Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade. - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
61163
post-template-default,single,single-post,postid-61163,single-format-standard,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade.

 

Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt!  Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.

 

 

Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.

 

 

Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.

Kolla Nomi! Hon har blått hår!

 

 

Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så  fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.

 

 

Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.

Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln.  Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.

Men jisses , dagens sidospår varsegod!

 

 

Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.

 

 

Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.

 

 

Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.

 

 

Bokprojekt still going on…

Mokkasin

sofia@mokkasin.com
No Comments

Post a Comment