Obloggigt och planteringslåda.

 

Här sitter man då och försöker smila upp sig på kvällskvisten. Med håret i klängväxten. Att jag inte orkade ta om det hela. Nu kan man ju gå och tänka att det var värst vad hon ska skryta med sin planteringslåda då. Fast okej då, lite mallig råkar man kanske vara ändå. Men till saken hör att när vi fick kratta ut lite nytt grus runt det hela vrålade jag ut från verandafönstret (för det var ju inte jag som krattade) – oh noo nu är det nästan FÖR perfekt! Jag är ju liksom skev och sne och framförallt massor av ogräs i gruset och sorgligt ovattnade blommor. Och så paff så står den där, högst levande blommor och till och med en luktärt som slagit ut. Rosenbönan har nått sitt mål och nått Viggos fönster och fast Liv tycker det ser ut som ett ödehus med blommor på ett snöre så får den absolut vara kvar. Det enda dåliga ser ni inte för det är på andra sidan verandan. Det var krassen som jag tänkte behövde lite näring och dog på fläcken. Och att den där lampan som aldrig lyser när det regnar jämt om hösten och i snö, gör exakt tvärtom om sommaren när den är högst onödig. Den bara lyser. Och lyser. Och jag önskar semester. Det märks nog på det stora hela just nu.