-
Den väldigt snälla trädgården.
Mitt absoluta lyx den här våren och sommaren har varit att plocka blommorna in till mig och jobbhetsen. Det och smågodis. Ibland känns det som om man knycker från humlor, bin och fjärilar. Nästan varenda gång har jag tänkt – förlåt fast det är tvunget. När man liksom får skaka bort dem från blomman. Bara för att min värld kring datorn ska bli lite mjukare. Fast snart ska jag sätta mig hos humlorna och blommorna. Då blir allt bra.
När Liv hade examensfest var det snålblåst och spöregn, då fyllde vi huset med så mycket blommor vi hittade. Blåklint! Det är väl i alla fall en sommarblomma som man måste så varje år? DET har jag inte gjort ändå var hela trädgården full.
Det där med att rensa ogräs ligger mig inte för hand. Och uppenbarligen inte kratta höstlöv heller. Fast nu är allt förlåtet och det blommar sådant som jag inte förstår var det kommer ifrån. Vi har aldrig haft så många Fingerborgsblommor.
Vår lilla väg upp till huset ger mig så mycket landet-vibbar trots att vi är mitt i stan. Det är en sådan väg stadsfolk brukar asfaltera men nej jag önskar hellre att det fick växa högt där i mitten. Faktiskt är det lätt att låtsats att man är någon annanstans bara man går ut med soporna.
Det är bra, för där växer också strån och dikesblommor. Allt händer själv just där. Och faktiskt lite så i andra delen av trädgården med. Jag har ingen aning vad jag planterade förra året och heller ingen aning om vad jag frösått i år. Förutom luktärtorna, som jag tydligen misslyckats med. Hanna Wendelbo har nu sagt att jag ska hönsgödsla, så sagt och gjort. I spöregnet petade jag hela trädgården full och nu kollar jag var tredje timme om de håller på att kvickna till. Mina absoluta favoriter som jag tydligen planterade förra året är Höstvädd, de där blålila. Så himla fina. Långa blir de och vajar i rabatten som himlen. Tror faktiskt att de vinröda också är en slags vädd. Eterneller överraskade mig häromdagen, de hade jag tydligen frösått. Och rosenskärorna blir nog ändå något med. Jag tror vi planterade en ros förra som är helt magiskt vacker, den ljusrosa marsipanliknande! Har dock inte den blekaste aning om vad den heter. Däremot så vet jag att vi planterade den mest banala ros, enligt roskännarna. En sådan ros man tydligen inte skryter med. Men jäklar, jag ÄLSKAR den! Flammentanz har under ett års vanvård eller åtminstone ingen vård alls vuxit sig jättestor och det är massor av blommor!
Sådana här! Vem kan inte älska något sådant!
Kolla bara buketten jag svängde ihop härom morgonen. Helt galet vackert och ingenting jag åstadkommit mer än att hoppa i träskorna och plocka. Inte så jobbigt.
-
Jag gör tvärtom och bloggar.
När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.
Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.
Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.
Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.
Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.
Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?
Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.
Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.
Instamoment.
Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.
Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!
Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.
Det är i vattnet det händer.
Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.
Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå. Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.
”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld.
Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.
-
Nutidsrapport.
Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.
Fast det sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??
Det bästa är att vi bokat airbnb i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite. En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.
-
Klänningen!!
Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.
Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!
-
Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.
Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer. Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.
Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.
Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.
”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”
Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.
Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem. Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.
Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.
Vi har jobbat här också.
Sagoplåtningar!
Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.
Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.
Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.
När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.
Det gjorde det inte. Gudskelov.
Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.
Mamma säger att de tänkte på Sundborn.
Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.
Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.
Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …
Inget torp utan kulspel.
När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.
Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.
Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.
Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.
Och blå kaminer.
Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.
Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.
En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.
Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.
Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…
Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.
Fast både och.
Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.
Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.
Så många barfotasomrar.
Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.
Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.
Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.
Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.
Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.
Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.
Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här
-
Jennifers drömhus.
Gillar att vi kommit in i ett nytt kapitel på boken (överdrev jättemycket nu, som om vi var klara med resten…not so much) . Men det är nu vi åker runt till de mest inspirerande hemmen vi vet! Jag är stormförtjust i den här delen på boken, den tar alltsammans till ännu en nivå som inspirerar mig lika mycket som de som kommer läsa vår bok, tänker jag.
Att få åka hem till familjen Jansch sommarhus som stod tomt på självaste familjen, kändes ungefär som att missa grädden på moset. Jennifer är en av de mest inspirerande människor jag träffat och jag önskade såklart att hon och hennes familj varit hemma. Men ändå är vi tacksamma för förtroendet då familjen ännu inte har börjat sitt sommarlov på Bali. Det är ju Jennifer som startade och driver Bag All , du har väl läst den här boken? Hög peppnivå av att våga. Och vad jag älskar detta hem. Vi har ju varit här förut och samma känsla som då, INGEN ängslighet råder här. Jag vill också tapetsera mitt hem med tapeter som ingen annan har, jag vill måla golven turkosa och gula och dörrarna mörkblå. Jag vill också ha metervis av drömmiga klänningarna som kidsen kan leka kurragömma i. ATT jag önskar ett gammalt, skavt sminkbord med välvda små hörnskåp. Där varenda unge kan smyga in och sminka inte så lagom framför spegeln ( allra speciellt eftersom jag endast äger typ en mascara…) Men ändå, det här hörnet är goals för mig! Skynda, skynda snart är de tjugo hela bunten och kommer inte vilja hänga vid mammas sminkbord.
YES!
-
Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.
När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.
Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.
Vissa har fått en ny besatthet. Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.
Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.
De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar! JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar. Vad ska ni ha dem till sa du??
Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.
Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?
-
Vilket fir!
”Lämnade nyss det här för att sätta mig på tåget mot Göteborg. 15 maj, så mycket fir på en och samma dag.” Haha, exakt så långt hann jag igår imorse på det här blogginlägget, sedan kastade jag mig av tåget och hann aldrig börja om. Vi skulle fara till Asperö i Göteborgs skärgård och plåta hemma hos Cattis. Något elfel gjorde att tåget stod på stationen här hemma i en timme och sen tog en helt annan väg mot västkusten. Och det var då, när de hojtade ut om omvägen kring Nässjö vi insåg att det hela skulle gå i stöpet. Men det blev planering de luxe i sex timmar på ett och samma café istället. Lite irriterande tonårsaktigt att bosätta sig sådär. Nog för vi hann med både frulle, lunch och fika.
Men i alla fall, lämnade soligaste rummet med spåren av en 20-årig bröllopsdag och Nomi & Charlies 12-åriga födelsedagar! Det har inte direkt varit lätt att fira bröllopsdag innan den 20:e heller , åtminstone inte de senaste 12 åren. Och lägger man nu till en fru som gör en bok så är det högst omöjligt. Min man har försökt boka in det ena och det andra men hans tråkiga fru har avstyrt och ändrat. Min man är väldigt romantisk, jag vet inte hur många blandband jag fick de första åren vi var tillsammans. Lenny Kravitz It ain’t over til it’s over någon av de femtielva gånger vi gjorde slut och Sinead o’connor såklart. Tur att han inte drog in några Kraftwerk-favoriter i alla fall, frågan är om blandbandens effekt varit lika framgångsrik då. Och jaja vi är hundra år och levde då kasettband forfarande funkade. 90-talet ändå. Och barnens ständiga fråga, 90-talet… var det på 1800-talet?
Att två av våra barn skulle födas på vår bröllopsdag puttade helt klart romantiken lite åt sidan just den där dagen för tolv år sedan. Fast å andra sidan, det kanske inte blir mer romantiskt än att få barn på just den dagen man en gång valde varann. Dessutom två. Men när det kommer till att vara romantisk är jag mer åt men jaja det går ju lika bra med en annan dag ett annat år till och med. När tillfälle ges liksom. Men där är vi helt olika. Jag skulle tex kunna ta ett 20årsjubileum året efter eller resa på en weekend en annan vår. Men oh no! Kommer alltid få äta upp att jag avstyrde en New York-resa när vi firade den 10-åriga bröllopsdagen…
Hur gullig present gav inte Nomi oss?! I slöjden hade hon gjort varsin nyckelring!
Inristat med namn, året och ringar!
Sedan kom mina föräldrar över och vi tittade i albumen som nog inte var bläddrade i på 20 år. Jag insåg att jag glömt, hur jag knåpade alla inbjudningar för hand, hur mamma och mina systrar gjorde maten, hur himla fint allt var! Hur det snöade på morgonen! Vitsippor på borden! Pioner i brudbuketten! Och jag bar min mammas brudklänning från sent 60-tal.
Och tvillingarna. Som för första gången hade födelsedagen på varsitt håll, då Nomi flyttat tillbaka till sin gamla skola. Annars har de ju alltid gått i samma klass och allt har varit dubbelt! De är ju så olika. Nomi har ju alltid varit såhär: sjung för mig helst tre gånger, hurra högt och jag står gärna på bordet och tar emot allas jubel. Medans Charlie är exakt raka motsatsen och vill helst inte ha sång över huvudtaget.
Idag får vara en mjuk dag. Jag ska sortera upp kläder inför en stor barnplåtning nästa vecka. Sedan ska jag gå med mina föräldrar och ta ett kärt farväl. Våren är vacker idag och visar sin bästa sida. Det är fint.
-
Teparty i boden och maskrostricket!
Igår for jag och Nomi ut på landet och styrde upp en plåtning inför boken. Den skulle handla om papier maché och har jag sagt att det är bland det finaste vi har DIY-väg? Jag tänkte på Alice i Underlandet och hade gjort en hög med tekoppar. På lördagen torkade de på klädstrecket i solen.
Evy kom till fotograferingen i en kärra. Å!, utbrast Nomi. Hon ser ut som en influencer!!
Världens bästa klister fick kanel på toppen.
Sådärja! Ätbart med lite knastrig kanel.
Det var ytterst bra att plåta i vedboden på Annersa. Helt enkelt för det finns så väldigt mycket papier mache saker här. Sen var det en ovanligt bra bod när jag rensat ur ved och bråte. Och sopat en del.
Fast vi i förväg hade bestämt raggsockor så var det rimligt för attan vad kylslaget i maj. Det enda gisslet med dagen var att det regnade och jag var tvungen att stå utanför boden när jag tog bilderna.
Vi hittade Nomi och Evy i köket.
Nomi hade tydligen dragit till med ett dagis-minne! Själv har jag aldrig provat men det hela var uppenbarligen väldigt fascinerande.
Hon delade maskrosor för att låta de krulla sig i ett glas vatten.
Tjusigt trick!
Dags för nästa plåtning. Ny outfit.
Det regnade så mycket att vi var tvungna att pausa i bilen. Nomi hade nämligen ett eget förråd där. Med kakor, bullar och nudlar (?).
Lilly värmde sig i morgonrocken. Det är såklart att man inte har varma kläder till hands såhär i mitten av maj.
Vi skulle fotografera kalasblommor.
Sådan stjärnor till barn. In och ut i regnet, fotografi efter fotografi. Konstaterade att jag lyckats ta 1800 bilder på en dag?!!! Inse DET sorteringsjobbet…. Det ska ju max bli 10!
Evy blev en superhjälte i samma sekund vi knöt rosetten under hakan och de första regndropparna började falla. Eller långt ifrån första, det var kanske den tjugonde skuren. Fast det ju aldrig regnar i Annersa, sägs det. Det roliga var att på vägen hem, svängde vi i en kurva och sedan sken solen och inte en droppe regn. Å, sade Nomi igen. Vi passerade precis en portal, märkte du den?
Himlen blev kolmörk och vi tog skydd i det lilla härbret.
Lilly var klar för dagen och bestämde nu sina egna kläder.
Här har Evy tröttnat med en lång och ljudlig suck. Och jag lovade henne att manteln är hennes så snart jag är färdig med den.
Sedan öppnade affären. Dyrbarheter såldes till höger och vänster så Nomi tipsade om att det kanske var bäst att de hämtade sin pappa och kortet. Det är ju så fiffigt det där med kort, aldrig någonsin slut med pengar ju! Artonhundra, tretusen tack och sju miljoner.
Och nu ska jag sortera artonhundra bilder, wish me luck. Sortera och välja, DET är mitt allra värsta när det kommer till foto.
-
En extra romantisk cykel.
Idag glömde jag bort självaste bloggen. Jobbat så fasligt hårt nämligen att min hjärna slutade fungera redan vid 11-snåret. Det känns som de mail jag skickat idag inte går till världshistorien som de mest genomtänkta. Fast ändå, ett mail må vara bättre än inget alls, visst är det så? Förresten har jag fått en väldigt fin present av min man idag. Först sa han, över frukosten, att han hade tänkt att ge mig en present på vår tjugonde bröllopsdag, (Hallååååå, läste du rätt?? ja det gjorde du! den 15:e maj har vi varit gifta i 20 år!!) men nu fått för sig att det liksom inte var en särskilt romantisk present, fast han sa något fint i förbifarten om att ”jag hade tänkt vi skulle cykla iväg på picnic sedan…”
Men så fick jag den alltså idag! En cykel! En helt vanlig fredag! Den är pistagegrön och så väldigt fin! Den mest romantiska cykel jag någonsin ägt!
Det var allt! Tack för ni läser och kommenterar igen! Det gör mig jätteglad!! Fin helg!
Psst! Psssst! Vill bara säga att den där buketten kom från vår trädgård en oktoberdag! Så, kämpa på, säger jag till mig själv som ju har tröttnat lite. De blev nog alldeles för många plantor det här året… Men nu så, oktober-goals.