-
Hidden Places workshop på Julita Gård!!!!
Whoop, whoop! ÄNTLIGEN släpper vi registreringen inför höstens Hidden Places Workshop! Jag är mäkta stolt att göra detta med Matilda & Nathalie / Babes in Boyland ännu en gång och måste nypa mig i armen en och två gånger om att vi har Nordiska Museet med på tåget! Ni anar inte vilka skatter de låter oss smyga in i!
Jag älskade vår förra workshop. Inte minst för alla underbara människor och energin som nästan gick att ta på. Så mycket kreativitet och bara härligt på ett och samma ställe.
Registreringen öppnar alltså idag och här hittar du all info du kan behöva.
Lite såhär står det:
Vi har en förkärlek för det otillrättalagda och lite skeva, det som kanske har varit glömt eller gömt i många år. Vi vill blåsa liv i insomnade hus och ödeplatser, fylla dem med liv och kreativitet för en stund. Under åren vi jobbat med bild, fotografi och styling har vi samlat på oss en mängd sådana platser, som vi nu valt att dela med oss utav.
Det är något visst med att få lov att stiga över tröskeln till platser som glömts under åren. Som om man vore på hemligt besök. Man vet ju inte alltid vad man ska hitta eller hur man ska känna. Vi är övertygade om att det också gör något med kreativiteten och känslan i skapandet. Ljuset vandrar på ett alldeles särskilt sätt, kanske är ljuden helt annorlunda mot vad du är van vid. Eftersom tiden oftast stått still så faller skuggor och ljusglimtar på samma vis, nu som då. Med respekt till husen och platserna vill vi fylla dem med liv. Med samtal, möten, kreativitet och små sköna ting.
Och jaa så var det nyp mig i armen på att vi tillsammans med Nordiska Museet har planerat detta. Därför får vi den fantastiska möjligheten att känna oss som hemma på magiska Julita Gård, beläget mitt i den sörmländska myllan. Sova i flyglarna till stora huset, få ströva runt och kika in där man vanligtvis inte får vara.
Möjlighet att få bygga lite extra drömska världar i ställen som detta.Där allt ser ut lite som på låtsats, fast det i själva verket är alldeles riktigt.Alltså.
Exklusivt för denna workshop på Julita gård blir en Hands-on workshop att skapa blommor, utav papper, i storformat. Fast lite sensommaraktiga. Inte blåsippor då. För mig är detta den typ av rekvisita som sätter den där magiska stämningen i bilder och inom scenografi. De är ju i allra högsta grad på riktigt men känslan blir mer åt sagan.
Jag känner mig så pepp och längtar redan till september. Att ge tips och råd om blomstertillverkning känns riktigt bra i magen. Workshopen kommer starta med vårt absolut säkraste kort att sätta igång samtal, dela historier och väva ihop tankar och drömmar. En sensommarmiddag då det börjar skymma. Vi tror så mycket på att ses kring det dukade bordet och vad vet vad som kan komma ur det. Extra fint middagen kommer vara signerad Tommy Myllemäki. Vi vet också att det fanns en tid för nästan 100 år sedan då Julita gård fullkomligt kryllade av umgänge, tillställningar och fest. Kanske tänkte Artur Bäckström exakt som vi där , att möten mellan människor är bland det bästa vi har.
Som sagt mer finns att läsa här!
-
Sommaren som gått till historien som den mest fulltankade.
Vaknade till spöregn i tidig Paris-morgon. Blixtar och dunder är något alldeles särskilt om man slår upp ögonen i en lägenhet på Rue Oberkampf. Lite filmiskt sådär. Jag har jobbat första dagen här. Kanske var det lugnaste valet då de andra hängde i kvarteret. Chester vilade på stenen intill den öppna spisen, jag skrev och skrev. Svarade då och då på mess ifrån Liv & Viggo som verkade en aning förvirrade stundtals. Gator hette Ravioli, telefoner med 1 % och hur i hela friden skulle de hitta hem. Men lyckligtvis så gick allt vägen. Precis innan stängningsdax sprang jag bort med tjejerna till Merci, bara för att få rensa hjärnan lite.
I ärlighetens namn var jag tveksam till Merci denna gång, kunde de verkligen ha hållt ställningen? Hade butiken blivit uttjatad och mainstream, såhär på ett par år. Nästan på en sekund insåg jag att detta fortfarande måste vara en av de allra mest inspirerande butikerna. Inte just för att jag kommer shoppa järnet där men det är så väldigt härligt på extremt många sätt. Påtal om inspiration, den här sommaren har varit den mest fullsmackade hittils på väldigt länge. Allra mest för alla fantastiska människor som korsat vår väg men rent visuellt är jag så fulltankad. Smockfull. Min hjärna har en overloaded de luxe som aldrig tidigare. Om jag förvaltar detta väl kommer jag ha inspiration för tid och evighet. Självklart ska jag dela med mig av bilder och ord tids nog men en snabb titt. Det roliga är att så väldigt mycket semester har jag inte haft men så här mycket härligheter har som sagt inte kommit i min väg på väldigt, väldigt länge.
Som familjens Mc Allisters stuga i Dalarna. Och jag kan inte nog påminna om att följa Isabelle på instagram, maken till äventyr får man leta efter. Det allra bästa på instagram just nu.
Stoppet i Lilla Hyttnäs och Sundborn. Som att hitta hem på något vis.
Familjen Strenghielm´s hus på Dalarö. Raka motsatsen i färgval som hos Isabelle men så många liknande tankar om hållbarhet och remake.
Dalarö sen då! Vilka hus.
Att jag hade ett så himla utmanande uppdrag under juli var lika dränerande som pepp när allt landade till sist.
Österlen, barnen och hästarna.
Talldungen som jag aldrig får nog av.
Familjens nya kärlek, The Norrmans.
Och av en slump hamna i ett ombyggt garage med två våningar och takterass i Amsterdam Noord.
Att överraskad inse att vi råkade hamna i bland de absolut coolaste områden jag någonsin besökt.
NDSM, maken till ställe alltså.
Det allra bästa är att inspirationen grundar sig nästintill uteslutande (bortsett från merci då som ju trots sin absolut helrätta inramning är en affär) i hållbarhetstänk, remake till det yttersta och gräva där man står. Helt fantastiskt och rätt. Och evighetssamtal om allt detta. Exakt vad jag behövde. Tack alla inblandade. -
Men jisses, var har vi hamnat?! I ett omgjort garage minsann.
De mest oplanerade semestrar må vara de bästa om man fixar att simma lugnt vill säga. För det kan ju verkligen vara så att allt går käpprätt åt skogen. Allra helst med fyra barn och hund i släptåg. Men jag tar i trä och säger att än så länge har det gått alldeles förträffligt. Vi lämnade rena rama lyckokastet till tur. Med varma hjärtan över all härlighet och som nyfunna vänner likväl som vi alltid känt varann, till en evighet på autobahn. Och sent om sider sladdade vi runt tio in i detta och hämtpizza. På återseende från Amsterdam! -
Vår typ av semester. Åtminstone såhär långt.
Om än den här veckan på landet var högst planerad så kan jag inte skryta med det i fortsättningen. Den här veckan var bestämd sedan förra sommaren. DET är första gången i världshistorien det har hänt och måste nog credda min syster för den framförhållningen. Men om än det var spikat så är resten av vår semester så pass oplanerad att det ska verkligen bli ett supercheck på att bila med fyra barn och hund utan att ens kollat datumen då vi har lägenheten i Paris. Det blev en skön överraskning att glappet mellan Österlen och Paris var fler nätter än jag trodde. Jag håller er uppdaterad hoppas jag. Om hur det går. Den här veckan har varit lugnet själv bland äppelodlingarna och mitt i myllan på Österlen. Och precis som förra året har det inte blivit många turer från huset. Helt perfekt ändå. Jag har fått en massa frågor om var vi befinner oss. Vi är alltså på Pomonadalen en ekologiskt lantbruk, ett stenkast från Mandelmanns. Kika gärna under min kategori Österlen så hittar du en massa från förra sommaren. Det är faktiskt rätt mycket som är sig likt.
Att hänga runt bland hästar, katter, höns och hundar är kanske allt man kan behöva.
Och som extra fin bonus en nyfunnen vän. Eller inte direkt ny, de träffades ju förra sommaren då Rita var modigaste flickan i världen och hon och hästen Liv tog våra ungar med storm. Men den här veckan hängde de oavbrutet ända tills hon for till Göteborg.
Chester är tillbaka till stället där han föddes och trivs som bara den. Strövar runt och är lite utav kungen på stället ser det ut som. Ända tills han får en elkyss av staketet eller blir jagad av en katt. Då är han inte så tuff som han kanske önskar. Inte alls faktiskt. Vår hundutmaning denna vecka har varit att syrrans hund Iris löper och Chester är okastrerad, så vi har varit tvungna att skilja dem åt. Än så länge har det gått hur bra som helst och inget ylande nattetid trots att de bott i samma lilla hus.
Fälten, himlarna och backarna är magiska.
Hade vi inte sagt nej hade de sovit i hästtransporten.
En av kvällarna åt vi middag på Talldungen. Finaste. Jag skrev om stället här och jag rekommenderar det allra varmast. Det var ju också där vi landade den där natten påväg mot strandjobb. Och dagen innan världens största hemlighet avslöjades.
Älskar Talldungen. Det inspirerar mig på samma sätt som Sundborn fast 2018.
Jodå, de kunde slappa under mattan bägge två.
Vongole.
Liv i spenaten.
Tycker så mycket om hur man inrett här. Alla vackra små sommarbuketter gör ju sitt till. Och överallt är där växter och små sticklingar.
Vi fem hade tagit en spisameny, de andra förrätt och varmrätt för att hinna så fort som möjligt till Rita som bor uppe i backen.
När mörket lade sig över Brösarps backar tog vi efterrätten på gården. Kristo sa att han ska göra exakt såhär med ljusslingor hemma till hösten.
Klängerväxter. Undrar just hur det går för kaprifolen där hemma.
Minuterna innan det tårdrypande farvälet. Nomi grät hela vägen från Brösarp ” åhhhh när man ÄNTLIGEN träffar någon som är exakt som en själv…”
Vi har ätit frukost på Byvägen 35.
De här möblerna var så fina. Nu ser ni och för sig mest min man men jag måste luska ut varifrån de kommer.
Wi-fi.
När jag insåg att vi skulle vara hemifrån i 3 veckor tänkte jag att blommorna kommer jag sakna. Jag har sagt till mamma att plocka allt hon kan.
Notera att Byvägen har öppet torsdag – söndag, så man lyckas pricka in. Pizzorna om söndagar ska vara magiska.
Hemmafika inhandlat.
Ett stopp vid Salto Mortale är ett Österlen-måste.
Och grönsaker vid Orelund.
Jag har jobbat lite också. Men när det är sådana här jobb står man liksom ut trots semestern. Vi skulle fota mode för Numero 74 och Svea assade.
Hon var en grym assistent och höll koll på allt från chips till pepsi med lime.
Vi behövde stubbåker och runt Vitaby fast det gott om dem.
Sun flower dress behövde ett par vägkantssolrosor.
Plåtningar av det här slaget är magiskt. Tiden står still men solen förändrar ljuset mest hela tiden.
Alla fick feeling.
Chilla i solnedgången, sämre kan man ha det.
Har du någon gång dansat på stubbåker? Det ska kännas lite som spik sägs det.
Tur att Svea kom till undsättning.
Den här sommaren. Har man någonsin varit med om liknande?
Klara och så nöjda.
Barfota alla dar.
Hemma reds det när solen nästan försvunnit. Det fick bli en lugn vecka för hästarna i värmen.
Det där med naturen och gulliga katten som leker med en halvdöd, pipnande mus kan bli i mastigaste laget även för en 15-åring.
Bästa vänner sida vid sida. För att sekunden efter jaga järnet med en segrande katt. Chester lommade iväg med svansen mellan bena.
Vi fotograferade ett kommande samarbete.
Det här barnet alltså, lär mig allt om att hästar inte är farliga. Minns ni förra sommaren, när jag hade undanflykter för att rida precis hela tiden. Men så visade det sig att Thilde är en sådan stjärna även för oss hästrädda.
Inget konstigt alls. Och jaaa, SÅKLART har hon hjälm i alla andra lägen.
Barfota i hästhagen, det är sådant man är.
Här letas det egna hästar. Hon är fast besluten att spara själv nu. Inte en enda hästönskning har ju slagit in, så nu är det dags att ta saken i egna händer.
Det finns glass och så finns det glass.
Vi konstaterade att det här var den godaste glassen vi ätit. Frusen glädje i Örum.
Eftersom vi bara hamnat här hade jag noll koll var vi var någonstans. Men jag var ju såklart tvungen att kika runt.
Miljöerna var så otroligt fina. Här var restaurangen med vedugnsbakade pizzor.
Nästan sakralt.
Det är alltid härligt att bli överraskad. Nu för tiden känns det som man vet det mesta innan.
Men det visade sig att detta är Örum 119, en litet gårdshotell på slätten. Som sagt, en magisk liten pärla. Vi åt ju bara varsin glass men jag skulle inte ha något alls emot att hänga här ett par nätter. Kolla in deras hemsida.
Växthusinspon är alltid närvarande. Gillade säckväven som draperades under taket och flisorna som golv. Och jisses krukorna, så fantastiska!
Alla växthus borde kanske sluta såhär. I en öppning mot evigheten liksom.
En jättefin trädgårdsbutik fanns där med. Önskade allt och därmed också en ny stil när jag påtar i trädgården men well ett annat år.
Plåtningskväll igen.
Ända till solen försvann.
En natt kvar på landet. Åtminstone den svenska landsbygden. Imorgon landar vi på ett ställe där vi lyckligtvis prickade in en högst otrolig avbokning! Ses imorgon så får ni se var!
-
Österlen.
Så hamnade vi ännu en gång i lugnet självt. Pomonadalen. Man hör ju redan på namnet. Stället på jorden. Och igen kommer säkerligen noll Österlen-tips, shoppingställen, loppisfynd och super-guider då vi förmodligen inte kommer längre än till hästhagarna och äppelodlingen.
Och till havet. Helst trycker vi ihop oss så många vi kan på fyrhjulingen med Chester i korgen. Med vind i öronen.
Vissa i sällskapet lever den absoluta drömmen. Med äppelkvist som i piska.
Och sina egna turridningar.
Rita, tjejen från förra sommaren som tog tag i manen och drog sig upp på hästen. Och galopperade jättejättefort. Barbacka. Äntligen får de ses igen.
Såklart man blir inspirerad!
Och den hästrädda mamman har hjärtat i halsgropen och fattar absolut ingenting. Ohhh, nooo, åhhh och hjälp går det inte lite väl snabbt?
Huset är fullt minst sagt. Myset. -
Inlägget från i torsdags och tjingeling för semester!
Det här inlägget skulle kunna heta jag och mitt team eller jag vet att man inte ska klaga men jag orkar inte så varmt det är. Fast efter jag påbörjade det här inlägget har det minsann regnat men istället antagit tropiskt klimat. Och det skulle också kunna heta inlägget som aldrig blir färdigt. Jag började i torsdags och nu är det söndagsmorgon. Klockan är 7.30 och det är dags att börja packa för semester tills sisådär 20 augusti! Åtminstone borta på annan ort. . För att landa foajén innan avfärd önskade jag hela tunga artilleriet för att landa detta innan semester. Som tungt i tre personer. Tre bra. Kristo såklart, fick ta sin första semestervecka och snickra järnet.
Min pappa. Jag tror jag sade 200 gånger under ett par dagar att kanske borde du ge dig nu och åka hem. Men nepp. Och mamma levererade köttfärslimpa och morotsbiffar till ungar och kompisar. Och strök en hel väska med kläder inför jobb som ska avklaras på resande fot. Alltid mina vardagshjältar.
Och jag då. Bortsmält och typ en alldeles otippad magtröja?!!! Till saken hör att i den lokalen jag befinner mig i finns ingen ventilation som det gör i alla de andra lokalerna, för den har lagt av. Igår och idag och säkerligen 10 ventilations-män passerat och stängt in sig i ventilationsrummet för att felsöka men nix ingen söktur där inte. Förrän senare på eftermiddagen idag så det berättade att nuså, fixat! Det var bara det att vad exakt vad som var fixat kan jag inte för mitt liv förstå. Luften kokade och stod fortfarande helt still. Och igen. Löjligt barnsligt att klaga på sådana petitesser men lite ”sur som en liten unge” – fasoner slänger jag mig med.
Det absolut smartaste draget var ändå att bygga elementskydd! Med rotting. Återkommer med beskrivning på saken. Jag har ju haft ett sjå att tvätta bort lite av den typiskt offentliga lokal-känslan där myset lyser med total frånvaro. Därför var elementskydd så värt.
Puss och frid och fröjd är det aldrig när vi jobbar ihop. Och i tusen graders värme är vi inte direkt den bästa versionen av oss själva. Men det är sedan gammalt och vi vet att det svänger som livet självt. Vem vore vi om inte tålamodet sviktade? Om vi bet ihop och kokade samman inombords?
Det är just detta som är lite av en utmaning. Det måste finnas utrymningsplan, hjärtstartare och brandsläckare synligt som solen. Det är liksom bara att gilla läget. Allt annat är ett sämre val utifall olyckan är framme. Den bästa funktionen är knappen till ventilationen om ett tåg börjar brinna på spåret och läcker ut gift. På en sekund ska inluften strypas.
Här tyckte jag att jag var nästan klar. Textade en kompis för att visa. Insåg sen att det var en jäkla röra. Haha! Så oklart.
Utrymningsplanen har aldrig fått en finare inramning om jag får säga det själv. Det är lite ironisk med just utrymningsplaner. Här finns verkligen bara en väg ut, inte så mycket plan för det liksom.
Gröna sammetsgardiner gjorde verkligen så mycket här. Och i sista sekunden innan gårdagens födelsedagsmiddag gjorde jag en sista grej som jag inte alls hade tid med. Men ni vet när man känner i magen att det kommer vara så värt det. Och jaa. Efter det var jag typ nöjd.
Biltema-påsen på styret. Får någon känsla av matlådan i kassen här. Ni vet en sådan där rostfri.
Kuddar som godis.
Och nu ska jag packa ihop den här familjen och en del viktigheter i jobb som får följa med på tur. Sedan sladdar jag in på Turbinen och tar några bilder på hur det hela blev sånär på kristallkronorna som kommer upp i veckan. Wish me luck i packningssvängen. Känner alltid att jag har stenkoll men fyra barn och hund kanske inte alltid är lättpackat. Eller jo, det är det visst det! Jag ska sikta in mig på det viktigaste, passen må möjligen vara högst på den listan. Resten löser sig. Det gör det alltid. Tjingeling, vi ses i Skåne! -
Sådant man har skrapat ihop på sistone.
Jag tycker vi kikar på vad jag lyckats skrapa ihop såhär långt till foajén invid teaterscenen Turbinen. Som ni ser så är allt splittnytt, inte en repa, inte ett märke. Och om känslan ska bli mer åt det insuttna hållet så har jag mest letat vintage men kommer också ta dit lite sammetsprylar som behövs för att mjuka upp. Som jag skrev igår finns många regler när det kommer till kommunala lokaler. Det är bara att ta det till sig, å andra sidan ger mig aldrig innan jag dubbelkollat. Ofta finns det tricks som man liksom får föreslå själv, de kommer inte till en så att säga.
Jag har finkammat den del av lokstallarna som jag ordnade tidigare fast som nu av olika skäl används som tillfälligt förråd. Såklart man fångar upp små bord, böcker, palmen och Kronblom.
Tanken har hela tiden varit att finna saker som skulle fungera som vilken skön rekvisita som helst. Och med några år på nacken, helt enkelt för det är sådana saker som vi oftast inte är vana att ha hemma.
Tur att järnpelarna från Bergsunds mekaniska verkstad, står där de står. och att man aldrig får nog av höga hattar.
Från Luleå till Älvsbyn. Dessa koffertar är små resegarderober!
Det här bordet tänkte jag först behålla själv. Älskar de gula rosorna under glaset.
En piedestal värdig för en teaterfoajé. Tung är den också. Tveksam från början men den passade perfekt här.
Gamla teaterprogram är alltid skattvarning på.
En valborgsmässoafton 1952 gick någon på Folkan. Och en annan firade med en festföreställning på Kungliga teatern på sin 60-årsdag 1928.
Lätt att hamna i lusläsning på dessa. Allt från finreklam och NK till de skeva annonserna med männen i fåtölj med pipan och kvinnorna med dammvippa och förkläde. Urk.
Kristallkronorna ska samlas i grupp.
Och äntligen fick jag en anledning att köpa denna magiska tapetserarsoffa av Helena. Det fällbara pelarbordet köpte jag hos Marielund i Vingåker. Och biostolarna på Blocket.
Sedan har jag hängt på Möbelmagasinet vareviga dag i flera veckor. Jag är ju dessutom lite byt-benägen just nu vilket innebär att jag kånkar skåp och allt för att sedan ändra mig för ny plan. Imorse drog jag dit min pappa för ett målarprojekt. ”Ska du verkligen måla dem?” frågade pappa. ”Nääää”, svarade jag. Så han fick åka hem igen. Det är oklart nu vill jag lova.
Den här soffan är en våt dröm. Allt från tyget, fransarna och hjulen.
Och jättetofsarna!
Också ett sådant fantastiskt hantverk.
Prismor förtrollar den bästa.
Kan detta vara Sveriges snyggaste förråd? Alltså. Det ligger för nära spåret för offentlig verksamhet, därav föll lotten på förråd. Men alltså, jag kan ta det. Inga problem på den punkten, sa hon, utan att tänka det minsta på skenande tåg. -
Svepet.
Jag har hela kameran full med bilder från den senaste dagarnas lilla roadtrip. Kanske var det ett teståk om vi pallar ner till Paris?? Helt klart var det en alldeles perfekt liten tur om ser till själva målet i alla fall. Sedan kan jag väl inte påstå att de fyra ungarna var som filbunkar därbak i bilen. Till sist bestämde vi oss för ett rullande schema då alla ville sitta fram eller i mitten. Jag tror jag kö hela vägen till Paris, helt klart lugnast. Nu kom jag hem alldeles för sent för att ta mig an bilderna i min kamera så bara ett snabbt hej och några bilder från mobilen och senaste dagarnas instagram! Gissa stugan längst bort på vägen i Dalaskogen?
Jag jobbar fortfarande. Sista skälvande veckan innan semester ska jag färdigställa en foajé intill vår nya teaterscen här i katrineholm. Ärligt talat, vintage i all ära men när man absolut inte springer på det man söker blir det en högst knivig situation. Men trots att det hela ser lite oklart ut tror jag att jag lyckas med ihopskrapandet. Planen är som en inrökt, dammig och skev historia med säkert 100 år på nacken. Inte helt lätt i en nyrenoverad lokal med kommunens alla föreskrifter och säkerhetsregler för det offentliga rummet. Som alltid gör dig påmind på det mest synliga sättet och mitt på väggen.
Huset med blundande ögon i morgonkvisten är ju såklart supersköna familjen Mc Allisters! Fy fasiken vad fint det var att ramla in deras torp i Dalarna! Alla, inklusive Chester trivdes som fiskar i vatten och det är så jäkla fint när allt bara klaffar som det aldrig funnits något annat.
Och Dalarna. Så märklig känsla i magen att inte se över Siljan för röken som spridit sig med vinden. En morgon trodde jag bara ängar och åkrar hade en slöja av dimma och att det var någon som eldade i en öppen spis (SÅKLART inte) förrän Isabelle upplyste mig. Brandrök med vinden, när skogen brinner. Nästintill svårt att ta in när världen ser ut så här.
I detta härbre vaknade jag, i en säkert 200 år gammal utdragssoffa till hästgnägget. Som sagt, det kommer fler bilder. Så länge kan ni kika hos Isabelle, ni följer väl henne!? Vet nog ingen så outsinlig källa till inspiration, på alla plan.
Och måste redan nu ge ett sommartips – Isabelle och Eva Röse har en podd ihop och den är fantastisk. Ganska så nystartat men så intressant, kul, klok och viktig. Ska ge er en djuplodande recension men jag som annars gått och blivit mycket kräsen i podd-djungeln tycker deras podd är knivskarp, spot on och grymt ärlig. Lyssna!
Innan vi lämnade Dalarna var vi ju bara tvungna att svänga förbi Sundborn. Jag hade fjärilar i magen av upphetsning och barna var raka motsatsen. Vem sade du?? Carl?? Vem Carl Larsson??? Men japp, då var det bekräftat. Helt säkert att jag levt här förut, möjligtvis som piga men ändå, utbrast jag nu när Kristo och jag skulle gå på visningen av huset. Alla tittade på mig som de trodde jag var galen. När jag gick trädgårdsvisningen och guiden sade att jag liknade Karin där jag stod utmed rabatten vid ån visste galenskapen inga gränser. Jaaaa, gärna, ropade jag. Högt och typ malligt. Mycket ska man häva ur sig innan öronen trillar av. Fast det var väl magkänslan som kom över mig.
Framåt lördagkvällen sladdade vi in hos nästa härliga familj, hemma hos Mari. Alltså, de här dagarna. Så sjukt mysigt att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Min hjärna håller på att koka över av all härlighet. Så från härbre i skogen till lillstuga i skärgården. Egentligen räcker det såhär i sommar, jag är typ nöjd.
Och i rabatten har dahliorna vuxit om barna. Den här är ju helt otroligt. Från en torr liten knöl liksom. -
Sandal-köp.
Jag köpte ett par nya sandaler idag. Efter en ytterst långdragen och svettig resa till Hallsberg för att förnya pass till Nomi & Charlie. Intressant att hela länet ska fara dit om man nu inte visste om att man behövde pass i förtid. Typ i januari. Jag var så pass matt att jag till och med blandade ihop deras personnummer. När jag skulle korrläsa det hela på skärmen och på ”heder & samvete” (älskar det ytterst korrekta i språket) bedyra att det var Nomi Elisabeth Vusir på bilden var jag ju tvungen att erkänna att det var Charlie. Jag tror pass-killen var minst lika seg i hjärnan för han utbrast OJ, det har aldrig hänt tidigare, jag vet inte alls hur vi gör nu! Var det samma siffror i början sa du?!! Jag tänkte att eftersom det är väldigt hederligt och samvetsfullt det där med pass så kanske det verkligen inte fanns någon återvändo. Det hade varit ytterst knöligt i förlängningen kände jag i bakhuvudet. Men det ordnade sig. Under tidigt 90-tal reste jag en hel del. Transsibiriska järnvägen, Kina, USA, Tanzania, Malawi, Zimbawe, Thailand. När jag flera år senare skulle förnya mitt pass upptäckte man att det aldrig varit attesterat. Man hade helt enkelt aldrig skrivit under, stämplat och godkänt det från Polisen?!! Tänk om det hade upptäcks på gränsen till Mongoliet och jag blivit avslängd i Ulan Bator eller nåt.
Jag bad Kristo ta en bild på mina nya skor. Visst är de snygga?
När jag bad honom att koncentrera sig blev det liksom inte så väldigt mycket bättre. Men vem orkar sätta press i den superheta sommarkvällen. Kolla in dem här! Som bomull för fötterna och eko. -
Our weekend diary.
Åh jag vet ju att det är barnsligt att klaga. Och att det inte är värre för mig än någon annan. Verkligen inte. Men herre jisses, det är ju så varmt. Jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Och lika kallt som vårt hus är i smällkalla vintern, exakt lika varmt är det nu. Huset ställer liksom in sig på temperaturen. Av förklarliga skäl är detta inte stordådens tid. Men med tanke på superhettan får man vara glad åt det lilla.
I fredags oljade min pappa och jag in en fantastisk köpmandisk. En väldans snäll bloggläsare hörde av sig när jag efterlyste en och det var nog en av de finare jag sett.
Vi tvättade den med såpa och oljade med naturolja. Sedan var den så tjusig, ni ska få se senare.
Dagen innan hade min far dragit upp några abborrar. Och förstå lyxen när man mamma ringer och frågar om vi vill ha lunch och liksom redan har gjort dem klara! Hela alltet från rensning, panering, stek och leverans.
Och egenodlad sallad och tomat.
Vi for ut till Helena för att hämta en soffa till ett projekt jag håller på med. Hon gjorde en pall som såg ut som godis och berättade att själva volangen var en gammal kjol. Smart.
Så gullig.
Kristo håller på med ett eget remake-projekt och letade ben och hyllor.
Keiron och Nomi. Innan stora gråten kom. Hon hade i och för sig gråtit lite här med. Men på vägen hem och en timme efter var det floder, jag trodde aldrig det skulle lägga sig. Så är det när man varit på en veckas ridläger och ska skiljas från sin häst.
Försvunna diamanten är alltid en hit.
Nu är tiden då vi aldrig ställer in porslinet i skåpet. Det är alltid någon som kommer förbi och det är absolut bäst med sommaren.
Evy.
I lyckan råkade Chester putta omkull Evy så det var lite skönt när han höll sig på replängds avstånd.
Lilly hade fått en av Nomi´s blusar. Dagen innan sade hon till mig att hon nog gillade lite enklare kläder, att kjol och sånt där var inget för henne längre. Därför var det extra kul att hon ÄLSKADE blusen där volangerna är allt annat än sparsmakade.
Gullisar.
Viggo skulle vidare till en kompis efter middagen. Man vet aldrig hur många som sover hemma om sommarnätterna. Ibland minskar syskonskaran till hälften och ibland är den mer än dubbel.
Lilly lärde sig simma! Det är faktiskt väldigt många barn som tagit sina första simtag i vår pool. Så himla kul att få uppleva detta gång på gång. Fatta lyckan.
Magiska är kvällarna.
Och trädkronorna och himlen när den mörknar.
Har lite härliga saker att visa er! Den här är helt ljuvlig.
Det är mycket nytt på sängfronten. Nomi har haft en het önskan om våningssäng för kompisars skull och finare än såhär blir nog inte.
Klänningen från Zara är superfin.
Jag vet knappt vad som är ute eller inne längre.
Kvällsbuketten. Luktärtorna är nog favoriterna nu. Fin kväll, det är nu det börjar va?! Det svala, ljuva livet.
