AT WORK-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
251
archive,category,category-at-work,category-251,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

på spaning runt Ericsberg.

Kan inte tänka mig en så mycket bättre tisdag än att smyga runt på ett slott tillsammans med Linn. Eller egentligen inte på själva slottet utan omgivningarna runtomkring. Vi var på jakt efter en location och blev så väl emottagna på Ericsbergs Slott  som ligger en bit utanför Katrineholm. Helt varm i hjärtat av att man tog sig tiden att visa oss runt till hemliga ställen som man inte når som ”vanlig” besökare. Jag älskar ju sådant här, alla historierna om tiden. Den väldig långa sedan 1700-talet på ett sådär ungefär.

Vi träffade Patrik som är VD på Ericsberg och jag blev så himla imponerad av kunnigheten om hela slottsarvet. Och känslan att driva det vidare genom tiden på ett väldigt fint sätt. Man är fast beslutna om att förvalta det historiska arvet men  samtidigt redo att ta till sig nya idéer som ligger i tiden.  Sådant imponerar på mig. Och inspirerar mig trots att jag aldrig har varit i närheten av att jobba på och runtomkring ett slott. Och än mindre att bo. Men ändå. Möjligheter är ju oändliga i allt detta sagolika.

Ericsberg är ett av Sveriges allra finaste barockslott och även ett av de mest välbevarade. I dag är det 8:e generationen av familjen Bonde som driver alltsammans.

De gamla växthusen är från 1700-talet. Ser ganska enkla ut såhär på utsidan…

.

En helt annan värld öppnar sig därinne. Där ryms fikonträd och persikoträd med hundratals år på nacken, så fascinerande.

Själva växthusen var liksom hopbundna med något som kändes som världens vackraste tillhåll för en trädgårdsmästare. Inte heller något man kunde gissa sig till från utsidan.

I lådorna fanns gamla fröer. Man berättade att förr i tiden odlades meloner i växthusen. När melonen var uppäten fick man snällt fara tillbaka med kärnorna. De skulle sparas och återanvändas för att odla nya meloner. Bra så.

Som om tiden stannat. Sjön är utsikten. Samma utsikt låg framför det äldre orangeriet som vi fick se gamla bilder på, men nu fanns bara väggen kvar. Tänker att det såg ut som de i Paris.

Här var så vackert så jag ville stanna.

Det liksom kryllade av gamla saker. Som handskarna i järn som man tog väck mossan på träden med.

Tänk att ha ett sådant här hus hemma. Där man mest kan drömma och väga lite färskpotatis.

Det borde vara lag på att krukor alltid är använda.

Jag tänkte på när kvarnen var igång. Och alla våningar fylldes av människor och en väldans massa rörelse. Det coola var att trots de många åren på nacken så var hela kvarn-apparaten så himla smart.

Och en gång kom elektriciteten till Ericsberg. Det var vackrare förr, ingen snack om den saken.

Fattar ju att de var rena rama överraskningen, då det begav sig.

Jag tar dörren med hem och sjön där utanför.

Ett litet museum som öppnas vid guidade turer och sällskap på konferens. Vi fick tjuvkika och jag tänkte att slottsbarnen hade det minsann väldigt vackert.

Älskar sådana här dockskåp. Ursäkta Lundby men skulle man kunna ta lite inspiration möjligen.

Kanske det vackraste sättet någonsin att lära alfabetet.

Tänker att alla konferenser blir extra drömmiga härute. Den gamla sadelkammaren används numera till mötesrum vid konferenser med alla gamla seldon samlade i som en tavelvägg.

Sedan finns det ju orangerier och orangerier… Här samlas växterna under vinterhalvåret för att flyttas ut i parken när värmen kommer. Härinne fick vi oss en pratstund med en man som arbetat på Ericsberg i 50 år. Han berättade hur tider har ändrats och om människor som kommit och gått.  Skulle ju inte haft några problem att bosätta mig där några veckor och lyssna.

Men såklart hade han jobb att göra så jag och Linn fortsatte att findrömma.

Gåshuset som på tiden det begav sig hade både tillhörande svandamm och om jag inte minns helt galet, ett svanhus i själva dammen.

Och nu går jag ju och funderar på vilken typ av konferens som skulle passa mig. Kan tänka mig en med möten i orangeriet, kräftmiddag i spannstallet, bada i kallbadhuset, yoga på det och sedan en liten champagneprovning… Japp, det kan jag.

 

behind the scenes.

Allt eftersom träden slår ut och syrenerna blommar hoppas jag att energin ska komma som ett brev på posten. Det gör den inte men det får inte hindra mig att gå upp vid femsnåret en lördag. Kolla till tvillingarna plus en kusin som modigt nog sover i tält. Och öppna dörrar och fönster. Mot sommaren. Jag väckte Kristo och packade jättemycket. Vi skulle lördagsjobba för Numero 74. Ni som följde med på lördagens insta-stories i spamformat fick se ett städat (!!) övergivet hus. Jag är djupt imponerad hur man har lyckats ta väck halm, bruk och år (är det typ femtio ?) av förfall.

Här sitter jag med tom blick och lika blek som väggen och sörplar kaffe.

Egentligen klunkade jag upp den där halvlitern på två sekunder för vasen var för stor för korgen och då får man ta sin kaffemugg. Men inget kaffe till spillo i detta läge.

Jag plockade förgätmigej bredvid husknuten.

Alltså – han är ju inte bara mannen jag varit gift med sedan 99. Han är också sjukt bra att jobba med. Bygger han inte träd så släpar han lastpallar som en galning. Och bäddar snyggt däremellan.

Så fokuserad på puffet.

En enkelsäng är ganska enkel att fejka. En dubbel är lite mer krävande kanske man kan säga.

Är väldigt förtjust i den här nya färgen. Perfekt blå, ganska lik dina väggar Kristin. Förresten, Numero 74´s barnkläder är helt bedårande. Tror minsann inte det kryllar av dem i Sverige. Vet att Smallable har en del.

Alltså vad gjorde jag utan honom. Tänker att jag skulle känna mig lite vilsen i sängbyggandet så att säga.

Jättebra blev den.

Om man följde oss på stories så kändes det nog ganska mycket som om jag inte gjorde många knop. Kristo bar och släpade, byggde och donade.

Jag åt ganska mycket nötter. Suckade en del. Himlade med ögonen. Filmade korna. Och stirrade lite uppgivet i tomma intet. Fast lite annat med.

Hade gjort en drömfångare på morgonen. Egentligen skulle jag göra den på fredagskvällen med somnade över spetsbanden.

Lite trött på väntan här. På mitt koletande och kanske mest för jag missbedömde tiden med sju timmar. ”vi är hemma efter lunch”.

Så jädra skönt man har det på jobbet. Närmre kohagen än såhär blir det inte.

så rensar man hjärnan med att skära lite noter.

Från det ena som att bygga väldigt stora träd till att skära noter för brinnande livet. Kan tyckas rätt så trist för den som inte gör det till vardags men det passade mig fint då jag varit lite matt på sistone och behövde rensa hjärnan. Det funkar med lite notskärning om någon funderat på det.

Förresten – ni är många som undrar över lampan som skymtar till höger. Den har ju varit minst sagt knivig att finna i webshopar men häromdagen insåg jag att den finns här och nu även i mässing som vi har.

Jag inser att det är desto mer av g-klaver (säger man så i plural?) än själva noter för att det ska vara musikaliskt riktigt. Men nu är det verkligen inte på riktigt någonstans. Råkar bara vara så att en g-klav är väldigt fin sådär visuellt.

Påtal om fint. Min mamma rensade vår rosenrabatt. DET var fint i sig. Jag måste fylla på den där rabatten, mitt projekt från förra året som fortsätter i år. Och alla år jag lever tror jag för jag vill ju ha den här trädgården, tack.  Så nu frågar jag er – rosfavorit??? Jag kan inget om rosor, jag gör nog fel mest hela tiden, men jag vill att de ska blomma och blomma. Och vara lite fluffiga sådär. Vilken är din favorit?

Och ja, så fick jag då världens finaste provtryck. Om papper kan kännas som tyg så var det just så det var. Tre att välja på – alla dessa val…

sådär på håll kanske vi verkar lite konstiga fast vi har bara kul på jobbet.

Att vakna och känna lite vår kan vara det bästa som hänt för själen på rätt många veckor. När man liksom är tvungen att tråckla sig ur yllekoftan och raggsockorna. För man svettas. Och sedan tinar man liksom upp inifrån. Jag hatar att frysa. Och när man bor i ett dragit hus från 1913 så är det en dålig egenskap. I det här huset pälsar vi på allt från gäster till barn. Sådär ansvarsfullt, alltid redo med filtar, sockor och koftor. Men idag! Supervarmt! Det är ett förutsägbart hus, lite solsken är allt som behövs.

I alla fall så jobbar jag just nu med bland det roligaste jag vet.

Jag drömmer ju rätt ofta om ett alldeles särskilt yrke. Och att få nosa på det är ju fint värre. Att få ringa runt och snacka med snickaren på Operan och mailas med folk som är i branschen är ju bara det så himla kul.

Nu har vi ju dock inte budgetar som håller för storslagna byggen men att gräva där man står kan vara nog så oinspirerande. Klurigt men bra tänker jag, för man får dra saker några varv för att landa. Som att sådant som skulle hamnat på tippen kan få vara som byggklossar.

Allt lömskt och läskigt folk som bodde på berg omkring 1900-talets början behöver en hylla.

Kulturskolans musikallinje och musikalorkester presenterar  Knuten –  ”om den unge Carl Grönkvist som är sjuk av oro för sin döende mor. Kajsa vänder sig till den otäcka häxan Gatstubergs-Maja för att få hjälp. Priset är högt, men vad gör man inte för kärleken? En förtrollande kärlekshistoria som utspelar sig i Katrineholm, för 100 år sedan. Allt sammanvävt med jazzmusik, sång och dans.”

Lägg av vad begåvade de är, vilken story och så ärofyllt att få göra scenografin.

Jag jobbar i ett team med Kristo. Det är grymt att jobba med honom. Det är inte sådär att vi bara jaja darling, allt blir bra. Puss och frid och fröjd. Inte så. Men ändå är det grymt. Han är bra. Och det är han som byggt det stora trädet. Man kan alltid tjuvkika på hans instagramJag fattar ju om det går lite rykten bland grannskapet. Utifrån kan ju det hela se lite… annorlunda ut. 

Vi jobbade ju i team med Linn också till hundraårskostymerna. Och storföreställningen . Älskar att lampskärmar blir jättehattar och jofahjälmar blir tjusigt.

Sedan älskar jag att Kristo putsar upp gamla maskiner som om det vore guld värt. För fatta hur många symaskiner som med lite kärlek är hur bra som helst.

Hög tid att måla berg gjort av papier mache. Premiär Knuten lördag 20 maj klockan 19. Gå och se. Romeo och Julia fast i Katrineholm typ 1917.

Om du orkat läst ändå hit kan jag tipsa om att imorgon är det kostymutförsäljning på Folkoperan. Typiskt nog kommer jag inte kunna gå av förklarliga skäl. Men tipsigt!

 

 

Vi hoppar ur raggsockorna till lunch.

Om man bortser från ljuset så kunde det precis likväl kunna vara julafton idag. Vi vaknade till den mest gnistrande vintermorgonen på länge. Huset är iskallt, det blir lite svajigt vid sådana här svängningar. Men samtidigt som varenda minusgrader och blåst går genom väggarna så värmer solen upp det lika snabbt. Så med den här gassande solen kommer vi kunna hoppa ur raggsockorna och plädarna innan lunch.

Jag har inte så väldans mycket lov de här dagarna. Glad ändå att mitt jobb innebär att jag är omringad av mycket som är fint att se på.

Det där med påskpynt kommer dock aldrig vara min starka sida. Fast huset är fullt av kvistar vi räddade från snön. Det skär nästan i hjärtat när man tittar på naturen just idag. Hur rosa körsbärsblommor är täckta med iskristaller och snödropparna dränkta av snön. Stackars våren.

Det bästa med remake är väl ändå att få ta hand om sådant som är otroligt fint. Både till färg, form och hantverk men kanske inte riktigt hittar sin rätta plats 2017. Sådant där som man vill samla på sig bara för känslan men man är inte helt säker vad de ska användas till. Man vill liksom bara äga. Fast nu har jag samlat för en plan. Det känns bra.

Önskar er en väldigt glad påsk! Kramar!

om tisdagar.

Men vad hon hänger i de där gamla lokstallarna tycker säkert en och annan. Och det gör jag ju och alldeles extra nu dessutom. Igår hade jag Linn med och kollade läget i några andra av lokstallarna, än de vi egentligen ska hålla till i.

Det blir ju lätt så när alltsammans är som en skattjakt.

Varenda vägg vill man använda, varenda fönster vill man ta hand om och varenda meter vill man bo på.

Framåt den sena eftermiddagen mötte jag upp mitt lilla team, Anna, Hilal och Celina. Vi skulle kamma igenom loppisar.

Vi träffades förra veckan för första gången tillsammans med Kim och Emily.

Och fast jag kommer hålla hemligheter en stund till så började det hela lite så att jag önskade involvera ungdomarna som hänger här mer i projektet ”inreda Perrongen” och på den vägen är det.

Det är ju så mycket bra som kommer med det. Visst, jag är tre gånger så gammal och en helt annan generation men att mötas någonstans och inspirera varann måste väl ändå vara den allra bästa typen av samarbete. Att jobba över gränser och byta tankar. Så värt. Och otroligt skoj.Och när allt kommer omkring så måste väl ändå deras tankar väga allra tyngst, de är ju de som ska hänga där betydligt flera timmar och dagar än jag. Tyvärr, konstaterade hon alldeles grön av avund… 😉

Vår mood board.

Efter vår loppistur så åkte vi hem till oss.

Och började riva. Och riva. Tills vi fick mjölksyra i armarna.

Hej kaos, jag tror jag har saknat dig. Fast det är bara din och min hemlis, okej?!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in här.

Häromkvällen lade jag ut en film från det här stället och så många undrade, var är du? Jag var ju såklart på mitt absoluta favoritställe här i Katrineholm. Perrongen, ungdomskulturhuset som vi inredde i höstas. Ta gärna del av ett sammanfattande inlägg om hela projektet här. Toppar helt klart alla mina jobb från 2016. Framför allt för det var så kul, alla darMänniskorna vi hängde med är fantastiska och alla var liksom involverade. Kristo, Linn, ungar, min pappa och det är nog därför allt känns som hemma där. 

Tur att julstjärnorna hänger kvar på fler ställen. Slipper man känna sig ensam i valet. För övrigt är det underbara och ”hemma”gjorda!

 Teckningarna av Jasmine är såklart kvar.

Och runtomkring börjar orden fyllas på. Om det finns boktips, se till att kolla in dem!

Foldrar på en hel massa olika språk.

Den allra bästa anslagstavlan. Den 5 maj kl 17. Alltså 5 / 5 kl 5 är det dags för Katrineholms allra första Prideparad. Såklart ska vi gå och alla jag känner också. Planeringen tog fart redan förra året och jag har tjuvkikat bakom kulisserna och det kommer blir så bra. Så bra på alla sätt. Framför allt för de mänskliga rättigheternas skull. För ALLA. För övrigt var jag på en temakväll igår kväll, just här på Perrongen, om hbtq-flyktingars situation i Sverige och världen, Tema Tystnad.  Det hela är dock värt ett eget inlägg med all fokus.

Kolla paraplyerna!

Jag var ju absolut tvungen att kika in i lokstall nr 1 och 2. Är det någon som ser skillnaden från här. Och jisses, tror ni att jag drömmer mindre när fönstrena är ditsatta. Inte direkt.

Att älska byggnader suger ju till så fruktansvärt i magen. Av miljarders önskningar.

Sluta liksom. Sluta vara så ljuvligt. Fast jag menar ju exakt tvärtom. SLUTA ALDRIG vara så här vackert.

Är det ingen mästare på takisolering som läser här? Jag menar ge mig alla sätt att isolera utan att det syns. Ge mig tricket på osynlig isolering eller andra smartheter vad man gör åt hundraåriga industritak i trä. Jag känner att jag vill veta, bara för att.

Hyllan från ett mörkt skrymsle har sett dagens ljus. Bra.

Jag vill flytta in här.

Jag fattar inte att det här är bakom husknuten. Nästan. Jag fattar inte att jag kan smyga runt här.  Och fantisera. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har flyttat in. Hur många middagar med fina människor jag dukat upp vid de här fönstrena. Hur många samtal vi har fört. Och hur många klokheter vi har delat. Alltmedans de som vill spelar basket bredvid.

Snapshots från Kustfolk.

Godmorgon med några snabba från Kustfolk. Tack alla rara igen. Ni som fixade! Ni som var där! Ni som kom förbi med snällaste orden! Och tack för alla som hört av sig såhär i efterhand. Alltså världen är snäll. Glad att Nomi fick uppleva Varbergs-andan. Hon är totalt förälskad. Kristin har postat en hel radda bilder från helgen, kika! Själv insåg jag när vi sprang till taxin i all hast att jag verkligen inte fotat ihjäl mig. Men lite i alla fall. Tips! Många har frågat om våra ”ramar”. De är från Lagerhaus och supersmarta. Snabb upphängning med små magneter som inte skadar bilder. Obehandlade så de går att behandla som man vill. Lagerhaus har dessutom 70×100 ram vilket är ett mått som man fått leta efter tidigare. Ikea har också utökat med detta mått, vilket jag gillar mer än deras 60×90.

Jag tror Nomi har frågat mig typ hundra gånger sedan vi kom hem om jag hört av mig till Jenny om hennes hår. Jenny hade i alla fall Kustfolk´s snyggaste monter och man tänkte att hon nog hade flyttat in för gott. Där sålde hon vacker fotokonst från Jenny and Jens. Ångrade att jag inte slog till på denna, så får det bli såhär i efterhand. Jag fick också höra att Isabelle McAllister har flyttat tillbaka till Dosfamily  . Tack för den tillbakaflytten, så himla självklart. De här sköna brudarna ska inte vara skilda åt. De ÄR Dosfamily, så är det bara.

Jennie hade med sig en hel inspirationshög med grejor. Den här ville man tjuva med sig hem. För att inte tala om alla sköna prints med Bandit Girl.

Tröjan alla ville ha.

Lisa´s tröjor och konsttryck gjorde succé. Via hennes instagram kan man nu förbeställa av alla som tog slut.

Nomi bor i sin. Och i sitt halsband med rosenquarts. Den där stenen är full av all kärlek i världen, det har Miranda och Krickelin sagt.

Älskar målaraskar.

Den här ungen åt soppa som hon aldrig hade sett mat. Tydligen så fick hon gratis av både mat, bullar och kakor. Mest hela tiden. Tack Habanero  och Tovedals.

For Good Luck´s succé-monter. Ni ska få se vad jag numera bor i. Kanske bästa plagget. Som ett quickfix i plagg, alla dar.

Marina från Strömma Farmlodge  var där. Denna underbara, tokinspirerande tjej. Till sommar ska vi bara dit med familjen. Och redan nu är vissa av konsertkvällarna bokade. På långfredagen kl 8.00 släpper de biljetterna för 12 juli då Magnus Karlsson från Weeping Willows gästar Strömma.  Fatta hur härligt? Kristo och min pappa ska se Weeping Willows i Globen på fredag. Älskar kontrasten. Såhär såg det ut förra gången de höll hov på Strömma. 

Så allt medans gräsmattan är full av frost längtar vi tillbaka till helgen. Så in i vassen mycket.

 

fredag.

Exakt min vy imorse. Ganska rofyllt faktiskt och det där skåpet som jag köpte på Blocket häromveckan är så fint. Som alla andra skåp. Känner att rosa är extra fint just nu. Kanske är det januarimörkret som gör´t. Skåpet är målat i Jotun lady Supreme Finish med kulörkod S1505-Y50R och 15 glans vilket är väldigt matt. Nu önskade jag det men kan tänkas att de flesta gillar typ 40 glans vid skåpmålningar. Väggen målades med Jotun Minerals i nyans Grå harmoni.

Med detta vill jag bara visa att det här hemmet liksom inte är harmoni i övrigt. Det verkar ju onekligen vara så att så många tror att en bild säger all sanning i världen. Fast det är precis raka motsatsen. Ett rent och skönt hörn har förmodligen en kontrast om man vänder på klacken. I alla fall hos oss.  Jag har bytt arbetsplats och den är rätt okej. Då solen går upp framför näsan och går sakteligen ner bakom ryggen, åtminstone såhär års. Sedan ser man bara hustak och ett gammal vattentorn och skog… Men, sedan var ju det där med strukturen, den åtråvärda ordningen och att använda sitt eget hem som studio. Jag skyller på det. Man kan väl säga att det inte riktigt klaffar i min hjärna. Alla dar. Eller kanske inte alls.

Men det fina med ett stort hus är ju att det förmodligen är ordning och reda någonstans. Eller möjligen alldeles tomt som i Nomi´s rum. Kanske dags att ommöblera lite. Eller kanske inte. Nepp nu ska jag dricka en cappuccino, gjord av havremjölk och kaffe från den här maskinen. Påtal om det bytte jag till havremjölk som någon slags nystartgrej. Först tyckte jag det var lite si. Eller så. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Helgens tips, testa. Och inte bara en gång. Innan litern är slut har du vant dig.

och så var det ju nästan vår också.

Idag har jag plåtat ett jobb men resultatet och vad det hela handlar om får ni se framåt vårkanten.

Och nej jag har inte haft med Skultuna-ljusstaken med i jobbet… fast andra fina saker. Som lampan! Kära hjärtanes vad vacker. Hobo från Örsjö . Som ett brev på posten bloggade Krickelin just idag om ett tjusigt fik där lampan satt uppe, kolla vad fint!

Jag är helt fascinerad av hantverket bakom lampan. ” Glaset blåses rakt ner i mässingskorgen och expanderar till sin slutgiltiga form. ” Lampan är blåst i Mickejohans glasbruk i Örsjö och varje lampa blir såklart unik.” Eftersom mässingskorgen bara delvis styr glaset, blir varje lampa lite olika beroende på hur mycket luft som blåses in i glaset. I och med att glasmassan stelnar i ett visst ögonblick, och bevaras, skapas en nerv hos lampan,” säger Gustaf Nordenskiöld som är formgivaren bakom Hobo.

Ja, nu kan man ju drömma vidare om lampan för den är verkligen inte min egna. Långt ifrån. Och det är knappt att jag har vågat andas på den. Hantverk är ju inte gratis. och absolut värd sitt pris. Och jag skulle gärna spara till den. Urvacker.

Littlephant har nyligen kommit med världens raraste miniservis.

Och kolla in vårens färgskala från Marmar Copenhagen. Kanske världens gulligaste bebisbods. Ribbad, kort ärm och allt.

Sedan föll jag dit så in i vassen. Garbo & Friends mönster Fauna är ju bara så ljuvligt! Jag har drömt hela dagen om att sova i den här fabelvärlden. Det fina i kråksången är att samma bäddset finns för vuxna. Det är ju jättebra. Övervägde ett tag att ta påslakanet som kuddfodral. Bara för att få vakna med det här mönstret framför näsan.