• Det stora julinlägget.

    – Det är väl inte en julgran som ligger där? sa Nomi imorse. För isåfall pinkade Chester nyss på den. Asch då, för det var nästan en julgran. Åtminstone tall som jag tänkte sätta i tunnorna som vi hade krasse i somras. Och fyra små adventsgranar till barna. Ingen i hela familjen trodde att det där  redan hade hänt, det där med jultallen och minigranarna, för i den här familjen julpyntar vi aldrig i god tid. Men YES, jag följde med min pappa till landet och fixade barr. I början av november. Plötsligt händer det verkligen. Bildgooglade därför mig själv och jul för att komma i stämning. Fast till och med barna tycker att kanske var det i tidigaste laget, trots att de redan börjat med julmusten. Och nu kom Liv hem – Jag ska dricka varm choklad och kolla på en julfilm. Julen är bättre än min födelsedag.  Så jag sa att det är bättre såhär för då har vi lite tid på oss till nästa steg. Smart ändå, tyckte de.

    Weronica skrev om att Svensk tenn skulle julöppna denna vecka. Ett år köpte vi ett önsketräd där.

    Mamma gav mig nästan alla hennes halmdekorationer förra året. Snällt.

    Den här känns som en blandning av himmeli och halmslöjd.

    Småekar kan kännas vår men inte med snö ute.

    Man kan pyssla granar såhär.

    Här finns mallar på snöstjärnor.

    Juläventyr känns fint, 24 saker x 4 barn känns dock som rena raka motsatsen.

    Julstjärnor är kanske fint, vissa år i alla fall. Fotogenlampor är däremot alltid det och notböcker med långdans.

    Sjukt minimalistisk ju. Förresten har jag varit en sann mimimalist, 2002 tror jag. Kanske var det för man liksom var inne i flyttkarusellens Stockholm, att det liksom var enklare om man hade lite saker eller annars vet jag inte hur det liksom kunde gå överstyr.

    Kommer nog inte göra kransar i år.

    Fast kommer klä in ljuskronorna.

    Allt grönt på denna jul tydligen. Kransar här och där och mistel, måste vart för den skrala granen.

    Inte så skral gran men alltid korg som fot.

    Lera som etiketter. Såg någon som gjorde sina pepparkakor såhär.

    Storbaket måste bli av. Ju fler ungar desto bättre. Plus bästa degen.



    Julkyrkan som är en speldosa som hamnade hos oss, för mig nostalgi men barnen tyckte det kändes helt mystiskt. Dessutom var fönsterrutorna till kyrkan röda, läskigt röda! Tradera funkar fint för den som ingen har, fullt av julkyrkor.

    Likadant med de små domherrarna, också barndomsminne. Jag tycker den här är så himla fin att jag funderade starkt på att tälja en själv, eller flera. Fast insåg att Tradera levererar på alla julfronter.

    Mintkyssar.

    Mest förtjust är jag i vår utestjärna från Byggfabriken.  Minst förtjust är jag i att Nomi hade lekt sönder en av innestjärnorna pågrund av dålig vindsplanering, vad hon nu skulle göra uppe på tvärbalkarna.

    Hängde visst utestjärnan inne förra året?

    Om man har vägarna förbi Oskarshamn så har Liljeholmen en fabriksbutik. Helt perfekta priser på 100 % (=väldigt bra) ljus.

    Så mycket att kapa i trädgården.

    Absolut en ur-balans-jul, annars hade det aldrig sett ut så här. När jag är under isen så städar jag alltid hysteriskt. Som om man städar bort sig själv minst sagt, hallååå var är vi?

    Tur att det kom dit ett bord fullt av julmat.

    Ahh förra året införskaffade vi ljusstakar till flera fönster! Jag som alltid avskytt julljusstakar. Det har varit jag mot Kristo, ända sedan vi träffade varann. När vi flyttade ihop så försökte han alltid smyga fram en och annan, eller egentligen bara en (en liten), som om han trodde att det skulle passera obemärkt?! Jag var sådan julpolis på den tiden, pekade med hela handen hur det skulle vara. Om jag inte gillade julljusstakar så blev det liksom inga. Han fick snällt ta bort den, så förbannat otrevligt och snålt. Tur att man växt till sig, eller upp.

    Kan detta vara julbilden NO 1. En dag innan julafton. Sovgäster i alla hörn. Målbilden. No julehets, ingen fixarpress, bara myset. Julskivor och tomteskum och glöggsörplande…

  • Mycket kan en skylla på. Höstlov, idétorka, tidsbrist, tekniskt strul och faktiskt sjuk med. Mörket kanske. Och vintertiden…


    Mycket kan en skylla på. Höstlov, idétorka, tidsbrist, tekniskt strul (för visst räknas att man inte ens ids sätta igång sin dator…?) och faktiskt sjuk med. Mörket kanske. Vintertid. Någon sade att det var värst vad du ser trött ut. Någon annan tyckte att det faktiskt varit så mycket värre. Så lite svänger det allt. Som dagen då jag tyckte att jag och löpbandet var de mest kompatibla någonsin. För att inte kunna sträcka ut högra stortån dagen efter, för det är sådant jag gör. Vad är det med löpband, visst får den en att känna att man aldrig varit mer vältränad. Fast man med största sannolikhet INTE kan vara det ? Så jag passade på att boka ett årskort med autogiro. När jag ändå var i farten. Grattis Friskis, medlemmar som jag måste vara de bästa. Inga krav, aldrig där men betalar i det stilla sinnet. Väldigt stilla i sinnet.
    Och nu har vi har nu lagt oss till med rutinen att inte snooza så att vi hinner tända ljus, äta frukost, fläta hår och inte bara springa runt som yra hönor och leta grejor. Vi började idag och det gick väldigt bra. Som om att det skulle ändra mina bloggvanor? Inte helt klar tanke där men sämre kan det inte bli. Vi hoppas så. På höstlovet gick Nomi upp tidigt nästan varje morgon. Och blåste på den varma chokladen.

    Åt kärleksmums till frukost och lekte att hon hade en egen häst.

    Nu varade det bara i en vecka. Hon undrade också varför hon inte ens kunde få ett av Mia Linnman´s hästportätt till julklapp. Jag sa att hon kunde måla ett själv.

    Eller sy vidare på sin käpphäst.

    Fast jag fattar ju att det inte är samma sak.

    Låt oss tänka såhär – att en egen häst inte innefattade själva hästen. Eller att själva hästen var ungefär en knähöjd hög och jättemycket svagare varelse än mig. Den fick gärna prata också, så att man förstod den. I så fall skulle jag inte ha något emot det. För hur perfekt är då inte ett höloft? Jag har inget emot det alls, höhämtadet. Kan till och med tycka att mocka är okej. Och sno med mig lite hästgödsel hem i bilen.

    Det är bara när vi kommer till resten som jag inte längre är med på noterna. Min 150 cm höga dotter hämtar, donar och ryktar och säger till på skarpen när han busar. Jag står typ tre meter längre bort, storögd kollar jag in när han skrapar med hovarna i marken och puttar på henne. Det är lekfullt bara, säger Nomi. Själva hovskrapandet alltså, ”han är lekfull”. Jag tänker hela tiden att hon vet exakt vad hon gör fast visst är det en märklig känsla att min 11-åriga unge kan något så galant och fenomenalt allt medans mammans ben är som kokt spagetti. När tränset ska på och ”den lilla gullungen” trixar som alla dar går mamman dock fram. Gör en manöver och trycker in bettet i det stora gapet. Som hon aldrig gjort något annat. Dottern blir mäkta imponerad och ger mig en high five. Utan att jag egentligen fattade vad som hände.

    Fast här tänker jag att jag förstår alltihopa. Skogen, hästryggen och myset ändå, tänker att alla som sitter där har fattat grejen. I den sekunden kunde jag ha köpt henne en häst.

    Hela det där stället är ju för övrigt hela anledningen till att man flyttar till landet. Ser ni huset där bakom? Borde vi inte ha köpt något åt det hållet? Det var till och med till salu EFTER vi flyttat från stan.

    Broar och forsar.

    Och 1-metershopp. Med mig tillbaka i verkligheten. Jättejobbigt, jättestora och inte alls bara till knäet. Gnäggar gör de också.

    Sedan hotade hon med att om hon inte får en egen häst ska hon ha en nätstrumpa över huvudet resten av livet.

    Jag trodde såklart lika lite på det som att hon har brutit näsan. Sedan löste jag ett par korsord i tidningen Vi. Alltså shit, jag vet, det känns inte som jag. Och ÄR inte som jag, för jag är kass. Men jag tänker att man bli klok utav det. I längden. Trots att jag måste googla var tredje ord. Kanske ska ha en korsordslexikon? Visst känns det mer riktigt än goooglandet?
    För övrigt. Två bra böcker. Mycket bra böcker. Pappaklausulen och Arv & Miljö. Synd att de är slut. Boktips någon?

    Äntligen har vi flyttat ut Viggo från hallen tillbaka till sitt eget rum. Det tog exakt två månader.

    Han passade på att rensa bland pinalerna och har bara det viktigaste kvar. Då har ni inte sett den andra hyllan. Det som fick äran att förflyttas till vinden rymdes i en skokartong.

    En helt annan dag mötte jag Nathalie för ett spännande möte. Kolla här då, en hel hög med bloggar har flyttat till Lantliv. Babes in Boyland, Lina (som har bloggat från workshopen!) och Anna Cate! Grattis Lantliv säger jag, snygg rekrytering och superlyft!

    Mötet var på Centralbadet. Glömmer ofta att det är fint där, blir avundsjuk på Monstrean och tycker min är sorglig.

    Av någon märklig anledning kom jag plötsligt att tänka på Ett hem ?! I alla fall satte jag mig själv i lite julstämning med att kolla in när vi var där en decemberdag. 

    Nordiska Museets lekstuga är drömmig och världens bästa lekplats, allra särskilt under vinterhalvåret. Så mycket som vi hängde här när barnen var små och vi fortfarande bodde i stan. Kvistade dit samma dag för ytterligare ett möte.

    Emma visade mig mina drömmars fönster.

    Och den alldeles nya museibutiken. Eftersom jag väldigt sällan ”går på stan” blev jag lite som med reklam på tv, eftersom jag väldigt sällan (nästan aldrig) kollar på tv. Wow liksom! Ica-reklamen blir som bio. Fast på riktigt, det var inte bara min utsvultenhet som fick mig på fall. Sortimentet och urvalet i den här shopen måste bara det bästa i Stockholm.

    Jag fingrade på allt eller blåste på mobiler utav näver.

    Vill ha i storformat.

    Och allt med mönster ur den Berchska samlingen.

    Har kommit på att jag hädan efter ska önska mig fina handgjorda, krukor. Så när jag blir gammal har alla mina pelargoner och sånt i de vackraste krukorna.

    Tycker inredningen på museishopen är så fin. Tre Sekel har snickrat.
     

    En kåsa till fars dag är bra present. Älskade muggarna också. Ännu en gång grattade jag på fars dag och bjussade in till fika redan i söndags. Fattar inte varför jag alltid gör det en vecka i förväg? DET är jättekonstigt eftersom jag alltid gör allting annat för sent. Det är bara fars dag som jag tvärtom med.

    Åh näbbskor ändå! Jag har ett par näbbstövlar som var min mammas från 70-talet. 2018 ska bli året då jag fixar dem med ny sula för de är så nedslitna i sulan att man halkar genom vintern med dem. Och det är så himla bra att man kan uppdatera dem med nya tofsar och så, fast jag tror mina är härifrån. Håller med om att de är sorgligt slitna ut. Fodret alldeles ofluffigt! Näbbarna liksom skeva?!  Fast ändå med 50 år på nacken… Kanske får uppdatera mig med ett par från Tradera? Fast mammas vill man ju ha, bara för att.

  • det behöver inte va nåt speciellt…det är ändå allt


    En sak som jag älskar med att ha bloggat under många år är själva dagboksvinklingen. Helt personligt såklart. Som om jag bloggade för mig själv. En dagbok till allmän beskådan. Men jag ser det som en del av vinsten av allt man delat. Istället för att drabbas av någon slags skräck att så mycket är sökbart och offentligt så tycker jag tvärtom. Åh, sa någon av barnen. Kolla när jag söker Chester Vusir. Lite så kan vi ju roa oss. Kolla tillbaka och lite utav här är vårt liv, åtminstone en del av det. Fast det finns ju en extra finess med bilder. Något där, i den för andra, osynliga marginalen, det bara jag eller de som var med vet och kan läsa in. Känslan och allt runtomkring. Och det kan vara hemskt långt ifrån vad någon annan ser i bilden. Det är det som är grejen. På samma vis fungerar ju text. Den innehåller långtifrån allt.  Tillsynes en helt öppen dagbok, fritt att läsa mellan raderna och i periferin. Det behöver inte va nåt speciellt, det är ändå allt… (<— älskar den meningen, ja hela texten. Sist ut på bollen…)

    Och jag läser tillbaka för exakt ett år sedan. Blixtvisit till Österlen. Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
    Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i exakt fyra timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet… Och ja vi var skitsura. När vi satte oss i bilen var läget mer stabilt mellan ett par 3-åringar, än mellan oss. Egentligen var det bara någon struntsak som jag inte ens minns men tidsbristen på prat ger alltid våra sämsta sidor. Tur att vi fick en bilfärd sådär som på nåder.

    Kolla på morgonen. Brösarps backar och en hög confetti. Eller får.

    Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Egentligen var regn otippat och högst olämpligt inför morgondagen men just då gjorde det sig så fruktansvärt bra.

    När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

    Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
    På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

    Talldungen är mysigast. Första gången var förra sommaren, sedan har vi varit där och firat 40-åring, ätit sommarmiddag och frukostar. Jag är totalt förälskad i stället. Första gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen.

    Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

    Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

    Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

    Sedan åkte vi till stranden. Den vi skulle plåta på. Den vi hade åkt för. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
    Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

    Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var minst sagt ett svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

    Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

    Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

    Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmänt okunniga om havet. Som de från landet som aldrig sett ett hav. Men då kom en kvinna. Hon skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

    Sagt och gjort.

    Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

    Inget konstigt alls.

    Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

    Det var verkligen inte bara vi och havet.

    Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

    Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

    Efter tre stenar tog vinden vid.

    Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

    Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

     
    När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

    Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis var det när inlägget gjordes.

    Men det här var sanningen! Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

    Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han.

    Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.
     
     

    Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

    På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

    Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

    Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • For the monday coffee.


    Babes in Boyland och Linda Eliasson har skapat bröllopsmagi,åter igen, i form av en workshop. Om förutsättningarna var såhär skulle  även jag kunna falla dit i genren.

    Kolla bara så vackert. Just denna bild är Linda´s och klänningar från Elsa.

    Just nu är jag inne i ett mood som innebär att jag mer eller mindre får trycka in inspirationen i min hjärna. Den funkar nämligen på helt motsatt vis i vanliga fall. Lovar att jag gillar mitt andra jag så mycket bättre trots kaoset som kommer med det. Hursomhelt har jag varit lite inne på gardin och draperilösningar på sistone. Tror att det började med att jag såg det sista avsnittet av Killing Eve, då det är ett kort besök hos den gamla damen i Paris (utan att riskera att spoila). Där var det i alla fall en väldigt fin gardinupphängning med bollfrans och svepande tunna under. En liknande fastnade jag vid på Julita Gård när vi var där och rekade, men har tyvärr raderat bilden.

    Det är ytterst smart att hänga att knopplist som gardinstång. Det var Fanny som satt på den.

    I samma rum fanns även denna fina lilla lösning. Kanske även jag skulle kunna leva med, jag som alltid sover gardinlöst. Ljusa sommarnätter är allra bäst. Tycker dock inte min man som förmodligen kommer kvävas av sin egen kudde. Fast om mörka vintertiden blir det ju motsatt effekt av ljusa gardiner: Som att ögat lurar sig om att natten badar i sol eller nåt trots att det är kolmörkt där utanför.

    Det där med bollfransgardin igen. Av samma princip om man nu råkar ha flera meter av bollfrans eller andra tofsar. Enklast är väl ändå såhär.

    Emily Slotte har fina bollfransgardiner från Indiska. Och helt bortsett från fransar och draperier så skriver hon öppet om berg och dalarna och allt kärleksfullt, om vad det kan innebära med barn. Så fint tycker jag.

  • Det var ingen som sade att luktärtorna börjar blomma som attan vid frostmornar.


    Så löjligt glad igen och åter igen att jag lyckades få vår trädgård att blomma. Jag måste ändå poängtera att ingen tror på det eller åtminstone höjer ögonbryna – jag är inte född med gröna fingrar. Eller annars är det bara det där högst väsentliga som vattnandet. Jag är en sådan som drar en lättnads suck när vi ska vara borta några veckor och någon annan sköter krukväxterna. Och som fasas när någon ber om en liknande gentjänst. Å andra sidan händer det inte. Inte längre.

    Luktärtorna kom igång såhär bland frostmornar. De har verkligen inte blommat under sommaren men nu kan jag plocka nya hela tiden.

    Jag fattar ju att ingen svimmar av utav 2018 års bragd. Utom jag då. Kanske är min mamma lite stolt i smyg när jag säger – men plocka du, plocka så mycket du vill! Omvänd ordning. Nu tänker jag säga glad fredag och fortsätta pyssla om mina pelargoner över ett glas vin.

  • Spara på frön.


    När vi besökte Ericsberg för en tid  sedan fick vi spana in frölådorna sedan tidernas begynnelse. Det var ju liksom så, att när man väl ätit upp melonen som drivits upp på slottet, då fick man snällt hoppa på hojen och köra tillbaka med kärnorna. Till slottet alltså. Inget konstigt med det. Den som spar han har. Nya meloner exempelvis.

    Nu är det inte så att jag är snål. Men det känns faktiskt sjukt onödigt att inte spara på frön. Nu när man ändå har hela trädgården full. Det är lite samma som med sticklingar. Egentligen borde man inte behöva köpa något endaste nytt från handelsträdgården någonsin. Man borde lätt kunna dela, ge bort och spara.Resten av livet ju. Och sno en frökapsel eller två.
    Jag tror att det är en liten vetenskap dock, fast man kan ju köra på de enkla korten. Innan man läst på liksom. Jag menar vem vet vad F-1 hybrider är? I alla fall inte bra. Och det där med rätt tid och så. Som till exempel insåg jag att några av vallmons frökapslar redan spruckit och släppt sina frön. Fast det fina är ju att kanske det tar sig ändå. När det gäller vallmo är det som en liten skallra när fröna är torra och klara.
    De fröer som jag samlat in idag är.

    • Krasse
    • Blomsterböna – kolla de svarta bönorna!
    • Rosenskära
    • Zinnia
    • Tagetes – dessa är några gigantiska som min mamma drivit från frön år efter år.
    • Ringblomma
    • Luktärt
    • Vallmo

    Krassen har fortfarande inte torkat så dessa kommer jag låta ligga en stund så de inte är fuktiga när jag lägger ner dem. Fröerna ska vara riktigt torra, bruna och liksom mogna när man lägger dem i papperspåsar, viktigt att det inte är plastpåsar för då kan de mögla. Eller kaffefilter. Eller i egengjorda kuvert som du viker på en halv sekund. Ja, suck. Jag kan inte släppa min trädgårdsbibel och allt som Karin Larsson gör vill ju även jag göra. Beskrivningen finns i boken. Men såhär:

    Tillbaka till fröerna. Frön från tomat, gurka och melon ska tvättas rent från ”slemmet”. I boken tipsar man även om sedan lägga tomatfröna mellan lager av toapapper. Då har man en frötapet som man om våren kan ta bitar av och sätta i kruka.
    Fröna ska du helst pilla rena, ta bort skräp. Sedan ska de förvaras svalt och torrt. Man kan även lägga den i frysen då ska de hålla allra bäst, men inte ärtor och bönor. Och om du förvarar i frysen, se då till att de är helt torra.

    Min plan är att göra flera stora, oformliga rabatter där det får växa lite hipp som happ. Jag kommer absolut att vinterså som Paulina tipsade om. Jag har redan gjort en lasagnebädd på en superstor yta av trädgården. I boken kan man läsa om hur man går tillväga men om du vill ha direkt tips så har Hanna Wendelbo en perfekt beskrivning i sina sparade stories på instagram. Under Hästbajslasagne kan du läsa exakt hur man går tillväga och jag har även förhört mig med Hanna om lasagnen är odlingsbar till våren och yes! Det perfekta med dessa lasagnebäddar är att du gräver inte, du tar vara på löv, kompost (både halv och helt komposterad), överbliven jord, odlingsrester och växtskräp. Så smart så jag kommer anlägga lasagnebäddar tills hela trädgården blommar. Man kan väl spela fotboll på ett vallmofält också?!

    Enkelt ju. Men ändå rätt storslaget när man tänker efter.

  • Inte världens klaraste beskrivning men ett skepp ändå.


    Mina barn, åtminstone den äldsta, hatar att vi lämnade Stockholm. Och jag sticker inte under stol med att det var en jäkla plåga. Här kan du läsa om att den höll i sig minst sagt. Å andra sidan om man vänder lite snabbt på steken så var det ett smart drag för kreativiteten. Det är jag helt säker på. Om man liksom inte har saker runt husknuten måste man ju liksom se andra vägar. Bra ändå.

    Som såhär. Jag ska göra ett jobb. Då man inte är född med framförhållning så kommer de bästa idéerna som en blixt. Och eftersom de alltid känns som de bästa måste de genomföras oavsett om tiden är typ obefintlig. Tänk kvällen före jobb eller samma morgon. Och då kan man inte kvista iväg och köpa ett sådant här skepp . Vilket ju hade varit den smidigaste lösningen.

    Men då får man helt enkelt inspireras av en Ann Wood och tänka att man kanske hinner med något liknande.

    Ha Chester med på jobb är alltid lite extra. Speciellt här i den ödsliga inspektorbostaden där han sprang runt som en yr höna.

    Här skulle skeppet hänga. Tillsammans med Jimmy Cricket´s nya tapetkollektion.

    Jag skulle inte hinna göra i papier mache utan tog baksidan av en gammal tavla. Ni vet den gulnade kartongen, som ofta är så porös och tjock att du kan dela den i flera lager genom att riva. Jag rev små bitar men behöll kartongen hel ändå. Klippte till formen av ett skepp, vek den dubbelt och limmade. Sedan limmade jag de rivna bitarna på alltsammans. Jag måste slå ett slag för den här typen av gammalt papper som oftast hittas i ramarna. Spara.

    Tog en blompinne från trädgården och surrade ihop en mast. Rev lite segel och sydde med gammal lintråd där jag tyckte det kunde passa.

    Inte alls särskilt skepp-tekniskt rätt. Men med lite fantasi så. I brist på blåst som fångas av segel så tog jag ståltråd och böjde ut för lite buktning.

    Limma fast ett par knappar för själva fastsurrandet. Och liten vimpel.

    Handen ska synas, sade Karin Larsson om allt hon hantverkade. Så jag lever efter samma devis.

    I alla fall bra mycket roligare och liksom sockervadd för hjärnan, än att klicka hem något några veckor före.

  • Men du, jorden snurrar faktiskt fortfarande!


    Hej Klimathot, du är svår att greppa. För svår. Är du för overklig?  Nästan som på film. Som när draken förgör och alltsammans blir snipp, snapp, slut. Exakt i som de sagorna vi helst inte ville höra. Jag kan fundera till leda på varför det inte går snabbare än vad det gör? Varför vi förnekar och blundar. Förmodligen för vi inte har någon erfarenhet. Ingen som helst erfarenhet av att rädda en planet. Så måste det vara. Eller vad tror du? Jag skulle så gärna vilja förstå. Ibland tror jag inte ens jag förstår mig själv. Då är det illa väl?

    Den absolut starkaste stjärnan just nu inom klimathotets snåriga värld är @klimatklubben.se!  Det är ju ingen slump att mina stora idoler när det kommer till klokhet, Emma , Husligheter-Maria & Slowfashion – Johanna slog sina påsar ihop och drog igång något med möjlighet att förändra. Är det några som ska göra detta är det just de här kvinnorna! Med målet – Att kunna överlämna ett hållbart samhälle och en välmående planet till nästa generation. VEM skriver inte under på den??
    ”Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, här hittar vi sätt att sätta press på företag och politiker, här peppar vi till förändring hos både oss själva och andra, här sår vi frön till nya folkrörelser och driver opinion med klimatet för ögonen.
    I Klimatklubben har vi högt i tak. Alla idéer är välkomna, inga frågor är för ”dumma”. Här bemöter vi varandra med respekt, här diskuterar vi sak och inte person och här har vi förståelse för att alla inte kommit lika långt i sitt eget klimatarbete. Här tror vi på att en morot leder snabbare till individuell förändring än en pekpinne, och tipsar och inspirerar därför hellre än kritiserar och skambelägger varandra.”
    Hur bra?? Jag säger bara FÖLJ! Antingen på instagram eller på FB. Och dela till höger och vänster.

    Och när vi ändå är inne på Emma. Sa jag inte att hon var klokheten självt. Finns ingen som behärskar de rätta orden och det smarta sättet att förklara, såsom hon. Och sådärja, svårare än så var det inte. ”Mitt yrke är influencer. Mitt jobb är att inspirera andra. Därför MÅSTE jag sluta flyga. ” 
    Initativet ”Vi håller oss på jorden” syftar till att sprida medvetenhet kring flygets klimatpåverkan och på så vis verka för ett minskat flygande. Här kan du läsa om varför du ska anmäla dig. Och enkelt sagt – att avstå från flyget är en av de viktigaste sakerna man som enskild människa kan göra för klimatet.

    Kanske är det svårare om du bor i stan eller lägenhet att få till detta med komposteringen. Vi med stor trädgård kan ju göra både det ena och det andra. Men när jag nyligen fick tipset om  Bokashi kökskompostering blev jag ändå hemskt taggad av enkelheten och det ytterst smarta. Med hjälp av mikroorganismer (helt utan kemikalier) omvandlas att vanligt matavfall som kött, grönsaker, kaffesump snabbt till luktfri jordförbättring som man kan strö direkt i rabatten eller grönsakslandet. Du behöver en lufttät hink och en påse Bokashiströ för en kostnad av ett par hundra kronor om året. Enligt säker källa blir jorden fenomenal! Och det är lika enkelt om inte enklare än att gå till soptunnan. Här finns en utförlig pdf att läsa om saken.

    Kan vi guida oss till ett hållbart liv? Vad sägs om ett råd per dag? Mycket är ytterst självklart i Naturskyddsföreningens bok Ett hållbart liv.  Annat är det inte som varför man ska gå in på medborgarfoskning.se eller adoptera en väggren.

    Kvällens middag. Vi ska ju alla äta. 

    SPAGETTI OCH  KIKÄRTSSÅS

    • 1 hackad chili
    • 1 hackad lök
    • 3 hackade vitlökslyftor
    • 4 grovrivna morötter
    • 1 burk krossade tomater
    • 2 burkar kikärtor
    • 1 burk creme fraiche
    • oregano, salt

    Fräs chili, lök, vitlök och morötter. Häll i tomatkross och koka ihop några minuter. Blanda kikärtor, cremefraiche, oregano, salt och värm upp. Servera med spagetti.

    Läste Scener ur hjärtat för en tid sedan. Det är två böcker i en. Sammanlänkade.  Den ena om den kris som drabbade familjen. Malena Ernamn och Svante Thunberg skriver om den smärtsamma verklighet att leva nära psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Allt för många gånger läste jag om och om igen, om varför samhället ser ut som det gör. Den andra delen ett enormt engagemang och djup insikt om vår planets kris. Här finns inga gråskalor, det är svart eller vitt vad som ska och måste göras. Så läsvärd. Lika skrämmande som verklig.
    Slutligen.  Visst kan det vara knepigt att diskutera klimathotet med de yngre barnen? De senaste dagarna, har jag tvingats tagga ner i min diskussion med 11-åringarna här hemma. Jag märker att de blir oroliga på ett sätt som jag inte vill. De existentiella frågorna blir klurigare och svårare och jag kommer på mig själv att inte låta övertygat. Jag vill ju ge dem hopp. Och de ser på nyheterna och frågar om vad de menar med att vi har 10 år på oss, vad händer sedan?
    De äldre barnen är en annan sak. De är mer arga, menar att vi är vuxna och varför har vi inte agerat. Jag hängde med Liv och hennes kompisar häromdagen, någon av dem bad mig förklara lite kring den senaste rapporten. Grader hit och dit. Vad gör de egentligen? Varför påverkar det förutsättningen till liv på jorden.
    Detta är vad som sker vid 2 graders uppvärmning och därför är detta inte ett säkert mål. Långt ifrån.

    • Det påverkar havsnivån – miljontals människor kommer inte kunna leva vid kuster och öar. Exempel på kuststäder som kommer läggas under vatten , Calcutta, Bombay, Miami och New York. Stormfloder och orkaner når också längre över land med stora vattenmassor. Orkaner får mer energi av varmare havsvatten, därför blir det vanligare med kraftigare orkaner
    • Översvämningar och monsuner beräknas bli starkare. man har beräknat att mer regn kommer göra att omkring 2 miljarder av världens befolkning kommer beröras av översvämningar 2050 jämfört med 500 miljoner i dag,
    • Korallblekning slår ut korallrev. Reven dör och därmed alla arter som lever just där.
    • Tröskeleffekt = jorden sätter själv igång processer som förvärrar
    • Torka och akut vattenbrist
    • Vissa delar av jorden, exempelvis medelhavsområdet, Afrika, vetebältena i USA och Ryssland kommer inte kunna bedriva jordbruk.
    • Fyra femtedelar av alla ekosystem på jorden påverkas av klimatförändringar
    • Värmeböljor gör att stora delar av jorden blir obeboeliga.

    Men. Man har sagt. Det är möjligt att mota klimathotet i grind. Kan du tänka dig en större stolthet i den bedriften, när det är gjort liksom?

  • For the monday coffee – till kvällsteet.


    Förmodligen sist av de flesta såg vi The Danish Girl häromdagen. Jag kunde knappt koncentrera mig på själva filmen då allt var så in i vassen vackert. Nästa gång ska jag också bo såhär. Exakt tänkte jag.

    Väggarna. Färgerna. Lugnet. Och så hon då. Och han.

    Och jag funderar på om vårt hus kommer ha en endaste hel vägg tillslut. Innerfönster ändå. Kan man ha för många?

    Kan vi inte bli konstnärer? Nästa gång? Bara bli?

    Köpenhamn och Paris växelvis. Jatack.

    Takfönster kan väl inte vara så komplicerat ändå. Vi har ett gäng utanför huset… huuu. Lite matt över den biten för övrigt. Kanske var det lite förhastat ändå?

    Nu tänker jag kolla in ett avsnitt av serien Killing Eve på HBO. Helt otippat så handlar den om en lönnmördare. En kvinnlig sådan. Otippat för att jag aldrig klarar av läskiga saker. Men det är något med hela upplägget. Självklart är det läskigt mellan varven och galet spännande men ändå är karaktärerna så klockrena och miljöerna – igen – fantastiska. Och med detta hoppas jag på en bättre bloggvecka. Det är inte så värst bra fart här just nu. Så kan det vara. Alltid är det nåt – som Liv konstaterade imorse när lyckan över att vara i tid för första gången på höstterminen byttes mot ett sabla letande efter väck cykelnyckel. Exakt så, alltid.

  • Hidden Places 2


    Alltså ge mig ett stall. Så sköter jag resten. Nomi har flyttat in där flera gånger om med hästarna hon inte äger. Hon hävdar att det är världens vackraste stall och jag säger inte emot. Fast jag kan inte låta bli att se förbi hela hästhärligheten och låta fest efter fest ta plats här i stället. Grattis Julita Gård, ännu en festlokal! Låt oss se fortsättningen på vår workshop Hidden Places. Eller egentligen början, för det var så vi startade, kvällen innan detta.

    Livstallet på Julita Gård öppnades upp 2014 igen efter att varit stängt i en herrans massa år. Jag läser att Arthur Bäckströms hästar huserade där tills 1935 men måste nog ändå dubbelfråga om det var där och då det klappade igen?

    Å andra sidan vet jag att selkammaren är full av burkar och små flaskor, seldon och sadlar från den tiden. Kan inte låta bli att fundera på vem var det som stängde dörren sisådär 1935. Och tänker på den som öppnade den. Lyckost måhända. Och även en tanke till sadelmakarens arbetskammare med utsikt över Öljaren. Inte så oinspirerande.
    Ser ni karaffen? Ett smakprov på ett kommande samarbete mellan Granit och det portugisiska familjeföretaget Vasicol. Granit sponsrade Hidden Places här på Julita med porslin och jag föll pladask för denna limiterade serie. Släpps på utvalda butiker i Stockholm, Göteborg, Malmö och på nätet den 11 november.

    Var tvungen att kasta lite torkade blommor över uppläggningsfaten när jag skulle packa ihop dem för budet till Granit´s showroom.

    Det är ju sådant man gör. I alla fall så är glasyren, den gula något alldeles extra tycker jag. Finns som grå med.

    Jag, Matilda och Nathalie hade dukat upp och Fia från Iminlillavärldavblommor hade gjort ljuvlig bordsdekoration. Från hennes egna torkade samling blev det som en äng som vajade i vinden. Fast i själva verket blåste det ju storm så när vi öppnade var det mer än vajning så att säga. Har ni sett den här kransen förresten? Snacka krans väl?

    Liljeholmen  stod för alla stearinljus. Du vet väl nu i ljustider att det är av stor betydelse att välja 100 % ren stearin? Liljeholmens ljus tillverkas i Oskarshamn av stearin baserat på den förnybara råvaran talg och bidrar därmed inte till växthuseffekten. Det avger dessutom minimalt med miljö- och hälsoskadliga ämnen.

    Vass ändå.

    Det är banne mig en ynnest att få möjlighet att blåsa liv i gamla platser. Det måste väl ändå vara så det var tänkt. Å andra sidan var vi inte direkt tomma på närvaro eller hur man nu ska se på saken. Fast egentligen tänker jag att det är väl så det måste vara, konstigt vore väl annars om åren inte satt i väggarna.

    När middagen skulle serveras var mörkret som en mysig filt över alltsammans. Det enda tråkiga var väl att maten inte direkt hamnade på vackra bilder. Men menyn signerad Tommy Myllymäki och Julita Wärdshus var så galet magisk. Och helvego. Någon sa att den här menyn var exakt en sådan man skulle vilja bjuda på när man liksom hade alla åldrar som gäster, den passade liksom alla.

    Kronärtskocka var min favorit då den var ångad. Först lades den i citronvatten sedan ångades den alltså, vilket gav en konstisens man blev helt lyrisk av. Sedan var det så vackert att liksom hugga av toppen såhär. Har ni Tommy Myllymäkis bok Grönsaker & garnityr? Menyn från kvällen kommer här:

    Kokt Kronärtskocka med citroncreme

    Rostad morotsallad med mynta, koriander, chili och lime

    Hjärtsallad med rostad lök, soyamajonäs och syrad rödlök

    Tomater med olivolja och salt

    Rotselleri med hasselnötter och rapsolja

    Rödbetor med svarta vinbär och getost

    Kall pizza med zuccini och parmesanost

    Potatissallad  med pepparrot och kapris

    Färskost med olivolja

    Äppeltarte med vaniljcreme

    Fint så.