-
Konserthuset vid sidan av Svartån.
Skulle kunna vara Paris väl?
Eller Göteborg… Fast helt klart närmre än båda. Fint att få se sig om såhär, en timme från hemma. Och dessutom bli glatt överraskad.
Igår var jag nämligen i det här huset, Konserthuset i Örebro minsann. Förstår du hur härligt det var? Att få inblick i någon annans jobb är ju något av de roligaste, åtminstone på ett sådant här ställe. Jag hamnade mitt i all världens prat tillsammans med Maria Brengesjö. Hon hade bjudit dit mig för att berätta om konserthuset och allt begåvat som huserar inom dessa väggar. Den ena historien gav den andra och jag satt mest som trollbunden hela tiden. Nickade och sade jaaa vad fint, ohh vad bra! En helt annan värld, i bakgrunden hördes Svenska Kammarorekstern som repeterade och alla ord lindades liksom in av svag klassisk musik. Oj så fin dag! Så galet inspirerande!
Maria ansvarar för barn och ungdomsverksamheten på Konserthuset, drömjobb! Och kreativa idéer och magiskt nytänkande saknas inte kan jag lova. Så inspirerande och grattis alla barn och ungdomar i Örebro! Och inte minst deras föräldrar.
Så fina prints signerade Nikki Green-Kunz exklusivt för Konserthuset. Nikki har jag träffat på Kustfolk för några år sedan och redan då var jag stormförtjust i hennes söta figurer. Här symboliserar de Efter dagis – en musikföreställning lagom till fredagsfeelingen!
Och här kaninen som fått äran att vara figuren för Bebisrytmiken.
Vi måste snacka om det här med bebisrytmik. Jag har gått på det både i Stockholm och Katrineholm med mina barn, tyckte det väl det var bra på sitt sätt. Tills nu då… För nu föll det sig så att jag fick privat mini-föreställning av just Maria´s bebisrytmik, trots ingen bebis i sikte, och blev alldeles paff. Kan det vara så fint? Så vackert och mjukt, precis som att hela Skattkammaren var liksom fluffig som molnen i taket. Maria visade rekvisita och berättade om både snöfall inomhus och bubblor genom luften. Allt tillsammans med sång och klassisk musik. Säg den unge som inte smälter.
I smyg lyssande vi på repetitionerna. Och musik av det här slaget blir ju nästintill overklig. Som om det inte kan komma från människorna där nerifrån. Som om allt vore på låtsats. Svenska Kammarorkestern är världskänd och med hyllande recensioner har de spelat sig igenom städer som New York, Pris, Wien, London, Berlin och många fler. Jag är inte kunnig inom musik, men det gör något med mig. Det är som om världen runtom blir som sekundär och definitivt alla tankar. De blir som bortblåsta och då finns bara nu. Magiskt ju.
Så fin gammal säng Maria hittat på Erikshjälpen. Och ritningen hur man bygger en fiol då? Instrument – vilket bygge alltså. Sedan det stora plusset med vad som kommer från det. Och än ej per automatik. Verkligen inte alls…
Fick också höra om klubb Mono som huserar i Örebro Konserthus, en liveklubb med en synnerligen skön repertoar. Frida Hyvönen spelade där i våras, bara en sådan sak, nämner undertecknad med avund i rösten… Men nästa helg spelar Lonely Dear, Love Antell och Fredrik Strage är dj. Tror minsann vi far dit!
Jag hoppas jag återkommer snart till staden där Svartån brusade som bäst. Jag och Maria smed planer, av helt perfekt slag och lite magi på det! -
Nästan som min handväska.
Jag tycker vi kikar lite närmre på min anslagstavla. Det finns ju en anledning till att de utrivna sidorna hänger där. Lite som, vad har du i din handväska. Brukar den inte tala om vem du är. I så fall undrar jag vem jag är. När jag redan tyckte min väska var astung i lördags visade det sig på tåget att jag hade en stor, supertung tygsax i väskan. En sådan där från urminnes tider som är typ 35 cm lång med värsta bladen. Bra är den men helt onödig på modefoto-kurs.
- Brokigheten. Att hyllor hamnar på de mest oväntade vis. Att det inte är så himla utmätt och perfekt. Rätt skevt om man tänker efter. Att de egentligen är ganska tråkiga saker som blir till en fin helhet.
- Hyllan den låga med skeppet på.
- Att samla krukväxter på ett större fat. Jag har börjat ställt mina krukor som i låga skålar jag hittar på loppis. Tröttnade på att vattnet alltid rann över blomfatskanten. Vilket förmodligen beror på att jag är kass på själva vattnandet men nu har jag kommit runt det.
Ja det var ju inte så stilrent här heller.- Blandningen av väggfärg. Foder, socklar och list i avvikande färg. Och måla lite på väggen. Får mig att tänka på en parisisk fasad.
- Så fint med grön griffeltavelvägg. Exakt såsom det såg ut förr. Egentligen räcker det inte med matt färg för att måla till en sådan vägg, vad är det för speciellt med just griffelfärg?
- Kök exakt som jag gillar. Ingen ordning här men ack så mysigt.
- En påminnelse om att leta fina parasoll, visst är det svårt att hitta i Sverige?
- Och att försöka hinna se Textila världar på Walldemarsudde.
- Bilden till höger har fått mig att önska ett kollektiv. Eller mer som en by, där alla har varsitt hus. SÅ vill jag bo när jag blir stor. Helst sådär på Danmarks slätt också.
- Fiolen, alltid så fint med instrument i bild.
- Bilden på Nomi som ska påminna mig om att öppna printshop. Fast jag gillar den med.
- Träkoja har vi ju redan men kanske borde du bygga en under trädkronorna? Så härligt att sitta i ett träd om du inte gjort det.
- Citat från Marina på Strömma. Utriven hur denna bok, den härliga.
- Kragar som denna är alltid fint.
- Letar staffli till min pappa.
- Har börjat följa en hel massa broderikonton på instagram. Men kolla här, visst blir man sugen?
- Gillar welcome-skylten. Och droppen med.
Där låg den. Som jag haft i flera år men visst aldrig bläddrat i.
Visade sig vara riktigt fin. Hur mycket buketter som helst, för alla årstider.
-
Vad är på riktigt egentligen?
Som de flesta som läser här vet om, så jobbar jag som fotograf och stylist. Oftast brukar man vara det ena eller det andra. Nu faller det sig så att jag råkar vara bägge. På ett sätt tycker jag det är superbra för jag jobbar nog allra bäst så. I min egen värld. På ett annat sätt är det rätt trickigt. Det tar tid att bygga miljöer, man bär alltid bättre när man är två och så är det en ynnest att någon står framför kameran och ändrar småsaker när jag står bakom. Det är också perfekt när någon kan sköta det tekniska och allt runt omkring som solkatter och oönskade skuggor, när datorer slutar fungera, när man måste hyra ett externt batteri, när det ska byggas saker på plats. Och väldigt mycket så vidare. Därför jobbar jag allra oftast och helst i team. På sistone har det varit ihop med min man, kanske otippat nog men också helt perfekt. Det här inlägget visar lite grann hur vi har det om dagarna på jobbet.
Photography for Numero 74
Hur som helst så börjar alla jobb med en brief från kunden, ett önskemål och jag återkommer med en skiss. När jag jobbar med just Numero 74 håller vi hos uteslutet till vintage och remake av gamla saker, förutom deras egna produkter. Detta upplägg är jag otroligt nöjd med. Nog för det kan vara desto mer knivigt att hitta vad man söker men när man väl gör det finns det aldrig någon risk att det blir samma och liknande som det många gånger kan bli när produktbilder ska tas och miljöer ska skapas. Att samma produkter dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Den här gången var det en badrum med skötplats som skulle ta form. Och ingenting behöver någonsin vara på riktigt. Det behöver knappt stå på riktigt. Allt är en kuliss. DET kan vara bra att ha i bakhuvudet. Handfatet är en balja i zink,underredet är från ett Grythyttan bord som stod i trädgården och liksom är ihopfällt, kranen från en utedusch och röret från källaren. Plankorna som det hela står på bröt jag loss i all hast från en väggsnutt i källaren, det var snabbt och skulle ändå bort med tiden.
Det lilla skötbordet målades i en hel massa färger, slipades tills det såg lagom rufft ut.
Alla skötbäddar behöver något i luften. Rivna remsor knutna på en metallring.
Den här lampan fungerar numera på riktigt. Själva glaskupan är från loppis. Kristo satte dit den guldiga överdelen från en annan lampa och fixade en lösning med en lampsockel. Kedjan lossade jag från några gamla ljuslyktor och utmed den löper numera sladden. I ödehuset finns ingen el så därför ingen sladd.
Porslinsfåglar och spegel från loppis.
Att placera handfatet vid ett fönster har jag skrivit om förut. Fatta det ljuvliga! Det måste hända i vårt hus. Lite svårordnat men så värt det, tänker åtminstone jag. Här är det ju såklart något alldeles extra med åkrar och ängar. Och korna om sommaren.
Inte så mycket riktig badolja i den där glaskannan.
Såg att Smallable har mycket av Numero 74´s klädkollektion nu.
Och även deras frotté som är den tjockaste och mjukaste jag känt.
Skåpet är byggt utav en målad ram, faktiskt en som vi använde på denna plåtning. Med enkla hyllplan. Det roliga är att vi använda hyllplanen fast bakvänt vid denna plåtning. Återanvänder gör vi jätteofta fast det får aldrig se samma ut. Det får målas om, byggas dit eller tas bort.
Mörkret lade sig snabbt den där november-eftermiddagen. Så pass att vi fick lämna alla påhittade badoljor och det andra tills nästa dag.
På morgonen därpå hade det mesta frusit till is under en frostig natt. Fast blommorna stod pall.
Funderar på varför jag hade så hemskt många kristallknoppar? Mer knoppar än flaskor helt klart.
Vi har ju för vana att lämna ett och annat i det där huset. Tänker att det behöver det. -
Badrum så nära verkligheten det går.
Vi drömmer om att göra lite justeringar i våra badrum. De har stått orörda sedan den förra ägaren och är långt ifrån tjusiga. Men funkar ju absolut. Jag tänker lite som vid renovering av kök, att ställa sig frågan både en och hundra gånger. Är det verkligen vettigt att byta ut allt? Vad är fortfarande fullt dugligt, vad kan vi göra om utan att byta ut? Badrum har ju liksom kök blivit en sådan jätteindustri. Det finns tusen lösningar, den ena smartare än den andra. Och komplicerade. En låda är inte längre en låda utan sju i en. Med fack hit och dit och gömda håligheter. Det finns säkert goda tankar men någonstans handlar ju allt om att sälja mera. Byta kök och badrum blir därför synonymt med att byta ut hela alltet. Oavsett om toalett, spis eller kyl fungerar fint. Sedan var det ju det där med det absolut homogena, behöver det vara så väldigt matchigt verkligen? Lite att fundera över hursomhelst.
Vi skulle vilja byta ut våra handfat. Vi har små, små handfat som är ett under att vi kunnat stå ut med under alla småbarnsår. När någon tvättar ansiktet eller ens bara händerna är det en jättepöl runtomkring. Nu har vi en tanke om att ta en gammal skänk och helt sonika ställa en kruka på den och använda som handfat. Krukan är perfekt som handfat och galet vacker. Vi har inte hundra bestämt vilken ytbehandling vi måste göra men återkommer om det. Hålet i botten finns ju redan.
Dessa bilder är till viss del kampanjbilder för Numero 74 och deras nya katalog. Deras nya badrumsserie är fantastisk! Älskar badrockarna och handdukarna. Vackrare än såhär blir det ju inte.
Ni var många små undrade om spegeln, gammal. Såklart. Men inte svår att finna på loppis.
Tjusig arbetsplats i ödehus. Ni som är nya här, har ni sett huset vi brukar plåta i?
Längtar till frosten släpper och vi kan fara dit igen. Jag låtsats så himla mycket bättre där. -
Inför vintercirkus!
Det är repris på Nyårspromenad i vår stad. Och kostymerna vi gjorde till förra årets 100-årsfirande ska användas ännu en gång sånär som på lite ändringar och uppfräschningar.
Nomi har tjatat om att själv få vara kostymbärare. Såklart. Får man gå först i ett led på 10 000 personer vill man ju inget annat… Hon har fått sin kusin med på tåget. Vi bestämde att en cirkuskjol skulle tömmas för vinterfeeling.
Den helklockade kjolen är enkel att sy. Beskrivning finns här. Det blir ganska mycket tyngd i kjolarna av själva fyllningen så en fluffig tyllkjol under är bra. Eller för all del en krinolin.
En valps paradis. Bland glitter och fluffbollar. Chester var egentligen portad på nedervåningen.
”Så satisfied”
Vi sydde alltså ännu en.
I brist på snö och iskristaller.
Nu ska jag sy ytterligare en tyllkjol också… -
De spridda tankarna om samarbeten, rekvisita och en haltande valp.
Det här med samarbeten och i influensers må vara en het potatis. Den potatisen tänker jag vända och vrida lite mer på en annan dag. Till saken är att jag ÄLSKAR samarbeten. Tiden är förbi när vi betalades i prylar. Och utan omsvep genom samarbeten får influensern sin lön. Det är så det funkar. Om någon tror att allt är en slump, att vi tackar ja till höger och vänster så är det, för de allra flesta, i branschen EXAKT tvärtom. Inget samarbete är på något vis en slump. För mig funkar det ungefär såhär:- Jag får en förfrågan.
- Jag sätter mig in i själva varumärket som samarbetet gäller. Jag läser på om produkten, tjänsten eller vad det är som ska lyftas.
- Jag vrider och vänder på det, många gånger tar det extremt lång tid. För mig är viktigt att jag kan stå för samarbetet till 100 %. Ibland är det solklart från början, ibland är det svårare.
- Jag vill kunna se ett samarbete som något större än just bara en slags reklamplats. Kunna inspirera och ta allt ett steg längre. Jag skissar på om det är möjligt och hur jag på mitt sätt skulle kunna göra det specifika varumärket intressant och inspirerande för mina läsare.
- Jag önskar att ett samarbete alltid ska bli något extra. Bra bilder, inspirerande text och gärna också att man kan se min stil och mina tankar tydligt. Helt enkelt att jag står bakom.
- Jag tackar lika ofta nej som ja. Ibland hänger det på en skör tråd och då tackar jag hellre nej än ja. Så funkar jag, men alla bestämmer helt själva hur man vill göra där. Såklart.
- Jag tycker man har ett ansvar som influenser. Å andra sidan är det bara jag själva som kan bestämma hur stort det ansvaret ska vara och hur långt det sträcker sig. Det ska ingen annan berätta för mig. För hur man än vrider på det så handlar det om att vi alla behöver en lön för att försörja oss, eller hur?
Men som sagt. Jag sade ju att jag älskar samarbeten. På det viset får jag möjligheten att få en lön genom att dela med mig av något jag tycker är inspirerande, viktigt och intressant. Något jag gärna vill sprida vidare till mina läsare. Jag får dessutom sätta min prägel på det och det är värt hur mycket som helst. Tänk om jag liksom bara fick som en affisch att spika upp på mitt ställe. Egentligen samma sak men det här är så mycket roligare.
De senaste dagarna har jag gjort några samarbeten som ni ska få se längre fram. Jag tänkte vi kunde kolla lite på rekvisitan!
Jag letar nästintill alltid rekvisita på loppis och i de lokala secondhandbutiker. Mina favoriter här är:Att jag väljer att leta second hand beror främst på att det blir personligt, jag vill inspirera till återanvändning. Att det dessutom är ett av mina bästa sätt att hitta inspiration kommer på köpet.
Hästen har inte varit i jobb. Nomi fick den i kalendern, den behövde bara en ny svans för att återfå sin glans.
Här syns tre nyinköpta props som jag köpte hos Maria på Gotland . En liten mortel i gjutjärn, en spatel i samma material och ett par mått. Det vackra lite böljande fatet snodde jag hemma hos mina föräldrar. Lånade såklart, det är min andra bästa grej för rekvisita.
Små keramikvaser för en tia styck, balanserar på den finaste danska keramiken. Den matta, ockrafärgade tonen är perfekt. Trådar och band känns som det mest onödiga att konsumera nytt. Och ja fatet och vasen är på lån. Minns dem från när jag var liten, tyckte de båda inte var de snyggaste. Men nu!
En liten ströare. Alltså kolla detaljerna! Den tvinnade ståltråden, trähandtaget och formen i sig. Betalade en femma tror jag, varför gör man inte exakt såhär idag och man har en sil-fabrik. Säljtips!
Stjärnorna sålde vi i affären. I år verkar de inte finnas i mässing men fina ändå, liten och stor.
Lånevas och loppiskarna. Och nytt jutesnöre lagom till jul.
Den här kannan är så fin. Älskar färgen och strukturen.
Bruksföremål var ju helt klart vackrare förr, så är det bara. Barnen älskar den här vispen. De tycker den känns high tech och sjutton resor roligare än elvisp. Överlag så hittar man väldigt mycket i besticklådorna på loppis. Som bestick, slevar och smart i rostfritt och trä.
Krukan med den perfekta färgen från Gränsfors. Kristos bästa kavel är en sågad rundstav.
Inte förrän jag såg besticken på skärmen insåg jag att de är namnpräglade. Såklart att denna uppläggningssked ska hamna hos Esther. Funderar på hur ofta jag har missat namnen på baksidorna.
Vi ta rekvisitapaus och pratar lite Chester tycker jag. Idag har vi suttit hos veterinären i två timmar och röntgat det lilla knäet… Lilla gubben fick lugnade och slog ihop som en stock. Åh vad det skar i hjärtat när vi bar runt på honom, där på djurkliniken, i famnen. Han har haltat i ett par dagar och vi kunde inte förstå varför. Förmodligen har han bara slagit till knäet när han röjt och lekt. Inget farligt men nu vila i en vecka. HUR vilar man en 3 månaders valp????
Alltså. Jag höll på att få ett smärre nervsammanbrott. Rekommendation med vila, ha tråkigt, inga trappor, bara koppelpromenader. I en vecka alltså. När jag minst anande idag hörde jag små snabba tassar från övervåningen. Såklart hade han rusat upp där jag inte hade koll och när han märkte att jag upptäckt buset blir det såklart sju resor värre. INTE SPRINGA, BARA GÅ!! Tjena… Han for runt i alla rum och livet lekte. Hältan var som bortblåst (för en stund) och hur sjutton fångar man en valp??? Hjäääälp, hur ska det gå med veckovilan?
Våra finaste skärbrädor av en gammal planka som legat ute i ur och skur under flera år. Jag frågade min systers svärfar en midsommar, du har ingen vindpinad gammal bräda som ligger och skräpar? Sedan filade, oljade och stilade Kristo till dem.
Ni vet väl att gamla gjutjärnsmortlar är ganska så exakt lika alla dessa lervaser. Och funkar prima.
Torkade bär och växter att samla på.
Korgar från Beton (har ni sett Pinocchio-kollektionen !) och Maria.
Så avslutningsvis mitt bästa stjärnfynd någonsin. Eller mina tre, vågar knappt inte säga det men jag har tre…! Bästa stjärnformen, öppningsbara och hängbara. Yes, det var lite spridda tankar om samarbeten, som jag knyter ihop längre fram, hur man kan leta rekvisita och den haltande lilla valpen. Oj, nu hojtar någon ”Han springer som en gaaaaalning!!! Mamma du sade ju att han inte fick hoppa!!!” Mmmm, hur gör man? Lugna valptips emottages tacksamt. -
Julklappstips, lite Chester och sneak peek.
Om någon undrar hur det går för denna lilla krabat, kan jag meddela att det går finfint! Lilla gullisen. Världen är fortfarande lite läskig på sina ställen. Som utmed vägen till skolan. Då stannar vi varje meter, han stirrar storögt för att fortsätta en meter till och göra om samma procedur igen och igen. Men inom husets väggar är livet alldeles lagom. Och vet ni att han har sovit varje natt sedan han kom till oss, utom en endaste mellan 22 och 6 på morgonen. Minst! Och jag som hade räknat med nattpromenader!
Jag jobbar ju mest hemifrån nu de första veckorna med Chester. Men det går ju bra som frilans.
Har en massa jobb som måste göras framför datorn. Som att redigera hundratals bilder. Bland annat sådana här glammiga i Studio 54-anda, till årets Katrineholmsrevy.
Jag håller dessutom i trådarna inför lanseringen av fantastiska smycken. Det är de absolut finaste jag sett. Någonsin. Så fort solen skiner så hämtar jag den blå London topasen eller citronen, bara för att kolla in hur solstrålarna bryter. Så. Galet. Vackert. Hur kan något som bara kommer från naturen se ut så. Jag hoppas så att allt går i lås så det kommer att finnas möjlighet att göra förbeställningar innan juletid. Visitkort trycks och askar görs.
Jag har en evig crush på art nouveau och en dag ska jag berätta hur jag tänker där. Men det är ju liksom inte för inte jag faller för William Morris tapeter. Dessa böcker från slutet av 1800-talet har fått sätta tonen på vår nya logga. För övrigt är de helt underbara, böckerna alltså, som skattkistor. Vet inte hur jag ska kunna dela med mig av innehållet till er, men på något vis ska det gå.
Har dessutom fått något så himla fint på posten. Denna supervackra cykelväska/korg och även barnvagnsväska borde vara årets julklapp. Lätt. Så galet fin present. Den ska såklart få ett alldeles eget inlägg i dagarna men jag är helt fascinerad över hantverket och designen som både är smart (två väskor i en och så vacker). Och historien bakom. Ett samarbete mellan formgivaren Josefine och en liten grupp Pako minoritets befolkning i Vietnamns högländer. Ett samarbete och en produkt som ger befolkningen en ökad inkomst. Kika bara på filmen här, så fint.
Smolket i glädjebägaren över ett städat arbetsrum är den ytterst ostädade botten och toppen på detta hus. Källaren och vinden som någon glömde. Men man ska vara glad för det lilla. Jätteglad ändå. -
Allt i skåpen är älskvärt.
Känner att vi måste snacka om detta med pajaki. Verkligen inget nytt under solen, snarare tvärtom. Sedan gammalt, en synnerligen urgammal polsk tradition. Lite som himmeli. Samma innebörd men mer färgsprakande. Fast det där är nog en sanning med modifikation. För man tog faktiskt vad man hade hemma. Inget shoppa järnet för att göra sin takkrona. Utan precis raka motsatsen, kolla igenom skåp och gömmen. Man gjorde pajakis i juletid och som en väntan på våren. Själva ordet betyder spindel av halm.
Att söka på pajaki är som att be om prestationsångest, den ena skapelsen är liksom mer magisk än den andra. Men nu till det extra härliga med själva grejen. Det finns INGA regler. Nepp, inga alls. Du gör exakt vad du vill och hur du vill. Man får göra en sådan här simpel som jag gjorde till en plåtning för Numero 74 häromdagen, och ändå hävda att det är en pajaki. Sådetså. Jag tog lite hampasnöre, ett halverat lampskelett och silkespapper för några snabba pompoms.
Och nu tänker jag på en julig. En åt detta håll. En stor som attan. Jaja, vi får se. Ingen prestationsångest här inte. Fin fredag nu!
-
Bästa tricket.
Hoppas helgen är fin! Är ni nyfikna vår blixtvisit till Österlen i veckan? Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
Och den här om man vred huvudet ett litet snäpp. Någon sade ”det som om backarna är fulla av confetti”om fåren som betar där.
Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Och trots att jag funderade svagt på om väderprognosen om uppehåll dagen efter verkligen var korrekt så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att regnet gjorde sig så fruktansvärt bra just då.
När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.
Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.
Talldungen besökte vi i somras. Jag blev totalt förälskad och har längtat tillbaka titt och väldigt tätt. Den gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen
Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!
Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.
Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.
Sedan åkte vi till stranden vi skulle plåta på. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.
Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.
Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!
Men om sommaren, som en annan strand ju.
Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmän okunniga om havet. Men då kom en kvinna som skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.
Sagt och gjort.
Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.
Inget konstigt alls.
Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74 så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.
Det var verkligen inte bara vi och havet.
Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.
Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.
Efter tre stenar tog vinden vid.
Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.
Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.
När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.
Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis…
Att åka bil, jättelångt, med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt. Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i några timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet…
På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.
Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.
Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
-
Snabba ryck.
Egentligen hade jag påbörjat ett annat inlägg, inatt faktiskt, efter att ha legat osovbar efter att ha läst inne hos Brita. Inte för det Brita skrev för det är fantastiskt bra och viktigt, men för detta. Herregud. Men jag blev tvungen att packa en massa skön rekvisita i all hast så jag får skriva klart sedan.
Vi bestämde nämligen för en timme sedan att vi landar här till kvällen.
Samtal med Viggo när han kom hem nyss:
-Hej, det var en sak. Kan du packa ihop lite grejor. Jag och pappa måste dra till Österlen.
-Österlen, Skåne alltså?
-Ja nu inom en timme.
-Hahaha, coolt. Bara sådär. Kan ni köpa med en kebab från Malmö?
Nomi vrålade mer jaaaaaaaa! Får vi sova hos mormor & morfar!!? Inte särskilt ängsliga barn. Och inte så knussliga barnvakter. Skönt. Tack.