ÖSTERLEN-arkiv - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
368
archive,category,category-osterlen,category-368,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Sommaren som gått till historien som den mest fulltankade.


Vaknade till spöregn i tidig Paris-morgon. Blixtar och dunder är något alldeles särskilt om man slår upp ögonen i en lägenhet på Rue Oberkampf. Lite filmiskt sådär. Jag har jobbat första dagen här. Kanske var det lugnaste valet då de andra hängde i kvarteret. Chester vilade på stenen intill den öppna spisen, jag skrev och skrev. Svarade då och då på mess ifrån Liv & Viggo som verkade en aning förvirrade stundtals. Gator hette Ravioli, telefoner med 1 % och hur i hela friden skulle de hitta hem. Men lyckligtvis så gick allt vägen. Precis innan stängningsdax sprang jag bort med tjejerna till Merci, bara för att få rensa hjärnan lite.

I ärlighetens namn var jag tveksam till Merci denna gång, kunde de verkligen ha hållt ställningen? Hade butiken blivit uttjatad och mainstream, såhär på ett par år. Nästan på en sekund insåg jag att detta fortfarande måste vara en av de allra mest inspirerande butikerna. Inte just för att jag kommer shoppa järnet där men det är så väldigt härligt på extremt många sätt. Påtal om inspiration, den här sommaren har varit den mest fullsmackade hittils på väldigt länge. Allra mest för alla fantastiska människor som korsat vår väg men rent visuellt är jag så fulltankad. Smockfull. Min hjärna har en overloaded de luxe som aldrig tidigare. Om jag förvaltar detta väl kommer jag ha inspiration för tid och evighet. Självklart ska jag dela med mig av bilder och ord tids nog men en snabb titt. Det roliga är att så väldigt mycket semester har jag inte haft men så här mycket härligheter har som sagt inte kommit i min väg på väldigt, väldigt länge.

Som familjens Mc Allisters stuga i Dalarna. Och jag kan inte nog påminna om att följa Isabelle på instagram, maken till äventyr får man leta efter. Det allra bästa på instagram just nu.

Stoppet i Lilla Hyttnäs och Sundborn. Som att hitta hem på något vis.

Familjen Strenghielm´s hus på Dalarö. Raka motsatsen i färgval som hos Isabelle men så många liknande tankar om hållbarhet och remake.

Dalarö sen då! Vilka hus.

Att jag hade ett så himla utmanande uppdrag under juli var lika dränerande som pepp när allt landade till sist.

Österlen, barnen och hästarna.

Talldungen som jag aldrig får nog av.

Familjens nya kärlek, The Norrmans.

Och av en slump hamna i ett ombyggt garage med två våningar och takterass i Amsterdam Noord.

Att överraskad inse att vi råkade hamna i bland de absolut coolaste områden jag någonsin besökt.

NDSM, maken till ställe alltså.

Det allra bästa är att inspirationen grundar sig nästintill uteslutande (bortsett från merci då som ju trots sin absolut helrätta inramning är en affär) i hållbarhetstänk, remake till det yttersta och gräva där man står. Helt fantastiskt och rätt.  Och evighetssamtal om allt detta. Exakt vad jag behövde. Tack alla inblandade.

Vår typ av semester. Åtminstone såhär långt.

Om än den här veckan på landet var högst planerad så kan jag inte skryta med det i fortsättningen. Den här veckan var bestämd sedan förra sommaren. DET är första gången i världshistorien det har hänt och måste nog credda min syster för den framförhållningen. Men om än det var spikat så är resten av vår semester så pass oplanerad att det ska verkligen bli ett supercheck på att bila med fyra barn och hund utan att ens kollat datumen då vi har lägenheten i Paris. Det blev en skön överraskning att glappet mellan Österlen och Paris var fler nätter än jag trodde. Jag håller er uppdaterad hoppas jag. Om hur det går. Den här veckan har varit lugnet själv bland äppelodlingarna och mitt i myllan på Österlen. Och precis som förra året har det inte blivit många turer från huset. Helt perfekt ändå. Jag har fått en massa frågor om var vi befinner oss. Vi är alltså på Pomonadalen  en ekologiskt lantbruk, ett stenkast från Mandelmanns. Kika gärna under min kategori Österlen så hittar du en massa från förra sommaren. Det är faktiskt rätt mycket som är sig likt.

Att hänga runt bland hästar, katter, höns och hundar är kanske allt man kan behöva.

Och som extra fin bonus en nyfunnen vän. Eller inte direkt ny, de träffades ju förra sommaren då Rita var modigaste flickan i världen och hon och hästen Liv tog våra ungar med storm. Men den här veckan hängde de oavbrutet ända tills hon for till Göteborg.

Chester är tillbaka till stället där han föddes och trivs som bara den. Strövar runt och är lite utav kungen på stället ser det ut som. Ända tills han får en elkyss av staketet eller blir jagad av en katt. Då är han inte så tuff som han kanske önskar. Inte alls faktiskt. Vår hundutmaning denna vecka har varit att syrrans hund Iris löper och Chester är okastrerad, så vi har varit tvungna att skilja dem åt. Än så länge har det gått hur bra som helst och inget ylande nattetid trots att de bott i samma lilla hus.

Fälten, himlarna och backarna är magiska.

Hade vi inte sagt nej hade de sovit i hästtransporten.

En av kvällarna åt vi middag på Talldungen. Finaste. Jag skrev om stället här och jag rekommenderar det allra varmast. Det var ju också där vi landade den där natten påväg mot strandjobb. Och dagen innan världens största hemlighet avslöjades.

Älskar Talldungen. Det inspirerar mig på samma sätt som Sundborn fast 2018.

Jodå, de kunde slappa under mattan bägge två.

Vongole.

Liv i spenaten.

Tycker så mycket om hur man inrett här. Alla vackra små sommarbuketter gör ju sitt till. Och överallt är där växter och små sticklingar.

Vi fem hade tagit en spisameny, de andra förrätt och varmrätt för att hinna så fort som möjligt till Rita som bor uppe i backen.

När mörket lade sig över Brösarps backar tog vi efterrätten på gården. Kristo sa att han ska göra exakt såhär med ljusslingor hemma till hösten.

Klängerväxter. Undrar just hur det går för kaprifolen där hemma.

Minuterna innan det tårdrypande farvälet. Nomi grät hela vägen från Brösarp ” åhhhh när man ÄNTLIGEN träffar någon som är exakt som en själv…”

Vi har ätit frukost på Byvägen 35.
De här möblerna var så fina. Nu ser ni och för sig mest min man men jag måste luska ut varifrån de kommer.

Wi-fi.

När jag insåg att vi skulle vara hemifrån i 3 veckor tänkte jag att blommorna kommer jag sakna. Jag har sagt till mamma att plocka allt hon kan.


Notera att Byvägen har öppet torsdag – söndag, så man lyckas pricka in. Pizzorna om söndagar ska vara magiska.

Hemmafika inhandlat.

Ett stopp vid Salto Mortale är ett Österlen-måste.

Och grönsaker vid Orelund.

Jag har jobbat lite också. Men när det är sådana här jobb står man liksom ut trots semestern. Vi skulle fota mode för Numero 74 och Svea assade.

Hon var en grym assistent och höll koll på allt från chips till pepsi med lime.

Vi behövde stubbåker och runt Vitaby fast det gott om dem.

Sun flower dress behövde ett par vägkantssolrosor.

Plåtningar av det här slaget är magiskt. Tiden står still men solen förändrar ljuset mest hela tiden.

Alla fick feeling.

Chilla i solnedgången, sämre kan man ha det.

Har du någon gång dansat på stubbåker? Det ska kännas lite som spik sägs det.

Tur att Svea kom till undsättning.

Den här sommaren. Har man någonsin varit med om liknande?

Klara och så nöjda.

Barfota alla dar.

Hemma reds det när solen nästan försvunnit. Det fick bli en lugn vecka för hästarna i värmen.

Det där med naturen och gulliga katten som leker med en halvdöd, pipnande mus kan bli i mastigaste laget även för en 15-åring.

Bästa vänner sida vid sida. För att sekunden efter jaga järnet med en segrande katt. Chester lommade iväg med svansen mellan bena.

Vi fotograferade ett kommande samarbete.

Det här barnet alltså, lär mig allt om att hästar inte är farliga. Minns ni förra sommaren, när jag hade undanflykter för att rida precis hela tiden. Men så visade det sig att Thilde är en sådan stjärna även för oss hästrädda.

Inget konstigt alls. Och jaaa, SÅKLART har hon hjälm i alla andra lägen.

Barfota i hästhagen, det är sådant man är.


Här letas det egna hästar. Hon är fast besluten att spara själv nu. Inte en enda hästönskning har ju slagit in, så nu är det dags att ta saken i egna händer.

Det finns glass och så finns det glass.

Vi konstaterade att det här var den godaste glassen vi ätit. Frusen glädje i Örum.

Eftersom vi bara hamnat här hade jag noll koll var vi var någonstans. Men jag var ju såklart tvungen att kika runt.

Miljöerna var så otroligt fina. Här var restaurangen med vedugnsbakade pizzor.

Nästan sakralt.

Det är alltid härligt att bli överraskad. Nu för tiden känns det som man vet det mesta innan.

Men det visade sig att detta är Örum 119, en litet gårdshotell på slätten. Som sagt, en magisk liten pärla. Vi åt ju bara varsin glass men jag skulle inte ha något alls emot att hänga här ett par nätter. Kolla in deras hemsida.

Växthusinspon är alltid närvarande. Gillade säckväven som draperades under taket och flisorna som golv. Och jisses krukorna, så fantastiska!

Alla växthus borde kanske sluta såhär. I en öppning mot evigheten liksom.

En jättefin trädgårdsbutik fanns där med. Önskade allt och därmed också en ny stil när jag påtar i trädgården men well ett annat år.

Plåtningskväll igen.

Ända till solen försvann.

En natt kvar på landet. Åtminstone den svenska landsbygden. Imorgon landar vi på ett ställe där vi lyckligtvis prickade in en högst otrolig avbokning! Ses imorgon så får ni se var!
 

Österlen.


Så hamnade vi ännu en gång i lugnet självt. Pomonadalen. Man hör ju redan på namnet. Stället på jorden. Och igen kommer säkerligen noll Österlen-tips, shoppingställen, loppisfynd och super-guider då vi förmodligen inte kommer längre än till hästhagarna och äppelodlingen.

Och till havet. Helst trycker vi ihop oss så många vi kan på fyrhjulingen med Chester i korgen. Med vind i öronen.

Vissa i sällskapet lever den absoluta drömmen. Med äppelkvist som i piska.

Och sina egna turridningar.

Rita, tjejen från förra sommaren som tog tag i manen och drog sig upp på hästen. Och galopperade jättejättefort. Barbacka. Äntligen får de ses igen.

Såklart man blir inspirerad!

Och den hästrädda mamman har hjärtat i halsgropen och fattar absolut ingenting. Ohhh, nooo, åhhh och hjälp går det inte lite väl snabbt?

Huset är fullt minst sagt. Myset.

4 veckor och världens minsta.

Kommer ni ihåg när jag och Kristo sträckkörde till Österlen? Vi åkte ju akut för ett jobb och det var då stranden var borta. Men eftersom vi var alldeles nära Pomonadalen  och Thilde så var vi ju tvungen att svänga förbi. DET kunde jag ju inte blogga om förut, inte innan den här dagen! Men jag kan inte låta bli såhär i efterhand, kolla sååå små!

Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.

Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han. De andra var dock lika lurviga. Den här valpen skulle kunna vara Iris som här hette Vaiana men jag är inte hundra faktiskt. Men vi kanske kan låtsats så?!

Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.

Miljön de växer upp i på Pomonadalen är helt fantastisk! Jag tror det var därför jag föll dit, i hundköparsvängen alltså. Det var ju här vi hängde i somras, och vi inte lämnade gården mer än någon enstaka gång. Här hittas flera inlägg från gården. Eller jag VET att det var då jag tänkte – okej då. Jag trodde liksom ALDRIG att det skulle komma en hund till vår familj. Det har ju alltid varit 1 mot 5. Men det är något med det här stället och Thilde som driver alltsammans. Hela alltet valparna föds till. Hur de tillbringar sina första veckor bland djur, barn och fritt på gården. Där allt är som ett enda stort äventyr. Jag var ju inställd på att det skulle bli kämpigt i kubik, supersvårt, konstigt, krångligt, sömnlöst ja allt hade jag räknat med. Så visade det sig att allt har gått som en dans!

Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

Men efter sträckkörning i 50 mil, några futtiga sömntimmar och en hel dag i storm och regn på en strand får man faktiskt vara lite förlåtande. Eller hur.

Fast vi landade ju vid det här runt midnatten. Talldungens gårdshotell <3 Så galet fint här, åk dit om ni inte gjort det tidigare.

Och vaknad till detta! Jag längtar ihjäl mig hit.  Här åt vi sommarfrukost!

Så otroligt knäpp morgon. Tänk att stranden var helt väck, den vi skulle plåta på.

Hela dagen var lite surrealistiskt faktiskt.

Inget konstigt alls, haha!

Eller när vi var tvungna att stylta upp oss med kameran på 10 sekunders fjärrutlösning på stativ vid vägkanten… Undrar vad alla som såg oss den här dagen egentligen tänkte…

Byvägen 35.


På morgonen innan den stora valpöverraskningen åkte vi och åt frukost i St Olof på Byvägen 35. Först och främst vill jag meddela att denna pärla har öppet året om torsdag – söndag 8-18 förutom en stund i januari då det är stängt. Man kan äta frukost, luncher, fika och köpa bröd ,det är såå gott och väldigt mysigt. Som ett andra hem. Undrar just hur många andra hem jag tycks mig ha på Österlen…

Jag tänker att jag älskar den här tiden på året ännu mer än sommaren. Lite vemodigt kan tyckas men man vet ju med sig att det bara är en stunds vila. Skönt på något vis.

Hur fin hörna? Om jag vore en soffa skulle jag vilja vara exakt så. Viggo sade förresten häromdagen ”om inte du hade träffat pappa och fått oss hade du helt säkert varit en kattkvinna, du skulle alltid burit en stor hatt översvämmad med blommor och om kvällarna skulle du sitta på din balkong och prata med dina katter, typ nitton stycken…” Jag tyckte det lät lite som Mademoiselle Oiseau ”ja det var ju så jag tänkte, att du skulle vara som hon”. Kunde absolut förlika mig med tanken trots att det där med de nitton katterna kändes en aningens småjobbigt med tanke på hur jag for runt med endast två valpar i huset.

Jag tycker att vi här och nu kan bestämma att alla brickställ ska vara gamla bakplåtsvagnar. Brickställ är kanske bland det fulaste annars. Men det här är ju så fint. Faktiskt tänkte jag köpa en sådan bakplåtsvagn en gång, den var petrolblå till färgen och sjukt fin. Jag kom bara inte på exakt vad jag skulle med den till. Fattar inte hur jag tänkte där, hade ju räckt att ha dem som hylla om jag nu inte hade tänkt att samla brickor.

Jag pratade en del med supertrevliga ägarinnan (hela personalen är jätterar) och jag var så imponerad över hur de drev detta ställe. Så mycket kärlek och klokhet. Som med öppettiderna. Trots att alla fattar att ett sådant här ställe kan vara öppet alla dagar och timmar i veckan, allra särskilt en österlensk sommar, hade man redan från början bestämt att öppettiderna är torsdag-söndag, varken mer eller mindre. För att hinna andas också och så var det ju faktiskt så att livet pågår även utanför jobbet.

Så perfekt frukost för en femtiolapp styck.

Och så var det där med skiljeväggar. Tänk så ofta man behöver ett hörn.

Vi var ju här i juli också, inte så svårt att förstå…

Jättekul att tänka på att de inte vet något av vad som komma skall…


Liv kröp under bordet när jag smygfotade någons köp. Men så älskvärt att leverera brödet såhär.

Myset.


En bra grej med min systers familj är att de heller aldrig har bråttom. Det är liksom aldrig någon som sitter med andan i halsen och trummar på bordet. Skönt.

Här börjar jag bli helt knäsvag inför kommande stund. Vi tisslade och tasslade rätt mycket i smyg.

Men sluta vad fint! Här sade vi typ samtidigt att oj det ser ut som @lifebylinus -land! Följer ni honom på instagram förresten, snacka om att naturen är en saga där. Tycker så mycket om den här lilla filmen där han berättar om sina bilder och allt som hör till. Då tänker jag bestämt att skogen är där man borde vara.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Bästa tricket.


Hoppas helgen är fin! Är ni nyfikna vår blixtvisit till Österlen i veckan? Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.

Och den här om man vred huvudet ett litet snäpp. Någon sade ”det som om backarna är fulla av confetti”om fåren som betar där.

Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Och trots att jag funderade svagt på om väderprognosen om uppehåll dagen efter verkligen var korrekt så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att regnet gjorde sig så fruktansvärt bra just då.

När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

Talldungen besökte vi i somras. Jag blev totalt förälskad och har längtat tillbaka titt och väldigt tätt. Den gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen

Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

Sedan åkte vi till stranden vi skulle plåta på. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmän okunniga om havet. Men då kom en kvinna som skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

Sagt och gjort.

Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

Inget konstigt alls.

Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

Det var verkligen inte bara vi och havet.

Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

Efter tre stenar tog vinden vid.

Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis…

Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i några timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet…
På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
 

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

jag tänker på puderfärgad mjukglass…

Godmorgon! Hoppas ni har en fin helg! Måste visa min nya lampkärlek! Som mjukglass eller hur?! Hittade den på Salto Mortale när vi besökte Österlen. är ju svag för denna typ av glaslampor…

Sluta, så mycket vackert i luften! Det fanns faktiskt fler sådana som mjukglass.

Jag smet med han där. Allt medans barna roade sig vid vägkanten i Brösarp. Kanske var det här den enda affären vi besökte under vår vecka i Skåne, förutom mataffären då.

Ångrar mig på den här. Fanns två dessutom.

Och till höger i ofokus står finaste brickbordet. Kan man kanske också ångra lite.

Den här lampan fick egentligen inte plats. Så totalt proppfull bil, kolla! Det var ju därför vi var tvungna att lämna en hel hög med sängkläder i Varberg för att få plats med ett barn till. 

Åh ni är många som mailar om mina fotoprints! Det gör mig så glad. Snart, efter sommaren, kommer affären att fyllas på. Jag har hittat finaste pappret och bästa trycket. Bara några småsaker kvar att fixa.

 

 

talldungen och en överdos av vackra hörn.

Under vår Österlensvecka så kan jag räkna på en hand våra restaurangbesök. Vi hängde ju bland hästar och hundvalpar som ni vet. Och absolut ingen emot, kanske är det en av våra bästa semestrar någonsin. I alla fall så bestämde vi oss för en frukost på Talldungen. Utan att veta vad som väntade hamnade vi i det allra finaste!  Då jag jag inspirerats av helt andra saker under veckan så gick jag helt i spinn av den vackra och personligt inredda miljön. Det här stället alltså. Med stämning skapad i varenda hörn. Nu åt vi ju frukost, ack så god, men middagarna här är tydligen något alldeles extra. Fattar att New York Times listar Talldungen på bästa ställen att besöka i världen.

Ute spöregnande det och Brösarps backar låg i som en mjuk dimma. Inne i det stora vackra stenhuset var musiken mjuk och överallt brann stearinljus. Bara det där med att välja den perfekta spellistan, då har man tänkt på allt.

Som tur var vi tidiga, precis innan alla hotellgäster smög in för frukost. För smög var nog rätta ordet, man blev liksom så. Pratade lugnare, gick saktare… fast jag måste erkänna att mina ögon fick någon slags överdos av alla handplockade detaljer. Fast en bra sådan.

Frukosten var motsatsen till vräkiga hotellfrukostar med bacon och äggröreberg. Små fina fat med lokala och hemmagjorda delikatesser. Älskar när man ser frukosten, när det inte försvinner av mängden liksom.

Talldungen har eget bageri. Vi hade blivit tipsade att prova den hemmagjorda färskosten tillsammans med rosenmarmeladen. Det tipset var magiskt.

Som sagt, varenda hörn var som ett eget litet ställe. Egentligen ville jag flytta från bord till bord för att liksom känna in. Kolla utsikten och pilla på alla små fina saker.

Kanske sno till mig en och annan stickling. Men fattar ju att det kanske hade verkat lite märkligt trots allt. Men ärligt, det är sådant jag funderar på när jag kommer till en sådan här plats. Observera funderar på.

När udda vävs ihop till en helhet av någon som har estetiskt sinne, skapar de finaste hem om du frågar mig. Nu var det här ju de närmaste ett hem man kunde komma, ett hem fullt med gäster.

Alla små hörn gjorde mig som sagt lite galen. Jag ville ju spara på dem.

Spegelväggar är alltid ljuvligt.

Jag måste erkänna mig otroligt lite i själva nuet just här. Eller totalt uppslukad av mitt egna nu. Men inte närvarande i själva frukostätandet direkt.

Men jag förlät mig själv. Så mycket som jag ägnat mig åt hästar, valpar och bara barnen alla andra dagar.

Jag såg mina stora runda speglar på vinden igår. Måste hämta ner dem.

Alla växter hade eget liv. Runt fönster och dörrar och som rumsavdelare.

Gullisar. Charlie hade klätt sig stiligast av oss alla.

Det lilla fatet för tesilen var ju egentligen ett väggfat.

Tycker så mycket om när man struntat i den traditionella receptionen. När den liksom är gömd lite sådär i förbifarten. Det gör hemkänslan ännu mer påtaglig.

Minns ni när vi besökte Ett hem. Jag fick lite samma känsla av att besöka Talldungen. Någon har lagt sin själ och sitt hjärta för att dela med sig av det till andra. Fint tycker jag.

<3

Efter frukost var vi tvungna att låtsats-bo lite. Då spelar man kort.

Läser om hundar.

Andra går på upptäcksfärd.

Snacka om att den här lilla lantungen behövde ett bad och en riktig skrubb.

Att gå på upptäcksfärd i någons hus är ju som en skattjakt. Att se nya rum öppna sig bakom glasdörrar och hörn är ju hur spännande som helst.

Tänk att ha ett hus som ligger mitt bland Brösarps backar.

Vi spanade in svanen vi sålde på Mokkasin-affären!

När vi kom tillbaka var kortturneringen igång.

Så bra. Alla hittade de man behövde för stunden.

Syskonteckning.

Ni är många som frågat om våra färgpennor. Tar och tipsar i samma veva, så värt. Finns här och lite rea just nu.

Sura miner i turneringen. Det där med olika regler är alltid intressant.

Bra att vissa återgick till teckningen.

Lugnast så.

Kristo påminde mig häromdagen att jag tydligen lovade honom en Talldungen-vistelse i födelsedagspresent. Inte mig emot.

Regnmolnen försvann och dimman också, i takt med att solen kom tillbaka.

Fattar ju att midsommaren här är magisk.

Förmodligen alla andra dagar också.

Det var en yttepyttestund men ändå.

Om vi ska tala om det här med hästar så är jag allt tvärtemot bilden ovan. Jag är livrädd! Superharig och darrig även om det inte är jag som är i närheten. Det räcker med vetskapen att mina barn hänger i hagen så är jag knäsvag på ett ganska så irriterande sätt. Man vill ju liksom vara modiga mamman, alla kategorier. Alltid. Men så ser ju inte verkligheten ut alla gånger.

Jag fick för mig, när jag var 20, att kanske skulle man börja på ridskola. Sagt och gjort. Och blev sparkad på låret. Efter det gick det bara utför tills ridfröken sa ”du är ju så rädd att det är lika bra att du slutar”. Pedagogiskt värre kan man tänka och efter det har jag inte närmat mig en häst. Så ni fattar säkert att sätta mig på en hästgård där barnens nyvunna kompisar är sju hästar, är som att sätta mig på terapi. Ren och skär kbt.

Varsågod, oredigerat jobbkaos. Folk med rädslor är ju bra på det där med undanflykter. Jag har väl aldrig varit så tacksam över eviga deadlines under en semester. ”å nej, jag kan inte rida för jag måste jobba färdigt”.

Men nu råkar ju Tilde vara raka motsatsen till den där ridfröken på ridskolan. Så efter en vecka med hennes mindset som avspeglar sig på hela den här gården, i luften man andas. Så jag tog några djupa andetag. Och motade rädslan i grind. 25 års hästfobi var dags att botas. Åtminstone lindras. My god, jag var skakig. Jag var matt av rädsla och funderade över skengalopp och avkastningar. Och hur jag kanske bara skulle stjälpa av sådär per automatik. Men som sagt redan här började det kännas bättre. Det var  något hon sade, något hon gjorde. Hon här till vänster.

Ju mer vi red där genom äppelodlingar och fält rann det liksom av mig. Eller det där var kanske en överdrift men genom stigen till stranden och havet, tänkte jag mer på intressanta samtal och att ducka för grenarna.  Att ha tryggheten själv vid min sida betyder ju att vid varenda signal Börje gav var det ju någon som kunde säga, ” det var en fluga som kittlade honom” och jag förstod att det betydde inte att Börje skulle stegra sig och sätta av mot världens ände. Tilde fick mig att förstå att det hela handlar om ett samspel och hästen väntar på min signal. Ger jag den inte ett tecken så får den liksom inte för sig att göra precis tvärtom.

Andreas var ju inte rädd, bara allergisk.

Tur att Tilde lånade min kamera. Bildbevis är alltid extra flott.

Jag och Börje och havet. Och nu kommer du inte tro mig. Och fast det bara var en yttepyttestund och mina armar och ben fladdrade som en trasdocka och jag skrek högt hela tiden så…. galopperade jag genom äppelodlingen!! Fatta ?! Jag fattar det inte. Tack Tilde! Det hela känns större än själva havet.

 

vi prickar av drömmar.

07.00 En åt dem var och raka vägen till hagen. 07.30 valpfrukost.

Sedan tog vi pyamasar och åkte till bageriet i St Olof och köpte bröd till vår egen frukost.

När vi kom in där kände man att det där med att ha ett bageri på Österlen måste vara väldigt härligt. Det var en ström av människor som passerade. Några vänliga ord, några morgonfrallor och en hälsning om en fin dag.

Bageriet går inte att missa, Byvägen 35 och öppnar 8.

Lite mer än bara ett bageri faktiskt. Och på gården med parasollerna.

En supersmarrig frukost innan hemfärd och efter gårdssysslor.

Vi bestämde senare att bullarna var de godaste vi ätit.

Väl hemma i Pomanadalen var Viggo i färd med att mata hönsen. Hönsen och ost är veckans roligaste enligt honom. Osten gör dem galna fast på ett bra sätt. Han är också otroligt impad över att han själv och några ostkuber kan liksom bestämma över en hel flock med hönor.

Efter strand så var det hästar och hästar resten av dagen. Thilde skulle ta de flesta av oss på tur.  Det är sådant hon gör. Här finns att läsa om om långritter och turer. Det finns allt från nybörjarturer, från 8 år kan du vara med, till helgritter med övernattning.

Thilde har en stor erfarenhet av hästar  och jag inser att jag aldrig träffat någon tidigare som förmedlar ett sådant totalt lugn och inger 100 procent trygghet, samtidigt som hennes pedagogik och sätt att lära ut kommer helt naturligt men ändå är så superproffsig och helt briljant. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara ”bekväm” med att barnen hängde i hästhagen som om det vore små gulliga kaniner. Samtidigt som de vet exakt vad som gäller och respekten är total. Första dagarna hade jag hjärtat i halsgropen ”men ska de, helt själva? kan man liksom bara vara i hästhagen? ska de leda utan någon vuxen? ohhh, de kan väl inte släppa händerna när de galopperar!!!” Men så förstod jag att det här måste vara den allra bästa ridskolan i hela världen. Skulle de hänga här en sommar hade de också gjort som flickan, hon som svänger sig upp genom att ta tag i manen och rider barbacka i galopp.

Först ut var som de uttryckte det själva ”vi är ju modigast” eller som Nomi sa ” jag ska äntligen få rida själv utan någon som säger oh no, hjälp eller nejnejnej inte så” Och där syftade hon helt klart på den hästhariga mamman.

I väntan på ridtur lärde min syster ut sin nya hobby, fyrhjulskörning.

Det sista Nomi sade till mig igår kväll var ”mamma, jag har alltid drömt om att få rida på en strand, nu är den drömmen uppfylld…”

De hade galopperat bland äppelodlingar och ridit på stigarna genom skogen. På stranden och i självaste havet.

Nomi intygar Liv att hon behöver inte oroa sig.

Och hade vi inte haft en Tilde här så hade varken Charlie eller Viggo hamnat på hästryggen. Men efter turen tog Viggo en av hästarna till hagen alldeles själv. Och på kvällen frågade jag var Charlie var ” han är och borstar en häst.” Som om det vore det mest självklara i världen.

Alltså. Valparna. Jag har aldrig varit med om gulligare. Och roligare. Och kloka, åtminstone med tiden. Kanske allra mest busiga nu… Men  häromkvällen frågade jag hundmamman och hon kunde visa mig vägen till soptunnan. Javisst!

Pomanadalen är en av Skandinaviens främsta uppfödare på labradoodles. Här finns info.

Men gudars skymning <3  Hur ska vi kunna åka hem?

Nepp, nu ska jag ta en promenad utmed havet med min syster och höra allt om hur det var att rida utmed stranden när solen gick ner.