Rabatter och rabatter.

Hittade ett sådant fint ställe häromdagen. Hittade är att ta i. Egentligen så är det min vän Sarah´s barndomshem.  Från början. Men så såldes hela handelsträdgården och villan, sedan dess har jag inte varit där. Men i fredags var jag ändå i krokarna som är endast tio minuter utanför Katrineholm, i Valla. Och jisses. Som en drömträdgård, Valla Handelsträdgård. Ni vet ju min svaghet för det skeva, det oängsliga och när man blir som inbäddad i mjuk grönska. Om ni vet, så visste ju inte ägarinnan och jag är ju inte den som håller det inom mig. Jag tror att hon lade märke till att hela stället gjorde min dag.

Dagen började tidigt på en grusplan i närheten. Vi ordnade inför gatufest.

Lyckliga gatorna  är ett så jäklarns fint intiativ som bland annat är dessa gatufester. Om grunden är att skapa trygghet och gemenskap, taget ur stolthet och engagemang så tänker jag också att det här är vår stans framtid. Om folk går man ur huse och blandar sig lite oväntat sådär, gud vet vad som händer sedan. Åldrar, generationer och olika nationaliteter. Som på ett stort kalas!

All drakflygning i världen hade fungerat galant en dag som denna. Men blåsten rev och drog i det mesta. Och funderade ut finurliga lösningar om barriärer mot blåst. Å andra sidan är det bästa att möta vinden än tvärtom, att liksom räkna med att den lär göra som den vill.

Jag sprang efter silhuetter  i vinden då lampan revs itu. Inte kunde jag låta bara ben i klackarskor med rosett försvinna bland molnen. Fast jag tror inte jag fattat förut att silhuetterna var av de tunnaste papper. Det kom som en överraskning, när de flög så lätt.

Vissa dagar är man mer behov av en sidekick än andra. Fiona kom som en räddande ängel och klarnade upp min vindpinade hjärna.

Den finaste vi har.

De andra gatufesterna går av stapeln i slutet av augusti.

Tillbaka till handelsträdgården. Där körsbären hade tagit över i trädkronorna och man fick korsa bland Rosenskära.

116 olika sorter av pelargoner. Sticklingar att köpa och just nu en hel massa då det i dagarna är lite mer festival för pelargoner. Även sticklingbytarbord! Ta med din egen och få någon annan med sig hem.

Gillade att trädgården inte var sådär robotfierad. Ni vet när det trängs 70 000 exakt likadana petunior. Som om de vore klonade.  Här hade man fröblandningar som redan fått den fenomenala hjälpen att växa upp, när sådana som jag mest tänkte på dahliaknölar och med näsan i krasse-fröna. För fåglar, bin och fjärilar. Det är väl därför vi planterar eller hur? Vad gjorde vi utan dem ändå. Vackerheten får man ju på köpet.

Det är fantastiskt hur snabbt det går att locka dem till sig, insekterna. Visste ni att ungefär en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Just den här handelsträdgården verkade ha satsat på sorter som jag inte sett till leda. Egentligen inga konstigheter utan snarare exakt tvärtom.

Ur kompostjorden blir squashen nästan som en djungel. Med blad som parasoll att skugga sig under om man är katt eller så.

Bra lera blir snyggkrukor.

Kanske kröp jag mystiskt i trädgårdsgångarna. Fast det var jag tvungen till. Minns ni att jag vintersådde?! I snön och slasken och glömskan. Då tänkte man ju att det kanske inte blir som mycket av saken. Men vet ni, det blev de skiraste vallmo, måste visa er!

Vildvin, kaprifol och den saliga blandningen. Väldigt mycket vädd, Höstvädd och Grekisk vädd. Jätteverbena. Solbrud. Zinnia. Sibirisk vallmo. Chokladblomma. Bolltistel. Storklocka. Jätteprästkrage. Smörblommor. Mest perenner. Fast även ett-åriga och gärna sådana som frösår sig själva.  Jag hade en plan. Framför allt om högre, rangliga blommor. Gärna de som närmar sig metern innan hösten tar dem. Vildvinet och kaprifolen fick ersätta humlen som fått flytta mot faluröda väggar. Bredvid vildvinet som jag lirkade fram under husgrunden. Hos grannen.

När jag kröp där i gruset så tänkte jag på förgängligheten. Så tydligt när de samsas såhär sida vid sida. Jag är inte alldeles säker på vilken som förtrollar mig mest.

Jag har en plan om en rabatt som blir som en äng med tiden (men allra helst redan om en månad). Fast jag har bara gjort lite på måfå, för jag kommer inte slå den och jag orkade inte läsa på. För man kan ju göra enligt de som vet, fast när allt kommer omkring så kan jag önska mina drömmars äng. Det är en oformlig rabatt som kan sprida sig av egen kraft där gräset alltid har samma färg som en stubbåker. Jag vill att den ska kännas allt annat än som en rabatt, mest som om det råkade visst växa lite här. Jag har planterat jättenära både trapp och spången som löper utmed husväggen. Som en brygga som så småningom blir lite övervuxen. Jag har flyttat växter, delat andra och planterat glesare än annars. Närmaste kanterna har jag sått frön och liksom fasat ut dem i  gräset. Jag tror ni fattar. Och gör ni inte det, så är det inte helt glasklart här heller.  Och såklart var rabatten större än vad jag trodde så eterneller får ta över jorden så småningom.