Svepet.

Jag har hela kameran full med bilder från den senaste dagarnas lilla roadtrip. Kanske var det ett teståk om vi pallar ner till Paris?? Helt klart var det en alldeles perfekt liten tur om ser till själva målet i alla fall. Sedan kan jag väl inte påstå att de fyra ungarna var som filbunkar därbak i bilen. Till sist bestämde vi oss för ett rullande schema då alla ville sitta fram eller i mitten. Jag tror jag kö hela vägen till Paris, helt klart lugnast. Nu kom jag hem alldeles för sent för att ta mig an bilderna i min kamera så bara ett snabbt hej och några bilder från mobilen och senaste dagarnas instagram! Gissa stugan längst bort på vägen i Dalaskogen?

Jag jobbar fortfarande. Sista skälvande veckan innan semester ska jag färdigställa en foajé intill vår nya teaterscen här i katrineholm. Ärligt talat, vintage i all ära men när man absolut inte springer på det man söker blir det en högst knivig situation. Men trots att det hela ser lite oklart ut tror jag att jag lyckas med ihopskrapandet. Planen är som en inrökt, dammig och skev historia med säkert 100 år på nacken. Inte helt lätt i en nyrenoverad lokal med kommunens alla föreskrifter och säkerhetsregler för det offentliga rummet. Som alltid gör dig påmind på det mest synliga sättet och mitt på väggen.

Huset med blundande ögon i morgonkvisten är ju såklart supersköna familjen Mc Allisters! Fy fasiken vad fint det var att ramla in deras torp i Dalarna! Alla, inklusive Chester trivdes som fiskar i vatten och det är så jäkla fint när allt bara klaffar som det aldrig funnits något annat.
Och Dalarna. Så märklig känsla i magen att inte se över Siljan för röken som spridit sig med vinden. En morgon trodde jag bara ängar och åkrar hade en slöja av dimma och att det var någon som eldade i en öppen spis (SÅKLART inte) förrän Isabelle upplyste mig. Brandrök med vinden, när skogen brinner. Nästintill svårt att ta in när världen ser ut så här.

I detta härbre vaknade jag, i en säkert 200 år gammal utdragssoffa till hästgnägget. Som sagt, det kommer fler bilder. Så länge kan ni kika hos Isabelle, ni följer väl henne!? Vet nog ingen så outsinlig källa till inspiration, på alla plan.
Och måste redan nu ge ett sommartips – Isabelle och Eva Röse har en podd ihop och den är fantastisk. Ganska så nystartat men så intressant, kul, klok och viktig. Ska ge er en djuplodande recension men jag som annars gått och blivit mycket kräsen i podd-djungeln tycker deras podd är knivskarp, spot on och grymt ärlig. Lyssna!

Innan vi lämnade Dalarna var vi ju bara tvungna att svänga förbi Sundborn. Jag hade fjärilar i magen av upphetsning och barna var raka motsatsen. Vem sade du?? Carl?? Vem Carl Larsson??? Men japp, då var det bekräftat. Helt säkert att jag levt här förut, möjligtvis som piga men ändå, utbrast jag nu när Kristo och jag skulle gå på visningen av huset. Alla tittade på mig som de trodde jag var galen. När jag gick trädgårdsvisningen och guiden sade att jag liknade Karin där jag stod utmed rabatten vid ån visste galenskapen inga gränser. Jaaaa, gärna, ropade jag.  Högt och typ malligt. Mycket ska man häva ur sig innan öronen trillar av. Fast det var väl magkänslan som kom över mig.

Framåt lördagkvällen sladdade vi in hos nästa härliga familj, hemma hos Mari. Alltså, de här dagarna. Så sjukt mysigt att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Min hjärna håller på att koka över av all härlighet. Så från härbre i skogen till lillstuga i skärgården. Egentligen räcker det såhär i sommar, jag är typ nöjd.

Och i rabatten har dahliorna vuxit om barna. Den här är ju helt otroligt. Från en torr liten knöl liksom.