Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.

 

Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer.  Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.

 

 

Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.

 

 

Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

 

 

”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”

 

 

Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.

 

 

Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem.  Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

 

 

Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.

 

 

Vi har jobbat här också.

 

 

Sagoplåtningar!

 

 

Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.

 

 

Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.

 

 

Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

 

 

När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.

 

 

Det gjorde det inte. Gudskelov.

 

 

Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

 

 

Mamma säger att de tänkte på Sundborn.

 

 

Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.

 

 

Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.

 

 

Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …

 

 

Inget torp utan kulspel.

 

 

När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.

 

 

Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.

 

 

Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

 

 

Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.

 

 

Och blå kaminer.

 

 

Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.

 

 

Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.

 

 

En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.

 

 

Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.

 

 

Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…

 

 

Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.

 

 

Fast både och.

 

 

Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

 

 

 

Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.

 

 

Så många barfotasomrar.

 

 

Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.

 

 

 

Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.

 

 

 

Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.

 

 

Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.

 

 

 

 

Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.

 

 

Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.

Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här