-
Sommaren kom av sig.
Idag skulle vi packat in barn och hund och bilat neråt Europa. Med stopp i Normandie en vecka, för att sedan landa i Paris ett par veckor. Sedan hemåt igen precis till skolstart. Men sommaren kom av sig.
Förra fredagen svimmade Viggo i vårt kök. På vårt plankgolv. Han föll så illa att han spräckte skallbenet och skadade nacken, man misstänker att det ledband som håller ihop huvud och nackkotor är av. Jag, Liv och Chester var ute och gick. Innan vi hann kom hem ringde Kristo och berättade att de var påväg med ambulans till Eskilstuna. Vi blev kvar där till i fredags, först flera extremt jobbiga dagar på IVA och senare inlagda på barn. Vi är hemma nu, han har nackkrage men är glad att vara hemma. Men trots timmar av magnetröntgen och konsultation från flera andra sjukhus har man inte kunnat fastställa hur illa nacken är skadad och imorgon röntgas han igen. Han har redan legat i den där magnetröntgen säkert tre timmar totalt, en av gångerna 1,5 timme i sträck. Men eftersom både huvud och nacke har haft en rejäl svullnad så är det så svårt att se skadorna. Han sitter fortfarande fast i en nackkrage och imorgon får vi besked hur länge den kommer att sitta kvar. Han är så positiv och vi håller tummarna att den får tas av men i värsta fall kan den sitta i upp till ett par månader. Nu får den inte tas bort alls , inte ens en sekund, men han har lärt sig att sova med den och försöker vara precis som vanligt. Det är bra att vara hemma. Dessvärre fick han också tinnitus vid fallet, vilket självklart inte är lika allvarligt som resten av skadorna men vilket han nu tycker är väldigt jobbigt. Kristo har haft det sedan han var 17 så han vet ju allt om hur det är och egentligen tror jag aldrig man vänjer sig men lär sig hantera det.
Det känns helt sjukt att något sådant här kan hända hemma i vårt eget kök. Han skulle precis sätta sig för att äta lunch och hämta vatten från kranen. Sådär mitt i sommarlovet. Han svimmade, man vet inte varför han svimmade men förmodligen och förhoppningsvis var det bara en tillfällighet för man har inte hittat något, och föll alltså bara på vårt trägolv, utan att vare sig slå i vår köksö eller den marmorplatta som ligger framför vår spis. Man kan därför inte förstå hur det kan gå såhär illa. Man inser att man aldrig kan skydda sina barn, den insikten är både viktig och skrämmande. Jag är alltid lite orolig när de är ute på strapatser. Eller egentligen inte mer storslagna strapatser än att de cykar för fort, skatar utan hjälm, åker iväg och badar i världsdjupa kalkbrott, när Nomi rider. Ni vet, det är så många gånger hjärnan tar en extra loop och man INTE är världens coolaste mamma. Men när det kan bli så är hemma i ens eget kök inser man som sagt, att det kan hända så mycket om oturen är framme. Vi har dock förstått att det kunnat gå så mycket värre, att han trots allt hade enorm tur i oturen.
-
Existerar ens bloppis längre?
Jag börjar äntligen se lite ljus i tunneln och har precis kikat igenom allt material för boken. Vet ni, först skulle boken bli 190 sidor men vi fick utöka till dryga 250!! Och då är det ändå tight. Vi har så mycket material och formatet är stort! De senaste dagarna har jag plåtat sådana där bilder som legat och liksom inte blivit av. Nu är det noll planering som gäller, bara när andan faller på. Som isglassar med violer! Fick lov att länsa min mammas kruka, som en tjuv om kvällskvisten. När jag var klar knöt jag små buketter av lavendeln och lade överallt, doften ändå.
Igår, i all hast, så hojtade jag till Nomi! Kom, vi tar en bild innan solen går ner! Dra på dig den här trasan över jeansen, som ju egentligen inte var någon trasa överhuvudtaget, utan min farmors brudklänning. Nog för jag minns att hon var liten farmor Svea, men den passar ju nästan på Nomi. Fast vi lät ryggen vara framåt. I annat fall sådant slöseri på klädda knappar.
Mitt i klädpåtagningen så insåg jag att en tapet hade suttit fint. Så jag häftade dit en, alltmedans solen sakta dalade bakom björken. Men vi hann. Såklart att vi hann.
Jag har ett dilemma. Jag har så himla mycket rekvisita från det här bokprojektet. Jag har till exempel hur mycket barnkläder som helst, de allra finaste från Monty & Co Milk & Bisquits, Wolf & Rita, How To kiss a frog, med flera. Allt är i stort sett bara använt en gång och i vissa fall inte alls, lapparna är till och med kvar. Och så himla, himla fint! (Som grädde på moset hittade jag gamla Mini rodini kläder från då jag hade butiken, helt nya. Och en långkjol från Karin larsson -kollektionen för HM.) MEN, nu till dilemmat. Orkar inte med själva sälja-vidare-projektet. Blir trött bara jag tänker på det. Och detta är för fint för att lägga i Myrorna-containern. Jag är kass på att sälja just för jag aldrig kommer dit, till själva momentet. Jag är jätteduktig på att ge bort, och försvarar mig alltid med att det är bra. DET har jag roat mig med i 25 år minst. Men, den här gången bör jag sälja. Den enda sak jag egentligen har lyckats göra ett sälj-projekt av är lekstugan. Minns ni? Fast då var det ju en stor sak. Rejäl liksom. Men detta är ju liksom hundratals grejor. Jag vet att jag kommer tröttna redan innan jag tagit bilder. Men som sagt, det vore väldigt bra. Kan man ha bloppis numera, eller är det högst omodernt? Please, hjälp! Pallar inte göra tradera-annonser, har inte facebook, ids inte fixa loppis. Ni hör, gnällspiken har talat. Ge mig råd, vad är smartast?! Mvh, lite trött tror jag.
Som sagt. Hur fint som helst. Snickarbyxorna från Monty är helt ljuvliga!!
-
Vad har Katrineholm, Rörum Strand, Leksand och Paris gemensamt?
För ett par dagar sedan skrev jag ” Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. ” Det jag såg var 34 grader, minst, flera dagar i sträck och inget regn. Kände mig så himla förvånad när det faktiskt regnade och regnade och blev 11 grader härhemma. Det var då jag insåg att mitt väder var i Paris, det var deras väderrapport jag kollat in. Jag har nämligen fyra stationer i min väderapp på telefonen. Katrineholm ( väldigt rimligt, tänker att det är förvalt ) Leksand ( ganska så ofattbart eftersom jag endast varit i dessa trakter 3 dagar av mitt liv) Rörum Strand ( hamnade i listan under det här dygnet, tror att jag drabbades av vädervånda ca kl 02 när vi skulle somna på Talldungen som vi hade som eget, inte för att det förändrade något) och så Paris då som jag mest lade till för att känna att man var lite där genom att kolla vädret då. Väldigt lite. Å andra sidan är jag personen som har absolut noll väderkoll så därför känns denna spretiga lista ganska mycket som jag. En oviktig lista liksom.
Så tisdagsmornar i juli kan vara mörka som natten. Men jag tänker kvista ut och hönsgödsla mina luktärtor, katastrofen till luktärtor. Fast det fina är att både Hanna och Paulina tipsar mig igenom detta misslyckande, så kanske blommar de innan frosten. Hanna skrev – hönsgödsel – jag köpte pelleterad – mosade ner en näve på 5 plantor och vattnade rikligt, liksom så att gödseln trycktes ner lite. Och faktiskt, plötsligt blev de taniga stråna som låg utmed jorden, liksom undanskuffade av kraftiga stjälkar som växte rakt upp. Och nu skrev Paulina att i säsong så hönsgödslar hon varje vecka. Så nu ska jag göra det. Lovar att ni kommer bli så uppdaterade när min första luktärt blommor. Det är NÄR nu inte OM som tidigare. Peppen vet ni.
En blöt hund. Och ett lapptäcke jag hittade på vinden. Sedan har jag en tipslista som kan vara bra tänker jag:
- Om du ska ordna fest tänker jag att Floras festlista kan modifieras utefter alla åldrar.
- Om du ska till Varberg följer man ju såklart Kristin´s lista.
- Om man ska till Gotland lusläser man Elsa och Emma´s bloggar.
- Om man ska till Skåne kollar man Weronica och även kommentarsfältet där. Själv har jag också en Österlen-lista.
Psst! Gillar tillfälliga gardinupphänget. Perfekt när solen väl gassar. Kommer från Fanny.
-
Limpan is back.
Limpan bevisar återigen att det är det skeva, inte särskilt vanliga som är allra roligast. När den rotas fram i källarens bråte är sommaren räddad. Eller kanske är det, det filmiska de vill åt. Speciellt i spöregn.
Någon har binge watchat Stranger Things säsong 3 ”jag torkar bort blodet”. Viggo och Nomi hade sett färdigt på ett dygn, ett halvt till och med, sedan dess roar hon sig att stödkolla med mindre vågade syskon och kompisar.
Och jo de har hjälm. Självklart.
-
Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade.
Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt! Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.
Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.
Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.
Kolla Nomi! Hon har blått hår!
Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.
Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.
Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln. Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.
Men jisses , dagens sidospår varsegod!
Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.
Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.
Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.
Bokprojekt still going on…
-
Lite helg.
Så himla märklig helg. Jag och Chester helt solo. Vet inte när jag sov helt själv, jaja sånär som med den stora vakthunden Chester då, ursäkta. Psst! Han är inte så särkilt tuff vår hund. Men i alla fall. Tvärtomt. På fredagkvällen drack jag rosé och planterade plantor, på morgonen hade robotgräsklipparen kört över alltsammans, så snopet. Verkligen.
Nomi höll på att trilla av stolen när Kristo överraskade henne med en biljett till Lollapalooza, så hon skulle få se sin stora idol Billie Eilish. Det sparades inte på lyckogråt vid det tillfället. Och inte sedan heller, det var hennes mest fantastiska dag någonsin (förutom när hon fick Chester..förstås!) Viggo och Liv hade fått festivalbiljetter i julklapp och har faktiskt inte kommit hem än.
Och grisen har bara skön siesta i leran. Så som grisar har. I 32 graders värme.
Hon och jag for ut till Ändebols Gård idag och käkade lunch. Älskar deras tomatsoppa. Ja hela alltet.
Det som slår mig varje gång är att det är så himla på riktigt härute. Ingen genväg liksom. Att man väljer att inte skynda och växla upp till något som gör att man inte kan hålla kvar kvalité och småskalighet, trots att besöken hit ut bara blir fler och fler. Jag hamnar alltid i intressanta samtal, som får mig att fundera. Om att mat är ett hantverk för början till slut, om hur vi både vill lära den gamla genuina metoderna samtidigt som vi vi inte kan blunda för utvecklingen, hur man väljer för att balansera rätt. Om att bygga jordkällare och hur kött torkas vid rätt temperatur. Och såklart, vid extrema temperaturer som idag, vad händer med världen och hur kan lokala aktörer hjälpa varandra. Det är så lätt att känna vid ett svagt ögonblick, vilken sommar vi fick sådär plötsligt. För att i nästa sekund inse hur regnet verkligen saknas och minnas skarpt att grundvattnet redan har låga nivåer efter förra sommarens torka… Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. Samma sak händer med mig när jag lyssnar till blåsten som kommer så plötsligt, som ikväll. Och så ofta, visst är det så? Från helt kokhett och stilla så blåser det upp från ingenstans, är inte det konstigt?
Vi köpte tomater och ärtskott.
Precis innan stängningsdags så fångade jag grusplanen och det nya uteköket utan alla gäster. Så fint det blev. Och humlen växer så det knakar. Tänk vad vackert framåt hösten!
På toppen av grushögen.
Sen kom Charlie hem, som spelat fotbollscup i Borlänge sedan i onsdags. Förstår ni tröttheten när man stiger över tröskeln till hemma? Men fjärilarna i magen hade bytts exakt som hans syster hade sagt ” när du har varit där en halv dag kommer du inte sakna oss alls!”. När jag var i samma ålder åkte jag buss på träningsläger ner i Europa. Ungern, Belgien och Tyskland. Vi var borta 2 veckor och tränade morgon och kvällspass. Jag försöker tänka på det när barnen ska åka iväg och man inte känner sig som kaxigaste mamman på jorden.
Skönt att två finingar gör oss sällis.
-
Den väldigt snälla trädgården.
Mitt absoluta lyx den här våren och sommaren har varit att plocka blommorna in till mig och jobbhetsen. Det och smågodis. Ibland känns det som om man knycker från humlor, bin och fjärilar. Nästan varenda gång har jag tänkt – förlåt fast det är tvunget. När man liksom får skaka bort dem från blomman. Bara för att min värld kring datorn ska bli lite mjukare. Fast snart ska jag sätta mig hos humlorna och blommorna. Då blir allt bra.
När Liv hade examensfest var det snålblåst och spöregn, då fyllde vi huset med så mycket blommor vi hittade. Blåklint! Det är väl i alla fall en sommarblomma som man måste så varje år? DET har jag inte gjort ändå var hela trädgården full.
Det där med att rensa ogräs ligger mig inte för hand. Och uppenbarligen inte kratta höstlöv heller. Fast nu är allt förlåtet och det blommar sådant som jag inte förstår var det kommer ifrån. Vi har aldrig haft så många Fingerborgsblommor.
Vår lilla väg upp till huset ger mig så mycket landet-vibbar trots att vi är mitt i stan. Det är en sådan väg stadsfolk brukar asfaltera men nej jag önskar hellre att det fick växa högt där i mitten. Faktiskt är det lätt att låtsats att man är någon annanstans bara man går ut med soporna.
Det är bra, för där växer också strån och dikesblommor. Allt händer själv just där. Och faktiskt lite så i andra delen av trädgården med. Jag har ingen aning vad jag planterade förra året och heller ingen aning om vad jag frösått i år. Förutom luktärtorna, som jag tydligen misslyckats med. Hanna Wendelbo har nu sagt att jag ska hönsgödsla, så sagt och gjort. I spöregnet petade jag hela trädgården full och nu kollar jag var tredje timme om de håller på att kvickna till. Mina absoluta favoriter som jag tydligen planterade förra året är Höstvädd, de där blålila. Så himla fina. Långa blir de och vajar i rabatten som himlen. Tror faktiskt att de vinröda också är en slags vädd. Eterneller överraskade mig häromdagen, de hade jag tydligen frösått. Och rosenskärorna blir nog ändå något med. Jag tror vi planterade en ros förra som är helt magiskt vacker, den ljusrosa marsipanliknande! Har dock inte den blekaste aning om vad den heter. Däremot så vet jag att vi planterade den mest banala ros, enligt roskännarna. En sådan ros man tydligen inte skryter med. Men jäklar, jag ÄLSKAR den! Flammentanz har under ett års vanvård eller åtminstone ingen vård alls vuxit sig jättestor och det är massor av blommor!
Sådana här! Vem kan inte älska något sådant!
Kolla bara buketten jag svängde ihop härom morgonen. Helt galet vackert och ingenting jag åstadkommit mer än att hoppa i träskorna och plocka. Inte så jobbigt.
-
Jag gör tvärtom och bloggar.
När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.
Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.
Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.
Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.
Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.
Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?
Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.
Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.
Instamoment.
Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.
Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!
Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.
Det är i vattnet det händer.
Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.
Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå. Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.
”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld.
Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.
-
Nutidsrapport.
Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.
Fast det sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??
Det bästa är att vi bokat airbnb i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite. En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.
-
Klänningen!!
Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.
Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!