade rum. Jag skulle kunna fylla den här bloggen ända till jul, då är det kanske ändå synd att lägga av?!
Tänk er känslan klockan sex en regnmörk morgon. När Öljaren brusar lite havslikt sådär. Då du travar genom det mörka Julita Gård och går in bakvägen genom växthuset. Då huset är kolmörkt och du trevar fram ända tills du ser glasdörren till orangeriet. För en sekund tänkte jag på tiden som ändå till viss del står still. Att jag inte är den första som öppnat den där dörren om morgonen. Långt ifrån. Kanske lite otippad syn dock med gigantiska pappersblommor. De fann sig fint där bland pelergonsamlingen. För några år sedan så övertog Nordiska museet den samling som funnits på Uppsala Botaniska trädgård, där man under 90-talet efterlyst gamla sorter pelargoner. Så nu står dem just här med berättelserna på pränt. Hundra år på nacken och bara lever och lever.
Japp känslan satt helt klart i väggarn när jag, Matilda och Nathalie höll Hidden Places på Julita Gård. Så länge, när jag går igenom alla bilder kan vi väl kika runt.
Vi skulle ha suttit exakt här vid middagen. För exakt där brukade Arthur Bäckström kalasa när det begav sig. Kika in hos Helena Lyth och gå flott husesyn med henne och de andra i Stora huset. Det var lite så det hela började efter fikat.
Lånar en bild till av Helena. För innan rundvandring hade vi blivit serverade en sådan otroligt god kaka. Plommon och fikonkaka hade jag liksom inte gått igång på innan men gudars skymning! Så jäkla god! Det var Julita Wärdshus och Tommy Myllemäki som stod för maten och jag det var första gången jag under ett dygn åt en sådan komplett vegetarisk och fantastisk god meny, återkommer till den. Såg att de öppnat för julbord nu. Jag har besökt detta julbord en gång och det var magiskt.
Vi dukade ju upp i stallet som de första i världshistorien som någonsin ätit middag här. Om man bortser från hästarna själva. Älskar den här bilden som Lina Östling tog innan middagen startat. Extra nöjd är jag med fulrampen som jag täckte med halm från stallboxarna!
Mari Strenhielm har också bloggat så fint. Hon var med och hjälpte oss tillsammans med min vän Sarah. Att kalla sådana stjärnor assistenter är väl lite skevt. Men OM jag skulle kalla dem det må de vara de bästa i mannaminne.
Och här var jag från instagram. Så jäkla rufsig av regnet, har det någonsin regnat och stormat likt detta på Julita? Ganska så sliten i ärlighetens namn men ändå så fasligt varm i hjärtat. Så sjukt fint att göra detta tillsammans med Matilda och Nathalie. Det är alltid en resa för sig, att hålla till på platser som kanske inte har vanan inne för just workshops av sådant här slag. Det kan helt enkelt bli en hel massa som man inte räknat med från början, lite krokig väg sådär. Men det absolut viktigaste blir alltid, hur man än vrider på det, alla samtal och möten som korsar ens väg. ÄLSKAR det.
-
Detta är min senaste vecka.
Godmorgon! På återseende kära blogg. Sådan himla bra idé att slänga sig över datorn på morgonkvisten efter att ha skjutsat man och bästa vän till tåget. Fatta känslan när ens kompis bara kommer och gör en massa smashing pappersblommor. Sådär bara. Bloggen har varit på vänt. Allt hopade sig i en salig röra fast mest på ett bra sätt. Som förlorad i härliga världar. Där är jag nog som allra mest nöjd. Ett litet svep av vad jag gjort den senaste veckan. Jag har plåtat Mrs Mighetto´s nya tapetkollektion för Jimmy Cricket. Drömmigare i tapetväg blir det nog inte. Det här är så fint! The Land of Roses blev plötsligt den som borde ta över efter Blossom, ni vet den vi har i Nomi´s rum.
Tapetkollektionen går hand i hand med den nya kollektionen av prints och jag är kär. Igen. Och att jag ännu en gång fått uppdraget att jobba ihop med Malin och Anna är fint. Kan inte förstå att de gör DET gång på gång. Mrs Mighetto´s nya kollektion Land of Birds är som en saga i sig. Älskar Malin Mighetto´s sätt att måla. Alla som kommit hem till oss när jag planerat dessa jobb har stått och häpnat över hennes begåvning. Mina barn är som blinda i vanliga fall, de tar sig obemärkt förbi tapetserade rum och märkliga byggen. Men nu – ALLTSÅ mamma! Har hon målat det här?!! Min annars arga 15-åring har studerat minsta detalj och ohh ahhh vad gulligt! Viggo – Vaa?!! Legit (tolkning – på sant, på äkta ) målat?!! Alltså legit med pensel???!! Det är sjukt ju! Heeelt sjukt! Kolla valen!!! Lanseras hos återförsäljare världen över 27 september.
Postade en hälsning från våningssängen på instagram. Detta är den mest storartade möbel som kommit in i vårt hus.
Är det en koja eller kanske till och med ett extra rum? När Nomi inte fick flytta till NY och tränga ihop sig i det minsta rummet med våningssängar så önskade hon hett just en sådan här sagolik säng.
Och med facit i hand så måste jag nog ändå säga – länge leve våningssängen! När huset är studio och någons rum blir sovsal – perfekt. Känslan att kunna sova över hos sitt syskon går på en sekund. När någon nästan alltid har en övernattande kompis så blir det hela supersmidigt. Nu är det iofs inte jättejobbigt att släpa madrasser från vinden, bara det att de aldrig kommer upp på vinden mellan varven.
Hur som helst, vackrare våningssäng är så här finns nog inte. Vi har alltid haft möbler från Oliver Furniture till barnen. Det fina är att flera av deras möbler kan växa med barnen. Benen kan förlängas, sängar kan byggas ihop och tas isär. Älskar sådant. Den här modellen heter Seaside och vår kommer från Solhem inredning.
I de jobben jag gjort har jag jobbat Atelier Lune. Så otroligt fina textiler! Allt är 100 % eko och jag har nog aldrig varit med om mer sagolik kvalité. Gardinerna är extra långa och passar perfekt som rumsavdelare och som här, att bygga ett rum av en säng. Det är också stora kuddar och bäddset. Jag ska berätta hela historien en annan dag.
Måste också tipsa om dessa fina barngalgar! Även dem totalt hållbart material och produktion.
Chester är numera min assistent nummer ett. Tror han åtminstone. Tar alltid bästa platsen.
För övrigt har vi putsat rum i helt underbara toner. Den allra bästa rosa någonsin är hämtat från The Norrmans och Anna har på begäran lämnat färgkod till Kalk. Bara att fråga.
Nu väcka hus. Skönt att vara tillbaka här. Kram! -
Barna vill ta in på hotell.
Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det hela gick till. Vi kastades tillbaka till vardagen och Paris har aldrig känts mer avlägset. På ett sätt. Å andra sidan kanske det mest handlar om att stanna en stund så är man där igen. Och i Danmark. Vi kärade ju ner oss i hela bunten som är The Norrmans. Så pass att vi också kärade ner oss i platsen, husen och väggarna. Sådär extra fina, som såg ut som de hade år på nacken men faktiskt var de alldeles nya. Totalt mijövänliga, helt utan skräpigheter och gift. Exakt såsom man alltid har gjort. Sedan romaretiden. Faktiskt sant. Färgpigment från naturen. Och typ det närmaste trolleri man kan komma. Sjukt coolt ändå. Vi får nog kalla den rosa för ”pinkbythenorrmans eller nåt. För receptet är deras. På själva färgen. Resten kokar Kalk.se (dk) ihop enligt konstens alla regler. Jag ska berätta allt en annan dag. Vi hade nämligen flott besök av en kalkmästare i lördags.
Men titta bara! Ska bli grå. Helt vanlig grå liksom.
Så kom det sig ju att vi började kalka en massa väggar. Och slängde in allt från Chester till dahlior bara för att prova nyansen.
Colette från Paris minsann. Jag sade ju att stan aldrig är långt borta. Tycker om dessa handgjorda dockor så väldigt mycket. Merrilee Liddiard är en sådan stjärna och jag har i åratal imponerats och inspirerats av hennes kreativitet och vad som kommer ur den. Jag visste att skulle någon lyckas med konststycket att göra dockor så är det just hon. Om ni inte redan följer hennes blog och instagram, gör det! En helt annan värld, en magisk.
Och barna vill ta in på hotel.
Fattar ju det, när mamman plötsligt måste kasta ut dem ur rummen. På kort varsel.
Fast Viggo var superpepp. Och fick in nästan hela rummet i ett annat hörn.
Plus lite i hallen.
Sover gör man i den gemensamma sovsalen. Annat är det med peppen från hon under filten där.
Hon har liksom ett eget hörn av sovsalen med egen ljusslinga.
Många uppdrag på gång just nu. Det härliga är rekvisitahögarna. Kolla de små barngalgarna! Visst är de fina?! -
Snart sladdar jag in här!
Första gången var jag svimfärdig. ”Men har du inte satt foten där så kan du aldrig förstå det magiska. Att där innanför är världen en annan. Det sitter något kvar där i väggarna och golven. Något som bara behövde hamna i rätta händer för att väckas till liv igen. För trots att taken flagnar och hundraåriga tapetbitar hänger på trekvart så är huset redan väckt. Som om familjen Ståhl bara genom att fylla det med varma hjärtan och ljuvliga tankar och sanndrömmar har fört huset tillbaka såsom det en gång var tänkt för. Jag skulle inte haft några problem att stanna kvar som det var. Min fantasi har förföljt mig ända sedan i fredags… Planen med Villa Strömsfors är att alla ska få möjlighet att ta del av den. Den ska fyllas med människor och kreativitet. Av möten och samtal. Det bästa i livet liksom. Jag är helt övertygad över det här stället kommer bli något alldeles extra, något unikt som kommer att vara som en dröm i sig. Från början och i fortsättningen. I all tid och evighet.”
Så skrev jag den där förra gången och en hel massa mer i det här inlägget. Och snart möter jag upp Elin plus en massa andra fina i en bil i Norrköping så sladdar vi ner till denna drömska villa Strömsfors för att möta Sandbergs! Och jag vet att jag kommer falla pladask ännu en gång. Fast på ett annat sätt. Och en villa i en alldeles ny glans. Pirrigt värre! Kika på stories under dagen vetja! Och kolla hur det såg ut en gång för flera hundra dagar sedan, närmare bestämt 2015.
