-
Typiskt dålig plåtningsdag.
Jag borde ha tänkt till redan igår eller för all del för flera dagar sedan. Men jag föredrog, framför allt annat, att soffhänga med en av mina bästa vänner. Dricka vin och prata massor och jättesent. Inte särskilt svårt val när allt kommer omkring. Därför var jag liksom inte helt på det klara med dagens arbete. Inte färdigplanerad direkt, vilket alltid är smart i dessa sammanhang. Egentligen bestämdes det dessutom ganska sådär direkt på morgonen. Fast jag lovat mig själv dyrt och heligt att alltid packa färdigt dagen innan en plåtning. Speciellt i detta kryptiska ljus om hösten.
Nu till saken. Det föll sig nämligen så att ingenting blev klart. Inte det minsta faktiskt. Kanske den mest oeffektiva plåtningsdagen någonsin. Men extremt härligt att befinna mig här. Ändå. Snacka om att man låtsats i dessa lägen. Alltså att det är mitt eget eller något åt det hållet.
Vi började i alla fall sjukt pepp. Och målinriktade. Ljuset var prima och dagen var trots allt fortfarande lång. Skulle ju fotografera för kära Numero 74. Nu är det ju 2018 som gäller så synar ni noga lär ni se en och annan nyhet. Måste bara tipsa om att Smallable har ett väldigt stort utbud av senaste kollektionen som är så fin. Jag vet också från säker källa att just Smallable kommer att ha exklusivitet på bäddkollektionen i vuxen-storlek, de stora 65×65 kuddarna och överkasten i dubbelsängsstorlek. Ni är ju så många som frågar om just det. Ska ni till Paris finns ju Smallable som fysisk butik med egen Numero 74 popupshop! Hur flott!?
För övrigt är det knivigt med takhöjd. Som om man lever extra vilt när man ska fästa upp en sänghimmel.
Sneak peek!!
Sedan gick det alltså lite åt skogen med alltihop. Jag insåg att jag saknade en hel massa saker. Smart att komma på det när man redan är på location. Nu är det ju inte hela världen alls, men tur ändå att vi inte åkt ett par timmar för att komma hit. Detta hade jag såklart fått information om innan, att de fortfarande var under produktion. Men asch då, vad jag glömt bort det! Så jag letade i ett par timmar i vårt hus. Och svor över oreda och klantighet och varför jag inte har färgkoordinerat all rekvisita jag har i min källare. Jag drömmer om hur jag har powder-hyllan, dusty pink till vänster, alla grå nyanser på samma rad och sådär. Men nu är det så mycket motsats som du inte ens kan greppa. Såklart var hela letandet utan framgång. I ärlighetens namn kände jag mig som den slarvigaste som gått på jorden, jag var helt säker på att jag slarvat bort grejorna. Så därför satt det hemskt långt inne att svälja förtreten och kontakta dem, på en söndag dessutom… fast det var ju bra för då mindes jag ju. Men man känner sig ju lite sådär oproffsig när man har valt att söndagsjobba, monterat ner världens krångligaste järnsäng, packat bil, styrt upp med ungar och lunchplaner, och dragit med man och hela konkarongen.
När jag kom tillbaka hade i alla Kristo ordnat en smart hiss när takhöjden är enorm. Fattade faktiskt inte riktigt hur det hela gått till.
Så han fick stajla lite en andra gång.
Det är banne mig älskvärt att låtsats studio här. Vem var det som skulle sitta där när snön kommer…?
Jag fixade lite med kuddarna som ändå låg där i huset. Tyckte det var synd på alltihopa annars.
Sedan återstod bara själva nedpackningen då…
-
Alla dessa stjärnor!
Jag bodde i Norrköping i slutet av 80-talet, då var staden som en stad är mest. Området med gamla industrier var mest slitet och planerna var rivning. Men tänka sig, staden tog en helt annan riktning. De som bestämde valde att restaurera, bevara och göra något helt unikt. Och nu snackar vi inte en liten byggnad utan ett gigantiskt område mitt i stan. Bland vatten och broar och så estetiskt tilltalande att man inte kan gå en meter utan att utropa åh. Ni förstår ju säkert hur mycket jag älskar det här.
Som Värmekyrkan. Herregud. Tänk om det här stället fick vara en liten minivärmekyrka.
Psst! På en dag försvann alla fb-delningar här på bloggen. Det var jättetråkigt tycker jag. Speciellt eftersom inlägget om stället ovan hade nästan 100 delningar. Vet inte varför det blev så men dela gärna igen.
När jag kom in här kunde jag inte prata längre. Jag älskar att man har gjort allt i renovering/restaurering som det alltid sägs att man inte kan. Hur många gånger har man inte hört att det går inte att göra si eller så, det går inte att isolera på det viset, det går inte att bevara exakt så, det måste förändras det ena och det andra. Och man tänker att de som sägs sig veta borde ju veta vad som är allra bäst. Fast det egentligen handlar enbart om minsta möjliga penningansträngning. Att se långt bortom estetiska val verkar vara det som är allra mest modernt i många kommuner. Därför ger jag alla stjärnor i världen till Norrköping som lyckas så jäkla bra. Och fortsättning följer…
Just den här dagen skulle jag träffa några andra stjärnor.
Karin och Johanna som är Edit & Björnen! Jag är så imponerad av dessa tjejer. Diplomväggen bakom mig vittnar om en mängd priser inom kommunikation. Årets stjärnskott, kreatörer, design, print. Så många utmärkelser under deras 5 år som byrå. Så välförtjänt! Jag kikade på mycket av deras produkter, säger man så? Det låter så torftigt. För här snackar vi så himla, himla fina grejer. Genomtänkt i minsta detalj. Jag älskar ju när man tar saker till en nivå när varenda liten millimeter är genomtänkt. Som trycksaker, kataloger, som är inbundna på vackraste bokbinderi-sätt.
Idag krockar deras 5-årskalas med en annan fest. Allt kul på samma timme. Och just idag, släpps deras alldeles nya sajt! Redan i starten ser man ju att det barkar åt det magiska.
Den här dagen finfikade vi något supersmarrigt som Karin slängt ihop från Food Pharmacy´s kokbok och det var sjukt gott.
Vi har en grej ihop nu som jag är himla glad åt. Det förtjänar dock ett eget inlägg.
Men att få ta sig an de allra vackraste djur är inte mig emot. Inte alls.
Att gå runt i deras lilla studio var ju som en skattjakt i sig. Jag kände mig som ett litet barn som inte kunde låta bli att fingra på ALLT.
Men titta. När Karin drog fram den här lådan kände jag helt klart ett sting av lätt avundsjuka. Minst sagt. Så pass att jag numera roar mig med att buda på sådant här. Men det räcker absolut med en ask i den här storleken för inga pengar alls. I alla fall inte strax under 5000.. Det är så lustigt det där med budgivningar. Först händer ingenting på flera dagar och man ser fyndläget, sedan säger det smack och det drar iväg till något helt ovärt.
I alla fall. Precis lagom.
Tapeter har de också gjort. Såklart. Säg vad de inte gjort.
Vi spanade i olika magasin som skrivit om deras saker. Här i ett tapetreportage på Elle Decoration.
Jag vet att det kommer mera inom film. Men ni måste kolla dessa sagolika filmer som de släppte på sin instagram nyligen. Här är Johannas film. Och Karins film. Så vackert, så mycket dem och de finaste porträtt jag sett någon gång.
Jag hejar så mycket på de här tjejerna. Så grymma! Och är glad att våra vägar korsats. Det extra fina är ju att de dessutom bor i min nya favoritstad. Ett stenkast eller en halvtimmes bilresa från mig. Om jag kör för fort.
Såklart gick vi på finpromenad!
Alltså varenda hörn är ju fullkomligt magiskt. Jag fick nästan överslag av alla vyer. Eller inte nästan. Jag fick det.
Jag tänker att det inte går att ta in i bild.
Men bara en sådan här sak. Att man liksom bevarad och byggt in, som gigantiska tittskåp. Så jäkla coolt!
Och det här är när man tittar ner i tittskåpet. Där kan ställa ett band som spelar, en konstinstallation eller för all del en Sofia som bygger en miljö.
Allt vatten gör ju sitt till det hela. Och dånet av bruset får mig att tänka vild natur. Kombon av stad blir ju minst sagt storslaget.
Tjejerna visade runt och universitetsområdet måste slå det mesta i campus. Små broar leder över vattnet. Och just detta faktum att det hela saknar slut, åtminstone för ögat där du står, är så jäkla speciellt och unikt.
Jag vill så gärna få höra mer om hur man tänkte, hur man gick tillväga och hur man lyckades så fenomenalt. Jag måste bjuda in mig själv på någon typ av föreläsning.
Varenda detalj alltså.
Älskar att det mesta ligger på vattnet, i Strömmen. Det fina är att det också byggs bostäder bland allt annat. Kolla in detta bostadsprojket. Kristo berättade nyss, då han jobbade i området en sväng, att när det blev bestämt att man skulle bygga bostäder just där lystes hela byggnaden upp inifrån med siluetter av helt nytt liv i fabriken.
Jag kan flytta in, trots insynen.
Jag blev visad varje ställe och bakom hörn som jag aldrig skulle vågat mig till annars.
Men kolla! Om man vågar att gå vid trappan där vattnet brusar som bäst så hittar man en turbin. Som också omsorgsfullt tagits omhand. De berättade att ibland är det fest här… Drömparty.
Glöm nu inte att kika in hos Edit & Björnen .
Här är det dags att fixa sig till gala med denna stjärna!! Nominerad till Årets Business ! Wow så välförtjänt! Nu håller jag mina tummar. -
Katrineholms-revyn behind the scenes!
Min födelsedag firades på bästa vis. Bland glitter, discokulor och en hög av fina människor. Glamorösa som få! Vi skulle plåta affischer inför Katrineholmsrevyn 2018 här i staden. Ärofullt uppdrag och sjukt härlig dag!
Vi befann oss på det här stället och alla var supertaggade. Temat är som ni säkert förstår disco. Det hade sneglats en del på Studio 54 och jisses vilken tid, vilket ställe. Hoppa in på Pinterest och sök Bianca Jagger och Studio 54. Eller Cher. Eller Bowie. Eller vems om helst. Man vill ju till och med hänga i soffan med självaste Björn Borg.
Bästa Cia. Min begåvade vän sedan urminnes tider. Första gången jag mötte henne var jag fjortis och pryade på frisören i Vingåker där hon gick elev. Det var nog min första girlcrush. Jag tyckte hon var den absolut coolaste jag någonsin sett och mött. Och ni vet när man var fjorton. Dessutom den osäkraste fjortonåringen i världen tror jag. Så jag drömde i smyg, sådär skulle man vara. Om man fick ta och önska sig liksom.
Att det sedan slumpade sig så att vi blev släkt och öppnade salong ihop är ju en annan historia. Hon är i alla fall precis lika cool. Och dessutom sjukt begåvad på jäkligt många plan.
En annan begåvning är hon som sätter glitter på kinden. Faktiskt min, ja vad är det nu… Min mammas kusins dotter, Linnea.
Det var Cia och Linnea som styrt upp hela plåtningen och jag kände mig som värsta lyxliraren. Med egna stylister som hade fixat hår, make och outfits. Och Kristo som assistent i allt från blixtlära till backdrop-bygge.
Johanna i sitt vanliga jag.
Lyxigt ja. Alla var så vackra och så bekväma framför kameran.
Som filmstjärnor hela bunten. Det var nog scenvanan som satte in. Jag var så imponerad av alla dessa proffs.
Zaki och Cia var ihop-parade inför Lyckliga gatorna. Sedan dess har det kommit en hel massa uppdrag. Fattar. Att se dem dansa ihop är magiskt.
Tjusigt par i verkligheten med. Pontus & Johanna.
Vårt backdropbygge funkade fint och jag kände mig så nöjd när jag rullade ut alla mina discokulor. Inget världsomvälvande men det är faktiskt kul att äga viss rekvisita. Man vill ha dem liksom. Tror det har med alla tusentals småspeglar att göra. Solkatterna vet ni.
Stjärnor sade jag ju.
Idag har jag redigerat bild efter bild. Och jag är så himla glad över att hamna i olika sammanhang hela tiden. Att inte bara kunna gå på gammal vana och på sparade redigeringsrecept. Att fundera över ändamålet och då är ju liksom temat rätt långt från mina ”vanliga” uppdrag. Och det är just det som är så himla skoj.
Jag var ju tvungen att snoka lite i kommande roller. Cissie skulle vara reporter, det ser ju alla. Stjärnreporter.
Sabina.
Zaki.
Katrineholms-revyn är något av det proffsigaste staden har och för varje år tar man nya stora kliv mot succé. Är som sagt väldigt glad att få vara en del. På mitt sätt.
Ni förstår att denna födelsedagsfeeling är svår att slå.
-
Dream on… absolut, jag slutar aldrig.
Det finns en plats. En perfekt. Den är väldigt nära mig. Men den är inte min. Den är inte bara för perfekt för mig utan för så många, många fler. Enda kruxet är att den borde få vara som den är. Exakt. Sånär som på ett par saker. För det är liksom det som är det fina i kråksången. Jag tror på tomma ytor. Jag tror på space som kan rymma all världens kreativitet. Jag tror nämligen att det allra mesta föds i det tomma och operfekta. Idéer, oändlig inspiration och miljarder av drömmar.
För det fina med det tomma är ju att det ger all världens möjligheter att fylla med saker för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer så att säga. Och sedan när det händer – låta den ena dagen inte vara den andra lik. Inte ens ett hörn vara det andra likt. Det hänger ju mycket ungdomar utanför fönstret, eftersom vi har en skatepark exakt där. Tänker själv när man var liten… Stora fönster att kika in i och därinne är en magisk värld. Eller två eller tre och ingenting ser ut som på riktigt. Kanske är det jul i ett hörn fast det är mitt i smällvarma sommaren. Kanske är det en mystisk skog genom dimma i ett annat. Kanske är det ett golv fullt av stjärnor i ett annat.Kanske målar något i ett hörn, och någon bygger i ett annat, och det spelas musik i ett tredje. Jag funderar på vad det gör för någon i det stora hela. Att spana in på något av det slaget. Någon yngre förmodligen fast egentligen för vem som helst. Alla har sin fantasi, den är bara lite glömd någonstans på vägen. Därför är det bra för den där fantastiska fantasin att få en spark där bak ibland. Jag tror att man hajar då – att världen är bra mycket större än vad man någonsin kan förklara.
Mina idéer är oändliga. Det är det som är så fantastiskt. Åtminstone för mig. Men det extra fina är att begränsningar finns inte i tomma ytor. Tomma ytor med högt i tak , i alla bemärkelser, kan rymma ALLT. Kreativitet och lust måste ha spelrum, det måste vara alla tillgängligt. Det får inte boxas in får då dör det till slut. Det höga taket måste finnas där. Jag tänker på workshops, fotograferingar, film, middagsevent, musik, mindfulness, gatufester vid regn… Workshops, samlingsnamnet för allt. Förstå hur många som sitter på hantverk och kunnighet som vi nu för tiden verkar behöva en trend för att ta oss till. Hur många hantverk kan du lära ut på den här ytan under samma dag kan man undra? Sätt ihop pensionärer och ungdomar. Knyppla, tälj, virka, sticka, sylta, safta, laga cyklar, tapetsera, bygg fotbollsmål, byt sticklingar, plantera, gör äppelkräm och kåldolmar. Och allt i en oöm miljö. Inte där allt är redan putsat och färdigt och varenda fläck lyser som en stoppsignal. Traditioner och kunskap ska föras vidare från generation till generation, så har det alltid varit och bör också förbli. För att inte tala om mellan olika länder och kulturer. Alltså, att jag vill kunna hantverk från Syrien, Somalia och Ryssland. Eller vilket land som helst egentligen.
Nu tänker jag på alla kreativa kollektiv som skulle skapas. Över de där gränserna. Sådär av sig självt. Hej liksom, jag har en sak att lära dig. Förstå då tillgången att äga en samlingspunkt.Ett ställe där man kan slå upp 40 meter bord om det är just det man skulle behöva. Eller världens största backdrop, om man skulle behöva. Eller hänga 100 discokulor från taket. Det lär man sannerligen behöva. Och sedan i en av stallarna bredvid kan man ha rekvisitaförrådet. Tänk om man är fjortis och vill spela in en film då behöver man ju absolut ett rekvisitaförråd. Jag märker ju bara hur mina barn älskar det jag släpar hem hit. Som cykeln med limpa, hur många gånger har inte det cyklats på den där. Lite filmiskt är det allt – säger de varje gång. Och lite skönt när händelsen i veckan är en cykel med limpa… Det är väl bra när det inte behöver vara mer än så? Tänk när det är lite av varsågod för alla i rekvisitaförrådet. Att återanvända, att se den ena prylen efter den andra hamna i nya sammanhang.
Jag drömmer om ett ställe man vill besöka. En plats dit människor vill komma. Drömmer om alla samtal som kommer påbörjas, så många historier som kommer berättas. Lite som man hängde på torget förr i tiden. Snicksnackade med vänner i vardagen. Och då går ju resten av sig självt. Igen.
Och jag tänker att fixar ett bord, ett jättestort sedan har vi frukost. Där allt bygger på pratet mer än något annat. Lite knytis som vi hade om torsdagarna. Jag kan intyga att just den typen av frukostar gör absoluta underverk.
Häromdagen när jag var där sent på kvällen var det en hel hög med ungar som ”lekte” med kabeltrummor. De liksom låg under dem och rullade de absolut jättetunga kabeltrummorna över någon som låg. I mörkret. Totalt livsfarligt. Jag sade såklart åt dem och efter lite munhuggning så slutade de tvärt. Jag tänker bara vad sådant gör, kommunikation mellan barn och vuxna på ett naturligt sätt. Någon finns där, någon ser. Liksom i förbifarten på något som egentligen kunde ta en ände med förskräckelse. Och så kan man bjuda in dem istället för att göra dumdristiga saker, för att hålla en reflexskärm eller bara för att kolla läget i en magisk värld. Jag menar har jag inte egna ungar i närheten är säkert andras ungar precis lika pepp.
Okej jag har de där två önskningar.En isolering ovanför bjälkarna. Och en glasvägg. That´s it. Inte något alls mer. Små om man jämför. Och jag har redan fixat ritningen. Det byggs en black box några meter därifrån. Ett bygge som säkert blir jättebra men med en prislapp som denna. En glasvägg vill jag ha där det sitter en plankvägg idag. Helt enkelt för att släppa in ljuset från den sidan också. Jag fattar ju också att stallarna inte byggdes för det ultimata ljusinsläppet men det galna är eller det mest fantastiska är att fönstrena är redan placerade exakt där man vill ha dem när det handlar om ljus. Jag har studerat var solen går upp och hur länge den hänger kvar tills den försvinner. Just därför känns det som gjort för en studio och inget annat, någon måste ha tänkt så eller annars handlade det bara om livskvalitet. Och så småningom önskas en isolering ovanför balkarna. Jag vet också att bakom den stora tavlan som vi räddade, finns ett torn. Men det är verkligen inga krav jag har…
Det här med att tomma ytor föder kreativitet bottnar jag i att vi lever i ett informationssamhälle utan dess like, och jag tror att just allt detta dödar så mycket i det långa loppet. När jag lämnade Stockholm för landet var jag så nervös att hela min kreativitet skulle försvinna. Att jag skulle bli lost i avsaknaden av intryck. Jag våndades när mina barn hurrade över rulltrappor som det vore storslagenheten självt. Men vet ni, numera vet jag bättre. Det hela visade sig vara raka motsatsen.
Hur som helst så kan jag tänka mig att sova över här med. Och äta de längsta middagarna som någonsin varit. Jag vill absolut krypa upp i fönstrena och häromdagen när det for eldiga svetslågor från spåren så tänkte jag att det är som New York. Tur att jag äger mina drömmar brukar jag ofta tänka. För livet blir så mycket mjukare då. -
Alla dessa kära mönster!
Tack snälla för peppen! Så himla glad för alla fina ord! Sedan har det varit extra roligt att höra, från alla möjliga håll, att Femina är en favorit hos många! Så kul allt känns!
Idag har jag jobbat med juliga saker. Vilket alltid är en intressant sak utan snö och absolut höst utanför fönstret. Jag kan säga att jag levt lite on the edge och hängt från vårt verandatak och knutit tyger. För att gå ner ett antal gånger och inse att det inte blev bra. Och gått upp igen. Till sist var jag så trött på hela alltet så att jag fick svindel av att kolla ner. Ni vet sådär när man tror att tyngdlagen plötsligt slutar funka. Det gjorde den inte.
Tyget som vi klädde madrassen med häromdagen var ju gammalt från Åhlens. Men de har nästan alltid ett eller två tyger på metervara, i samma bra kvalité. Superkraftigt, precis som möbeltyg. Morris-inspirerad blev jag absolut, och sydde kuddfodral.
Jag hade fått en fin leverans från Sandberg med tapetprover från kollektion Tradition. Är helt kär i den här kollektionen, har gått runt och testhängt proverna hela dagen. Verkligen inte alls vad jag skulle ha dem till. Fast Rosenholm måste jag hitta ett rum till.
Som om det inte vore nog med fint så fick jag en present från Sandberg, en gåva för att fira senaste kollektionen Oas. En kimono med mönstret Malin.
Så fredagsfin på studs. Matchig var jag också! Påtal om Oas-kollektionen , titta så fint Babes in Boyland har tolkat den. Magiskt.
Insåg att allt matchade med den där kimonon och gick runt och kände mig sådär snygg och genomtänkt när ungar, kompisar och en hund dök upp under eftermiddagen. Fredagspepp fast solen försvann alldeles för fort, åtminstone i fotosynvinkel. Fast mysigt ju. Fin fredag till er! -
Tjuvkik!
Den här dagen har gått i en alldeles rasande fart och alla uppstyrningsförsök har fallerat i det ena och det andra. När hela morgonen hade gått käpprätt med cykel-incidenter och jag-har-glömt-historier från barna var jag glad att ha ett viktigt ärende till Johanna. Alltså Johanna, jag har ju skrivit det hundra gånger förut. Men hon är så himla kul att hänga med, varje minut är som en egen film. Det finns ingen annanstans historier berättas som här och de mest otippade saker dyker upp från ingenstans. Idag frågade jag om hon hade några 70-talskläder. Joo, sade Johanna och rev lite i gömmorna. Hon hittade inte 70tals-capen men blev lika förvånad som jag att den här hängde där i garderoben. Oj, sade jag. Det var värst, sade hon.
Operan minsann. En midsommarnattsdröm.
Det är ju inte klokt vilket vackert kassaskåp ni har, sade jag. Det var hennes morfars, som jag för övrigt såg på en massa gamla fotografier en annan dag. Från vackraste ateljen a´art deco. Sedan visade hon alla de hemliga tricken man är tvungen att kunna med kassaskåp från 30-talet. Nyckel liksom, helt osmart när allt kommer omkring.
Hon avslutade något så otroligt fint. Våra absoluta önskesmycken. Ni kommer få se varenda steg, varenda liten pyttedetalj som de där händerna har skapat. Men vi kan inte avslöja än för våra första är en överraskning nämligen.
Jag fick också veta hut när jag nämnde ordet lim idag. Johanna bara skrek att lim förekommer aldrig någonsin hos en riktig guldsmed. Bannlyst. Så jag fick en snabb lektion i infattningskonsten och nu vet jag att ädelstenar aldrig någonsin får nudda ens en millimeter lim.
Jag införskaffade två gamla lådor. Gav dem lite extra finess och packade ner två unika presenter men ändå så lika så man fattar att det är ett vänskapssmycke i allra högst grad. Ett systerssmycke.
Fyndade dessutom påskkort idag. Kändes helt oklart. Fast lamporna var fina och brickan är min andra av samma slag. Bra present.
Tjuvkik!
Sedan skulle jag slå in finurligt och extra tjusigt och rev fram alla band jag kunde hitta. Men fick total insposvacka.
Så askarna fick hamna i linnetyg och linnetråd om. Och på toppen, närmaste hortensia från vasen bredvid. -
Tjuvkik!
Den här dagen har gått i en alldeles rasande fart och alla uppstyrningsförsök har fallerat i det ena och det andra. När hela morgonen hade gått käpprätt med cykel-incidenter och jag-har-glömt-historier från barna var jag glad att ha ett viktigt ärende till Johanna. Alltså Johanna, jag har ju skrivit det hundra gånger förut. Men hon är så himla kul att hänga med, varje minut är som en egen film. Det finns ingen annanstans historier berättas som här och de mest otippade saker dyker upp från ingenstans. Idag frågade jag om hon hade några 70-talskläder. Joo, sade Johanna och rev lite i gömmorna. Hon hittade inte 70tals-capen men blev lika förvånad som jag att den här hängde där i garderoben. Oj, sade jag. Det var värst, sade hon.
Operan minsann. En midsommarnattsdröm.
Det är ju inte klokt vilket vackert kassaskåp ni har, sade jag. Det var hennes morfars, som jag för övrigt såg på en massa gamla fotografier en annan dag. Från vackraste ateljen a´art deco. Sedan visade hon alla de hemliga tricken man är tvungen att kunna med kassaskåp från 30-talet. Nyckel liksom, helt osmart när allt kommer omkring.
Hon avslutade något så otroligt fint. Våra absoluta önskesmycken. Ni kommer få se varenda steg, varenda liten pyttedetalj som de där händerna har skapat. Men vi kan inte avslöja än för våra första är en överraskning nämligen.
Jag fick också veta hut när jag nämnde ordet lim idag. Johanna bara skrek att lim förekommer aldrig någonsin hos en riktig guldsmed. Bannlyst. Så jag fick en snabb lektion i infattningskonsten och nu vet jag att ädelstenar aldrig någonsin får nudda ens en millimeter lim.
Jag införskaffade två gamla lådor. Gav dem lite extra finess och packade ner två unika presenter men ändå så lika så man fattar att det är ett vänskapssmycke i allra högst grad. Ett systerssmycke.
Fyndade dessutom påskkort idag. Kändes helt oklart. Fast lamporna var fina och brickan är min andra av samma slag. Bra present.
Tjuvkik!
Sedan skulle jag slå in finurligt och extra tjusigt och rev fram alla band jag kunde hitta. Men fick total insposvacka.
Så askarna fick hamna i linnetyg och linnetråd om. Och på toppen, närmaste hortensia från vasen bredvid.
-
Sweet blue.
En av mina favoritplåtningar från sommaren var Numero 74`s bäddkollektion för vuxna! Japp, stora påslakan. Stora plädar, stora överkast. Och megakuddar. Jag vet att önskan efter detta har funnits länge. Och man fyller faktiskt på i alla hörn av kollektionen med produkter för vuxna. Förkläden, badrockar, väskor… Listan är lång och Numero 74 är bättre än någonsin.
I Smallable`s senaste magasin kan man nu läsa en stor intervju med Poupy som driver Numero 74. Intressant läsning här på sidan 70 och framåt.
-
Nästa gång ska jag också bli tapetkonstnär, hur flott jobb?
Eftersom det är gatufest här i Katrineholm imorrn så kan jag bara säga att det här blogginlägget blir som pausmusik eller nåt. Ingenting görs väl någonsin i en handvändning det borde jag ha lärt mig. Pjuuu. Men om vi slipper en hel massa regn kommer alltsammans bli perfekt.
Jag är så nöjd med min nya backdrop. Som faktiskt har förändrats ytterligare sedan bilderna togs. Kanske kan detta vara min nya favoritsysselsättning? Ja faktiskt, så pass att jag funderar skarpt att göra detta på riktigt i ett helt rum.
Dock inte Nomi´s som surade ur av att placeras framför olika färgkombinationer.
Sedan har jag gjort en upptäckt. Om man slipar på lite glansiga medaljongtapeter, som kanske inte är helt perfekta från början, blir de alldeles magiska. Jag ska berätta sedan. Nu ska jag sova för snart ska jag upp och hänga tusen meter vimplar.
-
just another day in paradise.
Som ni märker så jobbar ju rätt mycket med min man just nu. Fint faktiskt. Han är bra. Även när han kommer hem från Bråvalla efter midnatt och hans fru vaknar till och får en lysande idé såsom från en klar himmel. ”Men om vi åker ut väldigt tidigt imorgon till ödehuset, då hinner vi ju! Innan ni ska till Bråvalla vid lunch!! ” Och går upp ännu mer tidigare eftersom den där idén liksom föddes när jag somnat. Så det var ju liksom inte packat och klart.
Men jag skickade en snap till sovande sommarlovs-ungar påväg ut till landet. Och sedan jobbade vi på bästa sätt.
Gissa temat? För No74 såklart. Gjorde dessutom en väldigt fin grej som ska hamna hos oss sedan…
Det gäller att välja de tjusiga hörnen.
Jag klippte en lugg igår. Fast en sådan där lång svepande som ligger över ögonen automatiskt. Du vet vilken typ av lugg va? Nu ligger den ju inte så när man glor ner i en skärm. Köpte ett par bra jeans på Lindex, deras Better denim är kolossalt bra!
- ekologisk eller Better Cotton
- 100 procent av vårt denimsortiment är tillverkat med mer hållbara tvättprocesser som använder upp till 45 procent mindre vatten
- 100 procent av vårt denimsortiment är tillverkat med mer hållbara tvättprocesser som använder upp till 27 procent mindre energi
- Nästan 90 procent av vårt denimsortiment är infärgat med den renaste indigofärgen på marknaden.
Och som grädde på moset kommer nu Even better denim. Sjukt bra. Kanske just därför reade man ut just Better-kollektionen så dessa ovan kostade 100 spänn. Fyndigt ju.
Och ja, han och Liv hann till sista dagen på Bråvalla. Jag har grämt mig i en timme att jag är i så dålig semester-fas. Lika väl som det kan vara glassigt värre som frilans, kan det ju bli raka motsatsen såhär i semestertider. Å andra sidan känner jag noll stress. Frågan är om det är bra eller dåligt? Säkert bara bra. Ses på annan plats imorgon! Semesterplatsen <3