ÖSTERLEN-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
368
archive,category,category-osterlen,category-368,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

jag tänker på puderfärgad mjukglass…

Godmorgon! Hoppas ni har en fin helg! Måste visa min nya lampkärlek! Som mjukglass eller hur?! Hittade den på Salto Mortale när vi besökte Österlen. är ju svag för denna typ av glaslampor…

Sluta, så mycket vackert i luften! Det fanns faktiskt fler sådana som mjukglass.

Jag smet med han där. Allt medans barna roade sig vid vägkanten i Brösarp. Kanske var det här den enda affären vi besökte under vår vecka i Skåne, förutom mataffären då.

Ångrar mig på den här. Fanns två dessutom.

Och till höger i ofokus står finaste brickbordet. Kan man kanske också ångra lite.

Den här lampan fick egentligen inte plats. Så totalt proppfull bil, kolla! Det var ju därför vi var tvungna att lämna en hel hög med sängkläder i Varberg för att få plats med ett barn till. 

Åh ni är många som mailar om mina fotoprints! Det gör mig så glad. Snart, efter sommaren, kommer affären att fyllas på. Jag har hittat finaste pappret och bästa trycket. Bara några småsaker kvar att fixa.

 

 

talldungen och en överdos av vackra hörn.

Under vår Österlensvecka så kan jag räkna på en hand våra restaurangbesök. Vi hängde ju bland hästar och hundvalpar som ni vet. Och absolut ingen emot, kanske är det en av våra bästa semestrar någonsin. I alla fall så bestämde vi oss för en frukost på Talldungen. Utan att veta vad som väntade hamnade vi i det allra finaste!  Då jag jag inspirerats av helt andra saker under veckan så gick jag helt i spinn av den vackra och personligt inredda miljön. Det här stället alltså. Med stämning skapad i varenda hörn. Nu åt vi ju frukost, ack så god, men middagarna här är tydligen något alldeles extra. Fattar att New York Times listar Talldungen på bästa ställen att besöka i världen.

Ute spöregnande det och Brösarps backar låg i som en mjuk dimma. Inne i det stora vackra stenhuset var musiken mjuk och överallt brann stearinljus. Bara det där med att välja den perfekta spellistan, då har man tänkt på allt.

Som tur var vi tidiga, precis innan alla hotellgäster smög in för frukost. För smög var nog rätta ordet, man blev liksom så. Pratade lugnare, gick saktare… fast jag måste erkänna att mina ögon fick någon slags överdos av alla handplockade detaljer. Fast en bra sådan.

Frukosten var motsatsen till vräkiga hotellfrukostar med bacon och äggröreberg. Små fina fat med lokala och hemmagjorda delikatesser. Älskar när man ser frukosten, när det inte försvinner av mängden liksom.

Talldungen har eget bageri. Vi hade blivit tipsade att prova den hemmagjorda färskosten tillsammans med rosenmarmeladen. Det tipset var magiskt.

Som sagt, varenda hörn var som ett eget litet ställe. Egentligen ville jag flytta från bord till bord för att liksom känna in. Kolla utsikten och pilla på alla små fina saker.

Kanske sno till mig en och annan stickling. Men fattar ju att det kanske hade verkat lite märkligt trots allt. Men ärligt, det är sådant jag funderar på när jag kommer till en sådan här plats. Observera funderar på.

När udda vävs ihop till en helhet av någon som har estetiskt sinne, skapar de finaste hem om du frågar mig. Nu var det här ju de närmaste ett hem man kunde komma, ett hem fullt med gäster.

Alla små hörn gjorde mig som sagt lite galen. Jag ville ju spara på dem.

Spegelväggar är alltid ljuvligt.

Jag måste erkänna mig otroligt lite i själva nuet just här. Eller totalt uppslukad av mitt egna nu. Men inte närvarande i själva frukostätandet direkt.

Men jag förlät mig själv. Så mycket som jag ägnat mig åt hästar, valpar och bara barnen alla andra dagar.

Jag såg mina stora runda speglar på vinden igår. Måste hämta ner dem.

Alla växter hade eget liv. Runt fönster och dörrar och som rumsavdelare.

Gullisar. Charlie hade klätt sig stiligast av oss alla.

Det lilla fatet för tesilen var ju egentligen ett väggfat.

Tycker så mycket om när man struntat i den traditionella receptionen. När den liksom är gömd lite sådär i förbifarten. Det gör hemkänslan ännu mer påtaglig.

Minns ni när vi besökte Ett hem. Jag fick lite samma känsla av att besöka Talldungen. Någon har lagt sin själ och sitt hjärta för att dela med sig av det till andra. Fint tycker jag.

<3

Efter frukost var vi tvungna att låtsats-bo lite. Då spelar man kort.

Läser om hundar.

Andra går på upptäcksfärd.

Snacka om att den här lilla lantungen behövde ett bad och en riktig skrubb.

Att gå på upptäcksfärd i någons hus är ju som en skattjakt. Att se nya rum öppna sig bakom glasdörrar och hörn är ju hur spännande som helst.

Tänk att ha ett hus som ligger mitt bland Brösarps backar.

Vi spanade in svanen vi sålde på Mokkasin-affären!

När vi kom tillbaka var kortturneringen igång.

Så bra. Alla hittade de man behövde för stunden.

Syskonteckning.

Ni är många som frågat om våra färgpennor. Tar och tipsar i samma veva, så värt. Finns här och lite rea just nu.

Sura miner i turneringen. Det där med olika regler är alltid intressant.

Bra att vissa återgick till teckningen.

Lugnast så.

Kristo påminde mig häromdagen att jag tydligen lovade honom en Talldungen-vistelse i födelsedagspresent. Inte mig emot.

Regnmolnen försvann och dimman också, i takt med att solen kom tillbaka.

Fattar ju att midsommaren här är magisk.

Förmodligen alla andra dagar också.

Det var en yttepyttestund men ändå.

Om vi ska tala om det här med hästar så är jag allt tvärtemot bilden ovan. Jag är livrädd! Superharig och darrig även om det inte är jag som är i närheten. Det räcker med vetskapen att mina barn hänger i hagen så är jag knäsvag på ett ganska så irriterande sätt. Man vill ju liksom vara modiga mamman, alla kategorier. Alltid. Men så ser ju inte verkligheten ut alla gånger.

Jag fick för mig, när jag var 20, att kanske skulle man börja på ridskola. Sagt och gjort. Och blev sparkad på låret. Efter det gick det bara utför tills ridfröken sa ”du är ju så rädd att det är lika bra att du slutar”. Pedagogiskt värre kan man tänka och efter det har jag inte närmat mig en häst. Så ni fattar säkert att sätta mig på en hästgård där barnens nyvunna kompisar är sju hästar, är som att sätta mig på terapi. Ren och skär kbt.

Varsågod, oredigerat jobbkaos. Folk med rädslor är ju bra på det där med undanflykter. Jag har väl aldrig varit så tacksam över eviga deadlines under en semester. ”å nej, jag kan inte rida för jag måste jobba färdigt”.

Men nu råkar ju Tilde vara raka motsatsen till den där ridfröken på ridskolan. Så efter en vecka med hennes mindset som avspeglar sig på hela den här gården, i luften man andas. Så jag tog några djupa andetag. Och motade rädslan i grind. 25 års hästfobi var dags att botas. Åtminstone lindras. My god, jag var skakig. Jag var matt av rädsla och funderade över skengalopp och avkastningar. Och hur jag kanske bara skulle stjälpa av sådär per automatik. Men som sagt redan här började det kännas bättre. Det var  något hon sade, något hon gjorde. Hon här till vänster.

Ju mer vi red där genom äppelodlingar och fält rann det liksom av mig. Eller det där var kanske en överdrift men genom stigen till stranden och havet, tänkte jag mer på intressanta samtal och att ducka för grenarna.  Att ha tryggheten själv vid min sida betyder ju att vid varenda signal Börje gav var det ju någon som kunde säga, ” det var en fluga som kittlade honom” och jag förstod att det betydde inte att Börje skulle stegra sig och sätta av mot världens ände. Tilde fick mig att förstå att det hela handlar om ett samspel och hästen väntar på min signal. Ger jag den inte ett tecken så får den liksom inte för sig att göra precis tvärtom.

Andreas var ju inte rädd, bara allergisk.

Tur att Tilde lånade min kamera. Bildbevis är alltid extra flott.

Jag och Börje och havet. Och nu kommer du inte tro mig. Och fast det bara var en yttepyttestund och mina armar och ben fladdrade som en trasdocka och jag skrek högt hela tiden så…. galopperade jag genom äppelodlingen!! Fatta ?! Jag fattar det inte. Tack Tilde! Det hela känns större än själva havet.

 

vi prickar av drömmar.

07.00 En åt dem var och raka vägen till hagen. 07.30 valpfrukost.

Sedan tog vi pyamasar och åkte till bageriet i St Olof och köpte bröd till vår egen frukost.

När vi kom in där kände man att det där med att ha ett bageri på Österlen måste vara väldigt härligt. Det var en ström av människor som passerade. Några vänliga ord, några morgonfrallor och en hälsning om en fin dag.

Bageriet går inte att missa, Byvägen 35 och öppnar 8.

Lite mer än bara ett bageri faktiskt. Och på gården med parasollerna.

En supersmarrig frukost innan hemfärd och efter gårdssysslor.

Vi bestämde senare att bullarna var de godaste vi ätit.

Väl hemma i Pomanadalen var Viggo i färd med att mata hönsen. Hönsen och ost är veckans roligaste enligt honom. Osten gör dem galna fast på ett bra sätt. Han är också otroligt impad över att han själv och några ostkuber kan liksom bestämma över en hel flock med hönor.

Efter strand så var det hästar och hästar resten av dagen. Thilde skulle ta de flesta av oss på tur.  Det är sådant hon gör. Här finns att läsa om om långritter och turer. Det finns allt från nybörjarturer, från 8 år kan du vara med, till helgritter med övernattning.

Thilde har en stor erfarenhet av hästar  och jag inser att jag aldrig träffat någon tidigare som förmedlar ett sådant totalt lugn och inger 100 procent trygghet, samtidigt som hennes pedagogik och sätt att lära ut kommer helt naturligt men ändå är så superproffsig och helt briljant. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara ”bekväm” med att barnen hängde i hästhagen som om det vore små gulliga kaniner. Samtidigt som de vet exakt vad som gäller och respekten är total. Första dagarna hade jag hjärtat i halsgropen ”men ska de, helt själva? kan man liksom bara vara i hästhagen? ska de leda utan någon vuxen? ohhh, de kan väl inte släppa händerna när de galopperar!!!” Men så förstod jag att det här måste vara den allra bästa ridskolan i hela världen. Skulle de hänga här en sommar hade de också gjort som flickan, hon som svänger sig upp genom att ta tag i manen och rider barbacka i galopp.

Först ut var som de uttryckte det själva ”vi är ju modigast” eller som Nomi sa ” jag ska äntligen få rida själv utan någon som säger oh no, hjälp eller nejnejnej inte så” Och där syftade hon helt klart på den hästhariga mamman.

I väntan på ridtur lärde min syster ut sin nya hobby, fyrhjulskörning.

Det sista Nomi sade till mig igår kväll var ”mamma, jag har alltid drömt om att få rida på en strand, nu är den drömmen uppfylld…”

De hade galopperat bland äppelodlingar och ridit på stigarna genom skogen. På stranden och i självaste havet.

Nomi intygar Liv att hon behöver inte oroa sig.

Och hade vi inte haft en Tilde här så hade varken Charlie eller Viggo hamnat på hästryggen. Men efter turen tog Viggo en av hästarna till hagen alldeles själv. Och på kvällen frågade jag var Charlie var ” han är och borstar en häst.” Som om det vore det mest självklara i världen.

Alltså. Valparna. Jag har aldrig varit med om gulligare. Och roligare. Och kloka, åtminstone med tiden. Kanske allra mest busiga nu… Men  häromkvällen frågade jag hundmamman och hon kunde visa mig vägen till soptunnan. Javisst!

Pomanadalen är en av Skandinaviens främsta uppfödare på labradoodles. Här finns info.

Men gudars skymning <3  Hur ska vi kunna åka hem?

Nepp, nu ska jag ta en promenad utmed havet med min syster och höra allt om hur det var att rida utmed stranden när solen gick ner.

En annan strand, en annan semester i ett annat land.

Så kunde vi välja att gå mellan odlingar som ser ut som i Frankrike fast det är äpplen. Och följa den smala stigen genom skogen för att se havet. Och alla var helt säkra på att vi hamnat på en annan strand, en annan semester i ett annat land.

När hästarna är kvar på gården tog vissa saken i egna händer.

Vi tog alltså den hemliga vägen till stranden. Knäbäckshusen ligger precis där vi bor och måste ju vara en av de vackraste stränderna. Att se den lite från ovan fick alla i sällskapet lite stumma av förundran.

Så värt att ta den krångliga vägen till paradiset.

Såklart man får feeling.

Nu kan ju tänka att det är en helt vanlig sandskrift. Men nä, den är perfekt nivå för att inte suddas ut av vågorna. Det hela varade kanske i tio vågor max men ändå.

Stenarna. De runda och alldeles lena. Och de megamånga.

Tur att jag släpade kameran. Alla ville fotografera nya profilbilder. Det får man ju ta, när mobiltelefonerna är lite gömda den här veckan. För vissa är de dessutom helt glömda. Dock inte för en fjortonåring.

”Vi ser jorden!” Gräver man tillräckligt länge hittar man liksom självaste jorden som i jordklot. Det är ju såklart något alldeles extra.

De är såhär mest hela tiden <3

Hålet påväg mot jordens mittpunkt blev en sjöjungfru.

Nomi hade ju sin sjöjungfruperiodFörra sommaren var vi ju på spaningen sannerligen intressant upplevelse. Hursomhelst så har hon därför full koll på hur man poserar som just en sjöjungfru. Viggo var dock svårlärd.

Nej jag badade inte, hade inte ens tanken. Jo lite. Men jag fastnade på bild, en ren bedrift.

Vi lämnade en annan sjöjungfru i den väldigt mjuka sanden.

Och letade klätterträd.

Finfika på stranden. Vatten och kex som smakade som prinsesstårta. Märkligt det där.

Lika mycket som det blåser när man kommer över strandkanten lika snabbt får man springa för lite vind i seglen man väl är nära havet. Vid en tidig morgonpromenad utmed samma strand insåg vi att temperaturen höjdes markant så snart vi steg ner mot havet.

Han sprang så långt att jag tänkte att han aldrig hittar tillbaka. Tur att man kan följa strandremsan.

Vi tog stegen och klätterlinan mot skogen.

Och grusvägen tillbaka till huset. Och djuren. De flesta i sällskapet var ju snabbare än andra.

Molnen alltså. Det här är sommaren då jag fastnat i molnen nästan varje dag. Jag tycker de är vitare, fluffigare och flera än annars. Förmodligen har det att göra med helt andra saker.

Kanske den största av maskrosbollar?

Molnen är mjukare här, himlen blåare och vårt heta tips för dagen…

Alltså. Jag är helt lyrisk. Hur bra kan en semester vara?! Nu kommer ni förmodligen inte få höra heta restaurangtips och storslagna utflykter. Inga shoppingtips. Inga loppisfynd. För det är helt enkelt så att våra barn vill inte lämna den här gården. Varför ska man? När man kan ha en häst ungefär som sin egen hund. Ta en promenad med Sunshine som nu egentligen heter Börje. Och däremellan mysa med hundvalpar. Mota höns och leka ”hur många barn får jag när jag blir stor?” på grusplanen. Och sedan rida och rida, när man helst vill och ingen som säger nu är tiden ute. Vem vill åka på utflykt då? Inte våra barn i alla fall. Det hela är liksom bättre än alla utflykter i världen.

De träffade en nioårig tjej idag. Som tog tag i manen på sin häst och liksom drog sig upp (jag har fått det visat för mig ungefär 15 gånger redan). Hon galopperade ut över äppelodlingen. Barbacka. Jättejättefort. Hon byggde sina egna hinder av stolar och träplankor här i trädgården och susade över dem som hon aldrig gjort något annat. Nomi blev så impad att hon höll på att smälla av. Snacka om drömliv. Drömtjej. Drömhäst.

All in bondgård.

Det sista de sade igår vid midnatt var ”väck oss klockan 6, inte en minut senare”. Det kallas att gå ”all in bondgård”. När man ändå har chansen. Sagt och gjort, jag skakade liv i tre av sex barn klockan 6 prick, jag skulle ändå morgonjobba.

Solen var ju redan uppe, samma med hönsen och tuppen. Och katten. Och hästhagen vaknade till allt eftersom.

Resterna från gårdagens middag blev frukost för andra.

Nanna, Drömma och Slumra hade ju såklart vaknat med tuppen. Värt allt att gå upp i tidigaste laget för sommarlov. Kan man tycka.

Växthus alltså. Om morgonen och i åskskurar. Och nu, bland grillad hemmapizza och vin.

Thilde som äger drömstället hade hittat en fågelunge. Nomi tog över passningen.

Gissa stället?

Såklart tillbringade vi första dagen här på Österlen på Mandelmanns gård. Vi kunde ju liksom inte göra annat. Nu har vi ju dock den ofantligt stora turen att vi har vårt ”eget” lilla mandelmanns här kring husknuten, så barna som hade längtat efter Gustaf och Mari kände ganska snart att de fick valp-abstinens.

Fast såklart var det lika ljuvligt som när vi var där för tio år sedan också. Bara lite mer folk. Glöm inte att köpa biljett innan för annars är det fullbokat.

Nu finns det ju extra många växthus just här omkring. Så inspon är det ju inget fel på.

Önskar!

Min man var helt klart impad. Det roligaste med den här bilden är att Viggo redigerade bort de andra människorna i photoshop. Han fick just anställning hos mig.

Känslan att gunga över vatten är alltid lite hisnande.

Jag lurade Viggo att bifftomater har eget liv. Han säger att han inte gick på det fast det tror jag inte på.

En lillasyster.

Och två familjer.

Den tidiga morgonen tog ut sin rätt.

Fjälloumi eller lamm?

Vi har insett att vi kommer äta oss igenom Österlen. Sjukt gott att göra så.

Livet är verkligen nog fint så här.

Så var det där med stormarna. Kanske är det inte exakt en riktig storm. Men blåser i håret gör det i alla fall.

Sedan kom regnet.

Semesterställe inklusive fri gos.

Gissa vad som finns bakom dörren?

Tre labradoodle, sju veckor gamla ! Fatta söthetschocken och den stora lyckan ! Att hamna på en gård mitt i myllan av Österlen. Hästar, katter, höns och dessa tre gullisar. Fri gos veckan ut.

Det var ju inte svårt att känna sig som hemma. Fast helt annorlunda då. Min syster hade hittat världens finaste ställe att hyra. Vi huserar här, Pomonadalen, ett ekologiskt lantbruk,  ett stenkast från Mandelmann´s gård och mitt på vackra Österlen.

Rosor bland valpar.

Kära hjärtanes så fint.

Estrid in heaven.

En flygel ingick i veckan. Och en trumma. Vad mer kan man önska egentligen?

KRAV-odlat. Broccoli, potatis, tomater, kryddor… Och så tusen äppleträd.

Barnen kom precis in från hästhagen. Det var tydligen lite dramatiskt på kvällskvisten. Den nydöpta Sunshine var utanför och det skar i hjärtat. Såklart.

Sunshine, i egen hög person. Fast kanske heter hon något annat.

Vi kommer aldrig kunna åka härifrån.

Alla på Charlie.

Snacka om bonus på semestern.

Nej, han vill inte ha en egen hund. Nejdå, inte alls…