-
Inlägget från i torsdags och tjingeling för semester!
Det här inlägget skulle kunna heta jag och mitt team eller jag vet att man inte ska klaga men jag orkar inte så varmt det är. Fast efter jag påbörjade det här inlägget har det minsann regnat men istället antagit tropiskt klimat. Och det skulle också kunna heta inlägget som aldrig blir färdigt. Jag började i torsdags och nu är det söndagsmorgon. Klockan är 7.30 och det är dags att börja packa för semester tills sisådär 20 augusti! Åtminstone borta på annan ort. . För att landa foajén innan avfärd önskade jag hela tunga artilleriet för att landa detta innan semester. Som tungt i tre personer. Tre bra. Kristo såklart, fick ta sin första semestervecka och snickra järnet.
Min pappa. Jag tror jag sade 200 gånger under ett par dagar att kanske borde du ge dig nu och åka hem. Men nepp. Och mamma levererade köttfärslimpa och morotsbiffar till ungar och kompisar. Och strök en hel väska med kläder inför jobb som ska avklaras på resande fot. Alltid mina vardagshjältar.
Och jag då. Bortsmält och typ en alldeles otippad magtröja?!!! Till saken hör att i den lokalen jag befinner mig i finns ingen ventilation som det gör i alla de andra lokalerna, för den har lagt av. Igår och idag och säkerligen 10 ventilations-män passerat och stängt in sig i ventilationsrummet för att felsöka men nix ingen söktur där inte. Förrän senare på eftermiddagen idag så det berättade att nuså, fixat! Det var bara det att vad exakt vad som var fixat kan jag inte för mitt liv förstå. Luften kokade och stod fortfarande helt still. Och igen. Löjligt barnsligt att klaga på sådana petitesser men lite ”sur som en liten unge” – fasoner slänger jag mig med.
Det absolut smartaste draget var ändå att bygga elementskydd! Med rotting. Återkommer med beskrivning på saken. Jag har ju haft ett sjå att tvätta bort lite av den typiskt offentliga lokal-känslan där myset lyser med total frånvaro. Därför var elementskydd så värt.
Puss och frid och fröjd är det aldrig när vi jobbar ihop. Och i tusen graders värme är vi inte direkt den bästa versionen av oss själva. Men det är sedan gammalt och vi vet att det svänger som livet självt. Vem vore vi om inte tålamodet sviktade? Om vi bet ihop och kokade samman inombords?
Det är just detta som är lite av en utmaning. Det måste finnas utrymningsplan, hjärtstartare och brandsläckare synligt som solen. Det är liksom bara att gilla läget. Allt annat är ett sämre val utifall olyckan är framme. Den bästa funktionen är knappen till ventilationen om ett tåg börjar brinna på spåret och läcker ut gift. På en sekund ska inluften strypas.
Här tyckte jag att jag var nästan klar. Textade en kompis för att visa. Insåg sen att det var en jäkla röra. Haha! Så oklart.
Utrymningsplanen har aldrig fått en finare inramning om jag får säga det själv. Det är lite ironisk med just utrymningsplaner. Här finns verkligen bara en väg ut, inte så mycket plan för det liksom.
Gröna sammetsgardiner gjorde verkligen så mycket här. Och i sista sekunden innan gårdagens födelsedagsmiddag gjorde jag en sista grej som jag inte alls hade tid med. Men ni vet när man känner i magen att det kommer vara så värt det. Och jaa. Efter det var jag typ nöjd.
Biltema-påsen på styret. Får någon känsla av matlådan i kassen här. Ni vet en sådan där rostfri.
Kuddar som godis.
Och nu ska jag packa ihop den här familjen och en del viktigheter i jobb som får följa med på tur. Sedan sladdar jag in på Turbinen och tar några bilder på hur det hela blev sånär på kristallkronorna som kommer upp i veckan. Wish me luck i packningssvängen. Känner alltid att jag har stenkoll men fyra barn och hund kanske inte alltid är lättpackat. Eller jo, det är det visst det! Jag ska sikta in mig på det viktigaste, passen må möjligen vara högst på den listan. Resten löser sig. Det gör det alltid. Tjingeling, vi ses i Skåne! -
Morgon-möteri på museet, lunch-smideri och packhysteri.
Hej fredag och Rosendals-bukett. Den gick ju inte av för hackor om man säger så. Jag börjar den här helgen med lite spridda saker! Bra saker som har gjort mig glad!- Att jag fick äran att finnas med här, så jädrans fint ju. Och för övrigt gott folk, detta måste vara årets mest generösa blogglista! Ni har att göra hela sommaren!
- Att min trädgårdsmani platsade här. Och här. Och sedan hittade jag det här inlägget och började nästan grina.
- Att mina äldsta barn har jobbskuggat hela veckan med den här sköna. Och så växte de några meter till av att fixa bussen, t-banan och sånt själv. Lantis-ungar som de är.
- Att Katrineholm äntligen har fått en restaurang med klass. Och svara mig varför gnällspikar alltid är de som hörs först, innan öppning till råga på allt. Var är pannkakorna, för dyrt, för snålt, för liten meny. Alltså, blääääää, detta gör mig INTE glad.
- Att jag hade en sjukt fin dag igår… Den kommer här!!
Här sitter jag, Matilda, Nathalie och Emma! Så bra ställe för ett morgonmöte med världens mest inspirerande trio. Nordiska museet minsann. Alltså, detta gör mig så in i vassen glad. Får berätta mer snart men det är mycket bra lovar jag!
Vi kunde inte slita oss från museet utan att ta en sväng i pågående utställningar. Jag älskade Folkkonst! Inte helt otippat kanske.
Inte värsta pang-fotona från museimontrar. Men du fattar grejen väl? Broderiönskan, luftslöjd, molniga skåp och brudkisteri när den är som bäst.
Mitt 50-tal är fin. Nu har vi ju redan några stycken gamla symaskiner, vad är det för samlande egentligen? Men blev mycket sugen på den här.
Jag måste fixa portabla klotterplank till Lyckliga gatorna och fick inspopåslag av denna lösning.
Utställningen Dukade bord öppnade 1955. Och där står den kvar ännu idag. 1800-tals karotter med still och en hel massa tallriksinspo.
Superfotograf. Matilda var den som fick mig att börja fotografera helt manuellt.
Sedan smög vi i Djurgårns buskar och drömde hus.
Käkade lunch och smidde planer. Workshop is coming up!
Lite temaavslöjande… Fast annan form, annan plats…
Sedan gjorde jag en studie i skiljevägg av gamla fönster. Detta var kanske det enklaste av byggen men ändå stabil. Vi borde ju göra oss ett litet vindskydd i den här delen av trädgården. Förövrigt gillar jag verkligen när man hänger tyg i växthustak. Förstår inte att fler inte gör så. Skira och lagom skuggbildande textilier. Åtminstone då huset är primärt för myset.
Det där med att driva en handelsträdgård kanske inte är så dumt ändå.
Nu kunde jag ju varken bära med mig stråhattar, krukor eller blomlådor. Men eftersom min odlingshysteri även innefattar frö-mani så köpte jag några påsar med senblommande Rosenskära. Den hetter Double Click i lite olika varianter. Vacker och fluffig, det o-tjusiga namnet till trots.
Afrikas blå lilja är vacker.
Tänker rätt mycket på det här just nu och en värld som slutat surra.
Tycker så mycket om dessa två. Inspirerande som få, varma och snälla! Jag blir extra mjuk i hjärtat av att hänga med dem. Vissa människor har ju liksom den inverkan på en. Samtidigt avhandlar vi den ena saken efter den andra, om viktiga saker. Allt från personligt till jobb, från asjobbigt till väldigt kul.
– Ahhh boys in boyland, sade Nomi när hon gick förbi datorn. – De är fina. Det var de som kom hit när det brann va?!! Kan du klippa bort killen med rygga förresten?
Inte så mycket boys i de babes:en, haha! Och jaa det var de som var här när något brann. Var det en pannkaka? Och nej, på Rosendal kryllar det av turister nu så man kan liksom inte klippa bort de. Påtal om det älskar jag den här bilden.
Vi bestämde att Nathalie hade något av fransk riviera över sig. Fin!
Har ni sett det här växthuset förresten?
Sedan skildes vi åt. I vanlig ordning drabbades jag av obotlig optimism när det gäller hur mycket man kan bära. Eftersom jag redan hade packat med mig jeanskappa, tjocktröja, min största och tyngsta skrivbok och kamera så passade jag på att få med mig ett par tjocka, intressanta luntor från museet. Jag kvistade dessutom förbi Panduro och hämtade upp till ett samarbete. På vägen dit såg jag att Mattsson´s band skulle stänga efter nästan 100 år. Sorgligt på sitt vis men kunde såklart inte se förbi utförsäljningen på band, knappar ja allt. Jag ville ha allt men kunde knappt se skogen för alla träd. Well, jag kom inte tomhänt därifrån kan man säga. Härligaste fredagen nu då, puss! -
April känns som nya december.
April känns som det nya december och jag blev så fasligt trött efter blomleverans på förmiddagen till Örebro Konserthus. Ni vet så där smack som en blixt från en klarblå himmel. Från hundraåttio till minus hundra på två sekunder. Då är det allt tur att man kan slumra i tio mil och landa på mysig påskmiddag hos mamma och pappa. Våren känns absolut nära nu och jag spanade en krokus som stack upp från gräsmattan. Alltsammans en enda stor energipåfyllning.
Och påtal om energi-påslag. Jag trodde att den här blomman slog alla rekord. Men igår postade jag en instastory som nu ligger under filmerna i de där små cirklarna. Jag har aldrig varit med om maken till respons. Jag vet inte hur många DM som rasade in och jag vill bara säga tack för att ni är så himla snälla. Det betyder väldigt mycket ska ni veta. Det var i alla fall de här blommorna som orsakade sådan superpepp!
Så många som ville köpa. Men omg, det skulle jag ju aldrig hinna med. Det fina i kråksången är att det hela är inte direkt svårt men dock väldigt tidskrävande om man ska ha stjälk och hela alltet. Och om blomman ska vara stadig och inte tippa. Men om jag än blir smickrad över att världen önskar blommor i mängder så tänker jag att jag lär er istället. Ska fundera på hur vi lägger upp det hela.
Jag ska verkligen inte ta på mig hela äran i vanlig ordning. Tack Kristo för du står ut med alla mina önskningar och går upp med mig och tuppen en hel påskhelg för att allt ska hinnas med till leveransdag.
Uppgift: hur får man Imse Vimse spindel att inte vara särskilt läskig alls? Gör ett spindelnät som i en drömfångare kanske.
Och stoppar in det i som en buske.
Låter själva spindeln få krypa zickzack mellan småblommor.
Och spindeln, den väljer man ju själv när man vill upptäcka.
Jag tänker att det blir extra mjukt när Maria svänger runt på scenen bland en massa band.
Det känns ärligt talat som allt blir mjukt och snällt och extra mjukt. Och imorgon är det genrep och föreställningen kan börja. -
Bland blommor och där satt den, skolavslutningsklänningen!
Hur går det med påskstöket kanske någon undrar? Inget vidare kan man väl tycka. Fast jag ser fram emot en skön helg och en hel massa middagsbjudningar hos nära och kära. Perfekt upplägg i påsktider om man frågar mig. Innan jag kan roa mig med det måste jag dock svänga ihop några sista projekt. Och jisses vad ni är fina, responsen på gårdagens fluffiga var ju helt enorm. Vad gjorde jag utan er, ni sätter verkligen glans på tillvaron. TACK!
Älskade att jag kunde återanvända en del av blommorna från workshopen. Även de som vissnat till sig lite. Iminlillavärldavblommor hade hjälpt oss med blommorna. Så därför var det extra härligt, ni minns väl?
Kolla in de här kuddarna som jag lånat av just Fia och Iminlillavärldavblommor. Jag vill inte lämna tillbaka dem, så galet vackra i vintagetyger.
Inga blomblad till spillo. Rosenblad får bli till körsbärsblad i vinden.
Nomi fick en leverans igår från How To Kiss A Frog. Och både hon och jag var i sjunde himlen. Kristo sade att det var nästan som haute couture och Liv frågade tre gånger om det verkligen var ett märke från Sverige. Alltmedans Nomi själv sprang omkring och skrek ”det här är New York för mig, det här kläderna andas New York, jag ska ha såhär och såhär när jag går runt i New York.”
Och som ni förstår, här släpper vi inte NY-flytten i första taget. Vi grälar till och med om det. Eller Nomi gör. Hon är fly förbannad, tycker vi har gett falska förhoppningar, för är det verkligen inte bara att flytta?? Och vi förklarar att så enkelt är det inte. Hon vaknar om mornarna – NEEEEJ, låt mig sova vidare!!! Jag drömde att vi nyss landat i New York och jag bara sprang!!!
Men tillbaka till klänningen nu. Där satt den. I mars!! Skolavslutningsklänningen!!! ”jag kan knappt vänta, det är den finaste skolavslutningsklänningen någonsin!” Hittas här. Detta är verkligen storartat, vi har aldrig lyckats hitta en klänning till skolavslutningen i mars. Två dagar innan brukar det vara.
Med sneakers såklart. Dessa är från Zara. Påtal om fina sneakers, dessa föll Nomi i smaken som aldrig ett par sneakers tidigare.
Några projekt är det som sagt. Och ute i gruset ligger betongklumpar och mina blåsippor är på tork. Funderar på om jag hinner spraya guldpengar innan det är kväll… -
Inget konstigt alls.
Tänk vad lite penicillin kan göra! För mig som nästan aldrig är sjuk (peppar..peppar) räcker det oftast med några tabletter för att känna mig frisk igen. Låg i sängen i morse och svalde och svalde, joo inte alls lika ont ju. Och vid 11-snåret kändes det helt okej att sätta igång dagens jobbprojekt. På riktigt bra alltså. Frisk, nästan frisk i alla fall! Jag ska göra scenografi/rekvisita till den här föreställningen vid Örebro Konserthus. En föreställning som kommer att visas under hela veckan och publiken är barn i alla åldrar. Med föräldrar såklart. Men just att fånga de små barnen i en upplevelse tillsammans med Svenska Kammarorkesterns klassiska musik och Maria Brengesjö´s idéer och engagemang är ju bara så väldigt inspirerande. Önskar att mina barn var bebisar igen, då skulle jag vara stammis.
Och sedan var det en väldigt fin sak också – jag tycker du ska susa in hit. Så. Himla. Fint.
Hittade Chester på sin favoritplats. Med god sikt över eventuella tjyvar. Nu är det ju inte en endaste tjuv i sikte men ett skall såhär på håll kan man kosta på sig. Så jäklarns tuff så här på säkert avstånd.
Sedan satte jag igång med en megablomma! Om jag säger att grunden är ett golfparaply så förstår du vad jag menar med mega.
Inte helt klar ännu. Den behöver en annan mittpunkt och några blad i annan färg.
Men ni fattar idén väl?
Älskar bandens färger. Ni vet väl att jag alltid handlar och alltid har gjort hos Embacollage. Det finns ingen som har ett bättre sortiment och färgval av silkespapper. Nu är ju detta ingen shop för privata köp men äger du en affär så är det perfekt.
Så otippat ändå.
Nomi filmade mig i smyg på stories. Lite kul ändå.
Såhär underifrån blir det extra härligt. Tänker att jag skulle kunna ha tjugo i taket. Minst. -
Our weekend diary.
Fy fanken jag känner en repris från förra veckans krasslighet komma smygande. Nu är det blogga, sedan direkt i säng och sova det där ur kroppen. Helgen har inte varit särskilt helgig om man säger så. Åtminstone inte ledig och lat. Jag har förberett en hel massa inför veckans workshop som jag längtar massor till. Och gjort scenografi inför en föreställning som Kulturskolan och Musikallinjen här i Katrineholm höll, alltid så himla kul. Sedan har jag överraskande nog blivit nominerad till Katrineholms ambassadör! Det känns ju verkligen fint att uppmärksammas såhär på hemmaplan.
m
Vi har valt våra sponsorer till workshopen med allra största omsorg. Därför är jag så himla glad att vi fick Natur & Kultur med på tåget. Att ha tjugo exemplar av rykande färska I odödliga odlares sällskap: Livsläxor & botaniska tricks känns mer än perfekt. Helt överlycklig faktisk. Vilken otroligt fin bok, ska berätta mer snart. Elin Unnes vet ni, min idol. Kolla in hennes Revolutionära fröpopup!
Vi sov inte kvar här fast man kunde tro det. Vi fixade ramupphängning tills larmet (nästan) gick igång på fredagskvällen. Och var tillbaka lagom för att vakna till ett trumsolo.
Älskar den här lokalen. Den stod klar 1949 och detaljerna är så vackra. Såklart har man lyckas renovera bort vissa saker eller snarare misslyckats. Men panelen, stengolvet med infällda mönster, åh. Lamporna är sjukt fina och jag vill sno allesammans.
Måste ta er runt på ett eget inlägg härifrån. Jag har liksom synat minsta lilla knapp på det här stället.
Döm min förvåning när jag hittade en biljettlucka! Jag har aldrig sett den för den har aldrig använts. Istället brukar man ställa upp ett bord och sälja biljetter därifrån. Såklart blev jag eld och lågor och gav Kulturskolan ingen annan möjlighet än att damma av denna lilla pärla. Finns det en biljettlucka så ska den såklart användas, basta!
Min hjärna går lite i högvarv just nu. På flera plan. Nu var jag ju här för att hänga ramar men innan klockan var tio på lördagsförmiddagen hade jag byggt om hela stället men såklart på ett mycket varsamt sätt. Och vips hade Katrineholm en helt perfekt teaterscen.
Nu får ni tänka ljus och sådant men föreställningen hette Kram med fokus på ram.
Fin rekvisita. Att delas ut till publiken <3
Eftersom det är lite hetsigt just nu passar jag alltid på att fråga de barn som är närmast.
Måla svart direkt på ett konstverk kan kännas lagom kul en lördagkväll.
Ljuset. Tack, tack för det. Men kylan alltså, kan den ta att försvinna nu?
Kristo köpte snyggaste radion och de tjusigaste högtalarna som någonsin gjorts.
Kanske blev jag krasslig för jag ägnade två timmar till att leta mig igenom Möbelmagasinet, det är absolut det längsta jag någonsin varit där. Det är ju så kallt där, åtminstone i ena delen och det var där jag rotade. Känner att vi måste prata om det här med väggvaser av gammalt slag. Hur vackert är det inte? Nu vill jag ha en i varje rum.
Har man inte att göra så kan man alltid hitta en biljettlucka och försöka få den lite uppfiffad i ett ryck.
Tur att jag som av en händelse har en massa teaterprogram från 50- och 60-talet.
Plus lite sköna grejor.
Jag har sytt en del, bet mig i tungan typ 10 gånger tills Svea sade: Men du är ju vuxen då får man svära. Japp, Svea, det har du alldeles rätt i!
Jag måste nog börja boxa ihop mina tankar lite. Ska bara sova bort lite feber först. -
Hidden Places tar form.
Visst ser det lugnt, fridfullt och sofistikerat ut? Mokkasin plus Babes in Boyland strukturerar. Och planerar efter en strikt dagordning inför kommande workshop. Hahaha, inget kunde vara mer osanning. Ja workshopen är ju i högsta grad en supersanning men resten då. Kära nån, min hjärna kokar över inom kort och jag funderar starkt på att tvinga mig in i en mörk garderob, sluta ögonen och andas. För en minut eller två.
Säg den idé som inte farit förbi i det här rummet idag, säg det spår som inte fått tusen sidospår säg den struktur som startat så ordentligt för att en minut senare vara ett kreativt kaos. ”okej, vi tar en ny strategi, vi gör såhär” För någonstans i bakhuvudet hade vi ända en tidspress, inte minst för att Matilda & Nathalie farit runt i ett Sörmland med tåg som blev till buss, som blev till ett nytt tåg och lite så. Allt utav ett godståg som hamnat på fel spår. Fast ändå där satt den – vår workshop Hidden Places har sytts ihop. Och jag vet inte när jag hade så här kul. Innan den ens har börjar liksom! Den är fullbokad, med råge dessutom. Fast det kändes himla fint att kunna ge några fler möjligheten än det var tänkt från början. Jag behöver väl inte ens skriva att jag älskar att jobba med Nathalie & Matilda, sådant drömteam!
Vid två fylls det här huset sakta med säkert av barn. Och om det möjligen funnits ett uns av lugn så är det som bortblåst. Jag åkte iväg ca 7 minuter för att köpa fika. När jag kommer tillbaka ser jag att Securitas svänger in på uppfarten. Matilda hänger ut på trappen och säger att det är ingen fara, pannkaksstekpannan ligger slängd i snön och köket ligger i som en dimma. Nathalie står vid spisen och steker plättar… Nomi tänker aldrig mer i livet steka några sådana efter vad som hänt minuterna innan. Liv och hennes kompis hade lyckats bränna pannkakor. Vårt hus har ett brandlarm som går igång på alla cylindrar och vaktbolaget rycker ut bums… Ja vad ska man säga, aldrig långtråkigt i alla fall.
Fortfarande lite oklart men inte direkt snålt fikainköp.
Vi for på loppisrunda också.
På Möbelmagasinet var det så himla mycket fint just nu så vi blev kvar tills långt efter stängningsdags. Det är postskåpet alltså, funderar på hur jag ska försvara det för mig själv.
Nathalie shoppade böcker.
Så visade Ola oss det finaste lilla bordet och då kan du ändå inte se det skavda bladverket på bordsskivan. Sedan proppade vi bilen full med workshop-rekvisita och gick igenom vilket körkort som gäller för lätt lastbil. Kanske borde man uppgradera sig i körkortsvängen nu när man inser att workshops av detta slag är kanske exakt det man vill jobba med resten av livet. Attans så bra dag ändå. Och när jag tänker efter, kanske verkar det inte så väldigt strukturerat sådär sett från ovan men jäklar vad det händer grejor. Det är EXAKT så jag fungerar som allra bäst. Inte efter någon fyrkantig dagordning. Inte efter något punkt ett och två och så vidare. Okej, det är mycket som snurrar. Det kanske kan tyckas sakna röd tråd och strikt fokuserande. Men i själva verket är det precis tvärtom. För som sagt – där satt den. Inget kan vara mer sant!Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
-
Portofolioplåtning eller när jag vaknade med kalla fötter.
Hur ofta drabbas du av kalla fötter? Sådär när man nästan försover sig med flit för man tänker att ”det kanske inte var någon idé nu när jag ändå missade tåget eller nu när jag ändå är så nära att missa tåget”… Eller man hostar och harklar och känner efter, är det inte en liten influensakänning ändå?! Jätteofta har jag fjärilar i magen men det är jättejättesällan, för att inte säga aldrig, jag får kalla fötter. Fast igår morse var det faktiskt så. Jag kände mig sjukt nervös, när jag väl vaknade då. Så jag erkänner, jag harklade mig, gnällde lite extra, var nära att missa tåget flera gånger om. Exakt så man gör när man drabbats av kalla fötter inför något. Vi skulle göra en portfolioplåtning med ett helt team av stylist, hårstylist, makeupartist och modeller. Och ja det är inte riktigt inom min trygga zon. Men tänka sig, jag gaskade upp mig i all hast. Och. Hade hur kul som helst!!
Det var en minst sagt galet späckad dag. Så pass att vi plåtade på tid för att hinna. Men så kul. Och inspirerande. Proffsigt till höger och vänster och så bra coaching. Det är ju Emma Svensson med team som leder utbildningen och jag gillar verkligen att det här är starka och modiga tjejer som har som mål att förändra en i grunden mansdominerad bransch. Att man ser på bilder som ett sätta att sprida en jämställd syn i världen. Att man verkligen går till botten med vad bilder levererar till betraktaren. Vad är det egentligen vi ser när vi matas med bilder? Man har stenkoll och ser på bilder i ett bredare perspektiv än vad jag någonsin har gjort. DET är så inspirerande. Att de sedan levererar estetiskt snygga bilder är bara en självklarhet. Tänkte att ni skulle få lite behind the scene – bilder!
Älskar den här bilden. Alla vill fånga det plötsliga momentet.
Som gammal frisör så har man ju varit lite här. Men vet ni, dem här biten känns så långt borta.
Hemmagjorda.
När make-up blir som ett smycke.
Ida Sjöstedt couture. Jag dör så vackert.
Felicia Masalla är en i teamet.
Frida Möller är en annan av de grymma fotograferna. Jag som aldrig fotar med blixtar är det här verkligen en annan värld. Jag kan ju inte ens skryta med en backdrop eller två så till och med där går jag bet.
Och färgfilter. Vad är det sa du? Haha. Jag har nog framstått som den mest förvirrade som gått den här kursen någonsin.
Och ännu en grym fotograf från teamet, Emma Grann.
Rosa och rött med ett glitterhjärta över ögat. Det man alltid önskat sig. -
4 veckor och världens minsta.
Kommer ni ihåg när jag och Kristo sträckkörde till Österlen? Vi åkte ju akut för ett jobb och det var då stranden var borta. Men eftersom vi var alldeles nära Pomonadalen och Thilde så var vi ju tvungen att svänga förbi. DET kunde jag ju inte blogga om förut, inte innan den här dagen! Men jag kan inte låta bli såhär i efterhand, kolla sååå små!
Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.
Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.
Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han. De andra var dock lika lurviga. Den här valpen skulle kunna vara Iris som här hette Vaiana men jag är inte hundra faktiskt. Men vi kanske kan låtsats så?!
Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.
Miljön de växer upp i på Pomonadalen är helt fantastisk! Jag tror det var därför jag föll dit, i hundköparsvängen alltså. Det var ju här vi hängde i somras, och vi inte lämnade gården mer än någon enstaka gång. Här hittas flera inlägg från gården. Eller jag VET att det var då jag tänkte – okej då. Jag trodde liksom ALDRIG att det skulle komma en hund till vår familj. Det har ju alltid varit 1 mot 5. Men det är något med det här stället och Thilde som driver alltsammans. Hela alltet valparna föds till. Hur de tillbringar sina första veckor bland djur, barn och fritt på gården. Där allt är som ett enda stort äventyr. Jag var ju inställd på att det skulle bli kämpigt i kubik, supersvårt, konstigt, krångligt, sömnlöst ja allt hade jag räknat med. Så visade det sig att allt har gått som en dans!
Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.
Men efter sträckkörning i 50 mil, några futtiga sömntimmar och en hel dag i storm och regn på en strand får man faktiskt vara lite förlåtande. Eller hur.
Fast vi landade ju vid det här runt midnatten. Talldungens gårdshotell <3 Så galet fint här, åk dit om ni inte gjort det tidigare.
Och vaknad till detta! Jag längtar ihjäl mig hit. Här åt vi sommarfrukost!
Så otroligt knäpp morgon. Tänk att stranden var helt väck, den vi skulle plåta på.
Hela dagen var lite surrealistiskt faktiskt.
Inget konstigt alls, haha!
Eller när vi var tvungna att stylta upp oss med kameran på 10 sekunders fjärrutlösning på stativ vid vägkanten… Undrar vad alla som såg oss den här dagen egentligen tänkte… -
Kass på disqus erkänner jag och jeanstips!
Först av allt en onsdagskväll i sista snäppet av januari måste jag erkänna mig så jädra kass på det där med Disqus… Jag ska först tacka för er feedback, så mycket värt, på detta inlägg. Visserligen verkar det vara kommentarer som ni lämnat som också försvinner men att mina svar till er aldrig har synts var jag liksom inte medveten om förren igår. Lite ridå på den… Jag brukar alltid svara inne i kontrollpanelen (eller vad heter det?) på worldpress och har då tänkt att svaren syns även här på bloggen, så var det ju förut, innan jag flyttade till Femina. Men så är det alltså INTE. Jag hoppas att ni kanske ändå fått svar via era mail ändå, men för mig gäller endast att svara via Disqus för att svaren ska synas här, så nu vet jag det. Och ni vet också, om det nu ändå skulle vara så trist att svaren jag ändå skrivit aldrig kommit fram.
Jag förstår verkligen det krångliga i att kommentera och att det är många steg att ta sig igenom. Jag är såklart supertacksam när ni lämnar avtryck, verkligen! På alla sätt och vis. Men jag förstår. När det gäller Disqus vet jag inte hela historien bakom och hur det funkar i andra avseenden. Men när det gäller att kommentera på anslutna bloggar kan man välja att skapa ett konto, då handlar det egentligen bara om att registrera sin mail, sedan kommer de bloggar som är anslutna till Disqus ”ihåg” dig och du behöver inte göra om det. Man kan också välja att kommentera som gäst. Ja, det var det.
Här sitter jag och är lugnet själv i röran. Otroligt nog. Man kan väl inte säga att det flöt som smort idag. Jag skulle plåta ett samarbete, vilket jag redan från start krånglat till och det brann verkligen i knutarna. Jag skulle dessutom fotografera ute men det regnade. Sedan snöade det. Sen både och. Till råga på allt upptäckte jag att min självutlösare eller en sådan där fjärrmanick var trasig.
Nåväl det ordnade sig. För övrigt provade jag ett par jeans av Liv som skulle skickas tillbaka. Och hennes dojjor med. Allt passade fint och jeansen var precis sådana jag letat efter. Tänka sig. Bra shopping det där med att prova det någon annan dissar. Det har hänt förut och borde man ju sätta i system. Modellen heter bdg mom och kommer från Urban Outfitters.
Haha! Mysigt han har det, sjuklingen! Han fick i alla fall trycka på fjärrutlösaren (hatar att köpa nya tekniska prylar…!) då jag hade fullt upp med att mata valpar mitt i fotograferingen. Viggo badade isvak med skolan igår, modigt men säkert därför förkylningen kom som ett brev på posten.
Jag använder ju skor med klackar extremt sällan. Men dessa köpte jag i höstas och de är som man stoppar fötterna i ett par extra strumpor bara. Så sjukt bekväma. De är inte exakt dessa men så nära man kan komma. Mina är också från Other Stories.
Gammal blus ifrån HM men påminner om den här klänningen tycker jag.
Det är inte alls bra att jag insett att det faktiskt går att flytta det sk medeltidsbordet (enligt Liv). Att det dessutom går bra att göra det på en person. Kanske var det tänkt att rummet skulle vara lite mer konstant i och med världens tyngst bord. Men nejdå int alls..