• Okategoriserade

    Ett jävla solsken!


    Ett evinnerligt postande av blommor och trädgård. Men ni kan bortse från dem. Vill egentligen bara ha en sak sagt. Läs Ett jävla solsken om du inte redan gjort.HERREGUD – ännu en girlcrush signerad tidigt 1900-tal! Ester Blenda Nordström. Kvinnan som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet och som får en verkligen att fundera på varför det hela inte heter ”nordströmma” istället. Men jaa just det, jag glömde. Hon var ju kvinna ju… Till skillnad från Günther…
    Men SÅ pepp på modet! Hennes sätt att ställa normerna på kant (och om vi snackar normbryt idag, vad var det då inte i början av 1900-talet), våghalsigheten som inte visste gränser och modet då. Vågade hon och alla pennskaft så vågar vi väl också ?!!! Att ALLTID våga höras. Att aldrig sluta. Det må kännas en smula bistert att 100 år till passerade tills vi fick metoo men istället för att fokusera på den förbannade trögheten så blir jag otroligt pepp på det faktum att allt egentligen borde vara enklare nu. Ester Blenda’s kompis Elin Wägner samlade in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt sådär 1914! Jag trodde jag hörde fel, spelade tillbaka och lyssnade igen. Förstår ni den mängden, utan instagram? Jag menar, vad kan vi inte förändra i en tid som denna?! Allt borde vara så mycket enklare. Ändå blir Trump president. Nazister får mer och mer utrymme på gator och torg. Demokratin ligger under ett ständigt hot och SD vinner mark och röster för var dag som går. Ett av mina barn berättade att någon på hans skola tycker det är helt fritt fram att lägga ut rasistiska och homofobiska inlägg på instagram. Som en självklarhet och mänsklig rättighet. Det barnet var 14 år. Jag har hört att det är lite samma sak på FB, själv är jag aldrig där. Det märkliga är att alla de som tycker att demokratin ska jämnas med marken, för i själva verket är det ju det allt handlar om oavsett hur man nu väljer att linda in det, alltid hörs så mycket högre än alla vi andra som tycker exakt tvärtom.

    Kan vi inte bara bestämma att det får vara nog nu. Vi kan ju inte låta historien upprepas? Det är banne mig dags att alla oss som inte håller med att skrika högst. Jättehögt!  Vi borde lätt kunna vända ödesvalet 2018 till ett jävla solsken. Eller hur?!

    Ett litet sidospår där men ack så viktigt. Boken då. Bigografin om Ester Blenda Nordström. Jag lyssnar när jag inte kan läsa och läser när jag kan. I sträck. Som tur är jobbar jag fortfarande och MÅSTE därför skärma av med hörlurar, jag åker bil i flera mil och det är också tur, jag tvättar köpmandiskar och finkammar loppis efter loppis och liksom sitter fast i mina hörlurar. Jag är ytterst osocial. Citerar för man och barn, textar till alla jag känner att de ska läsa och känner mig hoppfullare än på länge.

    Grattis till världens upplevelse i hängmattan! Puss och kram och fin helg!

  • BOOKS & MAGAZINE,  SÅDANT JAG TYCKER

    Kan det vara vackraste sommarpratet någonsin?


    Jesper Waldersten´s sommarprat. Kan det vara det vackraste sommarpratet någonsin? Och klokaste. Svindlande, vindlande, finurligt i en magisk form som får mig att falla pladask. Jag lyssnar om och om igen och tänker att jag gärna skulle vilja bli hans kompis. Såklart förstår jag att det är inte såhär han pratar till eftermiddagsfikat men för mig är det här ord i sin allra främsta form. Poesi javisst. Vissa påstår att det är pretentiöst. På ett förbaskat bra vis i så fall. Om man lyssnar mellan raderna så är det långt ifrån bara vidunderligt vackert. Det är viktigt också och träffsäkert smart. Klokhet i ett nötskal. För där i orden som inte är sammansatta som de annars brukar avhandlas både livssanningar och ärlighet. Geniala betraktelser i föräldraskap, välmående och livsval. I sorg och livräddhet. I skratt och kreativitet. Och i fantasins förlorade land. Åtminstone förlorad av så många, i tiden och bland år.
    Jag förundras ofta över att många idag förlitar sig på en outsinlig mängd av förstå sig påare, frotterande i som egna avhandlingar utav rena,rama självklarheter. Hur så många vill visa oss lösningar i välmående och uppfostran av våra barn när det i själva verket handlar om självklarheter. Sådant som de allra flesta utav oss vet innerst inne, det är jag helt säker på, fast det är såsom nutiden har diskvalificerat oss själva, som om vi måste förlita oss på de som säger sig vara experter bara för att de råkar få det självklara att låta nyuppfunnet och så storartat. Som att vi inte längre litar på våra egna tankar och betraktelser. Därför blir ett sommarprat som detta så mycket mera. Som om det självklara, kloka och tänkvärda i en annan förpackning får oss att minnas att det var exakt just så här det i själva verket är.

    Och buketten är minst sagt sagolik. Fick den igår då Mari och hennes familj var här på middag. Plockad från hennes mammas trädgård.

    Mari har börjat blogga på Elle Decoration. Grattis Elle kan man verkligen säga. Och verkligen snygga värvningar på sistone med Mari och Elin Lannsjö. Mari har bloggat länge men ändå blir hennes blogg bara bättre och skönare för var dag. Deras liv på Dalarö vill man ha och vissa hus hon visar vill man VERKLIGEN ha.  Hon hann minsann ta några bilder hemifrån oss igår, kolla in! Det var verkligen mer än vad jag hann bland alla samtal och sidospår. Undrar hur mycket man kan hinna med på några timmar egentligen?! Fascineras så ofta över samtalshastigheten! Följ Mari på instagram , de är på roadtrip och checkade just in neråt landet!

    Mari och Lina´s bok! Så HIMLA fin! Såklart kommer jag bläddra i den med er. Men jag kan redan säga nu att den är väldigt fin. En familjeberättelse i fyra årstider inklusive ALLT känns det som. Lillingboken hittas här. Och det kommer mera, var så säker.

    I röran på hurtsen. Längtar efter att få äta mig genom Paris allra helst genom denna bok.

    Jag samlar porslin till en kompis. När man springer på det.

    Hennes önskan är Flora från Gustafsberg.

    Måste öppna detta paket insåg jag precis. En present.

    Hon får lite Alpviol från Gefle också. Uppläggningsfat för 15 spänn, så värt.

    Detta är det absolut bästa beviset på att mina fingrar är lite grönare. Jag har fått ett par sticklingar av Blomsterlönn tidigare av Linn. De har alltid dött trots att jag har vårdat dem enligt konstens alla regler. Nu fick jag en ny stickling av Maria och taadaa – 2 blomsterknoppar och en tredje påväg. Kallas även Klockmalva och är vacker i sin sirlighet och det rangliga liksom.

    Nu ska jag lyssna på den här boken . Så många lästips att beta av. Someone has to do it.
     

  • INSPIRATION -GARDEN

    Projekten som inte blir av och kaprifol, blomsterböna och vildvin.

    Vi har en sjukt stor trädgård för att vara såhär i stan (skulle lätt kunna stycka av den man nu kände för det) och det är helt klart på gott och ont. Mer åt det senare när man kommer till plantering. ALLT ser futtigt ut och allt blir rent utav lite oöverstigligt. Vi får aldrig in i våra hjärnor hur stort det är. Därför ”räcker” det aldrig. Ska vi göra en grusplan får vi hämta grus en gång, två gånger och ja som nu, fyra gånger. Just därför är det lätt att ta sig vatten över huvudet och tänka att nu jäklar ska vi göra det och det andra och allt vi drömt om. På en enda gång. Ni fattar ju hur det slutar, att man håller på jämt och ständigt och hängmattetiden känns avlägsnare än någonsin.

    Risken i år var helt klart överhängande att vi skulle sätta igång projekt efter projekt. En till rabatt och en till. Bygga fönstervägg under det stora taket och kanske lite växthus, men bara ett enkelt sa vi ju. Plantera om och flytta. Bygga staket till norr, åt hörnet i söder och där det var trasigt i norr. Flytta vildvinet vi hittade under rhododendrom-buskaget. Flytta buxbom vid andra trappen för att plantera ännu mer rosor. Bygga ett utekök. Ordna med elen under taket så vi får dit de stora grislamporna. Göra en utedusch. Och en pergola eller vad kallade vi det senaste, en meditationsrundel, haha! Så blint inspirerade av Yasuargi. Samtidigt kom en iskall källa på tal. Och en mur i olika nivåer. Lite rundat sådär. LÄGG AV! Jag blir helt matt bara av att skriva alltsammans.

    Därför kände jag imorse efter att ha flyttat några kartonger att jag är så sjukt nöjd såhär. Nu är det klart för i år. Så bara. Från tusen till noll. Visst det kan vara skoj med de tusentaliga projekten men risken att tiden försvinner. För oss är risken dessutom väldigt stor att vi inte håller oss till ett och gör klart. Utan snarare påbörjar ett tjugotal samtidigt. Så därför satte jag liksom ner foten, för mig själv. Nu ska jag bara vattna, knipsa lite blommor och jaga bladlöss. Och tänka, det var värst vilken underbar trädgård vi har ändå!

    På något vis är den här skålen lite gräslig. Så att den bli vacker.

    Vi har byggt lite blomlådor på baksidan också. Köpte humle men ångrade mig. Humlen fick flytta till bättre platser i trädgården.

    Ändrade mig till vildkaprifol och vildvin. Älskar kaprifolen redan som den är nu, deras mörkare stjälkar och mjukt slingriga sätt att växa är vackert. Så blommar den ju med. Så småningom.

    Har alltså blandat vildvinet och kaprifolen. Plus att jag så länge tills det har blivit en vägg av det har flyttat dit Blomsterbönorna. De slingrade tidigare på trådar lite här och var. Jag klippte bara väck trådarna och hjälpte dem att slingra på armeringsjärnet istället.
    Blomsterböna kallas också Rosenböna och jag fick flera sticklingar av Katarina på Ändebols gård. Jag har odlat dem i kruka och ställt hela krukan direkt i den stora blomsterlådan. Runt kanten av krukan börjar krassefröna att ta sig.

    Vackraste 3 i rad ändå. Finns här.

    Gillar att lite sådana skålar med vatten där blommor får simma runt i godan ro. De som kanske gått av. Sedan är de fortfarande ute, blommorna alltså, och fjärilarna hittar dit. Fint!

  • INSPIRATION -GARDEN,  KIDS,  Okategoriserade,  SÖRMLAND

    Glasveranda, blomlåda, ridläger och efterlysning!

    God morgon! Egentligen kallar hängmattan och alla hundra boktips jag fick här. Så jädra fint att man kan fråga och så kommer det som på beställning. Jag frågade om härliga böcker men kom på efteråt att jag kanske inte tänker på samma härligt som de många förknippar med härligt. Det får liksom inte vara plastigt härligt, det måste vara lite skevt, absolut verkligt och som livet självt bara. Verkar som de flesta av mina läsare dock fattar poängen. Återkommer med en lista för där fanns godingar som är mina favoriter sedan jag var typ 20.

    Sommaren ändå. Ljuset, fjärilarna och alla ljud som blir så tydliga när fönstren står öppna dygnet runt. Som när någon passerar i en nattpromenad, någon granne har sen middag eller att man vaknar av fåglarna. Älskar att höra andras liv om det är mjukt vill säga. Det saknade jag allra mest när vi flyttade från Söder. Att ljuden utifrån inte kom lika frekvent. Där hade vi å andra sidan 2:ans buss som gasade för att ta sig upp i backen mot Vita bergsparken. Det var ett dundrande som inte var så skönt.

    Min dukfrossa har även gått över i prydnadsdukar.

    Det här med att ha en hylla utanför fönstret är otippat nog ett av min sommars smartaste drag.

    Den förlänger ju inne till ute och vårt hus som är ganska högt i grunden på sina ställen blir liksom mer inbäddat. På nära håll.

    Hyllan i sig är väl ingen storartad historia. Hittad på vinden. Det är så mycket man kan springa på där uppe. Ändå lite bra om man ser förbi allt bråte som nog många ser det. Glömmer aldrig när jag hade städat vår vind i fem dagar och min systers man frågade VAR jag hade städat. När han stod mitt i den städade vinden. Haha!

    Mitt odlande har gått överstyr. Det är helgalet, jag vet! Men jag tänker att det är som en studie i hur man gör med blomster. Att liksom välja allt, gör väl att jag så småningom lär mig på kuppen.

    Man kan ju inte bara välja de säkra korten, hur ska man då veta vad man gillar bäst? Jag har till exempel kommit på att Rosenskäran gillar jag bara när jag fokuserar på blomman, gillar inte det dilliga utseendet. Krasse är en favorit och dahlia är som presenter, som man liksom går och stirrar på i dagar tills de paff slår ut i blom och man dånar. Älskar att jag inte vet alls vad jag har planterat, överraskningsmomentet är allt jag behöver. Tagetes är finast i salladen. Och luktärt är som godis. Vädd är ljuvlig och kaprifol slingrar bäst.

    Vår veranda är jätteliten och skulle behöva ses över både här och där. Men den är min absolut bästa plats. Det första jag gör när jag vaknar är att öppna dörrarna och de nedre fönstrena. Och tvärtom, det sista jag gör på kvällen. På morgonen går jag och Chester ut direkt.

    Och kollar in blomsterkaoset och vad som slagit ut sedan igår.

    Vi var på Hasseludden med mina föräldrar i helgen. När vi kom hem sade jag till mamma, när ska krassen slå ut egentligen? Sedan såg jag den, en röd liten blomma!!! Jag skrek som om om jag vunnit på tipset! Ehh, tipset?!! Har jag någonsin spelat på tipset?!

    Igår kväll skulle vi kolla in ett avsnitt på Handmaids tale och DÅ upptäckte jag bladlössen! På krassen.Herre gud, paniken var lika stor som lyckan över krasseblomman. Jag hade verkligen inte tid med någon tv-serie. Rädda det som räddas kan! Det fick bli såpvatten men jag googlade fram t-sprit vilket kändes alldeles för giftigt! Någon som vet?!

    Vänstra sidan av verandan.

    Och den högra. Gruset som bara räckte bara halvvägs, staketet för vovven och det ständiga madrassbärandet när barna övernattar här och där.

    Nomi 2011.

    Liv hade hämtat den gamla tidningen för att visa sina vänner hur himla fint vårt hem var på den tiden. Haha! Hon älskar det här och tycker vi helt har förstört här hemma. Rummet på den högra sidan är numera rummet Liv kallar för spökrum. Morristapet och gungstol, kan det bli värre? Som tur var hennes kompisar på min sida och tyckte INTE det var bättre förr.
     

    Igår packade vi in Nomi och körde henne till ett veckolångt ridläger. Jag är alltid lika nervös när barnen ska på läger men vet ju att den nervositeten får jag hålla för mig själv. Hur skulle de annars växa?

    Pirret i magen! Vem ska man träffa, vad ska man göra!! Det är modigt att inte känna någon men det har inte hindrat någon av våra barn från att fara på läger. Verkar bara vara deras mamma som är mest nervös över den saken.

    Minns när Viggo kom hem efter en veckas skogstältande och lajv när han var 10. Skitigare unge fick man leta efter, han hade samma kläder som när han åkte och allt det andra låg kvar, prydligt nedvikt, i väskan. Han hade svarat på ett endaste mess – med att nog inte hann ringa för han skulle diska. Han hade tusen myggbett, berättade att han vaknat utanför tältet om nätterna. Sådär tre meter ut i tallbarren hade han rullat. Han hade till och med bytt dialekt och pratade exakt som i filmen Fucking Åmål men hans nya kompis var från Helsingborg. Det tog en vecka tills han gick tillbaka till sörmländska.

    Detta är allt annat än min värld. Men till och med en hästrädd kan ju se det ljuvliga med alla hagar vid vägens slut. Nomi skrek när vi körde fram på grusvägen, är det på riktigt???

    Fast jag är den mest hästrädda som gått i ett par skor så är jag innerst inne lite avis på Nomi. För henne är hästar en egen värld som jag aldrig någonsin har närmat mig. Det är hon och hästarna i något som jag absolut inte förstår.

    Jag menar helt på sant att jag vågar inte ens gå närmare än såhär. Jag står som fastfrusen och ser när hon går fram till häst efter häst. Pratar lugnt och hälsar. Vill inte bli störd, vill inte att jag frågar om ovidkommande saker. Jag borde förstå att hon är här nu, det är hon och hästarna.

    Så vi åkte hem. Nu är det måndag och jag tänker ta tillfället i akt att efterlysa en köpmandisk. En glasdisk, vacker och antik. Om någon har, vet eller kan tipsa skulle ingen vara mer tacksam än jag.
     

  • SÖRMLAND

    Kvinnorna & Staden – musikaliskt drama.

    Detta var Sara Sabina Lans:

    grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

    Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

    Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

    Johannes Lans

    * 29 juli 1833 † 12 juni 1902

    och hans maka

    Det sägs att det var där berättelserna föddes. Där Kerstins Ekmans romansvit Kvinnorna & Staden tog sin början. Vid gravstenarna där någon högst verklig och betydelsefull vilade. Icke vid namn, utan titel. Enbart som en maka. Som om resten av historien var utraderad.

    Idag har musikteatern Kvinnorna och staden premiär här i Katrineholm. En föreställning baserad på Kerstin Ekmans romansvit under samma namn. En skildring utav kvinnornas liv i början av 1900-talet och under industrialiseringen. Kvinnornas historia i ett ljus. Berättelserna om vardagsslitet som var närvarande alla timmar om dygnet och en högst betydande del i staden som byggdes. Inget gömt bakom dunkel. Inget förlorat i tysthet. Och mer aktuellt än någonsin. Jag är övertygad om att det finns en mening med att föreställningen, som först var tänkt att sättas upp 2001, har premiär just idag. Som om världen är redo.

    Manuset som alltså har bearbetats under många år, har godkänts och övervakats  av författaren själv och som till kvällen också sitter i publiken. Scenen är Lokstallarna, platsen där författarens egen mor arbetade under andra världskriget. Jag kan inte tänka mig en bättre plats. På ett personligt plan . Men framför allt är tanken på att vända minnen från en mörk tid till något alldeles motsatt, svindlande. En hyllning till all världens kvinnor. Så fint.

    Böckerna tar avstamp i Kerstin Ekmans barndomsstad. Katrineholm, järnvägsknuten som i början av 1900-talet växte till ett industrisamhälle. Den lilla staden ger även en bild hur Sverige såg ut i stort under denna tid.

    Kvinnornas roll under industrialiseringen och inflyttningen till städerna från landsbygden. Ofta skildrar litteraturen männens roll vid denna tid men Kerstin Ekman har valt att skildra kvinnorna. Deras liv, dess historia och styrkan som fanns där trots att den kanske inte alltid syntes utåt såsom männens, helt enkelt för männen tog på sig rollen att synas.

    Efter att de senaste dagarna skummat igenom de första delarna av böckerna inser jag att denna föreställning grundar sig i en kvinnohistorisk guldgruva. Kerstin Ekmans inspireras av sin egen uppväxt och skildrar kvinnornas historia med en säkerhet, trovärdighet och ur ett rent feministiskt perspektiv. Utan omsvep. Från den tid då kvinnornas namn saknades på gravstenarna men var högst närvarande i samhället. Om någon nu trodde något annat. Hur deras vardagsslit var det som byggde samhället. Hur de med sin kraft lyckades förändra, hitta nya vägar och bygga en stad. Enda skillnaden var att allt skedde under tysthet. Tack Kerstin Ekman, för du är en av dem som gett kvinnor en röst. En stolt. Och redan långt innan resten av världen hade samlat mod.

    Föreställningen skulle haft premiär redan 2001 men kanske fanns någon mening med att det kom att dröja hela 17 år innan pjäsen skulle ha sin premiär. Mer aktuellt ämne än någonsin. Det är kvinnornas historia som berättas och det saknas inte girl power i den här produktionen.

    En man finns i rollerna, och han får spela 4 olika mansroller.

    Däremot figurerar flera män men då är det kvinnorna som även tar dessa roller.

    I musikteatern får vi följa Tora och den framväxande staden. Tora är Sara Sabina Land´s dotterdotter som kommer till världen efter en våldtäkt. Oönskad och ovälkommen. Toras fjortonåriga mor dör i barnsäng och hon växer upp hos sina morföräldrar. För att sedan som tonåring längta efter staden och dess möjligheter. Men får också allt som kommer därtill.

        

    Jag får en pratstund med producenten Suzanne Ernrup som tillsammans med Monica Hassle har hållt i de många trådarna. Suzanne är vi ju annars vana att se både på teaterscenen och i film men har nu alltså valt en annan roll. Vi kommer in på att föreställningen känns högst aktuell med tanke på Metoo och vad som hänt det senaste året och jag frågar om man kan se kopplingar med föreställningen och det vi vill förändra. – Självklart, berättar Suzanne. Detta är en föreställning ur kvinnornas perspektiv och det känns ytterst angeläget att skildra den historien.

    Föreställningen produceras av Fogelstad musikteater och det är även den stora Fogelstadkören som håller i musiken tillsammans med fem handplockade musiker.  Jag läser på Svd – Det kommer blir en uppvisning av kvinnokraft på många plan, säger Marie Selander som är konstnärlig ledare och kompositör. Hennes breda kunskap inom världsmusik gör sig påmind under hela föreställningen. Kören är ingen vanlig kör, det är udda taktarter och röstljud. Även DN har skrivit om föreställningen.

    Själv fascinerades jag djupt av musiken då jag satt med under repetitionerna. Det är ingen vanlig musik, det är ingen musikal. Det är något annat, något djup som liksom förankrar historien i platsen. Eftersom Marie Selander har levt med föreställningen i sjutton år tänker jag att det inte kan bli på något annat sätt. Hon måste liksom vuxit ihop med berättelserna, då kan det inte bli annat än äkta.


    Skammen och nöden. Så närvarande och förankrade i varann.

    Produktionen är långt ifrån enbart lokal. Ensemblen kommer från hela Sverige och jag tror att detta måste vara den största kultursatsningen i form av en föreställning som kommunen någonsin haft.

    Annika Olsson ser vi i rollen som Tora och här kan man läsa om övriga medverkande.


    Scenografi och kostym av Anders Wirén och när jag textade honom imorse för att gratulera till ett makalöst snyggt jobb bekräftade han att det har trollats från knäna. Det där med knapp budget vet jag allt om. Men med hjälp av Viadidakt Arbetsmarknad har nyanlända hjälpt till att bygga kulisser och sy kostym med ett fantastiskt fint resultat. Integration när den är som allra bäst.

    När jag plåtade en repetition häromdagen slogs jag över vilken lyckosam scen detta är. Att kulisserna smälter in i befintliga bygnader och djupet är sagolikt.

    Alltså – Katrineholm kommun! Det här visar ju att Lokstallarna är vår stads ultimata plats. Låt nu detta bli en vana. Vi har ju början till Sveriges vackraste utomhusscen.

    Till och med loken får glänsa från sina stall.

    Att scenen vi Lokstallarna ligger mig extra varmt om hjärtat förstår ni säkert. Det är EXAKT såhär jag vill att denna plats ska användas. Ni som läser här vet ju redan mina drömmar för den här platsen, du som inte läst, gör gärna det här!  Och det är ju just här ungdomskulturhuset vi inredde finns!

    Sida vid sida av skateparken, sommarskolan där ungdomar som inte nått vårens mål studerar och där man (inklusive jag) håller på att ställa iordningen inför öppnadet av Turbinen, katrineholms nya teaterscen. Älskar när den dynamiska verkligheten nästan överträffar sig självt.
     
    Även från baksidan är allt som en dröm.

    Den gamla plattan där loken växlade om för hundra år sedan. Nu en utomordentligt smart scen. På ett kick kan stan bli landet och tvärtom.

    Katrineholm och världen, 1 september 1937.

    Där står han, den enda manliga skådespelaren, Mikeal Mårtensson.

    Om man inte håller till här är det kanske svårt att fatta vad jag menar med att den dynamiska verkligheten överträffar sig själv. Men det här stället skulle kunna koka så till den milda grad av kreativitet och ge så mycket ringar på vattnet att de aldrig skulle behöva ta slut.

    Kvinnorna & Staden – musikaliskt berättardrama

    4 – 22 juli Lokstallarna Katrineholm

    Biljetter och spelschema här 

  • SÖRMLAND

    Rabatter och rabatter.


    Hittade ett sådant fint ställe häromdagen. Hittade är att ta i. Egentligen så är det min vän Sarah´s barndomshem.  Från början. Men så såldes hela handelsträdgården och villan, sedan dess har jag inte varit där. Men i fredags var jag ändå i krokarna som är endast tio minuter utanför Katrineholm, i Valla. Och jisses. Som en drömträdgård, Valla Handelsträdgård. Ni vet ju min svaghet för det skeva, det oängsliga och när man blir som inbäddad i mjuk grönska. Om ni vet, så visste ju inte ägarinnan och jag är ju inte den som håller det inom mig. Jag tror att hon lade märke till att hela stället gjorde min dag.

    Dagen började tidigt på en grusplan i närheten. Vi ordnade inför gatufest.

    Lyckliga gatorna  är ett så jäklarns fint intiativ som bland annat är dessa gatufester. Om grunden är att skapa trygghet och gemenskap, taget ur stolthet och engagemang så tänker jag också att det här är vår stans framtid. Om folk går man ur huse och blandar sig lite oväntat sådär, gud vet vad som händer sedan. Åldrar, generationer och olika nationaliteter. Som på ett stort kalas!

    All drakflygning i världen hade fungerat galant en dag som denna. Men blåsten rev och drog i det mesta. Och funderade ut finurliga lösningar om barriärer mot blåst. Å andra sidan är det bästa att möta vinden än tvärtom, att liksom räkna med att den lär göra som den vill.

    Jag sprang efter silhuetter  i vinden då lampan revs itu. Inte kunde jag låta bara ben i klackarskor med rosett försvinna bland molnen. Fast jag tror inte jag fattat förut att silhuetterna var av de tunnaste papper. Det kom som en överraskning, när de flög så lätt.

    Vissa dagar är man mer behov av en sidekick än andra. Fiona kom som en räddande ängel och klarnade upp min vindpinade hjärna.

    Den finaste vi har.

    De andra gatufesterna går av stapeln i slutet av augusti.

    Tillbaka till handelsträdgården. Där körsbären hade tagit över i trädkronorna och man fick korsa bland Rosenskära.

    116 olika sorter av pelargoner. Sticklingar att köpa och just nu en hel massa då det i dagarna är lite mer festival för pelargoner. Även sticklingbytarbord! Ta med din egen och få någon annan med sig hem.

    Gillade att trädgården inte var sådär robotfierad. Ni vet när det trängs 70 000 exakt likadana petunior. Som om de vore klonade.  Här hade man fröblandningar som redan fått den fenomenala hjälpen att växa upp, när sådana som jag mest tänkte på dahliaknölar och med näsan i krasse-fröna. För fåglar, bin och fjärilar. Det är väl därför vi planterar eller hur? Vad gjorde vi utan dem ändå. Vackerheten får man ju på köpet.

    Det är fantastiskt hur snabbt det går att locka dem till sig, insekterna. Visste ni att ungefär en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

    Just den här handelsträdgården verkade ha satsat på sorter som jag inte sett till leda. Egentligen inga konstigheter utan snarare exakt tvärtom.

    Ur kompostjorden blir squashen nästan som en djungel. Med blad som parasoll att skugga sig under om man är katt eller så.

    Bra lera blir snyggkrukor.

    Kanske kröp jag mystiskt i trädgårdsgångarna. Fast det var jag tvungen till. Minns ni att jag vintersådde?! I snön och slasken och glömskan. Då tänkte man ju att det kanske inte blir som mycket av saken. Men vet ni, det blev de skiraste vallmo, måste visa er!

    Vildvin, kaprifol och den saliga blandningen. Väldigt mycket vädd, Höstvädd och Grekisk vädd. Jätteverbena. Solbrud. Zinnia. Sibirisk vallmo. Chokladblomma. Bolltistel. Storklocka. Jätteprästkrage. Smörblommor. Mest perenner. Fast även ett-åriga och gärna sådana som frösår sig själva.  Jag hade en plan. Framför allt om högre, rangliga blommor. Gärna de som närmar sig metern innan hösten tar dem. Vildvinet och kaprifolen fick ersätta humlen som fått flytta mot faluröda väggar. Bredvid vildvinet som jag lirkade fram under husgrunden. Hos grannen.

    När jag kröp där i gruset så tänkte jag på förgängligheten. Så tydligt när de samsas såhär sida vid sida. Jag är inte alldeles säker på vilken som förtrollar mig mest.

    Jag har en plan om en rabatt som blir som en äng med tiden (men allra helst redan om en månad). Fast jag har bara gjort lite på måfå, för jag kommer inte slå den och jag orkade inte läsa på. För man kan ju göra enligt de som vet, fast när allt kommer omkring så kan jag önska mina drömmars äng. Det är en oformlig rabatt som kan sprida sig av egen kraft där gräset alltid har samma färg som en stubbåker. Jag vill att den ska kännas allt annat än som en rabatt, mest som om det råkade visst växa lite här. Jag har planterat jättenära både trapp och spången som löper utmed husväggen. Som en brygga som så småningom blir lite övervuxen. Jag har flyttat växter, delat andra och planterat glesare än annars. Närmaste kanterna har jag sått frön och liksom fasat ut dem i  gräset. Jag tror ni fattar. Och gör ni inte det, så är det inte helt glasklart här heller.  Och såklart var rabatten större än vad jag trodde så eterneller får ta över jorden så småningom.

  • Okategoriserade

    Obloggigt och planteringslåda.

     

    Här sitter man då och försöker smila upp sig på kvällskvisten. Med håret i klängväxten. Att jag inte orkade ta om det hela. Nu kan man ju gå och tänka att det var värst vad hon ska skryta med sin planteringslåda då. Fast okej då, lite mallig råkar man kanske vara ändå. Men till saken hör att när vi fick kratta ut lite nytt grus runt det hela vrålade jag ut från verandafönstret (för det var ju inte jag som krattade) – oh noo nu är det nästan FÖR perfekt! Jag är ju liksom skev och sne och framförallt massor av ogräs i gruset och sorgligt ovattnade blommor. Och så paff så står den där, högst levande blommor och till och med en luktärt som slagit ut. Rosenbönan har nått sitt mål och nått Viggos fönster och fast Liv tycker det ser ut som ett ödehus med blommor på ett snöre så får den absolut vara kvar. Det enda dåliga ser ni inte för det är på andra sidan verandan. Det var krassen som jag tänkte behövde lite näring och dog på fläcken. Och att den där lampan som aldrig lyser när det regnar jämt om hösten och i snö, gör exakt tvärtom om sommaren när den är högst onödig. Den bara lyser. Och lyser. Och jag önskar semester. Det märks nog på det stora hela just nu.

  • Okategoriserade

    Såklart att himlen brinner då jorden kokar.

    Kan vi nu ta och bestämma att vara extra snäll mot sig själv, världen och universum när jorden kokar?! Ikväll brann banne mig himlen och fast barna försäkrade mig om att det bara var solen som gick ner så kände jag att det var först då, vid tiosnåret min hjärna började klarna. Å andra sidan blåste det och stormade på ett nästan läskigt vis och plötsligt. Så vi sprang runt och samlade saker som blåst iväg och sådant vi ville rädda från åsk och regnskuren. Som aldrig kom.

    Hur som helst så tycker jag att jag tappat både orden och bilden  i 2018 års smällheta sommar. Såklart kan jag inte skylla på den men allt går så mycket trögare just nu. Och det här ser ju harmoniskt ut eller hur?

    Fast nä det är det inte.

    Den enda som älskar det är nog Chester. På-riktigt-älskar alltså. Man kan ju alltid gosa in sig i mjukheten.

    Men snäll var det. Det blir ju lätt åt det här hållet.

    Jag har förberett inför morgondagens Lyckliga gatorna  – den första av sommarens tre gatufester här i Katrineholm. Ett sådant härligt och fint initiativ för att öka tryggheten och gemenskapen här i stan. Över alla gränser så att säga.

    Tur att man har sällis. Med hörlurar dock. Man får vara glad för det lilla men inga uttömmande diskussioner där och då. Å andra sidan lyssnar jag extremt mycket på ljudböcker för tillfället. Lyssnade nyligen på Felicia Feldts biografi om hennes uppväxt. Såg även dokumentären om Anna Wahlgren och mina tankar och tyckande går i sär här. Ingenting är någonsin svart eller vitt men jag har fortfarande inte rett ut vad jag ska tycka. Det är förstås inte viktigt i det stora hela vad just jag tycker, men någonstans vill jag landa. Återkommer i frågan. Hur tänker du?

    Egentligen hade jag även en jobbkompis i bikini som vägrade bild.

    Och alla dessa dukar. Snälla om något.
     

  • Okategoriserade

    Onsdag.


    Här får ni min onsdagslista över sådant som gör mig glad:

    • Att bli väckt kl. 7:58 av att telefonen ringer och man inser att mötet man ska på kl. 8:00 är tvärs över gatan. Så man hoppar  i en klänning och springer över.
    • Och först öppnar man jättemånga verandafönster för man inser att morgonen är redan kokhet.
    • Att ha 2-timmarsmöte om viktigheter som innehåller minst 240 sidospår. Roliga dessutom.
    • Att dagens jobb är att sy L Y C K L I G A  G A T O R N A – skyltar och att sitta som ute för att det känns som vi är i Grekland.
    • Att se deppigheten från en lördagsmatch bytas ut till eufori hos ett barn. Att tårarna som skvalade häromdagen bytas ut till en glädjefest. Och nu sydde jag ju som sagt = sa ni att det var VM, EM? Förlåt men det är så illa. Jag springer bara dit och skrålar ikapp om det går åt det hållet. Eller tröstar.

    • Att ha middagsdate med en vän på Katrineholms vackraste ställe.
    • Att inse att alla andra har gått hem fast vi har knappt hunnit halvvägs fyra timmar senare. Så sjukt glad och tacksam att ha sådana vänner att äta middag med när hela långa samtalet är som att spara på.
    • Att ha sällis hemåt i en sommarnatt när den är helt ljust och så varmt att inte ens en kofta behövs.
    • Att säga hejdå och ha en bra sommar – vi ses i augusti! och inse innan man klivit innanför huset att vi ska ju ses imorrn.
    • Att mötas av Chester som beter sig som man varit bortrest i hundra år.
    • Att häfta upp ett myggfönster klockan 23:30 (jag vet, inte snyggt men såå bra). Jag klarar inte ett myggbett till.

    • Att tänka tillbaka på kvällen innan då den var extremt ljus och man kunde plocka ett litet fång av blommor att placera ut på nattygsborden.
    • Att säkert var den lilla buketten med finaste rosen och dahlian som en medicinkur för Nomi som igår var sjuk, men vaknade ganska frisk.
    • Att hon älskade dahlian mest, för det gör jag med.
  • OUR WEEKEND DIARY,  SÖRMLAND

    Midsommar 2018.


    Nu får ni en midsommarrapport i efterhand. Är det som julafton tänkte jag, att man liksom inte vill hänga sig kvar i helgstämningen några dagar efter? Men sedan bestämde jag att det ju faktiskt är helt olika typer av aftnar så här är vår midsommar. Lade beslag på minikort av folkdräkter för ett tag sedan. Ni vet väl att jag önskar mig en?

    Exakt när jag skulle skriva på instagram, att vad är väl lite regn i det stora hela? Eller det öste närmast ner. Exakt då, sprack en liten strimma av solsken genom kolsvarta moln.

    Björkstammar, så hemmablind man blir.

    Backen där jag fotograferade mina barn för Zara

    Dalarna, Mora.

    Jag vill inte påstå att vädret visade sig från en sin somrigaste sida men till hembygdsgården gick vi.

    Och jag suktade mer än någonsin efter en egen folkdräkt.

    Dalarna, Floda.

    Det kämpades med midsommarstången. Det här är mitt favoritinlägg från samma ställe. Kolla så mycket blommor det var i kransarna då? Kanske hade de blommat över nu 2018.

    Generations-violinister.

    Vår hund är som en bebis. Eller vissa tror uppenbarligen det. Igår åt han upp sådär 15 bondkakor och imorse drog han en djup suck över torrfoder-frukosten.

    Säkert inte från igår, den dräkten.

    Halland.

    Jag frågar alltid vilka som vill ha krans. Charlie och Viggo avböjde tyvärr men dansen satt som en smäck.

    Tror dock att min syster Petra körde en fin pepp men det roliga var att så här länge har de aldrig dansat.

    Men även det roliga har ett slut.

    Eller vissa slog till på ett vinstregn istället. Kaffe, makaroner, mariekex och en nalle puh ändå.

    När vi flyttade till vårt hus tyckte jag de faluröda staketen och boden kändes sådär. Lite medeltid, som Liv uttrycker det. Nu älskar jag det och tycker att det är otroligt fint mot grönt och växtlighet.

    Minuten innan han nosade på elstängslet. Och i sin förvåning rusade rätt in i fårhagen.

    Det tog ett tag innan han slappnade av. Förstår man ju.

    Blekinge.

    Fårhagen.


    Ärligt talat vet jag inte vad Nomi har för midsommarstass på sig?! Det gick undan i ombytena kan jag lova. Klädd för fårhagen kanske.

    Dalarna.

    Själv var jag helt klart en folkdräkts-wannabee.


    Livräddarhundarna.

    Det ska övas i tid.

    Västmanland.
      
    Såklart att vi tävlade i femkamp.

    Pappa kastar stövel och jag fick inte ihop tekniken.

    Varför blir alltid midsommar extra kylslagen. Ska man kanske ändra datum på den?

    Värmland.

    Om jag var sjukt dålig på stövelkast så var jag desto bättre på att riva tidningsblad i hela stycken. Charlie med.

    Gillar lekar som stannar tiden.

    Andas, koncentration. Till och med ett skratt kan få tändstickan att flyga.

    Plutten. Det är mycket nu. Med fyra ungar plus kompisar som röjer runt i ett sommarlov. Alla våra dörrar är öppna och han springer och ut och in och är med precis överallt. Igår var han hund , såklart, i mamma, mamma, barn-leken. Som slutade i katastrof och död och barnhem. Är oklart vad som hände med hunden.

    Var ju bara tvungen att hänga dem i solnedgången.

    Då minsann, när det var så dags att gå ner.

    Östergötland.

    Då mojnade också vinden och kanotförbudet efter näckrospaddlingen kunde släppas på.

    Dagen efter sade Nomi något om att hon skulle börja med fiske. Lite oklart om det var sportfiske, flugfiske eller havsfiske? Men hon fick napp och fick feeling.

    Dalarna, Leksand.

    Ska man ut och ro får man absolut ösa också.

    Överfull båt.

    Perfekt till vans-strumporna.

    Småland.

    Vad är väl en roddtur med chips, läsk och högtalare om inte alldeles, alldeles underbar.