AT WORK

Vad är på riktigt egentligen?

Som de flesta som läser här vet om, så jobbar jag som fotograf och stylist. Oftast brukar man vara det ena eller det andra. Nu faller det sig så att jag råkar vara bägge. På ett sätt tycker jag det är superbra för jag jobbar nog allra bäst så. I min egen värld. På ett annat sätt är det rätt trickigt. Det tar tid att bygga miljöer, man bär alltid bättre när man är två och så är det en ynnest att någon står framför kameran och ändrar småsaker när jag står bakom. Det är också perfekt när någon kan sköta det tekniska och allt runt omkring som solkatter och oönskade skuggor, när datorer slutar fungera, när man måste hyra ett externt batteri, när det ska byggas saker på plats. Och väldigt mycket så vidare. Därför jobbar jag allra oftast och helst i team. På sistone har det varit ihop med min man, kanske otippat nog men också helt perfekt. Det här inlägget visar lite grann hur vi har det om dagarna på jobbet.

Photography for Numero 74

Hur som helst så börjar alla jobb med en brief från kunden, ett önskemål och jag återkommer med en skiss. När jag jobbar med just Numero 74 håller vi hos uteslutet till vintage och remake av gamla saker, förutom deras egna produkter. Detta upplägg är jag otroligt nöjd med. Nog för det kan vara desto mer knivigt att hitta vad man söker men när man väl gör det finns det aldrig någon risk att det blir samma och liknande som det många gånger kan bli när produktbilder ska tas och miljöer ska skapas. Att samma produkter dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Den här gången var det en badrum med skötplats som skulle ta form. Och ingenting behöver någonsin vara på riktigt. Det behöver knappt stå på riktigt. Allt är en kuliss. DET kan vara bra att ha i bakhuvudet. Handfatet är en balja i zink,underredet är från ett Grythyttan bord som stod i trädgården och liksom är ihopfällt, kranen från en utedusch och röret från källaren. Plankorna som det hela står på bröt jag loss i all hast från en väggsnutt i källaren, det var snabbt och skulle ändå bort med tiden.

Det lilla skötbordet målades i en hel massa färger, slipades tills det såg lagom rufft ut.

Alla skötbäddar behöver något i luften. Rivna remsor knutna på en metallring.

Den här lampan fungerar numera på riktigt. Själva glaskupan är från loppis. Kristo satte dit den guldiga överdelen från en annan lampa och fixade en lösning med en lampsockel. Kedjan lossade jag från några gamla ljuslyktor och utmed den löper numera sladden. I ödehuset finns ingen el så därför ingen sladd.

Porslinsfåglar och spegel från loppis.

Att placera handfatet vid ett fönster har jag skrivit om förut. Fatta det ljuvliga! Det måste hända i vårt hus. Lite svårordnat men så värt det, tänker åtminstone jag. Här är det ju såklart något alldeles extra med åkrar och ängar. Och korna om sommaren.

Inte så mycket riktig badolja i den där glaskannan.

Såg att Smallable har mycket av Numero 74´s klädkollektion nu.

Och även deras frotté som är den tjockaste och mjukaste jag känt.

Skåpet är byggt utav en målad ram, faktiskt en som vi använde på denna plåtning. Med enkla hyllplan. Det roliga är att vi använda hyllplanen fast bakvänt vid denna plåtning. Återanvänder gör vi jätteofta fast det får aldrig se samma ut. Det får målas om, byggas dit eller tas bort.

Mörkret lade sig snabbt den där november-eftermiddagen. Så pass att vi fick lämna alla påhittade badoljor och det andra tills nästa dag.

På morgonen därpå hade det mesta frusit till is under en frostig natt. Fast blommorna stod pall.

Funderar på varför jag hade så hemskt många kristallknoppar? Mer knoppar än flaskor helt klart.

Vi har ju för vana att lämna ett och annat i det där huset. Tänker att det behöver det.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

2 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *