-
Hur man helst vill spana Eiffeltorn.
Vi har också trängts där med tusentals andra. Först närmast Eiffeltornet, sedan i gräsmattorna vid Trocadero. Men egentligen är det ett under att ingen av de som rör sig som myror, där på andra sidan vattnet och bron, inte bara tar ett par kliv ner till lugnet. En trappa bort liksom. Men som sagt, man fattar det inte först. Följer strömmen liksom. Men sedan barnen satte picnic utmed Seine om kvällen på första plats av Paris-önskelistan så känns det helt obegripligt. För här följer man spektaklet från bästa utkik. Eiffeltornet tänds vid solnedgången varje kväll eller ganska så exakt klockan 21. Stegvis så färgas hela tornet till guld. Vid varje heltimmes start är det sedan en liten ljusshow. Som ett gigantiskt tomtebloss. Och oh yes det är kitsch delux men också mys på hög nivå. Och visst, vi har också åkt upp i Eiffeltornet något år men tycker att det här slår allt, som kommer i det här tornets väg. Superbudget och utsikt kan man spana på många andra ställen (gratis) i Paris. Och framför allt inga köer.
De här veckorna i augusti har fransmännen själva har semester. Det kan vara en nackdel om man har siktat in sig på något speciellt besök, en affär eller restaurang. Det kan mycket väl vara stängt. Men om man inte tycker det spelar så väldigt stor roll så känns staden lugn om man skippar turiststråken. Man tar lätt bilen till längre utflykter, finns alltid parkering när man än kommer tillbaka till stan och det är överlag fridfullt. Men som sagt, på replängds avstånd är det helt tvärtom. Kolla trappen och bron… För att inte tala om de fullproppade båtarna som glider fram på floden. Det är en egen utsikt när alla tar upp mobilerna exakt samma sekund för att ta årets bild.
Vi gör inte det så storslaget här heller. Inte så fotogeniskt direkt.
Lite frukt, en bit morotskaka, godis och macaroons. Och Fanta i plastmuggar. Perfekt ändå.
Vissa tar en avstickare till en bro. Det är dock något som stör lite lätt i bilden. Fast vi är glada att det inte är 40 grader varmt här, det hade aldrig funkat med den där kragen. Även 25 grader gör den till en bastu.
Det skissas en hel del just nu. När det mörknade började Nomi rita Eiffeltorn på asfalten.
Vi hade lite sällskap ändå. En fiskare och två fransyskor som lyssnade på Ed Sheeran.
Vi satt kvar tills det mörknande. Som Disney i verkligheten.
-
Podd.
Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria. Hittas här eller där poddar finns.
Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.
Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…
Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.
Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.
-
Husesynen.
Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.
Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom. Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.
Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.
Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram. ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ” Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.
Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.
Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”
Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.” Nää, hmm, kanske inte…
Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.
Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.
Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.
Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort. Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.
För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.
-
Mindfulness i Paris.
Vi kom iväg till Paris. Och sträckkörde sånär på ett vattenland.
Viggo har nackkrage till minst slutet på augusti men vi tänker att allt blir bra. Vi vet hur skallfrakturen sträcker sig ner mot första halskotan men också att han kan vara exakt som vanligt, närapå i alla fall. Om man bortser från att nackkragen sitter varenda sekund. Tack alla ni som hört av er. Det är fantastiskt fint.
Vi bor där vi alltid bor, på Rue Oberkampf i 11 arr. Och allt är perfekt. Som det ju är i Paris. Vi är precis som hemma här fast det ju inte alls är helt sant. Men om man kan ha en villkorslös kärlek till en stad så har Paris min. Det är som om alla ljud och virrvarret av att livet ständigt livet pågår gör mig lugn. Kolugn. Paradoxalt nog. Man kan nog tycka att det borde vara tvärtom. Att alla intryck, all överdos av staden gör tvärtom med en. För en sak är säker, jag sorterar inte det minsta av omvärlden. Jag tar in allt, varenda hörn, ljuden, marken jag går på. Färgerna och alla människor. Min blick flänger runt och hjärnan är på absoluta högvarv. Ända lägger sig tankar på plats, jag sänker axlar och andas djupare än vad jag gjort på länge. Är precis här och nu trots att världen pågår som om det inte fanns en morgondag. Vi sover med öppet fönster mot Rue Oberkampf och det är ingen stillsam historia. Fast jag sover gott, jättegott och vaknar helt utvilad. Värsta mindfulnessen mitt i stan. Hur fungerar det egentligen. Borde utvärdera mig själv. Nog för jag vet att jag gillar städer, det är sedan gammalt, men jag brukar ändå fantisera om att skogen, sjön eller min egen trädgård kanske ändå får mig jordad liksom. Men när jag tänker efter har det nog alltid varit så att staden har exakt den här effekten på mig. Fast det känns i högsta grad tvärtemot mot vad folk och hela vetenskapen säger. Mindfulness i storstaden. En analys på den kanske?
-
Sommaren kom av sig.
Idag skulle vi packat in barn och hund och bilat neråt Europa. Med stopp i Normandie en vecka, för att sedan landa i Paris ett par veckor. Sedan hemåt igen precis till skolstart. Men sommaren kom av sig.
Förra fredagen svimmade Viggo i vårt kök. På vårt plankgolv. Han föll så illa att han spräckte skallbenet och skadade nacken, man misstänker att det ledband som håller ihop huvud och nackkotor är av. Jag, Liv och Chester var ute och gick. Innan vi hann kom hem ringde Kristo och berättade att de var påväg med ambulans till Eskilstuna. Vi blev kvar där till i fredags, först flera extremt jobbiga dagar på IVA och senare inlagda på barn. Vi är hemma nu, han har nackkrage men är glad att vara hemma. Men trots timmar av magnetröntgen och konsultation från flera andra sjukhus har man inte kunnat fastställa hur illa nacken är skadad och imorgon röntgas han igen. Han har redan legat i den där magnetröntgen säkert tre timmar totalt, en av gångerna 1,5 timme i sträck. Men eftersom både huvud och nacke har haft en rejäl svullnad så är det så svårt att se skadorna. Han sitter fortfarande fast i en nackkrage och imorgon får vi besked hur länge den kommer att sitta kvar. Han är så positiv och vi håller tummarna att den får tas av men i värsta fall kan den sitta i upp till ett par månader. Nu får den inte tas bort alls , inte ens en sekund, men han har lärt sig att sova med den och försöker vara precis som vanligt. Det är bra att vara hemma. Dessvärre fick han också tinnitus vid fallet, vilket självklart inte är lika allvarligt som resten av skadorna men vilket han nu tycker är väldigt jobbigt. Kristo har haft det sedan han var 17 så han vet ju allt om hur det är och egentligen tror jag aldrig man vänjer sig men lär sig hantera det.
Det känns helt sjukt att något sådant här kan hända hemma i vårt eget kök. Han skulle precis sätta sig för att äta lunch och hämta vatten från kranen. Sådär mitt i sommarlovet. Han svimmade, man vet inte varför han svimmade men förmodligen och förhoppningsvis var det bara en tillfällighet för man har inte hittat något, och föll alltså bara på vårt trägolv, utan att vare sig slå i vår köksö eller den marmorplatta som ligger framför vår spis. Man kan därför inte förstå hur det kan gå såhär illa. Man inser att man aldrig kan skydda sina barn, den insikten är både viktig och skrämmande. Jag är alltid lite orolig när de är ute på strapatser. Eller egentligen inte mer storslagna strapatser än att de cykar för fort, skatar utan hjälm, åker iväg och badar i världsdjupa kalkbrott, när Nomi rider. Ni vet, det är så många gånger hjärnan tar en extra loop och man INTE är världens coolaste mamma. Men när det kan bli så är hemma i ens eget kök inser man som sagt, att det kan hända så mycket om oturen är framme. Vi har dock förstått att det kunnat gå så mycket värre, att han trots allt hade enorm tur i oturen.
-
Existerar ens bloppis längre?
Jag börjar äntligen se lite ljus i tunneln och har precis kikat igenom allt material för boken. Vet ni, först skulle boken bli 190 sidor men vi fick utöka till dryga 250!! Och då är det ändå tight. Vi har så mycket material och formatet är stort! De senaste dagarna har jag plåtat sådana där bilder som legat och liksom inte blivit av. Nu är det noll planering som gäller, bara när andan faller på. Som isglassar med violer! Fick lov att länsa min mammas kruka, som en tjuv om kvällskvisten. När jag var klar knöt jag små buketter av lavendeln och lade överallt, doften ändå.
Igår, i all hast, så hojtade jag till Nomi! Kom, vi tar en bild innan solen går ner! Dra på dig den här trasan över jeansen, som ju egentligen inte var någon trasa överhuvudtaget, utan min farmors brudklänning. Nog för jag minns att hon var liten farmor Svea, men den passar ju nästan på Nomi. Fast vi lät ryggen vara framåt. I annat fall sådant slöseri på klädda knappar.
Mitt i klädpåtagningen så insåg jag att en tapet hade suttit fint. Så jag häftade dit en, alltmedans solen sakta dalade bakom björken. Men vi hann. Såklart att vi hann.
Jag har ett dilemma. Jag har så himla mycket rekvisita från det här bokprojektet. Jag har till exempel hur mycket barnkläder som helst, de allra finaste från Monty & Co Milk & Bisquits, Wolf & Rita, How To kiss a frog, med flera. Allt är i stort sett bara använt en gång och i vissa fall inte alls, lapparna är till och med kvar. Och så himla, himla fint! (Som grädde på moset hittade jag gamla Mini rodini kläder från då jag hade butiken, helt nya. Och en långkjol från Karin larsson -kollektionen för HM.) MEN, nu till dilemmat. Orkar inte med själva sälja-vidare-projektet. Blir trött bara jag tänker på det. Och detta är för fint för att lägga i Myrorna-containern. Jag är kass på att sälja just för jag aldrig kommer dit, till själva momentet. Jag är jätteduktig på att ge bort, och försvarar mig alltid med att det är bra. DET har jag roat mig med i 25 år minst. Men, den här gången bör jag sälja. Den enda sak jag egentligen har lyckats göra ett sälj-projekt av är lekstugan. Minns ni? Fast då var det ju en stor sak. Rejäl liksom. Men detta är ju liksom hundratals grejor. Jag vet att jag kommer tröttna redan innan jag tagit bilder. Men som sagt, det vore väldigt bra. Kan man ha bloppis numera, eller är det högst omodernt? Please, hjälp! Pallar inte göra tradera-annonser, har inte facebook, ids inte fixa loppis. Ni hör, gnällspiken har talat. Ge mig råd, vad är smartast?! Mvh, lite trött tror jag.
Som sagt. Hur fint som helst. Snickarbyxorna från Monty är helt ljuvliga!!
-
Vad har Katrineholm, Rörum Strand, Leksand och Paris gemensamt?
För ett par dagar sedan skrev jag ” Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. ” Det jag såg var 34 grader, minst, flera dagar i sträck och inget regn. Kände mig så himla förvånad när det faktiskt regnade och regnade och blev 11 grader härhemma. Det var då jag insåg att mitt väder var i Paris, det var deras väderrapport jag kollat in. Jag har nämligen fyra stationer i min väderapp på telefonen. Katrineholm ( väldigt rimligt, tänker att det är förvalt ) Leksand ( ganska så ofattbart eftersom jag endast varit i dessa trakter 3 dagar av mitt liv) Rörum Strand ( hamnade i listan under det här dygnet, tror att jag drabbades av vädervånda ca kl 02 när vi skulle somna på Talldungen som vi hade som eget, inte för att det förändrade något) och så Paris då som jag mest lade till för att känna att man var lite där genom att kolla vädret då. Väldigt lite. Å andra sidan är jag personen som har absolut noll väderkoll så därför känns denna spretiga lista ganska mycket som jag. En oviktig lista liksom.
Så tisdagsmornar i juli kan vara mörka som natten. Men jag tänker kvista ut och hönsgödsla mina luktärtor, katastrofen till luktärtor. Fast det fina är att både Hanna och Paulina tipsar mig igenom detta misslyckande, så kanske blommar de innan frosten. Hanna skrev – hönsgödsel – jag köpte pelleterad – mosade ner en näve på 5 plantor och vattnade rikligt, liksom så att gödseln trycktes ner lite. Och faktiskt, plötsligt blev de taniga stråna som låg utmed jorden, liksom undanskuffade av kraftiga stjälkar som växte rakt upp. Och nu skrev Paulina att i säsong så hönsgödslar hon varje vecka. Så nu ska jag göra det. Lovar att ni kommer bli så uppdaterade när min första luktärt blommor. Det är NÄR nu inte OM som tidigare. Peppen vet ni.
En blöt hund. Och ett lapptäcke jag hittade på vinden. Sedan har jag en tipslista som kan vara bra tänker jag:
- Om du ska ordna fest tänker jag att Floras festlista kan modifieras utefter alla åldrar.
- Om du ska till Varberg följer man ju såklart Kristin´s lista.
- Om man ska till Gotland lusläser man Elsa och Emma´s bloggar.
- Om man ska till Skåne kollar man Weronica och även kommentarsfältet där. Själv har jag också en Österlen-lista.
Psst! Gillar tillfälliga gardinupphänget. Perfekt när solen väl gassar. Kommer från Fanny.
-
Limpan is back.
Limpan bevisar återigen att det är det skeva, inte särskilt vanliga som är allra roligast. När den rotas fram i källarens bråte är sommaren räddad. Eller kanske är det, det filmiska de vill åt. Speciellt i spöregn.
Någon har binge watchat Stranger Things säsong 3 ”jag torkar bort blodet”. Viggo och Nomi hade sett färdigt på ett dygn, ett halvt till och med, sedan dess roar hon sig att stödkolla med mindre vågade syskon och kompisar.
Och jo de har hjälm. Självklart.
-
Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade.
Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt! Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.
Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.
Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.
Kolla Nomi! Hon har blått hår!
Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.
Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.
Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln. Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.
Men jisses , dagens sidospår varsegod!
Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.
Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.
Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.
Bokprojekt still going on…
-
Lite helg.
Så himla märklig helg. Jag och Chester helt solo. Vet inte när jag sov helt själv, jaja sånär som med den stora vakthunden Chester då, ursäkta. Psst! Han är inte så särkilt tuff vår hund. Men i alla fall. Tvärtomt. På fredagkvällen drack jag rosé och planterade plantor, på morgonen hade robotgräsklipparen kört över alltsammans, så snopet. Verkligen.
Nomi höll på att trilla av stolen när Kristo överraskade henne med en biljett till Lollapalooza, så hon skulle få se sin stora idol Billie Eilish. Det sparades inte på lyckogråt vid det tillfället. Och inte sedan heller, det var hennes mest fantastiska dag någonsin (förutom när hon fick Chester..förstås!) Viggo och Liv hade fått festivalbiljetter i julklapp och har faktiskt inte kommit hem än.
Och grisen har bara skön siesta i leran. Så som grisar har. I 32 graders värme.
Hon och jag for ut till Ändebols Gård idag och käkade lunch. Älskar deras tomatsoppa. Ja hela alltet.
Det som slår mig varje gång är att det är så himla på riktigt härute. Ingen genväg liksom. Att man väljer att inte skynda och växla upp till något som gör att man inte kan hålla kvar kvalité och småskalighet, trots att besöken hit ut bara blir fler och fler. Jag hamnar alltid i intressanta samtal, som får mig att fundera. Om att mat är ett hantverk för början till slut, om hur vi både vill lära den gamla genuina metoderna samtidigt som vi vi inte kan blunda för utvecklingen, hur man väljer för att balansera rätt. Om att bygga jordkällare och hur kött torkas vid rätt temperatur. Och såklart, vid extrema temperaturer som idag, vad händer med världen och hur kan lokala aktörer hjälpa varandra. Det är så lätt att känna vid ett svagt ögonblick, vilken sommar vi fick sådär plötsligt. För att i nästa sekund inse hur regnet verkligen saknas och minnas skarpt att grundvattnet redan har låga nivåer efter förra sommarens torka… Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. Samma sak händer med mig när jag lyssnar till blåsten som kommer så plötsligt, som ikväll. Och så ofta, visst är det så? Från helt kokhett och stilla så blåser det upp från ingenstans, är inte det konstigt?
Vi köpte tomater och ärtskott.
Precis innan stängningsdags så fångade jag grusplanen och det nya uteköket utan alla gäster. Så fint det blev. Och humlen växer så det knakar. Tänk vad vackert framåt hösten!
På toppen av grushögen.
Sen kom Charlie hem, som spelat fotbollscup i Borlänge sedan i onsdags. Förstår ni tröttheten när man stiger över tröskeln till hemma? Men fjärilarna i magen hade bytts exakt som hans syster hade sagt ” när du har varit där en halv dag kommer du inte sakna oss alls!”. När jag var i samma ålder åkte jag buss på träningsläger ner i Europa. Ungern, Belgien och Tyskland. Vi var borta 2 veckor och tränade morgon och kvällspass. Jag försöker tänka på det när barnen ska åka iväg och man inte känner sig som kaxigaste mamman på jorden.
Skönt att två finingar gör oss sällis.